Category Archives: Artiklar

Med en doft av bok och bibliotek

dav

Böcker doftar löjligt gott. Gamla böcker doftar läder och halm. Nya böcker doftar trycksvärta och kemiska substanser. Böckernas värld inspirerar också dem som tillverkar dofter. Det finns rader av produkter på det här temat och vi har testat tre av dem. Parfymen Book från Commodity. Doftljuset Book från samma tillverkare. Samt doftljuset Bibliotèque från Byredo.

Parfymen och doftljuset från Commodity bygger på samma komposition, med bland annat bergamot som en av toppnoterna (de dofter som avges först), cypress som en av mellannoterna och mysk och sandelträ som två av basnoterna. Mycket trä.

Kompositionen har inspirerats av New York Public Library och stora romaner av författare som Hemingway och Fitzgerald, står det i beskrivningen. Jag associerar snarare till författare som Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire. Jag associerar till sammet, hashish och en svart katt som stryker fram längs bokraderna i ett knarrigt bibliotek. Dofterna är riktigt angenäma, men de är tämligen tunga och kryddiga, åt det exotiska hållet. Ljuset doftar lite för intensivt för min smak, men när toppnoterna klingat av är parfymen riktigt bra.

När min systerson jobbade på Lydmar Hotel för några år sedan använde man konsekvent Byredos doftljus Bibliotèque i lokalerna, och kanske gör man det fortfarande. Man borde göra det, tycker jag, för när man känt doften av det här ljuset en gång, så vill man göra det igen och igen och igen. Om ett doftljus kan vara ett mästerverk, så är Bibliotèque ett litet mästerverk.

Toppnoterna är persika och plommon. Mellannoterna är pion och viol. Men det är när basnoterna framträder som portarna till himmelriket (biblioteket) öppnar sig: läder, patchouli och vanilj. Jag hade ingen aning om att läder och vanilj funkade så bra ihop, men det gör de verkligen. Det är inte bara vad det doftar som gör det här ljuset exceptionellt, det beror också på hur det doftar. Mjukt. Behagligt.

Jag tror, på fullt allvar, att det här ljuset kan göra resan in i fiktiva världar både behagligare och mer spännande. De här tre produkterna är perfekta presenter, inte bara till boknördar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Den politiska erasure-poesin blomstrar under Trump

Poesin har fått ett uppsving i USA sedan Trump blev president. Den funkar som en motvikt till skitsnacket och demagogerierna. I New Republic skriver Rachel Stone om en särskild slags poesi med politisk laddning: The Trump-Era Boom in Erasure Poetry”. En erasure-dikt är en text man får fram genom att kraftigt stryka ned en befintlig text.

Det är en suverän översiktlig artikel, full med länkar till exempel på erasure. Stone börjar med att berätta om Niina Pollari (som vi publicerat i serien Veckans dikt):

”The raw material for Niina Pollari’s poem ‘Form N-400 Erasures‘ is the long, opaquely-worded application form for becoming a naturalized U.S. citizen. Expansive and arduous, the application holds a looming significance for newcomers to the United States. Pollari deletes most of Form N-400’s text in crude, black strokes to form her poem. “Have you / been / in / total / terror?” the poem asks, then gives you a choice: Check yes or no.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Notiser, Recensioner

Problemet med nya Man Booker Prize?

”Att klaga på Man Booker Prize är en viktig brittisk tradition.” Med de orden inleder Alex Shephard en mycket spännande artikel om de klagomål som framförts mot Man Booker Prize sedan priset började delas ut 1969. Men Shephard riktar särskilt in sig på kritiken mot att Man Booker Prize sedan 2014 är öppet även för amerikanska författare/böcker. Många britter har opponerat sig häftigt mot detta:

”The uproar was immediate, lasting, and very British. Julian Barnes called it ‘daft.’ A.S. Byatt worried that the identity of the prize had been diluted. Granta editor Anne Meadows wondered if it would come at the cost of lesser-known writers. ‘It means the prize will be dominated by big publishing houses who maybe aren’t taking as many risks,’ she told the BBC. ‘It could make it incredibly elitist.'”

Och om årets korta lista skriver Shephard:

”It represents the worst fears of all those who bemoaned the decision to let the Yanks in. Three of the six books were written by Americans: George Saunders’s first novel Lincoln In the Bardo; Paul Auster’s 4321, which seems to have been selected because it is 1,000 pages long and because Auster is inexplicably popular abroad; and debut novelist Emily Fridlund’s History of Wolves. The list is rounded out by two books by British writers—perennial nominee Ali Smith’s Autumn and debut novelist Fiona Mozley’s Elmet—and the British-Pakistani author Mohsin Hamid’s Exit West.”

Shephard ger faktiskt kritikerna rätt, priset har blivit mer förutsägbart och tråkigt, anser han. Men han menar att det egentliga problemet inte är att Man Booker Prize öppnats för amerikaner, utan att det ökat de gigantiska förlagens inflytande, tack vare större resurser och många imprints:

”The United Kingdom, like the United States, is dominated by Penguin Random House. The other big British publishers (Hachette, HarperCollins, Macmillan) are nearly identical to the other big American publishers (Hachette, HarperCollins, Macmillan, and Simon & Schuster). When I was in the U.K. last month, I was shocked by the similarity of its book selection. It was basically the same, with the exception of books that delved into the weeds of British politics.”

Nu är det väl ingen som anklagat de amerikanska författarna för att ha förstört Man Booker Prize – titeln på artikeln i New Republic är Americans Didn’t Ruin the Man Booker Prize. Book Publishers Did” – men Shephards fokus på ekonomiska förklaringar till att priset blivit mer homogent och förutsägbart verkar helt rimliga.

De stora förlorarna är de mindre oberoende förlagen, som av tradition ger ut lite smalare litteratur, och läsarna, som får en skev bild av utbudet av böcker. Shephard avslutar sin artikel med en dyster iakttagelse:

”This is the irony of the age in which we live. Technological change has made it possible for us to read anything we want, at any time. But it has coincided with an era of economic concentration not seen since the Gilded Age and a decline of media outlets devoted to art and culture.”

Skriv gärna och berätta vad du tycker om Man Booker Prize före och efter de nya reglerna, som gör att amerikaner kan delta. Eller om den eventuella homogeniseringen av bokmarknaden. Eller om årets korta lista.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Fyra anekdoter om Björn Borg

Långt innan jag blev intresserad av böcker, var jag väldigt intresserad av tennis i allmänhet och Björn Borg i synnerhet. Nu när det talats en hel del om filmen Borg har jag inventerat mina egna Borg-minnen. Fyra av dem skrev jag ned och sorterade under varsin rubrik.

Jag vet förresten inte om jag tänker se filmen. Den är säkert bra, men dess bild av Borg skulle nog skära sig mot min egen bild av Borg. Det är ungefär samma sak som med romaner; om man verkligen gillat en roman ska man undvika att se en eventuell filmatisering, för att värna om ens egna mödosamt uppbyggda bilder. Hursomhelst, det här är fyra av mina minnen av Borg.

De skrattande poliserna

Jag var på språkresa i England när McEnroe bröt Borgs Wimbledon-svit. Senare på kvällen blev jag full och satt och grät på en bänk medan alla andra festade på som om allt var som vanligt. Två omtänksamma poliser kom fram och frågade hur det var fatt. När jag grinande sa något i stil med ”Borg lost the final” började de gapskratta. Det tog ganska lång tid innan jag själv kunde se det komiska i situationen.

Dagen efter matchen lät jag trycka upp en t-shirt med texten ”I hate McEnroe”. Jag var förkrossad men jag hatade inte McEnroe – jag kunde bara inte tåla hans psykningar för att störa motspelarens rytm. Särskilt inte när motspelaren var Björn.

Wimbledons heliga gräs

Resan avslutades med ett par dagar i London och jag och min kompis, Johan, bestämde oss för att åka till Wimbledon. Jag var fortfarande ledsen, eller kanske snarare tom, men att komma till arenan kändes lite som att komma till en helgedom – det var nästan helt öde – och det allra heligaste var naturligtvis centercourten, där Björn de fem föregående åren hade malt ned den samlade världseliten.

Vi gick ned på läktaren mot den nu ganska slitna gräsplanen och tog in atmosfären. Det var nästan så att man kunde höra de karakteristiska tennisljuden. Plötsligt tycker jag att jag kan identifiera punkten, vid den kritade sidlinjen, om jag inte minns fel, där McEnroe hade placerat matchbollen. Lika plötsligt, och till min egen förvåning, kliver jag in på planen, går med otippat bestämda steg fram mot punkten, böjer mig ner och rycker försiktigt bort lite gräs. Och stoppar ner det i fickan och går tillbaka till läktaren, utan att bli upptäckt.

Sedan gick vi till souvenirbutiken, där jag köpte en askkopp och ett klistermärke, bägge med Wimbledon Lawn Tennis Clubs emblem. Sedan, antagligen när vi lämnat arenan, la jag gräset i askoppen och täckte över det med klistermärket. Så förvarades det i åtminstone ett par decennier, kanske finns det kvar, i så fall i mitt källarförråd. Det förefaller som om infallet hade en rituell innebörd, något i stil med magiskt tänkande. Jag har aldrig ansträngt mig nämnvärt för att tolka det. Men jag tror att förlusten mot McEnroe kändes något mindre tung efteråt.

Ett dussin Donnay-racketar

Det kanske är önsketänkande, men jag tror att jag skymtar förbi i en dokumentär om Borg. Inte långt ifrån mitt barndomshem låg Smedslättens tennisbanor. Där hängde man ibland på somrar och helger. Och i synnerhet när Borg var där för att träna på grus inför Franska Öppna. Jag tycker att den lilla smala killen i dokumentären påminner om mig. Han har en blåvitrandig t-shirt och står klistrad mot staketet runt bana ett på Smedslättens tennisbanor, där Björn försöker komma i form.

Hursomhelst, ryktet spred sig snabbt när Björn spelade på Smedslättens grus, och om man fick veta att han gjorde det så ringde man kompisar för att sedan kasta sig upp på cykeln. Ett år var jag och ett par kompisar där och när träningen var över såg vi att Björn var på väg mot sin SAAB på den intilliggande parkeringsplatsenen, men vi gensköt honom, för att kunna ställa en fråga.

– Hej Björn, sa jag, antagligen med ett lite nervöst darr på rösten.

– Hej grabbar, svarade han cool som en katt och med ett roat leende.

– Du är antagligen upptagen, men skulle vi kunna få åka med dig en liten bit?

– Ja, men åt vilket håll ska ni?

Jag tänkte en kort stund och gissade att han skulle åka mot stan, kanske till SALK-hallen eller frisören i Alléparken, som han brukade bo hos under uppladdningarna inför Franska.

– Dit, chansade jag, och pekade mot stan.

– Tyvärr, jag ska dit, sa Björn och pekade åt motsatt håll.

Men jag fann mig oväntat fort och sa: ”Det gör ingenting.” Det vill säga, vi följer gärna med oavsett i vilken riktning du kör. Då log Björn ännu mer. Vi blev insläppta i baksätet på bilen där det låg ett dussin Donnay-racketar. Men vi hade inget som helst emot att trängas med dem.

Samtalet flöt väl inte på helt otvunget, men vi frågade antagligen om det gått bra på grusträningen och kanske något om formen. Och någon av oss frågade om vi fick känna på hans racketar. Det var helt okej, så vi tog varsin racket och tog av fodralen och kände på strängarna, som verkligen var sensationellt hårt strängade.

Jag antar att vi fantiserade om att Björn med någon av de här racketarna skulle sätta matchbollen i det årets final i Franska Öppna. Det blev en ganska kort biltur, men varje sekund var magisk.

Den franska tårtan

Björn Borg brukade alltså bo hos frisören vid Alléparken när han laddade inför Franska Öppna. Det var nära till SALK-hallen i Alvik, hans gamla klubb, och det var nära till Smedslättens välskötta grusbanor. Jag tror att frisören, som man naturligtvis gärna klippte sig hos – kanske hade Björn blivit klippt med samma sax? – hade någon koppling till Helena Anliot, som påstås vara Björns första ungdomskärlek. Hon var förövrigt också tennisspelare. Kanske träffades de första gången i SALK-hallen?

Hursomhelst, nu var det snart dags för Franska Öppna och jag och min kompis, Thomas, var rätt säkra på att han bodde hos frisören. Kanske hade vi hört rykten om det? Vi ville gärna träffa Björn, men det skulle inte kännas helt naturligt att bara gå dit, så vi bestämde oss för att baka en tårta, med något slags franskt tema.

Det kanske är för mycket sagt att vi bakade tårtan. Vi köpte färdiga tårtbottnar (Swits?), drottningsylt och grädde. Och ovanpå tårtan gjorde vi en fransk flagga, om jag inte minns fel, men hjälp en färgad gelé eller crème som fanns på tub. Och så skrev vi ”Lycka till i Paris Björn” eller något i den stilen

Vi promenerade till frisören och vi var nervösa när vi skulle gå in i frisörsalongen, men vi klev på, hälsade och frågade om vi skulle kunna få överlämna en tårta till Björn och önska honom lycka till. Svaret kom direkt: Nej! Han ville naturligtvis bara att Björn skulle få koppla av och vara ifred. Det verkade inte som om frågan var förhandlingsbar.

Vi släntrade besvikna ut från salongen och började knata hem. Men så plötsligt hör vi frisören ropa efter oss – han hade ändrat sig! Han gav oss anvisningar att gå in på gården och berättade vilken port och lägenhet det var.

Nu blev vi, inte helt oväntat, ännu nervösare, men vi gick in i porten, upp för trapporna och tryckte försiktigt på ringklockan. Efter en kort stund öppnas dörren och där står en brett leende och strålande vacker Mariana Simionescu/Borg klädd i en leopardmönstrad klänning. Jag tror att vi pratade engelska och hon tyckte att det var självklart att vi skulle få överlämna tårtan: ”Gå ner i trädgården – där hittar ni Björn.”

Och mycket riktigt, nere i trädgården satt Björn avspänd mitt på en trädgårdssoffa, med armarna utsträckta vilande på soffans rygg, flankerad av två lite äldre män. Den ene var Björns tidigare tränare i SALK, tror jag. De slutade prata och tittade upp mot oss när vi närmade oss. Nu gällde det.

Vi berättade nervöst och kortfattat att vi gjort en tårta och att vi hoppades att det skulle gå bra för Björn i Franska Öppna. Och så bar vi fram tårtan och ställde den på trädgårdsbordet.

Jag minns bara en sak Björn sa: ”Tack, grabbar!” Inte heller denna gång fick vi mycket sagt, kanske något om grus som underlag och de andra spelarna i det årets turnering? Men det kändes verkligen som om Björn uppskattade att vi bakat en tårta åt honom, och också denna gång kändes det magiskt att få ta några minuter av hans tid i anspråk.

Senare, kanske några dagar senare, fick jag höra av en annan kompis, Jocob, att Björn hade tyckt att tårtan var god. Jacob hade hört det av någon nere på SALK-hallen, tror jag.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Artiklar

Mottagandet av ”The Answers” av Catherine Lacey

9780374100261

”Like Margaret Atwood’s The Handmaid’s Tale, [The Answers] is also a novel about a subjugated woman, in this case not to a totalitarian theocracy but to subtler forces its heroine is only beginning to understand and fears she is complicit with.”
— Dwight Garner, New York Times

En av de mest hyllade och omskrivna amerikanska romanerna de senaste månaderna är The Answers (Farrar, Straus and Giroux) av Catherine Lacey. Huvudpersonen, Mary Parsons, är runt 20-25 och jobbar på resebyrå. Hon är hårt tyngd av kreditkortsskulder och obetalda läkarräkningar. Hon har märkliga symptom, möjligen psykosomatiska, som läkarna inte kan komma till rätta med. Men hon prövar en holistisk behandling med det tvivelaktiga namnat Pneuma Adaptive Kinesthesia (PAKing). Den funkar, men är löjligt dyr. Som så många andra i New York tvingas Mary söka ett andra jobb. Till slut lyckas hon få ett välbetalt arbete som är ännu märkligare än hennes symptom och new age-behandlingen.

Hon blir delaktig i the Girlfriend Experiment, som skapats och drivs av en förmögen och ökänd skådespelare, Kurt Sky. Han omger sig med ett harem, skulle man kunna säga. Olika kvinnor får tillfredsställa Kurts olika behov. Mary blir hans Emotional Girlfriend. Det finns även en Maternal Girlfriend, som ska städa och vara huslig. Det finns en Anger Girlfriend som ska tillfredsställa Kurts behov av ”fighting, nagging and emotional manipulation.”

Syftet med experimentet verkar vara att lösa ett av kärlekens dilemman, att den har en tendens att mattas av och dö ut. Kurt och hans biotech-team vill ta reda på hur man skapar och upprätthåller det perfekta romantiska förhållandet.

Många recensenter har varit positiva, ännu fler har varit mycket positiva.

Dwight Garner i New York Times tillhör den senare gruppen: ”‘The Answers’ Runs Down the Rabbit Hole of Love”

”This is a novel of intellect and amplitude that deepens as it moves forward, until you feel prickling awe at how much mental territory unfolds. […] On a certain level, ‘The Answers’ is a dystopian project; it borders on science fiction. It’s about the neurobiology of love. You remember Raymond Carver’s formulation: ‘It ought to make us feel ashamed when we talk like we know what we’re talking about when we talk about love.’ In Lacey’s novel, that shame vanishes into M.R.I.s, facial-detection software and artisanal electromagnetic pulses that can make a person weep or flush. […] This is a ‘neuronovel,’ in other words, to borrow the critic Marco Roth’s somewhat disparaging term for certain novels by writers like Ian McEwan, Rivka Galchen and Richard Powers. But it’s a neuronovel that floods with tangled human feeling.”

Lucy Scholes i The Independent är också väldigt positiv: ”An unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience”

”For a novel that’s so cerebral, The Answers is impressively tightly plotted and Lacey’s prose notably refined in its lucidity. It’s an exciting and clever follow-up to her acclaimed debut, Nobody Is Ever Missing, and testifies to her inclusion on Granta’s recent best of young American novelists list. Joining the ranks of Alexandra Kleeman’s You Too Can Have a Body Like Mine and Olivia Sudjic’s SympathyThe Answers is an unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience, minus the fairytale ending.”

Scholes påpekar att romanen är feministisk, men att Lacey inte är didaktisk och att hon inte anger riktningen med hela handen.

Joy Press i Los Angeles Times är också entusiastisk, och framhäver originaliteten och oförutsägbarheten: ”In her inventive novel ‘The Answers,’ Catherine Lacey experiments with the components of love”

”Reading Lacey’s fiction feels like walking through a dark apartment in someone’s mind, full of winding hallways and unmarked doors. You never know quite where you are or where you’ll end up. Like the work of Clarice Lispector or Rachel Cusk, Lacey’s novels seem to be on the verge of inventing a new genre somewhere between prose poem and fugue state. Lacey’s 2014 debut novel, ‘Nobody Is Ever Missing,’ revolved around an interior monologue about a woman traveling across New Zealand. ‘The Answers’ is propelled by a surprisingly compelling puzzle of a plot involving the Girlfriend Experiment and the way it manipulates its subjects — but plot is just one of the novel’s many pleasures.”

Jag har faktiskt inte hittat en enda recension av The Answer som inte till övervägande delen är positiv. Verkar väldigt fantasirik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Klassiska amerikanska bokrecensioner

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

images (1)

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.

kraus_i_love_dick_omslag_inb_0

David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.

cover.jpg.rendition.460.707

Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.

images

”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.

9780375726569

Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Adam Kirsch: Demokratin behöver kritiken

”Nothing is easier or more pathetic than being a critic, because they’re people that can’t get the job done,” hävdade Trump i ett tal i våras. Mot kritikern ställde han en annan figur: ”The future belongs to the dreamers, not to the critics.”

I ”How to Live With Critics (Whether You’re an Artist or the President)” visar Adam Kirsch att det finns likheter mellan kritiken av kritiken inom politiken och inom konsterna. En hård motsättning präglar förhållandet mellan utövare och kritiker. Inom politiken känns impulsen att försöka tysta alla kritiker igen från fascismen.

Kritiken av kritiken är inte sällan hånfull, hävdar Kirsch. Jean Sibelius lär ha sagt att ingen någonsin rest en staty av en kritiker. Ett annat känt och hånfullt exempel, som tillskrivs den irländska författaren Brendan Behan, är påståendet att kritiker är som eunucker i ett harem: ”They see it being done every day, but they can’t do it themselves.”

Kirsch tycker inte att det är märkligt att utövarna av konsterna emellanåt blir upprörda, eftersom de ser på sitt verk som en slags gåvor till mänskligheten. Kirsch bygger ut liknelsen och säger att det är begripligt att någon som inte får sin gåva väl mottagen lackar ur. Men mottagaren av gåvan har heller ingen skyldighet att låtsas bli jublande glad.

Konstnärliga utövare som ogillar kritiker använder ofta ett outtalat det-är-tanken-som-räknas-argument, men ”the thought is not the only thing that counts. Once a work of art emerges from its creator’s study or studio, it becomes the possession of anyone who interacts with it, and therefore it is open to judgment: Do I actually derive pleasure and enlightenment from it?”

Styckets avslutande fråga går inte att komma runt och utgör, hävdar Kirsch, grunden för all kritik. Men alla ställer sig frågan när de möter olika konstnärliga uttryck. Kritikern är egentligen inte särskilt unik:

”A critic is just a reader or viewer or listener who makes the question explicit and tries to answer it publicly, for the benefit of other potential readers or viewers or listeners. In doing so, she operates on the assumption that the audience for a work, the recipient of a gift, is entitled to make a judgment on its worth. The realm of judgment is plural. Everyone brings his or her own values and standards to the work of judging. This means that it is also, essentially, democratic.”

Avseende demokratis framtid verkar Kirsch mena att just kritikern äger en sällsynt lämplig balans mellan verklighets- och möjlighetssinne: ”We will always need political dreamers; but for the sake of our democracy, we must hope that the future belongs to the critics.”

Och apropå antagonismen mellan författare och kritiker, i detta fall en författarkritiker, vilket kanske förklarar att kritiken tog så svårt: ”Richard Ford should swallow his pride over Colson Whitehead’s bad review” Den dåliga recensionen skrevs för 15 år sedan!

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Artiklar