Jag älskar killen i Tvättomaten
hans sätt att räcka över saker till mig
leende, en fin rosa lapp
med en svart siffra.
Jag har just räckt över
alla mina kläder
till honom, de blir snabbt
vägda och prissatta, han skriver
ner priset på
lappen och det är klart,
han ler, jag ler,
jag går. Det är lustigt
hur jag sitter här inne, i
min lägenhets allra
heligaste inre med
spisen, kylskåpet och
lysrörsljuset. Där
borta i mörkret vid
fönstret har jag
ett skrivbord men jag trivs
här – det känns
varmare trots att
elementet är där
borta – jag bor
väldigt litet
och när jag är ensam
gör jag det ännu mindre
föredrar att ha
det så, att begränsa aktiviteten
till en liten upplyst
yta, undra
vart jag är på väg
men just nu
har jag mitt ljus.
@ Eileen Myles, 2015 / 2021
Ett varmt tack till Modernista som lät oss ha med den här dikten i Veckans dikt, den är hämtad ur Eileen Myles helt aktuella Ingen Omskrivning. Dikter 1975-2014 (Modernista). Översatt har Helena Eriksson gjort. Här kan du lyssna på uppläsningar av Myles.
Ola Wihlke
BearBooks 
Fin! Tack för all bra läsning under året !
Tack själv. Nästa år ska jag försöka lägga på ett kol 🙂