Kategoriarkiv: Recensioner

Michael DeForge: Ant Colony

Detta bildspel kräver JavaScript.

Michael DeForge
Ant Colony
Drawn & Quarterly

Livet för svartmyrorna av hankön i serieromanen Ant Colony är inte lätt. Den vidunderliga bidrottningen kräver sin tribut – hanmyrorna förväntas krypa in i hennes sköte och förse henne med sperma. Många myror är inte särskilt förtjusta i det. De brottas dessutom med existentiella problem och, som om inte det vore nog, så blir kolonin med svartmyror anfallen av rödmyror.

Michael DeForge, kanadensisk tecknare och illustratör med världsrykte, skriver titeln på sin bok Ant Colony med en galen wild style, en gång till omslaget och en gång till titelbladet. Det är löftesrikt och DeForge levererar.

Hotade civilisationer

Ant Colony kan mycket väl vara DeForges mästerverk. Men det är alltså inte särskilt realistiskt. Myrorna ser inte riktigt ut som myror och de beter sig definitivt inte som myror. Dem vi får följa närmare är ett ganska ruffigt men älskvärt gäng, som inte håller sig strikt till myrreglerna. De talar och inte ens myrpoliserna håller sig till lagar och regler. Även i andra böcker har DeForge gestaltat civilisationer utsatta för hot, inte bara krig, eller civilisationer som befinner sig på gränsen till sammanbrott.

Den röda tråden är olika dilemman: Bör man delta i kriget eller hålla sig undan? Är det okej att stjäla mat, om man lämnar så att det räcker till de andra? Är det spännande att leva i ett öppet förhållande eller är det bara destruktivt? Bokens innehåll är förövrigt tämligen explicit.

Psykedelisk estetik

Jag älskar färgerna och formerna i den här boken, den originella och fulländade psykedeliska, medvetet fulsnygga, estetiken. Jag tänker mig att DeForge åtminstone delvis kan ha inspirerats av exempelvis Salvador Dalí och Keith Haring. Figurerna är som utkastade i en ogästvänlig och karg miljö, ibland nästan som ett ökenlandskap. Vissa uppslag har bruegelska kvaliteter.

Färgerna är ett kapitel för sig. DeForge lyckas kombinera färger som inte borde funka ihop, en hel del pasteller som är lite 80-talsaktiga, typ Nike på 80-talet, så att det ser ut som om de vore gjorda för varandra. Ett uppslag jag tycker mycket om är giftlila, om den färgen existerar. Ant Colony är en visuell fest för ögat, en hysteriskt rolig visuell fest. Man bör inte kalla böcker mästerverk i onödan, men jag tycker verkligen att den här boken är mästerlig.

Missa inte Michael DeForges hemsida

10 posters av serietecknaren Michael DeForge

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ta hem havet, som Philip Gosse

29029767708_5ff8f8f76a_b

”Parasitic Anemone”, från The Aquarium (1856, 2:a upplagan) — Källa.

The Public Domain Review är en helt unik publikation, som vaskar fram det bästa och mest spännande av det som exempelvis museer släpper fritt i the public domain. The review presenterar även sina fynd väldigt snyggt, och till många av dem har man givit en specialist i uppdrag att skriva en lärd essä. Det är riktigt underhållande, PDR är ett överdådigt Kuriosakabinett.

Anemonen ovan är hämtad ur Bringing the Ocean Home” av Bernd Brunner, en underbar liten essä om den engelske naturalisten Philip Henry Gosse, som nästan på egen hand verkar ha populariserat saltvattenakvariet i det viktorianska England. Ja, han ska rentav ha myntat begreppet akvarium, som benämning på en tank i vilken man höll havsväxter och olika havslevande djur. Han verkar dock ha varit något av en landkrabba. Han gjorde sig lustig över en fransk zoolog, som gjorde sig omaket att dyka för att komma sina studieobjekt närmare. Mr. Gosse föredrog att studera sina fynd hemmavid.

Facebook, Instagram, hemsida

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tyska soldater som umgås och larvar sig

nein-front

Red. Ed Jones & Timothy Prus
Nein, Onkel
Archive of Modern Conflict

Sedan början av 90-talet har Archive of Modern Conflict (AMC) i London byggt upp en enorm samling av fotografier. Ursprungligen handlade det om foton från just konflikter och krig, men samlingen är idag betydligt bredare än så. Verksamheten finansieras av en miljardär, bosatt i Kanada, och man har öppnat en filial där.

Med en viss överdrift kan man säga att AMC söker och uppskattar foton som andra bildbyråer och samlare inte är särskilt intresserade av. Men AMC har även en förlagsverksamhet, och man ger ut böcker med udda fotografier, ofta fotografier som tillsammans bildar en berättelse eller skelettet till en berättelse, som läsaren kan fylla i själv, så att säga.

Nein, Onkel: Snapshots From Another Front 1938–1945 är på sätt och vis en typisk AMC-bok. Den utgörs av 347 aldrig tidigare publicerade snapshots tagna av tyska soldater under andra världskriget. Som AMC:s text poängterar, så visar fotona ”the fun-loving, sexually incongruous and work-shy elements of the German military machine, and challenging the accepted view of evil men in jackboots.”

Man skulle kunna hävda att Nein, Onkel förminskar eller bagatelliserar det lidande och den död som den tyska krigsmakten orsakade, men jag tycker att den påminner om att nästan alla krigsmakter utgörs av helt vanliga unga män, ja ungdomar, som tvingas vara med om saker som ingen ska behöva uppleva. Jag tänker på forna Jugoslavien, där grannar plötsligt blev dödsfiender. Det var en ohygglig tragedi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bilderna är hämtade ur AMC:s omfattande arkiv, med miljontals foton, med privata och personliga foton som ger en helt annan bild av tyska soldater än vi är vana vid. Soldater som kelar med grisar. Soldater som förevisar en enorm orm. En soldat som cyklar på en barncykel. Soldater som gungar, badar och ger varandra massage. Soldater som hoppar säck. Soldater som klär sig i kvinnokläder.

Det är naturligtvis troligt att några av de här soldaterna begick illdåd under kriget, särskilt om de stred på östfronten. Men att döma av fotona, så försökte många tänka så lite som möjligt på kriget. Som AMC skriver: ”They record not the bloody battles, but the fun snatched by those who would rather be enjoying 40 winks, a spot of country dancing or a roll in the hay than fighting.”

Nein, Onkel: Snapshots From Another Front 1938–1945 passar synnerligen väl in i AMC:s utgivninig, som utgörs av böcker som överraskar och förbluffar, med ett bildmaterial som är nära nog unikt. Estetiskt är böckerna också något utöver det vanliga. Nein, Onkel har ett lite tjockare omslag klätt i tyg, som leder tankarna till ett fotoalbum. Ytterligare en sak, AMC:s böcker tangerar ofta konceptkonst. De är frågor, snarare än svar.

Jag har skrivit om 8-10 av AMC:s böcker och deras tidskrift AMC². Sök på ”AMC” här på bloggen, om du är nyfiken på deras verksamhet och utgivning.

Winner of the Historical Book Award at Rencontres d’Arles 2008

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Black Panther Party for Self-Defense

9780520293281

Joshua Bloom & Waldo E. Martin Jr.
Black Against Empire:
The History and
Politics of the Black Panther Party
University of California

”I think what motivates people is not great hate, but great love for other people.”
— Huey Newton

Black Panther Party (Svarta Pantrarna) grundades 1966 i Oakland, Kalifornien, av collegestudenterna Bobby Seale och Huey Newton. De hade tröttnat på att svarta rutinmässigt blev trakasserade, misshandlade och dödade av polisen, och de tänkte göra något åt det. De hittade en kryphål i den kaliforniska lagen. Enligt den fick man bära vapen, men bara om man bar det öppet och synligt. Det var exakt det Seale och Newton ville. De beväpnade sig och patrullerade i Oakland med sina vapen fullt synliga.

Självförsvar

Det kan vara värt att påminna sig om att partiet från början hette Black Panther Party for Self-Defense. På behörigt avstånd följde pantrarna polisen för att se om de gjorde några övertramp. Bara det att pantrarna var beväpnade förändrade spelplanen fullständigt. Polisen var tvungen att ta hänsyn till att de nu, i vissa hänseenden, var jämbördiga med pantrarna. Men längre fram skulle både pantrar och poliser bli dödade.

Hårt mot hårt

De Svarta pantrarna fick snart hjältestatus, eftersom det var sällsynt att de svarta kunde organisera sig och sätta hårt mot hårt. Man kan föreställa sig att de svarta som bodde i Oakland kände någon slags trygghet när pantrarna kom åkande på en pickup med vapnen fullt synliga, och klädda i baskrar och läderjackor. Och, som för att fullända den revolutionära looken, solbrillor med spegelglas.

Martin Luther King jr. mördas

Svarta Pantrarna blev snart kända över stora delar i Amerika. De gjorde något, medan de flesta andra bara pratade. Det bildades nya avdelningar runtom i USA. Vid ett tillfälle fick pantrarna fler nya medlemmar än någonsin, när Martin Luther King jr. mördades 1968 var det många som tappade tron på en helt fredlig kamp, och gick med i pantrarna.

Delade ut mat till fattiga barn

King samarbetade med USA:s regering, i pantrarnas ögon var regeringen illegitim, en kraft som man borde bekämpa. Pantrarna såg sig snarare som inbegripna i en kamp mot den amerikanska imperialismen och de vägrade att åka och kriga i Vietnam. De såg vietnameserna som sina bundsförvanter. Paradoxalt nog blomstrade Pantrarna samtidigt som trycket på dem var som störst. Det var också uppskattat att man hjälpte fattiga barn med mat. Pantrarna blev navet i en socialdemokratisk och revolutionär rörelse med kontor i 68 amerikanska städer, och betydande allierade runtom i världen.

Black Against Empire är en mäktig pjäs och jag tänkte ibland att den var i längsta laget, men jag tror att författarna velat skapa en så rik dokumentation som möjligt. De svarta pantrarna är, såvitt jag vet, ett unikt amerikanskt parti.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Poesi på gränsen till utplåning

9781473692992-1-654x1024

Red. Chris McCabe
Poems from the Edge of Extinction
Chambers

Sixto Munoz är i nittioårsålderna och bor i colombianska Amazonas. Hans bror gick bort i början av 2000-talet, och sedan dess är Munoz den enda personen som talar Tinigua. När han går bort dör ett språk, som är bärare av en världsbild, ett kunskapssystem, ja, en hel kultur.

Av de 7000 språk som talas idag är mer än hälften hotade av utplåning, enligt Unesco. Ett språk dör ungefär var fjortonde dag. Det är genuint tragiskt och beror bland annat på språklig imperialism från länder med stora språk. Stora länder gör det inte sällan svårt för minoriteter att hålla sina språk levande.

Hälften av jordens befolkning, 3,5 miljarder människor, talar 25 språk – engelska, mandarin, hindi, ryska, portugisiska – medan den andra hälften, 3,5 miljoner människor, brukas av 6.975 människor. Många av dessa språk saknar skrifttradition

Storbritannien verkar aktivt för att sprida engelskan, för att kratta manegen åt det brittiska näringslivet. Det är aningen ironiskt eftersom engelskan är det språk som används mest frekvent för att sprida och bevara poesi skriven på hotade språk. I Poems from the Edge of Extinction har Chris McCabe gjort en fantastisk insats för att samla poesi på mer eller mindre hotade och utdöende språk.

I boken finns 50 dikter skrivna på mer eller mindre hotade språk. De presenteras med en introducerande text, och dikterna återges både på orginalspråk och engelska. Några av de språk som finns representerade är: livoniska, manx, samiska, sardinska, gen, ainu, assyriska m.fl.

Jag tycker att det är väldigt spännande att bläddra i den här boken, och jag tycker att en hel del av dikterna är riktigt bra, men jag tycker nästan lika mycket om att titta på de oöversatta dikterna, inte minst de dikter som är skrivna på ett för mig helt okänt skriftspråk. Fantasier väcks om exotiska (inte exotiserade) kulturer, fantasier som ofta  skingras när man sedan läser den engelska översättningen.

Många dikter är väldigt vackra, och jag skulle gärna printa ut några av dem förstorade och ha dem på väggen. Man får lite Finnegans Wake–vibbar när man bläddrar fram och tillbaka i boken. Det är ett äventyr, ett aningen melankoliskt äventyr.

Det här är några av raderna ur Anjela Duvals dikt Va c’halon på bretonska:

Va c’halon ‘zo ur vered,
Enni nouspet ha nouspet bez,
Enni bemdez ur bez nevez,
Bezioù kerent ha mignoned.
Bezioù keneiled ken karet.

Och så samma rader ur den engelska översättning, My heart:

My heart is a graveyard,
Enclosing many and many a tomb,
Everyday there is a novel one,
The tombs of parents and friends,
The tombs of the companions I loved so much.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Peter Davis: Band Names & Other Poems

Detta bildspel kräver JavaScript.

Peter Davis
Band Names & Other Poems
Bloof Books

Första gången jag läste den amerikanska poeten Peter Davis, Poetry! Poetry! Poetry!, kände jag en nästan fysisk lätthet och mild eufori. Det kan säkert ha att göra med att jag har en väldig respekt för poesin, och oroar mig över att jag inte ska förstå. Men ju mer jag läst Davis – Tina och Hitler’s Mustache –  desto tydligare blir det att han överhuvudtaget inte skiljer mellan så kallad finkultur och popkultur.

Det gör att man känner sig inkluderad när man läser Davis, oavsett om han skriver metapoetiska dikter eller om han skriver dikter pepprade med ordet mustach. Davis skriver om allvarliga ting, men han är också en stor humorist, som förvaltar arvet efter Russell Edson, en mycket egensinnig amerikansk absurdist. Jag har för mig att jag läst Edson föra resonemang om att han ville skriva utanför poesin.

Band Names & Other Poems sönderdelar sig i två hälfter, dels relativt konventionella dikter – åtminstone mätt med Davis måttstock – dels sida upp och sida ned med påhittade bandnamn. Davis månar om sin familj, och den här kärleksdikten är hyfsat representativ för vardagsdikterna i Band Names & Other Poems:

Ocean Radiator

”The ocean radiator will not fit in the
cargo hold,” said my wife, who was trying
to fit the ocean radiator in the cargo hold.
”It won’t,” she said. ”That’s what she said,”
I said. My wife said,” No, she said, ‘I hope that
the other equipment will work.'” I felt
some relief about this inside, but outwardly
I grew tenser and suggested we work into
the evening. The day was stretching
like the wing of a large bird, sort of fanning
in cloudy sunlight. That’s when I said, ”Maybe
if we refigure the cargo hold so that its
chin isn’t rubbed against the window pane.”
My wife first looked confused but then
said, ”And move the ears back, so that
the hair can wrap around.” It was at moments
like this that I felt most in love. It was
in these precious seconds that loved seemed
to mount us like a cape. I felt my arm extending
toward her shoulder, her rounded shoulder,
and heard myself saying, ”Baby, now’s the
time, it has to be!” She was unbuttoning her
shirt and pulling up her skirt. The ocean radiator
was humming loudly now and the cargo hold
was widening its narrow hips.

© 2018 Peter Davis

Den andra delen av boken, alla påhittade bandnamn, är riktigt underhållande, men ju fler bandnamn man läser, desto fler vill man hitta på själv. Bokens titel skvallrar ju om att Davis jämställer bandnamn med dikter. Han behandlar bandnamnen som om de vore en minigenre, med olika genrekonventioner och subgenrer, som väcker olika fantasier och associationer. Fort går det också. Jag uppfattar det som att Davis verkligen leker med bandnamnet som form. Vissa bandnamn är nästan som en drift med konventioner, inte minst hårdrocksband, andra skulle kunna vara autentiska namn. Och diktsamlingens omslag påminner en hel del om betygen på musiksajten Pichfork.

Det här är några av Peter Davis bandnamn:

Space Cluster, Poni Pony Pone, Karma Armada, Whiner Likely, Glib Filibuster, Wide Skateboard, The Size of Bats, What We Call Farming, The Reporters in Washington, Real Down Taxi, Disco Isn’t, Bullet Pup, Lush Fund, Foil Skirt, Factory Atrophy, Outlaw BricksBrutus Hospital…

Jag försökte komma på några egna bandnamn. De dyker upp när man minst anar det, men de blev väl sådär:

Eternal Impeachment, The Frankfurt School, Cushing Oklahoma, Hickory Hair, Cyanide Sisters, Berggasse 19, Cloud Neon 9, Platinum Beach, Neon Impala…

Interview: Peter Davis on poetry

Peter Davis hemsida: Art is Necessary

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Skräcken från Bryssel, Europas mörka hjärta

gy3a4jaQ

Oliver Leu
Essä: Bambi Ceuppens
Introduktion: Matthew G. Stanard
The Eriskay Connection

”The horror! The horror!”
— Kurtz i Heart of  Darkness

”My running hypothesis is that the colonial past still haunts us because it is a past that has not really past.”
— T.J. Demos, Return to the Postcolony, 2013

Den belgiske kungen, Leopold II, stal en betydande del av Kongo, som vi för enkelhetens skull kan kalla Belgiska Kongo. Landet var hans personliga egendom åren 1885–1908. Befolkningen i Belgiska Kongo var i praktiken förslavad och dess arbete genererade makalösa rikedomar, från gummi, elfenbent och malm, åt den belgiske regenten, och senare, åt den belgiska staten. Han ådrog sig allt häftigare kritik, både inhemsk och från andra länder, som inte direkt var några dygdemönster vad gäller att behandla sina undersåtar humant.

o5l-VISQ

Den belgiska staten övertog den 15 november 1908 kolonin fån kung Leopold II av Belgien. Det koloniala projektet drevs emellertid vidare, fram till 1960. Enligt vissa beräkningar dog eller dödades hälften av de inhemska invånarna under det belgiska styret. De exploaterades maximalt; om en by inte nådde upp till sin gummikvot, kunde invånarna straffas och få sina högerhänder avhuggna. Det var ett terrorvälde, nästan obegripligt.

f-aSqL1A

I Belgien, inte minst i Bryssel, restes mängder med statyer och andra monument, för att glorifiera och legitimera det koloniala projektet. Vid en internationell utställning i Bryssel (Tervuren) 1897 lät man uppföra två byar, där 267 afrikaner förevisades för besökarna i idylliska miljöer. Det är nästan obegripligt cyniskt.

oWwRZmYQ

Det holländska kvalitetsförlaget The Eriskay Connection, specialiserat på fotoessäer, har kommit ut med en ny bok, Leopold’s Legacy, som fyller ett viktigt behov, nu när debatten om hur vi bör förhålla oss till tveksamma gamla statyer och monument har hårdnat. Det är som om det plötsligt, och av en rad olika orsaker, finns utrymme för att diskutera den symbolproduktion som kolonialism och slaveri har lämnat efter sig.

8ljcx7ww

Den introducerande texten är skriven av Matthew G. Stanard, historieprofessor, som analyserar statyer, monument, arkitektur och vykort med koppling till det belgiska koloniala arvet. I en längre fördjupande essä resonerar Bambi Ceuppens kring olika sätt att förhålla sig till det koloniala arvet. Det är en tät bok, med ett stort och varierat bildmaterial, lite i stil med en dokumentation. Det finns många gator i Belgien uppkallade efter Leopold II.

Både Stanard och Cueppens argumerar övertygande för att man måste se kolonialism som ett kontinuum, inte något som upphör plötsligt när kolonialismen avskaffas formellt. Produktionen av koloniala symboler siktar ju oftast till att verka i evigheter. Det är nästan svårt att föreställa sig en mer aktuell och angelägen bok än Leopold’s Legacy.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ben Lerner: The Topeka School

167983

Ben Lerner
The Topeka School
Farrar, Straus and Giroux

Glossolalia is from the Greek word γλωσσολαλία, itself a compound of the words γλῶσσα (glossa), meaning ‘tongue’ or ‘language’[6] and λαλέω (laleō), ‘to speak, talk, chat, prattle, or to make a sound’.[7]”
Wikipedia

Ben Lerner identifierar sig som poet, men har nyligen fullbordat en autofiktiv romantrilogi – Leaving the Atocha Station / På väg från Atocha, 10:04: A Novel och The Topeka School / Topekaskolan – som är fullständigt lysande, hysteriskt rolig, smart, gripande, med ett stort hjärta och hårt bitande samhällssatir. Kronologin är omvänd, så The Topeka School utspelar sig före de två föregående romanerna, när Ben och hans alter ego Adam går i high school i Topeka, Kansas och briljerar i debattävlingar.

Romanen inleds med en episod när Adam och hans flickvän är ute i en roddbåt på natten, aningen berusade. Plötsligt är flickvännen försvunnen – en liten hög med kläder tyder på att hon tagit en simtur. Adam beslutar sig för att ro iland och gå till flickvännens hus. När han är på övervåningen inser han att han är i fel hus. Topeka, åtminstone den här delen av Topeka, är välmående och nästan kusligt likriktat.

Även ideologiskt är Topeka likriktat, å ena sidan konservativt / konventionellt, å andra sidan är det sent 90-tal, när Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” var som minst ifrågasatt. Romanen utgörs av tre sammanlänkande narrativ, från Adams perspektiv, från hans föräldrars perspektiv – New York-psykiatrikerna Jane och Jonathan – samt från Darrens perspektiv. Darren är en pojke som har någon slags funktionsnedsättning. Han blir både tråkad av de andra ungdomarna och behandlad som någon slags maskot. Han går i terapi hos Jonathan, utan Adams vetskap.

Jane blev rikskänd, och lokalt ökänd, när hon skrev en bok om relationer och destruktiv maskulinitet, och medverkade hos Oprah Winfrey. Vissa andra Topeka-bor tråkar henne och kallar henne för ”the brain”, menat som ett invektiv. Jag tycker att två av romanens mest framträdande teman är språk och makt. Det terapeutiska språket är ett maktmedel, men det har en frigörande potential. Under debattävlingarna, som Adam framgångsrikt deltar i, anväder sig vissa tävlanden av taktiken ”the spread”, som går ut på att peppra motståndaren med argument. Resultatet blir en perverterad debatt, som inte går ut på att övertyga eller dela en ståndpunkt. Det är frestande att läsa The Topeka School som en skildring de amerikanska kulturkrigens destruktiva kraft.

Barack Obama älskade den här boken, jag tror att många kommer att älska den när den kommer ut på svenska i augusti.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”On Earth We’re Briefly Gorgeous” av Ocean Vuong

9780525562023

Ocean Vuong
On Earth We’re Briefly Gorgeous
Penguin Press

”A lyrical work of self-discovery that’s shockingly intimate and insistently universal… Not so much briefly gorgeous as permanently stunning.”
— Ron Charles, The Washington Post

Det här är tveklöst en av de romaner som kritikerhajpades mest 2019 och, som om inte det vore nog, så har den, trots sin lyrisk-litterära stil, klättrat högt upp på bestseller-listorna. Och det trots att Ocean Voung, född i Vietnam 1988 men bosatt i USA sedan länge, romandebuterar med On Earth We’re Briefly Gorgeous / En stund är vi vackra på jorden (Natur & Kultur). Tidigare har Vuong kommit ut med en diktsamling – Night Sky with Exit Wounds (Copper Canyon Press) / Natthimmel med kulhål (Modernista). Den belönades med ett T. S. Eliot Prize.

Huvudpersonen i romanen kallas Little Dog. Han är, precis som Voung, född i Vietnam. Hans mamma, Rose, traumatiserades under Vietnamkriget och flydde hals över huvud till USA, precis som Voungs mamma. Rose slår Little Dog, tills han blir 13 och kan slå tillbaka. Det verkar meningsfullt att kalla On Earth We’re Briefly Gorgeous för autofiktion, men det är också en immigrantroman, en roman om den trassliga förhållandet mellan mor och son, en roman om hur USA:s utrikespolitik sätter igång spiraler av våld. Det är en queer-roman, handlar om hur Little Dog träffar och umgås med sin första pojkvän. Och det är en A Portrait of the Artist as a Young Man-roman.

Texten presenteras som om den vore ett brev, från Little Dog till Rose, som emellertid inte kan läsa. Och hon skulle under inga omständigheter låta Little Dog lära henne att läsa, det skulle rubba maktbalansen dem emellan, en maktbalans som Rose arbetat hårt för att upprätthålla. Little Dog ser moderns trauma, och han ser allt hon har gjort för honom. Det finns åtskilliga vackra och ömsinta skildringar av hur Little Dog iakttar Rose snär hon sliter ont på olika nagelsalonger.

När man läser det här ”brevet” och blir varse hur mycket känslor och tankar Little Dog investerat i det, blir man gråtfärdig. Han skriver för att han vill att mamman ska förstå vem han är och vem han har blivit – de lever ju på sätt och vis i två skilda världar. Det skulle nästan vara olidligt att läsa On Earth We’re Briefly Gorgeous om den inte vore så sagolikt vacker, ända ned på meningsnivå, metaforriken är bländande. Språket är både precist och egensinnigt – man skulle kunna förstora upp sidorna och ha dem som posters på väggen.

Veckans dikt 101: ”Torso of Air” av Ocean Vuong 

Ocean Vuong: The 10 Books I Needed to Write My Novel. On Herman Melville, Theresa Hak Kyung Cha, James Baldwin, lê thị diễm thúy, and More

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Valeria Luiselli: De förlorade barnen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Valeria Luiselli
De förlorade barnen – Ett arkiv
Övers. Niclas Nilsson 
Rámus förlag

Rámus förlag har fin fingertoppskänsla när de väljer titlar, från Centraleuropa men också från USA. Ett av deras verkliga fynd är mexikansk-amerikanskan Valeria Luiselli, som är originell utan att vara svårtillgänglig. För att bättre förstå Luisellis senaste roman, välförtjänt hyllade De förlorade barnen, kan det vara bra att kika bakåt i Luisellis produktion.

I en föregående bok, essäboken Tell me how it ends, kritiserar Luiselli hur de ensamkommande barnen från Mexiko och Centralamerika har behandlats när de kommit till USA. Hon arbetade en tid vid en federal domstol som översättare åt ensamma flyktingbarn, som ingen ritigt verkade vilja kännas vid. Den här humanitära katastrofen är oerhört viktigt för Luiselli.

Jag tycker att man kan tänka sig Tell me how it ends som en slags bakgrund till De förlorade barnen. Den förra är öppet polemisk, nästan ursinnig och förtvivlad, medan den senare snarare är cool och smyger sig på läsaren med teman, tankefigurer, idéer och argument. De förlorade barnen är en definitivt en politisk roman, men Luiselli pekar inte med hela handen.

Berättelsen tar sin början i New York. Ett par, en man och en kvinna, ska bila ned till den mexikanska gränsen. Det här är en riktigt bra road-trip-roman. Mannen och kvinnan var ensamstående föräldrar när de förälskade sig i varandra, när de arbetade på ett projekt – att spela in olika språk i New York och katalogisera dem. Längst bak i boken finns det polaroidbilder och dokument, ett av många exempel på hur Luiselli vill att texten ska ha karaktären av ett arkiv.

Med på resan följer mannens 10-åriga son och kvinnans 5-åriga dotter. De har delat föräldraskap, så att säga, men äktenskapet knakar i fogarna. Inte desto mindre fortsätter resan till New Mexico och Arizona, han är ljudetnograf och hoppas kunna spela in ekona efter de sista apacherna. Hon är journalist och djupt engagerad i de flyktingbarn som företar livsfarliga resor på taket till tåg, som anländer till USA söderifrån.

Romanen gestaltar extremt väl hur barn interagerar med sina föräldrar, hur barn lyssnar till och tolkar det vuxna säger. Hur det är att vara barn. Hur det är att vara förälder. Hur det är att vara människa. Och pojken är verkligt rar mot sin lillasyster, rycker ibland in som tolk. Man kanske skulle kunna tro att det här är en utpräglat dyster roman, men skildringen av hur familjen fördriver tiden i bilen under resan, är bitvis både charmig och hysteriskt rolig.

När de kommit till Södern får föräldrarna ibland frågan vad de ägnar sig åt. Då svarar de att de håller på att göra research inför skrivandet av en Western-roman.

Det var länge sedan jag läste en så cool, rörande och gripande roman.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner