Kategoriarkiv: Intervjuer

Anna Celander, papperskonservator

165041786_278305513758952_2819007169138358443_n

Anna Celander har gått en lång konstnärsutbildning, men bestämde sig för att bli papperskonservator. Det hindrar inte att hon vid sidan av, så att säga, skapar en hel del verkligt originell, förbryllande och humoristisk konst. Hon gör många olika saker. Nu senast har hon har tagit fotot som ska pryda Lina Hagelbäcks kommande bok, som ges ut av Lejd i höst. Vi är glada att vi fick tillfälle att ställa några frågor till Anna.

Kan du berätta lite om din bakgrund och om vad det var som fick dig att bestämma dig för att bli papperskonservator?

– Jag flyttade till Malmö för att gå på Forum, en 5-årig konstskola. När jag gått ut konstskolan hade jag ångest i flera år för att jag inte tyckte att mitt skapande räckte till. Jag var för snobbig för att fortsätta arbeta som parkarbetare för att tjäna pengar, så jag vidareutbildade mig till papperskonservator. På så sätt är jag med konsten mest hela tiden. Mitt i allt har jag gått på Lunds Författarskola.

165053943_2840047989542159_6504725204223648202_n

Kan du berätta lite om papperet som material? Vad är det som gör det så användbart, och i vilka avseenden är det känsligt?

– Papperet är ett av våra absolut bästa material ur bevaringssynpunkt. Är papperet tillverkat på rätt sätt och förvaras under bra förhållanden kan det hålla väldigt, väldigt länge. Sven Hedin hittade 1934 väldens äldsta pappersdokument (Handynastin 206 f.Kr.–220 e.Kr.). Papper är starkt och svagt, det tål mycket, men med för mycket värme brinner det upp och med för mycket fukt möglar det. Papper från omkring 1850, industrialismens papper, är i regel svagt, man experimenterade med att tillverka papper av träfiber, möjligtvis inspirerade av getingar, men insåg inte att ligninet har en nedbrytande effekt. Papper har en egen vilja

Vilka är de vanligaste jobben du gör?

– De vanligaste jobben varierar, men ett återkommande är att konst har monterats mot icke syrafritt material så att det gulnat och missfärgats. Jag kan, i viss mån, återställa papperet så att det återfår sin originalton.

Kan du berätta om något mer ovanligt jobb som du tycker var särskilt utmanande och spännande?

– Ibland kan det vara utmanande att berätta för kunden hur de bör betrakta sitt verk eller objekt. Ta t.ex Sture Johannesons Haschaffisch som är värd ganska mycket om den är i originalskick, mint condition. Jag hade en kund som hade en sådan, uppklistrad på masonit (inte bra), märken efter tejp och nålar. Han ville att jag skulle fixa till den så att den såg ny ut. Jag sa att den är fantastisk i befintligt skick. Den bär på alla spår och berättar historien om när och hur, mer än en i toppskick. Jag fick kunden att inse det stora i det. Jag gjorde rent den och lät rama in den med masonitskivan kvar.

– Ibland klättrar jag på väggarna och restaurerar tapeter, som jag gjorde i konungasalen på Bäckaskogs slott.

– Eller som när Nedko Solakov skulle ställa ut på Rooseum – numera Moderna Museet i Malmö. Ett av objekten var lerklumpar som han kramat i handen när han flög, för att han är så flygrädd. Varje lerklump skulle ställas ut med sitt respektive boardingkort. Utställningen varit i Milano, på Hangar Bicocca, som är erkänt dålig på att packa konst. Boardinkorten var knöliga p.g.a. den dålig packningen. Jag fick i uppdrag att släta ut tio stycken boardingkort.

– Ett annat uppdrag som sticker ut var gäller ett träsnitt av Munch – ett provtryck, så det fanns bara ett exemplar – som stulits i Norge och hittats i Skåne. Tjuvarna fattade inte att verket i sig var värt något utan såg bara guldramen. När verket hittades var det rullat så papperet hade ”rullskador”, knäckar och veck. Jag gjorde rent och slätade ut ett verk som då var värderat till fyra miljoner. Det var lite nervöst, men det gick bra.

165233135_880127496104059_3704633604535556617_n

Kan du berätta lite om någon av teknikerna du använder för olika uppdrag?

– En teknik eller åtgärd är avsyrning: Vilket innebär att ett papper eller konstverk som blivit surt och gulnat på grund av att det monterats mot ickesyrafritt material, läggs i vatten för att lösa ut det sura. Jag måste ha rätt temperatur på vattnet, inte för kallt och inte för varmt – 17-22 grader.

– Arbetsordning vid Blekning av etsning av Zorn. 1. Losstagning från montering. 2. Torrengöring 3. Avsyrning i vatten i cirka 1 timme. 4. Blekning (calciumhypoklorit PH 9-10). 5. Skölj i vatten cirka 2 timmar. 6. Låt torka till nästa dag. 7. Uppfuktning i sandwich 8. Press.

165536307_3963386190366869_2274485509158200017_n

Ett varmt tack till Anna för att hon tog sig tid att berätta om sitt yrke. Besök hennes hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Besök på Antikvariat Verklighetsflykt

Jag går på antikvariat, Antikvariat Verklighetsflykt, och pratar lite med grundaren och innehavaren Joel Bergling. Med följer vännen Swedenmark, som inventerar bokhyllorna medan jag snackar.

Jag läste om dig i… Konst/ig, nej, nej Boktugg heter sajten. Du berättade lite om din bakgrund. Det lät lite som ett bootcamp för blivande antikvariatinnehavare. Du sorterade enorma mängder böcker, typ två miljoner, bland annat på Emmaus. Kan du berätta lite om tiden före Antikvariat Verklighetsflykt?

– Ja, det var nog två miljoner böcker, om inte mer. Jag värderade i femton år på Emmaus och det var något i stil med 100 ton böcker per år. Det var lärorikt, jag stog i ett flöde av så kallad oönskad litteratur och lärde mig att känna igen böcker.

Så det var det som ledde fram till Antikvariat Verklighetsflykt?

– Jo, men snarare tristessen; jag ville helhjärtat ägna mig åt böcker som intresserar mig och enbart köpa och sälja sånt här på antikvariatet, och jag har nu hållt på i lite drygt 4 år. Jag är fortfarande mer intresserad av böcker än av något annat. I tonåren i Gävle hängde jag mycket på antikvariat och bibliotek. På Akademibokhandeln fanns inte mycket som intresserade mig. 

”Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men min blivande fru kunde inte tänka sig det.”
– Joel Bergling

thumbnail_IMG-2125

Utgick du ifrån din privata samling?

– Ja, det var min egen boksamling som jag stuvade in. Det var ganska hemskt, men jag har en del böcker kvar. Det sammanföll dessutom med att jag flyttade ihop med min blivande fru. Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men hon kunde inte tänka sig det.

Och namnet är hämtat från titeln på en Ekelöf-essä: Verklighetsflykt.

Joel skiner upp och gör dessutom tummen upp, bekräftar att antikvariatets namn är hämtat från en Ekelöf-titel. Jag tvingas dock erkänna att det var herr Swedenmark, som står lite längre in i antikvariet och utforskar hyllorna, som gjorde den här kopplingen till Ekelöf inför antikvariatbesöket.

– En härlig dagdröm om att inrätta ett bibliotek på ett jaktslott, säger Joel och ler lite grand. 

”Varför skulle man inte få drömma och fantisera? Verklighetsflykt kallades det på tjugu- och trettitalen då allt skulle vara så effektivt och världen bli så bra. Det ansågs som någonting fult eller åtminstone asocialt.”
– Gunnar Ekelöf, Verklighetsflykt

– Det är den intellektuella förklaringen så att säga, men antikvariatet är också en verklighetsflykt. Du hittar inte mycket fackböcker här. Du hittar inte några böcker om andra världskriget eller om mynt här, vilket gör en del manliga besökare, som just eftersöker det, besvikna.

Ja, det är många män som läser mycket om andra världskriget.

– Det finns ju ett slanguttryck för det där, MÖP, militärt överintresserad person.

thumbnail_IMG-2179

Kan man säga att Verklighetsflykt är en varudeklaration?

– Ja, men det kan man absolut säga. Jag har en ovanligt stor ockult avdelning, och så har jag mycket fantasy och sciencefiction, film och musik, skönlitteratur på svenska och engelska och beatförfattare, samt en samling med finlandssvenska modernister. Jag har bara saker i antikvariatet som jag själv är intresserad av, tycker är spännande eller som jag är kunnig om.

För 25-30 år sedan skulle jag eventuellt ha tyckt att verklighetsflykt hade en lite lätt negativ klang, men det tycker jag inte längre, tvärtom snarare.

– Min fru ville absolut inte att jag skulle kalla antikvariatet Verklighetsflykt. För henne väckte det negativa associationer, men jag hade döpt antikvariatet långt innan jag öppnade det, så på den punkten kunde jag inte kompromissa.

Det låter ju också lite punkigt.

– Haha, och jag är en gammal punkare.

Jag är lite road av nonsensaktiga böcker, som parodidiktsamlingen Camera Obscura och Reuterswärds roman Prix Nobel, som uteslutande består av skiljetecken. Är det svåra och dyra titlar?

– Ja, de är lite svåra, men jag har haft dem inne till och från. Och särskilt dyra tycker jag inte att de är. De kanske kostar 5-600:- och lite mer om de är i perfekt skick. Och Camera Obscura tycker jag är förvånansvärt bra, vilket inte var avsikten, snarare att dra löje över den förment obegripliga 40-talspoesin. Men jag gillar också lite obskyra och dumma böcker. Pär Thörns version av Röda Rummet i bokstavsordning, Röda Rummet (alfabetisk), är fantastiskt rolig.

Jag pekar på en smurffigur i papp, som hänger på väggen, och säger, helt oironiskt, att den är fin.

– Jag tycker att de gamla smurferna är fina på riktigt. Vänta ska ni få se, cynikern Diogenes är min favoritfilosof och det här är Diogenes-smurfen med sin lykta.

– Minen är också bra, säger Swedenmark med ett litet leende.

thumbnail_IMG-2129

Vi pratar om samlande och Joel berättar att han har fem hyllmeter med stenkakor hemma, Duke Ellington et consortes.

– Det är så härligt att bara plocka fram en skiva, säger Joel. Det är ett jättestort nöje, jag kanske ska lyssna på den här idag? Det är faktiskt ljuvligt på ett helt annat sätt än mycket annat samlande. Det är lite pyssligt, det är en låt och man byter skiva, kanske byter man nål. Och så är det otvivelaktligen så att stenkakor från den tiden låter så mycket bättre, när det är den tidens jazz. Det har aldrig gått igenom något digitalt filter överhuvudtaget. De hade en mikrofon i mitten av rummet. Det är svårslaget.

Är det någon som bryr sig om H.G. Wells länge, frågar jag när jag får syn på ett omslag.

– Nej.

Men har inte han skrivit rätt bra böcker? Han måste ju ha varit en riktig gigant när det begav sig.

– Jo, han har ju skrivit fantastiskt bra böcker, särskilt hans senare. De har ju inte mycket med sciencefiction att göra heller, men det är välskrivna och välkomponerade romaner. Det som kommer i nytryck tycker jag är rätt trist, typ Tidsmaskinen och When the Sleeper Wakes. De är inget vidare. De bästa har jag hemma, eftersom ingen bryr sig.

Skulle du kunna visa tre riktiga rariteter och dyrgripar ur din ockulta samling?

thumbnail_IMG-2156

– Det skulle jag visst kunna göra, till att börja med The Psychic Bible av Genesis P. Orridge.

Porridge?

– Exakt, gröt. Boken är inte särskilt gammal, men det är en riktig raritet.

thumbnail_IMG-2159

thumbnail_IMG-2161

Black_Flag_logo.svg

Via Wikipedia

Jag är pinsamt ofokuserad, men det beror på att jag är omgiven av så mycket åtråvärda saker. Jag tar upp ett fanzine och håller upp det med en gest som betyder: Och vad är det här månne?

– Det är Raymond Pettibon-fanzines från mitten av 80-talet. Såldes på punkspelningar.

Ja, det var han som gjorde den klassiska loggan till Black Flag, som Raymonds brorsa var sångare i? Nu är han riktigt uppe i smöret, tror jag. Bra är han också. Fanzinen måste vara jättedyra.

– Dom är jättedyra, kostar 3000 kronor styck. Jag tycker att Pettibon är riktigt vass och rolig. När skivbolaget tog ner skylten åkte en mängd av de här fanzinen ner i containrar. De är väldigt sällsynta. De flesta har jag sålt till USA och ett som skulle ges bort i 50-årspresent till en gammal punkare.

Vad har du för favoritantikvariat i Stockholm, något för mig att besöka framöver?

Antikvariat Hundörat.

Ett varmt tack till Joel, det var riktigt trevligt, och tack till herr Swedenmark för trevligt sällskap. Antikvariatets Instagram-konto är för övrigt en attraktion i sig.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Intervjuer

Interview: John Gall on designing book covers

AA Knopf

I have interviewed several Swedish and American graphic designers specialized in designing book covers, and while my questions have been pretty similar the answers have varied wildly. It is always interesting to hear how they go about their craft. This is a brief interview with John Gall, a bold and brave American graphic designer.

Could you tell us a little bit about your background regarding graphic design? Where you an introvert as a kid, drawing hour after hour getting more and more skilled?

– I did draw as a kid and it was one of the first things I discovered that I was kind of good at. But I did not grow up in a household with many books or very much exposure to the arts. I had to find that all out for myself. It wasn’t until I was in college, where I was studying to be an architect, that I found out about graphic design. Even after college, when I was looking for work at graphic design firms, book covers weren’t really considered ”real” graphic design at the time. I just kind of fell into it.

I really like your crazy Caspar David Friedrich-cover (above). It’s one of my favorites this year; it’s surprising and rule breaking. Could you please guide us through the creative process?

– The author suggested that image but I was hesitant because I knew it had already been used on a lot of covers. So the cover had to be self-aware and we took on German-Romantic history and brought it into the paranoid near future. The central gradated image reflects the ”vaporwave” theme of the book and can also be seen as an impassive, all-seeing eye. In terms of ”rule-breaking”, I do like to throw together completely incongruent images just to see what happens.

Vladimir Nabokov series design for Vintage Books.

It must be fun breaking and testing the rules? And yes, why is it so exciting with depictions of book covers on book covers?

– The good and bad thing about book covers is that there are very strict parameters. A vertical rectangle —probably 6 x 9, title, author, some kind of image. Same thing over and over again. It is very difficult to come up with something new that also does all the things a book cover needs to do in the marketplace. One of my colleagues, Helen Yentus once commented during a critique that something looked ”too much like a book cove”. So that’s the challenge. Make a book cover that doesn’t look like a book cover.

Illustration for The New Yorker. Adam Gopnik’s review of Harper Lee’s new/old novel, Go Set a Watchman.
Cover for AA Knopf

– I am always looking for new ways to reinvent the format and come up with something original. It’s hard to completely break the rules and come up with something coherent but the tension created while pushing against the constraints can produce creative magic. I am also constantly challenging myself and my own preconceived ideas about what looks good, what is beautiful and what is considered good design.
Book covers depicting books are just a way to communicate a certain kind of ”meta” idea. I have probably done this too many times! I also think it’s because cover designers enjoy pictures of books.

Book cover for New Directions
New Directions

New Directions is exceptionally good at book covers. They look great on their own, and they give New Directions a really cool and unique graphic profile. They are better at this than other publishers, aren’t they?
 
– New Directions is great. They have a long and storied history and their present art director, Eric Reislebach is terrific. They publish adventurous work and give their designers a lot of leeway. Their books end up standing out because of that. They seem to have less people involved in the cover design decision making process. The more people involved, the more watered down the designs get. It is rare for a publisher to want something new and original. Most just want a new version of the old thing.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1q84box.nostickcropped_640.jpg
Vintage

I hope that you can help me sort this out. I think that quite a few covers in recent years have depicted persons, especially women, with their facial features erased or covered. First I thought of it as a bit creepy, but then I thought that it simply is a means to avoid locking the readers mind to certain features. I wouldn’t want to buy a copy of Anna Karenina with all her features revealed on the cover.

– That is correct. It’s the old problem: how to have a human presence on a cover without being too specific. So you end up with a lot of cropped heads, backs of heads, hands, etc.

Sayonara Home Run! book design
for Chronicle Books

What inspires you? Do you listen to music while working? If you have time, please mention ten songs you enjoy listening to while working.

– My inspiration mostly comes from the particular book I am working on. I like to let the work communicate what it wants to be without any preconceived ideas. For outside inspiration I look to artists, musicians, filmmakers, etc. But I am not looking for specific visual inspiration. I am looking for transformative points of view. I think any great work of art changes the way you see the world.

Cover design for Other Press. Illustration by Anthony Gerace

– When I am in the office, I cannot really listen to music since there are people coming in and out all day. During covid, while working from home, I find myself listening to a lot of music. But it needs to be music that can float in the background and then periodically bubble up to the conscious level. Here are some songs from albums I have been listening to over the past few months.

Many thanks to John Gall. Visit his home page, full of more great covers and illustrations. And listen to his mellow Spotify-list.

Ola Wihllke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Stockholms Science Fiction Antikvariat

thumbnail_IMG-1832

Stockholms Science Fiction Antikvariat
Innehavare: Magnus Lekberg & Lars Jansson
Specialitet: science fiction, fantasy och skräck
Öppettider: måndag-tisdag 11-19, fredag 11-18, lördag-söndag 12-16.
Rutger Fuchsgatan 8

072-308 20 01

Antikvariat läggs ned, och det är tveklöst vemodigt. Men det öppnar nya, och många av dem är tydligt nischade, som Stockholms Science Fiction Antikvariat. De öppnade 2018 och drivs av två kulturarbetare, Lars Jansson och Magnus Lekberg, som ser antikvariatet som sitt brödjobb. De handlar med det som kallas fantastik: science fiction, naturligtvis, och fantasy och skräck. Utbudet är imponerande på både bredden och djupet, cirka 15000 enskilda titlar.

thumbnail_IMG-1808

Jag och min vän John Swedenmark besöker antikvariatet och blir varmt välkomnade av Lars Jansson. Han fixar kaffe och plockar fram en iskall Mountain Dew. Jag och John häpetstirrar på hyllorna, svarta och platsbyggda, från golv till tak. Golvet är svart och taket är svart. Bokryggarna liksom står ut från det svarta.

thumbnail_IMG-1813

– Vi hade så mycket böcker att vi var tvungna att maganisera en del. Där någonstans tror jag att idén till ett antikvariat föddes. När vi öppnade, i början, var vi lite som två glada killar med en hel del science fiction-böcker. Men vi hade också en del tur. Efter tre veckor kom det in en kille i tjugoårsåldern. Han hade fått i uppdrag av släkten att rensa ut en lägenhet i Uppsala – en avlägsen släkting hade gått bort.

– Den här killen såg likheter mellan vårt utbud och böckerna i dödsboet. Han var på väg att ta böckerna till Myrorna, men vi sa att vi var intresserade. Han uppskattade att det var 1000 böcker, men när vi kom dit visade det sig att det var 3000 böcker. Det var massor med amerikanska och brittiska förstautgåvor. Pocket i nyskick från 60- och 70-talet.

thumbnail_IMG-1826

– Jag och Magnus ställde upp en del av de här inbundna böckerna i våra hyllor. Men så bestämde vi oss för att ta ned fem random och kolla priset. Så nya i gamet var vi! Vi hade tänkt sälja dem för 60-70 kronor. Jag tror att den billigaste var värd 1500 och den dyraste 8000. Vi har en deal med den här killen. Först fick han en klumpsumma, och så får han 20% av försäljningspriset varje gång vi säljer en bok ur samlingen.

Går ni in på AbeBooks.com för att kolla priser?

– Ja, men de har en hel del problem med bottar, automatiserad prissättning. Vi använder oss mest av Biblio.com, där vi även har våra dyraste böcker, och  eBay Books och Amazon. Nu kan vi värdera böcker, säger Lars med ett snett leende.

Jag är inte så haj på science fiction – skulle du kunna hjälpa mig att plocka ut någon spännande titel?

– Jaha, jag trodde att du hade en science fiction-blogg?

Nej det är en generalistblogg, men jag har skrivit en del om science fiction och jag älskar antikvariat.

– Vill du läsa nytt eller gammalt?

Det låter kanske negativt, men jag är inte intresserad av hard science fiction.

– Jag läser nästan bara space opera, det har jag läst i tio år och det är det bästa som finns, tycker jag. Den ligger i framkant i genren, som ju har enormt många underkategorier, nästan oöverblickbara.

Är det glammigt?

– Nej, då kanske du tänker på någon gammal film, i stil med Dune. Space opera handlar mycket om genetik, teknologi och existentiella frågor. Det är det som lockar mig till genren. Hyperion-sviten är ju också fantastisk.

Jag ser att ni har en sektion med Philip K. Dick. Är de dyra?

– Några, men inte alla. Ta någon Dick om du vill ha något tunnare.

Ja, jag tror det. Eller… för den delen något av Ursula K. Le Guin?

– Dom är ju lite dyra, men vi har ju en The left hand of Darkness. Jag kan dra en hundring på den, så får du den för 300.

Den får det bli.

thumbnail_IMG-1822

Ett varmt tack till Lars Jansson, som hade vänligheten att ta sig tid att visa sitt antikvariat. Om du gillar science fiction, fantasy eller skräck finns det i princip inga skäl att inte avlägga en besök på Stockhoms science fiction antikvariat.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Intervjuer

James Wood om citatet som ett av kritikerns verktyg

I en intervu med James Wood i Aestethics for birds lägger Wood ut texten om hur kritikern kan och bör använda citatet:

You’re known for being an enthusiastic quoter. What role do you think quotation plays or should play in good criticism?

— I like what Stanley Cavell says is the critic’s job – to point at the thing and say, “do you see/hear/feel that?” The quoting is the pointing. Of course, it’s an essential element of the re-imagining or re-telling that brings the work alive: you plunge the reader into the text via quotation. But it’s also an essential part of making a rational argument. Indeed, I’d say that precisely because the critic’s task isn’t quite propositional – because we don’t deal in proofs – our rhetorical or persuasive argumentation has to be as scrupulously quote-heavy as the reader can bear. Just because there is wide latitude in what can be plausibly said about a text, doesn’t mean that the forms of rationality are suspended: on the contrary, we make arguments, and we adduce evidence (i.e., quotes) to support those arguments. That’s a rational procedure, if not the movement of a scientific argument beyond doubt.

Läs hela intervjun

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Citat, Intervjuer

Porträtt av graffitimålare

Personalia_Janne_Riikonen_kultbooks_000

Janne Riikonen
Personalia
Kult Books, 2019

Personalia är en fotostudie över graffitikulturen i Sverige. Istället för attt fota målarna in action, så har fotografen Janne Riikonen riktat fokus mot målarna i olika miljöer. Bilderna utforskar graffitikulturen genom dess många visuella uttryck. Jag fick tillfälle att ställa några frågor till Riikonen, som utvecklar tankarna och idéerna bakom fotoserien. Personalia är ett utdrag ur ett tidigare arbete: When everything comes together but nothing makes sense.

 
Skulle du kunna berätta lite om din bakgrund avseende dina estetiska intressen? Vad var det som lockade med just fotografiet?
 
— Jag började studera multimedia-jornalistik 2009, och då upptäckte jag att visuell kommunikation intresserade och passade mig. Under mina studier i tillämpad vetenskap vid Turku universitet gjorde jag några videodokumentärer, men var mer begiven på fotografiet, eftersom det är det mest rättframma och uppriktiga mediet. Det är fantastiskt att ett enskilt foto kan vara bärare av en berättelse med information och känslor. Det är ett så direkt medium.
 

— Så jag började studera fotografi med frenesi vid sidan av studierna, och när studierna var avklarade arbetade jag som frilansare på lokaltidningen Turun Sanomat. Efter några år ville jag fortsätta utbilda mig, jag flyttade till Sverige för att studera vid Mittuniversitetet i Sundsvall – ett internationellt MA-program i fotojournalistik. Ironiskt nog minskade mitt intresse för fotojournalistik, iställlet började jag fokusera på längre och djupare projekt. Jag upptäckte att fotojournalism, journalism i allmänhet, var en ganska ytlig plattform. Man kan skrapa på ytan och lära sig lite grand om en massa olika saker, men tid saknas för fördjupningar, att utforska eller experimentera med olika visuella uttryck. Jag började arbeta på ett personligt, och med det här mer konstnärliga sättet att arbeta vill jag diskutera vanliga frågor från fruktsamma perspektiv.

05_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 16 43 03
© Janne Riikonen

02_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 80 12

© Janne Riikonen

01_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 16 28 01

© Janne Riikonen

04_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 99 08

© Janne Riikonen

03_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 71 02
© Janne Riikonen
Vad drev dig att skapa Personalia, och hur förhåller sig boken till din övriga produktion?

 
— Under mina Master-studier försökte jag komma på ett ämne att arbeta med under en längre tid. Vid den här tiden hade jag som sagt distanserat mig från klassisk fotojournalism och jag övervägde inga ämnen utifrån att de var socialt angelägna, jag sökte ämnen som jag skulle tycka var intressanta att arbeta med. Jag kände några graffitimålare när jag var ung, och nu mindes jag att de hämtade inspiration från Sverige, genom tidskrifter och filmer. Efter lite basic research förstod jag att kulturen är livaktig i Sverige, särskilt i Stockholm och Malmö, och jag tänkte att det här kunde vara något att arbeta med. När jag hade fotat graffitimålare under ett år insåg jag att det skulle kunna bli ett storslaget och långt projekt och eventuellt en bok. Jag upptäckte att graffitimålarna i Sverige hade vitt skilda bakgrunder, och det skulle vara spännande att berätta med mitt fotografi.
 
— Projektet är det första seriösa jag fotat (med Hasselblad för de kvadratiska bilderna och Rolleimat F för 35mm action shots). Projektet var det längsta jag genomfört. Jag fotade i fyra år. Men i övrigt tycker jag att det är snarlikt mina tidigare arbeten. Jag är intresserad av människor och deras berättelser, breda teman som urban cultures, social rättvisa, aktivism och miljö. Jag valde Hasselblad delvis för att när man fotar med den typen av kamera med stativ, så måste man sakta ner och då blir det omöjligt att skapa det visuella språk som är typiskt för graffitifotografi.
 
Vad hade du för estetiska målsättningar med fotoserien? Den håller ju samman väldigt väl, samtidigt som den är variationsrik och spännande. Eller växte serien fram mer organiskt kanske?
 
— Det generella målet var att visa människorna bakom den här blomstrande subkulturen, på ett sätt som inte gjorts tidigare, porträttera dem som de vanliga människor de är – med ett visuellt språk och med arbetsmetod inspirerad av fotografer som Richard Rinaldi och Joni Sternbach. De flesta graffitiböckerna fokuserar på spektakulära bilder av målandet och det färdiga verket. Och när graffitimålarna porträtteras blir det ofta en uppvisning i machoattityder, delvis ett arv inom kulturen med foton i tidskrifter och nu på senare år, Instagram. Graffitimålarna har själva velat framställa sig lite som thugs.
 
— Så idén var att fjärma mig så mycket som möjligt från tidigare graffitiprojekt. Jag fokuserade på målarna istället för att fokusera på action eller färdiga målningar. Jag valde en stillsam fotostil och komponerade bilderna noga. Det är också en noga formgiven bok, den är elegant och sticker ut lite inom genren graffittiböcker, tycker jag.
 
— Serien växte fram ganska organiskt, efter ungefär ett år formade sig idén: fokus på graffitimålare, några actionfoton och foton av ytor fria från graffiti. Jag ville att porträtten skulle vara rättframma, men samtidigt lämna utrymme för lite mystik och tvetydighet. Maskeringen bidrar självklart en hel del till de här mystiska vibbarna, men jag försökte också använda ljus och plats för att förstärka det här. Jag tycker att det är fascinerande hur andra faktorer, som kläder eller bara en blick från en person, blir bärare av mer information när någon bär mask.
 
Du fick möjlighet att träffa väldigt många grafittimålare. Skulle du kunna berätta lite om dem, om hur de ser på sin verksamhet, och om hur ni fick kontakt, fotade och umgicks?
 
— Jag tog porträtt av drygt hundra graffitimålare från hela Sverige, och träffade ytterligare några hundra. Av målarna som började på 80- och 90-talet var samtliga män, och jag uppfattade det som att en stor del av deras drivkraft var att ha en slags plattform, som kunde ge dem uppmärksamhet och respekt. Många av dem hade haft en problemfylld bakgrund, och de behövde den här plattformen, som gjorde att de värderades för vad de presterade och att de kunde vara anonyma. Det spelade ingen roll vem du var eller var du kom ifrån. I den yngre generationen däremot, dem födda ungefär 2000 och senare, är en betydande andel tjejer. I flera andra avseenden är den mer socialt mångskiftande. Graffitin har ju också blivit mer accepterad, den är väldigt hip, man kan se den på restauranger och i reklam. Jag tror att det bidrar till att den attraherar så mycket olika människor idag.
 
— Projektet tog så lång tid, fyra år, på grund av att graffitikulturen är sluten och svår att få tillträde till som outsider. I början var det tufft, men efter ett tag spred sig ryktet om en fotograf. Om jag fotade någon frågade jag henne eller honom om tips på andra att fota. Ju längre projektet fortskred, desto större förtroendekapital fick jag. Jag följde med dem och tog action shots och hängde med dem. Fotandet flöt på mycket bättre. Efter ungefär två år fick jag ta de första fotona på graffitimålare utan maskering, vilket var helt avgörande för att jag skulle nå mitt mål. Det finns personer som vill synas och bli fotade inom alla subkulturer, men mitt mål var att försöka få kontakt med hardcoremålare som var kända för att inte vilja ha uppmärksamhet.

Ola Wihlke

Kommentarer inaktiverade för Porträtt av graffitimålare

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Unik utställning i Stockholm med samtida kinesisk och svensk bokdesign

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images: Rang Li

 
”Book design – a slow art in a fast world.”
— Timo Ketola
 
China Cultural Center i Stockholm pågår en helt unik utställning: A book is a book is a book. Under ledning av designern Nina Ulmaja, tidigare designansvarig vid Albert Bonniers Förlag, har man samlat in ett par hundra böcker, som får representera det bästa inom samtida kinesisk respektive svensk bokdesign. Det hålls även föredrag och anordnas seminarier i vilka man försöker ringa in vad god bokkonst är och skulle kunna vara.
 
Lösningen är lika enkel som genial. I ett rymligt rum står avlånga bord med böcker på utställda, så att besökaren leds fram genom utställningen, så att allt fokus kan riktas på böckerna. Det är fritt fram för besökaren att plocka upp och bläddra i och känna på böckerna, vilket de flesta också gör. Det är exceptionellt välgjorda böcker, in i minsta detalj.
 

”Book design is the next page.”
– Håkan Liljemärker

 
Det kan nästan vara värt att besöka utställningen enbart för att köpa utställningskatalogen för ett par hundra kronor. Den finns bara i 350 exemplar, och väcker i flera avseenden associationer till Nina Ulmajas stilsäkra och minimalistiska estetik, som hon erhållit många priser för. Katalogen kommer i en kassett, den är bunden med så kallad koptisk bindning och är tryckt på tunnt elegant papper.
 

Förevisning av utställningskatalogen


 
Nina Ulmaja hade vänligheten att svara på några frågor.
 
– Det är inte ofta man får se så här många böcker exponerade som huvudnummer på en utställning. Hur växte idéerna till utställningen fram? Blev resultatet ungefär som ni hade tänkt er?
 
– Jag har varit inbjuden som föreläsare på internationella bokdesignkonferenser och utställningar i Kina sedan 2013 och för varje gång tänkt att jag vill visa detta för svenska designers, förläggare, redaktörer, bokintresserade. Konferenserna har varit så inspirerande och den höga nivån på både verk, diskussioner och föreläsningar har jag inte sett maken till i Sverige. Nånsin.
 
– Så jag hade haft tankar om ett kulturellt utbyte länge när jag i höstas såg en annons i DN om en konstutställning på China Cultural Center med lärare från konsthögskolan och en motsvarande skola i Shanghai. Jag och Rang Li, kinesisk illustratör och bokdesigner bosatt i Stockholm gick dit och hittade den perfekta lokalen för att börja tänka att det faktiskt skulle kunna genomföras.
 
– Vi träffade centrets curator Maria Nordsiø Lundberg på plats, och hon gick nästan genast igång på vår idé. På den vägen är det. Och det har varit en oerhört omständlig och arbetsam process att få hit alla böcker, göra en katalog med dessa 120 kinesiska böcker och de 100 vinnarböcker som Svensk bokkonst lånat ut. Att ordna inbjudningar till de 5 kinesiska toppdesigners som kommer hit för att hålla workshops och föreläsa på vårt heldagsseminarium.
 
IMG_9030[1]
 
– Den kinesiska civilisationen, språket och bokkonsten, är betydligt mycket äldre än de svenska motsvarigheterna. Märks denna skillnad i dagens design av böcker?
 
– Det märks att bokdesign är ett designområde med anor i Kina. Jag önskar att jag inte skulle tänka ”till skillnad från här”, men lite så är det. Folk i allmänhet tror att bokdesign handlar om att göra bokomslag och tänker inte att bokdesign är ett helhetstänkande som innefattar typografi, grafiska lösningar, bilder, papper, tryck och bokbinderi och kreativa lösningar för varje eget ämne. Kineserna började trycka böcker 600 år före européerna, och är inte fastklistrade i sin tradition. De blickar tydligt framåt i sin design.
 
– De kinesiska skrivtecknen är ju en slags bilder. Avspeglar sig det i formgivningen av böcker? Jag tänker mig att det skulle kunna leda till ett mer sparsmakat bruk av konventionella bilder, foton eller illustrationer, av vördnad för skriftspråket, så att säga.
 
– Jag vet inte om deras skriftspråk påverkar designen i sig så mycket. Men med tanke på att de har betydligt färre typsnitt att välja på (en font måste innehålla så oerhört många tecken) så blir designen kanske mer sparsmakad. Man får använda andra verktyg än typsnitt för att nyansera den visuella kommunikationen. En sak som roat mig i planeringen av denna utställning är just att de flesta besökare här inte kommer att kunna läsa texten, d.v.s. inte gå på det omedelbara utan att faktiskt tvingas att titta på bokens design, på bokobjektet, i första hand. Ungefär som att vi designers kan använda latinsk text i en dummy. Då ser förläggaren designen utan att haka upp sig på om texten är rätt eller fel.
 
IMG_8981[1]
 
– Har du någon uppfattning om vad skandinaver, inte minst dina kollegor, uppskattar särskilt mycket med de kinesiska böckernas form? Och omvänt, vad Rang Li och hennes kinesiska kollegor, och kinesiska besökare, tycker är beundransvärt och speciellt med skandinavisk bokdesign?
 
– Jag tror att svenska designers uppskattar den höga nivån på bokbinderi, papper och hur tydligt det är att kinesiska designers har andra förutsättningar för att tänka bokens taktila värden. Både reprofirmor och tryckerier har hört av sig till mig och berättat att de minsann ska skicka hit sin personal för att titta på utställningen och inspireras. Så jag hoppas att denna utställning kan ge även svensk bokdesign och bokproduktion ett lyft. Jag hoppas också att våra beställare – förlagen – ska ta sig hit och inspireras.
 
– Vad kinesiska designers ska tänka om svensk bokdesign – jag vet inte – jag hoppas att vi får livliga diskussioner när vi har vårt seminarium och kan inspirera varandra.
 
– En sak vet jag sedan tidigare är att gridsystem och layout som baseras på gyllene snittet och andra (västerländska) klassiska ideal inte lärs ut på kinesiska designskolor. Men att vi har samma slags inställning till vad typografi kan göra för läsbarheten trots att våra skriftspråk är så åtskilda. Jag höll för flera år sedan en workshop som handlade om just läsbarhet i Kina. Tänkte först att det är en galen idé att försöka genomföra p.g.a. att våra skriftspråk är så olika, men jag såg behovet. Vi lever i en global värld. Jag har tvingats formge böcker med kinesisk text utan att kunna grundreglerna och ser att kinesiska designers också måste det, utan att ha baskunskaper om hur vår alfabetiska text ska hanteras för bästa läsbarhet. Så vi har mycket att lära av varandra.
 
Ett varmt tack till Nina Ulmaja och Rang Li för hjälp, tid och tålamod.
 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Intervju med formgivaren Rasmus Pettersson om bokomslag

rilke

Titel: Orfeus-sonetterna
Författare: Rainer Maria Rilke
Förlag: Modernista

”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”
— August Strindberg

Jag har intervjuat en rad svenska och amerikanska formgivare, som är särskilt inriktade på böcker och bokomslag. Frågorna har varit ganska snarlika, men svaren har skiftat. Det har varit genuint spännande att få veta hur de, var och en på sitt vis, tänker och arbetar för att göra bästa tänkbara bokomslag. Nu har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Rasmus Pettersson, designer och typograf på Modernista, vars böcker har en sällsynt medveten formgivning.

sketchesTitel: Spinoza och jag
Författare: Rebecca Goldstein
Förlag: Fri Tanke

Berätta gärna lite om din bakgrund, om ditt intresse för estetik och om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på böcker?

— Jag är uppvuxen långt ut i de västgötska skogarna utanför Ulricehamn, i ett samhälle som heter Grönahög. Ända sedan jag var liten har jag gillat att teckna, och jag minns hur vi i mina tidiga tonår installerade Adobe Photoshop Elements på familjens dator vilket snabbt fick mig att bli duktigt på »photoshoppande«. Jag hängde på diverse internetforum på den tiden, och blev där känd för att vara den som hjälpte alla med att fixa till sina visningsbilder – allt från enkla saker som att göra bakgrunden på en befintlig bild transparent, till att helt och hållet teckna om ett foto i Adobe Illustrator.

— Jag studerade Grafisk design och webbutveckling på Tekniska högskolan i Jönköping och fick sedan jobb på en reklambyrå i samma stad. Det var dock alltid främst den taktila delen av design snarare än det digitala och webbaserade som lockade mig, och jag tenderade dessutom att jobba på ett utpräglat typografiskt sätt i alla projekt (jag fokuserade mycket på gridsystem och att finna matematiska relationer mellan marginaler, typsnittstorlek och baslinje), vilket jag insåg var lite småunderligt i reklambranschen – jag självstuderade nämligen mycket genom att läsa alla böcker om design jag kunde komma över, och var därmed starkt påverkad av bl.a. Jan Tschichold, Robert Bringhurst, Karl-Erik Forsberg, Josef Müller-Brockmann och Dieter Rams.

— På grund av min förkärlek för typografi gjorde jag mina egna små böcker genom att skriva ut dem på byråns skrivare och sedan själv sy ihop ryggen och limma dit ett omslag – det gav mig blodad tand och jag fick för mig att mejla diverse förlag om möjligheten att jobba med dem. Först började jag frilansa tillsammans med Fri Tanke – till en början enbart genom att typografera inlagor, men sedan även med omslag – och blev sedan ganska tätt inpå det anställd av Modernista som designer och typograf.

rasmussen

Titel: Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen
Författare: Bjørn Rasmussen
Förlag: Modernista

Skulle du kunna beskriva den kreativa processen, från början när du får ett uppdrag? Hur många och vilka personer är inblandade innan man valt slutgiltigt omslag och form? Hur skulle du beskriva Modernistas respektive din egen estetik(er) avseende bokomslag?

— Det varierar väldigt mycket från uppdrag till uppdrag – allt från att man läser boken i fråga, till att man läser bitar av den, t.ex. en abstract eller ett lektörsutlåtande. Ibland är inte ens manuset påbörjat, men man får helt enkelt göra det som krävs för att få en tillräckligt tydlig bild av vad boken handlar om för att kunna gå vidare. Jag brukar försöka leta efter någon sorts av essens eller grundtes i boken som man kan abstrahera ner till en visuell representation på omslaget – på så sätt påminner det lite om att göra en logotype för ett företag: logotypen mynnar ju oftast ut i en liten bild som ska symbolisera hela företaget, dess affärsidé och vad det står för. Ungefär samma relation gäller mellan omslaget och bokens innehåll.

— Rent konkret börjar jag nästan alltid med att göra tumnagelskisser på papper. De blir alltid väldigt grova, och helt oläsliga för alla utom mig själv – men poängen med dem är inte att de ska bli snygga, utan att de ska få mig att komma ihåg mina idéer men också för att jag i grova drag ska kunna se om layouten kommer funka på ett omslag eller inte. Jag gillar att börja på papper för man låser sig annars väldigt lätt i datorn. Det går dessutom snabbare att ”tänka” på papper än det går att tänka med hjälp av ett datorprogram.

nietzsche_1

Titel: Om moralens härstamning
Författare: Friedrich Nietzsche
Förlag: Modernista

— Om tiden tillåter brukar jag låta skisserna vila i typ en vecka innan jag går vidare och gör en färdig skiss som kan visas för förlaget. Hur det går till beror förstås helt på vad som ska vara på omslaget – ibland handlar det om ren typografi i InDesign, ibland behöver man rita något ytterligare på papper och skanna in, ibland är det massa photoshoppande som gäller, ibland är det helt en lek med grafiska former i Illustrator… Man gör det som krävs helt enkelt.

— När skissen är klar brukar jag även då föredra att den får »ligga till sig« lite – men även det beror förstås på hur mycket tid man har på sig. När man visar upp skissen blir det ofta en diskussion med flera personer kring huruvida känslan är rätt eller inte (och, rent krasst, om det är snyggt eller inte). Om man gjort ett bra jobb berättar alla hur fantastiskt ens omslag är och allt är frid och fröjd, annars kan det bli en diskussion och man får gå tillbaka till ritbordet. På Modernista diskuterar vi tillsammans, och vi formgivare kan ibland få argumentera lite för att få igenom våra omslag.

”Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor.”

bergsten_den_svenska_poesins_historia_omslag_inb

Titel: Den svenska poesins historia
Författare: Staffan Bergsten
Förlag: Modernista

— Modernistas estetik är väldigt präglad av Lars Sundhs skarpa formsinne, och jag tror det är en av de styrkor Modernista är känt för. Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor. Specifikt vad omslagen beträffar tenderar de vara väldigt moderna och stilmedvetna: det finns en uttalad princip att försöka uppdatera klassisk litteratur för en ny publik med en modernare form.

— Mitt eget formspråk utvecklas (förhoppningsvis) fortfarande mycket från bok till bok, men jag har definitivt en förkärlek för rena omslag, helst helt typografiska/grafiska. Om jag kan representera bokens idé typografisk brukar jag känna mig rätt nöjd.

Kan du plocka ut tre av dina omslag som du är särskilt nöjd med, och kortfattat beskriva hur du tänkte när du formgav dem?

bradbury

Ray Bradbury – Fahrenheit 451 [Modernista]

— Fahrenheit 451 faller i samma kategori som t.ex. Orwells 1984 och Kafkas Förvandlingen på så sätt att det finns mängder av bra (och mindre bra) omslag för dem – det verkar vara vanligt att designstudenter övar på den typen av omslag. Det gör det svårt att göra något originellt, då alla bra idéer redan är gjorda till döds. Jag beslöt mig dock att inte oroa mig alltför mycket över det och undvek istället att kolla på hur alla andra hade gjort, för jag hade egentligen min idé klar från början: eftersom bokbränning är ett så centralt tema tänkte jag att det vore kul om vår utgåva såg ut som att den existerade i det universum som boken utspelar sig i. Det innebar konkret att boken skulle se ut som om den var halvt uppbränd. Omslaget visar därmed en av sidorna i boken, med titel ”stämplad” rakt över texten. Jag tycker det blev ganska effektfullt.

vetenskapliga_klassiker

Vetenskapliga klassiker, utgivna av Fri Tanke.

— Okej, detta är en hel serie omslag så det kanske är lite fusk, men det känns svårt att välja bara ett av dessa. Det var lite mer jobb än vanligt att hitta känslan för vilket formspråk serien skulle ha, och jag hade i tidigt skede en idé kring författarporträtt som inte landade riktigt rätt. Det är alltid knepigt att göra en hel serie av omslag, för de måste vara tillräckligt enkla och välkonstruerade för att funka med alla potentiella böcker som ska komma ut i framtiden i samma serie – det går t.ex. inte att göra någon specifik och komplex typografisk lösning eftersom alla böcker kommer ha olika titlar. Lösningen blev att hålla typografin stram och istället skapa en illustration av rena färger och former för varje bok som skulle ge en känsla av bokens innehåll, på ett väldigt abstrakt sätt.

— Det löste problemet med att de olika böckerna kan spreta rätt rejält i innehåll – beroende på om det finns något konkret visuellt i boken att hänga upp omslagsillustrationen på eller inte går det att variera hur abstrakta illustrationerna ter sig. För boken om Nils Celsius (ej att förväxla med hans son, Anders Celsius) som handlar mycket om astronomi fanns det många visuella symboler att ta fasta vid, och för Lusten att upptäcka blev det istället mer abstrakt. Att få leka med färger och former på bokomslag är dessutom väldigt kul, vilket underlättar mitt arbete för kommande omslag – och jag hoppas även att det reflekteras i de omslag jag gjort hittills.

forgiftad

Ulf Ellervik – Förgiftad [Fri Tanke]

— Ulf Ellerviks Förgiftad handlar, som titeln antyder, om giftmord. Jag kände direkt att det ämnet tillsammans med den titeln är så pass intressant och gripande i sig att jag ville lyfta titeln stort över hela omslaget, och ge känslan av att hela boken är förgiftad, så att säga. Det innebar att boken fullkomligen behövde lysa av giftgrönt, och för det krävdes en Pantonefärg. Tillsammans med präglingen av de blockiga bokstäverna – och I:et som av ren tur visade sig hamna i mitten av layouten, vilket gav mig idén att byta ut det mot en spruta – blev helheten passande dramatisk.

Skulle du kunna nämna tre omslag, svenska eller utlänska, som du tycker är nära nog perfekta? Och förklara vad som gör dem perfekta?

— Den frågan är lika svår att svara på som »vilka är dina tre favoritlåtar?«! Precis som det finns otaliga bra låtar finns det för många fantastiska omslag för att kunna lista dem – dessutom varierar det från dag till dag vilka man gillar bäst. Här är dock tre som direkt stack ut när jag kollade igenom min omslag-som-är-för-bra-för-att-vara-sanna-mapp:

theFall

Albert Camus – The Fall, design Helen Yentus

Helen Yentus lek med svartvita former för Vintage Books Camus-serie är ett ypperligt exempel på Dieter Rams princip ‘Less but better’. Det är så enkelt och ändå så uttrycksfullt. Alla är underbara, men hur de svartvita formerna på just The Fall får en att känna att man faller in i omslaget är rätt oslagbart.

9780226171715

Scott Herring – The Hoarders, design David Drummond

— Ett mästerligt exempel på vad jag tidigare nämnde är något jag gärna försöker mig på men sällan lyckas med: att göra ett typografiskt omslag där titeln på något sätt förmedlar bokens idé. Hur representerar man en bok om hoarding? Man hoardar bokstäverna i titeln och staplar dem över hela omslaget, förstås. Även Drummonds design för The Reinvention Of The European Radical Right är ett grymt exempel på samma princip.

Klicka för att se bild

Jan TschicholdFormenwandlungen der Et-Zeichen / A Brief History Of The Ampersand, designad av Tschichold

— Allt av Tschichold är förstås guld, och detta har allt: den perfekt utförda typografin, tillsammans med den röda accentfärgen och de stora marginalerna gör detta o så vackert. –zeug har nyligen gett ut ett faksimil på engelska som är att rekommendera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och tre bubblare: Omslaget till Byung-Chul Hans Trötthetssamhället av Håkan Liljemärker, Jamie Keenans omslag till Nabokovs Lolita och alla klassikeromslag av David Pearson för Penguin (jag kan omöjligen välja bara ett).

Vad finns det för designtrender just nu, i Sverige och utomlands, vad gäller böcker?

— Centrerad text med stort radavstånd tycker jag man ser ofta! Jag tenderar själv att göra det för jag tycker det ser snyggt ut, men det kanske är en trend som kommer ogillas när vi ser tillbaka på denna tiden i framtiden. I allmänhet verkar även stor typografi på omslag vara populärt (återigen något som jag gillar), och dessutom handtextade titlar. Jag upplever också att bra, klassisk typografi verkar ha fått något av en återkomst, vilket förstås är roligt.

Besök gärna Rasmus portfolio, följ honom på Instagram och Twitter. Där kan du se mer av hans produktion, mängder med sagolika omslag.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Aino-Maija Metsola – brief questions and book covers

aino-maija_metsola_book_cover_design_the_idiot_01-1

The Idiot by Elif Batuman
Book cover illustration and lettering
Client: Vintage, Penguin Random House UK
2016

In 2016 a few book covers stood out from the rest. One of them was the cover of the British edition of Elif Batumans charming and entertaining novel The Idiot. The cover is designed by Aino-Maija Metsola, Finnish designer and artist who, among other things, has designed patterns for Marimekko, and recently has focused on working with water colours. I believe that Metsolas book covers come across as so sensationally original, colourful and bold, precisely because she has a background in designing patterns for textiles. She pushes the boundaries for what is comme il faut when designing a book cover. I had the opportunity to ask her a couple of brief questions.

Could you please tell us a little about your background and how and why you became a designer?

I remember drawing was very important for me ever since I was very little. I got support and encouragement for my hobby so it was quite natural for me to follow my passion. I went to a high school focusing on visual arts and after that I applied and got in to study graphic design in the University of Art and design Helsinki. I think I probably chose graphic design as it felt secure then and afterwards I sometimes had the feeling that I could have focused on something else in the field of arts. So I wanted to broaden a little and I gradually started to lean towards illustration and textile design. Nowadays I try to find more time for my personal projects and lately I have been focusing on water colour painting.

Book covers have obvious limitations compared to textiles for instance. You have a very limited space to work with. Could you please tell us a little bit about the differences and what you like about designing book covers?

I learnt a lot about book design when I worked in a Finnish publishing house as a graphic designer for a short while about ten years ago. I enjoyed many aspects of it, being surrounded by stories, history and curious people. Now I design books and book covers once in a while and I also work in the field of children’s literature.

I have designed stamps for the Finnish post office, so compared to stamps there is an enormous amount of space on a book cover. I don’t feel the size of the space I work with as very restricting, possibly due to my graphic design background I feel it’s only normal and often even inspiring if there are limitations. And when it comes to limitations of course the most obvious and most important aspect of designing a book cover is that it all starts with the content of the book. That is where I look for inspiration and cues. On a novel my artwork is in a supportive role. It’s very different from designing textiles where I’m usually very free to play with my own ideas. But I love books and I love to focus on the conversation between the art forms, the content and the cover. I don’t want the cover to be too obvious, I believe it’s better to leave it more open so it arouses curiosity and leaves room for interpretation.

How does nature influence your work?

I live on an island close to the center of Helsinki. I miss the forest sometimes but even here you can easily experience the nature. By living my daily life here I have the opportunity to observe the colours and details in the nature around me and I can feel, see and smell the seasons. This all affects my work and probably for the most part unconsciously.

All images: Georgi Eremenko

Detta bildspel kräver JavaScript.

Virginia Woolf series
Book cover illustration and lettering
Client: Vintage Classics, Penguin Random House UK
2016

Detta bildspel kräver JavaScript.

Letto
Pattern design
Client: Marimekko
2016

Detta bildspel kräver JavaScript.

Weather Diary / Luovi
Pattern design
Client: Marimekko
2014

Visit Aino-Maija Metsolas home page.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Hyllad roman om psykisk känslighet

Juliet the Maniac by Juliet Escoria

Juliet Escoria – Juliet the Maniac (Melville House)

Enligt många, bland andra Bustle och Nylon, var Juliet Escorias delvis självbiografiska roman Juliet the Maniac, en av vårsäsongens böcker som det fanns störst anledning att se fram emot. Romanen har fått fin kritik, men tonvikten har legat på ämnet, att den handlar om en tjej som brottas med psykiska problem, inte på att romanen är väldigt genomtänkt litterärt sett.

Det framkommer desto tydligare i det här samtalet: ”The Importance of Being Stubborn: Jeff Jackson in Conversation with Juliet Escoria”

Juliet Escoria: ”In popular culture, a lot of times mental illness and/or addiction narratives are presented as: cause, effect, consequence, remedy. For me, this linear presentation was a lie. You have a normal day, and then a completely warped one. Certain events or symptoms come out of nowhere. You do something that advances your ‘recovery,’ and then you slide back. An episodic structure seemed essential to convey this.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Intervjuer