Kategoriarkiv: Intervjuer

Interview: Marcus Baynes-Rock on hyena-human interactions in Harar

The sun has set and outside the walls of the ancient city Harar, Ethiopia, a man is sitting on the ground behind a woven basket. It contains scraps of meat and the man, also known as a Hyena Man, puts a piece on a stick. Suddenly, a large hyena mounts the back of the man, reaches beside his head, and snatches the meat from the stick. Tourists watching the event light up the darkness when they try to capture the unusual moment with their iPhones and cameras.

Feeding wild hyenas is a tourist attraction in Harar but interactions between humans and hyenas have taken place for centuries, and the hyenas also enter the city of Harar in search of food provided by the citizens. They leave bones in the streets for the hyenas.

Hyenas have massive jaws and a group of hyenas can devour a prey, a zebra or a wildebeest, in 20 minutes. They only leave hoofs and hair behind. In Harar hyenas are also known as bone eaters.

And Among the Bone Eaters is the title of a spectacular and adventurous book by Australian anthropologist Marcus Baynes-Rock. Subtitle: Encounters with Hyenas in Harar. Baynes-Rock studied interactions between hyenas and humans in Harar for several years, expanding the boundaries of anthropology and our knowledge about the spotted hyena.

How did you get the idea to study hyena-human interactions in eastern Ethiopia? 

– I was always interested in evolutionary relationships between our human and large carnivore ancestors and this led me to study contemporary hyenas. I was reading Hans Kruuk’s seminal work on spotted hyena predation and social behavior and I found a brief passage about Harar. Kruuk describes the hyenas in Harar entering into the town at night and being ‘encouraged’ by the locals.

– I was looking for a Ph.D. project at the time and my honors coordinator, Marcus Barber, suggested that I do an ethnography on hyenas and humans in Harar. I wrote up a proposal and was granted a scholarship from Macquarie University. So without really meaning to I slid pretty seamlessly from Palaeoanthropology into Social Anthropology and multispecies ethnography and before long found myself on a plane to Ethiopia.  

What are some of the most surprising and significant results of your research? 

– Probably the most significant results pertain to the way that people in the Harar Region conceive of hyenas. They consider hyenas a parallel society with a lot of the characteristics that we would ascribe to human societies. In this way, there is an ethical dimension to their dealings with hyenas and in the ways that hyenas respond to humans. A clear example of this was the way that the community in Kombolcha responded to a series of hyena attacks on children.

– They sought a reason for why the hyenas might have acted that way and determined that it was due to a poisoning incident in which several hyenas were killed. The attacks were seen as acts of retribution for the poisoning. The municipality sought to find an elder who could communicate with the hyenas in order to arrive at a truce. This is markedly different to the ways that animal attacks on humans are conceived of in my own country. 

– Also significant was the permeable nature of the hyena clan boundaries in Harar. Where hyenas live in high concentrations in reserves and national parks, they tend to be very particular about their boundaries and defend them very aggressively, to the point where hyenas transgressing might be killed. In Harar’s Old Town it’s not possible to maintain boundaries by use of scent or visual markers because of the layout of the town and the lack of vegetation. As a result of this, I found hyenas from different clans interacting peacefully within the Old Town. Yet, these same hyenas would engage in aggressive interclan conflicts outside of the Old Town at a place that was an agreed boundary. 

You befriended hyenas from the Sofi clan, especially three of them. Please tell us a little bit about them, what you did while hanging out and what you learned from them. 

– The three hyenas were Willi, Baby, and Kamareeya. They were each unique although the one thing that they had in common was that they were from the same age group. Mostly I followed these hyenas around Harar’s Old Town but there were times when we just hung out together on the hill outside the town and even played together. They showed me the subtleties of hyena communication and I eventually learned to grasp some of the things they were trying to communicate to me, such as ‘Follow me!’ or ‘Get off, that’s my bone!’ They also enlisted me at times, using my presence to fend off aggressive dogs and other hyenas. 

The hyenas get food from the citizens of Harar. What do they get from the hyenas? How do they perceive them? How do the hyena inform their belief systems? 

– The citizens of Harar consider themselves to have a deal with hyenas. They provide food and leave the hyenas in peace and in return the hyenas refrain from attacking any citizens and protect the townspeople from dangerous, outsider hyenas and unseen spirits known as jinn. I guess you could say that they see the hyenas as benevolent but with conditions, and so they understand the ethical dimension of their relationship. Hyenas fit pretty seamlessly into the Muslim belief system in Harar, in that they are believed to control jinn, and they serve as messengers for the deceased Sufi ‘saints’ who look after the town.  

Were more orthodox anthropologists and zoologists skeptical towards your research at first? Or maybe envious? 

– I haven’t experienced any skepticism toward my research other than from behaviorists who suggest that the hyenas who I engaged with might have just been conditioned rather than engaging as persons. That’s a pitiably impoverished view that isn’t worth my time addressing. I have had interest from hyena researchers but in no way do they see my research as invalid and in fact, they have taken some of their experiments to Harar to see how urban hyenas might differ from ‘wild’ hyenas. 

Deborah Bird Rose was your doctoral supervisor. Has she he influenced your research in any significant way? 

– She influenced me insofar as she gave me way too much room in which to explore ideas. So I was kind of lost in terms of theory and what it was I was seeking to understand. I’ve since understood Debbie’s philosophy in greater depth and this has had an impact on my work on domestication in Australia.

Many thanks to Baynes-Rock for taking my questions.

Check out his critical study of domestication in Australia, Crocodile Undone, also published by Penn State University Press.

Among the Bone Eaters and Crocodile Undone are part of PSUP:s very fine book series Animalibus: Of Animals and Cultures

Visit Marcus Baynes-Rock’s website Hyenas in Harar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Nyupptäckt (lång) intervju med Clarice Lispector

Köp dina Lispector-böcker direkt från Bokförlaget Tranan

En nyupptäckt intervju från 70-talet med ukrainsk-brasilianska författarinnan Clarice Lispector (1920-1977) har publicerats i New Yorker. Den presenteras av Benjamin Moser, som har översatt Lispector till engelskan och skrivit en biografi över henne: Why This World: A Biography of Clarice Lispector.

Intervjun presenteras som den mest omfattande Lispector gav, översatt och publicerad på engelska för första gången. Den handlar om allt från namnet Lispector, barnböcker och litterära agenter till skrivprocessen och influenser. Mycket underhållande, men kanske mer som ett förtroligt samtal – Clarice kände paret som ställde frågorna – än en konventionell intervju.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Nyheter

Intervju: Andrea Lundgren om ”Den underjordiska solen”

Och Tidningen Vi: ”Hon leder gradvis läsaren bort från en trygg, identifierbar vardag i norrländsk glesbygd in i ett suggestivt gränsland, där skiljelinjen mellan människa och natur börjar suddas ut. /…/ Ett magiskt realistiskt universum där allt kan hända och inte mycket kan förklaras.”
Romanen Glupahungern (2020) etablerade Lundgren ytterligare bland både kritiker och läsare. Skrev Jonas Thente:
”Det är en saga från Norrbottens urskogar som löper kronologiskt längs två parallella spår: det konkreta och det naturmytiska … Skildringar av de Norrbottniska skogarna, märgkylan och originalen är allt annat än sällsynta, men Lundgren har verkligen bäddat in sig i den mjuka mossan och doppat pennan i svartvattnet.”
Sitt definitiva genombrott fick Lundgren med Den underjordiska solen (2022), som Martina Montelius kallade ”ett riktigt mirakel” i Expressen. Jag håller med, romanen har något mirakulöst och förtrollande över sig. Det är en uppväxtroman som utspelar sig i Norrland, i skogar, på myrar och vid vattendrag som kryllar av insekter och djur. Huvudpersonen, flickan Mela, är psykiskt skör och när tankarna svirrar och skenar händer det att hon dämpar oron med alkohol. Hon är en enstöring, men umgås mycket med mamman, styvfarsan och även styvbrorsan. Hon längtar underjorden och vid ett tillfälle blir hon bergtagen.
– Mela säger att läsningen är det enda hon behärskar, att läsningen fungerar som ett motgift. Böckerna är skyddande amuletter. Måste du läsa mycket för att elda på din egen kreativitet? Vad betyder läsningen för dig, mer allmänt?
– Sen syrran lärde mig tricket att ljuda ihop bokstäver har jag läst som besatt. Jag kommer inte från en litterärt bevandrad familj så jag läste allt jag hittade, utan urskiljning. Minns när min svensklärare i ettan på gymnasiet visade mig William Blakes dikt ”The Tyger”. Den förändrade nånting, litteratur blev mer än berättelser. Diktens symbolbilder talade till något i mig som var utomspråkligt och kändes uråldrigt. Jag förstod inte ens vad dikten handlade om, men anade att den dolde en hemlighet. Det fanns saker ingen i min närhet pratade om, men det gjorde böckerna. Skrivit har jag gjort länge, det var ingen stor grej, men eftersom jag läste så mycket använde jag redan i fjärde klass storvulna ord som ”gäckande”, ”anemisk” och ”barock” samt döpte mina karaktärer till typ ”Mr Howard Jones” eller ”Esmeralda”…
– Utan litteraturen hade jag inte börjat skriva. Jag önskar att jag var en lika bra författare som jag är läsare. Men strunt samma, skrivandet är sekundärt i relation till läsandet. Visst använder jag mig att litteratur för att få idéer, undersöka stil etc. Men jag läser inte för att bli kreativ, utan för att jag njuter av det. Litteraturen fördjupar livet och tänkandet. För att inte tala om skönheten. Jag tycker synd om folk som säger att de ”borde” läsa. Det är helt obegripligt för mig. Men jag är ju en junkie. Verkligheten är ofta grå och trist, i synnerhet alla människor i den, i jämförelse med hur det är i böckerna. Man blir ofta besviken. Fast då kan man ju gå hem från festen och läsa istället.
– Jag tror att Mela säger att hon läst en bok om seldon för hästar och att den var bra. Detaljer är bra. Däremot är hon skeptisk till böcker som gör anspråk att vara uttömmande eller heltäckande. Med risk för att låta pretentiös – din roman är mer som en väv av stämningar. Hur hittade du fram till den här mer äventyrliga, episodiska och suggestiva formen?
– Det tog tid och jag provade mig fram. Jag hade läst en del Deleuze och hade en idé om att skriva boken som ett grävlingsgryt. Dels gestalta känslan av att gräva i jord, men också av schakt och tunnlar, salar av ljus, att ibland fastna i mörkret, andra gånger komma ut i oväntade rum. Röra mig fritt i tiden. Sen blev det ju mycket narrativ ändå, men idén om grävlingsgrytet gjorde processen mer lekfull. Det finns även en teckning av bokens struktur infogad i boken, det är en rätt pixlig kludd som jag gjorde i Paint.
– Jag ville också försöka gestalta bergets tusentals röster som ropar efter Mela, till slut fick det bli insprängd lyrik. Det var det enda som dög, rent grafiskt kunde dessa uppsplittrade partier gestalta polyfonin på ett sätt jag gillade. Det är svårare att få till en fragmentarisk känsla när man måste hantera längre prosabitar. Egentligen borde jag kanske skriva mer poesi, det är roligare. Prosa är makalöst tungt att skriva tillräckligt förtätat.
– Mela är en egensinnig tjej, som växer upp i Norrland och sedermera blir författare. Hon har blivit bergtagen och har försökt gräva sig ner under jorden, in i grottor och hålrum. Hon samlar så smått på stenar och mineraler. När hon är liten samlar hon på djur och insekter, ett favoritdjur är daggmasken, som ju också lever av och gräver i jorden. Hon låter avudsjuk när hon talar om maskens liv. En grävling har bosatt sig under familjens hus och Mela krypa ner i grytet. Meles meles heter grävling på latin. Vad hoppas Mela finna inne i berget, i underjorden, i grävlingsgrytet och bland djuren?
– Det var bara ett ögonblick i tiden som hon togs av berget, men hon fick en glimt av alla där nere som väntat på henne så länge. Hennes riktiga familj längtade efter henne djupt under jorden. Hon fick en känsla av tillhörighet, att bli hållen, som maskar eller andra jorddjur blir hållna av jorden. Det finns rädsla där också, jorden är ju för människor en mörk och ogästvänlig plats. Det är komplicerat. Jag hörde en berättelse om två västerbottniska tonåringar som blivit bergtagna i slutet av 1800-talet. Till skillnad från alla andra berättelser om bergtagna som försökte fly från underjorden var dessa två tjejer som desperata för att ta sig tillbaka dit ner. Denna omvända riktning intresserade mig, neråtrörelsen. Grävandet är för mig i synnerhet en bild för att leva, det är ofta tungt och jävligt och man ser ingenting.
– Skulle du kunna berätta lite om titeln och liknande smått paradoxala och mystiska bilder av ljus och mörker?
– Det är svårt för mig att sammanfatta om det mystiska, boken är i sig ett svar på frågan. Men det finns en koppling till apofatisk teologi, till tanken att det gudomliga endast kan omtalas i negationer.
Läs romanen eller lyssna på den uppläst av författaren!
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Intervju: Per-Anders Pettersson om att fota sapeurer i Kongo Kinshasa


”Sapology is in our blood.”
– Kongolesiskt uttryck

I Kongo Kinshasa och i Kongo Brazzaville finns den överlägset största koncentrationen av sapeurer. SAPE (Société des Ambianceurs et des Personnes Élégantes) handlar ytligt sett om att klä sig stiligt och extremt flamboyant, och ju dyrare och mer färgstarka kläderna är desto bättre (Gucci, Dolce & Gabbana och Paul Smith funkar).

Sapeurerna dyker i regel upp där det är mycket folk, inte sällan blir de anlitade, kanske av en marknad, en invigning eller av ett regeringsdepartement som vill liva upp en bjudning. Det är show och performance. Det är humoristiskt. Några av dem är stjärnor och får stort utrymme i medierna. Sapeurerna i de båda Kongo-staterna betraktas lite som nationella kulturskatter. Det är de verkligen.

En viktig sak: Sapeurerna imiterar inte, de plagierar inte europeiskt mode, de inspireras av europeiskt mode för att skapa en helt egen stil, som ibland, mer eller mindre tydligt, inspirerar modehusen i Europa.

Jag hade 2016 turen att komma över en spektakulär fotobok från ett tyskt förlag, Kehrer, som har den självförklarande titeln African Catwalk (recension i BearBooks). Det är en vacker bok, men fotona inifrån den afrikanska modeindustrin är inte bara glassiga. Fotografen heter Per-Anders Pettersson och, för någon vecka sedan hade jag turen att hitta hans helt aktuella The Society of Ambianceurs and Elegant People (Dewi Lewis). Bilderna plåtades 2012-2019 i Kinshasa. Bokens upplaga är 950 exemplar och de är signerade och numrerade av fotografen.

Boken följer en hel rad sapeurer i Kinshasa, vissa foton är förbluffande intima, Pettersson har fått komma hem till några sapeurer, där munderingen har åkt av. Det finns en ganska väl synlig tråd mellan böckerna, men jag tycker att fotona nu är ännu distinktare och än mer välkomponerade. Om jag fick bestämma skulle The Society of Ambianceurs and Elegant People bli årets julklapp.

KINSHASA, DEMOCRATIC REPUBLIC OF CONGO – OCTOBER 10: A Sapeur from the group belonging to The Leopards poses for a portrait February 10, 2015 in Kinshasa, DRC. Some sapeurs have regular jobs while others are unemployed, poor and live in harsh conditions in Kinshasa, a city of about 10 million people. For many of them being a sapeur means they can escape their daily struggles. Many hustle to build up expensive collections. Photo by Per-Anders Pettersson.
KINSHASA, DEMOCRATIC REPUBLIC OF CONGO – FEBRUARY 10: A Sapeur poses for a portrait with his designer label clothes while paying his respects to Stervos Nyarcos, known as the leader of the Sape movement, at his grave. Photo by Per-Anders Pettersson

Pettersson hade vänligheten att svara på några frågor, trots att han är aktuell med utställning på Galleri kontrast.

Det måste vara ett drömjobb att fota sapeurer. När lärde du känna den här (sub)kulturen? Hur var det att fota sapeurer?

– Det var på sätt och vis ett drömjobb. Dom är väldigt fascinerande och samtidigt extremt seriösa i det dom gör. Jag stötte på dem när jag gjorde andra uppdrag och projekt i Kongo Kinshasa. Ibland dök dom upp och hela atmosfären ändrades. Jag gjorde lite research och sen tog jag, med hjälp av min fixare/tolk, kontakt med dem. Det var relativt lätt att foto dem på deras årliga festival där de är rätt öppna. Det svåra var att få se andra saker, deras vardagsliv, hur dom bor etc. Det tog lång tid och det var ett svårt projekt på det sättet. Jag fotade dem, olika grupper, bara runt 8 gånger under 8 år. Tillslut fick jag ihop foton till ett reportage, och nu en bok och utställning.

007_Sapeurs Kinshasa

En kvinnlig sapeur, en sapeuse. Foto: Per-Anders Pettersson

Vet du varför SAPE är så koncentrerat till Republiken Kongo och Demokratiska Republiken Kongo och, i synnerhet, Kinshasa?

– Fenomenet är unikt för Kongo Brazzaville och Kongo Kinshasa. Det började redan på 20- 30-talet. Kongoleser som reste till sina respektiva kolonisatörers metropoler, Paris respektive Bryssel, kom hem med inspiration och vassa kläder, som de kanske var ensamma om i hela Kongo. Ganska långt senare gjorde den rika och växande musikkulturen mycket för att popularisera SAPE. När artister som Papa Wemba, Pepe Kalle och King Kester Emeneya, betydande sapeurer, kom hem från turnéer utomlands, klev de av Air France-planet på Kinshasas flygplats klädda i kreationer från exempelvis Versace, Cavalli och Yohi Yamamoto.


Foto: Per-Anders Pettersson


Foto: Per-Anders Pettersson 

Skulle du kunna berätta lite om hur sapeurerna drar in pengar?

– En del har vanliga jobb, musiker, småföretagare och hantverkare, en del lever bara på att underhålla, på hotell, privata fester och på ambassader och statliga departement. Det finns flera program i radio och teve, varje vecka, i vilka rivaliserande sapeurer predikar om sina kläder, sin stil och hur sofistikerade de är.


Foto: Per-Anders Pettersson

Om jag ägde ett stort europeiskt modehus, skulle jag gärna donera kläder till Kinshasas sapeurer. Vet du om något sådant förekommer? Kan du berätta lite om hur de skaffar sina kläder?

– Jag har inte hört talas om det men modeskaparen Paul Smith (se de randiga strumporna på det översta fotot) gjorde en modeshow på London Fashion Week för drygt tio år sedan då han visade sapeur-inspirerat mode. Han skrev även förordet till Gentlemen of Bacongo, som blev en kultbok och gavs ut i olika upplagor. Den handlade (precis som de andra böckerna) om sapeurer i Brazzaville, Kongo.


Foto: Per-Anders Pettersson

Vilken ställning har sapeurerna i det kongolesiska samhället? Finns det någon eller några som har verklig stjärnstatus?

– Det finns definitivt sapeurer som har stjärnstatus. Man känner många av dem vid namn, ungefär som fotbollsspelare. De är en vital del av landets populärkultur.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Interview: Harri Pälviranta on ”Wall Tourist”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Harri Pälviranta
Wall Tourist
Texts: Pälviranta,
Anna-Kaisa Rastenberger,
Alexandra Athanasiadou
Kult Books

The years 2015 and 2016 were years of increased flows of migrants from countries such as Afghanistan, Irak and Syria to the EU. The development was contradictory – on the one hand ”Angela Merkel” opened Germanys borders to something like one million syrians fleeing the war, on the other hand efforts intensified to complete ‘Festung Europa’. And later, Donald Trump, pledged to build a ”beautiful” wall along the southern border of USA. The phenonomen was global though. Walls and fences along borders became at least a little bit less taboo, more visible and normalized.
Between 2016 and 2021 the Finnish art photographer Harri Pälviranta travelled to five continents and 12 different countries to photograph walls and fences from USA and Israel to Slovenia and Spain. The project and book, Wall Tourist (Kult Books) is spectacular, eerie and unheimlich. There are no migrants in the images, but Pälviranta has stood in front of the camera taking photos of himself in front of walls and fences.
I had the privilige to ask Pälviranta a few questions about his work. Visit Kult Books home page, a small but inventive publisher of beautiful photo books. And visit Pälvirantas home page.

– You have done work before on different aspects of violence, for exempel on gun violence in Finland and abroad and the representation of violence in the media. How does Wall Tourist connect to, or disconnect from, your previous work?

 – Well, it is true that several of my previous projects have touched different aspects of violence, be it interpersonal or systemic, institutional, or subjective. This body of work surely has its reasoning in systemic and institutional violence, yet the work approaches border walls and fences also from several other angles. For instance, I connect to the tradition of landscape photography, self-portraiture and, of course, to heroic masculine traveling endeavours. I believe I approach this from a slightly humorous and critical angle. Perhaps it is this little inbuilt irony that separates this work from the previous ones.

– When you move from behind the camera to stand in front of it and the walls and fences, it’s a performance of sorts. How did you get the idea to this move, what is it’s significance? Is it somehow akin to Bertold Brecht’s Verfremdungseffekt?

– Apart from my heavy and serious violence works, for a very long time I have also done self-portrait series. They are more inward looking and ‘subjective’, sometimes even joyful. I keep on doing these partly because they are much about shame, and play, at least the way I see them. I am very much aware of the criticism towards documentary practices, particularly to the critique posed towards the ‘traveling man’ syndrome, and this performative aspect is one response to that.

I believe touching shame publicly corrodes heroic masculine authorship, with this I mean by positioning myself in uncomfortable roles, I dismantle the idea of masculine bravado that is very much still here. I acknowledge being privileged, being white middle-class man from a wealthy North, and with this move I wanted to visualise this position, to incorporate it in the series. To make the author visible. Following these thoughts, I scripted this character, my alter ego, to perform as the protagonist.

While making this work, I haven’t particularly thought of Brecht’s Verfremdungseffect, but surely the way I have worked connect to this. The fact that this same man appears in the photos repeatedly, distorts the view, and makes the theatre apparent. The theatre metaphor is interesting and valid also because Dark Tourism practice is sometimes seen being some sort of environmental theatre, that there are people traveling to these distant locations because of their individual aspirations but simultaneously there are groups following each other, buses arriving one after another, all following predesigned choreographies. As a social practice, it doesn’t differ much from institutional theatre art.

– The book contains three texts that contribute quite a bit to the reader experience. You adhere to the concept and phenomenon dark tourism, which tend to evoke a whole array of strong and contradictory emotions. Could you please say something about your work and dark tourism?

 – Dark Tourism is a broad field of investigation connected to the different commodified traveling opportunities that provide a possibility to travel to destinations of conflicts, atrocities, death, and disasters globally. There is an unbelievably big number of people whose travels are, at least partly, motivated by this type of interest.

 – I surely have an interest towards uncomfortable, flipsides, and dark, and I feel comfortably uncomfortable while doing these travels. I am not celebratedly warm-hearted and empathic, and I am not that good in distant empathy, so for me to ‘feel and understand’ something hideous and horrid, I must expose myself to it. I somehow ‘understand’ with and through bodily experiences. We can all read about everything possible but personally I am not able to integrally understand something well without being somehow present in that issue or event.

– This is a very difficult topic to talk about because one is very easily stigmatised being a thrill-seeker, or something. It is not about that. It is about touching something with your body and senses, and through this presence there arises a possibility to ‘understand’. When it comes to border walls and fences, even though I see them being manifestations of separation and cruelty, I surely do understand their existence. When one meets people at the borders and talk to them, their reasonings are often very concise and acceptable, even though I would think the opposite.

– You asked about the three texts in the book. Personally, I do not like to read texts that somehow art historically celebrate the series, and I do not want anybody to tell me how good this body of work is. That is up to the viewer-reader to decide. So, I wanted to include something that I call extensions, texts that are well grounded approaches to my work, without being the celebrations of it. Separate thought exercises that offer alternative angles. I think the texts are great, because they also pose criticism towards my work. This is important because the body of work is not totally resolved.

– What do you feel now when you look through your images? What are some of your most vivid memories?

– I am proud of the book; I think as an object it reflects well my intentions but also my experiences. The gray outlook follows the grayness of the whole thing: that the walls and fences are somehow meaningless but simultaneously they make enormous affects on some individuals.

I would say my most vivid memories are connected to this ambivalence. I am witnessing something extremely uncomfortable but at the same time everything around me is so beautiful! There are so many weird singular incidents that I came across but here is one fundamental. The first photograph for the series was done in the border between Hungary and Serbia. Just when I had set up my 4 x 5″ field camera and made the first photo, the border patrol arrived, a minute later came the military, and following them, the police. Up in the sky, was a drone observing us. A discussion and several background checks followed, taking about an hour, after which I got a permission to continue. This was in 2016. After that Hungary has built a double fence to their border with Serbia. Also, the legislation has changed so that now I would not be able to do the photography any longer. This is very descriptive to the project. Intensities tend to grow, without any real reasons behind. Many instances are putting a lot of effort on this, but the core issues are not dealt with. It is this weird human activity to do lot of tinkering, because of tinkering.

– What are some of your favorite contemporary photographers? Please say something brief about why you like them.

 – Oh dear! I am bad at naming my influences. I have this eclectic approach to contemporary art; I am not terribly medium oriented, yet I love lens-based works but not that much of classical photography. And simultaneously, my bookshelves are full of photo books!

I have cried when visiting a Marlene Dumas exhibition, the same happened when seeing Caravaggio paintings; most recently seeing the painting Judith Beheading Holofernes just rocked my groundings. Talking about lens-based artists, going through a very recent book by Miro Kuzmanović was a tremendously moving experience. It is about the Balkan Wars. Richard Billingham’s Ray’s a Laugh is my long-time favorite. And then there is a book titled 100 Suns, put together by Michael Light. It shows one hundred nuclear explosions. So beautiful and horrific.

– I think that is the core: I am sucked in when there is a huge ambivalence and conflict built inside the piece of art. I do not know what to think and how to handle my feelings!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Anna Celander, papperskonservator


Anna Celander har gått en lång konstnärsutbildning, men bestämde sig för att bli papperskonservator. Det hindrar inte att hon vid sidan av, så att säga, skapar en hel del verkligt originell, förbryllande och humoristisk konst. Hon gör många olika saker. Nu senast har hon har tagit fotot som ska pryda Lina Hagelbäcks kommande bok, som ges ut av Lejd i höst. Vi är glada att vi fick tillfälle att ställa några frågor till Anna.

Kan du berätta lite om din bakgrund och om vad det var som fick dig att bestämma dig för att bli papperskonservator?

– Jag flyttade till Malmö för att gå på Forum, en 5-årig konstskola. När jag gått ut konstskolan hade jag ångest i flera år för att jag inte tyckte att mitt skapande räckte till. Jag var för snobbig för att fortsätta arbeta som parkarbetare för att tjäna pengar, så jag vidareutbildade mig till papperskonservator. På så sätt är jag med konsten mest hela tiden. Mitt i allt har jag gått på Lunds Författarskola.


Kan du berätta lite om papperet som material? Vad är det som gör det så användbart, och i vilka avseenden är det känsligt?

– Papperet är ett av våra absolut bästa material ur bevaringssynpunkt. Är papperet tillverkat på rätt sätt och förvaras under bra förhållanden kan det hålla väldigt, väldigt länge. Sven Hedin hittade 1934 väldens äldsta pappersdokument (Handynastin 206 f.Kr.–220 e.Kr.). Papper är starkt och svagt, det tål mycket, men med för mycket värme brinner det upp och med för mycket fukt möglar det. Papper från omkring 1850, industrialismens papper, är i regel svagt, man experimenterade med att tillverka papper av träfiber, möjligtvis inspirerade av getingar, men insåg inte att ligninet har en nedbrytande effekt. Papper har en egen vilja

Vilka är de vanligaste jobben du gör?

– De vanligaste jobben varierar, men ett återkommande är att konst har monterats mot icke syrafritt material så att det gulnat och missfärgats. Jag kan, i viss mån, återställa papperet så att det återfår sin originalton.

Kan du berätta om något mer ovanligt jobb som du tycker var särskilt utmanande och spännande?

– Ibland kan det vara utmanande att berätta för kunden hur de bör betrakta sitt verk eller objekt. Ta t.ex Sture Johannesons Haschaffisch som är värd ganska mycket om den är i originalskick, mint condition. Jag hade en kund som hade en sådan, uppklistrad på masonit (inte bra), märken efter tejp och nålar. Han ville att jag skulle fixa till den så att den såg ny ut. Jag sa att den är fantastisk i befintligt skick. Den bär på alla spår och berättar historien om när och hur, mer än en i toppskick. Jag fick kunden att inse det stora i det. Jag gjorde rent den och lät rama in den med masonitskivan kvar.

– Ibland klättrar jag på väggarna och restaurerar tapeter, som jag gjorde i konungasalen på Bäckaskogs slott.

– Eller som när Nedko Solakov skulle ställa ut på Rooseum – numera Moderna Museet i Malmö. Ett av objekten var lerklumpar som han kramat i handen när han flög, för att han är så flygrädd. Varje lerklump skulle ställas ut med sitt respektive boardingkort. Utställningen varit i Milano, på Hangar Bicocca, som är erkänt dålig på att packa konst. Boardinkorten var knöliga p.g.a. den dålig packningen. Jag fick i uppdrag att släta ut tio stycken boardingkort.

– Ett annat uppdrag som sticker ut var gäller ett träsnitt av Munch – ett provtryck, så det fanns bara ett exemplar – som stulits i Norge och hittats i Skåne. Tjuvarna fattade inte att verket i sig var värt något utan såg bara guldramen. När verket hittades var det rullat så papperet hade ”rullskador”, knäckar och veck. Jag gjorde rent och slätade ut ett verk som då var värderat till fyra miljoner. Det var lite nervöst, men det gick bra.


Kan du berätta lite om någon av teknikerna du använder för olika uppdrag?

– En teknik eller åtgärd är avsyrning: Vilket innebär att ett papper eller konstverk som blivit surt och gulnat på grund av att det monterats mot ickesyrafritt material, läggs i vatten för att lösa ut det sura. Jag måste ha rätt temperatur på vattnet, inte för kallt och inte för varmt – 17-22 grader.

– Arbetsordning vid Blekning av etsning av Zorn. 1. Losstagning från montering. 2. Torrengöring 3. Avsyrning i vatten i cirka 1 timme. 4. Blekning (calciumhypoklorit PH 9-10). 5. Skölj i vatten cirka 2 timmar. 6. Låt torka till nästa dag. 7. Uppfuktning i sandwich 8. Press.


Ett varmt tack till Anna för att hon tog sig tid att berätta om sitt yrke. Besök hennes hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Besök på Antikvariat Verklighetsflykt

Jag går på antikvariat, Antikvariat Verklighetsflykt, och pratar lite med grundaren och innehavaren Joel Bergling. Med följer vännen Swedenmark, som inventerar bokhyllorna medan jag snackar.

Jag läste om dig i… Konst/ig, nej, nej Boktugg heter sajten. Du berättade lite om din bakgrund. Det lät lite som ett bootcamp för blivande antikvariatinnehavare. Du sorterade enorma mängder böcker, typ två miljoner, bland annat på Emmaus. Kan du berätta lite om tiden före Antikvariat Verklighetsflykt?

– Ja, det var nog två miljoner böcker, om inte mer. Jag värderade i femton år på Emmaus och det var något i stil med 100 ton böcker per år. Det var lärorikt, jag stog i ett flöde av så kallad oönskad litteratur och lärde mig att känna igen böcker.

Så det var det som ledde fram till Antikvariat Verklighetsflykt?

– Jo, men snarare tristessen; jag ville helhjärtat ägna mig åt böcker som intresserar mig och enbart köpa och sälja sånt här på antikvariatet, och jag har nu hållt på i lite drygt 4 år. Jag är fortfarande mer intresserad av böcker än av något annat. I tonåren i Gävle hängde jag mycket på antikvariat och bibliotek. På Akademibokhandeln fanns inte mycket som intresserade mig. 

”Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men min blivande fru kunde inte tänka sig det.”
– Joel Bergling


Utgick du ifrån din privata samling?

– Ja, det var min egen boksamling som jag stuvade in. Det var ganska hemskt, men jag har en del böcker kvar. Det sammanföll dessutom med att jag flyttade ihop med min blivande fru. Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men hon kunde inte tänka sig det.

Och namnet är hämtat från titeln på en Ekelöf-essä: Verklighetsflykt.

Joel skiner upp och gör dessutom tummen upp, bekräftar att antikvariatets namn är hämtat från en Ekelöf-titel. Jag tvingas dock erkänna att det var herr Swedenmark, som står lite längre in i antikvariet och utforskar hyllorna, som gjorde den här kopplingen till Ekelöf inför antikvariatbesöket.

– En härlig dagdröm om att inrätta ett bibliotek på ett jaktslott, säger Joel och ler lite grand. 

”Varför skulle man inte få drömma och fantisera? Verklighetsflykt kallades det på tjugu- och trettitalen då allt skulle vara så effektivt och världen bli så bra. Det ansågs som någonting fult eller åtminstone asocialt.”
– Gunnar Ekelöf, Verklighetsflykt

– Det är den intellektuella förklaringen så att säga, men antikvariatet är också en verklighetsflykt. Du hittar inte mycket fackböcker här. Du hittar inte några böcker om andra världskriget eller om mynt här, vilket gör en del manliga besökare, som just eftersöker det, besvikna.

Ja, det är många män som läser mycket om andra världskriget.

– Det finns ju ett slanguttryck för det där, MÖP, militärt överintresserad person.


Kan man säga att Verklighetsflykt är en varudeklaration?

– Ja, men det kan man absolut säga. Jag har en ovanligt stor ockult avdelning, och så har jag mycket fantasy och sciencefiction, film och musik, skönlitteratur på svenska och engelska och beatförfattare, samt en samling med finlandssvenska modernister. Jag har bara saker i antikvariatet som jag själv är intresserad av, tycker är spännande eller som jag är kunnig om.

För 25-30 år sedan skulle jag eventuellt ha tyckt att verklighetsflykt hade en lite lätt negativ klang, men det tycker jag inte längre, tvärtom snarare.

– Min fru ville absolut inte att jag skulle kalla antikvariatet Verklighetsflykt. För henne väckte det negativa associationer, men jag hade döpt antikvariatet långt innan jag öppnade det, så på den punkten kunde jag inte kompromissa.

Det låter ju också lite punkigt.

– Haha, och jag är en gammal punkare.

Jag är lite road av nonsensaktiga böcker, som parodidiktsamlingen Camera Obscura och Reuterswärds roman Prix Nobel, som uteslutande består av skiljetecken. Är det svåra och dyra titlar?

– Ja, de är lite svåra, men jag har haft dem inne till och från. Och särskilt dyra tycker jag inte att de är. De kanske kostar 5-600:- och lite mer om de är i perfekt skick. Och Camera Obscura tycker jag är förvånansvärt bra, vilket inte var avsikten, snarare att dra löje över den förment obegripliga 40-talspoesin. Men jag gillar också lite obskyra och dumma böcker. Pär Thörns version av Röda Rummet i bokstavsordning, Röda Rummet (alfabetisk), är fantastiskt rolig.

Jag pekar på en smurffigur i papp, som hänger på väggen, och säger, helt oironiskt, att den är fin.

– Jag tycker att de gamla smurferna är fina på riktigt. Vänta ska ni få se, cynikern Diogenes är min favoritfilosof och det här är Diogenes-smurfen med sin lykta.

– Minen är också bra, säger Swedenmark med ett litet leende.


Vi pratar om samlande och Joel berättar att han har fem hyllmeter med stenkakor hemma, Duke Ellington et consortes.

– Det är så härligt att bara plocka fram en skiva, säger Joel. Det är ett jättestort nöje, jag kanske ska lyssna på den här idag? Det är faktiskt ljuvligt på ett helt annat sätt än mycket annat samlande. Det är lite pyssligt, det är en låt och man byter skiva, kanske byter man nål. Och så är det otvivelaktligen så att stenkakor från den tiden låter så mycket bättre, när det är den tidens jazz. Det har aldrig gått igenom något digitalt filter överhuvudtaget. De hade en mikrofon i mitten av rummet. Det är svårslaget.

Är det någon som bryr sig om H.G. Wells länge, frågar jag när jag får syn på ett omslag.

– Nej.

Men har inte han skrivit rätt bra böcker? Han måste ju ha varit en riktig gigant när det begav sig.

– Jo, han har ju skrivit fantastiskt bra böcker, särskilt hans senare. De har ju inte mycket med sciencefiction att göra heller, men det är välskrivna och välkomponerade romaner. Det som kommer i nytryck tycker jag är rätt trist, typ Tidsmaskinen och When the Sleeper Wakes. De är inget vidare. De bästa har jag hemma, eftersom ingen bryr sig.

Skulle du kunna visa tre riktiga rariteter och dyrgripar ur din ockulta samling?


– Det skulle jag visst kunna göra, till att börja med The Psychic Bible av Genesis P. Orridge.


– Exakt, gröt. Boken är inte särskilt gammal, men det är en riktig raritet.




Via Wikipedia

Jag är pinsamt ofokuserad, men det beror på att jag är omgiven av så mycket åtråvärda saker. Jag tar upp ett fanzine och håller upp det med en gest som betyder: Och vad är det här månne?

– Det är Raymond Pettibon-fanzines från mitten av 80-talet. Såldes på punkspelningar.

Ja, det var han som gjorde den klassiska loggan till Black Flag, som Raymonds brorsa var sångare i? Nu är han riktigt uppe i smöret, tror jag. Bra är han också. Fanzinen måste vara jättedyra.

– Dom är jättedyra, kostar 3000 kronor styck. Jag tycker att Pettibon är riktigt vass och rolig. När skivbolaget tog ner skylten åkte en mängd av de här fanzinen ner i containrar. De är väldigt sällsynta. De flesta har jag sålt till USA och ett som skulle ges bort i 50-årspresent till en gammal punkare.

Vad har du för favoritantikvariat i Stockholm, något för mig att besöka framöver?

Antikvariat Hundörat.

Ett varmt tack till Joel, det var riktigt trevligt, och tack till herr Swedenmark för trevligt sällskap. Antikvariatets Instagram-konto är för övrigt en attraktion i sig.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Intervjuer

Interview: John Gall on designing book covers

AA Knopf

I have interviewed several Swedish and American graphic designers specialized in designing book covers, and while my questions have been pretty similar the answers have varied wildly. It is always interesting to hear how they go about their craft. This is a brief interview with John Gall, a bold and brave American graphic designer.

Could you tell us a little bit about your background regarding graphic design? Where you an introvert as a kid, drawing hour after hour getting more and more skilled?

– I did draw as a kid and it was one of the first things I discovered that I was kind of good at. But I did not grow up in a household with many books or very much exposure to the arts. I had to find that all out for myself. It wasn’t until I was in college, where I was studying to be an architect, that I found out about graphic design. Even after college, when I was looking for work at graphic design firms, book covers weren’t really considered ”real” graphic design at the time. I just kind of fell into it.

I really like your crazy Caspar David Friedrich-cover (above). It’s one of my favorites this year; it’s surprising and rule breaking. Could you please guide us through the creative process?

– The author suggested that image but I was hesitant because I knew it had already been used on a lot of covers. So the cover had to be self-aware and we took on German-Romantic history and brought it into the paranoid near future. The central gradated image reflects the ”vaporwave” theme of the book and can also be seen as an impassive, all-seeing eye. In terms of ”rule-breaking”, I do like to throw together completely incongruent images just to see what happens.

Vladimir Nabokov series design for Vintage Books.

It must be fun breaking and testing the rules? And yes, why is it so exciting with depictions of book covers on book covers?

– The good and bad thing about book covers is that there are very strict parameters. A vertical rectangle —probably 6 x 9, title, author, some kind of image. Same thing over and over again. It is very difficult to come up with something new that also does all the things a book cover needs to do in the marketplace. One of my colleagues, Helen Yentus once commented during a critique that something looked ”too much like a book cove”. So that’s the challenge. Make a book cover that doesn’t look like a book cover.

Illustration for The New Yorker. Adam Gopnik’s review of Harper Lee’s new/old novel, Go Set a Watchman.
Cover for AA Knopf

– I am always looking for new ways to reinvent the format and come up with something original. It’s hard to completely break the rules and come up with something coherent but the tension created while pushing against the constraints can produce creative magic. I am also constantly challenging myself and my own preconceived ideas about what looks good, what is beautiful and what is considered good design.
Book covers depicting books are just a way to communicate a certain kind of ”meta” idea. I have probably done this too many times! I also think it’s because cover designers enjoy pictures of books.

Book cover for New Directions
New Directions

New Directions is exceptionally good at book covers. They look great on their own, and they give New Directions a really cool and unique graphic profile. They are better at this than other publishers, aren’t they?
– New Directions is great. They have a long and storied history and their present art director, Eric Reislebach is terrific. They publish adventurous work and give their designers a lot of leeway. Their books end up standing out because of that. They seem to have less people involved in the cover design decision making process. The more people involved, the more watered down the designs get. It is rare for a publisher to want something new and original. Most just want a new version of the old thing.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1q84box.nostickcropped_640.jpg

I hope that you can help me sort this out. I think that quite a few covers in recent years have depicted persons, especially women, with their facial features erased or covered. First I thought of it as a bit creepy, but then I thought that it simply is a means to avoid locking the readers mind to certain features. I wouldn’t want to buy a copy of Anna Karenina with all her features revealed on the cover.

– That is correct. It’s the old problem: how to have a human presence on a cover without being too specific. So you end up with a lot of cropped heads, backs of heads, hands, etc.

Sayonara Home Run! book design
for Chronicle Books

What inspires you? Do you listen to music while working? If you have time, please mention ten songs you enjoy listening to while working.

– My inspiration mostly comes from the particular book I am working on. I like to let the work communicate what it wants to be without any preconceived ideas. For outside inspiration I look to artists, musicians, filmmakers, etc. But I am not looking for specific visual inspiration. I am looking for transformative points of view. I think any great work of art changes the way you see the world.

Cover design for Other Press. Illustration by Anthony Gerace

– When I am in the office, I cannot really listen to music since there are people coming in and out all day. During covid, while working from home, I find myself listening to a lot of music. But it needs to be music that can float in the background and then periodically bubble up to the conscious level. Here are some songs from albums I have been listening to over the past few months.

Many thanks to John Gall. Visit his home page, full of more great covers and illustrations. And listen to his mellow Spotify-list.

Ola Wihllke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Stockholms Science Fiction Antikvariat


Stockholms Science Fiction Antikvariat
Innehavare: Magnus Lekberg & Lars Jansson
Specialitet: science fiction, fantasy och skräck
Öppettider: måndag-tisdag 11-19, fredag 11-18, lördag-söndag 12-16.
Rutger Fuchsgatan 8

072-308 20 01

Antikvariat läggs ned, och det är tveklöst vemodigt. Men det öppnar nya, och många av dem är tydligt nischade, som Stockholms Science Fiction Antikvariat. De öppnade 2018 och drivs av två kulturarbetare, Lars Jansson och Magnus Lekberg, som ser antikvariatet som sitt brödjobb. De handlar med det som kallas fantastik: science fiction, naturligtvis, och fantasy och skräck. Utbudet är imponerande på både bredden och djupet, cirka 15000 enskilda titlar.


Jag och min vän John Swedenmark besöker antikvariatet och blir varmt välkomnade av Lars Jansson. Han fixar kaffe och plockar fram en iskall Mountain Dew. Jag och John häpetstirrar på hyllorna, svarta och platsbyggda, från golv till tak. Golvet är svart och taket är svart. Bokryggarna liksom står ut från det svarta.


– Vi hade så mycket böcker att vi var tvungna att maganisera en del. Där någonstans tror jag att idén till ett antikvariat föddes. När vi öppnade, i början, var vi lite som två glada killar med en hel del science fiction-böcker. Men vi hade också en del tur. Efter tre veckor kom det in en kille i tjugoårsåldern. Han hade fått i uppdrag av släkten att rensa ut en lägenhet i Uppsala – en avlägsen släkting hade gått bort.

– Den här killen såg likheter mellan vårt utbud och böckerna i dödsboet. Han var på väg att ta böckerna till Myrorna, men vi sa att vi var intresserade. Han uppskattade att det var 1000 böcker, men när vi kom dit visade det sig att det var 3000 böcker. Det var massor med amerikanska och brittiska förstautgåvor. Pocket i nyskick från 60- och 70-talet.


– Jag och Magnus ställde upp en del av de här inbundna böckerna i våra hyllor. Men så bestämde vi oss för att ta ned fem random och kolla priset. Så nya i gamet var vi! Vi hade tänkt sälja dem för 60-70 kronor. Jag tror att den billigaste var värd 1500 och den dyraste 8000. Vi har en deal med den här killen. Först fick han en klumpsumma, och så får han 20% av försäljningspriset varje gång vi säljer en bok ur samlingen.

Går ni in på AbeBooks.com för att kolla priser?

– Ja, men de har en hel del problem med bottar, automatiserad prissättning. Vi använder oss mest av Biblio.com, där vi även har våra dyraste böcker, och  eBay Books och Amazon. Nu kan vi värdera böcker, säger Lars med ett snett leende.

Jag är inte så haj på science fiction – skulle du kunna hjälpa mig att plocka ut någon spännande titel?

– Jaha, jag trodde att du hade en science fiction-blogg?

Nej det är en generalistblogg, men jag har skrivit en del om science fiction och jag älskar antikvariat.

– Vill du läsa nytt eller gammalt?

Det låter kanske negativt, men jag är inte intresserad av hard science fiction.

– Jag läser nästan bara space opera, det har jag läst i tio år och det är det bästa som finns, tycker jag. Den ligger i framkant i genren, som ju har enormt många underkategorier, nästan oöverblickbara.

Är det glammigt?

– Nej, då kanske du tänker på någon gammal film, i stil med Dune. Space opera handlar mycket om genetik, teknologi och existentiella frågor. Det är det som lockar mig till genren. Hyperion-sviten är ju också fantastisk.

Jag ser att ni har en sektion med Philip K. Dick. Är de dyra?

– Några, men inte alla. Ta någon Dick om du vill ha något tunnare.

Ja, jag tror det. Eller… för den delen något av Ursula K. Le Guin?

– Dom är ju lite dyra, men vi har ju en The left hand of Darkness. Jag kan dra en hundring på den, så får du den för 300.

Den får det bli.


Ett varmt tack till Lars Jansson, som hade vänligheten att ta sig tid att visa sitt antikvariat. Om du gillar science fiction, fantasy eller skräck finns det i princip inga skäl att inte avlägga en besök på Stockhoms science fiction antikvariat.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Intervjuer

James Wood om citatet som ett av kritikerns verktyg

I en intervu med James Wood i Aestethics for birds lägger Wood ut texten om hur kritikern kan och bör använda citatet:

You’re known for being an enthusiastic quoter. What role do you think quotation plays or should play in good criticism?

— I like what Stanley Cavell says is the critic’s job – to point at the thing and say, “do you see/hear/feel that?” The quoting is the pointing. Of course, it’s an essential element of the re-imagining or re-telling that brings the work alive: you plunge the reader into the text via quotation. But it’s also an essential part of making a rational argument. Indeed, I’d say that precisely because the critic’s task isn’t quite propositional – because we don’t deal in proofs – our rhetorical or persuasive argumentation has to be as scrupulously quote-heavy as the reader can bear. Just because there is wide latitude in what can be plausibly said about a text, doesn’t mean that the forms of rationality are suspended: on the contrary, we make arguments, and we adduce evidence (i.e., quotes) to support those arguments. That’s a rational procedure, if not the movement of a scientific argument beyond doubt.

Läs hela intervjun

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Citat, Intervjuer