Category Archives: Noveller

Novell 149: ”A Visit” av Steven Millhauser

images (4)

Steven MillhauserVoices in the Night (2015)

Steven Millhauser är en av Amerikas mest egensinniga och främsta novellspecialister. Han har mer gemensamt med Italo Calvino och Jorge Luis Borges än med landsmännen Raymond Carver och Tobias Wolff. I hans noveller händer ofta det helt oväntade, som om det vore den naturligaste saken i världen.

”A Visit” från 1997, fint inläst av Richard Powers i New Yorker fiction podcast, handlar om en man som besöker en gammal vän, som han inte träffat på många år. Den gamle vännen har gift sig … med en groda. Det är en underhållande och melankolisk berättelse.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

The Trump Story Project – 10 noveller om framtiden i Trumps Amerika

fd77a795-2328-4892-82a9-37cf5c5ce97eimg400

I en artikel i New Yorker jämför Philip Roth president Donald Trump med den fiktiva karaktären Charles Lindbergh i hans roman The Plot Against America (2004). Roth tycker att det är mindre otroligt att Lindbergh, baserad på den kände flygaren, blir president, som han blir i romanen, än att Trump blivit president:

”It isn’t Trump as a character, a human type—the real-estate type, the callow and callous killer capitalist—that outstrips the imagination. It is Trump as President of the United States.”

Och i Times Literary Supplement kan man läsa ”Twenty Questions with Joyce Carol Oates”. En av de tjugo frågorna:

”Which is your least favourite fictional character?

Our newly elected US president. Overblown unconvincing stereotype of buffoon/ bloviator/ con-man/ psychopath crudely plagiarized from absurdist / prophet French playwright Alfred Jarry, Ubu Roi.

Den litterära presidenten och den fiktiva presidenten

Barack Obama kommer att bli ihågkommen som den litterära presidenten, eftersom han på så många olika sätt var engagerad i litteraturen och läsandet som en positiv kraft. Men Donald Trump ser också ut att bli en litterär president, på sitt sätt, för att han sätter många författares fantasi i rörelse.

Man Booker prize-vinnaren Howard Jacobson har skrivit en bok som en reaktion på att Donald Trump blivit vald till president. Den kommer ut redan i april och har titeln Pussy och handlar om Prince Fracassus, ”heir to the Duchy of Origen, famed for its golden-gated skyscrapers and casinos […]” Jacobsen började skriva boken redan under valkampanjen, men när Trump vann valet började han skriva dagligen två månader i sträck. ”Satire is an important weapon in the fight against what is happening and Trump looks like a person who is particularly vulnerable to derision,” sa Jacobson till The Guardian.

Tio nya noveller om framtiden i Trumps Amerika

images

Och sajten Slate har just sjösatt ett projekt: ”Introducing the Trump Story Project” Slate och Ben H. Winters, författare till den helt aktuella kontrafaktisk dystopiska romanen Underground Airlines (2016), har bjudit in 10 författare att skriva varsinn novell på temat att leva i ett framtida Amerika med Trump som president. Den första heter ”The Daylight Underground”, handlar om en massdeportation av en miljon människor och är skriven av Héctor Tobar. Den här novellserien blir spännande att följa.

Missa inte heller att läsa Philip Roths klassiska essä ”Writing American Fiction” som publicerades redan 1961:

”[The] American writer in the middle of the 20th century has his hands full in trying to understand, and then describe, and then make credible much of the American reality. It stupefies, it sickens, it infuriates, and finally it is even a kind of embarrassment to one’s own meager imagination. The actuality is continually outdoing our talents, and the culture tosses up figures almost daily that are the envy of any novelist.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Noveller, Nyheter

Novell 147: ”Spiderweb” av Mariana Enriquez

9780451495136

Den unga argentisnka journalisten och författaren Mariana Enriquez har fått mycket uppmärksamhet för sina kusliga, men också humoristiska, noveller i en något gotisk stil. En av dem, ”Spiderweb” har redan publicerats i New Yorker, decembernumret 2016, och i vår kommer hennes novellsamling Things We Lost in the Fire, en av vårens mest emotsedda.

”Spiderweb” handlar om en ung argentiska som tillsammans med sin man åker och hälsar på släktingar i Paraguay, en resa under vilken all irritation hon känner gentemot maken kommer upp till ytan och blir omöjlig att bortse ifrån. Och hon blir påmind om att hon fortfarande avskyr insekter.

Många kända författare har blurbat Enriquez bok, bland dem Helen Oyeyemi:

”These spookily clear-eyed, elementally intense stories are the business. I find myself no more able to defend myself from their advances than Enriquez’s funny, brutal, bruised characters are able to defend themselves from life as it’s lived.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Novell 146: ”Who Will Greet You At Home” av Lesley Nneka Arimah

images-3

En av de mer emotsedda novellsamlingarna i vårens amerikanska utgivningen är What it Means When a Man Falls from the Sky (Riverhead Books) av Lesly Nneka Arimah, som har nigerianska rötter men är född i UK och bosatt i USA. För ett par år sedan publicerade New Yorker hennes novell ”Who will greet you att home”, som ingår i den nya samlingen.

Ogechi, en ung nigeriansk kvinna, försöker desperat skaffa barn. Det går till så att hon gör dockor av olika material. Dockorna måste enligt traditionen välsignas av kvinnornas mödrar, varpå dockorna kan börja leva, men det tar ett tag innan de börjar likna människobarn.

Ogeshis mor är emmellertid en riktig tyrann som parasiterar, bokstavlit talat, på dottens glädje och lycka. Och hon tar betalt av dotter för att välsigna hennes docka/barn. Arimah har sagt att novellen handlar om hur kvinnor utsetts för en stark press att skaffa barn.

Det här är lysande magisk realism med inslag av surrealism, och säkert också influenser från Kafka. Det är en ganska obehaglig berättelse, vissa av dock-barnen är lite lätt horrorbetonande, men det balanseras av Arimahs livsbejakande svarta och absurda humor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Novell 144: ”An Honorable Woman” av Otessa Moshfegh

9780399562884
Utkommer i januari 2017

 

Otessa Moshfegh är en av den nya amerikanska litteraturens klarast lysande stjärnor. Hon behärskar både roman- och novellformen. I novellerna är det ofta något som är skevt eller vagt obehagligt. Det är det också i ”An Honorable Woman”, publicerad i The New Yorker och med i novellsamlingen Homesick for Another World (Penguin Press), som kommer ut strax efter årsskiftet.

Novellen handlar om två grannar:

”He was only sixty but looked far older. Vitiligo had stripped his brittle hair of its color, made his face seem riddled with fat freckles. The girl was pretty, sturdy, in her early thirties. She had been living next door to the man for two months already. He had just been waiting for the proper moment to introduce himself.”

Mannen, Jeb, har ett lite gränslöst och stalkeraktigt beteende. Han gör iakttagelser som: ”Her breasts, Jeb noticed, were untethered—no bra.” Han har genuint konstiga idéer: ”Jeb had even heard her passing gas a few times, and he hoped one day to tell her so.”  Hans manipulativa försök att förföra sin granne – han rekommenderar henne också för en yngre släkting – är både avslöjande, obehagliga och tragiska.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Novell 143: ”All At One Point” av Italo Calvino

cc

Jeff Dorchen läser Italo Calvinos fantastiska lilla novell ”All At One Point” från Cosmicomics, en av hans allra mest fantasirika böcker. Novellen börjar, bokstavligt talat, i tidernas begynnelse, strax före big bang.

Uppläsningens längd: 8 min

Läs om Cosmicomics:

”Calvino was ahead of his time in so many ways that only now, 25 years after his death, is his work widely perceived not as marginal because it is fantasy, but as a landmark in fiction, the work of a master. When he was writing, science fiction was not to be spoken of in literary circles, and comic books were if possible even less acceptable. Few literary critics could imagine discussing them seriously until the late 90s. If they paid any attention to the name Calvino gave these stories, it was to emphasise one implication, the cosmic comedy.”

Ursula K. Leguin i The Guardian: ”Into the cosmos with Qfwfq”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller