Kategoriarkiv: Artiklar

Konsten att läsa pocket med en hand

edf

När jag gick igenom några lådor häromdagen hittade jag en liten plastpryl, som jag måste ha köpt för åtskilliga år sedan. Det tog några sekunder, men sedan trillade polletten ned. Det är meningen att den ska göra det lättare att läsa pocketböcker med en hand, när man ligger på en strand eller nedsjunken i soffan kanske. Pocketböcker har ju en tendens att vilja göra motstånd när man öppnar dem, så att texten längst in på sidorna, närmast ryggen så att säga, blir svår att läsa.

edf

Prylar av det här slaget brukar man hitta i anslutning till kassan på bokhandlar. Jag tycker att de är oemotståndliga, inte minst snygga bokmärken, men den här prylen undrar jag om jag någonsin använt. Jag ska prova att läsa en pocket med den, boken i ena handen och den andra handen bakom nacken. Tipsa gärna om andra mer eller mindre praktiska, mer eller mindre nödvändiga prylar, som har med läsning att göra.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Notiser

Nytt magnifikt bibliotek i Helsingfors

Nu finns det ännu ett tungt vägande skäl att besöka Helsingfors – stadens nya centrumbibliotek Oodi/Ode. Det är en magnifik byggnad som ligger mitt i den finska huvudstaden. Det vågiga taket gör att den väldiga byggnaden ser förvånansvärt lätt ut. Nattetid ser det nästan ut som om biblioteket skulle kunna frigöra sig från den övriga bebyggelsen och sväva iväg.

Och Helsingforsborna har redan tagit biblioteket till sitt hjärta – på bara några månader har man haft en bra bit över 1 miljon besökare. Biblioteket är lika imponerande invändigt som utvändigt. Det präglas av tradition (ljust trä) och förnyelse (glas och betong). Jag tycker att det ser finskt ut, och det menar jag som en komplimang. Finland är ju en mindre stormakt vad gäller både arkitektur och design. Som stockholmare kan man känna en viss avund. Helsingforsbornas nya bibliotek och mötesplats, som håller världsklass, smäller onekligen högre än Nya Karolinska.

Inte minst imponerande är hur genomtänkt biblioteket är. Jag skulle nästan vilja påstå att Oodi/Ode förnyar bibliotekets roll. Det är en icke-kommersiell mötesplats som välkomnar alla och det ligger mittemot riksdagshuset. Redan det signalerar att man tar bibliotekets och läsandets roll i samhället på största allvar. Det kan låta flummigt, men jag tycker att Oodi/Ode är ett sällsynt demokratiskt bibliotek. Man har strävat efter och lyckats bli en central och vital mötesplats, som inte bara ligger mittemot riksdagshuset, utan i närheten av andra viktiga finska institutioner, som Musikhuset, Finlandiahuset, Sanomahuset och museet för nutidskonst Kiasma.

Förutom att låna böcker på biblioteket kan man besöka restaurangen på bottenvåningen, boka tid till någon av verkstäderna eller något av studie- och grupprummen, titta på film, lyssna på sagor eller använda någon av museets 3D-printrar. Oodi/Ode framstår som ett ställe man vill vara på, ofta och länge. Man har öppet sju dagar i veckan långt in på kvällen. Det här är några bilder av bibliotekets exteriör och interiör.

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library OodiFoto: Tuomas Uusheimo 

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

För att se och läsa mer, besök bibliotekets fina hemsida.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Nyheter

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Den stora bokkedjans förfall

”What I say is, a town isn’t a town without a bookstore. It may call itself a town, but unless it’s got a bookstore, it knows it’s not foolin’ a soul.”
― Neil Gaiman, American Gods

Det skrivs mer och mer om Barnes & Nobles förfall. Att skriva om nedläggningshotade boklådor har nästan blivit som en egen genre. Man får i vilket fall som helst intrycket att slutet rycker allt närmre för Barnes & Noble och dess 600 butiker.

Kanske finns det ett visst mått av skadeglädje i just det här fallet, eftersom Barnes & Noble under sin expansion slog ut så många indiebokhandlar, men i artikeln ”The Sad Decline of Barnes & Noble” märks inte detta. Skriver Gracy Olmstead: ”Visits to Barnes & Noble were one of my favorite occasions as a child.” Och så beskriver hon i detalj den mysiga och fantasifrämjande stämningen i den lokala Barnes & Noble butiken.

Och sedan berättar hon om den misslyckade satsningen på läsplattan Nook, om andra mindre lyckade satsningar, och om hur Barnes & Noble sedan försökt komma igen, men de har glidit allt längre bort från kärnverksamheten, att sälja fysiska böcker till butikskunderna.

Olmstead föreslår flera åtgärder som eventuellt skulle kunna vända utvecklingen, sånt som många andra bokhandlar har gjort för att möta konkurrensen från Amazon:

”But as it is, everything that Barnes & Noble does today is done as well or better by someone else. You could go to its café and get a Starbucks coffee and croissant—or you could go to the nearest indie coffee shop and get higher-quality versions of the same things. Nearly every café and coffee shop offers free wifi and space to work these days. And indie bookstores usually offer both new and old books at the same (or better) prices, while providing their customers with a greater sense of passion and reverence.

Barnes & Noble has long been a place of learning and love. But in its determination to innovate, it has forgotten its telos. Which means that it won’t survive much longer unless it can rediscover what made it special in the first place.”

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar

De bästa poddarna om president Trump

CanHeDoThat_SocialImage (1)

Image courtesy of Washington Post

   
Känner du ett allt större sug efter analyser av amerikansk politik i allmänhet och av Trump i synnerhet? Då bör du lyssna på Sveriges Radios USApodden. Ett avsnitt varje vecka som sammanfattar det viktigaste och mest förbryllande. Om du vill fördjupa dig och nörda ned dig ännu mer finns de flera fantastiska amerikanska poddar. Det här är några av dem.

Can he do that?

Det här är Washington Posts suveräna podcast och programledaren heter Allison Michaels. Hon bjuder in och samtalar sakligt och nyfiket med någon av tidningens journalister eller någon annan specialist. Trump har ju som bekant tänjt en smula på presidentämbetets traditionella, etiska och juridiska gränser. Det är det som är poddens tema – kan han verkligen göra så? Avsnitten är cirka 30 minuter långa.

Favoritavsnitt: ”Trump’s lawyer says a president can’t obstruct justice. Can he?”

Embedded

Det här är NPR:s mycket ambitiösa podcast. Programledaren heter Kelly McEvers och hon tar också tag i ett ämne i taget och gräver djupt tillsammans med inbjudna specialister. Avsnitten är ofta en timme långa och man har lagt mycket krut på produktionen. Vissa avsnitt är som välgjorda dokumentärer.

Favoritavsnitt: ”Bannon” Enligt det här avsnittet hade Trumps före detta chefsideolog, Steve Bannon, som tidigare jobbade med film, drömmar om att bli ”the Leni Riefenstahl of George W. Bush.”

Trump, Inc.

Det här är i likhet med Embedded en public service-produktion, ett samarbete mellan WNYC och Pro Publica. Fokuset är ännu smalare, Trumps affärer, som är och har varit komplicerade. Inte helt förvånande leder många av spåren i denna podd till Ryssland. Precis som i de andra poddarna medverkar olika experter och, i åtminstone ett fall, före detta Trump-medarbetare. Välproducerat, men avsnitten är lite väl korta – 20-30 minuter.

Favoritavsnitt: ”Money Laundering and the Trump Taj Mahal”

Trumpcast

Det här är den mest vanvördiga och mest humoristiska poddden. Den kommer ut varje vecka, är 20-25 minuter lång och de 4-5 programledarna låtsas inte att de tycker att Trump är en skön snubbe stinn av chutzpah. Många avsnitt inleds med en underbar Trump-imitatör och Jacob Weisberg, väldigt charmig och rolig, betraktar jag som något av poddens stjärna.

Favoritavsnitt: ”All the President’s Lies”

Skriv gärna och tipsa om andra poddar!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Podcasts / radio

Därför glömmer du det du läser

images (19)

Pamela Paul – Book of Books

Pamela Paul läser mängder med böcker. Hon är redaktör för New York Times Book Review, men när hon läst klart ytterligare en bok försvinner det mesta av den snart ur minnet.

”I almost always remember where I was and I remember the book itself. I remember the physical object,” berättar Paul. ”I remember the edition; I remember the cover; I usually remember where I bought it, or who gave it to me. What I don’t remember—and it’s terrible—is everything else.”

Det kan låta som om Paul är en ovanligt glömsk läsare, men enligt Julie Beck, som har skrivit den underhållande artikeln ”Why We Forget Most of the Books We Read”, är det snarare regel än undantag att vi glömmer det mesta av det vi läser. Detsamma gäller för övrigt även när vi tittar på teveserier och film.

Enligt forskare är minnet i sig behäftat med begränsningar – det beskris som en flaskhals. Den så kallade forgetting curve är som brantast ett dygn efter att du läst en bok. Mer exakt hur mycket man minns, räknat i procent, varierar naturligtvis beroende på en rad olika faktorer. En viktig faktor bör vara om boken man läser är bra, originell, om man är intresserad av ämnet etcetera.

Enligt artikeln minns man sämre om man sträckläser eller om man binge-tittar på teveserier. Minnet har också värderats olika högt under olika tider. Under antiken var många exempelvis skeptiska till skriftspråket, eftersom det utgör en externalisering av minnet. Ett slags fusk, som ansågs hota den genuina minneskonsten. Och idag är minnet som bekant än mer externaliserat. När som helst kan man googla nästan vad som helst.

Innan jag läste Juli Becks artikel trodde jag att de allra flesta mindes mycket mer av det de läst, att jag hade ovanligt dåligt minne. Det jag minns mest av en roman är stämningen och stilen och enskilda distinkta scener, medan intrig och handling i efterhand framstår som mer luddig. Vissa böcker minns jag praktiskt taget ingenting av.

Skriv gärna, om du inte har fotominne förstås, och bekänn hur dåligt du minns böcker du läst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Sartre-priset, för dem som tackat nej till ett litterärt pris

Beslutet att belöna Jean-Paul Sartre med Nobelpriset 1964 var i princip redan fattat när Svenska Akademien fick ett brev. Sartre hade läst att han var aktuell för priset, som han inte ville ta emot. Därför skrev han, artigt men bestämt, att han inte ville det. Akademien vädjade till honom, men han ändrade sig som bekant inte.

Jag läser en underhållande text i Paris Review – ”The Literary Prize for the Refusal of Literary Prizes” – av Ursula K. Le Guin. Hon skriver om Sartres bevekelsegrunder. Hans vägran att ta emot Nobelpriset var inte avsett som en protest, vilket den självklart skulle komma att tolkas som. Han ville värna sin integritet och undvika att bli en institution, även om han redan var det 1964. Men han ansåg att priset riskerade att skymma hans ord och idéer.

”It isn’t the same thing if I sign Jean-Paul Sartre or if I sign Jean-Paul Sartre, Nobel Prize winner. A writer must refuse to let himself be turned into an institution.”

Le Guin skriver också om ett annat pris, vars självförklarande namn är: Jean-Paul Sartre Prize for Prize Refusal. Man belönar alltså författare som har tackat nej till priser.  Lawrence Ferlinghetti är aktuell för Sartre-priset, eftersom han tackat nej till ett pris på 50.000 euro från ungerska PEN.

Priset finansieras delvis av den ungerska högerregeringen, så Ferlinghetti föreslog artigt att pengarna skulle gå till ”the publication of Hungarian authors whose writings support total freedom of speech.”

En lite rolig detalj efter Le Guins artikel:

”Ursula K. Le Guin was born in Berkeley, California, in 1929. She is the recipient of a National Book Award, six Hugo and five Nebula Awards, and has been inducted into the American Academy of Arts and Letters.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser