Category Archives: Artiklar

Adam Kirsch: Demokratin behöver kritiken

”Nothing is easier or more pathetic than being a critic, because they’re people that can’t get the job done,” hävdade Trump i ett tal i våras. Mot kritikern ställde han en annan figur: ”The future belongs to the dreamers, not to the critics.”

I ”How to Live With Critics (Whether You’re an Artist or the President)” visar Adam Kirsch att det finns likheter mellan kritiken av kritiken inom politiken och inom konsterna. En hård motsättning präglar förhållandet mellan utövare och kritiker. Inom politiken känns impulsen att försöka tysta alla kritiker igen från fascismen.

Kritiken av kritiken är inte sällan hånfull, hävdar Kirsch. Jean Sibelius lär ha sagt att ingen någonsin rest en staty av en kritiker. Ett annat känt och hånfullt exempel, som tillskrivs den irländska författaren Brendan Behan, är påståendet att kritiker är som eunucker i ett harem: ”They see it being done every day, but they can’t do it themselves.”

Kirsch tycker inte att det är märkligt att utövarna av konsterna emellanåt blir upprörda, eftersom de ser på sitt verk som en slags gåvor till mänskligheten. Kirsch bygger ut liknelsen och säger att det är begripligt att någon som inte får sin gåva väl mottagen lackar ur. Men mottagaren av gåvan har heller ingen skyldighet att låtsas bli jublande glad.

Konstnärliga utövare som ogillar kritiker använder ofta ett outtalat det-är-tanken-som-räknas-argument, men ”the thought is not the only thing that counts. Once a work of art emerges from its creator’s study or studio, it becomes the possession of anyone who interacts with it, and therefore it is open to judgment: Do I actually derive pleasure and enlightenment from it?”

Styckets avslutande fråga går inte att komma runt och utgör, hävdar Kirsch, grunden för all kritik. Men alla ställer sig frågan när de möter olika konstnärliga uttryck. Kritikern är egentligen inte särskilt unik:

”A critic is just a reader or viewer or listener who makes the question explicit and tries to answer it publicly, for the benefit of other potential readers or viewers or listeners. In doing so, she operates on the assumption that the audience for a work, the recipient of a gift, is entitled to make a judgment on its worth. The realm of judgment is plural. Everyone brings his or her own values and standards to the work of judging. This means that it is also, essentially, democratic.”

Avseende demokratis framtid verkar Kirsch mena att just kritikern äger en sällsynt lämplig balans mellan verklighets- och möjlighetssinne: ”We will always need political dreamers; but for the sake of our democracy, we must hope that the future belongs to the critics.”

Och apropå antagonismen mellan författare och kritiker, i detta fall en författarkritiker, vilket kanske förklarar att kritiken tog så svårt: ”Richard Ford should swallow his pride over Colson Whitehead’s bad review” Den dåliga recensionen skrevs för 15 år sedan!

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Artiklar

Black English etablerat inslag i amerikanskan

images (10)

Lingvisten John McWhorter gjorde debut som offentlig intellektuell för tjugo år sedan. Ett förslag att använda Black English – då ofta kallad Ebonics – som ett verktyg i undervisningen i offentliga skolor i Oakland väckte reaktioner. Det tog hus i helvete och förslaget hånades. Ebonics var bara, hävdade belackarna, en uppsättning ”slang och dålig grammatik” – inte ett riktigt språk. På TV kallade Tucker Carlson Black English för ”a language where nobody knows how to conjugate the verbs,” drar sig McWhorter till minnes i sin nya bok i ämnet, Talking Back, Talking Black (Bellevue).

Vid den här tiden undervisade McWorther, som är färgad, i närheten och i kraft av sin expertis på black speech, blev han den som fick räta ut alla frågetecken och tillföra den hetsiga debatten nyanser. Han tog Black English i försvar, så att säga, men var emot förslaget.

Skriver Vinson Cunningham i en recension av Talking Back, Talking Black i New Yorker: ”In the book, McWhorter offers an explanation, a defense, and, most heartening, a celebration of the dialect that has become, he argues, an American lingua franca.” Om Black English är etablerat som ett lingua franca kan inte jag svara på, men man behöver bara känna till en del afro-amerikansk kultur – litteratur, hip hop och stand-up – för att inse det betydande språkliga inflytandet på amerikansk mainstream-kultur.

McWhorther medverkar i Slates suveräna och precis lagom nördiga språkpod, ”Lexicon Valley”, och enligt Cunningham är hans bok full med intressanta resonemang om och exempel på Black English, som det här:

”Hip-hop fans might recognize this construction from the chorus of the rapper DMX’s hit song ‘Party Up (Up in Here)’: ‘Y’all gon’ make me lose my mind / Up in here, up in here / Y’all gon’ make me go all out / Up in here, up in here,’ etc. McWhorter, playing the tone poet’s patient exegete, scours several instances of the usage, settling on the idea that in this context ‘up’ conveys the intimacy of the setting it qualifies. The sentence ‘We was sittin’ up at Tony’s,’ according to McWhorter, ‘means that Tony is a friend of yours.'”

Cunningham har vissa reservationer mot delar av boken, men är överlag entusiastisk. Den verkar riktigt underhållande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Texter i Mathias Enards ”Compass”

105.Mathias Enard-Compass

”I calmly listen to this distant melody, I look, from high up, at all these men, all these souls still walking around us: who was Liszt, who was Berlioz, who was Wagner and all the people they knew, Musset, Lamartine, Nerval, an immense network of texts, notes and images, clear, precise, a path visible by me alone that links old Hammer-Purgstall to a whole world of travellers, musicians, poets, that links Beethoven to Balzac, to James Morier, to Hofmannsthal, to Strauss, to Mahler, and to the sweet smoke of Istanbul and Tehran…”

Citatet är hämtat ur Mathias Enards roman Compass (Fitzcarraldo Editions), som nyligen erövrade en plats på Man Booker International-prisets korta lista. I citatet är det bokens huvudperson och berättare som för ordet, den möjligen dödssjuke musikologen och kosmopoliten Franz Ritter. Romanen utspelar sig under en natt; Ritter lider av sömnbesvär och har provat opium för första gången. Han reflekterar över orientalismens historia, samtalar med historiska orientalister, som verkligen brann för sitt ämne.

Compass är i allra högsta grad en roman om andra texter och om olika sätt att organisera eller komponera texter, om att förhålla sig till texter. Gillar du intertextualitet är Compass antagligen något för dig.

Och det är antagligen ”Texts in Mathias Enard’s Compass” också, en sammanställning av nyckeltexter som citeras och refereras i romanen och som finns tillgängliga i public domain. Det är den fantastiska sajten Public Domain Review – en digital Wunderkammer – som publicerar den här fantastiska sammanställningen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Granta: Best of Young American Novelists 3

G139-COVER-397x555

1979 kom det första numret av Granta ut, ursprungligen en studenttidsskrift med anor från 1889, i den form som den har nu – en kvartalsvis utgiven litteraturtidskrift i pocketformat. Det första numret hade titeln New American Writing, och det innehöll texter av författare som Joyce Carol Oates, William Gass, Donald Barthelme och Susan Sontag.

I introduktionen skriver redaktörerna, Bill Buford och Pete de Bolla, om den brittiska litteraturens alla svagheter (”Insulated. Enclosed.”) och övergår sedan till att prisa den mer dynamiska amerikanska litteraturen (”challenging, diversified, and adventurous”), som, påpekar de syrligt, allt för sällan ges ut i Storbritannien. Syftet med det första numret av brittiska Granta var alltså att introducera amerikansk litteratur, säkert också att provocera en smula för att väcka debatt och att visa att det fanns en behov av en ny ambitiös litteraturtidskrift.

7

Granta etablerade sig snart som en av de viktigaste tidskrifterna för ny litteratur, och inom några år fick Buford och de Bolla idén till det klassiska numret Best of Young British Novelists: Granta 7, som publicerades 1983 och har gått ut i sex nya upplagor sedan dess. Det var det första numret i det som skulle bli serien Best of Young Novelists. Många av dem som fanns med på listan skulle bli riktiga stjärnor, exempelvis Martin Amis, Julian Barnes, Kazuo Ishiguro, Ian McEwan och Salman Rushdie. Det andra numret av Best of Young British Novelists gavs ut 1993, det tredje 2003 och det fjärde 2013.54

Det första numret av Best of Young American Novelists gavs ut 1996 under Ian Jacks redaktörsskap. Numret blev smått kontroversiellt, eftersom författare som Nicholson Baker, David Foster Wallace och William T. Vollman inte klarade sig igenom urvalsprocessen. Men det gjorde å andra sidan exempelvis Edwidge Danticat, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen och Lorrie Moore.

972007 var det dags för nästa Best of Young American Novelists och nu, 10 år senare, är det alltså dags för ytterligare ett. Skriver Sigrid Rausing i introduktionen till det senaste numret, apropå tematiska likheter mellan de två senaste:

”[Fantasies] of the apocalypse have snuck into us like a virus, embedding themselves into the core of American writing. American dystopia was a strong theme in fiction ten years ago, and it seems strongly present still: pandemics, war and dysfunction predominate (though we noted a good bit of humour too). From the outside one feels the origins of that sadness are all too obvious – 9/11; war; coffins draped in American flags; PTSD; torture scandals; Guantánamo Bay; school shootings and gun crime; the war on drugs; the crash of 2008 . . . Where is the good news? From bee death to the loss of manufacturing; from climate change to populism, it’s all looking bleak.”

Men sedan försöker Rausing ta udden av pessimismen en smula:

”But then it always did look bleak: here is a big troubled country with a free press – of course it’s going to look bleak. Have you ever read a newspaper in a country with censorship? Try it – that’s where you find the good news, the bland news, the happy stories.”

Och nu, äntligen, författarna som juryn valt ut till Granta 139: Best of Young American Novelists 3:

Jesse Ball, 38, född i New York och har publicerat sex romaner, en hel del poesi och noveller. Han är känd för sig sparsmakade stil som har lett till jämförelser med Jorge Luis Borges och Italo Calvino.

Halle Butler, 31, bor och verkar i Chicago. Hennes första roman, Jillian, från 2015 kalades ”feelbad book of the year” i Chicago Tribune. Läs utdrag ur hennes kommande roman.

Emma Cline, 28, född i Kalifornien och författare till The Girls, som både blev en stor kritiker- och försäljningsframgång.

Joshua Cohen, 36, född i Atlantic City. Har skrivit fem romaner, varav den senaste och mest kända är Book of Numbers, samt novellsamlingar.

Mark Doten, 38, född i Minnesota men bor för närvarande i Brooklyn. Debutromanen, The Infernal, gavs ut 2015. Litteraturredaktör på Soho Press.

Jen George, 36, född och uppvuxen i Kalifornien men bor i New York. Författare till novellsamlingen The Babysitter at Rest.

Rachel B Glaser, 34, published her first novel, Paulina & Fran, in 2015. Hon har även skrivit en hel del kortprosa och poesi. Hon är exceptionellt rolig. Läs novell eller dikt

Lauren Groff, 38, född i New York. Hennes senaste och tredje roman, Fates and Furies, var något av en genombrottsbok. Förra året var den finalist till National Book award och 2015 till National Book Critics Circle award. Barack Obama valde den vid ett tillfälle till en av sina semesterböcker.

Yaa Gyasi, 27, född i Ghana och uppvuxen i Alabama. Hennes första roman, Homegoing, som finns översatt till svenska, renderade henne John Leonard award 2016.

Garth Risk Hallberg, 38, född i Louisiana och uppvuxen i North Carolina. Författare till A Field Guide to the North American Family och City on Fire. Den senare en mäktig pjäs som utspelar sig i New York på 70-talet som författaren fick ett fett förskott för.

Greg Jackson, 34, belönades med ett 5 Under 35 award av National Book Foundation för novellsamlingen Prodigals.

Sana Krasikov, 37, född i Ukraina, bodde i Georgien och Kenya innan hon återvände till USA för fyra år sedan. Hennes senaste roman, The Patriots, handlar om de trassliga banden mellan USA och Ryssland, sedda utifrån en familjs perspektiv, och kom ut 2016.

Catherine Lacey, 32, född i Mississippi och författare till hyllade romanen Nobody Is Ever Missing, som vann förra årets Whiting award och har översatts till flera språk.

Ben Lerner, 38, född i Topeka, Kansas, men bor och verkar i New York. Lerner identifierar sig egentligen som poet, men har skrivit två romaner – Leaving the Atocha Station och 10:04 – som har gjort honom till en av den unga amerikanska prosans allra mest firade stjärnor. Den första romanen kommer snart ut på svenska: På väg från Atocha. Hans senaste bok är den smarta och sällsynt underhållande essäboken The Hatred of Poetry, som också snart kommer ut på svenska: Varför alla hatar poesiLäs dikt

Karan Mahajan, 33, född i USA men uppvuxen i New Delhi och författare till Family Planning och The Association of Small Bombs, som var med och tävlade om ett National Book award 2016.

Anthony Marra, 32, född i Washington DC och författare till novellsamlingen The Tsar of Love and Techno (2015) och romanen A Constellation of Vital Phenomena (2013).

Dinaw Mengestu, 39, föddd i Etiopien men flyttade redan vid två års ålder till USA. Författare till tre uppmärksammade romaner. Vann Guardian First Book award 2007.

Ottessa Moshfegh, 35, född i Boston men bor och verkar i Kalifornien. Hon har skrivit en kortroman och en hel del noveller, som bland annat publicerats i The Paris Review och New Yorker. Hennes debutroman Eileen var med på korta listan till Man Booker prize 2016. Läs noveller

Chinelo Okparanta, 36, född i Port Harcourt, Nigeria. Hon har skrivit Under the Udala Trees och Happiness, Like Water, vann ett O Henry award 2014 och har tilldelats ett Lambda Literary award två gånger.

Esmé Weijun Wang, 33, är engagerad i frågor som rör psykisk hälsa, essäist och författare till romanen The Border of Paradise. Hon vann förlaget Graywolf Press pris för sakprosa med essäboken The Collected Schizophrenias.

Claire Vaye Watkins, 33, född och uppvuxen i Mojave-öknen i Kalifornien. Hennes novellsamling Battleborn vann Dylan Thomas-priset 2013.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Litet coolt lexikon med genuin hipsterslang

20170331_112053

År 2000, långt innan det blev högsta mode att håna hipsters, köpte jag en liten bok i Lund, som jag har haft mycket glädje av: Straight From the Fridge Dad. A Dictionary of Hipster Slang (No Exit Press). Det är inget konventionellt vetenskapligt lexikon, snarare är författaren och artisten Max Décharné, som har sammanställt boken, genuint intresserad av äldre subkulturer.

sweden 1998
Max Décharné på turné

 
Den slang som vi förknippar med 60-talets hippiegeneration har i själva verket rötter som går tillbaka till tiden före andra världskriget, ofta är orden och uttrycken direkt hämtade från jazzens och bluesens innovativa gatuslang, som ofta har med drickande, droger och sex att göra. Men orden och uttrycken är hämtade från alla möjliga källor – gangsterfilmer, hårdkokta deckare, pulp fiction, jazz-, blues-, rock- och countrylåtar med flera. Boken är eklektisk på ett mycket tilltalande sätt.

Ofta är slangen, som ju ofta är ett slags gruppspråk, för att markera tillhörighet och för att utestänga svenssons och polisen, kodad, så att man inte omedelbart ska förstå den. Uttrycket i bokens titel, ”straight from the fridge”, är ett lite mer omständligt och raffinerat sätt att uttrycka att något är coolt. På svenska skulle det kanske kunna heta ”direkt från kylskåpet”? Och så här kunde en beställning av en svart kaffe låta: ”A shot of java, nix on the moo juice.”

20170331_111907

Nedan ställer jag först några frågor till Mr. Décharné. Sedan plockar han och jag ut några exempel ur boken, det är tveklöst roligare att läsa den än att läsa om den. Och sist och slutligen gör jag ett litet quiz, om du är med i det kan du vinna ett exemplar av den senaste utgåvan av Straight From the Fridge Dad. A Dictionary of Hipster Slang (No Exit Press).

What are the main reasons for using slang?

Much slang starts out as a kind of low-level guerrilla warfare directed at straight society, designed to keep out the squares, or annoy them, or both, and is then abandoned by the group which originated it once the words have become common currency. Some groups, such as criminals and beggars, have used it as a way of disguising their speech in front of straight society, while other slang is adopted in certain circles purely as a way of defining a group identity. If you know and use particular slang words, you’re part of the gang. Apart from that, sometimes it’s just amusing, such as instead of saying ”fingers”, calling them ”biscuit-snatchers”.

Your book is very dear to me. Every now and then I read it to remind myself of how inventive and rich this linguistic tradition is. It’s very inspiring. The books, films and music referred to was once regarded as throwaway culture, now regarded as a vital part of our heritage. Can you please tell us a little bit about how you became interested in this kind of hipster slang?

I learned a lot of traditional working-class English slang from my father when I was growing up, and also there was a lot of slang used at my school in Portsmouth, particularly among the tough kids. I got a lot of slang from the music I was listening to – early rock’n’roll, early punk, pre-war jazz, and people like Marc Bolan and David Bowie always used a lot of it in their songs.

Then at the start of the 1980s I found a reprint copy of Captain Francis Grose’s Classical Dictionary of the Vulgar Tongue, originally published in 1785, which is the great dictionary of everyday London speech in the 18th century. That’s still my favourite slang dictionary of all time. Finally, I’ve been reading pulp crime fiction for the last forty years – mostly stuff published from around 1910-1970 – and those books are a wonderful source of slang material.

9781846685613

Slang is, I think, a little bit like fashion – it spreads like a virus, wither away and disappears. But then, suddenly, a word or expression becomes hip again. What I find fascinating with your book is that it makes the continuity very clear. A lot of the words and phrases in the book were revived during the golden era of hip hop, for instance. How does the cycle of slang expressions and dissemination work? Do you know if slang often survives within subcultures, when it withers away in mainstream culture?

I trace a lot of the spread of slang in my new book, Vulgar Tongues – An Alternative History of English Slang. As you say, some words used in hip-hop are much older than people think. Terms such as ”fly”, ”crib”, ”posse” and even ”rap” were all in use among working class Londoners in the 18th century, with exactly the same meanings as today. Many of those words made it over to America before the 1770s when criminals were sentenced to be transported over to the US from England as a punishment. The language moved with the people. Other terms spread by means of music – the classic example being jazz. Jazz fans in England in the 20th century wound up hearing pure New Orleans or Harlem slang on the records they bought by Louis Armstrong or Cab Calloway. Some slang seems to never die, but other times it withers in a group because the mainstream have got hold of it, so the original people who used it don’t feel it’s hip anymore and they move on to different words.

Many of the words and phrases in the book are genuinely cool. They could easily be incorporated in contemporary language. Others are more humorous than cool, some of them are hilarious, and some are charming and kind of cute. I’m compiling a little list (below) with a few excerpts from the book. Could you help me to pick the first two? The first, a really cool one. The second, a more humorous one. Thank you.

OK, for the genuinely cool one, I’ve always liked this:

Only if you wanted to wear your face backwards for a while 

Philip Marlowe tries to be reasonable, responding to a question with George Grosz’s favourite tactic, ­ a small yes and a big no. From the film version of Farewell, My Lovely, 1944, with Dick Powell as Marlowe.

As for humor, my book is named after a slang phrase for ”cool” used in a British film shot in 1959, Beat Girl, where someone says, ”great, dad, great, straight from the fridge”. Obviously if something comes out of a fridge, it’ll be cool rather than hot. However, I nearly gave the book a different name, because one of my other favourite terms is a 1950s one:

It fries my wig

Which is a variant on the old jazz phrase, ”it blows my mind”.

Ett varmt tack till Max Décharné. Här följer fem ord och utttryck som jag tycker sticker ut lite på ett eller annat sätt:

All steamed up like a pants presser

”Sexually excited”

Cat clothes

”Hipster thread – serious clothing, not for the squares”

Know your groceries

”To be hip, aware, alert to the situation, to do things well, be accomplished. Peter Cheyney has a variant on this in his 1943 novel You Can Always Duck: ”The guy who threw this Chez Clarence dump together knew his vegetables.”

Grab some air

”Put your hands up, I have a gun”

Fish wrapper

”A newspaper”

Och så slutligen ett litet quiz för dig som vill vinna ett ex av Straight From the Fridge Dad. A Dictionary of Hipster Slang. Tävlingen är stängd. Rätt svar är X, 2, 1, 2, X. Vinnare är Per Norin. Grattis!

Chicago piano

I. Självspelande piano
X. Maskingevär
II. En ovanligt stor flygel

Lacquer crackers

I. Italienska ostkex
X. Steppskor
II. Grammofonskivor

Hum Dum Dinger From Dingersville

I. En riktigt snygg brud
X. En riktig skojare
II. En riktig dumbom

Going steady with Mary Jane

I. Att kila stadigt med någon sedan high school
X. Att ha en älskarinna
II. Att röka marijuana regelbundet

Cuban candles

I. Dynamitgubbar
X. Cigarrer
II. Sällsynt välsvarvade ben

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Intervjuer

Mottagandet av ”Lincoln in the Bardo” av George Saunders

download-1

George SaundersLincoln in the Bardo (Random House)

George Saunders är en av den samtida amerikanska litteraturens främsta novellspecialister. Hans skruvade noveller – på svenska finns hans kanske främsta samling Tionde December (Bonniers) – utspelar sig i regel i en inte alltför avlägsen dystopisk framtid, i vilken storföretagen och deras varumärken har betydligt större makt över våra liv än de har idag.

Karaktärerna kämpar ofta för att inte halka efter i en högt uppskruvad statusjakt. Novellerna balanserar på gränsen mellan det absurda och det sannolika. Saunders har en viss förkärlek för temaparker, där personalen under smått förnedrande former gestaltar olika tidsperioder. Hans berättelser är ofta hysteriskt roliga och otäcka på en och samma gång.

När Saunders romandebuterar, med den historiska romanen Lincoln in the Bardo, har förhandsintresset varit enormt. Boken är en av vårens mest emotsedda och omskrivna. Ingen hade förväntat sig en konventionell roman av Saunders, och den har infriat förväntningarna. Den har kallats bisarr, menat som något positivt.

images-3

Februari 1862. Inbördeskriget har pågått i knappt ett år, men insikten har börjat sjunka in att det kommer att bli ett långt och blodigt krig. President Lincolns älskade 11-åriga son Willie har legat allvarligt sjuk i Vita Huset. Man trodde att han skulle klara sig, men han har avlidit och begravts på en kyrkogård i Georgetown. Citerat ur förlagets beskrivning:

”From that seed of historical truth, George Saunders spins an unforgettable story of familial love and loss that breaks free of its realistic, historical framework into a supernatural realm both hilarious and terrifying. Willie Lincoln finds himself in a strange purgatory where ghosts mingle, gripe, commiserate, quarrel, and enact bizarre acts of penance. Within this transitional state—called, in the Tibetan tradition, the bardo—a monumental struggle erupts over young Willie’s soul.”

Kritikerna har överlag varit mycket positiva, samtidigt som många påpekar att det är en krävande roman, med sin collageteknik och övernaturliga inslag. Det här är några omdömen:

Skriver John Freeman i Boston Globe:

”[…] one of the strangest and most remarkable books […] about love, loss, and the afterlife. Narrated in bursts of speech interspersed with real and fictionalized observations of the president across a single, terrible night, ‘Lincoln in the Bardo’ reads less like a novel than the type of tragedy Shakespeare might write if he lived in 21st century America. Fans of Saunders’s stories — some of the most original work in American history — have craved this book for a long time, and he has not disappointed. Saunders has disassembled the novel as a form and put it back together in a fascinating shape. Dozens of voices spread out across the page like floating spirits. As in the bard’s work, their feelings are nobly and ignobly expressed.”

Skriver Delia Falconer i Sidney Morning Herald:

”Newspapers reported that Lincoln snuck out of the White House to the graveyard ‘on several occasions’ to hold his dead child in his arms. Saunders has said in interviews that he was obsessed for a decade by this image of America’s 16th president in deepest mourning, while struggling to hold his country together during a brutal Civil War. […] Lincoln in the Bardo takes place on the night after the funeral – and yet, from its first pages, it’s clear that it is no straight historical fiction. Instead Saunders has ramped up his brilliant ventriloquism and sometimes supernatural distortion. This extraordinary novel is narrated by the eloquent, teeming dead.”

Skriver Emily Gould i Bookforum:

”In anyone else’s hands, this premise would be too ridiculous to generate pathos, but Saunders has long excelled at creating alternate realities, starting with the near-future dystopia presented in his now-classic CivilWarLand in Bad Decline. Many of his stories have a deeply empathetic eye for characters who are trapped—in grim jobs, in mournfulness, in compromises required by end-time conditions. Though Bardo is a novel, in many ways Saunders continues to capitalize on his skills as a miniaturist. The individual ghosts’ monologues function as short stories unto themselves, sometimes freestanding, sometimes doled out in increments and interspersed with other characters’ speeches. Saunders churns out ghost after ghost with virtuosic brio, endowing each with a unique voice and reason for being trapped in limbo.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

James Baldwin är hetare än högsommar

Häromdagen hade filmen I Am Not Your Negro premiär, och den har fått lysande recensioner samt nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm. Regissören Raoul Peck bygger huvudsakligen filmen på en text av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987), som aldrig fullbordades och endast utgörs av ett trettiotal sidor.

Texten handlar om tre av medborgarrättsrörelsens mest kända martyrer – Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr. – och i filmen är det Samuel L. Jackson som läser. Filmen består av klipp från Baldwins framträdanden i debattprogram, filmklipp, bilder av tidningsklipp, annonser, foton med mera. Många kritiker har varit lyriska över både estetik och budskap.

Ett genomgående tema i recensionerna är att dagens Amerika behöver Baldwin – man hänvisar ofta till polisvåldet mot svarta och Black Lives Matter – någon som med klarsyn, kritisk blick och indignation undersöker och blottlägger hur det förhåller sig med ”race relations”. Skriver A.O. Scott i New York Times:

”To call ‘I Am Not Your Negro’ a movie about James Baldwin would be to understate Mr. Peck’s achievement. It’s more of a posthumous collaboration, an uncanny and thrilling communion between the filmmaker […] and his subject.”

Och lite senare i recensionen:

”Baldwin could not have known about Ferguson and Black Lives Matter, about the presidency of Barack Obama and the recrudescence of white nationalism in its wake, but in a sense he explained it all in advance. He understood the deep, contradictory patterns of our history, and articulated, with a passion and clarity that few others have matched, the psychological dimensions of racial conflict: the suppression of black humanity under slavery and Jim Crow and the insistence on it in African-American politics and art; the dialectic of guilt and rage, forgiveness and denial that distorts relations between black and white citizens in the North as well as the South; the lengths that white people will go to wash themselves clean of their complicity in oppression.”

9781101907610

James BaldwinGo Tell It on the Mountain (Everyman’s Library)

Men filmen är bara ett exempel  på det förnyade och stora intresset för James Baldwin. Jag tror att Ta-Nehisi Coates, om inte annat indirekt, har spelat en viss roll. Coates har jämförts med Baldwin och är uppenbart influerad av honom. Men lika mycket betyder det säkert att Baldwin, både i debatter, essäer och litterära texter, kunde formulera glasklart och osentimentalt hur ”race relations” påverkar och, i värsta fall, perverterar och korrumperar hela samhället, och att det under hans stundtals kompromisslösa retorik fanns ett universellt kärleksbudskap. Baldwin anses vara en av Amerikas främsta essäister och skönlitterära författare under 1900-talets andra hälft.

Baldwin föddes i Harlem och växte upp som äldst av nio syskon, vilket innebar att han var tvungen att ta ovanligt stort ansvar som barn och ung. Han var en sällsynt begåvning i skolan och tackade många gånger några av sina lärare, för att de uppmuntrade honom och för att de vidgade hans blick på världen. Fadern var djupt troende och har av James beskrivits som rigid. Den kyrkliga bakgrunden förklarar säkert en del av Baldwins exceptionella retoriska förmåga.

baldwin_brando_civil_rights_march_1963

James Baldwin och Marlon Brando under medborgarrättsrörelsens march till Washington, 1963. Källa: U.S. Information Agency. Via Wikimedia Commons.

 
Baldwin blev med tiden en kändis som uppträdde i många av de mest kända teveprogrammen, han kommenterade och debatterade. Det är magiskt att lyssna på honom – det är som om tankarna och orden följer ett mönster. Först en tankegång, som verkar flöda fram, sedan en paus, sedan en fortsättning på tankegången, sedan en paus, och så vidare. Rösten är sällsynt fängslande, både hans faktiska och litterära röst.

Baldwin umgicks även med några av tidens hippaste personer, som Miles Davis, Nina SimoneHarry BelafonteSidney PoitierRay Charles, Chinua AchebeMaya Angelou och Martin Luther King. Det sägs att King, efter ganska täta kontakter med Baldwin, distanserade sig från honom, på grund av att Baldwin var homosexuell. Robert F. Kennedy kallade, pinsamt nog, regelmässigt Baldwin för ”Martin Luther Queen”. Baldwin påstås vara en av få riktigt stora afro-amerikanska författare med hög profil inom medborgarrättsrörelsen, som i vissa avseenden anses ha varit både macho och homofobisk.

En episod anses förklara, som en utlösande faktor, beslutet att flytta till Frankrike. Baldwin går in på en sylta i New York, trots att han vet att den inte serverar svarta. Han beställer en hamburgare, men blir upplyst av servitrisen att han inte är välkommen. Varpå han tar en kanna med vatten och hivar den mot henne. Den missar och träffar istället en spegel. Men det är en myt att Baldwin lämnade Amerika för gott, även om han bodde länge i Frankrike. Han lärde sig flytande franska och blev vän med bland andra Yves Montand och Marguerite Yourcenar. Han dog i Saint-Paul-de-Vence, blott 63 år gammal.

giovannis-rum

James BaldwinGiovannis rum (Ruin)

Marlon Brando var en annan av Baldwins vänner och han hjälpte Baldwin att finansiera utgivningen av den första romanen, den klassiska och bitvis självbiografiska uppväxt- och bildningsromanen Go Tell It on the Mountain som kom ut första gången 1953.

Baldwins förläggare blev förmodligen både förvånad och besviken när han fick läsa Baldwins andra roman, Giovannis Room (1956). Den utspelar sig i Europa och handlar om företrädesvis vita bisexuella och homosexuella män, sex och kärlek. Förläggaren ville eller vågade inte ge ut boken, gav Baldwin rådet att bränna boken, eftersom han trodde att en utgivning skulle leda till att Baldwins läsare, inte minst de svarta, skulle vända honom ryggen. Så den gavs istället ut i Europa och anses idag vara en gayklassiker eller en klassiker, helt enkelt.

James BaldwinCollected Essays (Library of America)

Baldwin skrev i de flesta litterära genrerna – noveller, romaner, poesi och drama – men han anses vara minst lika vass som essäist. Hans mest kända är kanske de två som finns samlade i The Fire Next Time (1963), som uppskattades av både kritiker och vita läsare, som undrade: ”Vad vill de svarta?”. Vissa anser att det är den allra mest inflytelserika boken från 60-talet om ”race relations”. Library of America har gett ut tre samlingsvolymer med noveller, romaner och essäer, som ser väldigt fina ut.

James Baldwins stora årtionde var kanske 60-talet, men det stora intresset för honom just nu, riktas också mot det han skrev under 70- och 80-talet. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på att ”race relations” är ett så framträdande ämne i hans böcker. Det behandlas som något både specifikt och allmängiltigt och tidlöst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter