Kategoriarkiv: Noveller

Novell 150: ”The Size of Things” av Samanta Schweblin

9789100168285

Den senaste boken av argentinskan Samanta Schweblin på svenska, kortromanen Räddningsavstånd (Albert Bonniers Förlag), beskrivs som ”en tät och febrig mardröm, en psykologiskt laddad kortroman om faran mitt i vardagen”. Boken har höjts till skyarna och hennes novell i New Yorker, ”The Size of Things”, har också något drastiskt och mardrömslikt över sig, även om den också har lättare absurdistiska drag. En komprimerad och rafflande novell, om en man som tillfälligt tar sin tillflykt till en leksaksaffär.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 149: ”A Visit” av Steven Millhauser

images (4)

Steven MillhauserVoices in the Night (2015)

Steven Millhauser är en av Amerikas mest egensinniga och främsta novellspecialister. Han har mer gemensamt med Italo Calvino och Jorge Luis Borges än med landsmännen Raymond Carver och Tobias Wolff. I hans noveller händer ofta det helt oväntade, som om det vore den naturligaste saken i världen.

”A Visit” från 1997, fint inläst av Richard Powers i New Yorker fiction podcast, handlar om en man som besöker en gammal vän, som han inte träffat på många år. Den gamle vännen har gift sig … med en groda. Det är en underhållande och melankolisk berättelse.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Under Noveller

The Trump Story Project – 10 noveller om framtiden i Trumps Amerika

fd77a795-2328-4892-82a9-37cf5c5ce97eimg400

I en artikel i New Yorker jämför Philip Roth president Donald Trump med den fiktiva karaktären Charles Lindbergh i hans roman The Plot Against America (2004). Roth tycker att det är mindre otroligt att Lindbergh, baserad på den kände flygaren, blir president, som han blir i romanen, än att Trump blivit president:

”It isn’t Trump as a character, a human type—the real-estate type, the callow and callous killer capitalist—that outstrips the imagination. It is Trump as President of the United States.”

Och i Times Literary Supplement kan man läsa ”Twenty Questions with Joyce Carol Oates”. En av de tjugo frågorna:

”Which is your least favourite fictional character?

Our newly elected US president. Overblown unconvincing stereotype of buffoon/ bloviator/ con-man/ psychopath crudely plagiarized from absurdist / prophet French playwright Alfred Jarry, Ubu Roi.

Den litterära presidenten och den fiktiva presidenten

Barack Obama kommer att bli ihågkommen som den litterära presidenten, eftersom han på så många olika sätt var engagerad i litteraturen och läsandet som en positiv kraft. Men Donald Trump ser också ut att bli en litterär president, på sitt sätt, för att han sätter många författares fantasi i rörelse.

Man Booker prize-vinnaren Howard Jacobson har skrivit en bok som en reaktion på att Donald Trump blivit vald till president. Den kommer ut redan i april och har titeln Pussy och handlar om Prince Fracassus, ”heir to the Duchy of Origen, famed for its golden-gated skyscrapers and casinos […]” Jacobsen började skriva boken redan under valkampanjen, men när Trump vann valet började han skriva dagligen två månader i sträck. ”Satire is an important weapon in the fight against what is happening and Trump looks like a person who is particularly vulnerable to derision,” sa Jacobson till The Guardian.

Tio nya noveller om framtiden i Trumps Amerika

images

Och sajten Slate har just sjösatt ett projekt: ”Introducing the Trump Story Project” Slate och Ben H. Winters, författare till den helt aktuella kontrafaktisk dystopiska romanen Underground Airlines (2016), har bjudit in 10 författare att skriva varsinn novell på temat att leva i ett framtida Amerika med Trump som president. Den första heter ”The Daylight Underground”, handlar om en massdeportation av en miljon människor och är skriven av Héctor Tobar. Den här novellserien blir spännande att följa.

Missa inte heller att läsa Philip Roths klassiska essä ”Writing American Fiction” som publicerades redan 1961:

”[The] American writer in the middle of the 20th century has his hands full in trying to understand, and then describe, and then make credible much of the American reality. It stupefies, it sickens, it infuriates, and finally it is even a kind of embarrassment to one’s own meager imagination. The actuality is continually outdoing our talents, and the culture tosses up figures almost daily that are the envy of any novelist.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Noveller, Nyheter

Novell 147: ”Spiderweb” av Mariana Enriquez

9780451495136

Den unga argentisnka journalisten och författaren Mariana Enriquez har fått mycket uppmärksamhet för sina kusliga, men också humoristiska, noveller i en något gotisk stil. En av dem, ”Spiderweb” har redan publicerats i New Yorker, decembernumret 2016, och i vår kommer hennes novellsamling Things We Lost in the Fire, en av vårens mest emotsedda.

”Spiderweb” handlar om en ung argentiska som tillsammans med sin man åker och hälsar på släktingar i Paraguay, en resa under vilken all irritation hon känner gentemot maken kommer upp till ytan och blir omöjlig att bortse ifrån. Och hon blir påmind om att hon fortfarande avskyr insekter.

Många kända författare har blurbat Enriquez bok, bland dem Helen Oyeyemi:

”These spookily clear-eyed, elementally intense stories are the business. I find myself no more able to defend myself from their advances than Enriquez’s funny, brutal, bruised characters are able to defend themselves from life as it’s lived.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 146: ”Who Will Greet You At Home” av Lesley Nneka Arimah

images-3

En av de mer emotsedda novellsamlingarna i vårens amerikanska utgivningen är What it Means When a Man Falls from the Sky (Riverhead Books) av Lesly Nneka Arimah, som har nigerianska rötter men är född i UK och bosatt i USA. För ett par år sedan publicerade New Yorker hennes novell ”Who will greet you att home”, som ingår i den nya samlingen.

Ogechi, en ung nigeriansk kvinna, försöker desperat skaffa barn. Det går till så att hon gör dockor av olika material. Dockorna måste enligt traditionen välsignas av kvinnornas mödrar, varpå dockorna kan börja leva, men det tar ett tag innan de börjar likna människobarn.

Ogeshis mor är emmellertid en riktig tyrann som parasiterar, bokstavlit talat, på dottens glädje och lycka. Och hon tar betalt av dotter för att välsigna hennes docka/barn. Arimah har sagt att novellen handlar om hur kvinnor utsetts för en stark press att skaffa barn.

Det här är lysande magisk realism med inslag av surrealism, och säkert också influenser från Kafka. Det är en ganska obehaglig berättelse, vissa av dock-barnen är lite lätt horrorbetonande, men det balanseras av Arimahs livsbejakande svarta och absurda humor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 144: ”An Honorable Woman” av Otessa Moshfegh

9780399562884
Utkommer i januari 2017

 

Otessa Moshfegh är en av den nya amerikanska litteraturens klarast lysande stjärnor. Hon behärskar både roman- och novellformen. I novellerna är det ofta något som är skevt eller vagt obehagligt. Det är det också i ”An Honorable Woman”, publicerad i The New Yorker och med i novellsamlingen Homesick for Another World (Penguin Press), som kommer ut strax efter årsskiftet.

Novellen handlar om två grannar:

”He was only sixty but looked far older. Vitiligo had stripped his brittle hair of its color, made his face seem riddled with fat freckles. The girl was pretty, sturdy, in her early thirties. She had been living next door to the man for two months already. He had just been waiting for the proper moment to introduce himself.”

Mannen, Jeb, har ett lite gränslöst och stalkeraktigt beteende. Han gör iakttagelser som: ”Her breasts, Jeb noticed, were untethered—no bra.” Han har genuint konstiga idéer: ”Jeb had even heard her passing gas a few times, and he hoped one day to tell her so.”  Hans manipulativa försök att förföra sin granne – han rekommenderar henne också för en yngre släkting – är både avslöjande, obehagliga och tragiska.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 143: ”All At One Point” av Italo Calvino

cc

Jeff Dorchen läser Italo Calvinos fantastiska lilla novell ”All At One Point” från Cosmicomics, en av hans allra mest fantasirika böcker. Novellen börjar, bokstavligt talat, i tidernas begynnelse, strax före big bang.

Uppläsningens längd: 8 min

Läs om Cosmicomics:

”Calvino was ahead of his time in so many ways that only now, 25 years after his death, is his work widely perceived not as marginal because it is fantasy, but as a landmark in fiction, the work of a master. When he was writing, science fiction was not to be spoken of in literary circles, and comic books were if possible even less acceptable. Few literary critics could imagine discussing them seriously until the late 90s. If they paid any attention to the name Calvino gave these stories, it was to emphasise one implication, the cosmic comedy.”

Ursula K. Leguin i The Guardian: ”Into the cosmos with Qfwfq”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 142: ”Överums gamla kyrka” av Jerker Virdborg

9789100138738

Jerker Virdborg debuterade med en urstark novellsamling, Landhöjning, två centimeter per natt (Albert Bonniers, 2001), och har sedan dess etablerat sig som en av landets skickligaste prosaister. Hans senaste bok, Skyddsrummet Luxgatan (Albert Bonniers, 2015), är också en novellsamling eller en samling länkade berättelser.

Boken består av femton korta noveller som länkas samman av en ramberättelse om tillvaron i ett skyddsrum i Stockholm under ett bombanfall. Kriget har kommit till Sverige, kanske är det i samtiden eller i framtiden? Det är som om Virdborg har smugit in delar av och stämningar från konflikter vi känner från omvärlden – Palestina, Jugoslavien, Ukraina – i en svensk geografi och kontext.

Staten har upphört att fungera. Stora delar av Stockholm spärras av. Myndigheter och milis konfiskerar privat egendom. Det löper en front genom Småland. Människor är på flykt. Allt är skevt och skrämmande, men man känner också igen sig.

Ett varmt tack till Jerker Virdborg för att vi fick publicera den här novellen ur Skyddsrummet Luxgatan:

Överums gamla kyrka

Tidpunkten var satt till klockan elva på förmiddagen. Då skulle det nämligen ha slutat att blåsa. Så gick i alla fall ryktet.
Och rykten gick fort nu. Ryktena om vad de hade gjort på andra platser.
Jag var där redan tjugo i. Och ryktet hade rätt. Vinden hade lagt sig.
Jag höll mig på avstånd, jag stod på andra sidan landsvägen, nära den gamla stenbron, och såg på när gruppen med beväpnade soldater placerade ut sig i en oval runt hela kyrkan.
Det var säkert rätt beslut från deras befäl. Jag såg hur fler och fler från samhället kom gående på småvägarna runt förskolan och brukslängorna och Ica-affären för att titta.
Men ingen vågade förstås gå riktigt nära. Faktiskt var jag en av dem som stod allra närmast. Och soldaterna brydde sig inte om mig, jag var ju för ung. Men om någon av de vuxna männen hade vågat sig närmare hade det naturligtvis kunnat hända något.
Jag tittade noga på kyrkans gräddvita fasader, de spröjsade fönstren och det lilla spetsiga tornet av svart plåt. Vi hade aldrig varit mycket för det religiösa i vår familj. Men jag mindes flera skolavslutningar på mellanstadiet därinne i kyrkan, hur jag och min kompis Mattias satt och sjöng texten till ”I denna ljuva sommartid” baklänges, hur Marléns klänning var vit och liksom prasslig och hur frökens parfym luktade så starkt från bänken bakom. Jag mindes också ett studiebesök därinne med skolan, när vi pratade om julevangeliet framme vid altaret, och så mindes jag en begravning, fast då var jag bara åtta år kanske, det var min klasskamrats storebror. Han hade drunknat. Orgelns bas, och prästens konstiga långa kläder – jag mindes det fortfarande mycket väl.
Hur gammal kunde kyrkan vara? Byggd i mitten av artonhundratalet?
Nu anlände ännu en täckt lastbil från parkeringen utanför kyrkogårdsmuren och ett tiotal soldater hoppade ner från flaket. Fem av dem gick genast fram till den lilla dörren vid sakristian och låste upp den, och snart kom de ut igen, bärande på ljusstakar, och två epitafier, och en stor silverkalk och den övre delen av dopfunten. Och sedan, efter en stund, kom en av dem ut med den där båten som hänger från taket därinne. Votivskepp heter det, har min pappa lärt mig. Sedan bar de ut ännu flera grejor, den gamla trämadonnan utan högerarm, en oljemålning som föreställde en folkmassa klädd i vitt, det stora krucifixet som brukade hänga framme i koret och de två väggbonaderna med apostlarna, eller vilka de nu var.
Som sagt, vi har aldrig varit vidare religiösa eller mycket för Gud i vår familj.
Alla de där gamla prylarna stod i alla fall uppställda nu, där på kyrkbacken, och snart började soldaterna lyfta upp alltsammans på lastbilsflaken.
”Du!”
Det var någon som ropade. Jag försökte se vem det var och så upptäckte jag en soldat som var på väg mellan alla gravstenarna på kyrkogården, och gräset var så grönt att det såg nästan overkligt ut. Soldaten hoppade ledigt över muren och korsade landsvägen.
Jag förstod först nu att han var på väg fram till mig, jag gjorde mig förstås beredd att springa.
”Vänta!” ropade han, och det var något i tonfallet som fick mig att stanna kvar, fast det var idiotiskt, och dessutom farligt.
”Innan det som vanligt börjar spridas en massa jävla rykten”, sa han, ”så vill jag att du berättar för alla du känner här, att vi tänker ta med oss alla de här fina sakerna till vår egen kyrka som vi byggt, borta i Källerås. Du vet var det är, va? Nära idrottsplatsen där. Var och en av er kan alltså komma dit och se alla sakerna. Vi snor ingenting! Vi bara flyttar det. Kan du säga det till alla de här som står och stirrar på oss där borta? Fattar du vad jag säger?”
Varför i hela världen skulle jag hjälpa till med det? tänkte jag, man jag sa ingenting.
Soldaten tittade dröjande på mig, och så kastade han något. Det for i en båge i luften, och landade i gräset nära mina gummiskor.
Först när han hade återvänt bort mot kyrkan såg jag vad det var: ett litet paket med minttuggummin.
Samtidigt gick nu fyra soldater med stora genomskinliga plastdunkar i händerna varsitt varv runt kyrkan och hällde ut bensin på grunden. Jag tänkte att det där aldrig kommer att ta fyr, för hela kyrkan var ju uppförd i stenputs och tegel, men sedan såg jag genom fönstren att flera soldater även befann sig inne i kyrkorummet med varsin dunk, och därinne, tänkte jag, finns det ju bänkar och träpaneler och…
Det tog inte många minuter för dem att bli klara, några vinkast drog genom luften, jag kände hur hela min kropp spändes av någon anledning, men sedan blev det stilla igen. Soldaterna samlades framför befälet, en kort men kraftig man, som tittade upp på molnen och sedan utdelade sina order med lågmäld röst.
Förberedelserna var tydligen klara. Strax därefter klev nämligen alla, utom ringen av vakter runt själva kyrkan, upp på lastbilsflaken igen och körde iväg längs landsvägen norrut, förbi bruket, och bort mot Källerås.
Men jag såg hur de stannade igen borta vid en av Petterssons åkrar, precis vid avtagsvägen som leder in till badsjöarna. De hade fått order om att vänta där och hålla uppsikt kanske.
En ensam soldat gick nu fram till det största kyrkfönstret med alla de där olikfärgade glasen och kastade något – förmodligen en sten från kyrkogårdsmuren – rakt igenom det, och kraschet ekade därinne. Därefter kastade han in ytterligare något, en brandgranat antagligen, för ögonblicket därefter syntes hur lågor slog upp därinne, och de växte sig snabbt högre och under tiden sprang han kvickt runt hela kyrkan och kastade brinnande tändstickor vid de ställen på grunden där soldaterna hade hällt bensin, och snart brann det i minst tio olika härdar runtom hela kyrkan.
Jag bara stod kvar där jag stod, utan att röra mig. Elden växte och växte, den verkade ta sig utan minsta problem, och gnistor steg från taknocken och virvlade iväg bort mot affären och tryckeriet.
I ögonvrån såg jag hur någon kom springande uppifrån skolbacken, prästen kanske, eller kantorn, jag kunde inteurskilja det på så långt håll. Men en tjock man var det, och han sprang rakt mot den brinnande kyrkan och han skrek och en av soldaterna som stod på vakt på östra sidan höjde sin automatkarbin och sköt, men rakt upp i luften, och flera andra från samhället som stod däruppe i backen hann fram till den springande mannen och hindrade honom från att ta sig ända ner, men han skrek och skrek, och soldaten sköt ännu ett varningsskott och sedan kunde jag inte se den tjocka mannen längre. De kanske förde in honom i ett av husen nära ålderdomshemmet, för säkerhets skulle.
Ljuden från elden steg, det dånade och ven på samma gång, och luften just ovanför lågorna dallrade så där som den gör när man ser en hägring precis ovanför en vägbana en het sommardag. Jag bara stod och stirrade, och minuterna måste ha gått, medan rökpelarna växte, och elden blev allt häftigare. Det gick ännu längre tid, och sedan såg jag hur första gavelväggen kollapsade, och därefter den norra kyrkväggen, och allra sist, i ett regn av knistor, föll tornet också samman, medan det smällde som pistolknallar från takplåten. Jag såg mitt i allt oljudet hur rader med blänkande orgelpipor knäcktes och rasade ner i lågorna, och värmevågen hade fått alla soldaterna att backa, och ett väldigt och underligt ljus ringlade sig över och reflekterades i alla bostadshusens fönsterrutor uppe i backen, där det nu syntes ännu mer folk som tittade på.
Kanske stod jag för nära egentligen, något skulle kanske ha kunnat rasa rakt över mig, jag kände värmevågen hela tiden, och jag vet inte hur länge jag stod där, det måste ha pågått en bra stund, det måste ha tagit över en timme, kanske två, jag vet faktiskt inte, jag såg att det brann i kronorna på två björkar nära vapenhuset, men så tittade jag igen, och då var träden borta.
När jag bestämde mig för att gå därifrån var det nästan bara sotiga murar kvar. En del av den södra väggen stod fortfarande, men det var allt, och den tjocka gråvita röken steg snett uppåt, och då och då smällde det till från högarna med aska och bränd bråte där innanför grundmurarna, medan alla gravstenarna i det där underligt gröna gräset stack upp som små grå torra klor – ja, det såg faktiskt ut så.
Och jag skulle ju gå därifrån nu, det fanns inte längre något mer att se, kyrkan var borta, och alla vaktsoldaterna hade visst åkt därifrån, utan att jag ens hade märkt det. När jag klev genom det höga gräset vid stenbron såg jag tuggummipaketet ligga och lysa helt vitt, och jag plockade inte upp det förstås, för ifall någon skulle se mig med det, eller se mig tugga, skulle det bli problem direkt. Så jag bara sparkade ner det i åns strömfåra, där nästan inget vatten rann, och jag gick iväg längs landsvägen, och jag såg att inga av deras lastbilar längre stod kvar borta vid Petterssons, så jag fortsatte helt enkelt att gå.
För, nej, jag ville inte möta några av de andra i samhället, alla de gamla vanliga ansiktena, höra allt det där som alla nu skulle säga om vad som hade hänt, här också, nu hade det hänt oss i Överum också. Jag ville inte hem till mamma och pappa heller, för de skulle säga exakt samma sak, så jag bara gick där längs vägen, förbi tryckeriet och fotbollsplanen, och vidare längs Petterssons åkrar. Jag vet inte varför eller vart jag skulle, jag följde landsvägen, och inga bilar eller lastbilar körde förbi åt ena hållet och inga åt det andra hållet heller, och jag gick precis i skarven mellan asfalten och gruset, och jag tänkte på gräset och jorden och havrepiporna och skalbaggarna, jag blundade och bara gick och gick och tänkte på ingenting alls.

Jerker Virdborg

© Jerker Virdborg

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 141: ”Verónica” av Lina Wolff

Lina Wolff lanseras just nu i den engelskspråkiga världen, med en översättning av hennes debutroman, vars obetalbara titel, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (Bonniers, 2012), har översatts rakt av. Och kritikerna gillar verkligen den här egensinniga feministiska romanen. Citerat ur Kirkus Reviews:

”The author demonstrates a marvelous command of language and creates characters with real depth, lending the book a sensual vibe and an acerbic wit that force its emotional truths to rise above the grunge of its hard-boiled setting. A poetic, unsentimental drama that offers a meditation on love in all its disparate forms.

De polyglotta älskarna (kartonnage)

I år kommer dessutom Wolffs andra roman ut, De polyglotta älskarna, men det var med den fantastiska novellsamlingen Många människor dör som du (Bonniers, 2009) som Wolff debuterade som författare. Det kändes som om den gjorde den svenska kortprosan lite rymligare.

Många människor dör som du

Man får vara glad om man läser en så här fin och originell novellsamling var tredje eller var femte år. Novellerna handlar inte sällan om personer som önskar att de vore någon annanstans, bokstavligt eller bildligt talat. Wolffs stil är nästan lite kattlik, novellerna är sällsynt suggestiva och vetter åt det absurda. De har ibland ett erotiskt och ofta ett sensuellt drag – orden antar sinnlig karaktär (”dunstar av olika språk”) – men är inte insmickrande. De är stundtals vansinnigt roliga.

Ett stort tack till Lina Wolff för att vi fick publicera en av novellerna, en av dem som utspelar sig i Spanien:

Verónica

 

Hon tog om Musse Piggs huvud och tryckte det mot sitt bröst. Hon såg upp på mig och log. Bakom henne stod Retiros kastanjeträd, och solen silade genom lövverken.
Det var en vacker eftermiddag.
Musse Pigg sträckte ut handen efter henne, sa något med stark peruansk accent.
Kom nu, sa jag.
Får Musse Pigg följa med?
Nej.
Jag gav honom ett mynt och sa att nu räckte det. Att han fick hitta några barn istället. Det var väl därför han var här.
Vi gick till den peruanska restaurangen på Ventura de la Vega. Hon sa att det var något med den peruanska accenten, att den hade något som vi i Spanien inte hade. Särskilt inte vi från Madrid.
Ni är så tunga i talet, sa hon. Som en stor tjur som vänder sig långsamt. Så är ni. Tunga och långsamma och dessutom läspar ni. Snarstuckna är ni också. Svartsjuk på Musse Pigg – haha.
Vad vill du säga egentligen? Att du vill ha Peru-Musse till efterrätt?
Kyparen kom och vi beställde.

Efter maten glömde hon Musse och började prata om sin syster och Juanito.
Tänk, sa hon, vad slumpen styr allt. Jag är säker på att om Juanito hade friat till min syster när något roligt eller i alla fall upplyftande hade hänt, då hade hon sagt ja.
Jag kom ihåg Juanito. Han hade wetlookgel i håret och på sommaren hade han linnekostym. Inte för att jag är bög, men jag tyckte att han såg ganska okej ut. Linneskjortan var hög i halsen, så som de är på maffiamänniskor och på han som skriver låtar för Elton John.
Ja, sa hon. Juanito borde ha friat en dag då min syster var på bra humör. Istället friade han en dag efter jobbet, när hon kom hem och var trött och sur och hade huvudvärk. Och tror du att han hade fixat något gott? Tänt ljus, eller ens diskat? Nej, han bara stod där i röran med ett leende på läpparna. Sträckte fram den fyrkantiga asken och trodde att hon skulle säga ja.
Vi skrattade. Jag tänkte mig Juanito som fick nobben i den höghalsade linneskjortan och med asken utsträckt mot hennes syster.
Men det var väl egentligen inte slumpen som gjorde att hon sa nej? sa jag. Det var snarare den dåliga tajmingen.
Jo, det kanske man kan säga. Juanitos oskicklighet.
Vi beställde in mer vin. Det var varmt ute och folk gick fram och tillbaka. Det var en hel del turister i omlopp. Man kunde höra dunstar av olika språk. Vissa bara satt och stirrade. En moped körde förbi. Jag tänkte på när jag skulle fria till henne.
Hur skulle du vilja att man friade till dig? frågade jag.
Till mig? Hon log. Jag vet inte. Men något kul måste det vara. Något spännande som sätter blodet i kokning.
Blodet i kokning?
Ja. Jag gifter mig inte om inte blodet kokar.
Du är så intensiv, sa jag.
Ja, de säger det, sa hon och såg glad ut.
Hon gick på toaletten och jag tänkte att det kanske var rätt tillfälle att fria nu, eftersom hon dragit upp det där med Juanito och stämningen var så påtagligt upprymd. Kanske skulle jag kunna fråga om blodet kokade i henne. Och om hon sa ja skulle det kunna tolkas som ett indirekt ja. Jag tänkte fram och tillbaka. Jag hade inga ringar. Det skulle inte bli något riktigt frieri.
kom hon tillbaka och sa att hon hade fått mens. Att hon måste gå hem för hon hade inget med sig.
Jag betalade och tänkte att frågan om tillfälle hade löst sig själv.

På natten och hela nästa dag tänkte jag. Sa hon det där om Juanito för att hon tyckte att det var dags för mig att fria?
Klart att hon sa det för att hon ville, sa Pedro. Fria nu för helvete. Få tummen ur.
Och kokningen då? Blodet måste koka sa hon. Jag vet inte hur man får blodet att koka på henne.
Vet du inte hur man får blodet att koka på din egen flickvän?
Äh. Jo visst vet jag. Men ändå. Du fattar.
Testa med en tjurfäktning. Och så friar du just som matadoren dödar tjuren.
Jag tänkte en stund.
Du har rätt. Då blir det oförglömligt.
Ja, det blir det.
Lite symboliskt också. Det blir som att säga: Ta emot den här ringen och säg adjö till livet.
Pedro skrattade åt min analys.
Du är för djup, sa han sen. Jag hänger inte med.
En tjur som dör. En ask som sträcks fram. Det kändes malplacé på något sätt. Å andra sidan var det sant som Pedro sa att jag alltid analyserade för mycket. Pedro analyserade inte. Hon analyserade inte heller. Jag hade faktiskt aldrig hört henne analysera något. Det var väl också något jag gillade hos henne.
Jag bokade biljett till San Isidiro. Femtonde april, på Ventas.

Hon var glad som ett barn. Hon hade samma röda blus med vita prickar som hon hade haft den dagen när Musse Pigg kom fram i parken. Vi köpte spunnet socker och hon åt och blev kladdig om munnen. Almodóvar skulle också komma, var det någon i kön som sa. En vit limousin stod parkerad i korsningen mot Goya. Kanske var det hans.
Almodóvars limousin står därborta, sa jag.
Han kör inte limousin, sa hon. Han åker taxi som alla andra. Kolla, där är Musse-killarna igen!
De stod tre på rad vid en av ingångarna.
Jag drog henne mot en av de andra ingångarna, och så var vi inne. Vi gick i gångarna. Människor strömmade till och det fanns något upprymt över dem, som före ett dödsfall eller en orgasm. Sanden på arenan var jämn. Ljudet sänktes och höjdes, dofterna stod ur hopen. Svett, tobak, förväntan. Solen hade passerat zenit. Någon drack rött vin ur en skinnplunta. Jag tänkte: undrar hur många som har stånd nu. Jag viskade till henne:
Undrar hur många som har stånd nu.
Vi satte oss på andra raden. Hon stötte till mig med sockervadden och jag blev kladdig på axeln. Jag tror hon stötte till andra också, för folk runt oss blängde surt. Jag kände på asken i fickan. I den andra fickan låg de färdigrullade jointarna. Jag visste inte om vi skulle röka före, efter eller under hela tiden. Risken var att hon skulle må illa. Hon hade aldrig varit på någon tjurfäktning och vi satt ju ganska nära. Jag beslöt mig för att spara dem. Då kunde vi röka dem i Retiroparken när hon sagt ja.
Den första tjuren kom in. Han var stor och handfast och svart, vägde 480 kilo och kom från Valladolid. Hon sa att han nog hade ätit ekollon och gräs i hela sitt liv, och säkert hade han befruktat ett oändligt antal kor. Han var med andra ord en lycklig tjur.
Vid första verónican applåderade publiken. Så nära hornet hade varit. Röster viskade runt oss – det skulle bli något speciellt, det här, med en tjurfäktare med sådant mod och så tjuren, såklart, tjuren. Vid nästa verónica viskade hon att nu hade verkligen hornet nuddat västen. Hennes ögon var uppspärrade och jag undrade om blodet kokade nu.
Ett lätt sorl gick genom tystnaden. Rörelserna i sanden var tunga, dova och mjuka. Asken låg i min ficka. Runda hörn hade jag på min, eftersom Juanito hade haft spetsiga hörn på sin.
Hon höll sin hand över min. Jag kände mig inte upprymd, och jag tyckte inte att hon såg upprymd ut längre. Hade ögonblicket gått mig ur handen? Hon satt där, putade barnsligt med de sockervaddskladdiga läpparna.
Jointarna, tänkte jag. Jag tände en och vi turades om. Den la sig mjukt runt mitt huvud. Och matadoren ställde sig i mitten. Hans väst var mörkgrön och broderierna i guld. Jag kunde se tyget höja och sänka sig över hans andhämtning och jag tänkte stå kvar så, låt mig sitta här och andas med bomullsmusslan runt mig och hennes hand över min.
Återigen tystnaden. Den svarta kroppen, stegen och sanden som slungades upp och svärdet som höjdes. Höjdes, sänktes och drogs ut.

Det var alltså nu jag skulle ha friat, men tillfället gled ur min hand och var borta på ett ögonblick. Sorlet steg runt oss. Jag tappade koncentrationen, gled runt i hjärnan. Jag tittade upp mot publiken, kunde inte låta bli att undra var Almodóvar satt. Hästarna drog ut kroppen och krattorna kom fram. Tjur nummer två var på väg in.
Jag spyr, sa hon då.
Du har väl ätit för mycket sockervadd, sa jag.
Jag måste ut.
Vi gick ut genom gångarna igen. Jag förebrådde mig min oskicklighet. Sockervadd, marijuana, sol och blod. Perfekt för ett frieri, eller för en spya.
Vi går till parken, sa hon. Där finns i alla fall skugga.

Vi låg under ett träd i Retiro. Det var en kastannj, och när jag kisade kunde jag se bladen röra sig mot ljuset. Det var vackert i motljus. Allt var vackert i motljus. Världen skulle ses i motljus. Lite längre bort sparkade några pojkar fotboll. Det var inte för varmt i skuggan. Det var alldeles lagom. Jag fingrade på asken i fickan.
plötsligt var han där. Den stora mjuka kroppen och de prickiga clownbyxorna. Masken av dålig plast, och den svarta näsan som inte alls var rund utan spetsig, som om den var hemmagjord.
Musse Pigg! ropade hon. Musse Pigg! Du anar inte vad jag varit med om.
Han satte sig bredvid oss i gräset, och hon berättade om tjurfäktningen.
Ja, spanjorerna är grymma, sa Musse.
Peruaner är underutvecklade, sa jag. Måste komma hit och jobba som Musse Pigg.
Hon blängde på mig. Hon klappade på Musse.
Han är bara lite svartsjuk, sa hon. Det är inget att bry sig om. Jag gillar i alla fall både Musse Pigg och peruaner.
Var kommer du ifrån? sa Musse.
Katalonien.
Är inte det Spanien?
Nej. Jag lärde mig inte spanska förrän jag var femton. Hemma fick man bara tala katalanska.
Det var som fan, sa Musse.
Ja det var det, sa hon.
Hur är det i Peru då? frågade hon.
Jag visste vad han skulle svara. Att det var vackert och roligt men omöjligt att leva där. Det är vad de säger. Det var också precis vad han sa. Hon lyssnade storögt, som om hon aldrig hört Sydamerikas största klichérepertoar förut. Musse pratade på. Hur lång tid kunde det ta att säga så lite?
Jag tände en ny joint, la mig ner igen och tittade upp i trädkronan.
Varför älskar jag henne så? tänkte jag. Det finns ju andra som hade varit både bättre och lämpligare. Som hade våtservetter i väskan, som inte gick runt med kladdig mun och blev glada och tända när de såg Musse i parken. Till exempel. Det fanns nog en myriad av kvinnor därute som var bättre än hon. Som man kunde föra samtal med. Som inte bara plötsligt gled bort i sin egen värld, och förlorade blicken och inte hörde vad man sa. Och ur en praktisk synpunkt så fanns det nog ett oändligt antal kvinnor som ville ha barn och som hade jobb. Fast jobb, med lön och rutiner. Hon däremot, jobbade på sin pappas bar. Diskade kaffekoppar. Det var vad hon ville göra, sa hon om man frågade henne. Social stimulans, så mycket kaffedrickande man ville och rejält med dricks om man lät folk klappa en i rumpan. Ja, bara det. Man hade kunnat ha en flickvän som inte sa såna saker öppet. Man hade kunnat ha en flickvän som inte låg och hånglade med en Disneyfigur i parken.
Men det var som det var, som det alltid varit. Första gången jag såg henne på baren, skrattet som gång på gång kom genom kaffekoppsklirret. Den andalusiska klänningen och den grötiga katalanska accenten. Hon hade satt sig framför mig med en kaffekopp, sagt att inte skulle jag sitta där alldeles ensam. Sen hade vi sovit i rummet som hon hyrde ovanpå baren och det var varmt och våra kroppar klibbade ihop. Jag tror att det var där vi klibbade ihop på riktigt, hon och jag.
I ett litet rum i bögkvarteret Chueca, en varm natt i juni medan kackerlackorna sprang utmed listerna.

Musse Pigg! Vad gör du?
Musse Piggs hand låg på hennes bröst. Jag tänkte: Nu dödar jag honom. Nu dödar jag fan ta mig den patetiske peruanen.
Okej, sa han och plasthuvudet vändes mot mig. Det var dumt. Men hon tog min hand. Jag gjorde inget.
Hon skakade på huvudet. Sen skrattade hon. Glipan, mellan tänderna.
Jag tycker att det räcker med Musse nu, sa jag.
Bara lite, sa hon. Det gör väl inget? Vi behöver väl inte vara så tråkiga? Inte så instängda? Det är så fint här i parken. Jag känner mig så glad. Upprymd. Det är som om blodet kokar.
Jag går och köper tidningen, sa jag.
Jag gick till tidningsstället på Independencia. Jag bläddrade i Quo och Semana. Jag tittade in mellan grenarna då och då. Jag tänkte vad fan håller jag på med. Lämna henne med peruanen. Men vad gör man. Inget normalt har någonsin funkat med henne. Allt var ett experiment. Det var så hon brukade säga:
Allt är ett experiment. Man måste alltid vara nyfödd.
Efter en stund gick jag tillbaka. Hon satt ensam under kastanjen. Musse var borta.
Och Musse Pigg? sa jag. Är han redan borta?
Jag tyckte inte om honom när han tog av sig masken. Han skulle inte ha tagit av sig masken. Det var dumt av honom.
Och blodet då? Kokar det fortfarande?
Kanske. Lite i alla fall.
Jag kysste henne. Lät tungspetsen kila in sig mellan hennes framtänder.
Tänkte att det kanske var rätt tillfälle att ta fram asken.

Lina Wolff

© Lina Wolff

Lämna en kommentar

Under Noveller