Kategoriarkiv: Bokomslag bilder och foto

Henri Cartier-Bresson, Kina 1948-1949 & 1958

CHINA. Shanghai. 1949

Cultural meeting at the Canidrome, Shanghai, 4 July 1949. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Henri Cartier-Bresson – Chine, 1948-1949 I 1958
Utställningen är öppen till och med 2/2 2020
Fondation Henri Cartier-Bresson 
79 rue des Archives – 75003 Paris

För första gången har Fondation Henri Cartier-Bresson ägnat hela sina nya utställningslokaler åt mästaren i egen hög person. HCB var i Kina när kommunisterna började få segerrvittring i inbördeskriget. HCB var närvarande vid flera avgörande händelser, exempelvis när Röda armén marscherade in i Bejing.

PAR45777

Gold Rush. At the end of the day, scrambles in front of a bank to buy gold. The last days of Kuomintang, Shanghai, 23 December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

PAR59033

A visitor to the Forbidden City, Beijing, December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Fotona är dokumentära, värdefulla som historisk vittnesbörd, men man behöver inte kunna mycket om foto för att drabbas djupt av den estetiska kraften i de här bilderna. Det är intressant att Henri Cartier-Bresson växlade så tydligt mellan motiv med kollektiv karaktär och motiv med få eller helt ensamma människor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser, Nyheter

Visst gör det ont när blommor vissnar

 

thumbnail_Image-1

Anna Halm Schudel
Blossom
Texter: Nadine Olonetzky & Franziska Kunze
Scheidegger & Spiess

”Every day, a bouquet of flowers ages ten years. Placed fresh in a vase, its expression and tension do not change noticeably at first. An early, gentle tiredness? A tiny discoloration? Only the most attentive eyes recognize the ageing within the first hours. After a week, the bouquet is seventy years old.”
— Nadine Olonetzky

I mer än två decennier har den schweiziska fotografen Anna Halm Schudel förfinat konsten att fånga blommor i olika stadier av förfall. Att bläddra i hennes senaste bok, Blossom, utlöser nästan som små estetiska chocker. Det är hjärtskärande vackert, förföriskt och nästan osannolikt praktfullt.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_01_Tulpen-Bouquets[1]

Tulips from the series ”Bouquets”. © Anna Halm Schudel

Schudel arbetar naturligtvis i en rik tradition, från Ovidius Metamorfoser, via barockens stora vanitas-tema fram till en nutida konstnär som Georgia O’Keeffe. Men Schudel visar också prov på en betydande originalitet. Möjligen har hon uppfunnit en egen genre – foton av blommor under vatten.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_09_Tulpen-Blumenmeer[1]

Tulips from the series ”Blumenmeer”. © Anna Halm Schudel

Fotona är inte tagna utomhus i trädgårdsmiljö, utan i studio. Och det är uppenbart att snittblommorna är utvalda med utstuderad noggrannhet avseende färg, form och textur – från de mer väntade rosorna och tulpanerna till den mer excentriska kronärtskockan.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_Cover_Pfingstrose-Blumenmeer[1]

Common garden peony from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_07_Lilien-Blumenportraets[1]

Lilies from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_05_Trash-Flowers[1]

Trash Flowers. © Anna Halm Schudel

Det låter kanske vansinnigt pretentiöst, men ju längre man tittar på Schudels kreationer, ju mer man uppmärksammar detaljerna, desto mer framstår de olika blommorna som karaktärer med skilda egenskaper, till och med viljor, kampvilja, trots de bistra villkoren.

Jag tycker att du borde ge bort den här boken – en estetisk chock under julgranen? – till någon du känner som är ovanligt förtjust i blommor. Boken är något alldeles extra och Scheidegger & Spiess har inte sparat på krutet när de formgivit boken; det rosa klotbandet med porträttet av en pion är en perfekt inramning. Syrran ska få mitt ex.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Porträtt av graffitimålare

Personalia_Janne_Riikonen_kultbooks_000

Janne Riikonen
Personalia
Kult Books, 2019

Personalia är en fotostudie över graffitikulturen i Sverige. Istället för attt fota målarna in action, så har fotografen Janne Riikonen riktat fokus mot målarna i olika miljöer. Bilderna utforskar graffitikulturen genom dess många visuella uttryck. Jag fick tillfälle att ställa några frågor till Riikonen, som utvecklar tankarna och idéerna bakom fotoserien. Personalia är ett utdrag ur ett tidigare arbete: When everything comes together but nothing makes sense.

 
Skulle du kunna berätta lite om din bakgrund avseende dina estetiska intressen? Vad var det som lockade med just fotografiet?
 
— Jag började studera multimedia-jornalistik 2009, och då upptäckte jag att visuell kommunikation intresserade och passade mig. Under mina studier i tillämpad vetenskap vid Turku universitet gjorde jag några videodokumentärer, men var mer begiven på fotografiet, eftersom det är det mest rättframma och uppriktiga mediet. Det är fantastiskt att ett enskilt foto kan vara bärare av en berättelse med information och känslor. Det är ett så direkt medium.
 

— Så jag började studera fotografi med frenesi vid sidan av studierna, och när studierna var avklarade arbetade jag som frilansare på lokaltidningen Turun Sanomat. Efter några år ville jag fortsätta utbilda mig, jag flyttade till Sverige för att studera vid Mittuniversitetet i Sundsvall – ett internationellt MA-program i fotojournalistik. Ironiskt nog minskade mitt intresse för fotojournalistik, iställlet började jag fokusera på längre och djupare projekt. Jag upptäckte att fotojournalism, journalism i allmänhet, var en ganska ytlig plattform. Man kan skrapa på ytan och lära sig lite grand om en massa olika saker, men tid saknas för fördjupningar, att utforska eller experimentera med olika visuella uttryck. Jag började arbeta på ett personligt, och med det här mer konstnärliga sättet att arbeta vill jag diskutera vanliga frågor från fruktsamma perspektiv.

05_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 16 43 03
© Janne Riikonen

02_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 80 12

© Janne Riikonen

01_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 16 28 01

© Janne Riikonen

04_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 99 08

© Janne Riikonen

03_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 71 02
© Janne Riikonen
Vad drev dig att skapa Personalia, och hur förhåller sig boken till din övriga produktion?

 
— Under mina Master-studier försökte jag komma på ett ämne att arbeta med under en längre tid. Vid den här tiden hade jag som sagt distanserat mig från klassisk fotojournalism och jag övervägde inga ämnen utifrån att de var socialt angelägna, jag sökte ämnen som jag skulle tycka var intressanta att arbeta med. Jag kände några graffitimålare när jag var ung, och nu mindes jag att de hämtade inspiration från Sverige, genom tidskrifter och filmer. Efter lite basic research förstod jag att kulturen är livaktig i Sverige, särskilt i Stockholm och Malmö, och jag tänkte att det här kunde vara något att arbeta med. När jag hade fotat graffitimålare under ett år insåg jag att det skulle kunna bli ett storslaget och långt projekt och eventuellt en bok. Jag upptäckte att graffitimålarna i Sverige hade vitt skilda bakgrunder, och det skulle vara spännande att berätta med mitt fotografi.
 
— Projektet är det första seriösa jag fotat (med Hasselblad för de kvadratiska bilderna och Rolleimat F för 35mm action shots). Projektet var det längsta jag genomfört. Jag fotade i fyra år. Men i övrigt tycker jag att det är snarlikt mina tidigare arbeten. Jag är intresserad av människor och deras berättelser, breda teman som urban cultures, social rättvisa, aktivism och miljö. Jag valde Hasselblad delvis för att när man fotar med den typen av kamera med stativ, så måste man sakta ner och då blir det omöjligt att skapa det visuella språk som är typiskt för graffitifotografi.
 
Vad hade du för estetiska målsättningar med fotoserien? Den håller ju samman väldigt väl, samtidigt som den är variationsrik och spännande. Eller växte serien fram mer organiskt kanske?
 
— Det generella målet var att visa människorna bakom den här blomstrande subkulturen, på ett sätt som inte gjorts tidigare, porträttera dem som de vanliga människor de är – med ett visuellt språk och med arbetsmetod inspirerad av fotografer som Richard Rinaldi och Joni Sternbach. De flesta graffitiböckerna fokuserar på spektakulära bilder av målandet och det färdiga verket. Och när graffitimålarna porträtteras blir det ofta en uppvisning i machoattityder, delvis ett arv inom kulturen med foton i tidskrifter och nu på senare år, Instagram. Graffitimålarna har själva velat framställa sig lite som thugs.
 
— Så idén var att fjärma mig så mycket som möjligt från tidigare graffitiprojekt. Jag fokuserade på målarna istället för att fokusera på action eller färdiga målningar. Jag valde en stillsam fotostil och komponerade bilderna noga. Det är också en noga formgiven bok, den är elegant och sticker ut lite inom genren graffittiböcker, tycker jag.
 
— Serien växte fram ganska organiskt, efter ungefär ett år formade sig idén: fokus på graffitimålare, några actionfoton och foton av ytor fria från graffiti. Jag ville att porträtten skulle vara rättframma, men samtidigt lämna utrymme för lite mystik och tvetydighet. Maskeringen bidrar självklart en hel del till de här mystiska vibbarna, men jag försökte också använda ljus och plats för att förstärka det här. Jag tycker att det är fascinerande hur andra faktorer, som kläder eller bara en blick från en person, blir bärare av mer information när någon bär mask.
 
Du fick möjlighet att träffa väldigt många grafittimålare. Skulle du kunna berätta lite om dem, om hur de ser på sin verksamhet, och om hur ni fick kontakt, fotade och umgicks?
 
— Jag tog porträtt av drygt hundra graffitimålare från hela Sverige, och träffade ytterligare några hundra. Av målarna som började på 80- och 90-talet var samtliga män, och jag uppfattade det som att en stor del av deras drivkraft var att ha en slags plattform, som kunde ge dem uppmärksamhet och respekt. Många av dem hade haft en problemfylld bakgrund, och de behövde den här plattformen, som gjorde att de värderades för vad de presterade och att de kunde vara anonyma. Det spelade ingen roll vem du var eller var du kom ifrån. I den yngre generationen däremot, dem födda ungefär 2000 och senare, är en betydande andel tjejer. I flera andra avseenden är den mer socialt mångskiftande. Graffitin har ju också blivit mer accepterad, den är väldigt hip, man kan se den på restauranger och i reklam. Jag tror att det bidrar till att den attraherar så mycket olika människor idag.
 
— Projektet tog så lång tid, fyra år, på grund av att graffitikulturen är sluten och svår att få tillträde till som outsider. I början var det tufft, men efter ett tag spred sig ryktet om en fotograf. Om jag fotade någon frågade jag henne eller honom om tips på andra att fota. Ju längre projektet fortskred, desto större förtroendekapital fick jag. Jag följde med dem och tog action shots och hängde med dem. Fotandet flöt på mycket bättre. Efter ungefär två år fick jag ta de första fotona på graffitimålare utan maskering, vilket var helt avgörande för att jag skulle nå mitt mål. Det finns personer som vill synas och bli fotade inom alla subkulturer, men mitt mål var att försöka få kontakt med hardcoremålare som var kända för att inte vilja ha uppmärksamhet.

Ola Wihlke

Kommentarer inaktiverade för Porträtt av graffitimålare

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Unik utställning i Stockholm med samtida kinesisk och svensk bokdesign

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images: Rang Li

 
”Book design – a slow art in a fast world.”
— Timo Ketola
 
China Cultural Center i Stockholm pågår en helt unik utställning: A book is a book is a book. Under ledning av designern Nina Ulmaja, tidigare designansvarig vid Albert Bonniers Förlag, har man samlat in ett par hundra böcker, som får representera det bästa inom samtida kinesisk respektive svensk bokdesign. Det hålls även föredrag och anordnas seminarier i vilka man försöker ringa in vad god bokkonst är och skulle kunna vara.
 
Lösningen är lika enkel som genial. I ett rymligt rum står avlånga bord med böcker på utställda, så att besökaren leds fram genom utställningen, så att allt fokus kan riktas på böckerna. Det är fritt fram för besökaren att plocka upp och bläddra i och känna på böckerna, vilket de flesta också gör. Det är exceptionellt välgjorda böcker, in i minsta detalj.
 

”Book design is the next page.”
– Håkan Liljemärker

 
Det kan nästan vara värt att besöka utställningen enbart för att köpa utställningskatalogen för ett par hundra kronor. Den finns bara i 350 exemplar, och väcker i flera avseenden associationer till Nina Ulmajas stilsäkra och minimalistiska estetik, som hon erhållit många priser för. Katalogen kommer i en kassett, den är bunden med så kallad koptisk bindning och är tryckt på tunnt elegant papper.
 

Förevisning av utställningskatalogen


 
Nina Ulmaja hade vänligheten att svara på några frågor.
 
– Det är inte ofta man får se så här många böcker exponerade som huvudnummer på en utställning. Hur växte idéerna till utställningen fram? Blev resultatet ungefär som ni hade tänkt er?
 
– Jag har varit inbjuden som föreläsare på internationella bokdesignkonferenser och utställningar i Kina sedan 2013 och för varje gång tänkt att jag vill visa detta för svenska designers, förläggare, redaktörer, bokintresserade. Konferenserna har varit så inspirerande och den höga nivån på både verk, diskussioner och föreläsningar har jag inte sett maken till i Sverige. Nånsin.
 
– Så jag hade haft tankar om ett kulturellt utbyte länge när jag i höstas såg en annons i DN om en konstutställning på China Cultural Center med lärare från konsthögskolan och en motsvarande skola i Shanghai. Jag och Rang Li, kinesisk illustratör och bokdesigner bosatt i Stockholm gick dit och hittade den perfekta lokalen för att börja tänka att det faktiskt skulle kunna genomföras.
 
– Vi träffade centrets curator Maria Nordsiø Lundberg på plats, och hon gick nästan genast igång på vår idé. På den vägen är det. Och det har varit en oerhört omständlig och arbetsam process att få hit alla böcker, göra en katalog med dessa 120 kinesiska böcker och de 100 vinnarböcker som Svensk bokkonst lånat ut. Att ordna inbjudningar till de 5 kinesiska toppdesigners som kommer hit för att hålla workshops och föreläsa på vårt heldagsseminarium.
 
IMG_9030[1]
 
– Den kinesiska civilisationen, språket och bokkonsten, är betydligt mycket äldre än de svenska motsvarigheterna. Märks denna skillnad i dagens design av böcker?
 
– Det märks att bokdesign är ett designområde med anor i Kina. Jag önskar att jag inte skulle tänka ”till skillnad från här”, men lite så är det. Folk i allmänhet tror att bokdesign handlar om att göra bokomslag och tänker inte att bokdesign är ett helhetstänkande som innefattar typografi, grafiska lösningar, bilder, papper, tryck och bokbinderi och kreativa lösningar för varje eget ämne. Kineserna började trycka böcker 600 år före européerna, och är inte fastklistrade i sin tradition. De blickar tydligt framåt i sin design.
 
– De kinesiska skrivtecknen är ju en slags bilder. Avspeglar sig det i formgivningen av böcker? Jag tänker mig att det skulle kunna leda till ett mer sparsmakat bruk av konventionella bilder, foton eller illustrationer, av vördnad för skriftspråket, så att säga.
 
– Jag vet inte om deras skriftspråk påverkar designen i sig så mycket. Men med tanke på att de har betydligt färre typsnitt att välja på (en font måste innehålla så oerhört många tecken) så blir designen kanske mer sparsmakad. Man får använda andra verktyg än typsnitt för att nyansera den visuella kommunikationen. En sak som roat mig i planeringen av denna utställning är just att de flesta besökare här inte kommer att kunna läsa texten, d.v.s. inte gå på det omedelbara utan att faktiskt tvingas att titta på bokens design, på bokobjektet, i första hand. Ungefär som att vi designers kan använda latinsk text i en dummy. Då ser förläggaren designen utan att haka upp sig på om texten är rätt eller fel.
 
IMG_8981[1]
 
– Har du någon uppfattning om vad skandinaver, inte minst dina kollegor, uppskattar särskilt mycket med de kinesiska böckernas form? Och omvänt, vad Rang Li och hennes kinesiska kollegor, och kinesiska besökare, tycker är beundransvärt och speciellt med skandinavisk bokdesign?
 
– Jag tror att svenska designers uppskattar den höga nivån på bokbinderi, papper och hur tydligt det är att kinesiska designers har andra förutsättningar för att tänka bokens taktila värden. Både reprofirmor och tryckerier har hört av sig till mig och berättat att de minsann ska skicka hit sin personal för att titta på utställningen och inspireras. Så jag hoppas att denna utställning kan ge även svensk bokdesign och bokproduktion ett lyft. Jag hoppas också att våra beställare – förlagen – ska ta sig hit och inspireras.
 
– Vad kinesiska designers ska tänka om svensk bokdesign – jag vet inte – jag hoppas att vi får livliga diskussioner när vi har vårt seminarium och kan inspirera varandra.
 
– En sak vet jag sedan tidigare är att gridsystem och layout som baseras på gyllene snittet och andra (västerländska) klassiska ideal inte lärs ut på kinesiska designskolor. Men att vi har samma slags inställning till vad typografi kan göra för läsbarheten trots att våra skriftspråk är så åtskilda. Jag höll för flera år sedan en workshop som handlade om just läsbarhet i Kina. Tänkte först att det är en galen idé att försöka genomföra p.g.a. att våra skriftspråk är så olika, men jag såg behovet. Vi lever i en global värld. Jag har tvingats formge böcker med kinesisk text utan att kunna grundreglerna och ser att kinesiska designers också måste det, utan att ha baskunskaper om hur vår alfabetiska text ska hanteras för bästa läsbarhet. Så vi har mycket att lära av varandra.
 
Ett varmt tack till Nina Ulmaja och Rang Li för hjälp, tid och tålamod.
 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

”Formfront – affischer av folk som tycker saker”

Av en lycklig slump landade jag på Formfronts hemsida. De har affischer till salu som är skapade av en rad olika tecknare och konstnärer. Variationen är stor, men deras budskap är progressiva, humanistiska, de präglas av drastisk, ofta hysteriskt rolig humor, många av dem är riktigt snygga, fanzine-punkiga, och några av dem är inspirerad av 70-talets underskattade politiska affischkonst. Alla affischer är tryckta i en upplaga om 500 exemplar och kostar bara 200 kr stycket.

Så här står det på Formfronts hemsida:

”1. Formfront finns för att sprida glädje, kraft, irritation och mod i fikarum, på arbetsplatser, i studentrum, på köksväggar, utedass och fasader. I privata rum såväl som i offentliga miljöer. Överallt där det får plats en affisch (Obs! Vi vill väldigt gärna se bilder på fikarum, arbetsplatser etc. där våra affischer hamnar!)”

Mycket mer än så känner jag inte till om Formfront – det ursprungliga projektet sjösattes 1997 – men jag mejlade dem och bad om lov att få visa några av dem här. Deras hemsida kanske inte är helt aktuell, men estetiken och affischernas attityd eller budskap är nära nog universella. Det här är några av mina favoriter.

FF1206

Tjugohundratalsångest

”Joakim Ojanen (f.1985) är konstnär och illustratör. Han har gett ut ett tiotal fanzines och artists books och även formgett en mängd konsert- och utställningsaffischer. Han studerar för närvarande magisterprogrammet Storytelling på Konstfack.”

FF9703

Befria människan

”OBS! Vintage! Den här affischen är en del av det ursprungliga Formfrontprojektet från 1997 av Nille Svensson. Eftersom affischerna har legat ihoprullade sedan det legendomsusade 90-talet kan de ha smärre obetydliga skönhetsfel. Färgerna är dock helt oblekta.”

FF1501

”Define help”

”Samuel Nyholm är grapfisk formgivare och illustratör. Startade och var del av den svenska designbyrån Reala. Numera stundtals verksam under sitt alias SANY. Sedan 2012 professor i illustration på HfK, Bremen, Tyskland och tidigare lärare i grafisk design på ECAL i Lausanne. Föreläser regelbundet på Gerrit Rietveld Academie och Sandberg Institute i Amsterdam, Werkplaats Typography i Arnhem och ESAD in Strasbourg.”

FF9701

Utopist javisst

”OBS! Vintage! Den här affischen är en del av det ursprungliga Formfrontprojektet från 1997 av Nille Svensson. Eftersom affischerna har legat ihoprullade sedan det legendomsusade 90-talet kan de ha smärre obetydliga skönhetsfel. Färgerna är dock helt oblekta.”

FF1203

Naturen

”Pontus Lundkvist (f. 1971) är serietecknare och författare som medverkar regelbundet i Galago och Rocky Magasin. Hans bildkonst har sedan det sena 80-talet prytt ett växande antal skivomslag, flyers och obskyra kulturtidsskrift- och fanzine-sidor. Sedan 2007 är han chefredaktör för kulturtidsskriften ‘Det Grymma Svärdet’. Han har även varit verksam som nollbudgetfilmare, noise-musiker och performanceartist. Hans fanzineantologi ‘Mina Ögon!! Mina Ögon!!!’ (1987-2006) finns utgiven av Lystring förlag. Romanen ‘Okända djur’ och seriealbumet ‘Full sysselsättning’ av Galago.”

FF1205

00-tal

”Sara Granér (f.1980) debuterade 2008 med ‘Det är bara lite AIDS’. 2010 utkom albumet ‘Med vänlig hälsning’ samt ‘Sara Granérs vikariekalender 2011’. Sara Granér tilldelades EWK-priset 2010. Sara Hansson är svensk serieskapare (f. 1986) i Alingsås som debuterade våren 2011 med ‘Vi håller på med en viktig grej’ utgiven av Galago.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Intervju med formgivaren Rasmus Pettersson om bokomslag

rilke

Titel: Orfeus-sonetterna
Författare: Rainer Maria Rilke
Förlag: Modernista

”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”
— August Strindberg

Jag har intervjuat en rad svenska och amerikanska formgivare, som är särskilt inriktade på böcker och bokomslag. Frågorna har varit ganska snarlika, men svaren har skiftat. Det har varit genuint spännande att få veta hur de, var och en på sitt vis, tänker och arbetar för att göra bästa tänkbara bokomslag. Nu har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Rasmus Pettersson, designer och typograf på Modernista, vars böcker har en sällsynt medveten formgivning.

sketchesTitel: Spinoza och jag
Författare: Rebecca Goldstein
Förlag: Fri Tanke

Berätta gärna lite om din bakgrund, om ditt intresse för estetik och om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på böcker?

— Jag är uppvuxen långt ut i de västgötska skogarna utanför Ulricehamn, i ett samhälle som heter Grönahög. Ända sedan jag var liten har jag gillat att teckna, och jag minns hur vi i mina tidiga tonår installerade Adobe Photoshop Elements på familjens dator vilket snabbt fick mig att bli duktigt på »photoshoppande«. Jag hängde på diverse internetforum på den tiden, och blev där känd för att vara den som hjälpte alla med att fixa till sina visningsbilder – allt från enkla saker som att göra bakgrunden på en befintlig bild transparent, till att helt och hållet teckna om ett foto i Adobe Illustrator.

— Jag studerade Grafisk design och webbutveckling på Tekniska högskolan i Jönköping och fick sedan jobb på en reklambyrå i samma stad. Det var dock alltid främst den taktila delen av design snarare än det digitala och webbaserade som lockade mig, och jag tenderade dessutom att jobba på ett utpräglat typografiskt sätt i alla projekt (jag fokuserade mycket på gridsystem och att finna matematiska relationer mellan marginaler, typsnittstorlek och baslinje), vilket jag insåg var lite småunderligt i reklambranschen – jag självstuderade nämligen mycket genom att läsa alla böcker om design jag kunde komma över, och var därmed starkt påverkad av bl.a. Jan Tschichold, Robert Bringhurst, Karl-Erik Forsberg, Josef Müller-Brockmann och Dieter Rams.

— På grund av min förkärlek för typografi gjorde jag mina egna små böcker genom att skriva ut dem på byråns skrivare och sedan själv sy ihop ryggen och limma dit ett omslag – det gav mig blodad tand och jag fick för mig att mejla diverse förlag om möjligheten att jobba med dem. Först började jag frilansa tillsammans med Fri Tanke – till en början enbart genom att typografera inlagor, men sedan även med omslag – och blev sedan ganska tätt inpå det anställd av Modernista som designer och typograf.

rasmussen

Titel: Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen
Författare: Bjørn Rasmussen
Förlag: Modernista

Skulle du kunna beskriva den kreativa processen, från början när du får ett uppdrag? Hur många och vilka personer är inblandade innan man valt slutgiltigt omslag och form? Hur skulle du beskriva Modernistas respektive din egen estetik(er) avseende bokomslag?

— Det varierar väldigt mycket från uppdrag till uppdrag – allt från att man läser boken i fråga, till att man läser bitar av den, t.ex. en abstract eller ett lektörsutlåtande. Ibland är inte ens manuset påbörjat, men man får helt enkelt göra det som krävs för att få en tillräckligt tydlig bild av vad boken handlar om för att kunna gå vidare. Jag brukar försöka leta efter någon sorts av essens eller grundtes i boken som man kan abstrahera ner till en visuell representation på omslaget – på så sätt påminner det lite om att göra en logotype för ett företag: logotypen mynnar ju oftast ut i en liten bild som ska symbolisera hela företaget, dess affärsidé och vad det står för. Ungefär samma relation gäller mellan omslaget och bokens innehåll.

— Rent konkret börjar jag nästan alltid med att göra tumnagelskisser på papper. De blir alltid väldigt grova, och helt oläsliga för alla utom mig själv – men poängen med dem är inte att de ska bli snygga, utan att de ska få mig att komma ihåg mina idéer men också för att jag i grova drag ska kunna se om layouten kommer funka på ett omslag eller inte. Jag gillar att börja på papper för man låser sig annars väldigt lätt i datorn. Det går dessutom snabbare att ”tänka” på papper än det går att tänka med hjälp av ett datorprogram.

nietzsche_1

Titel: Om moralens härstamning
Författare: Friedrich Nietzsche
Förlag: Modernista

— Om tiden tillåter brukar jag låta skisserna vila i typ en vecka innan jag går vidare och gör en färdig skiss som kan visas för förlaget. Hur det går till beror förstås helt på vad som ska vara på omslaget – ibland handlar det om ren typografi i InDesign, ibland behöver man rita något ytterligare på papper och skanna in, ibland är det massa photoshoppande som gäller, ibland är det helt en lek med grafiska former i Illustrator… Man gör det som krävs helt enkelt.

— När skissen är klar brukar jag även då föredra att den får »ligga till sig« lite – men även det beror förstås på hur mycket tid man har på sig. När man visar upp skissen blir det ofta en diskussion med flera personer kring huruvida känslan är rätt eller inte (och, rent krasst, om det är snyggt eller inte). Om man gjort ett bra jobb berättar alla hur fantastiskt ens omslag är och allt är frid och fröjd, annars kan det bli en diskussion och man får gå tillbaka till ritbordet. På Modernista diskuterar vi tillsammans, och vi formgivare kan ibland få argumentera lite för att få igenom våra omslag.

”Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor.”

bergsten_den_svenska_poesins_historia_omslag_inb

Titel: Den svenska poesins historia
Författare: Staffan Bergsten
Förlag: Modernista

— Modernistas estetik är väldigt präglad av Lars Sundhs skarpa formsinne, och jag tror det är en av de styrkor Modernista är känt för. Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor. Specifikt vad omslagen beträffar tenderar de vara väldigt moderna och stilmedvetna: det finns en uttalad princip att försöka uppdatera klassisk litteratur för en ny publik med en modernare form.

— Mitt eget formspråk utvecklas (förhoppningsvis) fortfarande mycket från bok till bok, men jag har definitivt en förkärlek för rena omslag, helst helt typografiska/grafiska. Om jag kan representera bokens idé typografisk brukar jag känna mig rätt nöjd.

Kan du plocka ut tre av dina omslag som du är särskilt nöjd med, och kortfattat beskriva hur du tänkte när du formgav dem?

bradbury

Ray Bradbury – Fahrenheit 451 [Modernista]

— Fahrenheit 451 faller i samma kategori som t.ex. Orwells 1984 och Kafkas Förvandlingen på så sätt att det finns mängder av bra (och mindre bra) omslag för dem – det verkar vara vanligt att designstudenter övar på den typen av omslag. Det gör det svårt att göra något originellt, då alla bra idéer redan är gjorda till döds. Jag beslöt mig dock att inte oroa mig alltför mycket över det och undvek istället att kolla på hur alla andra hade gjort, för jag hade egentligen min idé klar från början: eftersom bokbränning är ett så centralt tema tänkte jag att det vore kul om vår utgåva såg ut som att den existerade i det universum som boken utspelar sig i. Det innebar konkret att boken skulle se ut som om den var halvt uppbränd. Omslaget visar därmed en av sidorna i boken, med titel ”stämplad” rakt över texten. Jag tycker det blev ganska effektfullt.

vetenskapliga_klassiker

Vetenskapliga klassiker, utgivna av Fri Tanke.

— Okej, detta är en hel serie omslag så det kanske är lite fusk, men det känns svårt att välja bara ett av dessa. Det var lite mer jobb än vanligt att hitta känslan för vilket formspråk serien skulle ha, och jag hade i tidigt skede en idé kring författarporträtt som inte landade riktigt rätt. Det är alltid knepigt att göra en hel serie av omslag, för de måste vara tillräckligt enkla och välkonstruerade för att funka med alla potentiella böcker som ska komma ut i framtiden i samma serie – det går t.ex. inte att göra någon specifik och komplex typografisk lösning eftersom alla böcker kommer ha olika titlar. Lösningen blev att hålla typografin stram och istället skapa en illustration av rena färger och former för varje bok som skulle ge en känsla av bokens innehåll, på ett väldigt abstrakt sätt.

— Det löste problemet med att de olika böckerna kan spreta rätt rejält i innehåll – beroende på om det finns något konkret visuellt i boken att hänga upp omslagsillustrationen på eller inte går det att variera hur abstrakta illustrationerna ter sig. För boken om Nils Celsius (ej att förväxla med hans son, Anders Celsius) som handlar mycket om astronomi fanns det många visuella symboler att ta fasta vid, och för Lusten att upptäcka blev det istället mer abstrakt. Att få leka med färger och former på bokomslag är dessutom väldigt kul, vilket underlättar mitt arbete för kommande omslag – och jag hoppas även att det reflekteras i de omslag jag gjort hittills.

forgiftad

Ulf Ellervik – Förgiftad [Fri Tanke]

— Ulf Ellerviks Förgiftad handlar, som titeln antyder, om giftmord. Jag kände direkt att det ämnet tillsammans med den titeln är så pass intressant och gripande i sig att jag ville lyfta titeln stort över hela omslaget, och ge känslan av att hela boken är förgiftad, så att säga. Det innebar att boken fullkomligen behövde lysa av giftgrönt, och för det krävdes en Pantonefärg. Tillsammans med präglingen av de blockiga bokstäverna – och I:et som av ren tur visade sig hamna i mitten av layouten, vilket gav mig idén att byta ut det mot en spruta – blev helheten passande dramatisk.

Skulle du kunna nämna tre omslag, svenska eller utlänska, som du tycker är nära nog perfekta? Och förklara vad som gör dem perfekta?

— Den frågan är lika svår att svara på som »vilka är dina tre favoritlåtar?«! Precis som det finns otaliga bra låtar finns det för många fantastiska omslag för att kunna lista dem – dessutom varierar det från dag till dag vilka man gillar bäst. Här är dock tre som direkt stack ut när jag kollade igenom min omslag-som-är-för-bra-för-att-vara-sanna-mapp:

theFall

Albert Camus – The Fall, design Helen Yentus

Helen Yentus lek med svartvita former för Vintage Books Camus-serie är ett ypperligt exempel på Dieter Rams princip ‘Less but better’. Det är så enkelt och ändå så uttrycksfullt. Alla är underbara, men hur de svartvita formerna på just The Fall får en att känna att man faller in i omslaget är rätt oslagbart.

9780226171715

Scott Herring – The Hoarders, design David Drummond

— Ett mästerligt exempel på vad jag tidigare nämnde är något jag gärna försöker mig på men sällan lyckas med: att göra ett typografiskt omslag där titeln på något sätt förmedlar bokens idé. Hur representerar man en bok om hoarding? Man hoardar bokstäverna i titeln och staplar dem över hela omslaget, förstås. Även Drummonds design för The Reinvention Of The European Radical Right är ett grymt exempel på samma princip.

Klicka för att se bild

Jan TschicholdFormenwandlungen der Et-Zeichen / A Brief History Of The Ampersand, designad av Tschichold

— Allt av Tschichold är förstås guld, och detta har allt: den perfekt utförda typografin, tillsammans med den röda accentfärgen och de stora marginalerna gör detta o så vackert. –zeug har nyligen gett ut ett faksimil på engelska som är att rekommendera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och tre bubblare: Omslaget till Byung-Chul Hans Trötthetssamhället av Håkan Liljemärker, Jamie Keenans omslag till Nabokovs Lolita och alla klassikeromslag av David Pearson för Penguin (jag kan omöjligen välja bara ett).

Vad finns det för designtrender just nu, i Sverige och utomlands, vad gäller böcker?

— Centrerad text med stort radavstånd tycker jag man ser ofta! Jag tenderar själv att göra det för jag tycker det ser snyggt ut, men det kanske är en trend som kommer ogillas när vi ser tillbaka på denna tiden i framtiden. I allmänhet verkar även stor typografi på omslag vara populärt (återigen något som jag gillar), och dessutom handtextade titlar. Jag upplever också att bra, klassisk typografi verkar ha fått något av en återkomst, vilket förstås är roligt.

Besök gärna Rasmus portfolio, följ honom på Instagram och Twitter. Där kan du se mer av hans produktion, mängder med sagolika omslag.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Faksimilutgåvor och rara tryck utgivna i samband med New York Dada 100 år

Detta bildspel kräver JavaScript.

THE BLIND MAN
Marcel Duchamp, Beatrice Wood & Henri-Pierre Roché
Edited by Sophie Seita
Elizabeth Zuba, Contributor
UGLY DUCKLING PRESSE

Dadaismen föddes i Schweiz. Det är sant, men den föddes även i New York, ungefär samtidigt. I samband med att det var 100 år sedan Dada föddes, gav det lilla och oberoende, men modiga förlaget Ugly Duckling Presse, ut en sensationellt snygg och intressant box. Den är fullmatad med unika tryck, men huvudnumret är faksimilupplagor av tidskriften The Blind Man 1 & 2.

Redaktörer för The Blind Man var Marcel Duchamp, Beatrice Wood & Henri-Pierre Roché. Och det första numret inleddes med ett tillkännagivande:

”The Blind Man celebrates to-day the birth of the Independence of Art in America”

Och på sätt och vis kan man säga att de höll sitt ord. I tidskriften presenterades Marcel Duchamps mest kända readymade, konsthistoriens mest kända readymade, en pissoar som ställts upp och ner och signerats ”R Mutt”. Verket Fountain (1917) har även attribuerats till Elsa von Freytag-Loringhoven. The Blind Man 2 ägnas i stor utsträckning åt att försvara, förklara och argumentera för Fountain.

Oavsett vem verket bör tillskrivas, så är den här unika boxen som en liten tidsmaskin, som förflyttar läsaren/betraktaren tillbaka till en punkt i konsthistorien, då synen på konstnären och konstverket tar ett gigantiskt kliv in i framtiden. Det här lilla avant gardet befriade inte bara konsten i Amerika, utan i större delen av världen, och deras tankar och idéer har i mycket hög utsträckning format dagens konstvärld, själva konstbegreppet och synen på konstnärens roll.

Det är fascinerande att bläddra i tidskrifterna och det övriga grafiska materialet. Det är fascinerande att ett så relativt anspråkslöst material, inte helt olikt fanzines, faktiskt förändrat konsthistorien i grunden. Och det hela knyts samman synnerligen elegant i en lärd essä av Sophie Seita, som handlar om Dada-tidskrifter i New York 1917.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner