Kategoriarkiv: Litterära termer

Litterära termer 51: rural noir

The Wolf Wants In by Laura McHugh
Laura McHugh – The Wolf Wants In (Spiegel & Grau)

”Part of the appeal of rural noir is that, to people living elsewhere, the way of life might seem a bit exotic and unexplored. The isolation and the forbidding landscape lend a sense danger and tension. Anything could happen in a place that feels beyond the bounds of law, where people might cross lines to survive, where there are plenty of places to hide bodies so they’ll never be found.

While I’ve been thrilled to see my home represented on a larger stage, not everyone here is happy about the boom in rural noir. Some people complain that it’s making us look bad to the rest of the world, that we’re being portrayed as degenerate hillbillies. There’s merit in that argument. There’s a fine line between depicting the flavor of a region and crossing into mockery by reinforcing stereotypes, but for me it goes back to my poverty-stricken childhood in the Ozarks and the feeling that my own life, my own stories, were not valid or relevant, that they weren’t worthy of being visible to an audience. For a decade, Missouri was the meth capital of the United States. Poverty and drugs and a lack of opportunity are real problems here.”

Citerat ur ”In Rural Noir, I Found Myself” av Laura McHugh

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer, Notiser

Litterära termer 50: fail-lit

”‘Fail again. Fail better,” wrote Samuel Beckett in what has become a familiar mantra in the world of business and tech start-ups – along with ‘Fail fast, fail better’ – where the notion of failure as a route to success has taken a firm hold. Recent years have seen a similar preoccupation seeping into literature, particularly in the memoir sector. Karl Ove Knausgård devoted several autobiographical volumes to everyday failures in My Struggle, and since then there has been a deluge of ‘fail-lit’, both in fiction and non-fiction. Could failure be the new literary success? And if so, doesn’t that mean it’s not really failure at all?”

Citerat ur ”Is failure the new literary success?” av Lindsay Baker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Litterära termer

Litterära termer 49: neoliberal realism / nyliberal realism

I ”The Problem of Neoliberal Realism in Contemporary Fiction” argumenterar Madeline ffitch, framgångsrikt, tycker jag, bland annat för att konflikten i samtidsprosan reducerats till en gimmick och en teknik som lärs ut på skrivarskolorna. Resultatet är något hon kallar för nyliberal realism. Den undviker inte konflikter, men den gör dem mer banala, binärt förutsägbara och den fjärmar oss därför från verklighetens konflikter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Litterära termer 48: infrarrealismo / infrarealism

9789185133840-450x735

”Hacer aparecer las nuevas sensaciones – Subvertir la cotidianeidad”
Manifiesto Infrarrealista

Infrarealismen är en poetisk rörelse eller riktning som grundades i Mexico City 1975 av ett tjugotal unga poeter, bland andra Roberto Bolaño, Mario Santiago Papasquiaro och José Vicente. Man förenades snarast av en rebellisk-anarkistisk attittyd än av en gemensam stil.

Man har jämfört infrarealisterna med beat-generationen, dess ifrågasättande av normalsamhället och det rådande poetiska idealet. Bolaño gick ju hårt åt mer etablerade poeter som Octavio Paz. Ja, han var ju inte helt förtjust i den dominerande magiska realismen heller, som ett tag praktiskt taget likställdes med sydamerikansk romankonst. Infrarealisterna arrangerade inte egna uppläsningar, men var kända, och fruktade, för att sabotera andras evenemang, bland annat ett där Paz deltog.

Infrarealisterna eller infras, som de också kallades, hämtade sitt motto från den chilenske konstnären Roberto Matta: ”Blow the brains out of the cultural establishment”.

I Roberto Bolaños vidunderliga roman De vilda detektiverna (Bokförlaget Tranan) berättas om en fiktionaliserad version av infrarealismen: ”realismo visceral”, i engelsk översättning ”visceral realism” och i svensk översättning ”inälvsrealism”. Det är en äventyrlig och romantisk roman, som kanske fångar något av infrarealismens glansdagar. Bolaño spränger den magiska realismens provinsialism, och förlägger handlingen till rader av olika platser i världen.

Bokförlaget Tranan:

”Det börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan: en kör av röster berättar om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Berättarna har träffat dem någon gång mellan 1975 och 1996: i Mexico City, i Madrid, i Barcelona, i ett kollektiv på en vind i Paris, på en camping på Costa Brava, i en fransk fiske-by, i Tel Aviv, i Luanda eller i ett fängelse i Israel. De talar om att vara ung, arg och poet, om att vara latinamerikan i exil, om pengar som luktar eller inte luktar, om droger, om sexuella besvär och experiment. Om drömmen om revolutionen som blev en feberhet mardröm, om kärlek som inte vill sig. Om att gå vilse. Och om vänskap.”

Infrarealistiskt manifest (spanska)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Litterära termer 47: solarpunk

”Welcome to solarpunk, a new genre within science fiction that is a reaction against the perceived pessimism of present-day sci-fi and hopes to bring optimistic stories about the future with the aim of encouraging people to change the present. The first book that explicitly identified as solarpunk was Solarpunk: Histórias ecológicas e fantásticas em um mundo sustentável (Solarpunk: Ecological and Fantastic Stories in a Sustainable World), a Brazilian book published in 2012. In 2014, author Adam Flynn wrote Solarpunk: Notes Toward a Manifesto.”

Citerat ur ”Sci-fi doesn’t have to be depressing: Welcome to solarpunk” av Tom Cassauwers i Ozy, 21 januari 2018.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer, Notiser, Recensioner

Litterära termer 46: Kakutanied

”A good review brought on elation. ‘It was like having the good fairy touch you on the shoulder with her wand,’ Mary Karr told NPR. A bad one incited rage, sometimes despair. Nicholson Baker compared getting a negative Kakutani review to undergoing surgery without anesthesia; Jonathan Franzen called her ‘the stupidest person in New York.’ (She had deemed his memoir ‘an odious self-portrait of the artist as a young jackass.’) What made her scary to writers made her reliable to readers: you couldn’t easily predict where her favor would fall. […] More so than any critic working today, Kakutani has become synonymous with her profession. Her name long ago entered the lexicon as a verb (‘to be Kakutanied’), a signifier of the ultimate cultural prestige.”

Citerat ur ”Farwell, Michiko Kakutani” av Alexandra Schwartz i New Yorker, juli 29, 2017. Bra artikel om att Kakutani avslutar sin tjänst som kritiker på New York Times efter 38 år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Litterära termer 45: Didion-esque

”[Joan Didion] has remained cool, and it is perhaps this enduring quality that has transformed ‘Didion’ into a word beyond just a proper noun. With the coy assistance of suffixes, her surname has become an adjective, with ‘Didion-like’ and ‘Didion-esque’ signifying all things Didion: a detached but insightful, prescient but vulnerable female writer, acidly exposing American faults to American readers.”

Citerat ur ”Slouching towards Didion: the book blurb bywords holding the industry back” av Rafia Zakaria i The Guardian. Zakaria gör iakttagelsen att det bara är vita kvinnors verk som blir betecknade som Didion-esque och menar att etiketten används ytligt och är hämmande för litteraturen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer