Kategoriarkiv: Artiklar

Kvinnor läser (fortfarande) fler böcker av män än tvärtom

image

”The average rating men give to books by women on Goodreads is 3.9 out of 5; for books by men, it’s 3.8.”
– Hoppet lever

MA Sighart har skrivit en lång artikel i The Guardian”Why do so few men read books by women? – om hur mycket böcker skrivna av kvinnor som läses av män och tvärtom.

Sighart har gjort som många kvinnliga författare, hon skriver inte ut sina förnamn, utan sina initialer, eftersom förnamnen skulle avslöja hennes kön. Hon tror att färre män skulle läsa henne då. Hon är bokaktuell också, med The Authority Gap (Doubleday), som handlar om varför inte kvinnor tas på samma allvar som män.

Men läsningen då? Sighart, som har låtit Nielsen Book Research plocka fram lite statistik:

”For the top 10 bestselling female authors (who include Jane Austen and Margaret Atwood, as well as Danielle Steel and Jojo Moyes), only 19% of their readers are men and 81%, women. But for the top 10 bestselling male authors (who include Charles Dickens and JRR Tolkien, as well as Lee Child and Stephen King), the split is much more even: 55% men and 45% women.”

Mer statistik:

”Margaret Atwood, a writer who should be on the bookshelves of anyone who cares about literary fiction, has a readership that is only 21% male. Male fellow Booker prize winners Julian Barnes and Yann Martel have nearly twice as many (39% and 40%).”

Och lite till statistik:

Women are 65% more likely to read a nonfiction book by the opposite sex than men are. All this suggests that men, consciously or unconsciously, don’t accord female authors as much authority as male ones. Or they make the lazy assumption that women’s books aren’t for them without trying them out to see whether this is true.

Två tredjedelar av alla böcker jag läser är skrivna av kvinnor. Det var ett beslut jag fattade, men det gick också av bara farten, när jag började blogga om amerikansk litteratur. Några av upptäckterna är Rachel Kushner, Ottessa Moshfegh, Patricia Lockwood, Rachel B Glaser, Clarice Lispector (Brasilien) och, sist men inte minst, Ursula K Le Guin.

Jag håller med om att siffrorna som Sighart plockat fram är problematiska, de vittnar om en skevhet, men att förvänta sig att män ska börja läsa författare som Jo Jo Moyes och Danielle Steel är inte realistiskt, om det ens är önskvärt. En inte oansenlig del av litteraturen utgörs av böcker skrivna av kvinnor för kvinnor, det tydliggörs redan med omslag och marknadsföring. Med det vore intressant att få veta några exempel på bra böcker som kvinnor och män gillar lika mycket.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Är Chimamanda Ngozi Adichie transfobiker?

I The Baffler skriver Rafia Zakaria om Chimamanda Ngozi Adichies eventuella transfobi i allmänhet och Adichies öppna brev – som har väckt en hel del rabalder – i synnerhet. Adichies brev har titeln ”It is Obcene” och Zakarias kommenterande svar har titeln ”Is it Obcene?”

Det är en snårig historia men allt började med att Adichie sa att ”transpersoner är transpersoner”; hon frånkände alltså transpersoner rätten att själva bestämma sin könsidentitet. Två av hennes elever på en workshop tog mycket illa upp. En av dem är transsexuell och har flytande könsidentitet. De båda kritiserade Adichie i sociala medier.

Adichies brev är en pinsamhet, en lång harang om att hennes två före detta elever är genomruttna personer. Jag får känslan att hon skarvar och medvetet vantolkar en hel del. Och så är hon upprörd över dagens ungdom. Läs båda texterna och döm själv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser

Två svarta kvinnor som bevarat minnet av the Tulsa Race Massacre

Black Lives Matter protest in downtown Los Angeles. 1 JUL, 2020, LOS ANGELES, USA

Black Lives Matter protest in downtown Los Angeles. 1 JUL, 2020, LOS ANGELES, USA Via Rawpixel

”Two pioneering Black writers have not received the recognition they deserve for chronicling one of the country’s gravest crimes.”
– Victor Luckerson

I New Yorker skriver Victor Luckerson om två svarta kvinnor som skildrat, och därmed bevarat minnet av, the Tulsa Race Massacre, som mer eller mindre konsekvent har förträngts och förnekats av det vita USA. President Joe Biden närvarade emellertid vid högtidlighållandet hundra år efter massakern. Det är tveksamt om det hade skett om inte Black Lives Matter, och dess sympatisörer, så konsekvent och envetet kämpat för att sätta ljuset på vita amerikaners våld mot svarta amerikaner.

Kvinnorna heter Mary E. Jones Parrish och Eddie Faye Gates. De skildrar massakern 1921 i vilken flera hundra svarta amerikaner dödades och över 1000 hem föröddes, Parrish i en bok från 1923 och Gates bland annat i våldsamt gripande videointervjuer med överlevare, bland dem George Monroe som var 5 år gammal under massakern. Först gömde han sig under en säng när mobben nalkades, man hade utrustat sig med den obligatoriska facklan som tjänade det dubbla syftet att tända eld och att sätta skräck i offren, men han tvingades fly eftersom hans barndomshem brändes ned.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser

Faksimilutgåva av tidskriften bauhaus 1926-1931

bauhaus-journal-e

Redigerad och initierad av Lars Müller i samarbete med Bauhaus-Archiv/Museum für Gestaltung, Berlin
Med en essä av Astrid Bähr
Med bidrag av Josef Albers, Walter Gropius, Wassily Kandinsky, Paul Klee, László Moholy-Nagy, Oskar Schlemmer, Herbert Bayer, Marcel Breuer, Ludwig Mies van der Rohe, Gerrit Rietveld med flera
Lars Müller Publishers

”It is clear from a glance at the constantly changing masthead that bauhaus was at no point ONE journal with ONE position: three directors – Walter Gropius, Hannes Meyer and Ludwig Mies van der Rohe – and different editors brought out issues under slightly different titles. Almost no detailed study of the journal has yet been made that looks at these constant changes in its design and in the direction of its content.”
— Astrid Bähr

Att Bauhaus 100-årsjubileum skull sätta avtryck i bokutgivningen var väntat, men det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers har varit mest ambitiöst. De håller på att ge ut bokserien bauhaus bücher i en utgåva som ligger mycket nära originalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Allra mest ambitiös är faksimilutgåvan av tidskriften bauhaus, som gavs ut i 14 exemplar mellan 1926-1931. Med i utgåvan följer samtliga tidskrifter på tyska. Och dessutom medföljer ett häfte i vilket texterna till samtliga tidskrifter har översatts till engelska. Det är första gången tidskriften översatts till ett världsspråk. Lars Müller Publishers har gjort en verklig kulturgärning.

Det är fantastiskt spännande att bläddra i de enskilda numren, staka sig igenom texterna, titta på foton och illustrationer och annonserna. Och sedan läsa respektive tidskrift på engelska. Hela bauhaus verksamhet täcks i tidskrifterna: arkitektur, design, konst, foto och typografi. Med i tidskriften finns artiklar av giganter som Walter Gropius, Wassily Kandinsky, Paul Klee, László Moholy-Nagy och Ludwig Mies van der Rohe.

bauhaus är naturligtvis som klippt och skuren för någon med ett särskilt intresse för bauhaus, forskare inte minst, men passar väl egentligen alla som har ett stort intresse för modernismens avant garde. Utgåvan är intressant på flera olika sätt, bland mycket annat kan man av den utläsa hur bauhaus ville uppfattas. Lars Müller Publishers har paketerat tidskrifterna och häftet med texterna på engelska i en snygg transparent kassett.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Giancarlo DiTrapano (1974-2021)

preparation

Giancarlo DiTrapano, grundare av och förläggare på Tyrant Books, dog nyligen. Han blev bara 47 år gammal. I indievärlden var han en gigant. Han startade även en tidskrift, New York Tyrant. Han var omvittnat cool, cool som en filbunke. Läs Christian Lorentzens fina runa i Vulture: ”On Giancarlo DiTrapano, 1974 to 2021”

Den bästa boken DiTrapano gav ut var Preparation for the Next Life av Atticus Lish: ”Kanske det nya decenniets finaste och mest osentimentala kärlekshistoria” En minor classic, tycker jag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Den allvetande mannen, sanningens värde och den epistemologiska krisen

Michael Patrick Lynch – Know-it-All Society: Truth and Arrogance in Political Culture (Liverlight)

Det finns en viss manstyp, jag tror att det är vanligare bland män, som har som en komplett oomkullrunkelig världsbild. Och han berättar gärna om hur det ligger till. Jag har nog varit nära att halka in i det här mönstret, men hittills har jag klarat mig, tror jag.

Jag kom att tänka på den här manstypen när jag läste en riktigt bra artikel om kunskap och sanning – ”The Value of Truth” – av Michael Patrick Lynch i Boston Review. Jag kände plötsligt en ambivalens till den Allvetande Mannen – han försöker ju trots allt söka sanningen inom vitt skilda områden. Han tror på den och är beredd att försvara den. Och om man får tro Lynch så är vi mitt uppe i en epistemologisk kris, det låter som en adekvat beskrivning, så sanningen behöver försvaras.

Jämför den Allvetande Mannen med filosofen Richard Rorty, som Lynch skriver om i början av artikeln: ”In the jargon of academia, the study of what we can know, and how we can know it, is called ‘epistemology.’ During the 1980s, philosopher Richard Rorty declared it dead and bid it good riddance. To Rorty and many other thinkers of that era, the idea that we even needed a theory of knowledge at all rested on outmoded, Cartesian assumptions that the mind was an innocent mirror of nature; he urged that we throw out the baby—’truth’—with the bathwater of seventeenth-century rationalism. What’s the Use of Truth?, he asked in the provocative title of his final book (published in 2007). His answer, like that of many of his contemporaries, was clear: not much.”

”We are living through an epistemological crisis.”
– Lynch

Och vidare: ”How things have changed. Rorty wrote his major works before smartphones, social media, and Google. And even through the Internet’s early days, many believed that it could only enhance the democratization of information—if it had any impact on society at all. The ensuing decades have tempered that optimism, but they’ve also helped make the problem of knowledge more urgent, more grounded. When millions of voters believe, despite all evidence, that the election was stolen, that vaccines are dangerous, and that a cabal of child predators rule the world from a pizza parlor’s basement, it becomes clear that we cannot afford to ignore how knowledge is formed and distorted. We are living through an epistemological crisis.”

“Sorry liberals but we don’t trust Dr. Anthony Fauci.”
– Twitter

Lynch är ju filosof – med inriktning på sanning, demokrati, det offentliga samtalet och teknologi och etik – så hans lösning på krisen är inte helt otippat mer filosofi och kunskap: ”At a time of anxiety about fake news and conspiracy theories, philosophy can contribute to our most urgent cultural and political questions about how we come to believe what we think we know.”

Artikeln är verkligt uppslagsrik och ett spår handlar om att demokratier är särskilt sårbara för fake news och konspirationsteorier. Det ingår ju i konceptet att de ska vara toleranta och pluralistiska. Och så finns det studier som visar att människor som har skrala kunskaper oftare överskattar sina kunskaper. Och Lynch framhåller att det är av stor vikt att studera hur människor formar sin världsbild i grupp:

”Interest in how knowledge is acquired and distributed in social groups has long been a substantive field of inquiry in the social sciences. But with notable exceptions—such as W. E. B. DuBois, John Dewey, and Michel Foucault—twentieth-century philosophers mostly focused on the individual: their central concern was how know, not how we know. But that began to change near the end of the century, as feminist theorists such as Linda Alcoff and Black philosophers such as Charles Mills called attention to not only the social dimensions of knowledge but also its opposite, ignorance.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Samuel Beckett, mystikern

“Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
– Samuel Beckett

Citatet ovan är Samuel Becketts mest kända, och har bland annat plockats upp av grabbarna i Silicon Valley. De tolkar ofta citatet som ett uttryck för grit, att man aldrig ska ge upp i kampen för att nå sina drömmars mål. Allt går bara man vill, även om det är tufft ibland, typ. Redan titeln på en artikel av Beckett-kännaren Andy Wimbush ger en radikalt annorlunda tolkning: ”The wisdom of surrender.”

Citerar Wimbush ur Uppenbarelseboken:

”He will wipe away every tear from their eyes, and death shall be no more, neither shall there be mourning, nor crying, nor pain anymore, for the former things have passed away.”

Och så skriver han:

”Despite Beckett’s reputation as the Eeyore of 20th-century literature, hopes for such an end are surprisingly common in his work. In Murphy (1938), for instance, the novel’s eponymous hero yearns for a ‘self-immersed indifference to the contingencies of the contingent world’. In the novel Malone Dies (1951), one of Beckett’s most bitter and jaded narrators is confident that ‘beyond this tumult there is a great calm, and a great indifference, never really to be troubled by anything again.'”

Andy Wambush argumenterar, övertygande, för att Beckett var en mystiker och att det, samt att han led av svårartad panikångest, präglar hans verk. Mystik har påverkat många av litteraturhistorien allra största, Kafka är ett annat exempel.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Gula västarna, strejker och covid har drabbat Paris bouquinister hårt

Längs med Seines stränder i Paris finns långa rader med två meter breda gröna lådor. Det är i dem de så kallade bouquinisterna förvarar sina böcker och annat som de har till försäljning, till förbipasserande parisare och turister, exempelvis trycksaker och vykort.

Paris vore inte Paris om staden tog ut hyra av bouquinisterna för boklådorna. I Frankrike är inte böcker vilken vara som helst, de har en priviligierad status. Boklådorna bidrar dessutom till att göra Paris till en av världens mest älskade städer. Och bouquinisterna har en månghundraårig historia och de, eller kanske snarare deras verksamhet, finns upptagna på UNESCO:s världsarvslista.

I The Guardian har Jon Henley skrivit ett fint litet reportage om bouquinisterna, som inte helt förvånande, har det kärvt just nu: ”Through gilets jaunes, strikes and Covid, Paris’s 400-year-old book stalls fight to survive”

Ibland, men allt mer sällan, kallas bokhandlar för boklådor. Har det uttrycket en koppling till Paris bouquinister eller fanns det liknande försäljning i Sverige förr i tiden?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

12 perfekta julklappar att ge till boknörden

thumbnail_img-0622

Nej, det här ljuset doftar inte bibliotek, men doften associerar till bibliotek och litterära salonger – med sina inslag av patchouli, vanilj och läder. Ett ljus i världsklass: Bibliothèque. Dyrt, men det har lång brinntid, och finns i två storlekar. Mer om doftljus.

Poesibiblioteket_bild2-768x366

En riktigt cool och bookish julklapp – en prenumeration på N/L:s poesibibliotek, en ny serie med återutgivning av diktsamlingar på svenska. Varje titel är vald med fingertoppskänsla; formgivare är, inte helt förvånande, Nina Ulmaja. 

TOTE-2002_Clockwork-Orange-tote-front_01_1800x1800 (2)En A Clockwork Orange tote bag från Out of Print 

Den horrorsköna designen är hämtad från David Pelhams klassiska omslag till romanens pocketutgåva 1972.

SOCKS-1018_clockwork-orange-book-cover-socks_01_1800x1800 (2)

Samma som ovan, men ett par strumpor från Out of Print. Om man har en så här snygg tote, måste man nästan matcha den med de här Clockwork- strumporna.
B-1331_the-stand-unisex-t-shirt_01_1800x1800 (2)The Stand – unisex T-Shirt från Out of Print

Screenshot2020-09-01at9.49.22AM_large
En prenumeration på en litteraturtidskrift är en supertrevlig julklapp. Paris Review är en av de allra främsta. Prenumererar man får man dessutom en snygg tygkasse och tillgång till tidskriftens digitala material, som bland annat innehåller ett monumentalt arkiv, som sträcker sig över 70 år tillbaka med författarintervjuer. Andra förslag är Granta, McSweeney’s och The Believer.

641d2dfd-ba42-4067-ae9c-eb2dc701baa0

Harry Potter fick ugglan Hedwig av Hagred i första boken. Den här detaljerade figuren eller skulpturen kommer från Noble collection, och passar lika bra på skrivbordet som i bokhyllan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Etsy säljer OmnicientNarrator (Zero) svala och stilrena prints med litterära megastjärnor som motiv. Det finns rader av olika storlekar och färger. Jag har själv köpt några stycken och de håller hög kvalitet. Och Omnicent är mycket trevlig att ha att göra med.

il_794xN.2016140692_rkyg

På Etsy säljer minitiatyrböcker av chocklad.

Black & Gold w. Impression

Brittiska City Co Seals är specialister på ex libris, och med det här verktyget präglar man sitt exlibris i sina böcker. En ganska onödig pryl, ja kanske, men onödig på ett trevligt sätt. Man får göra några provpräglingar, innan man ger sig på favoritböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tycker att Fitzcarraldo Editions är ett av Englands coolaste och piggaste förlag. Snygg form och de har prickat in flera nobelpristagare. De ger ut skönlitterär prosa (blå böcker) och essäer (vita böcker), och det skulle vara en riktigt fin present att ge bort en av vardera. Dessutom har de prenumerationer i olika varianter.

bnwvo1xpushc0sahran2

Eller så ger man bort en bok eller ett par böcker i den här ovanligt snygga toten. Det finns många tänkbara varianter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Agri Ismaïl: Motsättningen mellan att gestalta och berätta är falsk

images (1)

Eric Bennett – Workshops of Empire (New American Canon)

Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning

”Det sägs att gestaltningen gör den litterära texten mer subtil. Skrivarskolor världen runt lär ständigt ut Tjechovs uttalande om hur författare, i stället för att berätta att månen lyser, bör visa hur månljuset återspeglas i en glasskärva. […] Ibland är det faktiskt bättre med en helt vanlig lysande måne.”

I GP Kultur drar Agri Ismaïl en lans för det föraktade berättandet och argumenterar för att den litterära gestaltningens hegemoni måste brytas: ”Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning”.

De glassiga och exploaterande förlagen

Jenny Högström tyckte att Ismaïl missade en väsentlig sak, att förlagen ger ut böcker, inte för att de är bra utan för att de är skrivna av trendiga personer med många följare på sociala medier. Många böcker som ges ut är ofärdiga, menar Högström: ”Det är förlagen som är problemet, inte gestaltningen”

Det finns ingen berättelsens essans

Nästa debattör var förläggare Gunnar Nirstedt, som snarast beskrev ett vittförgrenat systemfel som roten till det onda:

Skriver Nirstedt:

”Gestalttörstande läsningar av det slag som Ismaïl invänder mot syns överallt, och de glider gärna mellan det berättartekniska och det moraliska […] Jag har själv gett ut en roman i höst. Philip Teir konstaterade i sin recension (DN 26/10) att jag var bra på att skriva men dålig på att berätta..”

Och vidare:

”Den distinktionen är helt avgörande, och den gör Ismaïls poäng glasklar: i dagens litteraturdiskussion återkommer ständigt föreställningen om ett slags berättelsens essens — som om språket mest stod i vägen för en idealstory som varje författare bör vara kapabel att frilägga och presentera.”

En sådan förment essentiell litteratur ”är ytterst vansklig, inte bara för att den utesluter otaliga andra historier och erfarenheter; det litterära ideal som Ismaïl så träffande beskriver – och Philip Teir med flera ger uttryck för – är ideologiskt även i sin anpassning till befintliga sälj- och distributionskanaler. Många svenska kritiker har det gemensamt med bokförlag, ljudboksproducenter och filmbolag att de ser Berättelsen som en perfekt valuta vilken utan meningsförlust kan flyttas mellan olika format – papper, e-bok, ljudbok, TV-serie – och språk (det vill säga marknader). Här är mycket riktigt den sceniska gestaltningen ett grundelement.”

Vi lever i en tid av pladder

Nästa debattör var Mikaela Blomqvist: ”Vi lever i en tid av pladder”

Blomqvist, kritiker, kritiserade Ismaïl för att han laborerade med ett för snävt gestaltningsbegrepp och hon kritiserade Nirstedt för att han introducerade begreppet ‘storytelling’:

”Vi lever i en tid av pladder. Många samtida svenska romaner och diktsamlingar skiljer sig inte språkligt från långa krönikor, sms-konversationer eller planlösa privata anteckningar. Endast undantagsvis förefaller det vara resultatet av aktiva konstnärliga val. Är det då så konstigt att önska sig en mer genomtänkt gestaltning, det vill säga en form? Den önskan betyder inte att jag, som Ismaïl skriver, utgår från en check-lista eller en färdig mall när jag skriver. Och det innebär verkligen inte att jag förordar ”storytelling”, tvärtom. De prosaböcker jag tycker bäst om handlar om en gymnasielärare som slår sönder ett paraply, en lantmätare som hindras i sitt värv, två herrar som går på promenad, en man som bor ett år i ett hus och en kvinna som slarvar med sin korrespondens.”

Implicit sommarpratsnarrativ

Nästa debattör var Lyra Koli: Författaren har blivit viktigare än boken Koli ansluter på sätt och vis till Högströms kritik av förlagens jakt på säljbara författare, som sker på bekostnad av att ta fram bra böcker:

”Men till skillnad från Högström tror jag inte att det här bara är förlagens fel. Deras personfixerade utgivningsprioriteringar skulle aldrig fungera om inte kulturjournalistiken upprätthöll samma logik. Den primära texten har blivit intervjun, som nästan alltid kretsar kring två händelser: motgången och skrivprocessen, det vill säga hur det att göra litteratur av sina erfarenheter alkemiskt transformerar tragedin till något produktivt. Sådana intervjuer har gjort att varje roman och diktsamling numera omges av ett implicit sommarpratsnarrativ, som börjar i smärta och sorg, förlust eller förtryck, för att sedan lyfta fram bokobjektet som en symbol för att man lyckats vända motgången till framgång”

Här tror jag att Koli sätter fingret på en öm punkt, med implikationer långt bortom det litterära fältet.

Hon skriver: ”Författarens uppgift har blivit att beröra oss personligen, inte att skapa ett självständigt verk.”

Och: ”Texten, som något intressant i och för sig, är det verkligt hotade objektet idag.”

Debatten förefaller vara avslutad.

Iowa-modernismen

Vi var inne på ett snarlikt spår i det här blogginlägget. ”Ideologiskt färgad Iowa-modernism på export från USA”:

”Det har skrivits en hel del om USA:s och CIA:s olika försök att påverka kulturen och litteraturen under det kalla kriget. En sådan styrning var att påverka den estetiska inriktningen på skrivarutbildningar, som Iowa, som hade och har mycket hög status. Och estetiken gick på export.”

”Show, don’t tell”, skriv inte om stora frågor, samhällsfrågor eller ideologiskt laddade frågor. Koncentrera dig på individen och skriv apolitiskt. Ungefär så kan man beskriva Iowa-realismen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar