Category Archives: Intervjuer

Litet coolt lexikon med genuin hipsterslang

20170331_112053

År 2000, långt innan det blev högsta mode att håna hipsters, köpte jag en liten bok i Lund, som jag har haft mycket glädje av: Straight From the Fridge Dad. A Dictionary of Hipster Slang (No Exit Press). Det är inget konventionellt vetenskapligt lexikon, snarare är författaren och artisten Max Décharné, som har sammanställt boken, genuint intresserad av äldre subkulturer.

sweden 1998
Max Décharné på turné

 
Den slang som vi förknippar med 60-talets hippiegeneration har i själva verket rötter som går tillbaka till tiden före andra världskriget, ofta är orden och uttrycken direkt hämtade från jazzens och bluesens innovativa gatuslang, som ofta har med drickande, droger och sex att göra. Men orden och uttrycken är hämtade från alla möjliga källor – gangsterfilmer, hårdkokta deckare, pulp fiction, jazz-, blues-, rock- och countrylåtar med flera. Boken är eklektisk på ett mycket tilltalande sätt.

Ofta är slangen, som ju ofta är ett slags gruppspråk, för att markera tillhörighet och för att utestänga svenssons och polisen, kodad, så att man inte omedelbart ska förstå den. Uttrycket i bokens titel, ”straight from the fridge”, är ett lite mer omständligt och raffinerat sätt att uttrycka att något är coolt. På svenska skulle det kanske kunna heta ”direkt från kylskåpet”? Och så här kunde en beställning av en svart kaffe låta: ”A shot of java, nix on the moo juice.”

20170331_111907

Nedan ställer jag först några frågor till Mr. Décharné. Sedan plockar han och jag ut några exempel ur boken, det är tveklöst roligare att läsa den än att läsa om den. Och sist och slutligen gör jag ett litet quiz, om du är med i det kan du vinna ett exemplar av den senaste utgåvan av Straight From the Fridge Dad. A Dictionary of Hipster Slang (No Exit Press).

What are the main reasons for using slang?

Much slang starts out as a kind of low-level guerrilla warfare directed at straight society, designed to keep out the squares, or annoy them, or both, and is then abandoned by the group which originated it once the words have become common currency. Some groups, such as criminals and beggars, have used it as a way of disguising their speech in front of straight society, while other slang is adopted in certain circles purely as a way of defining a group identity. If you know and use particular slang words, you’re part of the gang. Apart from that, sometimes it’s just amusing, such as instead of saying ”fingers”, calling them ”biscuit-snatchers”.

Your book is very dear to me. Every now and then I read it to remind myself of how inventive and rich this linguistic tradition is. It’s very inspiring. The books, films and music referred to was once regarded as throwaway culture, now regarded as a vital part of our heritage. Can you please tell us a little bit about how you became interested in this kind of hipster slang?

I learned a lot of traditional working-class English slang from my father when I was growing up, and also there was a lot of slang used at my school in Portsmouth, particularly among the tough kids. I got a lot of slang from the music I was listening to – early rock’n’roll, early punk, pre-war jazz, and people like Marc Bolan and David Bowie always used a lot of it in their songs.

Then at the start of the 1980s I found a reprint copy of Captain Francis Grose’s Classical Dictionary of the Vulgar Tongue, originally published in 1785, which is the great dictionary of everyday London speech in the 18th century. That’s still my favourite slang dictionary of all time. Finally, I’ve been reading pulp crime fiction for the last forty years – mostly stuff published from around 1910-1970 – and those books are a wonderful source of slang material.

9781846685613

Slang is, I think, a little bit like fashion – it spreads like a virus, wither away and disappears. But then, suddenly, a word or expression becomes hip again. What I find fascinating with your book is that it makes the continuity very clear. A lot of the words and phrases in the book were revived during the golden era of hip hop, for instance. How does the cycle of slang expressions and dissemination work? Do you know if slang often survives within subcultures, when it withers away in mainstream culture?

I trace a lot of the spread of slang in my new book, Vulgar Tongues – An Alternative History of English Slang. As you say, some words used in hip-hop are much older than people think. Terms such as ”fly”, ”crib”, ”posse” and even ”rap” were all in use among working class Londoners in the 18th century, with exactly the same meanings as today. Many of those words made it over to America before the 1770s when criminals were sentenced to be transported over to the US from England as a punishment. The language moved with the people. Other terms spread by means of music – the classic example being jazz. Jazz fans in England in the 20th century wound up hearing pure New Orleans or Harlem slang on the records they bought by Louis Armstrong or Cab Calloway. Some slang seems to never die, but other times it withers in a group because the mainstream have got hold of it, so the original people who used it don’t feel it’s hip anymore and they move on to different words.

Many of the words and phrases in the book are genuinely cool. They could easily be incorporated in contemporary language. Others are more humorous than cool, some of them are hilarious, and some are charming and kind of cute. I’m compiling a little list (below) with a few excerpts from the book. Could you help me to pick the first two? The first, a really cool one. The second, a more humorous one. Thank you.

OK, for the genuinely cool one, I’ve always liked this:

Only if you wanted to wear your face backwards for a while 

Philip Marlowe tries to be reasonable, responding to a question with George Grosz’s favourite tactic, ­ a small yes and a big no. From the film version of Farewell, My Lovely, 1944, with Dick Powell as Marlowe.

As for humor, my book is named after a slang phrase for ”cool” used in a British film shot in 1959, Beat Girl, where someone says, ”great, dad, great, straight from the fridge”. Obviously if something comes out of a fridge, it’ll be cool rather than hot. However, I nearly gave the book a different name, because one of my other favourite terms is a 1950s one:

It fries my wig

Which is a variant on the old jazz phrase, ”it blows my mind”.

Ett varmt tack till Max Décharné. Här följer fem ord och utttryck som jag tycker sticker ut lite på ett eller annat sätt:

All steamed up like a pants presser

”Sexually excited”

Cat clothes

”Hipster thread – serious clothing, not for the squares”

Know your groceries

”To be hip, aware, alert to the situation, to do things well, be accomplished. Peter Cheyney has a variant on this in his 1943 novel You Can Always Duck: ”The guy who threw this Chez Clarence dump together knew his vegetables.”

Grab some air

”Put your hands up, I have a gun”

Fish wrapper

”A newspaper”

Och så slutligen ett litet quiz för dig som vill vinna ett ex av Straight From the Fridge Dad. A Dictionary of Hipster Slang. Tävlingen är stängd. Rätt svar är X, 2, 1, 2, X. Vinnare är Per Norin. Grattis!

Chicago piano

I. Självspelande piano
X. Maskingevär
II. En ovanligt stor flygel

Lacquer crackers

I. Italienska ostkex
X. Steppskor
II. Grammofonskivor

Hum Dum Dinger From Dingersville

I. En riktigt snygg brud
X. En riktig skojare
II. En riktig dumbom

Going steady with Mary Jane

I. Att kila stadigt med någon sedan high school
X. Att ha en älskarinna
II. Att röka marijuana regelbundet

Cuban candles

I. Dynamitgubbar
X. Cigarrer
II. Sällsynt välsvarvade ben

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Intervjuer

Intervju med översättaren Daniel Gustafsson

Böcker av László Krasznahorkai utgivna av Norstedts och New Directions

 
2015 tilldelades den ungerska författaren László Krasznahorkai det sjätte Man Booker International Prize. Valet av pristagare var allt annat än publikfriande, snarare modigt, eftersom Krasznahorkais prosa är tät – meningarna sträcker sig ofta över flera sidor – och eftersom hans litterära universum är beckettskt mörkt, pessimistiskt och gränsande till det mystiska. Litterära valfränskaper är, bland många andra, Franz KafkaFjodor Dostojevskij och William Faulkner, vilket ger en viss ledning. Böckerna är visionära, kompromisslösa och djupt originella.

James Wood har skrivt en, trots att den är från 2011, svårslagen introducerande artikel om Krasznahorkai i New Yorker”Madness and Civilization. The very strange fictions of László Krasznahorkai” Det här en av Woods många eleganta beskrivningar av mötet med Krasznahorkais texter:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

Krasznahorkais översättare har fått mycket och välförtjänt uppmärksamhet. Det handlar om mycket svåröversatta böcker och en av översättarna, George Szirtes, har liknat prosan vid ”a slow lava-flow of narrative, a vast black river of type.”

arbetsplats

Jag har haft förmånen att få ställa några frågor till Daniel Gustafsson, som översätter prosa, poesi och dramatik från ungerska till svenska. Han har översatt de två romaner av Krasznahorkai som på svenska har fått titeln Motståndets melankoli (1989/2014) och Satantango (1985/2015), och han håller på att översätta en tredje, som kommer att heta Seiobo där nere. Romanerna och översättningarna har fått lysande kritik.

Skulle du vilja berätta lite om din bakgrund, om ditt intresse för litteratur – kanske något om favoritböcker – och hur det ledde vidare till att du blev översättare?

– För mig har det aldrig varit språket i sig, utan litteraturen som varit drivkraften att översätta, eller rättare sagt en kombination av de båda: det litterära språket. Redan när jag började lära mig ungerska satte jag igång att översätta – en ren och skär omöjlighet naturligtvis, med tanke på språkets komplexitet. Men jag fångades av den ungerska litteraturen, är ju själv hängiven läsare sedan ganska tidigt i livet och läste sedan litteraturvetenskap, teatervetenskap etc. i Uppsala och Stockholm. Jag kände nog alltid att jag på ett eller annat sätt skulle syssla med litteratur, även om jag idag har allt mindre tid för ren lustläsning.

14056658948_743ac8b4aa_k

– Favoritböcker är svårt naturligtvis, men i mitt intresse för Centraleuropa har jag dragits till författarskap som Thomas Bernhard, Witold Gombrowicz, Péter Nádas. Och Marguerite Duras är en annan författare som jag tror påverkat min syn på vad litteratur kan vara. Men det finns även en rad svenska författare som jag verkligen tycker om, inte minst språkligt: Cecilia Davidsson, Magnus Florin, Ida Linde och nu senast Mikael Berglund (som debuterade för ett par år sedan med den fantastiska romanen Ett föremåls berättelse om obesvar) bara för att nämna några. Det är författare som tar språket på allvar, ser dess möjligheter och utnyttjar dem. Sedan är jag också lyrikläsare, såväl svenskt som översatt, men det har gått i perioder. Blev väldigt glad för introduktionen av ny dansk lyrik som pågått ett tag, Maja Lee Langvad, Olga Ravn, Julie Sten-Knudsen med flera. Här finns många guldkorn.

Vilka var dina allra första uppdrag? Vilka är de största skillnaderna mellan att översätta då och nu när du är rutinerad?

– Mitt första uppdrag var romanen Stillheten av Attila Bartis, ett jobb jag tog mig an nästan helt utan förkunskaper. Jag hade som projektledare på Svenska institutet länge arbetat med utländska översättare som har svenska som källspråk, hade anordnat fortbildningar och seminarier, så jag tyckte att jag hade koll. Men när jag själv satte igång var det som att kasta sig ut över ett stup. Tack och lov hade jag en lysande redaktör för boken – Peter Karlsson – som behärskar ungerska, så översättningen blev ett slags översättarseminarium för mig, med honom som handledare.

13057767_o_1

– Även nu när jag översatt ett antal böcker, bland annat den krävande Krasznahorkai, känner jag att ungerskan på sätt och vis är mig helt främmande, ett universum jag aldrig kan bli en del av, att jag är en utomstående som kikar in – ibland rentav en bluff – och att varje mening är en enorm ansträngning att ta sig an. Men jag känner också en större trygghet, att jag kan behärska skräcken och på sikt ta mig förbi hindren, även om avgrunden fortfarande öppnar sig med jämna mellanrum.

Det finns ju många olika ideal om hur man bäst bör översätta en skönlitterär text. Arbetar du i enlighet med några teorier eller principer, eller är översättandet mer som ett hantverk i vilket språkkänslan och intuitionen är helt avgörande?

– Eftersom jag själv lärt mig översättandet i ett slags hantverksform och aldrig gått någon direkt utbildning, har jag svårt att applicera teorier. Men jag ser naturligtvis svårigheterna klarare nu, efter några år. I höstas var jag handledare för ett kortare svensk-ungerskt översättarseminarium – förhoppningsvis blir det fler tillfällen – och var tvungen att tänka mer strukturellt kring svårigheterna med att föra över ungerska till svenska. Men i slutändan handlar det nog för mig mest om känsla ändå, att destillera en litterär svenska som på något sätt motsvarar, eller snarare reflekterar, originalets litterära universum.

13059457_o_1

– En viktig aspekt för mig, kanske är det min enda teori egentligen, är att jag måste förhålla mig ”spatialt” till en text. Textens värld måste vara någorlunda bekant för mig, jag måste kunna se, dofta, höra den värld som källtexten skapar – utan att ha varit i ungerska  byar och småstäder på landet, med sina sjabbiga krogar och blåsiga gator, hade det varit så mycket svårare att översätta t ex Krasznahorkai. Nu, i hans senaste bok, som har en global utblick, innebär det stora svårigheter för mig att kliva in i textrummet, jag har ju aldrig varit i ett japanskt zenbuddistiskt tempel, och min tolkning av det på svenska blir därför mer av en fantasi, och det ställer helt klart högre krav. Sedan uttrycker ju alltid skönlitterär text sådant som är universellt och som jag som människa kan relatera till – känslor, ljud, intryck. Men när jag känner mig kontextuellt hemma i en text blir det så mycket enklare – och jag kan låta mig själv dras med på ett annat sätt.

Hela bokbranschen har ju genomgått stora förändringar på senare år, inte minst på grund av den extremt snabba teknologiska utvecklingen. Hur har översättarnas villkor påverkats? Hur ser villkoren ut idag jämfört med tidigare?

– Jag har svårt att uttala mig om det, har ju själv bara hållit på i knappt tio år som översättare. Men villkoren är ganska dåliga, särskilt för den som översätter mer krävande litteratur. Men vad gäller teknologin – läs internet – tror jag att översättningar bara går snabbare och blir bättre. Bildsökningar är t ex något jag ofta använder mig av för att hitta namn på knepiga föremål och annat. Det mesta går att hitta utan att man behöver ta sig till KB och kika i tjocka encyklopedier.

Du är inne på din tredje roman av László Krasznahorkai, en ungersk mästare som anses vara en av Europas, ja kanske världens, mest egensinniga och intressanta författare just nu. Han är svårläst och är, bland annat, känd för sina utstuderat långa meningar. En av hans översättare till engelskan har beskrivit hans prosa som en framflytande lavaström. Hur skulle du beskriva hans prosa? Vilken funktion fyller de långa meningarna i romanmaskineriet?

– Jag har väl hittat min egen ingång till hans språk, genom att rent praktiskt arbeta med det. Och jag kan efterhand börja hålla med Krasznahorkai i hans egen beskrivning av språket: att det är såhär människor talar, tänker, gör. De långa meningarna liknar i det avseendet livet, en slags språklig naturalism, som kan se knepig ut vid första anblicken. Hans berättelser och hans språk är dessutom intimt sammanflätade – narrativet är inte överordnat språket, som i bruksprosan, utan de är förutsättningar för varandra. Det är det, antar jag, som gör detta till stor romankonst. Jag känner mig tacksam över att få arbeta med hans texter, även om det varje gång är det samma skräck och förfäran över att behöva stiga ner i den där flammande lavafloden, som hans engelska översättare George Szirtes talar om.

Vad finns det för skillnader och likheter mellan de tre romanerna?

– De första två romanerna jag översatte – Motståndets melankoli och Satantango – utspelar sig en slags dystopisk ungersk miljö: den eftersatta, fattiga landsbygden i en slags tidlös tid, medan den senaste jag jobbar med – Seiobo där nere – rör sig globalt. Samtidigt hålls författarskapet ihop av Krasznahorkais säregna diktion. Och de teman han jobbar med – maktordningar, mänsklig svaghet och individens hopp om en mening med alltihop – går igen i hans texter.

– Det är en ganska pessimistisk syn på världen han för fram, men som räddas av det medryckande berättandet, det organiska språket och en slags svart humor. Berättelserna bygger gärna på litterära klichéer men stöpta i en ny form, och det fina är väl att det aldrig blir tråkigt – det finns inga transportsträckor i hans romaner. Allt på något sätt glöder av ett engagemang och en kärlek till texten och språket som meningsfulla domäner att befinna sig i och där det mänskliga predikamentet kan rannsakas.

Jag antar att humorn, som finns där inbäddad i mörkret, och grova eder kan ge upphov till problem vid översättningen. Vad har varit svårast respektive mest stimulerande när du arbetat med hans romaner?

– Svårast är nog att återskapa det flyt han har i sitt litterära språk, för även om meningarna tycks långa och stundtals invecklade finns där en slags ”andning” som måste genomsyra även översättningen. Det gäller alltså att hitta rätt ton, där det naturliga drivet inte stoppas upp av en alltför krånglig statsbyggnad. Det är oerhört tillfredsställande när detta lyckas, eller när jag upplever att det lyckas, när jag kan rumstera om i hans textrum utan att köra fast för ofta, utan få njuta av det sinnliga av att befinna sig där. Men över huvud taget har hans prosa med tiden blivit allt mer lärd och pepprad med fakta – även om en ramberättelse i den nya boken till exempel handlar om en kringdrivande arbetslös östeuropeisk murare i Barcelona, utmynnar det sedan i en exposé om ikonens historia från Bysans till Ryssland och diverse teologiska problem, vilket kräver en hel del vad gäller faktakoll, stavning etc.

Ungerskan är ju ett ensartat finskugriskt språk – Krasznahorkai har själv sagt att han är förvånad över hur många av hans översättare, som han sätter stort värde på, det är som inte är ungrare. Förvånad, eftersom ungerskan är så svår att behärska. Det vore spännande om du ville berätta lite om ungerskans särart och hur dess egenheter påverkar översättandet.

– Ungerskan är ju inte indoeuropeiskt, och har en helt annan, så kallat agglutinerande grammatik, än den vi är vana vid – det mesta sker genom deklinationer och olika typer av kasusbildningar med suffix (ändelser). Men detta går på något vis att ersätta, svårare är det då med den friare meningsstrukturen, där det ibland blir otydligt med syftningar, eller verbformer som inte går att överföra, till exempel ungerskans förkärlek för imperativ, som inte riktigt liknar vårt användande.

– Språket saknar även genus – ”hen” finns naturligt i språket – så ibland skapar det också otydligheter som måste redas ut på svenskan. Dessutom är språket oerhört ordrikt och nyansrikt, och en författare som Krasznahorkai använder gärna hela språkets arsenal, från det högstämda till det extremt vardagliga, både vad gäller ordval och meningsbyggnad, ibland i en och samma mening. Detta kan naturligtvis bli svårt att hantera i översättningen.

Krasznahorkai har själv beskrivit ungerskan som ett fragilt eller skört språk. Jag har hört andra beskriva det som elastiskt, vilket snarare associerar till slitstyrka. Ligger det kanske något i båda beskrivningarna?

– Jo, det kan det nog göra. Med skört kanske man kan förstå det som att en sats på ungerska kan töjas ut nästa i det oändliga, tills den nästan blir en slags möbiusfläta, utan egentligt centrum, med oklara syftningar och en slags flyktighet över sig. Och det bygger ju i sig på en elasticitet, något som den litterära svenskan, upplever jag, ibland kan sakna i det att idealet här ofta är en slags klarhet och renhet, och där det mer avancerade språket ibland kan uppfattas som märkvärdigt eller elitistiskt.

9789100156602

– Men jag tror ju att även svenskan håller för ett mer komplext litterärt språk, och att översätta författare som Krasznahorkai leder förhoppningsvis till en större acceptans för det. Det var oerhört fint att läsa den magnifika postumt utgivna romanen Den skeva platsen, av Caterina Pascual Söderbaum, som på sätt och vis rör sig i denna litterära terräng. Tror bokens första mening löper över en hel sida – det är något jag kan gå igång på. Det går att göra så! Och det kan bli riktigt bra litteratur av det.

Kan vi se fram emot fler böcker av Krasznahorkai på svenska? Och, vilka andra ungrare skulle du vilja översätta framöver? Berätta gärna lite om dem och något om den samtida ungerska litteraturen.

– Som sagt kommer Seiobo där nere redan nu i höst (om jag blir färdig någon gång!), och så har han skrivit en ny stor roman (Baron Wenckheims återkomst) som kom ut i Ungern fjol – ett återvändande till den ungerska kontexten efter att i närmare 25 år ha sysslat med ett mer globalt berättande. Vi får se om den kommer på svenska en vacker dag. Tvärtom mot vad man kan tro hänger jag inte så bra med i vad som händer på den ungerska litterära scenen, jag är fullt upptagen att brottas med de uppdrag jag får. Men att översätta en favoritförfattare som Péter Nádas någon gång vore hedrande – även han är ju en språkkonstnär av rang.

730521

– Jag översätter även gärna dramatik och lyrik – en fantastisk poet jag jobbat med är Dénes Krusovszky som Rámus gav ut härom året (läs dikt). Och i pipeline ligger ett riktigt önskeprojekt: översättningen av en tyskspråkig poet tillsammans med min goda vän Cecilia Hansson, som är en lysande poet och lyriköversättare. Nu översätter jag även från engelska, och nästa bok jag gör är faktiskt en amerikansk debutant, delvis ny terräng för mig – men boken utspelar sig i Bulgarien, och jag kan på sätt och vis relatera till den värld som beskrivs i boken.

– Men det viktiga för mig just nu är att inte fastna i översättandet fullständigt – det är ett oerhört slitsamt och ensamt yrke – och därför jobbar jag även med en del projekt på litteraturområdet, bland annat är jag med och arrangerar Stockholms litteraturmässa i maj, men är även programläggare för något som heter Rum för poesi på bokmässan – en särskild samtalsscen för översättarrelateraden ämnen. Utöver det försöker jag även få tid över till att skriva en del eget, både skönlitterärt och artiklar för tidskrifter.

Vad är viktigast när du översätter – koffein eller musik? Vad föredrar du för kaffe och vad lyssnar du helst på när du arbetar?

– Musiken är kanske (eller har blivit) viktigare än kaffet faktiskt. Just nu lyssnar jag på en massa gammal jazz när jag jobbar, som Thelonoius Monk och Charles Mingus, det ger ett bra driv tycker jag. Kaffet försöker jag dra ner på, har en helt vanlig moccabryggare som går varm med espressokaffe (Lavazzas röda), men för mycket kaffe kan man ju bli lite stissig av, och det är inte bra för koncentrationen. Däremot har nikotinet alltid följt mig som en skugga och där är är jag allätare, försöker som småbarnsförälder minimera intaget, cigariller och nedtrappning är ledord för dagen.

Och avslutningsvis: Om jag fick tillfälle att intervjua ett par tre andra svenska översättare, vilka tycker du att jag borde fråga då?

– Jag hyser ju den största respekt för giganter som till exempel Anders Bodegård och Inger Johansson, som båda tagit sig an för mig viktiga författarskap på polska, franska, rumänska, och som inspirerar för att de visar vad man faktiskt kan åstadkomma som översättare. John Swedenmark är en annan ledstjärna, som utöver att vara en briljant översättare även har den unika förmågan att även tänka, skriva och diskutera kring översättning på ett alltid snarast sinnesutvidgande sätt.

Schulz_omslag.indd

– Ett par yngre översättare som kämpar på med att introducera omistliga författare är Jens Ahlberg som jobbar med Robert Walsers texter och så Emi-Simone Zawall som nyss gjorde ett smått fantastiskt urval av oöversatta Bruno Schulz-texter – stora insatser för den översatta litteraturen tycker jag. Min goda vän Slavica Agatonovic är en helt tvåspråkig översättare (till och från serbiska), en unik förmåga som jag verkligen kan fascineras av och som har ett dubbelt perspektiv på sina två modersmål.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Brief interview: Jeff Clark + 20 of his covers

power_ballads_front_1024x1024
(Wave Books)

We are not supposed to judge books by their covers, but I do whenever I see a book. If I have to choose between two similar books, I always go for the one with the most appealing cover. And if a cover is appealing enough, I might get the book without knowing much else about it. Jeff Clark, poet and graphic designer, makes covers that grabs my attention in this way – they make me want to hold the book and leaf through its pages. Some of them would be brilliant as posters.

Clark designs covers for several publishers, among them Farrar, Straus & Giroux, University of Minnesota Press, Wave Books and he design all the covers for Ahsahta Press. For this blog post I have selected 20 covers that Clark has designed for Wave Books and Ahsahta Press, two cool independent publishers specialized in poetry.

Juxtaposing covers made for these two publishers shows that Clark can move effortlessly between minimalism with beautiful type and more extravagant and colorful designs. Clark has, I think, contributed immensely to the visual identity of both Wave Books and Ahsahta Press. I had the opportunity to ask him a few brief questions.

You are a poet and you design covers mostly for poetry books. What’s the difference between designing covers for poetry books and, let’s say, academic studies from University of Minnesota Press?

– It turns out that—usually—I have more design autonomy when I work on a book for Minnesota than I do on the average poetry book. I think this has something to do with the fact that the average poet believes they have a good visual sense, so that when they submit their manuscript to the publisher, they will often submit their artwork ideas. In my experience, it’s not often that these design ideas are strong. A publisher like Minnesota, however, has a staff of design and production people who understand that all a designer needs are:
1) the manuscript
2) a general, non-restrictive design brief

Do you have a relatively large artistic freedom when you design for Wave Books and Ahsahta Press? Is your approach different when you design their respective covers?

– I do. Wave’s house style for book covers is black ink and type only, on uncoated, natural cover stock. Beyond that, I’m free to do anything.

– With Ahsahta I’m also fairly unfettered. Roughly half the time, though, manuscripts come to me with specific design/artwork ideas from authors. I need to either try and use them, or demonstrate by way of alternative concepts, why these directives aren’t worth exploring.

Could you please describe your work – how you work, the environment, if you listen to music – when it’s most fun and rewarding?

– Once my daughter is off to school, circa 7:00 a.m., I hit the decks. I work in the main room of my studio, and in the studio I’ve also built out rooms for photography and screenprinting, as well as a woodshop with a spray booth. Most of the art I use for book covers is made here. I listen to music when I’m typesetting pages, but not much when I’m trying to design.

– The work is most rewarding when I get to witness an author’s pleasure in my design—I live for that. It’s funnest when a client’s attitude is like: fuck everything we know about normative book design; just go for it. In those situations, I tend to work very minimally, or sometimes very messily.

– But where things get really fulfilling for me is when I’m designing for free for activist groups like RAW or Keep Ypsi Black or when I’m cutting stencils and spray painting signs for the street. My grounding is in the design of printed literary books, but it turns out that working with type for 20 years has really just been preparation for doing pro bono work for the people.

calamities_sc_for_website_1024x1024
cities_at_dawn_front_sc_1024x1024
agreenlight_1024x1024
Garments cover
.
kocot_soul_in_space_softcover_for_wave_website_1_1024x1024
Forty-one Jane Doe's

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Intervju: Niklas Qvarnström, litteraturkritiker

13932783_10153940298518074_6894813807411788524_n-1
Niklas Qvarnström Foto: Sara Alehed

 

Litteraturkritikens status har minskat de senaste decennierna. Som en ovanligt drastisk illustration till det kan man kanske erinra sig novellen ”Bullet in the Brain” av Tobias Wolff. En manlig kritiker är på en bank när beväpnade rånare med huvor stormar in i lokalen. Litteraturkritikern fäller någon kommentar och blir tillsagd att hålla käften. Men det är som om kritikern inte kan kontrollera sina impulser att agera smakdomare. Han får, vilket redan titeln avslöjar, en kula i huvudet.

Wollf skrev naturligtvis novellen som ett skämt, den är otippat humoristisk, men antipatier mot kritiker verkar vanligt, inte minst bland författare. Vilket naturligtvis är förståeligt, att kämpa i tre fyra år med en bok, investera allt man har i den, för att sedan bli avfärdad på 2500 tecken, det måste svida rejält. Men vad är alternativet? Att avskaffa negativa recensioner? Avskaffa litteraturkritiken?

Mitt förhållande till litteraturkritiker är ungefär som fans till fotbollslag eller som musiknördars till skivbolag. Man fastnar för vissa av dem och följer dem. Man bygger upp någon slags relation till dem. Göran Greider har varit som ett Hertha Berlin för mig och Horace Engdahl som ett Chelsea. Lars-Olof Franzén har varit som Blue Note och Bengt Holmqvist som Decca. Något i den stilen. Unga kritiker som Viola Bao och Victor Malm kan jag inte placera ännu, men jag vet att jag kommer att följa dem i åtskilliga år.

En av de svenska kritiker jag följer med störst behållning är Niklas Qvarnström, som skriver för bland annat Sydsvenskan. Han var vänlig nog att svara på frågor om litteraturkritik, ett ämne som det med jämna mellanrum förs ganska hårda debatter om.

Det vore roligt om du kunde börja med att berätta lite om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till kritiken? Minns du vilket ditt första arvoderade uppdrag var?

Min första arvoderade recension var mycket ambitiös. En lång anmälan av de första tre banden av Gunnar Ekelöfs Skrifter, med Reidar Ekner som redaktör, i Nordvästra Skånes Tidningar. Det var på hösten 1991, jag var tjugotvå och läste (eller hade precis läst) litteraturvetenskap i Lund. NST hade på den tiden en driftig kulturredaktör som raggade unga talanger bland studenterna, beredda att skriva för billig peng. Utöver mig bland andra Kristina Lundblad, Gabriella Håkansson, Carl-Henrik Fredriksson och Jonas Thente. Jag tror jag fick 400 spänn för texten, men fick framförallt behålla de tjusiga böckerna som jag annars inte skulle haft råd att köpa. Jag skrev den för hand och renskrev på maskin, satt och tippexade över stavfel, varefter jag snällt gick till biblioteket och drog en kopia som jag skickade till tidningen med Posten. Det kunde ha sina risker; när min text om de tre sista banden publicerades halvannat år senare hade sidorna blandats ihop utan att någon upptäckt att resultatet var fullkomligt oläsbart.

Vad är allra roligast och mest givande med att bedriva kritik?

Roligast och mest givande är fortfarande att i efterhand, medan jag formulerar mig kring en bok jag just läst, förstå min egen läsupplevelse.

Det blossar med jämna mellanrum upp debatter om litteraturkritik. De inleds vanligtvis med att någon inom det litterära fältet, oftast någon som är lite äldre, påstår att det litterära samtalet har förflackats. På det följer svar av kritiker eller kulturchefer som svarar att kritiken i stort sett är oförändrad eller att den till och med har blivit bättre. Mer sällan diskuteras den grundläggande frågan varför det är viktigt, för hela det litterära fältet, att det finns en vital litteraturkritik. Skulle du kunna berätta lite om din syn på litteraturkritik? Vilka funktioner tycker du att dagens litteraturkritik har och bör ha?

Jag deltar aldrig i debatter om kritikens utan tvivel ständigt pågående kris, men hoppas bidra med ett svar på vilka funktioner jag tycker litteraturkritiken bör ha genom de recensioner jag skriver. Det vill säga (i bästa fall) kvalificerade omdömen, formulerade på ett (i bästa fall) förtjänstfullt sätt, som (i bästa fall) tar hänsyn till ambitionen hos författaren och i viss mån förlaget, till den tänkta målgruppen och så vidare, och som (i bästa fall) även lyckas säga något värdefullt om litteratur och mänskliga villkor.

Under förra året pågick en ganska hätsk och segsliten debatt. Till ganska stor del handlade den om resurser, om minskade kulturbudgetar, snåla arvoden till frilansare etcetera. Jag minns att jag tänkte att kritikens kris kanske är djupare. Vi lever i en tid i vilken de allra flesta inte längre tror på objektiva estetiska, eller ens etiska, värden. Om det är sant, varur ska litteraturkritiken då hämta sin legitimitet? Vad kan litteraturkritiken erbjuda som inte en algoritm på Amazon kan erbjuda?

Svaret ligger lite grann i frågan: Vad litteraturkritiken kan erbjuda är (i bästa fall) kvalificerade subjektiva omdömen, just med tanke på att det inte finns och aldrig har funnits några objektiva estetiska värden. En undertecknad text har en avsändare som en algoritm saknar.

Serietecknaren Liv Strömquist gjorde för en tid sedan en spaning, i någon av de poddar hon medverkar i. Den gick ut på att det har blivit allt vanligare att kritiker recenserar karaktärer, snarare än boken, filmen eller teveserien som ett autonomt konstverk. Hennes främsta exempel kom nog från teveserien Boys; flera kritiker sågade den för att de inte tyckte att karaktärerna var några sköna snubbar. Finns det, tycker du, en liknande tendens inom litteraturkritiken? Har moralen delvis trängt undan estetiken i kritiken?

Det finns det säkert. Nyligen hörde jag om ett universitet i USA som strukit Albert Camus Främlingen från litteraturlistan, på studenternas begäran, eftersom de tyckte att huvudpersonen betedde sig rasistiskt, och det är ju inte bra om så sker i verkligheten. Uppbyggligheten är litteraturens främsta fiende. Vissa identitetspolitiska perspektiv, som blir vanligare inom kritiken, kan som jag ser det bädda för moralism.

Jag läste nyligen en underhållande och pretentiös essä, Pretentiousness. Enligt författaren, Dan Fox, är det pretentiösa en förutsättning för ett blomstrande kulturliv. När jag läste essän tänkte jag mig kritiken lite som en frizon för det pretentiösa. Kan litteraturkritiken vara ett fält där det pretentiösa inte bara är tillåtet, utan också något eftersträvansvärt? Eller är det just det som upplevs som pretentiöst som riskerar att stöta bort läsarna?

Både ock. Att ha pretentioner (i bemärkelsen ambitioner) behöver ju inte vara fel; pretentiöst (i bemärkelsen pompöst) blir det väl om det inte finns täckning för anspråken. Men, beträffande kultursidor och kritik: om referenserna, statistiken och terminologin på en sportsida stöter bort de läsare som inte förstår innehållet, ser man det inte som ett problem.

Det finns en uppfattning, kanske vanligare förr, att kritik är eller kan vara en litterär form i sig. New York Times filmkritiker A.O. Scott ansluter exempelvis till den här tanken i helt nyligen utgivna Better Living Through Criticism. Skulle du kunna nämna några kritiker som du tycker lever upp till de här anspråken och som du gärna läser? Berätta gärna vad som utmärker dem.

Film- och litteraturkritiken av Göran Sommardal på radion är ofta språkligt virtuos och underhållande i egen rätt. Jonas Thente kverulerar stilfullt i DN. Isabelle Ståhl sätter samman oväntade referenser i Svenskan. Torbjörn Elensky har folkbildande kvaliteter. Gabriella Håkansson är ofta passionerat hissande och dissande i Sydsvenskan. Som Thente för en del år sedan skrev i sin dödsruna över den i förtid bortgångne GP-kritikern Johan Dahlbäck: att hans recensioner ofta var litterärt överlägsna de böcker han anmälde. Det finns flera exempel på det. Dessutom är ju många kritiker också författare.

Grand Zero

Ett varmt tack till Niklas Qvarnström, som också är författare till romanen Grand Zero:

”Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.”
Eva Johansson i Svenska Dagbladet

Här kan du läsa om Qvarnströms favoritböcker 2015.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Intervju: Sara Arvidsson, redaktör

arvidsson_sara

Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers Förlag

 
Författaryrket brukar karakteriseras som är ensamt, medan redaktörens yrke brukar beskrivas som anonymt. Gordon Lish, född 1934, författare, lärare, tidskrifts- och förlagsredaktör, är något så ovanligt som en väldigt känd, för att inte säga ökänd redaktör.

Mest känd är Lish för sitt arbete med novellisten Raymond Carver, vars stilbildande prosa är utpräglat minimalistisk. När Carvers novellmanus blev offentliga kunde man jämföra dem med Lishs redigerade versioner. Det visade sig att Lish strukit och ändrat radikalt, på åtskilliga sidor drygt halva texten. Stephen King var en av dem som blev upprörda, han menade att det var ett grovt övertramp. Andra menade att Lish gjort Carver en tjänst.

Men Lish verkar vara, både vad gäller kändisskap och redigeringsstil, ett undantag som bekräftar regeln. De flesta redaktörer håller en ganska låg profil och arbetar tätt samman med författare för att få ut det bästa av deras manus. Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers förlag, för att ta reda på mer om redaktörsyrket.

Det vore spännande att få veta något om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till att du blev redaktör?

Jag var ett klassiskt bokslukarbarn och har varit fascinerad av språk ända sedan jag insåg att alla texterna på schampoflaskan betydde ”För bästa resultat, avsluta med balsam”. Mina föräldrar läste mycket för mig och jag minns hur mamma alltid insisterade på att vi skulle ”smaka på språket” innan vi valde bok. Gillade vi inte stilen la vi ner boken. Hon hade också inte helt konventionella tankar om vilka böcker som lämpade sig för barn. Var det bra spelade innehållet mindre roll. Först var jag inne på framtidsyrket latinlärare, men så småningom hamnade jag på litteraturvetenskapen på universitetet. Jag var helt inställd på att forska, men det visade sig att forskning inte så väl låter sig kombineras med ett väl utvecklat bluffkomplex: särskilt humanistisk forskning kräver en enorm tilltro till den egna hypotesen, eftersom den i många fall inte bygger på data. Och så var det så ensamt! Jag saknade att samarbeta med andra.

Av en slump blev jag erbjuden jobb på ett litet förlag och insåg med en gång att det här var precis vad jag skulle göra. Då hade jag ändå hållit på med litteraturvetenskap i flera år, och frilansat med textarbete för reklambyråer och organisationer, men ändå aldrig lagt ihop ett och ett. Hade jag vetat vad en förlagsredaktör gör hade jag nog sökt mig till yrket med en gång. På sätt och vis har det också mycket gemensamt med litteraturvetenskapen, åtminstone de delar som jag intresserade mig mest: hur litterär effekt uppstår, den fysiska, faktiska kopplingen mellan orden på pappret och den värld som skapas. Skillnaden är att man gör det innan boken kommer ut istället för i efterhand.

Nyligen hittade jag en väldigt spännande bok, Editors On Editing, även om den handlar om den amerikanska bokbranschen. Enligt den verkar det som om redaktörer i USA, förutom att redigera text, också förvärvar manus/böcker. Ett vanligt påstående är också att redaktören har fått fler och fler arbetsuppgifter. Ibland liknar man yrket vid att vara projektledare. Skulle du kunna börja med att berätta lite om vad som ingår i ditt arbete, förutom att redigera?

Den amerikanska bokbranschens rollfördelning skiljer sig från den svenska – amerikanskans ”editor” motsvarar egentligen mer den svenska förläggaren. Nästa person i den amerikanska hackordningen är det som kallas ”copy editor”, den som gör det som kallas rad för rad-redigering, men i mitt yrke ingår mer än det.

Man skulle kunna beskriva det så att förläggaren är den som förvärvar manus och den som ansvarar för författarskapet som helhet. Förläggaren är ofta författarens första läsare och bollplank under skrivprocessen. När författaren har ett fullständigt manus tar jag över och ser till att det blir en färdig bok av det hela. Det innebär såklart framförallt att jag arbetar med själva texten, men också att jag projektleder och samordnar alla andra delar: formgivning, korrekturläsning, faktagranskning, bokens fysiska utformning och så vidare. Jag är även den som gör själva inlagan, alltså sätter boken i Indesign, och tillsammans med förläggaren skriver texter om boken.

Bokbranschen går igenom en ganska turbulent, och spännande, period. En stor del av förändringstrycket har, på ett eller annat sätt, med den digitala revolutionen att göra. Hur har redaktörsyrket förändrats de senaste 10-15 åren?

Jag har inte arbetat tillräckligt länge för att kunna svara på det, men visst är min bild att det hänt en hel del. Tidigare fanns det exempelvis ett separat sätteri som gjorde sättningen, förde in korrektur etc. Gränserna mellan olika avdelningar i ett förlagshus löses också upp, är min bild.

Mycket av det jag har läst – det finns en bra podcast om redaktörsyrket i förändring The Guardian också – handlar om att redaktörens tid att ägna sig åt att arbeta med manus har minskat. Men man kan väl fortfarande säga att arbetet med författare och deras texter är yrkets kärna?

Absolut. För alla redaktörer jag känner är det heligt, och det man prioriterar före allt annat. Det kan bli en inre dragkamp – att redigera kräver stort fokus, tid och ro att sjunka in i en text, och det kan vara frustrerande att försöka hitta det lugnet när man springer på bollar hela tiden: löser bildrättigheter i Polen, pillar med baksidestexter, rättar avstavningar.

Naturligtvis handlar det också om resurser, det gäller ju hela mediabranschen. Jag skulle gissa att antalet assistenter var högre förr. Men personligen tycker jag att det också kan finnas fördelar med att få jobba med boken som helhet, och inte enbart med texten. Hur en text sätts kan vara meningsskapande, ett styckes faktiska placering på sidan kan förstärka hur texten upplevs av läsaren, och där tror jag att det finns en poäng med att det är samma person som arbetat med texten som också ger den dess form. Samma logik gäller omslagsformgivningen, bilder, texter. Det finns ett samspel mellan alla dessa detaljer. Plus att det är tillfredsställande om man är ett neurotiskt kontrollfreak.

Vad är det som gör redigerandet så speciellt?

Textredigering är helt magiskt. Att ord på pappret kan skapa känslor, bilder, stämningar hos läsaren – och att dessa känslor och bilder kan ändras, manipuleras genom att ord byts ut, flyttas, stryks – det är fullständigt fascinerande för mig. Skippa sista meningen i stycket och något händer. Lägg till ett ord och en värld framträder. Det förhållandet mellan det fysiska och det översinnliga upphör aldrig att fängsla mig.

Det är också fruktansvärt kul att få kliva in i alla dessa disparata världar. Min sökhistorik på nätet är helt sjuk. Vad exakt kallas en sådan där skäggstump som löper rakt lodrätt från underläpp till haka (porrskägg föreslog någon), hur många sälar dog i säldöden på 80-talet (och räknas både knubbsäl och gråsäl in i den siffran), är en isglass på trettiotalet en anakronism (isglassen slog igenom på 20-talet i USA, men vete tusan när gemene man började äta den i Centraleuropa, jobbar fortfarande på den uppgiften).

Jag minns fortfarande hur förbluffad jag blev – jag var kanske 14-15 – när jag läste att Strindbergs förläggare hade gjort ändringar i hans manus. Antagligen visste jag knappt någonting om att ge ut böcker, men det finns ändå en laddning i att någon annan än författaren ska ha synpunkter på en texts slutgiltiga utformning. Jag har läst exempel på redaktörer som bett författare att skriva om hela romaner eller bett dem att kapa de sista 300 sidorna. Skulle du kunna berätta om vad du vanligtvis redigerar – enligt Editors On Editing verkar det finns många olika typer av redigering – och någonting om omfattningen.

Det som är så roligt med att vara redaktör är att ingen redigering är den andra lik: det beror helt på texten du möter. De flesta redaktörer på Albert Bonniers Förlag jobbar också över hela spektret och med alla genrer, från lyrik till spänningsromaner till reportageböcker.

Jag brukar se mig själv som en ställföreträdande läsare – om inte jag hänger med är risken stor att andra läsare inte heller kommer att göra det. I grunden skulle jag säga att det handlar om att se till att texten faktiskt säger och gör det författaren avser. Uppfattar man att en viss replik är sarkastisk eller kan det slipas till genom ordvalen? Börjar man ana vem som är mördaren vid rätt tidpunkt, inte för sent, inte för tidigt? Ingen författare kan vara sin egen läsare eftersom den som skriver vet precis vad hon eller han menar. Det kan handla om att ett samband som existerar i författarens huvud – ledet mellan två tankegångar till exempel – faktiskt inte finns på sidan. Eller motsatt, att en slutsats framgår utan att den behöver skrivas ut, säg att någon är ledsen eller arg. Författaren vet själv exakt hur en romanfigur ser ut, beter sig, rör sig i rummet. Men får jag som läsare en bild av det? Där kan jag som redaktör visa på hur jag uppfattar texten, och peka på vad som kanske kan tas bort eller läggas till.

Men redigering är ingen exakt vetenskap, det är i mångt och mycket subjektivt, och det vi sysslar med är alltid bara att ge förslag och ställa frågor, som förhoppningsvis kan låsa upp texten för författaren, göra att hon eller han blir inspirerad eller ser nya aspekter. Jag är också ödmjuk inför det faktum att jag aldrig någonsin skulle kunna göra författarens jobb. Det är enkelt att komma i efterhand och ha synpunkter; respekten för den som faktiskt byggt detta universum är grundbulten i redaktörens arbete. Texten är alltid författarens, och beslutet att ändra något är alltid hans eller hennes. Det bästa som finns är när författaren kommer tillbaka med en tredje lösning, oftast mycket mer briljant än något man själv skulle kunnat hitta på, och när man märker att författaren själv känner att texten har lyft av att hon eller han gått detta extra varv med manuset. Då njuter man som redaktör.

Har du några redaktörer eller förläggare/redaktörer, svenska eller utländska, som förebilder?

Mina kollegor här på förlaget är mina förebilder: jag har aldrig träffat klokare, mer skarpsinniga eller hängivna läsare.

Och sist och slutligen. Redaktörens arbeta kan ha stor betydelse för den slutgiltiga texten. Tycker du att redaktörens namn bör stå någonstans på eller i boken, på samma sätt som exempelvis översättare och grafisk formgivare?

Nej, jag tycker inte det. Av den enkla anledningen att jag till skillnad från författaren, översättaren eller formgivaren faktiskt inte är upphovsperson – varken juridiskt eller praktiskt är det jag som skapat något. Det hänger också ihop med den här rollfördelningen som jag beskrev tidigare, och författarens absoluta frihet och makt över sin egen text. Det största erkännandet för mig handlar inte om att få synas utan om känslan av att ha bidragit till att en text träder fram i all sin glans. Det är helt oslagbart.

Ett tips från BearBooks. The Paris Review har flera makalösa intervjuserier, intervjuer som finns online med poeter, prosaister, fackboksförfattare, manusförfattare och redaktörer. Om du är nyfiken på ovan nämnda Gordon Lish, får du inte missa ”Gordon Lish, The Art of Editing No. 2”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Alex Trochut – Penguin Galaxy Book Covers

ALL_FRONT_WHITE-1274x1200 (1)The world is overflowing with images that are competing for our attention. Nevertheless, sometimes you come across an image, in print or on screen, that feels truly exciting and fresh. The creative output of Alex Trochut, illustrator and graphic designer from Barcelona, is abundant with bold, striking and yet intricate images and type. His style is expressive, even flamboyant, yet controlled and clean.

g-1200x1200

G. Lettering

go-1202x1200

Toyota. Poster

A few years ago Trochut relocated to New York City, and his work is sought after. When he lists his work, music comes first. He has made album covers and gig posters for Rolling Stones, Arcade Fire, Four Tet, Vampire Weekend, Caribou among others. Editorials: New York Times, The Guardian and Creative Review. Advertising: Absolut, Converse and Adidas. Fashion: Camper, Patagonia and Ecko Enterprises.

arcade_fire_poster_ok-1714x1200

Arcade Fire. Gig Poster

Trochut has also written a book, with a design invisible during daylight, aptly titled, More Is More. And he recently designed six hardcover science fiction and fantasy classics, published by Penguin US as a series last fall. These typographic covers are mesmerizing and they reveal, I think, something essential about Trochut’s aesthetics. I had the opportunity to ask him a few brief questions.

How would you describe your work to someone who hasn’t seen it before?

– I love to play with the fine line between abstract and figurative. Letters are often my sweet spot.

You seem to have a Spanish side, a little bit of Salvador Dali, and an American side, a little bit of Saul Bass for instance. Could you please tell us a little bit about your background and how your work has developed?

– I started to work as a graphic designer around 2003, since then I’ve always loved to dive into styles, let those carry the idea throughout. I don’t have a particular method when i work, i look forward to get lost into the process, i believe it is in that state you start figuring things out and create something interesting.

 

More is More. Book

What are the main themes of More Is More?

More is more is a monograph book that compiles the work done from 2003 to 2011. Dani Navarro was the one who came up with the idea, and together we divided the book in 3 parts: Inspiration, Gallery of works, and Process.

Binary Prints is a truly fascinating project. Please tell us a little bit about it.

– Following the publication of More is More, I became interested in the duality that could be represented in one two-dimensional work on paper. After some experimentation I came out with a process through which two completely separate images could be shown on one surface – one which appears in light, and one which appears only in the dark.

– What followed was a collaboration with some of the premiere electronic musicians of our time. I contacted James Murphy, Caribou, Four Tet, Damian Lazarus, Acid Pauli, John Talabot, Lucy and others to create a series of portraits that explore the people behind the music. Discussing themes of both visual and auditory natures.

sufjan_screenprint_final-1644x1200

Sufjan Stevens. Gig Poster

I get the impression that you really enjoy creating intricate type, almost like a graffiti writer. What makes type so fascinating?

– Text is malleable matter in constant change, always adapting to time and places. I find it fascinating that you can communicate so much just with form, without even reading the text. letter design is like non-verbal communication.

Please tell us about the Penguin Galaxy Series. It would be brilliant if you could say something both about details and the main ideas.

– The brief consisted on a strictly typographical approach, creating a consistent style throughout the whole series, from the shortest title Dune to the longest The Left Hand of Darkness. Although this wasn’t a system per se, it demanded that decisions were not made on a full custom context on each book, but thinking of them as a series.

STRANGER_WOOD-1200x1200

STRANGER_BACK_WOOD-1200x1200

Stranger in a Strange Land by Robert A. Heinlein

– The concept is based on the crash of perceptions based on behaviors, traditions, religions etc. that the book expresses in the differences between Mars and Earth. The words “Stranger in a” appear facing an opposite direction as “Strange Land”, confronting the subject and the context.

NEIUROMANCER_WOOD-1200x1200

NEIUROMANCER_BACK_WOOD-1200x1200

Neuromancer by William Gibson

– William Gibson created the concept of “Cyberpunk”. The future that Neuromancer pictures isn’t clean or sleek, its low key and obscure, mutated into a hybridization of all kinds. The glitch aesthetics is a good way to capture this mix between human and machine, physical and digital, humanizing the machines and mechanizing humans. Making a hybrid of both. The typography has a technology nostalgia approach using the colors of an old screen.

LEFT_HAND_WOOD-1200x1200

LEFT_HAND_BACK_WOOD-1200x1200


The Left Hand of Darkness
 by Ursula K. Le Guin

– Focused on Gethen (the frozen planet) and its androgynous society, these letters are duplicated and transparent, inducing to interpret as ice and the duplication of the same type of gender. On the back-cover we see the androgynous symbol.

2001_WOOD-1200x1200

2001_BACK_WOOD-1200x1200

2001: A Space Odyssey by Arthur C. Clarke

– 2001: A Space Odyssey is a timeless enigma that raises questions that escape the human comprehension, therefore the front cover plays with the idea of the reader solving a game. The back-cover teases the reader even more to decipher an impossible group of modular pieces that belong to the front cover. This lettering forces the reader to solve a 2 seconds solving game, who needs to turn around the cover 90 degrees in order to read it. VVideo of sketch

DUNE_WOOD-1200x1200

DUNE_BACK_WOOD-1200x1200

Dune by Frank Herbert

– An intricate political story of emperors, dukes and barons. Futuristic but with the same ingredients of a medieval epic story. The lettering has a hint of Egyptian jewelry designs inspired by the desert. Dune is, as a word, a quite special puzzling structure of letters that allow to read 4 different characters by simply rotating 90 degrees the “D” shape. I thought this logo, in some way, speaks of the strategic nature of Arrakis, a planet where different parts intersect from different points of view and interests. This design is going to be used in the back-cover. Video of sketch.

THEONCE_WOOD-1-1200x1200

THEONCE_BACK_WOOD-1200x1200
The Once and Future King by T. H. White
– Following up with the line style, this book cover is the result of merging the line style of the collection with a medieval style lettering. The icon of the sword is on the back, appearing half of it hidden, referencing the sword in the stone.

Alex Trochut always listens to music while working. These are two of his playlists: 1 & 2.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer, Recensioner

Interview: Emily Mahon on designing book covers

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Doubleday, Illustration: Rizon Parein

 
I have made interviews with several great Swedish and American graphic designers specialized in book covers. I have asked them rather similar questions, but the answers have varied considerably. This suggests, I think, that designing book covers is a craft. You can learn how to create great and captivating covers, but above all you have to make covers, over and over again. The final covers that we get to see, are only a fraction of those that are made.

I had the privilege to ask graphic designer Emily Mahon a few questions. She has worked for some of the most well known American publishers, and she has made covers for books of literary fiction as well as for books of non-fiction, contemporary as well as classics. She has made several stunning covers; one of my favorites is the cover she has made for Heidi Julavits The Vanishers. Further below you can see both the final cover, lush and irresistible, as well as two killed covers.

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Doubleday. Photo: Mike Lambert

 
Could you please tell us a little about your background and how and why you became a designer of book covers?

I studied Graphic Design at Penn State University. I needed to apply for the program which only accepted 22 students a year; it’s a very small program in a school of over 35 thousand students. After graduating, I focused on landing a job at a book publishing house in New York. To me, designing book covers is the most creative job I could have. Every book tells a different story, and reading has become a crucial part of my life. And I love that each cover is like a poster—there are no guidelines in terms of imagery or type that I use—it’s all based on what feels right for the audience.

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Doubleday. Tactile Typography: Dominique Falla

 
Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Vintage. AD: John Gall, Photo: Holly Lindem

 
What purposes are book covers supposed to fill?

Designing covers is not about making art. We need to sell books at the end of the day. Covers should market a specific audience for every book and they should give enough of a visual impact needed to inspire someone to pick up the book and read it!

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Random House, Photo: Bob Croslin

 

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd
Penguin. AD: Paul Buckley, Photo: Rich Evenhouse

 
How would you describe your style(es)?

I try never to have a style. I always try new approaches to how I look at a problem and to how I design. The content should dictate the style. It’s hard to stay fresh and current all the time but I think it’s important not to try and emulate trends, and stay true to the content.

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Doubleday. Photo: Andrew Purcell

 
Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Doubleday

 
Do you have a philosophy, rules of thumb or rituals that you follow during the creative process? Please tell us a little bit about the creative process.

As I’m reading a book, I usually jot down visuals or notes from the text that could help in defining the direction the cover will take. I usually make lists and sketch ideas before every turning to the computer to guide me. Sometimes I find it helpful to go to museums or look through magazines or books as I brainstorm, and I try to find inspiration in looking at other current book covers. There is so much great work out there, and seeing recent book covers inspires me to keep pushing my work and make myself a better designer.

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

Flatiron Books. Killed

 
Can you please tell us a little bit about the cover you made for The Guineveres and explain how it came about and how you intended it to work?

Well, as of this moment, the cover has been killed! This happens all the time, albeit a bit disappointing. I loved this novel and tried several different iterations before coming to this solution. The book takes place in the 1950s in a convent where four girls named Guinevere have been abandoned to be raised by nuns. I wanted to set this cover apart from what’s out there and felt that because the catholic theme was so strong, showing the cross in an abstract kind of way made for an interesting visual.

vanishers

Killed version

 

vanishers_flower3
Killed version

 
I’m also very fond of the cover you made for Heidi Julavits The Vanishers. Do you have any shelved versions of it, that we might take a look at?

This cover started in a very different place from the final version. Initially I took an interest in photographing the Barcelona chair, and projecting the title on it to create a dimensional feel.

vanishers_final

Doubleday. Final version

 
After many iterations of this cover the author decided she wanted to focus on more of a feeling rather than a depiction of the story. I decided it would be fun and energetic to work on a layered floral collage, that better represented the multi-layered emotional impact of the novel. It was really fun to create this cover. I originally preferred the type knocking out in white from the art, but the publisher felt that using a color would have more impact so that’s how the final cover was printed.

Lawh_9780385537629_jkt_all_r2.indd

AD: Emily Mahon. Design: Ben Wiseman

 
infreefall_3_600

 Nan A Talese/Doubleday, Photo of cut paper lettering: Geoff Spear

 
What are your favorite graphic designers, specialized in book covers, and why?

Gabriele Wilson, Keith Hayes, Kelly Blair, Peter Mendelsund, Oliver Munday… the list goes on! They are all extraordinarily creative and ambitious with their approaches and I’m very lucky to work around such talent in my office in the Knopf Doubleday Art Department every day.

If you have cravings for more beautiful covers, visit Emily Mahon’s homepage. Don’t miss the designs she has made for The Modern Library Classics.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer