Kategoriarkiv: Artiklar

4 mars, 2023 · 17:01

Om den älskade tygkassen (the literary tote)

En tote bag (amerikanska) är en tygkasse, vanligtvis i grovt tyg, med platt botten och handtag. Den är oansenlig i sig, men inom bokvärlden – förlag, tidskrifter och bokhandlar – har den länge varit ett fenomen, ett åtråvärt föremål som många bokälskare samlar på. Och inget tyder på att den är på väg att bli omodern.

Förlag, tidskrifter och bokhandlar, låter trycka sina loggor eller namn på tote bags, säljer dem eller, som tidskriften New Yorker, ger bort dem till nya prenumeranter. Det påstås att New Yorker delat ut eller sålt 500.000 tote bags. Man har därmed även skapat en armé av personer som gör reklam för ens varumärke, personer som identifierar sig med ens varumärke och bär det som en statusmarkör eller ett statement. Vill du att andra ska veta att du läser The Paris Review? Då kan du köpa någon av deras hysteriskt snygga totes (om de finns i lager).

I en artikel i kanadensiska The Walrus – ”Our Tote Bags, Ourselves” – berättar Maija Kappler om tygkassens ursprung och utveckling:

”In the 1880s, a newspaper owner named Jasper Meek was looking out the window of his print shop in Coshocton, Ohio, when he saw a young girl drop her school books. As the story now goes, the sight inspired him to fashion a burlap bag in which people could carry books. But Meek also had an entrepreneurial mind, and he figured out a way to maximize his profit: he’d charge local businesses to print their names on the bags, which then served as tiny billboards as they were carried across town.”

Out of Print

Med början 1944 fick tygkassen ett nytt uppsving, berättar Maija Kappler. Då kallades den ”ice bag”, eftersom man bar is i den. Och vidare:

”The bag was relaunched in the ’60s and hasn’t changed in any meaningful way since: wide, made of structured canvas, with a flat bottom, reinforced handles, a trim available in several colours, and the option of a custom monogram. The company now offers a variety of shapes and sizes, but the classic tote is still one of its bestsellers.”

Kappler tecknar i breda drag hur the tote bag har utvecklats från en tygkasse som mest var en angelägenhet för arbetare till att ha blivit en statusmarkör för literati och litteraturnördar. De stora europeiska modehusen, som Prada och Hermès, har (naturligtvis) approprierat tygkassen, men deras tote bags är inte tillverkade av grovt tyg, förmodligen av skinn eller något i den stilen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , ,

24 november, 2021 · 17:28

Är Sally Rooney antisemit?

Beautiful-World-Where-Are-You-4-506x815Köp

Nej Sally Rooney är inte antisemit och hon har ej heller något emot hebreiskan. Men hon har blivit anklagad för det, efter att ha sagt upp kontakten med ett förlag, som har gett ut hennes två tidigare romaner på hebreiska. Anledningen till det är att förlaget, Modan Publishing House, marknadsför den israeliska krigsmaktens böcker, och det strider mot Rooneys engagemang i den propalestinska rörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions movement).

Skrev Rooney i ett uttalande:

“The Hebrew-language translation rights to my new novel are still available, and if I can find a way to sell these rights that is compliant with the BDS movement’s institutional boycott guidelines, I will be very pleased and proud to do so. In the meantime I would like to express once again my solidarity with the Palestinian people in their struggle for freedom, justice, and equality.”

Två av Israels största bokhandlar plockade bort Rooneys två första romaner från hyllorna.

Men sedan publicerades ett öppet brev underskrivet av ett sjuttiotal författare och förläggare, bland andra Eileen Myles, Geoff Dyer, Monica Ali, Niamh Campbell, och Rachel Kushner.

Så här börjar brevet:

”As fellow writers, we wish to express our support for the novelist Sally Rooney.

Palestinian artists have asked their international colleagues to end complicity in Israel’s violations of their human rights, and this for many of us is a clear ethical obligation. Sally Rooney’s refusal to sign a contract with a mainstream Israeli publisher—which markets the work of the Israeli Ministry of Defence—is therefore an exemplary response to the mounting injustices inflicted on Palestinians.”

Jag tror att ordet antisemitism devalveras om det används mer än nödvändigt. Det var onödigt att peka ut Sally Rooney som antisemit.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Taggat som , , , , ,

20 oktober, 2021 · 17:26

Mottagandet av Jonathan Franzens ”Crossroads”

9780374181178

Jonathan Franzen slog igenom ordentligt med The Corrections (2001), som många fortfarande anser är hans bästa roman. Det var också med The Corrections / Tillrättalägganden som han började sin bana som kontroversiell författare. Oprah Winfrey ville ha med romanen som huvudnummer i sin bokklubb, vilket i princip innebär en garanti att boken säljer som smör. Inom bokvärlden har Winfrey varit nästan osannolikt inflytelserik. Men Franzen tyckte inte att hans roman passade in i sammhanget. Det blev ett herrans liv. Var det en pr-kupp!

Nu är Franzen aktuell med Crossroads, en tung pjäs på knappt 600 sidor, och precis som The Correction handlar den om en familj i upplösning, familjen Hildebrandt (typiskt Franzen-namn). Patriarken Russ har någon slags tjänst vid en kyrka, men jobbar febrilt för att få till en otrohetsaffär. Alla i familjen är troende, de ansluter till olika trosinriktningar, förutom en tonårsson som är genial och knarkar.

Tiden är början på 70-talet, Vietnamkriget och kulturkriget mullrar i bakgrunden och flower power och den sexuella revolutionen gör avtryck på tidsandan. Som vanligt har Franzen förlagt handlingen till en ganska perifer plats, inte till New York, inte till Los Angeles, men till utkanten av Chicago. Två ämnen dominerar: familjen och tron. Försök att hålla familjen samman. Försök att handla i enlighet med tron, göra det som är rätt och riktigt. Familjemedlemmarna genomgår dramatiska tros- och moralkriser. Crossroads är en kristen ungdomsgrupp, som påstås vara inspirerad av en kristen grupp Franzen var med i som ung.

Det är en lång roman men den verkar inte vara händelsefattig, möjligen lite långsam. Skriver Dwight Garner i New York Times:

”Crossroads is a big novel, nearly 600 pages. Franzen patiently clears space for the slow rise and fall of character, for the chiming of his themes and for a freight of events — a car wreck, rape, suicide attempts, adultery, drug deals, arson — that arrive only slowly, as if revealed in sunlight creeping steadily across a lawn.

Mellan tummen och pekfingret. Ungefär 60% av kritikerna tycker att romanen är fantastisk – en tycker att den är Franzens bästa – och ungefär 35% tycker att den är mycket bra. Jag hittar bara ett par recensioner som skulle kunna kallas sågningar.

Franzen är en betydande författare på det amerikanska litterära fältet och det var länge sedan jag läste så många smöriga och översvallande recensioner av en roman. Jag ska egentligen inte uttala mig, eftersom jag bara läst The Corrections och Freedom. Men jag tycker att han ligger farligt nära det som kritikern James Wood i en inflytelserik artikel i The New Rebublic kallar hysterisk realism. En recensent, Becka Rothfeld i The Atlantic, tycker emellertid att Franzen tagit ett stort steg bort från den hysteriska realismen med Crossroads.

Dwight Garner inleder med att karakterisera romanen så här: ”it’s a mellow, marzipan-hued 70s-era heartbreaker.”

Mellow är begripligt, en heartbreaker också, men vad är marsipanfärgad roman? Eller menar han marsipantonad, som en Super 8-film? Kritikerna tar hursomhelst i från tårna.

I en balanserad men till övervägande delen positiv recension skriver Xan Brooks i The Guardian:

”Franzen tends to be bracketed alongside the likes of John Updike, Philip Roth and Don DeLillo, the other big lions of American letters. If anything, though, he reminds me more of Anne Tyler. He has the same fascination with the domestic arena (the great drama of small lives), the same keen ear for dialogue and a similar understanding that comedy and tragedy can be natural bedfellows. True to form, Crossroads wins us over with its array of social pratfalls and a cast of warm, well-drawn characters. It is expansive and funny; a pure pleasure to read. But all the while it is nudging the Hildebrandts closer to the brink.”

Karaktärerna är varma och vältecknade, enligt Xan Brooks. En annan kritiker tycker att karaktärerna är som mästerligt slipade ädelstenar. Lynn Steger Strong har en avvikande åsikt i Los Angeles Times: ”It should be said that the characters do not feel fully human; they feel allegorical.” Och ytterligare en kritiker anser att de är som grovt tillyxade typer.

Crossroads är första delen i en trilogi, vars övergripande titel är A Key to All Mythologies, hämtad från Middlemarch.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Taggat som ,

20 juli, 2021 · 16:44

Kvinnor läser (fortfarande) fler böcker av män än tvärtom

image

”The average rating men give to books by women on Goodreads is 3.9 out of 5; for books by men, it’s 3.8.”
– Hoppet lever

MA Sighart har skrivit en lång artikel i The Guardian – ”Why do so few men read books by women? – om hur mycket böcker skrivna av kvinnor som läses av män och tvärtom.

Sighart har gjort som många kvinnliga författare, hon skriver inte ut sina förnamn, utan sina initialer, eftersom förnamnen skulle avslöja hennes kön. Hon tror att färre män skulle läsa henne då. Hon är bokaktuell också, med The Authority Gap (Doubleday), som handlar om varför inte kvinnor tas på samma allvar som män.

Men läsningen då? Sighart, som har låtit Nielsen Book Research plocka fram lite statistik:

”For the top 10 bestselling female authors (who include Jane Austen and Margaret Atwood, as well as Danielle Steel and Jojo Moyes), only 19% of their readers are men and 81%, women. But for the top 10 bestselling male authors (who include Charles Dickens and JRR Tolkien, as well as Lee Child and Stephen King), the split is much more even: 55% men and 45% women.”

Mer statistik:

”Margaret Atwood, a writer who should be on the bookshelves of anyone who cares about literary fiction, has a readership that is only 21% male. Male fellow Booker prize winners Julian Barnes and Yann Martel have nearly twice as many (39% and 40%).”

Och lite till statistik:

”Women are 65% more likely to read a nonfiction book by the opposite sex than men are. All this suggests that men, consciously or unconsciously, don’t accord female authors as much authority as male ones. Or they make the lazy assumption that women’s books aren’t for them without trying them out to see whether this is true.

Två tredjedelar av alla böcker jag läser är skrivna av kvinnor. Det var ett beslut jag fattade, men det gick också av bara farten, när jag började blogga om amerikansk litteratur. Några av upptäckterna är Rachel Kushner, Ottessa Moshfegh, Patricia Lockwood, Rachel B Glaser, Clarice Lispector (Brasilien) och, sist men inte minst, Ursula K Le Guin.

Jag håller med om att siffrorna som Sighart plockat fram är problematiska, de vittnar om en skevhet, men att förvänta sig att män ska börja läsa författare som Jo Jo Moyes och Danielle Steel är inte realistiskt, om det ens är önskvärt. En inte oansenlig del av litteraturen utgörs av böcker skrivna av kvinnor för kvinnor, det tydliggörs redan med omslag och marknadsföring. Med det vore intressant att få veta några exempel på bra böcker som kvinnor och män gillar lika mycket.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , , , , , ,

2 juni, 2021 · 11:51

Två svarta kvinnor som bevarat minnet av the Tulsa Race Massacre

Black Lives Matter protest in downtown Los Angeles. 1 JUL, 2020, LOS ANGELES, USA

Black Lives Matter protest in downtown Los Angeles. 1 JUL, 2020, LOS ANGELES, USA Via Rawpixel

”Two pioneering Black writers have not received the recognition they deserve for chronicling one of the country’s gravest crimes.”
– Victor Luckerson

I New Yorker skriver Victor Luckerson om två svarta kvinnor som skildrat, och därmed bevarat minnet av, the Tulsa Race Massacre, som mer eller mindre konsekvent har förträngts och förnekats av det vita USA. President Joe Biden närvarade emellertid vid högtidlighållandet hundra år efter massakern. Det är tveksamt om det hade skett om inte Black Lives Matter, och dess sympatisörer, så konsekvent och envetet kämpat för att sätta ljuset på vita amerikaners våld mot svarta amerikaner.

Kvinnorna heter Mary E. Jones Parrish och Eddie Faye Gates. De skildrar massakern 1921 i vilken flera hundra svarta amerikaner dödades och över 1000 hem föröddes, Parrish i en bok från 1923 och Gates bland annat i våldsamt gripande videointervjuer med överlevare, bland dem George Monroe som var 5 år gammal under massakern. Först gömde han sig under en säng när mobben nalkades, man hade utrustat sig med den obligatoriska facklan som tjänade det dubbla syftet att tända eld och att sätta skräck i offren, men han tvingades fly eftersom hans barndomshem brändes ned.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser

Taggat som , , , , , , , , ,

11 april, 2021 · 12:47

Faksimilutgåva av tidskriften bauhaus 1926-1931

bauhaus-journal-e

Redigerad och initierad av Lars Müller i samarbete med Bauhaus-Archiv/Museum für Gestaltung, Berlin
Med en essä av Astrid Bähr
Med bidrag av Josef Albers, Walter Gropius, Wassily Kandinsky, Paul Klee, László Moholy-Nagy, Oskar Schlemmer, Herbert Bayer, Marcel Breuer, Ludwig Mies van der Rohe, Gerrit Rietveld med flera
Lars Müller Publishers

”It is clear from a glance at the constantly changing masthead that bauhaus was at no point ONE journal with ONE position: three directors – Walter Gropius, Hannes Meyer and Ludwig Mies van der Rohe – and different editors brought out issues under slightly different titles. Almost no detailed study of the journal has yet been made that looks at these constant changes in its design and in the direction of its content.”
— Astrid Bähr

Att Bauhaus 100-årsjubileum skull sätta avtryck i bokutgivningen var väntat, men det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers har varit mest ambitiöst. De håller på att ge ut bokserien bauhaus bücher i en utgåva som ligger mycket nära originalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Allra mest ambitiös är faksimilutgåvan av tidskriften bauhaus, som gavs ut i 14 exemplar mellan 1926-1931. Med i utgåvan följer samtliga tidskrifter på tyska. Och dessutom medföljer ett häfte i vilket texterna till samtliga tidskrifter har översatts till engelska. Det är första gången tidskriften översatts till ett världsspråk. Lars Müller Publishers har gjort en verklig kulturgärning.

Det är fantastiskt spännande att bläddra i de enskilda numren, staka sig igenom texterna, titta på foton och illustrationer och annonserna. Och sedan läsa respektive tidskrift på engelska. Hela bauhaus verksamhet täcks i tidskrifterna: arkitektur, design, konst, foto och typografi. Med i tidskriften finns artiklar av giganter som Walter Gropius, Wassily Kandinsky, Paul Klee, László Moholy-Nagy och Ludwig Mies van der Rohe.

bauhaus är naturligtvis som klippt och skuren för någon med ett särskilt intresse för bauhaus, forskare inte minst, men passar väl egentligen alla som har ett stort intresse för modernismens avant garde. Utgåvan är intressant på flera olika sätt, bland mycket annat kan man av den utläsa hur bauhaus ville uppfattas. Lars Müller Publishers har paketerat tidskrifterna och häftet med texterna på engelska i en snygg transparent kassett.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , , , ,

6 april, 2021 · 16:43

Giancarlo DiTrapano (1974-2021)

preparation

Giancarlo DiTrapano, grundare av och förläggare på Tyrant Books, dog nyligen. Han blev bara 47 år gammal. I indievärlden var han en gigant. Han startade även en tidskrift, New York Tyrant. Han var omvittnat cool, cool som en filbunke. Läs Christian Lorentzens fina runa i Vulture: ”On Giancarlo DiTrapano, 1974 to 2021”

Den bästa boken DiTrapano gav ut var Preparation for the Next Life av Atticus Lish: ”Kanske det nya decenniets finaste och mest osentimentala kärlekshistoria” En minor classic, tycker jag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , ,

5 mars, 2021 · 20:52

Den allvetande mannen, sanningens värde och den epistemologiska krisen

Michael Patrick Lynch – Know-it-All Society: Truth and Arrogance in Political Culture (Liverlight)

Det finns en viss manstyp, jag tror att det är vanligare bland män, som har som en komplett oomkullrunkelig världsbild. Och han berättar gärna om hur det ligger till. Jag har nog varit nära att halka in i det här mönstret, men hittills har jag klarat mig, tror jag.

Jag kom att tänka på den här manstypen när jag läste en riktigt bra artikel om kunskap och sanning – ”The Value of Truth” – av Michael Patrick Lynch i Boston Review. Jag kände plötsligt en ambivalens till den Allvetande Mannen – han försöker ju trots allt söka sanningen inom vitt skilda områden. Han tror på den och är beredd att försvara den. Och om man får tro Lynch så är vi mitt uppe i en epistemologisk kris, det låter som en adekvat beskrivning, så sanningen behöver försvaras.

Jämför den Allvetande Mannen med filosofen Richard Rorty, som Lynch skriver om i början av artikeln: ”In the jargon of academia, the study of what we can know, and how we can know it, is called ‘epistemology.’ During the 1980s, philosopher Richard Rorty declared it dead and bid it good riddance. To Rorty and many other thinkers of that era, the idea that we even needed a theory of knowledge at all rested on outmoded, Cartesian assumptions that the mind was an innocent mirror of nature; he urged that we throw out the baby—’truth’—with the bathwater of seventeenth-century rationalism. What’s the Use of Truth?, he asked in the provocative title of his final book (published in 2007). His answer, like that of many of his contemporaries, was clear: not much.”

”We are living through an epistemological crisis.”
– Lynch

Och vidare: ”How things have changed. Rorty wrote his major works before smartphones, social media, and Google. And even through the Internet’s early days, many believed that it could only enhance the democratization of information—if it had any impact on society at all. The ensuing decades have tempered that optimism, but they’ve also helped make the problem of knowledge more urgent, more grounded. When millions of voters believe, despite all evidence, that the election was stolen, that vaccines are dangerous, and that a cabal of child predators rule the world from a pizza parlor’s basement, it becomes clear that we cannot afford to ignore how knowledge is formed and distorted. We are living through an epistemological crisis.”

“Sorry liberals but we don’t trust Dr. Anthony Fauci.”
– Twitter

Lynch är ju filosof – med inriktning på sanning, demokrati, det offentliga samtalet och teknologi och etik – så hans lösning på krisen är inte helt otippat mer filosofi och kunskap: ”At a time of anxiety about fake news and conspiracy theories, philosophy can contribute to our most urgent cultural and political questions about how we come to believe what we think we know.”

Artikeln är verkligt uppslagsrik och ett spår handlar om att demokratier är särskilt sårbara för fake news och konspirationsteorier. Det ingår ju i konceptet att de ska vara toleranta och pluralistiska. Och så finns det studier som visar att människor som har skrala kunskaper oftare överskattar sina kunskaper. Och Lynch framhåller att det är av stor vikt att studera hur människor formar sin världsbild i grupp:

”Interest in how knowledge is acquired and distributed in social groups has long been a substantive field of inquiry in the social sciences. But with notable exceptions—such as W. E. B. DuBois, John Dewey, and Michel Foucault—twentieth-century philosophers mostly focused on the individual: their central concern was how I know, not how we know. But that began to change near the end of the century, as feminist theorists such as Linda Alcoff and Black philosophers such as Charles Mills called attention to not only the social dimensions of knowledge but also its opposite, ignorance.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , , , , , , , ,

21 januari, 2021 · 19:44

Samuel Beckett, mystikern

Läs mer, köp

“Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
– Samuel Beckett

Citatet ovan är Samuel Becketts mest kända, och har bland annat plockats upp av grabbarna i Silicon Valley. De tolkar ofta citatet som ett uttryck för grit, att man aldrig ska ge upp i kampen för att nå sina drömmars mål. Allt går bara man vill, även om det är tufft ibland, typ. Redan titeln på en artikel av Beckett-kännaren Andy Wimbush ger en radikalt annorlunda tolkning: ”The wisdom of surrender.”

Citerar Wimbush ur Uppenbarelseboken:

”He will wipe away every tear from their eyes, and death shall be no more, neither shall there be mourning, nor crying, nor pain anymore, for the former things have passed away.”

Och så skriver han:

”Despite Beckett’s reputation as the Eeyore of 20th-century literature, hopes for such an end are surprisingly common in his work. In Murphy (1938), for instance, the novel’s eponymous hero yearns for a ‘self-immersed indifference to the contingencies of the contingent world’. In the novel Malone Dies (1951), one of Beckett’s most bitter and jaded narrators is confident that ‘beyond this tumult there is a great calm, and a great indifference, never really to be troubled by anything again.'”

Andy Wambush argumenterar, övertygande, för att Beckett var en mystiker och att det, samt att han led av svårartad panikångest, präglar hans verk. Mystik har påverkat många av litteraturhistorien allra största, Kafka är ett annat exempel.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , ,

12 januari, 2021 · 17:42

Gula västarna, strejker och covid har drabbat Paris bouquinister hårt

Längs med Seines stränder i Paris finns långa rader med två meter breda gröna lådor. Det är i dem de så kallade bouquinisterna förvarar sina böcker och annat som de har till försäljning, till förbipasserande parisare och turister, exempelvis trycksaker och vykort.

Paris vore inte Paris om staden tog ut hyra av bouquinisterna för boklådorna. I Frankrike är inte böcker vilken vara som helst, de har en priviligierad status. Boklådorna bidrar dessutom till att göra Paris till en av världens mest älskade städer. Och bouquinisterna har en månghundraårig historia och de, eller kanske snarare deras verksamhet, finns upptagna på UNESCO:s världsarvslista.

I The Guardian har Jon Henley skrivit ett fint litet reportage om bouquinisterna, som inte helt förvånande, har det kärvt just nu: ”Through gilets jaunes, strikes and Covid, Paris’s 400-year-old book stalls fight to survive”

Ibland, men allt mer sällan, kallas bokhandlar för boklådor. Har det uttrycket en koppling till Paris bouquinister eller fanns det liknande försäljning i Sverige förr i tiden?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , ,