Kategoriarkiv: Recensioner

Poster Collection 33: schweiziska politiska posters

file

Poster Collection 33: Ja! Nein! Yes! No!
Swiss Posters for Democracy
Red. & förord: Bettina Richter
Text: Jakob Tanner
Museum Für Gestaltung Zürich /
Lars Müller Publishers

Schweiz har, med sin politiska särart, inte minst direktdemokratin och folkomröstningarna, en urstark postertradition. Museum Für Gestaltung Zürich har en samling med posters i världsklass, kommersiella och politiska posters. Tillsammans med det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers ger museumet ut den suveräna skriftserien Poster Collection, som samlar posters av kända grafiker, som Michael Engelmann och Josef Müller-Brockmann, samt posters på olika teman, som posters till utställningar och typografiska posters.

Den senaste volymen heter Poster Collection 33: Ja! Nein! Yes! No! och samlar politiska posters från perioden 1918 till nutid. Den visar prov på olika grafiska stilar och retoriska strategier, men den här volymen samlar posters som är ganska grova, högljudda och brötiga, med återkommande nationalistiska symboler, exempelvis Wilhelm Tell. I den här volymen samlas främst intressanta, snarare än snygga och anslående posters, med djärva och nyskapande grafiska lösningar. Det låter kanske tråkigt, men om man är intresserad av Schweiz och/eller politisk kommunikation/propaganda kan det här vara något.

Inte helt oväntat är temat kvinnlig rösträtt framträdande – motståndarna anspelar på att röstande kvinnor kommer att försumma barnen och att de kommer att bli riktiga ragator. En poster, som förbjöds, propagerar för ett tätt samarbete mellan Schweiz och Sovjet. Flera posters handlar om immigration och flera handlar om att avskaffa Schweiz armé. Jag blev lite förvånad, kanske fördomsfullt, över att många posters, inte minst från efterkrigstiden, vittnar om mycket djupa klassmotsättningar. I boken finns bilder av 147 posters. Det här är ett litet, inte helt representativt urval.

4[1]

Donald Brun Frauenstimmrecht Nein, 1948

1[1]

Hugo Laubi Direkte Bundessteuer Ja!, 1918 

5[1]

Josef Müller-Brockmann Projet constitutionnel sur le routier réseau Oui, 1958

15[1]

Anonym Frauenstimmrecht Nein, 1946

10[1]

KSP Krieg Schlupp Partner Ja zum Waffengesetz, 2019

8[1]

Exem No à la destruction des Bains des Paquis, 1989

Här kan du se lite fler bilder av posters.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Coola katter som hänger i klätterträd

00004855

Pascale Weber
For Cats Only
Hatje Cantz

”Alla snubbar vill ju vara katt / för att en katt är alltid katt.”
– Aristocats

Katten är det mest poetiska husdjuret och utstuderat cool. Det tyska kvalitetsförlaget Hatje Cantz ger mest ut stiliga foto-, arkitektur- och konstböcker, men ibland ger de ut små muntrationer. Det senaste exemplet på det är For Cats Only, med foton tagna av schweiziskan Pascale Weber. Hon har fotat 30 klätterträd med tillhörande katter. De hänger, vilar, klättrar och vässar klorna. Det lär vara viktigt att förse sin eller sina katter med ett klätterträd, som erbjuder lite omväxling, kanske särskilt för innekatter. Det är en riktigt trevlig liten bok.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Don DeLillo: Tystnaden

9789100187187 (1)

Don DeLillo
Tystnaden
Övers. Rebecca Alsberg
Albert Bonniers Förlag

Året är 2022 och i New York förbereder man sig för årets stora begivenhet: Super Bowl. Ett par sitter i ett plan som är på väg till New York från Paris. När de kommer hem ska de, tillsammans med tre vänner, se Superbowl på teve och äta tillsammans. Problemet är att el- och telenätet slocknar. Teven blir svart och mobilerna blir obrukbara. Så ser förutsättningarna ut i Don DeLillos kortroman Tystnaden.

Enligt baksidestexten för de fem karaktärerna ”ett samtal som rör sig in mot existensens innersta rum: Vilka är vi egentligen när bruset försvinner? Vad innebär det att vara en människa i en värld som vår?” Och på sidan 47: ”Vad händer med människor som lever genom sina telefoner?”

Det här är inte någon av Don DeLillos bättre romaner och den hårdkokt-filosofiska prosan går lite på tomgång. Det händer strängt taget ingenting, och det är svårt att förstå varför de fem vännerna drar slutsatsen att världen, USA eller ens New York drabbats av en ”total systemkollaps.”

Tankarna skenar allt mer mot slutet: ”Kommer solen att skina? Kommer solen ens att finnas på himlen? Vem vet vad allt detta betyder? Har vår normala erfarenhet helt enkelt blivit tystnad? Är vi vittne till en avvikelse hos naturen som sådan? Ett slags virtuell verklighet?”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

John Swedenmark om Scratch Tick Pop

scratch-tick-pop

Scratch Tick Pop – A Compilation of Scraps from 527 Ruined Vinyl Records
Barry van der Rijt
The Eriskay Connection

Vissa hack i dom vinylskivor jag växte upp med har fastnat i hjärnan. Till exempel ”do-should, do-should, do-should [etc.] i Beatles ”Think for yourself”. Dom är en del av låten. Och en manifestation av talesättet ”haka upp sig på något”. Inklusive att stanna kvar en liten stund extra i uppretningen.

Men att det skulle gå att göra ett konstverk av skavankerna kom ändå som en överraskning.

Nederländaren Barry van der Rijt har nämligen kompilerat 527 korta ljudklipp från sin egen och sina vänners vinylsamlingar till verket Scratch Tick Pop, som sen i sin tur har givits ut på vinyl igen. ”Repor knäpp knaster” – men de engelska orden är ju bättre och mångtydigare, och mer musikanknutna.

Vem hade väl förresten kunnat förutse vinylskivans återkomst efter en total dödförklaring? Jag behöll tack och lov grammofonen och större delen av den mer eller mindre repknäppknastriga samlingen, och tycker fortfarande om att komplettera på Myrorna med sånt som ingen annan förmodligen skulle vilja ta sig an. Den här unika katalogen går rätt in i samlingen.

Först bara lyssnade jag på flödet, road och lätt frustrerad över allt jag nästan kände igen. Många slags minnen aktiverades, de flesta ogripbara. Sen lyssnade jag noggrannare en gång till och följde med i den detaljerade informationen om varje spår: vad låten heter och vari vanken består – ett “tick” rymmer ju oftast inga andra ljud än själva knäppet, ändå har det en plats på ett bestämt ställe på ett bestämt exemplar. Den rundturen gav en ännu större fröjd, ett slags desorienteringsrus. Vilse på bakgatorna bland klanger jag aldrig har hört och sannolikt aldrig kommer att få höra. Men ändå kan leva mig in i. ”340. Tick found in the track Major Tom (Völlig Losgelöst) from the 1982 7” single Major Tom (Völlig Losgelöst) by Peter Schilling obtained on a flea market in 1994.”

Kom också att tänka på några paralleller. Den sorte skole från Danmark samplar vinylskivor från alla platser och epoker och sätter ihop detta till mäktiga verk, också i samarbete med symfoniorkestrar. (Men då får alltsammans ändå en övergripande form.) Och trummisen i Bob Hund, Christian Gabel, har flyttat sina mäktiga samplingar av skivor från 1900-talet till en helaftonsscenföreställning (som just nu tyvärr inte kan turnera). Han använder sig av uråldrig inspelningsteknik, vilket skapar både äkthet och främlingsskap. Dom sjunger/spelar på den rådande teknikens villkor – så som David Byrne beskrivit det i sin musikhistoriska genomgång How music works. Men vi lyssnar med helt andra förutsättningar och bredare förförståelser, numera till och med till repor, knäpp och kraster. Kanske ibland som en protest mot det stora utbudet av alltför städade utgåvor?

John Swedenmark

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Red. Ed Jones & Christopher Nesbit: party! party!! party!!!

party-front-1

Red. Ed Jones & Christopher Nesbit
party! party!! party!!!
Arcive of Modern Conflict

Archive of Modern Conflict grundades i London, numer har man även kontor i Toronto, har i ett kvartssekel köpt in unika och udda foton och bilder, ofta hela samlingar, som sedan i urval ligger till grund för AMC:s tidskrift, AMC2, och en mycket exklusiv bokutgivning. I dagsläget har de 3-4 miljoner bilder i sina samlingar. Ett exempel – AMC löpte in samtliga foton från Kameruns första studio för färgfoto. Några av de fotona, som är helt underbara, finns med i ett tidskriftsnummer, AMC2 Issue 10.

party! party!! party!!! innehåller 114 privata och aldrig tidigare publicerade foton från Weimarrepubliken, i synnerhet från Berlin och dess omtalade nattliv. Efter första vätldskriget skulle en ny och fredlig värld byggas, men Tyskland ålades en skuld som var omöjlig att betala tillbaka. Resultatet blev hyperinflation och en hård kamp mellan socialister och kommunister, å ena sidan, och fascister och nazister, å den andra sidan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här beskrivs situationen av bokens redaktörer:

”The poor were particularly vulnerable. Any new day could bring disease, unemployment or crime. This precariousness of existence gave rise, in some, to a frantic desire to live in the moment – to celebrate, or escape reality. An exploration of decadence, sexuality and indulgence went alongside an innocence of the consequences of fascism or communism. Life, for many, became a kind of feast during a time of plague as Germany in the 1920s conducted a glorious and futile experiment in the art of partying.”

Jag tycker att allt Archive of Modern Conflict rör vid blir guld, så också denna gång, men jag tycker det vore roligt med lite fler foton på klubbarna och inifrån klubbarna. Men party! party!! party!!! ger tveklöst intressanta inblickar i Berlins omtalade nattliv, stämningarna, under 20-talet.

Archive of Modern Conflict bygger vidare på sitt unika projekt, som bara blir mer och mer intressant. party! party!! party!!! är ett utsökt objekt i sig. AMC;s tidskrift och böcker ges ut i små upplagor och är samlarobjekt Missa inte att besöka hemsidan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mine Dal: Everybody’s Atatürk

Cover_Mine_Dal_Atatuerk[1]

Mine Dal
Everybody’s Atatürk
Texter: Altan Öymen och Zülfü Livaneli
Edition Patrick Frey, No 303

Om du reser runt i dagens Turkiet, på landsbygden och i storstäderna, kommer du att se porträtt, foton och byster av Mustafa Kemal Atatürk (1881–1938), Republiken Turkiets grundare. Du kommer bland annat att se dem i frisersalonger, skrädderier, hos skomakare, i skolor och på restauranger. Du kommer att se konventionella porträtt, samt bilder av en rökande och dansande Kemal Atatürk. Du kommer även se Kemal Atatürks signatur som tatuering och som smycke. Han gör sig påmind i princip överallt i Turkiets sociala, kommersiella och offentliga liv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mine Dal, ”Everybody’s Atatürk”, Edition Patrick Frey, 2020

Fotografen Mine Dal, född i Istanbul men bosatt i Schweiz, har rest runt i hela Turkiet under lång tid – för att dokumentera Kemal Atatürks bildliga närvaro i dagens Turkiet. Hon har inte bara dokumenterat denna närvaro rakt av, hon har gjort det med stor känsla, finess och humor. Det är oerhört underhållande och estetiskt intressant att titta i den här feta boken. Drygt 600 sidor. Jag får lust att åka till Istanbul.

Många av porträtten sitter högt upp på väggarna intill taket, som för att visa att Kemal Atatürk fortfarande är upphöjd, den allra största. Han moderniserade Turkiet på snart sagt alla områden och det gick fort. Hans sekulära filosofi, baserad på västerländska förebilder, kallas kemalism.

I kemalismens namn förbjöd Atatürk religiös klädedräkt, mest känt är förbudet mot att bära fez. Hans propaganda lever kvar, och det är uppenbart att många turkar, unga och gamla, fortfarande högaktar honom. Det borde betyda att många turkar vill att landet återigen ska orientera sig mer mot väst, inte mot Ryssland.

Och det schweiziska kvalitetförlaget Edition Patrick Frey har inte sparat på krutet när de sammanställt den här boken med massvis med färgbilder. Med boken följer också två lösa porträtt av Atatürk, ett där han har uniform och pälsmössa, bister min och blicken riktad rakt mot betraktaren, och ett annat där han sitter och röker och dricker kaffe. Även på denna bild ser Atatürk bister ut. Han sitter i en korgstol och är helt moderiktigt klädd i västerländska kläder, kavaj, slips och slacks. Han har karisma och ser på vissa bilder ut som en filmstjärna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Patricia Lockwood: ”No one is talking about this”

81lCOcgXfxL

Patricia Lockwood
No one is talking about this
Riverhead Books

Patricia Lockwood: ‘That’s what’s so attractive about the internet: you can exist there as a spirit in the void’
The Guardian

Vissa människor blir så coola att andra nästan blir lite rädda för dem eller åtminstone ordenligt star struck. Författaren och poeten Patricia Lockwood är en sådan person; hon är hysteriskt rolig på ett originellt, avigt och skruvat sätt. Hon är bland det bästa som hänt den amerikanska litteraturen under senare år och humorn är en starkt bidragande orsak.

Loockwood  har mödosamt byggt upp en persona – hittills med två diktsamlingar och en verkligt smart och egensinnig självbiografisk bok, Priestdaddy – på Twitter. Follow the leader: @TriciaLockwood. Det finns ingen knivskarp gräns mellan det hon skriver på Twitter och i böckerna. Det verkar troligt att Lockwood regelbundet testar skämt och idéer på Twitter, där hon har nästan 95.000 följare och det gillar säkert hennes förlag, men hennes följare är också bitvis som en who’s who i den (engelskspråkiga) litterära världen.

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

Ett litet, litet nästan slumpvis axplock av Lockwoods följare: Wave Books, Rachel B. Glaser, Kathleen Rooney, tom hank, Freke Räihä, Rakel Chukri, NYRBB Classics, Guernica Magazine, Graywolf Press, Penguin Books USA, Elif Batuman, David Gutowski, Michael Chaub, Pultifagen, The Paris Review, Lincoln Michel, Fonograf Editions, Poets House, Laura Miller, Bloof Books, Vi Läser, LRB Bookshop, Independent Books, porochista khakpour, Petter Malmberg, Teju Cole, Fitzcaraldo Editions… Följare av det här slaget – författare, förlag, bokhandlar, kritiker – kan naturligtvis ge en ordentlig skjuts vid lanseringen av en bok. Förlagen söker säkert med ljus och lyckta efter nästa Lockwood, en kreddig Twitter-författare.

Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian

Jag brukar inte skriva skriva så mycket om marknadsföringen av böcker, men Lockwood har skapat något alldeles extra. Även detta: ”Patricia Lockwood is a contributing editor at the London Reviw of Books.” Ett litet men betydelsefullt kliv in i det litterära finrummet. Hon löper naturligtvis en viss risk att även fortsättningsvis betraktas som en ”Internetförfattare”, enligt vissa, inte en riktig författare. Men i sin nya prosapoetiska roman, självlysande, vackra och tragiska, No one is talking about this förekommer knapppt begreppet Internet, Lockwood använder i stället genomgående the portal. Och det låter onekligen coolare, mindre töntigt och slitet, och mer äventyrligt.

De senaste 50 årens 50 bästa memoarer, enligt New York Times

Jag skulle gärna tillbringa några timmar i Lockwood’s medvetande när hon skriver. Hon skriver smart, associationsrikt och ibland vansinnigt flippat. Om man inte fattar en eller annan meme är inte det hela världen; det kan vara ett ålderstecken. Texterna är relativt korta och har man väl börjat ” fortsätter man motståndslöst. Här är några korta texter av olika karaktär från bokens första del:

”She opened the portal, and the mind met her more than halfway. Inside, it was tropical and snowing, and the first flake of the blizzard of everything landed on her tongue and melted.”

Trump kallas genomgående diktator(n):

”The problem was that the dictator was very funny, which had maybe always been true of all all dictators. Absurdism, she thought. Suddenly all those Russian novels where a man turns into a teaspoonful of blackberry jam at a country house began to make sense.”

”She openes the portal. ‘Are we all just going to keep doing this till we die? people were asking eachother, ‘Are we in hell?’ Not hell, she thought, but some fluorescent rooom with eternally outdated magazines where they waited to enter the memory of history, paging through a copy of Louisiana Parent or Horse Illustrated.”

”P-p-p-perfect p-p-p-politics” she hooted into a hot microphone at a public library. She had been lightly critizicized for her incomplete understanding of the Spanish Civil War that week, and the memory of it still smarted. ”P-p-p-perfect p-p-p-politics will manifest on earth as a raccoon with a scab for a face!”

Lockwoods prosaskisser bygger ofta på en knivskarp observationsförmåga parad med en absurdistisk livskänsla och lyrisk sensibilitet. Bakgrunden till andra delen av No one is talking about this är att Lockwoods syster och hennes man fick ett barn med en grym dödlig sjukdom. Systern håller emellertid kompromisslöst modet uppe och Lockwood träder som i bakgrunden, men behåller bitvis en nedtonad komisk ton – långt ifrån allt handlar om föräldrarna och barnet. Vissa kritiker har hävdat att Lockwood inte har kunnat hantera allvaret och tragiken i den andra delen av romanen. Jag håller, med väldigt få undantag, inte med och systern har naturligtvis läst och godkänt boken. Jag tycker att den andra delen av romanen är väldigt drabbande.

Jag rekommenderar att man läser Priestdaddy först och sedan No one is talking about this. Om du inte tycker om någon av dem, inte blir berörd på några plan, är du kanske bortom all räddning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Michael Kvium ”A Retrospective”

KVIUM_COVER_291119.indd

Michael Kvium
A Retrospective
Red. Gitte Ørskou
Texter: Gitte Ørskou,
Brooke Lynn McGowan
Scheidegger & Spiess

”Vladimir: I don’t understand.
Estragon: Use your intelligence, can’t you?
Vladimir uses his intelligence.
Vladimir: (finally) I remain in the dark.”
― Samuel Beckett, Waiting for Godot

Omslaget till Michael Kviums A Retrospective är typiskt för den danske konstnärens bildvärld. En naken figur står i ett tomt rum. Han håller händerna över könet och kurar lite, som av skam. Det ser nästan ut som om ögonen är mjölkvita och oseende, vilket gör att mannen får ett mer avindividualiserat uttryck. Hur bör man tolka Kviums figurer, ibland män, ibland kvinnor och ibland ett mellanting?

Michael-Kvium_149_Straightforward-Painting_1998_web[1]

Straightforward Painting, 1998. Oil on canvas, 190 x 170 cm, private collection. © Bent Ryberg

Michael-Kvium_77_Double-Manifest-Painting_1998_web[1]

Double Manifest Painting, 1998. Oil on canvas, 170 x 160 cm, private collection. © Bent Ryberg

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_A_2012_web[1]

The Three Graces A, B, C, 2012. Oil on canvas, 3 parts, 150 x 135 cm, private collection.
© Anders Sune Berg

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_B_2012_web[1]

Michael-Kvium_178_The-Three-Graces_C_2012_web[1]

I en briljant text av Modernas chef Gitte Ørskou, ”Blindness Reveald. An Introduction to Michael Kvium”, pekar hon på åtskilliga ingångar till Kviums bildvärld, men nämner också en distinkt kvalitet:

”It is hard to shake off Kvium’s works. Once you have become acquainted with the universe he conjures up, it anchors itself in the recess of your conciousness and there it remains. The next time we look at the world, it has changed slightly. Let us call it Kviumesque. The artist is one of the few to add his own adjective to the Danish language (Kviumsk) On the one hand, his works kindle recognition; on the other, they color and fine-tune our vision of the world, so the world we once thought we knew remains  shaken, stripped bare and changed after viewing it through Kvium’s very own filter.”

Ørskous text orienterar sig i Kviums universum och innehåller en rad ledtrådar till hans verk, ”relating to it’s performative, narrative, and abstract aspects, and it’s incessant debate with reality.” Ørskou skriver en del om influenser, att hans bildspråk i grunden är klassiskt-figurativt och har tydliga rötter i spansk renässans: Velázquez, Goya och, framför allt, Zurbarán. Kviums groteska och morbida drag – exempelvis skelettliknande och förvridna lemmar – har ofta ett tydligt släktskap med de här tre målarnas verk.

Ørskou nämner även senare influenser: David Hockney, Maria Lassnig, Cindy Sherman och Richard Prince. Jag tycker att man kan nämna släktskap med Lucian Freud och Francis Bacon också. Freuds porträtt av drottning Elisabeth II drar exempelvis iväg ordentligt karikatyrmässigt, det är svårt att avgöra om drottningen är kvinna eller man. Kvium har en hel del drag gemensamma med Bacon, även om brittens imaginära universum om möjligt är ännu mer radikal-pessimistiskt och ultra-existentialistiskt. Men Kvium är Kvium.

Jag gillar både Gitte Ørskous och Brooke Lynn McGowans essä. De är långa, gedigna och uppslagsrika. Och så gillar jag boken i sig, och det rika bildmaterialet. Scheidegger & Spiess sparar inte på krutet när de producerar utställningskataloger. Det här är ett praktverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Cord Riechelmann: Kråkor

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är thumbnail_facc8aglar_reichelmann_front.jpg

Cord Riechelmann
Kråkor. Ett porträtt
Övers. Nina Katarina Karlsson
Erzats

”Jag tycker om kråkor, jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande […]”
— Cord Riechelmann

Cord Riechelmann gör ingen hemlighet av att han gillar kråkfåglar, i den tunna men spränglärda essäboken Kråkor. Människan har en lång historia tillsammans med kråkfåglarna; djur som jagar storvilt – exempelvis isbjörnar, vargar och späckhuggare – lever också som i symbios med dem:

”Eftersom de hör hemma nästan överallt i världen är de inte exotiska någonstans. Kråkor förblir mystiska utan att vara exotiska, vilket är ett mycket sällsamt fenomen.”

Boken är en blandning av natur- och kulturhistoria samt de senaste rönen om kråkfåglarnas förbluffande intelligens. De kan leka, luras, ge gåvor och använda verktyg, lösa problem och planera. Inom mytologin finns föreställningar om att kråkfåglar skapat världen, och kråkfågeln har ofta drag av trickster:

”Men korpens tricksterdrag blir aldrig tolkade som ondsinta. När allt kommer omkring har korparna tricksat fram jorden och även ljuset och solen.”

Det är ett förbluffande fenomen, som har observarats i både Kanada och Japan. Kråkfåglar sitter uppe på en elledning vid en väg. När bilarna stannar för rött släpper de ned nötter på vägbanan. När bilarna kör knäcker de nötterna. När det blir rött igen seglar fåglarna ned och plockar upp innehållet i nötterna. Det här är alltså något de lärt sig, och lär ut till andra individer.

Kråkor är en riktig page turner. Det är full av sagolika illustrationer. Jag kan egentligen bara komma på ett skäl att inte käsa den, om man tycker genuint illa om kråkfåglar. Boken, som är riktigt snygg, ingår i Ersatz serie Naturläror. Det finns tre till volymer, om fjärilar, sill och vargar.

YouTube-klipp med nötknäckande kråkfåglar.

YouTube-klipp med kråkfågel som åker kälke.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Läs novellerna som George Saunders tror kommer att bli klassiker

Läs mer, köp

I Los Angeles Review of Books får novellspecialisten George Saunders en fråga:

”An underappreciated contemporary American short story that you consider every bit as teachable and destined for posterity as the ones in A Swim in a Pond in the Rain.”

Och han svarar:

”Here are several, in my humble opinion. Not sure about ‘underappreciated’ except that, for my money, all short stories are underappreciated:

‘Hot Ice’ by Stuart Dybek, ‘Dance of the Happy Shades’ by Alice Munro, ‘Don’t Erase Me’ by Carolyn Ferrell, ‘Bullet in the Brain’ by Tobias Wolff, ‘Alive’ by Ha Jin, ‘Helping’ by Robert Stone, ‘Gorilla, My Love’ by Toni Cade Bambara, ‘Roy Spivey,’ by Miranda July.”

Via Lit Hub.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner