Kategoriarkiv: Recensioner

Red. Ed Jones & Christopher Nesbit: party! party!! party!!!

party-front-1

Red. Ed Jones & Christopher Nesbit
party! party!! party!!!
Arcive of Modern Conflict

Archive of Modern Conflict grundades i London, numer har man även kontor i Toronto, har i ett kvartssekel köpt in unika och udda foton och bilder, ofta hela samlingar, som sedan i urval ligger till grund för AMC:s tidskrift, AMC2, och en mycket exklusiv bokutgivning. I dagsläget har de 3-4 miljoner bilder i sina samlingar. Ett exempel – AMC löpte in samtliga foton från Kameruns första studio för färgfoto. Några av de fotona, som är helt underbara, finns med i ett tidskriftsnummer, AMC2 Issue 10.

party! party!! party!!! innehåller 114 privata och aldrig tidigare publicerade foton från Weimarrepubliken, i synnerhet från Berlin och dess omtalade nattliv. Efter första vätldskriget skulle en ny och fredlig värld byggas, men Tyskland ålades en skuld som var omöjlig att betala tillbaka. Resultatet blev hyperinflation och en hård kamp mellan socialister och kommunister, å ena sidan, och fascister och nazister, å den andra sidan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här beskrivs situationen av bokens redaktörer:

”The poor were particularly vulnerable. Any new day could bring disease, unemployment or crime. This precariousness of existence gave rise, in some, to a frantic desire to live in the moment – to celebrate, or escape reality. An exploration of decadence, sexuality and indulgence went alongside an innocence of the consequences of fascism or communism. Life, for many, became a kind of feast during a time of plague as Germany in the 1920s conducted a glorious and futile experiment in the art of partying.”

Jag tycker att allt Archive of Modern Conflict rör vid blir guld, så också denna gång, men jag tycker det vore roligt med lite fler foton på klubbarna och inifrån klubbarna. Men party! party!! party!!! ger tveklöst intressanta inblickar i Berlins omtalade nattliv, stämningarna, under 20-talet.

Archive of Modern Conflict bygger vidare på sitt unika projekt, som bara blir mer och mer intressant. party! party!! party!!! är ett utsökt objekt i sig. AMC;s tidskrift och böcker ges ut i små upplagor och är samlarobjekt Missa inte att besöka hemsidan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mine Dal: Everybody’s Atatürk

Cover_Mine_Dal_Atatuerk[1]

Mine Dal
Everybody’s Atatürk
Texter: Altan Öymen och Zülfü Livaneli
Edition Patrick Frey, No 303

Om du reser runt i dagens Turkiet, på landsbygden och i storstäderna, kommer du att se porträtt, foton och byster av Mustafa Kemal Atatürk (1881–1938), Republiken Turkiets grundare. Du kommer bland annat att se dem i frisersalonger, skrädderier, hos skomakare, i skolor och på restauranger. Du kommer att se konventionella porträtt, samt bilder av en rökande och dansande Kemal Atatürk. Du kommer även se Kemal Atatürks signatur som tatuering och som smycke. Han gör sig påmind i princip överallt i Turkiets sociala, kommersiella och offentliga liv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mine Dal, ”Everybody’s Atatürk”, Edition Patrick Frey, 2020

Fotografen Mine Dal, född i Istanbul men bosatt i Schweiz, har rest runt i hela Turkiet under lång tid – för att dokumentera Kemal Atatürks bildliga närvaro i dagens Turkiet. Hon har inte bara dokumenterat denna närvaro rakt av, hon har gjort det med stor känsla, finess och humor. Det är oerhört underhållande och estetiskt intressant att titta i den här feta boken. Drygt 600 sidor. Jag får lust att åka till Istanbul.

Många av porträtten sitter högt upp på väggarna intill taket, som för att visa att Kemal Atatürk fortfarande är upphöjd, den allra största. Han moderniserade Turkiet på snart sagt alla områden och det gick fort. Hans sekulära filosofi, baserad på västerländska förebilder, kallas kemalism.

I kemalismens namn förbjöd Atatürk religiös klädedräkt, mest känt är förbudet mot att bära fez. Hans propaganda lever kvar, och det är uppenbart att många turkar, unga och gamla, fortfarande högaktar honom. Det borde betyda att många turkar vill att landet återigen ska orientera sig mer mot väst, inte mot Ryssland.

Och det schweiziska kvalitetförlaget Edition Patrick Frey har inte sparat på krutet när de sammanställt den här boken med massvis med färgbilder. Med boken följer också två lösa porträtt av Atatürk, ett där han har uniform och pälsmössa, bister min och blicken riktad rakt mot betraktaren, och ett annat där han sitter och röker och dricker kaffe. Även på denna bild ser Atatürk bister ut. Han sitter i en korgstol och är helt moderiktigt klädd i västerländska kläder, kavaj, slips och slacks. Han har karisma och ser på vissa bilder ut som en filmstjärna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Patricia Lockwood: ”No one is talking about this”

81lCOcgXfxL

Patricia Lockwood
No one is talking about this
Riverhead Books

Patricia Lockwood: ‘That’s what’s so attractive about the internet: you can exist there as a spirit in the void’
The Guardian

Vissa människor blir så coola att andra nästan blir lite rädda för dem eller åtminstone ordenligt star struck. Författaren och poeten Patricia Lockwood är en sådan person; hon är hysteriskt rolig på ett originellt, avigt och skruvat sätt. Hon är bland det bästa som hänt den amerikanska litteraturen under senare år och humorn är en starkt bidragande orsak.

Loockwood  har mödosamt byggt upp en persona – hittills med två diktsamlingar och en verkligt smart och egensinnig självbiografisk bok, Priestdaddy – på Twitter. Follow the leader: @TriciaLockwood. Det finns ingen knivskarp gräns mellan det hon skriver på Twitter och i böckerna. Det verkar troligt att Lockwood regelbundet testar skämt och idéer på Twitter, där hon har nästan 95.000 följare och det gillar säkert hennes förlag, men hennes följare är också bitvis som en who’s who i den (engelskspråkiga) litterära världen.

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

Ett litet, litet nästan slumpvis axplock av Lockwoods följare: Wave Books, Rachel B. Glaser, Kathleen Rooney, tom hank, Freke Räihä, Rakel Chukri, NYRBB Classics, Guernica Magazine, Graywolf Press, Penguin Books USA, Elif Batuman, David Gutowski, Michael Chaub, Pultifagen, The Paris Review, Lincoln Michel, Fonograf Editions, Poets House, Laura Miller, Bloof Books, Vi Läser, LRB Bookshop, Independent Books, porochista khakpour, Petter Malmberg, Teju Cole, Fitzcaraldo Editions… Följare av det här slaget – författare, förlag, bokhandlar, kritiker – kan naturligtvis ge en ordentlig skjuts vid lanseringen av en bok. Förlagen söker säkert med ljus och lyckta efter nästa Lockwood, en kreddig Twitter-författare.

Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian

Jag brukar inte skriva skriva så mycket om marknadsföringen av böcker, men Lockwood har skapat något alldeles extra. Även detta: ”Patricia Lockwood is a contributing editor at the London Reviw of Books.” Ett litet men betydelsefullt kliv in i det litterära finrummet. Hon löper naturligtvis en viss risk att även fortsättningsvis betraktas som en ”Internetförfattare”, enligt vissa, inte en riktig författare. Men i sin nya prosapoetiska roman, självlysande, vackra och tragiska, No one is talking about this förekommer knapppt begreppet Internet, Lockwood använder i stället genomgående the portal. Och det låter onekligen coolare, mindre töntigt och slitet, och mer äventyrligt.

De senaste 50 årens 50 bästa memoarer, enligt New York Times

Jag skulle gärna tillbringa några timmar i Lockwood’s medvetande när hon skriver. Hon skriver smart, associationsrikt och ibland vansinnigt flippat. Om man inte fattar en eller annan meme är inte det hela världen; det kan vara ett ålderstecken. Texterna är relativt korta och har man väl börjat ” fortsätter man motståndslöst. Här är några korta texter av olika karaktär från bokens första del:

”She opened the portal, and the mind met her more than halfway. Inside, it was tropical and snowing, and the first flake of the blizzard of everything landed on her tongue and melted.”

Trump kallas genomgående diktator(n):

”The problem was that the dictator was very funny, which had maybe always been true of all all dictators. Absurdism, she thought. Suddenly all those Russian novels where a man turns into a teaspoonful of blackberry jam at a country house began to make sense.”

”She openes the portal. ‘Are we all just going to keep doing this till we die? people were asking eachother, ‘Are we in hell?’ Not hell, she thought, but some fluorescent rooom with eternally outdated magazines where they waited to enter the memory of history, paging through a copy of Louisiana Parent or Horse Illustrated.”

”P-p-p-perfect p-p-p-politics” she hooted into a hot microphone at a public library. She had been lightly critizicized for her incomplete understanding of the Spanish Civil War that week, and the memory of it still smarted. ”P-p-p-perfect p-p-p-politics will manifest on earth as a raccoon with a scab for a face!”

Lockwoods prosaskisser bygger ofta på en knivskarp observationsförmåga parad med en absurdistisk livskänsla och lyrisk sensibilitet. Bakgrunden till andra delen av No one is talking about this är att Lockwoods syster och hennes man fick ett barn med en grym dödlig sjukdom. Systern håller emellertid kompromisslöst modet uppe och Lockwood träder som i bakgrunden, men behåller bitvis en nedtonad komisk ton – långt ifrån allt handlar om föräldrarna och barnet. Vissa kritiker har hävdat att Lockwood inte har kunnat hantera allvaret och tragiken i den andra delen av romanen. Jag håller, med väldigt få undantag, inte med och systern har naturligtvis läst och godkänt boken. Jag tycker att den andra delen av romanen är väldigt drabbande.

Jag rekommenderar att man läser Priestdaddy först och sedan No one is talking about this. Om du inte tycker om någon av dem, inte blir berörd på några plan, är du kanske bortom all räddning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Michael Kvium ”A Retrospective”

KVIUM_COVER_291119.indd

Michael Kvium
A Retrospective
Red. Gitte Ørskou
Texter: Gitte Ørskou,
Brooke Lynn McGowan
Scheidegger & Spiess

”Vladimir: I don’t understand.
Estragon: Use your intelligence, can’t you?
Vladimir uses his intelligence.
Vladimir: (finally) I remain in the dark.”
― Samuel Beckett, Waiting for Godot

Omslaget till Michael Kviums A Retrospective är typiskt för den danske konstnärens bildvärld. En naken figur står i ett tomt rum. Han håller händerna över könet och kurar lite, som av skam. Det ser nästan ut som om ögonen är mjölkvita och oseende, vilket gör att mannen får ett mer avindividualiserat uttryck. Hur bör man tolka Kviums figurer, ibland män, ibland kvinnor och ibland ett mellanting?

Michael-Kvium_149_Straightforward-Painting_1998_web[1]

Straightforward Painting, 1998. Oil on canvas, 190 x 170 cm, private collection. © Bent Ryberg

Michael-Kvium_77_Double-Manifest-Painting_1998_web[1]

Double Manifest Painting, 1998. Oil on canvas, 170 x 160 cm, private collection. © Bent Ryberg

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_A_2012_web[1]

The Three Graces A, B, C, 2012. Oil on canvas, 3 parts, 150 x 135 cm, private collection.
© Anders Sune Berg

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_B_2012_web[1]

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_C_2012_web[1]

I en briljant text av Modernas chef Gitte Ørskou, ”Blindness Reveald. An Introduction to Michael Kvium”, pekar hon på åtskilliga ingångar till Kviums bildvärld, men nämner också en distinkt kvalitet:

”It is hard to shake off Kvium’s works. Once you have become acquainted with the universe he conjures up, it anchors itself in the recess of your conciousness and there it remains. The next time we look at the world, it has changed slightly. Let us call it Kviumesque. The artist is one of the few to add his own adjective to the Danish language (Kviumsk) On the one hand, his works kindle recognition; on the other, they color and fine-tune our vision of the world, so the world we once thought we knew remains  shaken, stripped bare and changed after viewing it through Kvium’s very own filter.”

Ørskous text orienterar sig i Kviums universum och innehåller en rad ledtrådar till hans verk, ”relating to it’s performative, narrative, and abstract aspects, and it’s incessant debate with reality.” Ørskou skriver en del om influenser, att hans bildspråk i grunden är klassiskt-figurativt och har tydliga rötter i spansk renässans: Velázquez, Goya och, framför allt, Zurbarán. Kviums groteska och morbida drag – exempelvis skelettliknande och förvridna lemmar – har ofta ett tydligt släktskap med de här tre målarnas verk.

Ørskou nämner även senare influenser: David Hockney, Maria Lassnig, Cindy Sherman och Richard Prince. Jag tycker att man kan nämna släktskap med Lucian Freud och Francis Bacon också. Freuds porträtt av drottning Elisabeth II drar exempelvis iväg ordentligt karikatyrmässigt, det är svårt att avgöra om drottningen är kvinna eller man. Kvium har en hel del drag gemensamma med Bacon, även om brittens imaginära universum om möjligt är ännu mer radikal-pessimistiskt och ultra-existentialistiskt. Men Kvium är Kvium.

Jag gillar både Gitte Ørskous och Brooke Lynn McGowans essä. De är långa, gedigna och uppslagsrika. Och så gillar jag boken i sig, och det rika bildmaterialet. Scheidegger & Spiess sparar inte på krutet när de producerar utställningskataloger. Det här är ett praktverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Cord Riechelmann: Kråkor

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är thumbnail_facc8aglar_reichelmann_front.jpg

Cord Riechelmann
Kråkor. Ett porträtt
Övers. Nina Katarina Karlsson
Erzats

”Jag tycker om kråkor, jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande […]”
— Cord Riechelmann

Cord Riechelmann gör ingen hemlighet av att han gillar kråkfåglar, i den tunna men spränglärda essäboken Kråkor. Människan har en lång historia tillsammans med kråkfåglarna; djur som jagar storvilt – exempelvis isbjörnar, vargar och späckhuggare – lever också som i symbios med dem:

”Eftersom de hör hemma nästan överallt i världen är de inte exotiska någonstans. Kråkor förblir mystiska utan att vara exotiska, vilket är ett mycket sällsamt fenomen.”

Boken är en blandning av natur- och kulturhistoria samt de senaste rönen om kråkfåglarnas förbluffande intelligens. De kan leka, luras, ge gåvor och använda verktyg, lösa problem och planera. Inom mytologin finns föreställningar om att kråkfåglar skapat världen, och kråkfågeln har ofta drag av trickster:

”Men korpens tricksterdrag blir aldrig tolkade som ondsinta. När allt kommer omkring har korparna tricksat fram jorden och även ljuset och solen.”

Det är ett förbluffande fenomen, som har observarats i både Kanada och Japan. Kråkfåglar sitter uppe på en elledning vid en väg. När bilarna stannar för rött släpper de ned nötter på vägbanan. När bilarna kör knäcker de nötterna. När det blir rött igen seglar fåglarna ned och plockar upp innehållet i nötterna. Det här är alltså något de lärt sig, och lär ut till andra individer.

Kråkor är en riktig page turner. Det är full av sagolika illustrationer. Jag kan egentligen bara komma på ett skäl att inte käsa den, om man tycker genuint illa om kråkfåglar. Boken, som är riktigt snygg, ingår i Ersatz serie Naturläror. Det finns tre till volymer, om fjärilar, sill och vargar.

YouTube-klipp med nötknäckande kråkfåglar.

YouTube-klipp med kråkfågel som åker kälke.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Läs novellerna som George Saunders tror kommer att bli klassiker

Läs mer, köp

I Los Angeles Review of Books får novellspecialisten George Saunders en fråga:

”An underappreciated contemporary American short story that you consider every bit as teachable and destined for posterity as the ones in A Swim in a Pond in the Rain.”

Och han svarar:

”Here are several, in my humble opinion. Not sure about ‘underappreciated’ except that, for my money, all short stories are underappreciated:

‘Hot Ice’ by Stuart Dybek, ‘Dance of the Happy Shades’ by Alice Munro, ‘Don’t Erase Me’ by Carolyn Ferrell, ‘Bullet in the Brain’ by Tobias Wolff, ‘Alive’ by Ha Jin, ‘Helping’ by Robert Stone, ‘Gorilla, My Love’ by Toni Cade Bambara, ‘Roy Spivey,’ by Miranda July.”

Via Lit Hub.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”Så vad blir kvar av ålen när den inte längre finns?”

Patrik Svensson
Ålevangeliet
Albert Bonniers förlag

”‘Dead as a Dodo’, säger man på engelska. Död som en dront. Det finns en möjlighet att man i framtiden istället kommer att säga ‘död som en ål'”.
– Patrik Svensson

Jag är sen på bollen, men nu har jag äntligen läst Ålevangeliet. Journalisten och författaren Patrik Svensson har slagit världen med häpnad med en bok om ”världens mest gåtfulla fisk”, den allt sällsyntare ålen. Här hemma – en hyllningskör och Augustpris. Översättningar till rader av språk. En amerikansk publikation utsåg boken till en av förra årets hundra bästa. Och som grädde på moset, ålar på omslaget till New Yorker.

Svenssons självbiografiska och kulturhistoriska essäbok Ålevangeliet kretsar kring den märkliga fisken ålen (Anguilla anguilla), som simmar till Saragassohavet från Sverige och Europa för att para sig och sedan dö. Man har dock aldrig kunnat observera parningen. Man vet inte varför parningen sker i Saragassohavet. Det är mycket man inte vet, men kunskap är just vad som behövs för att kunna rädda ålen, från att bli utfiskad och bli ännu mer drabbad av klimatförändringarna. Avkomman genomgår en serie metamorfoser och tar sig tillbaka till Europa och Sverige. Utanför Spaniens och Frankrikes kuster fångas mängder av så kallad glasål, unga ålar.

Svensson går i dialog med Aristoteles och Sigmund Freud. Han har bland annat läst Silent Spring / Tyst vår (1962) av Rachel Carson och The Sixth Extinction (2014) av Elisabeth Kolbert. Svensson är en mycket god stilist. Stilen är lite trevande, smygande, och redan efter ett par sidor har han läsaren på kroken (no pun intended). Hela texten präglas av en slags ömhet eller omsorg. Och det är smått förbluffande att Svensson lyckats för samman så många delar, så att de bildar en så solid enhet.

Ett spår i boken utgörs av en berättelse om hur Svensson och hans far fiskade ål tillsammans. Det finns en nästan ordlös kärlek mellan dem. Fadern var asfaltsläggare och dog i cancer. Den här delen av berättelsen har även ett tydligt klassperspektiv. Boken handlar också om tro och vetande, om hur man kan eller bör förhålla sig till sitt arv och ursprung, till döden, sin egen, andras och ålens. Den har en tydlig existentiell klangbotten, den är en vacker pageturner och, törs jag påstå, en minor classic. Jag kan inte komma på ett enda skäl att inte läsa Ålevangeliet.

Jag är bekant med Patrik Svensson.

Mer läsning: Djurtrenden, tips på åtta nya böcker om djur

Ännu mer läsning: Recension: ”Illustration now! 5”

Ola Wihlke

4 kommentarer

Under Recensioner

Orhan Pamuk: Orange

Orhan Pamuk
Orange

Övers. Ekin Oklap
Steidl

Den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk älskar sin hemstad Istanbul. Han har skildrat staden i flera böcker som vittnar om hur djup kärleken är. Men så upptäckte han en sak för en tid sedan. Det för Istanbul sedan decennier karakteristiska orangea ljuset håller på att trängas undan av ett vitare sterilt ljus. Pamuk gör efterforskningar. Han går till en butik och ber om en lampa med orange ljus. Tyvärr, svarar butiksbiträdet, vi har bara de här med vitt ljus. Varför det, frågar Pamuk. De är billigare och det är dem folk vill ha, svarar mannen.

Pamuk inser att han måste skrida till verket. Han har sedan tidigare rutinen att skriva fram till 3-4, för att sedan promenera och fota i Istanbul. Pamuk blir irriterad över att hans vänner inte begriper hur viktigt hans projekt är – att ge sig ut och fota ett Istanbul som badar i ett varmt och romantiskt orange ljus. Det måste ju dokumenteras. Och det är som gjort för att belysa Istanbuls labyrintlika gränder och områden som Cihangir, Nişantaşı och Şişli.

Pamuk är kontroversiell i Turkiet och 2007 blev hans vän Hrant Dink skjuten, med tre kulor i bakhuvudet utanför tidningen han arbetade på. Det var straffet för att skriva om det omstridda folkmordet på armenierna. Myndigheterna hade inte för vana att göra livet lätt för Pamuk, men nu försågs han av Inrikesministeriet med tre livvakter. Tre giganter som såg lite lustiga i släptåg efter nobelpristagaren. Sedan skars styrkan ned till en man. Pamuk ger dem sitt erkännande. De hade stor betydelse för dokumentationen.

När jag läste och bläddrade i den här boken, väcktes en längtan att åka till Istanbul, kanske några dagar med guide. Boken luktar vansinnigt gott – en liten cocktail av kemikalier – och Steidl har gjort boken vacker och välgjord in i minsta detalj. Rekommenderas varmt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

© 2020 Orhan Pamuk

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Goodreads medlemmar gillar inte böcker om kvinnor skrivna av kvinnor

Lit Hub gör Ruth Madievsky en spaning: ”Why Does Goodreads Have a Problem with Fiction by Women, About Women?” Hon har noterat att rader av böcker skrivna av prominenta kvinnliga författare får låga betyg på Goodreads, som ägs av Amazon och är världens i särklass största sajt för läsarrecensioner och betygsättning av böcker.

Madievsky nämner det klassiska Bechdel-testet som kan användas för att utvärdera hur kvinnor porträtteras litterärt. Det är enkelt. Man svarar bara på frågan: Handlar boken om två kvinnor som samtalar om något annat än män. Om svaret är ja, har boken klarat testet.

Madievsky introducerar Madievsky-regeln: ”3.5 stars on Goodreads is the sweet spot for contemporary literary fiction written by women about women.” Betygen är njugga hävdar Madievsky, och räknar upp ett tjugotal böcker och deras snittbetyg, bland dem The Idiot av Elif Batuman (3.64), Pizza Girl av Jean Kyoung Frazier (3.4) och Ett år av vila & avkoppling av Ottessa Moshfegh (3.73).

Madievsky tror att de låga betygen på Goodreads bland annat beror på att dagens kvinnliga litterära karaktärer onanerar och menstruerar en hel del, de knullar och skiter i en utsträckning som tidigare kvinnliga karaktärer sällan tilläts. Ottessa Moshfegh är expert på det här, det är nästan ett genomgående drag i hennes författarskap.

Till att börja med är hennes kvinnliga karaktärer i regel icke älskvärda, och så tänjer hon på gränserna för vad en kvinnlig karaktär kan göra. Huvudpersonen i Ett år av vila & avkoppling arbetar på ett hippt galleri i New York. Hon går dit en sista gång, men innan hon lämnar galleriet sätter hon sig ned och skiter på golvet mitt i galleriet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Recensioner

Yoko Tawada: Sändebudet

Yoko Tawada
Sändebudet
Övers. Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan

Japan har drabbats av en irreversibel katastrof och har isolerat sig från omvärlden. Det kulturella klimatet blir alltmer inskränkt, utländska ord förbjuds. Så långt skiljer sig inte Yoko Tawadas roman Sändebudet från andra dystopier, men den liknar inte mycket jag läst av det här slaget. Barnen är så försvagade att de knappt orkar gå, medan de äldre bara tycks bli mer och mer vitala. Gamla lagar och regler, både juridiska, kulturella och biologiska, är satta ur spel. Samhället har förändrats i grunden.

Det är en märklig berättelse, märkligare än något jag läst av Haruki Murakami, som gärna införlivar absurda och surrealistiska element i sina berättelser. Skrev J.W. McCormac i BOMB om Sändebudet: ”Charming, light and unapologetically strange”.

Berättelsen handlar om den lille pojken Mumei och hans gammelmorfar Yoshiro. Trots omständigheterna – Yoshiri måste försöka vänja sig vid tanken på att överleva sitt barnbarnsbarn och själv leva för evigt – är Sändebudet en förvånansvärt humoristisk och ljus berättelse, inte minst eftersom relationen mellan Mumei och Yoshiro är så kärleksfullt och ömsint skildrad.

Utochinvänd dystopi

Mumei är klok, på gränsen till vis. Han ser ljust på tillvaron och sprider glädje omkring sig. Yoshiro oroar sig emellertid ständigt för sitt gråhåriga och bräckliga barnbarnsbarn. Hans del av berättelsen är ofta tillbakablickande, så att skillnaden mellan Japan före och efter katastrofen blir helt tydlig. Förlaget beskriver romanen som en ”utochinvänd dystopi”.

Sändebudet är en mångskiktad, nästan lite kaotisk roman. Den är en meditation över döden. Man kan säga att den utspelar sig i ett Japan post-Fukushima och post-Hiroshima, och är tydligt civilisationskritisk. Den är även en satir över dagens Japan.

Japansk estetik

Det saknas en egentlig intrig, på så vis kan man tala om en likhet med Murakami och, tror jag, en mer allmän japansk estetik, som är vanlig även inom filmen, som i Ålen av Shohei Imamura och Kikujiros sommar skriven och regisserad av Takeshi Kitano.

Stilen har drag av magisk realism, men växlar också över i filosofiska abstraktioner. Bitvis tycker jag att Sändebudet har ett essäistiskt och antroprologiskt drag, den berättar mycket om seder och bruk, mat, och jämförelser mellan före och efter katastrofen. Det är en mångskiftande och oförglömlig läsupplevelse – vild och vacker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner