Kategoriarkiv: Recensioner

Veckans dikt 136: [Jag tvivlar på orden…] av Jonas Rasmussen

Jag tvivlar på orden och språket
Jag tvivlar på underspråket
Jag tvivlar på underströmmar
Jag tvivlar på lust och på kroppsspråk
Jag tvivlar på havets beryktade flytkraft
Jag tvivlar på tillit och på att bekänna
Jag tvivlar på verklighet och fantasi
Jag tvivlar på allt om fiktionen
Jag tvivlar på konstens förmågor
Jag tvivlar på litteraturens förmågor
Jag tvivlar på narrativ och på betydelse
Jag tvivlar på en stadig puls som bär
Jag tvivlar på att dessa ord är dessa ord

Jonas Rasmussen

© BOKFÖRLAGET FAETHON och Jonas Rasmussen 2021

Ett varmt tack till poeten och översättaren Jonas Rasmussen för att vi fick ha med den här dikten som Veckans dikt. Den är hämtad ur hans diktsamling Målet (BOKFÖRLAGET FAETHON) Diktsamlingen ingår i FAETHON:s serie med modern lyrik, POESIS, vars redaktör är Daniel Pedersen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Veckans dikt

Yu Miri: Tokyo Ueno Station

9789100190385

Yu Miri
Tokyo Ueno Station
Övers. Lars Vargö
Albert Bonniers förlag

”Under tiden jag satt där och sov ytligt med trötta snarkningar kunde jag emellanåt titta upp och se hur ginkoträdens löv skapade ett slags skuggornas nätmönster när de rörde sig.”
– Kazu

Kärnan i Yu Miris täta kortroman Tokyo Ueno Station handlar om två saker: förlust, smärta, förlust, smärta.

Jagberättaren och huvudpersonen Kazu på första sidan av boken:

”Jag brukade tänka att livet var som att vända blad i en bok, från första sidan, till nästa. Man vänder en sida i taget och till slut är man på sista sidan. Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varadra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd. Även om det saknas ett slut, slutar det inte.”

I romanens nu lever Kazu, född 1933, som hemlös i parken utanför Tokyo Ueno Station. Där har han vistats i flera år. Han har tappat räkningen. Dessutom är han ”död”, ett spöke, vilket antagligen gör att han inte kan räkna med att någonsin dö och slippa leva mellan den här världen och eftervärlden. Den här korta men kraftfulla och okonventionella romanen bygger till stor del på Kazuos medvetandeström och tillbakablickar, hans minnen och iakttagelser, av stora och små förluster.

Kazu växte upp i en fattig familj i Fukushima. När långivare till familjen kom för att hämta delar av lånet, fanns det ofta inte några pengar att betala. Då gömde sig föräldrarna inne i huset och skickade fram barnen, Kazu och hans sju yngre syskon, att ljuga ihop något. Han börjar tidigt arbeta inom jordbruk och fiskeri. Han gifter sig och får en son, som emellertid dör i tjugoårsåldern.

Han reser från Fukushima för att söka arbete. Han börjar jobba på de byggen som hör samman med OS i Tokyo 1965. Han hör sedan kejsaren hålla invigningstalet i radio, och tycker att det är typiskt att de som byggt arenorna och anläggningarna inte får en friplåt till något evenemang. Boken är uttalat kritisk mot kejsardömet.

Boken är också uttalat kritisk mot hur de hemlösa behandlas, och mer allmänt mot stora klassklyftor. Parken är full av ginkoträd. De hemlösa plockar och rengör ”frukterna” och säljer dem. De har många knep för att få ihop lite kontanter. Ett annat är att leta mangatidningar i soptunnor och containers. De snyggas till och säljs till handlare.

Om det är något evenemang i närheten av parken kör myndigheterna helt enkelt bort de hemlösa, och kartongerna som de använder, som skydd mot väder och vind, kasseras. Ibland blir de hemlösa attackerade av ungdomsgäng. Det är våldsamt obehagligt.

Jag kan inte påminna mig om att jag läst en så samhällskritisk och kompromisslös japansk roman. Den är väldigt drabbande och har ett sagolikt flyt. Visst kan man tycka att Tokyo Ueno Station är negativ i överkant, men det vore tråkigt om alla japanska författare skrev smooth Murakami-prosa.

Lars Vargös översättning är utmärkt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Hur står det till med literary fiction?

The Drift har bjudit in 10 kritiker och författare – bland dem Alexandra Kleeman, Christian Lorentzen och Hannah Gold – att ställa diagnos på dagens literary fiction. Literary fiction är all skönlitterär prosa, minus all genrefiktion. Vilka trender är på uppgång och vilka är på nedgång? Sög pandemin musten ur autofiktionen?

Ett citat ur Kleemans text:

”With no official end or sentimental sendoff, it seems as though autofiction’s time as a reigning form, a privileged container for the contemporary moment, has begun to dwindle. In retrospect, it’s clear that we loved autofiction in part because it upheld deep-rooted myths about how special we were, even as we moved within the mundane career-building, self-constructing rhythms of our lives.”

Läs fler texter

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Michel Ekman om ”Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky”

Markus Huss
Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky
Strängnäs biblioteks skriftserie 10, 2022

Kurt Tucholsky (1890–1935) var en mångtydig figur. Som mycket flitig författare och journalist ger han oss idag en möjlighet att komma nära den turbulenta och katastrofdräktiga men också kreativa atmosfären i Weimarrepublikens Tyskland. Tucholsky var jude och socialist, en hård kritiker av militarismen och underdånigheten som präglade det tyska samhället, ett arv från kejsardömets dagar. Det gjorde honom avskydd i vida kretsar. Samtidigt var han älskad för sin språkkonst, sina exakta iakttagelser ur det dagliga livet, sina roliga kabarévisor och känsliga dikter. Huvudparten av sina texter publicerade Tucholsky i veckotidningen Die Weltbühne (tidigare Die Schaubühne) under fyra olika pseudonymer – något hans väldiga produktivitet tvingade honom till. 

Tucholsky besökte Sverige första gången 1928. Han tillbringade halva året 1929 i Mariefred och flyttade sedan till Hindås i närheten av Borås där han bodde fram till sin död. Efter det nazistiska maktövertagandet fråntogs han sitt tyska medborgarskap, hans verk brändes och han kunde inte längre publicera sig. Alkoholiserad och sömnmedelsberoende dog han 1935, om det var självmord eller en olyckshändelse är oklart. Han är begraven i Mariefred. 

Germanisten Markus Huss Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky är en fin påminnelse om hans idag åtminstone hos oss rätt bortglömda verk. Huss hinner med mycket i sin hundrasidiga, ledigt skrivna bok. Han tecknar en bakgrundsbild av det Tyskland där Tucholsky verkade, beskriver hans liv och person med tonvikt på Sverigeåren och analyserar viktiga drag i texterna. De omsorgsfulla noterna ger möjlighet till vidareläsning. 

Tucholsky var en motsägelsefull person. Huss beskriver: ”… den högborgerliga livsstilen och smaken för lyx som stod i bjärt kontrast till hans socialistiska ideal, hur han kunde fördöma och kritisera ’judarna’ som kollektiv samtidigt som han var antisemitismens svurne fiende, hur hans ständiga jakt på bekräftelse från kvinnor samsades med en rädsla för intimitet och kärlek.” 

Utgående från detta gör Huss nedslag i Tucholskys liv och verk. Mycket intressant är att följa hans passionerade intresse för språket. Det gäller förstås mest tyskan men går med Huss hjälp att följa också på svenska. I hans idag kändaste verk, den lilla romanen Gripsholms slott – en sommarsaga (övers. Birgit Hård af Segerstad) som skildrar en semester i Gripsholm tillsammans med älskarinnan Lottchen reflekterar Tucholsky inte bara kring tyskan och plattyskan – som uppskattar och ser som en förlorad möjlighet för sitt språk –, han uppmärksammar också vänligt och utan all ironi svenskarnas ofta högst personliga sätt att tala tyska. Att effekten ändå blir rätt rolig är självklart. 

Lottchen har en verklig förebild och Tucholskys liv präglades överhuvudtaget av förhållanden med starka kvinnor som älskade honom, skötte det praktiska livet och, när han drabbats av yrkesförbud, försörjde honom. Att han aldrig kunde fästa sig vid någon av dem utan tvärtom tvångsmässigt bedrog dem bidrog förmodligen till hans undergång. 

En skandalsuccé fick Tucholsky 1929 med Deutschland, Deutschland über alles i samarbete med grafikern John Heartfield där han oförblommerat uttryckte sin avsky för samhällsutveckligen under de tio åren efter världskrigets slut. Den fördömdes av alla politiska riktningar för sin destruktivitet. Walter Benjamin menade att den bara bäddade för resignation, andra anklagade Tucholsky för att elda under antisemitismen. För Tucholsky själv var den ett besvikelsens bokslut: han fortsatte visserligen skriva men hade förlorat tron på att det kunde leda till politiska förändringar. 

Idag är det mest levande i Tucholskys verk de korta, samtidsbeskrivande och -kritiserande tidningstexterna. Deras språk, iakttagelseförmåga, humor och underliggande vrede lever fortfarande. På tyska har de återutgivits många gånger. Också på svenska finns ett urval av Jan Stolpe med titeln Tyskland, vårt Tyskland. Markus Huss bok är utmärkt introduktion till Kurt Tucholsky som skrev i en orolig tid det plötsligt blivit mycket lättare att leva sig in i. 

Michel Ekman, kritiker och författare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

John Swedenmark om Gordon Parks ”The Atmosphere of Crime”

Gordon Parks
The Atmosphere of Crime, 1957
Redaktör Sarah Hermansson Meister
Med essäer av Nicole R. Fleetwood och Bryan Stevenson
Steidl & The Gordon Parks Foundation


Fotografier förändras när de sätts in i nya sammanhang, utifrån nya tiders kunskap, till exempel om rasifiering eller sexualitet. Det som raskt bläddrades förbi – eller tvärtom fick en så ikonisk status att vissa foton eller tavlor har blivit symboler för sig själva – kan visa sig rymma oanade djup. Till exempel om man får veta mer om fotografens intentioner, bakgrund och estetik. Eller om man går tillbaka till det forum där de först publicerades och beskriver vad de betydde där och då, och på så vis får syn på den ideologiska funktion som oftast var omedveten för samtiden. Eller helt enkelt genom att man som fri själ med nya verktyg stannar upp inför dem som konstverk och grottar ner sig i deras inre motsägelser.

En ruskigt vacker bild av en cellfånges händer – den ena håller en cigg, den andra klamrar sig desperat vid gallret; honom själv ser man inte – kan således antingen bara snabbt registreras (eller stå nånstans som dekorativ illustration) eller bli föremål för existentiell, historisk och konstvetenskaplig begrundan. Vad den uttrycker och hur den har använts. Och vad den kan få för nya innebörder i ett annat samhälle.

Dessa tankar aktualiseras för mig vid läsningen av en högintressant samlingsvolym med Gordon Parks kriminaljournalistiska bilder. Parks levde mellan 1912 och 2006 och var en legendarisk fotograf som på slutet också blev långfilmsregissör: actionrullen Shaft från 1971 är en milstolpe med en av de första afrikansk-amerikanska skådespelarna i den tuffa hjälterollen (Richard Roundtree) och med ett odödligt soundtrack av Isaac Hayes.

38_178_2019_Crime

Untitled, Chicago, Illinois, 1957

38_026_2019_Crime

Untitled, San Quentin, California, 1957

Parks växte upp under fattiga förhållanden i en stor familj och fick verkligen känna på rasförtrycket. Lynchningar av svarta förekom i grannskapet och han höll själv på att råka riktigt illa ut i tonåren när ett gäng vita pojkar var ute efter hans liv.

På 1940-talet etablerade sig Parks som en av de mest spännande amerikanska fotograferna i tidskrifter som byggde på samspel mellan kvalificerade reportage och konstnärliga fotografier som förstärkte och utmanade berättelserna. Han hade ett långvarigt nära samarbete med tidskriften Life och fick med tiden allt större inflytande och frihet också att skriva. När Martin Luther King mördades 1968 publicerade Parks en text som utgår ifrån att det är en vit läsekrets har riktar sig till:

En man, vit som ni, satte en kula i Kings nacke. Och på så vis har denne galning tagit bort den sista symbolen för fred mellan oss. Vi måste kämpa för att skilja mellan hans handling och ert samvete.

Det är ett väldigt skarpt tilltal, och man får känslan att han träder fram med allt han alltid har stått för: det engangemang som hela tiden funnits i hans prisbelönta bilder. Som ung köpte han en begagnad kamera och flyttade så småningom till Chicago där hans arbete som den afrikansk-amerikanska befolkningens främste porträttfotograf fick stor uppmärksamhet och till och med vann priser. Därefter fick han alltså tillfälle att exponera sitt sociala engagemang i tidskriftsreportage, inifrån gangstermiljöer, knarkarkvartar och fängelser, och med speciell inriktning på polisens arbete. Nicole R. Fleetwood kommenterar i en av bokens många välgenomtänkta essäer:

Parks undersökning av polisens arbete som statens förlängda arm arbetar på flera nivåer, med polismän som huvudgestalter i fotografierna och progressiva verbformer på -ing som det mest framträdande i beskrivningarna: grilling, raiding och fingerprinting är några av de kategorier han upprättar kring polisarbetet.

38_008_2019_Crime

Untitled, New York, New York, 1957

38_001_2016_Crime

Raiding Detectives, Chicago,
Illinois, 1957

38_077_2017_Crime

Untitled, 1957

Men vad som särskilt kommer fram i den här bokens eftersinnande och uppdaterade genomgång av Parks kriminalreportage är hans engagemang och hans vrede. Som liksom tonades ner av redaktörerna på Life med hjälp av urval, beskärningar och bildtexter. Ett exempel är den berömda bilden av de civilklädda polismännen som sparkar in en lägenhetsdörr i samband med ett överraskande tillslag. Bildtexten ställer sig på deras sida. De är hjältarna. Men i det efterhandsperspektiv som boken tillhandahåller finns det också en annan berättelse, för den som vill se; någonting som Bryan Stevenson kallar ”en olycksbådande kraft”.

Förutom essäerna, varav en sätter in Parks i en hel tradition av kriminalfotografi, rymmer boken en mångfald fina återgivningar av hans bästa bilder, där blurrigheten hos diabilder tagna i dåligt ljus skapar en nästan målerisk yta. Men det allra mest spännande är kanske återgivningen i dess helhet av ett berömt reportage från 1957: ”The Atmosphere of Crime”, med en engagerad kriminologisk text av Robert Wallace. Och runtom fullt av annonser som riktar sig till den rika medelklassen. Ett starkt tidsdokument i humanistisk anda som också lämpar sig för reflexion i vår tid när hårdare tag sägs vara lösningen – en hållning som var helt urmodig på femtiotalet, även om polisens våldsmonopol i extremt hög grad gick ut över de fattiga och de färgade. Artikelförfattarna missar inte att framhålla debattens och fotografiernas relevans också idag.

John Swedenmark

John Swedenmark är översättare och skriftställare

Besök Steidls hemsida

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Alberto Venzago: Taking Pictures, Making Pictures

Venzago_TakingPictures_Cov_RGB

Alberto Venzago
Taking Pictures, Making Pictures
Steidl/Diogenes

Schweizaren Alberto Venzago är en självlärd världsfotograf. Tillsammans med sin Leica har han rest åtskilliga varv runt jorden. Taking Pictures, Making Pictures  har lite drag av greatest hits. Och volymens titel säger något om estetiken.

Under ett par veckor hängde Venzago med två yakuza-bossar och deras mannar i Tokyo. Resultatet är en av bokens mest spektakulära fotoserier. Dels är den spektakulär för att yakuzan är svårtillgänglig, dels är den spektakulär för att yakuzan, med sina svarta kostymer och ritualiserade vanor, är så fotomässig. Ja, och så är det fotografiska hantverket enastående.

En av bossarna var inte främmande för att spela lite teater, han hade lagt sig till med några av Marlon Brandos manér i Gudfadern. Bokens första förord berättar om seriens tillkomsthistoria och estetik. Skriver Kai Hermann: ”In Alberto Venzago’s pictures, people are actors, partners, not merely objects. The Yakuza quickly understood this and were more and more willing to play along.”

Wim Wenders skriver i bokens andra förord om hur han och Venzago gjorde en film i Kongo, och så frågar han retoriskt vem som skulle kunna vara en mer lämplig samarbetspartner: ”If not with someone who as a photojournalist made visible wars in Iran, Irak, in Beirut, in Israel, in El Salvador, in Nicaragua, or in South Africa. Who has taken photographs in the Pentagon or in Antarctica. If not with someone who has made portraits of Andy Warhol, Ayatollah Khomeini, Mick Jagger and Ronald Reagan, Rainer Werner Fassbinder and Tina Turner, Penélope Cruz or Jean-Luc Godard.”

En annan spektakulär fotoserie är tagen i Benin, av voodoo-präster och voodoo-ritualer. Några av fotona är oskarpa, vilket förstärker deras suggestiva kraft och gör dem aningen unheimlich. Venzagos bildvärld är tämligen mörk.

017_Venzago

Pentagon, Washington, D.C., USA, 1990

088_Venzago

Yakuza celebrating New Year, Japan, 1986

089_Venzago

Yakuza, Tokyo, Japan, 1988

137_Venzago

Iraq-Iran border region, 1984

202_Venzago

Nicolas Cage, Munich, Germany, 1992

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

John Swedenmark om kongolesisk konst

kongo_cover-191022-RZ.indd

Congo as Fiction – Art worlds between past and present
Red. Nanina Guyer & Michaela Oberhofer
Museum Rietberg Zürich/Scheidegger & Spiess

Nyhetsnotiserna om återlämning av konstföremål, rituella föremål och till och med kroppsliga kvarlevor till respektive länder har ett självklart svar, men frågan är samtidigt komplex. Begravningsceremonierna är jämförelsevis lätta att ordna; men de platser där ett föremål stod är numera borta, och de praktiker som de ingick i har till stor del upphört på grund av samhällsomvandlingen.

På många sätt har föremålen det trots allt bättre i sin nya exil: bevarade från yttre angrepp, katalogiserade och omgivna av kunskap. Men de har det inte kul! Och det är inte heller säkert att ett nutida museum i dessa bistra nedskärningstider alls kan bistå med den kunskap som behövs, annat än i samband med sponsrade specialutställningar.

Det handlar om att ge föremålen en inramning som får dem att leva upp igen, i de samlingar där de hamnat, eller ifall de får komma ”hem”. Och dessutom: var hör arkiven hemma, berättelserna kring anskaffandet/plundringen? Har de blivit en del av föremålet? Frågorna har inga absoluta svar; de besvaras i praktisk handling: i utställningar och kataloger.

Ett utmärkt exempel är den utställning i Zürich som utgick från samlaren Hans Himmelheber, som var verksam, för att inte säga idog, under första hälften av 1900-talet. Han åkte runt i det som då var Kongo, antecknade, dokumenterade – och köpte, med ett sällsynt vaket samlaröga, de allra mest intressanta föremålen, samtidigt som han tog massor av svartvita fotografier. Utställningen, vars katalog är på engelska, heter Congo as FictionKongo som fiktion – med undertiteln Art worlds between past and present: Konstvärldar mellan förr och nu.

thumbnail_Fiktion-Kongo_219_Nkisi-numerique_2017

Hilaire Balu Kuyangiko, Nkisi numérique, Congo, 2017. © Rainer Wolfsberger, Museum
Rietberg

Redaktörer för boken är Nanina Guyer och Michaela Oberhofer. Och katalogen lever sannerligen upp till vad den lovar: ett möte mellan det förflutna och samtiden. Himmelhebers resor och möten presenteras utförligt, och hans fotografier granskas genom en postkolonial lupp, så att de blir till historiska vittnesbörd och inte bara arkivdokument. De föremål han tog med sig till Europa får en kunglig presentation, med utsökta färgbilder och diskussioner om vilken funktion de fyllde i sin ursprungstillvaro. Men i synnerhet bygger utställningskatalogen på ett brett iscensatt möte mellan föremålen och nutida afrikansk konst, filosofi och litteratur – och på en samtida, mer bredsynt konstteori.

Det hör ju till saken att den afrikanska konsten – som alltså inte var ”konst” utan hade djuprotade funktioner i samhällslivet – blev en av modernismens främsta inspirationskällor … modernismen, vars allvarslek med verkligheten i sin tur är utgångspunkten för mycket av den konst som skapas idag, också i Afrika. Rättare sagt i den kosmopolitiska konstvärld där Afrika idag spelar en viktig roll, just tack vare den pågående uppgörelsen med historien. Som angår alla!

Det handlar om att återskapa en afrikansk tradition, ett arv, ur vad som slagits sönder och splittrats under kolonialismen. Därmed handlar det också om en uppgörelse med kolonialismen och med vad som gick överstyr i många av de befriade staterna. Men det handlar också om att beakta att den afrikanska kulturen numera är internationell lika mycket som inhemsk, tack vare att utbildning och karriär framför allt är möjligt i de rika länderna. Det här är tankar som filosofen Achille Mbembe har lagt fram i ett flertal verk, och som även ligger till grund för de svarta kulturernas museum, ”Musée des civilisations noires”, i Dakar i Senegal. Deras fråga är den smått paradoxala: ”Hur kan vi skapa ett arv?”

Alltid handlar det inte i första hand om grejerna, utan om ramen. Och jag tycker att den här boken är föredömlig, både för sin lärdom och för kurerandet – urvalet av konstnärer och författare som är med på tåget och som vill att förhållandet till traditionen inte ska vara nostalgiskt … utan att verken ska vara nånting som verkar idag, ett nu som inbegriper både de gamla samhällena, plundringen, korruptionen, diasporan och kanske också en möjlig panafrikansk framtid – med ett tidsdjup som hisnar kalejdoskopiskt.

Om jag får välja ett exempel – och det är svårt – så blir det en bild utan kommentar. En rituell dansmask som har en kubistisk cyklist på huvudet, och som Himmelheber anförskaffade omkring 1936. Nu återges den i fantastiskt fint porträtt, med en lakonisk påminnelse om att humorn i maskerna inte bör underskattas.

John Swedenmark

John är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Horace Engdahl: op. 101

9789100190941

Horace Engdahl
op. 101
Albert Bonniers förlag

”Man skulle lätt bli av med sina fel om man inte älskade dem så mycket.”
– Drottning Kristina

Jag blev ledsen av att läsa Horace Engdahls op.101, en slags debatt- eller tankebok som samlar texter av alla de slag och av varierande längd. En slags debattbok, för att Engdahl nogsamt stämplar in sina åsikter, men snålar med argumenten. Dagens svenska fängelsesystem påstås exempelvis vara jämförbart med slaveriet. Det svenska fängelsesystemet bör säkert reformeras, men vad har det med slaveriet att göra? Det är ett fullständigt bisarrt påstående, som antagligen bottnar i att Engdahls gode vän sitter fängslad.

Engdahl anser att han blivit bestulen på sin mildhet. Det är tydligt att akademihärvan tärt hårt på honom, även om han mest anspelar på den. Engdahl avskyr SAMTIDEN, kulturjournalister, den mediala logik som vaskar fram Onda och Goda i jakt på klick, feminister, 99% av alla klimatforskare och, inte helt förvånande, Greta Thunberg, som kallas för den skolkande barnprofeten. Nymoralismen är ett hatobjekt. Hans egna åsikter är till största delen nykonservativa, men ibland känns det som att läsa en dandy eller lebeman, som förirrat sig till vår tid:

”Jag upplever mig som delaktig av en kollektiv skapelse, den europeiska civilisationen, evigt föränderlig och evigt densamma, föremål för min ogarderade kärlek sedan tonårens första upptäckter i litteraturen och musiken.”

Han talar om sin tidigare litterära produktion som en slags lek tillsammans med läsaren, som kallas ”med-dandy”. Flera recensenter sågar Engdahls senaste bok, men garderar sig. Den är skräp, absurd, men vittnar emellanåt om Engdahls briljans.

En av mina favorittexter, anspråkslös och glasklar, handlar om en målning av Håkan Rehnberg i Engdahls ägo: ”Den är vad den är: färg på plexiglas.” Den har hängt som vanligt på en vägg, men plötsligt får den nytt liv: ”Av en slump ställde jag den på brädan framför ett av fönstren, så att den kom att belysas bakifrån av den dämpade dagern på gatan utanför. Målningen ädrade plötsligt karaktär.”

Jag blir ledsen av att läsa op. 101, eftersom jag vet att boken skulle kunna utgöras av betydligt fler sansade men spännande estetiska reflektioner och kortessäer, och färre eller inga polemiska vredesutbrott.

Engdahl verkar tro att han är körd, persona non grata. Det tror inte jag, vill jag inte tro, men om han fortsätter skriva så här gallsprängda och tunna böcker – chock- och skvallereffekten kommer sannolikt att klinga av – tror jag att det kan leda till en lång ökenvandring.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”En av århundradets bästa romaner”

9781771963077_FC-72-dpi

Lucy Ellmann
Ducks, Newburyport
Biblioasis

”Perhaps the most intensely real depiction of the life of the quotidian mind I’ve ever witnessed… what Ducks [Newburyport] amounts to is one great trauma diagnosis for the entire country… It’s a colossal feat.”
The Spectator

En tusen sidor lång roman som utgörs av en massiv medvetandeström – indelad i blott åttta meningar – tillhörande en fyrabarnsmamma i Ohio, som har arbetat som lärare och återhämtatt sig från cancer, och som drar in extra pengar genom att baka och sälja pajer till lokala krogar. Hon har man och barn. Det låter kanske inte så roligt? Men det är just det Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport är, bitvis ganska tung att läsa, visst, men hysteriskt rolig, witty, quirky, smart, och med en hårt bitande satirisk udd riktad mot samtiden. Men tonen är också varm med en humanistisk ton. Och dessutom har prosan ett sagolikt flow, trots att en mening kan sträcka sig över 100 sidor med rader av repetitiva inslag, som listor, uppräkningar, ordlekar, associationer med mera.

Ett slumpvis valt exempel: ”… my Little Pillow, stay-at-home mom, homemaker, homebody, housewife, slugabed, stick-in-the mud, mush, mash note, unpaid labor, the fact that women did abot fifty-one hours of housework a week in 1900 and now we do about forty-six…” Det handlar väldigt mycket om mat och en hel del om barnen och mannen. Men efterhand djupnar romanen med reflektioner om slaveriet och dödandet av indianer. Huvudpersonen och berättaren är älskvärd och blir bara mer och mer spännande och komplex ju längre man läser.

Romanen har kallats genial, en triumf och en av århundradets hittills bästa romaner. Den är som en drog, lite som Lars Noréns dagböcker.

Jag tycker att redan idén att skriva en sån här roman är humoristisk. Det är uppkäftigt och modigt. Elmanns ordinarie förlag, Bloomsbury, ville inte ge ut boken. Jag tycker att den är en Great American Novel (GAN). Till humorn bidrar även det faktum att både Ellmanns syster och pappa har forskat på James Joyce, vars roman Ulysses är paradexemplet på litteratur som försöker fånga medvetandeströmmens ständiga föränderlighet. Den bara pågår.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

John Swedenmark om Joseph Beuys skratt

Beuys_Laughing_Cov_RGB.jpgEdition Staeck / Steidl
Vinyl, limiterad utgåva om 2000 exemplar

Ornitologerna gör skillnad mellan sång och läten. Sången lärs in på nytt varje år – fågeln raderar hårddisken – och anpassar sig vid nyinlärningen till omgivningen. Lätena är däremot medfödda och oföränderliga och utlöses av instinktiva reaktioner. Skrattet hos oss människor är ett sånt läte. Därmed inte sagt att det också finns skratt som är socialt inlärda, konventionaliserade.

En konstnär som var bortom alla konventioner och därtill ville bejaka människans animaliska sidor var Joseph Beuys (1921–1986). Animaliska inte bara vad beträffar instinkter, utan också med avseende på de grundläggande kroppsliga substanserna, i synnerhet späck och päls. Många av Beuys konstverk och performances byggde på det konsternerande mötet mellan kulturföremål och produkter från djurindustrin.

Men Beuys stod också schamanismen nära, där en av grundvalarna är vissa utvaldas förmåga att i djurgestalt besöka andra världar – och inte minst ge oss människor perspektiv på den värld vi bygger med våra sedvänjor och kollektiva föreställningar.

Skrattet är schamanistiskt. Det bryter upp vanligheten och visar dess (vår) tillgjordhet. Henri Bergson hade en liknande hypotes. Alltså inte mobbarskrattet, hånandet, utan en impuls som självmant färdas genom oss från en plats utanför alla hierarkier och konventioner och välter ner dessa från socklarna, åtminstone tillfälligt. Karnevalen, så som Michail Bachtin beskrev den, har det kollektiva skrattet som huvudsponsor.

Joseph Beuys tyckte mycket om att skratta. Och tyckte även om att spela in sina framträdanden på kassettband. Under en flygresa lyssnade han och hans kompanjon igenom inspelningar och fann att skrattet var ständigt återkommande. De bestämde sig för att använda de bevarade skratten till ännu ett konstverk och gav en tekniker i uppdrag att klippa ihop dem till vad som blev utgivet under titeln Ja, Ja, Ja, Nee, Nee, Nee, Nee, Nee 1969. Därefter försvann originalbandet för att dyka upp igen först 2021. Nu har det återutgivits på vinyl av Staeck/Steidl, och jag låter Beuys snurra på skivtallriken gång efter gång.

Det är inget medryckande, smittande skratt, inte som de batteridrivna ”skrattpåsarna” som slog igenom vid ungefär samma tid. Men det är synnerligen uppmuntrande och införstående. Det kommer från ingenstans men driver (det alltså bortklippta) samtalet vidare, ger det ny energi. Och skrivandet. Jag blir hjälpt på traven när skivan snurrar medan jag skriver det här och pennan mer än ögat uppfattar den grundläggande rytmiska figuren: en paroxysm i diafragma som upprepas i medeltal 7-9 gånger med ljus röst och mycket resonans i näshålan, understödd ibland av ett egenartat flaxande ljud i svalget.

Omänskligt. Men samtidigt en del av den mänskliga gemenskapen och en byggsten i den gemenskap (”konsten”) som uppstod kring viljan att ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull efter andra världskriget, med föregångare i alla de konstnärliga -ismerna.

När en dammtuss hamnar på grammofonnålen lyfter jag inte bort den utan hör ännu tydligare ett skall som inte likt rondellhunden har en ideologisk agenda utan snarare syftar till att hålla samman flocken, utgruppen … som i sin tur har en viktig uppgift att definiera samhället, inklusive för dem som har en ovidimerad känsla av att tryggt befinna sig ”innanför”. Heh heh heh heh heh heh heh heh.

John Swedenmark

John Swedenmark är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner