Category Archives: Recensioner

Recension: ”The Idiot” av Elif Batuman

images (8)

Elif Batuman
The Idiot
Penguin Press

Året är 1995 och ungdomar börjar lite trevande utforska det nya fenomenet e-mejl. Elif Batumans delvis självbiografiska roman, The Idiot, handlar om förstaårsstudenter vid Harvard. De är priviligierade, smarta och coola. De är också naiva, osäkra och rörande.

Huvudperson och berättare är Selin från New Jersey, vars föräldrar, i likhet med Batumans, har emigrerat från Turkiet till USA. Selin, som är en flitig och städad student blir överväldigad av det nya fria studentlivets alla utmaningar och möjligheter.

”Write long novels, pointless novels,” manar Batuman i en essä i tidskriften n+1. Man kan säga att hon lever som hon lär, hennes debutroman är förhållandevis lång och intrigen är inte direkt halsbrytande. Det kompenserar hon med en fantastisk röst, en bländande iakttagelseförmåga och charm.

cover.jpg.rendition.1280.1280
Omslag engelsk utgåva

 
Selin studerar, precis som hennes skapare, lingvistik och litteratur. Hon är väldigt fascinerad av vad man kan respektive inte kan göra med språket. Hon har bestämt sig för att bli författare. Hon är duktig på ryska, och de flesta av hennes kompisar kommer från Centraleuropa. Svetlana är en kosmopolitisk serb och Selin blir kär i Ivan, en lång matematiker från Ungern. Eller kär, hon blir mer eller mindre besatt av Ivan. Och en del av handlingen utspelar sig i Europa, Selin är exempelvis lärare i engelska i en ungersk by. Det är kanske det, att hon gör den resan på Ivans inrådan, som titelns idioti syftar på.

The Idiot är inte älskad av alla, men när den kom ut för några månader sedan var den en av de mest omskrivna och hyllade amerikanska romanerna. Den handlar om vuxenblivandet och identitetsskapande, men det är ingen konventionell college- eller bildningsroman. Jag skulle snarare säga att Batuman leker med den här litterära traditionen och hennes lite stiffa och självironiska stil – som jag tror kan misstolkas – är oerhört rolig och underhållande. Jag har hört henne läsa och hon verkar vara en komisk naturbegåvning.

Det kanske låter lite tråkigt med en lång och poänglös roman, men den är laddad med en suggestiv litterär röst, rader av spännande och seriösa teman och en underbar humor. Och det händer en massa saker i The Idiot – det händer i Selins tankevärld och det händer i språket. Det är en sensationellt stark debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Konsten att skriva, enligt Stephen King

9789100169947

Stephen King
Att skriva. En hantverkares memoarer
Övers. Ola Larsmo
Albert Bonniers Förlag

Stephen King har skrivit en imponerande mängd noveller och romaner, som har gått ut i upplagor som de flesta författare bara kan drömma om. Han är främst känd som den samtida amerikanska skräcklitteraturens mästare, och skriver även under pseudonymen Richard Bachman. Några av hans mest kända och klassiska romaner är Carrie (1974), The Shining (1977), Cujo (1981), It (1986), Tommyknockers (1987) och The Green Mile (1996).

Stephen King har dessutom skrivit en av de mest populära böckerna om att skriva, Att skriva. En hantverkares memoarer, som kom ut första gången 2000. Nu finns den i en suverän nyöversättning av King-entusiasten Ola Larsmo. Boken är en kombination av självbiografi och handbok i skrivande. Det upplägget gjorde mig lite otålig, eftersom jag var mest intresserad av skrivråden och de kommer sist i boken, men jag gillade den verkligen.

King berättar om sin bakgrund, särskilt om sånt som påverkat honom som författare. Han föddes 1947 i Portland i Maine, där många av hans romaner utspelar sig, och växte upp med sin mor och en äldre bror. Fadern övergav dem när King var två år gammal, vilket försatte familjen i en svår ekonomisk situation. King kallar själv sin bakgrund för ”lägre medelklass”. Fadern lämnade emellertid efter sig en del böcker som skulle utöva inflytande på Stephen, bland annat böcker av H P Lovecraft.

1966 började King studera vid University of Maine, där han tog en Bachelor of Arts i engelska 1970. Han finansierade sina studier med arbete på en bensinstation och ett tvätteri. Redan som tolvåring hade han fått sin första skrivmaskin, han skrev berättelser tidigt, och under universitetsåren skrev han också för olika tidningar och tidskrifter. King skriver också om sina missbruksproblem, om den allvarliga bilolycka han råkade ut för 1999 och, naturligtvis, om när han fick beskedet från Doubleday att de ville ge ut Carrie.

King berättar chosefritt, rakt och underhållande. Det är anekdotiskt och folkligt, ibland undrar jag om folkligheten är en del av hans offentliga persona, men det mesta tyder på att den är genuin. Det finns få personer som så konsekvent tar parti för populärkulturen, oavsett om det handlar om Ramones eller Ray Bradbury. Men han skulle antagligen hävda att kategorierna populär- respektive finkultur är meningslösa, och det är de ju i de flesta sammanhang.

Och hur gör man för att skriva som en King? Han berättar om allt ifrån vad han helst lyssnar på för musik (helst hårdrock) när han skriver till hur man inrättar sin skrivarlya. En källare går bra, så att det inte finns några fönster som kan stjäla uppmärksamheten. Ställ annars skrivbordet i ett hörn. Attityden är generellt kloster-macho.

Och sitt för guds skull inte och vänta på Inspirationen, med den kommer du ingen vart:

”Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.”

Att skriva. En hantverkares memoarer är alltså full med allt ifrån olika praktiska tips, exempelvis på hur du skaffar en litterär agent, till sådant som en detaljerad beskrivning av de olika stadierna i Kings skapandeprocess. Exempel på bra respektive mindre bra prosa hämtas ur egna och andras böcker – H P Lovecrafts dialog sågas som styltig, medan Elmore Leonards dialog hyllas som naturlig, ”ett verkligt pågående snack.” 

King är inte överdrivet förtjust i utsmyckningar, men han ser, lite passivt-aggressivt, ett viktigt värde i symbolik: ”det handlar om mer än förkromade detaljer.” Ordförrådet är enligt King ett av de mest grundläggande redskapen i en författares verktygslåda, men man ska inte medvetet bygga ut sitt ordförråd (det får man gratis vid läsning), eftersom ”ett av de värsta misstag du kan göra är att klä upp ditt eget språk, leta fram långa ord att använda därför att du skäms för dina egna korta.”

Böcker om att skriva är i någon mening alltid lite suspekta, eftersom de oftast ger generella råd till vitt skilda skribenter som arbetar med vitt skilda texter, men om man ser råden som tumregler funkar en bok som den här väldigt bra. På en punkt verkar emellertid King orubblig – minimera bruket av adverb! Texter blir inte klarare för att man använder många adverb, snarare tvärtom. Jag använder för mycket adverb, tror jag, och ska försöka ändra på det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Märkliga vita geometriska kolosser i alplandskap

9783858815309_300dpi

Katharina Anna Loidl
Landschaftsradierungen
Landscape Engravings
Texter: Vitus Weh & Paolo Bianchi
Scheidegger & Spiess

När den österrikiska konstnären Katharina Anna Loidl var verksam i Bern, sommaren 2015, brukade hon besöka antik- och prylbodar i stadens gränder och mörka och svala arkader. Där fann hon mängder med gravyrer från 1800-talet med motiv från de schweiziska alperna – på sin tid oerhört populära motiv.

Loidl införskaffade en hel del gravyrer, som kom att fungera som objets trouvés i hennes magiska bildserie Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Hon använde ungefär samma sorts verktyg som använts för att framställa gravyrerna, men Loidl avlägsnade färg från dem, så att det mitt i alplandskapen framträder jättelika vita geometriska block.

Loidl-Landschaftsradierungen-No05_Montblanc

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 05 The Montblanc and Col de Balme, Canton of Valais: L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No14_Engstlenalp

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 14 Engstlenalp, Canton of Berne: C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Man noterar genast när man tittar på bilderna att de geometriska blocken inte hör hemma i alplandskapen. De är, redan genom sin form och struktur, främmande och kan säkert uppfattas som störande. Men samtidigt gör de att bilderna, som följer ett givet mönster med idyllisk och gemytlig förgrund och storslagna och sublima berg centralt, får nytt liv och väcker fantasin till liv.

Loidl-Landschaftsradierungen-No06_Bachalpsee

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 06 The Bachalp Lake, Canton of Berne (Lac de Bachalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1866 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No04_Bluemlisalp-Bern

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 04 The Oeschinen Lake and the Blümlisalp, Canton of Berne (Le Lac d’Oeschinen et la Blümlisalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./Fr. Müller sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1860 © Katharina Anna Loidl

 
Är de vita blocken gigantiska kristaller? Det ser nästan ut som om de pressat sig upp ur marken eller som om de kommit från yttre världsrymden och sänkt sig ned i alperna. Eller är blocken kraftverk, fabriker eller bostadshus? De förändrar hursomhelst både rummet och hur vi tolkar tiden. I en liten notis i boken sammanfattas Loidls konstnärliga intressen och uttryck så här: ”The expansion of the spatial and the concept of space, the skepticism about the visible, and the minor irritations of everyday life provide impulses for the divers forms of expression in her conceptual mode of working.”

Loidl-Landschaftsradierungen-No29_Jungfrau

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 29 The Summit of the Jungfrau, Scene from «Manfred», Canton of Berne: W. H. Barlett delt./W. Taylor sculpt.; Geo. Virtue London, 1836 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No39_Albulapass

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 39 The Albula Pass, Canton of Graubünden (Passage D’Albula, Canton des Grisons): C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1878 © Katharina Anna Loidl

 
Det är en egensinnig och vacker bildserie och boken är ett estetiskt objekt i sig, svarta tygklädda pärmar med titeln tryckt i guld: Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Den innehåller desutom två utmärkta texter, ”Overwhelming” av Vitus Weh och ”Hard Cuts” av Paolo Bianchi. Weh skriver väldigt intressant om hur Loidls bildserie förhåller sig till 17- och 1800-talets sublima tradition respektive samtidskonst med inriktning på det kristalliska. Loidls vagt kusliga bilder utmanar den tidlöshet och romantik som man vanligtvis förknippar med alperna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”Wait Till You See Me Dance” av Deb Olin Unferth

images (11)

Deb Olin Unferth
Wait Till You See Me Dance
Graywolf Press

Det kommer ut betydligt fler novellsamlingar i Amerika än i Sverige och de belönas med fina nationella priser. Det finns säkert flera förklaringar, som tradition, tidskriftsmarknaden och skrivandets olika ställning inom respektive utbildningsväsende. När jag läser underbara skruvade samlingen Wait Till You See Me Dance av Deb Olin Unferth, kommer jag på en annan skillnad – absurdism är populärare och har högre status inom den amerikanska novellen än inom den svenska.

Unferths version tycker jag att man kan kalla vardagsabsurdism. Novellerna, som varierar kraftigt i längd och form, är inte outlandish men hyfsat hårt skruvade. Handlingen är ofta förlagd till ganska vardagliga miljöer och karaktärerna är, med några undantag, rätt vanliga personer. Och så har många av dem en annan sak gemensamt, en hel del tillkortakommanden. De har i alla fall inga höga tankar om sig själva.

Så här brutalt inleds den första novellen, ”Likeable”, som vunnit ett Pushcart-pris:

”She could see she was becoming a thoroughly unlikable person. Each time she opened her mouth she said something ugly, and whoever was nearby liked her a little less.”

Och de avslutande raderna i novellen, som har lite drag av ond saga, är inte mindre brutala. Det påstås att kvinnan blir ”more unlikable by the hour, until one morning she will be so unlikable, inconveniently unlikable, that she will have to be shoved into a hole and left there.”

Men det finns ett försonande drag, det står på ett ställe att ”when she opens her mouth she is unlikable, proudly so”. I ett samhälle där den som är mest socialt strömlinjeformad vinner och i vilket alla jagar lajks i sociala medier, är det kanske en subversiv handling att bejaka sina mindre sympatiska sidor?

De flesta av bokens andra karaktärer kämpar desto hårdare för att bli omtyckta, älskade eller åtminstone accepterade. De har inte realiserat sina drömmar, de har inte uppfyllt sin potential och brottas med en panikartad känsla av att klyftan mellan livet de förväntat sig och livet som det gestaltar sig är djup. Novellerna har en satirisk udd.

Man kan inte påstå att karaktärerna är utpräglat älskvärda, men man sympatiserar med dem och liksom håller på dem. Den ensamstående mamman som, mot bättre vetande, tar hand om sin systers sköldpaddor. Det trasslar till sig ordentligt. Eller språkläraren som, mot bättre vetande, blir kär i en av sina elever, en ung immigrant. Läraren är eller påstår sig i vilket fall som helst vara synsk. Hon kan se på folk när de ska dö.

Jag kan egentligen bara komma på positiva saker med de här 39 novellerna. Unferths röst och stil är trollbindande. De är skrivna med sällsynt självsäkerhet. Det är perfekt balans mellan ironi och medkänsla, (svart) humor och patos. Hela samlingen är extraordinärt underhållande – det kränger och svänger och berättelserna tar hela tiden nya och oväntade vändningar. Till och med sluten är perfekta!

Om du gillar exempelvis George Saunders, Lydia Davis och Donald Barthelme, bör du definitivt läsa Wait Till You See Me Dance.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Black English etablerat inslag i amerikanskan

images (10)

Lingvisten John McWhorter gjorde debut som offentlig intellektuell för tjugo år sedan. Ett förslag att använda Black English – då ofta kallad Ebonics – som ett verktyg i undervisningen i offentliga skolor i Oakland väckte reaktioner. Det tog hus i helvete och förslaget hånades. Ebonics var bara, hävdade belackarna, en uppsättning ”slang och dålig grammatik” – inte ett riktigt språk. På TV kallade Tucker Carlson Black English för ”a language where nobody knows how to conjugate the verbs,” drar sig McWhorter till minnes i sin nya bok i ämnet, Talking Back, Talking Black (Bellevue).

Vid den här tiden undervisade McWorther, som är färgad, i närheten och i kraft av sin expertis på black speech, blev han den som fick räta ut alla frågetecken och tillföra den hetsiga debatten nyanser. Han tog Black English i försvar, så att säga, men var emot förslaget.

Skriver Vinson Cunningham i en recension av Talking Back, Talking Black i New Yorker: ”In the book, McWhorter offers an explanation, a defense, and, most heartening, a celebration of the dialect that has become, he argues, an American lingua franca.” Om Black English är etablerat som ett lingua franca kan inte jag svara på, men man behöver bara känna till en del afro-amerikansk kultur – litteratur, hip hop och stand-up – för att inse det betydande språkliga inflytandet på amerikansk mainstream-kultur.

McWhorther medverkar i Slates suveräna och precis lagom nördiga språkpod, ”Lexicon Valley”, och enligt Cunningham är hans bok full med intressanta resonemang om och exempel på Black English, som det här:

”Hip-hop fans might recognize this construction from the chorus of the rapper DMX’s hit song ‘Party Up (Up in Here)’: ‘Y’all gon’ make me lose my mind / Up in here, up in here / Y’all gon’ make me go all out / Up in here, up in here,’ etc. McWhorter, playing the tone poet’s patient exegete, scours several instances of the usage, settling on the idea that in this context ‘up’ conveys the intimacy of the setting it qualifies. The sentence ‘We was sittin’ up at Tony’s,’ according to McWhorter, ‘means that Tony is a friend of yours.'”

Cunningham har vissa reservationer mot delar av boken, men är överlag entusiastisk. Den verkar riktigt underhållande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Unik dvd med 19 kortfilmer av Len Lye

Colour Box 19 Films by Len Lye cover

Len Lye
Colour Box: 19 Films by Len Lye
Govett-Brewster Art Gallery/Len Lye Centre,
Ngā Taonga Sound and Vision & Len Lye Foundation, 2016

”Every film [I made], I tried to interest myself in it by doing something not previously  done in film technique.”
— Len Lye (1901–1980)

Man blir glad, upprymd och förbluffad av att se Len Lyes experimentella, intensiva, färgstarka och djupt originella kortfilmer. Nya zeeländaren är en verklig pionjär och anses vara en av de allra främsta inom så kallad direkt film, vilket innebär att man inte använder en kamera, utan manipulerar filmen direkt, exempelvis genom att etsa i svart film eller att måla för hand på filmen.

Förra året gavs en unik dvd ut: Colour Box: 19 Films by Len LyeDen innehåller alltså 19 filmer, vars snittlängd kanske är fem minuter, och spänner över 50 års produktion, från egensinniga Tusalava (1929), som förefaller gestalta en kosmisk, eller möjligen mikroskopisk, kamp mellan två antagonistiska krafter, till Particles in Space (1979), som också förenar det kosmiska och minimala perspektivet. De här två filmerna är svartvita, annars är kanske Lye mest känd för sina mer färgstarka filmer, som A Colour Box (1935), Colour Flight (1938) och Color Cry (1952).

Colour Box 19 Films by Len Lye (3)

Trots att många av filmerna är abstrakta och experimentella, så är faktiskt en hel del av dem reklamfilmer. Lye gjorde bland annat film på uppdrag av British Tourist and Industrial Development Association, British Post Office och Shell Motor Oil, även om Lye gjorde en animerad dockfilm, The Birth of the Robot (1936), till just Shell.

1

Len Lye – Color Cry -1952 – Courtesy of the Len Lye Foundation – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
Under andra världskriget gjorde Lye även informationsfilmer rörande krigsinsatsen, filmer som ingick i den brittiska traditionen poster films. De visades på biografer, fabriker och på mindre orter av Ministry of Informations kringresande filmenhet. Ett exempel är Musical Poster Nº 1 (1940). Filmen varnar visserligen för att nazisympasitörer skulle kunna avlyssna konversationer med känsligt innehåll, men i övrigt är den tämligen abstrakt och färgstark. Lye var av uppfattningen att inte alla filmer under krigstiden behövde vara gravallvarliga.

Vissa recensenter reagerade emellertid starkt på användandet av starka färger, just för att ämnet var så allvarligt. I Variety fick filmen dock en mycket uppskattande recension, som beskrev den som ”a fantastic but effective blending of colour and sound to draw audience interest.” Jag är mycket (positivt) förvånad över att Ministry of Information visade eller ens beställde filmen.

3

Len Lye – Rainbow Dance – 1936 – Courtesy of the Len Lye Foundation and The British Postal Museum & Archive – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
I citatet ovan talas det om den lyckade blandningen mellan ljud och bild. Den är helt avgörande för att förstå storheten med Lyes filmer. Själva bilderna är, som sagt, ofta väldigt färgstarka, dessutom lade Lye till tecknade ord och mönster så att de blev ovanligt rika och mångskiftade. Det händer väldigt mycket, intensiteten är hög.

Lägger man dessutom till musiken blir filmerna förbluffande starka och intensiva. Lye valde också ofta musik med ett högt tempo och framträdande rytmer. Det kan vara dåtida kubansk populärmusik, med exempelvis Don Baretto och Cuban Orchestra, Lecuona Band och Rico’s Creole Band. Det är mycket jazz och det svänger något otroligt om både ljud och bild, om helheten. Och ofta får man en känsla av att musiken är skriven till bilderna, snarare än tvärtom.

Lye var ju förutom filmskapare, även en innovativ fotograf, målare, poet och en av de stora inom kinetisk eller rörlig skulptur. Så det kanske inte är så märkligt att han dessutom hade en enastående känsla för musik i allmänhet och rytmer i synnerhet. Andra exempel på filmmusik är ”Planetsviten” av Gustav Holst, som alltså användes till dockfilmen The Birth of the Robot (1936), beställd av Shell Motor Oil, och traditionell afrikansk musik – ”a field tape of the Bagirmi tribe” – som användes till mästerverket Free Radicals (1958, redigerad 1979).

6

Len Lye – Colour Flight – 1938 – Courtesy of the Len Lye Foundation – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
Free Radicals är en av Lyes mest hyllade filmer och en av mina absoluta favoriter. Den är svartvit och är ett exempel på när direkt film funkar som allra bäst. Lye använde alla möjliga verktyg när hans etsade in ljuset i den svarta filmen, exempelvis tandläkarverktyg och en pilspets härrörande från Native Americans.

Det vita som etsningarna lämnar efter sig är abstrakta vita mönster som skiftar form och plats, som blixtnedslag eller fenomen på partikelfysisk nivå. Det är gjort helt för hand, ändå blir kombinationen av film och musik häpnadsväckande välsynkad. Än en gång – det svänger något otroligt. Om Lye hade levt och verkat ett eller två decennier till, hade han kunnat göra fantastiska musikvideor. På sätt och vis kan man kanske se hans filmer som föregångare till musikvideon.

Stan Brakhage, en nutida stjärna inom experimentell film, har beskrivit den slutliga versionen av Free Radicals som ”an almost unbelievably immense masterpiece (a brief epic).” 2008 beslutade sig U.S. Library of Congress för att ge den klassikerstatus och för att bevara den i sina samlingar ”for all time”.

I Time Magazine, i en artikel om Colour Flight, beskrevs Lye som ett engelskt alternativ till Walt Disney. Jag kan se likheter, exempelvis i en Disney-film som Fantasia, men jämförelsen haltar naturligtvis, vilket också framhölls i artikeln. Jämförelsen var orättvis påpekade man, eftersom Disneys filmer var ”the product of a big corporation” medan Lye var en ensam och oberoende filmskapare som ”painted or stenciled his designs by hand.”

Jag kan mycket varmt rekommendera Colour Box: 19 Films by Len Lye, tätt packad med annorlunda, genuint underhållande och rentav smått omvälvande filmupplevelser.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner