Kategoriarkiv: Recensioner

John Swedenmark om Joseph Beuys skratt

Beuys_Laughing_Cov_RGB.jpgEdition Staeck / Steidl
Vinyl, limiterad utgåva om 2000 exemplar

Ornitologerna gör skillnad mellan sång och läten. Sången lärs in på nytt varje år – fågeln raderar hårddisken – och anpassar sig vid nyinlärningen till omgivningen. Lätena är däremot medfödda och oföränderliga och utlöses av instinktiva reaktioner. Skrattet hos oss människor är ett sånt läte. Därmed inte sagt att det också finns skratt som är socialt inlärda, konventionaliserade.

En konstnär som var bortom alla konventioner och därtill ville bejaka människans animaliska sidor var Joseph Beuys (1921–1986). Animaliska inte bara vad beträffar instinkter, utan också med avseende på de grundläggande kroppsliga substanserna, i synnerhet späck och päls. Många av Beuys konstverk och performances byggde på det konsternerande mötet mellan kulturföremål och produkter från djurindustrin.

Men Beuys stod också schamanismen nära, där en av grundvalarna är vissa utvaldas förmåga att i djurgestalt besöka andra världar – och inte minst ge oss människor perspektiv på den värld vi bygger med våra sedvänjor och kollektiva föreställningar.

Skrattet är schamanistiskt. Det bryter upp vanligheten och visar dess (vår) tillgjordhet. Henri Bergson hade en liknande hypotes. Alltså inte mobbarskrattet, hånandet, utan en impuls som självmant färdas genom oss från en plats utanför alla hierarkier och konventioner och välter ner dessa från socklarna, åtminstone tillfälligt. Karnevalen, så som Michail Bachtin beskrev den, har det kollektiva skrattet som huvudsponsor.

Joseph Beuys tyckte mycket om att skratta. Och tyckte även om att spela in sina framträdanden på kassettband. Under en flygresa lyssnade han och hans kompanjon igenom inspelningar och fann att skrattet var ständigt återkommande. De bestämde sig för att använda de bevarade skratten till ännu ett konstverk och gav en tekniker i uppdrag att klippa ihop dem till vad som blev utgivet under titeln Ja, Ja, Ja, Nee, Nee, Nee, Nee, Nee 1969. Därefter försvann originalbandet för att dyka upp igen först 2021. Nu har det återutgivits på vinyl av Staeck/Steidl, och jag låter Beuys snurra på skivtallriken gång efter gång.

Det är inget medryckande, smittande skratt, inte som de batteridrivna ”skrattpåsarna” som slog igenom vid ungefär samma tid. Men det är synnerligen uppmuntrande och införstående. Det kommer från ingenstans men driver (det alltså bortklippta) samtalet vidare, ger det ny energi. Och skrivandet. Jag blir hjälpt på traven när skivan snurrar medan jag skriver det här och pennan mer än ögat uppfattar den grundläggande rytmiska figuren: en paroxysm i diafragma som upprepas i medeltal 7-9 gånger med ljus röst och mycket resonans i näshålan, understödd ibland av ett egenartat flaxande ljud i svalget.

Omänskligt. Men samtidigt en del av den mänskliga gemenskapen och en byggsten i den gemenskap (”konsten”) som uppstod kring viljan att ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull efter andra världskriget, med föregångare i alla de konstnärliga -ismerna.

När en dammtuss hamnar på grammofonnålen lyfter jag inte bort den utan hör ännu tydligare ett skall som inte likt rondellhunden har en ideologisk agenda utan snarare syftar till att hålla samman flocken, utgruppen … som i sin tur har en viktig uppgift att definiera samhället, inklusive för dem som har en ovidimerad känsla av att tryggt befinna sig ”innanför”. Heh heh heh heh heh heh heh heh.

John Swedenmark

John Swedenmark är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mottagandet av Jonathan Franzens ”Crossroads”

9780374181178

Jonathan Franzen slog igenom ordentligt med The Corrections (2001), som många fortfarande anser är hans bästa roman. Det var också med The Corrections / Tillrättalägganden som han började sin bana som kontroversiell författare. Oprah Winfrey ville ha med romanen som huvudnummer i sin bokklubb, vilket i princip innebär en garanti att boken säljer som smör. Inom bokvärlden har Winfrey varit nästan osannolikt inflytelserik. Men Franzen tyckte inte att hans roman passade in i sammhanget. Det blev ett herrans liv. Var det en pr-kupp!

Nu är Franzen aktuell med Crossroads, en tung pjäs på knappt 600 sidor, och precis som The Correction handlar den om en familj i upplösning, familjen Hildebrandt (typiskt Franzen-namn). Patriarken Russ har någon slags tjänst vid en kyrka, men jobbar febrilt för att få till en otrohetsaffär. Alla i familjen är troende, de ansluter till olika trosinriktningar, förutom en tonårsson som är genial och knarkar.

Tiden är början på 70-talet, Vietnamkriget och kulturkriget mullrar i bakgrunden och flower power och den sexuella revolutionen gör avtryck på tidsandan. Som vanligt har Franzen förlagt handlingen till en ganska perifer plats, inte till New York, inte till Los Angeles, men till utkanten av Chicago. Två ämnen dominerar: familjen och tron. Försök att hålla familjen samman. Försök att handla i enlighet med tron, göra det som är rätt och riktigt. Familjemedlemmarna genomgår dramatiska tros- och moralkriser. Crossroads är en kristen ungdomsgrupp, som påstås vara inspirerad av en kristen grupp Franzen var med i som ung.

Det är en lång roman men den verkar inte vara händelsefattig, möjligen lite långsam. Skriver Dwight Garner i New York Times:

Crossroads is a big novel, nearly 600 pages. Franzen patiently clears space for the slow rise and fall of character, for the chiming of his themes and for a freight of events — a car wreck, rape, suicide attempts, adultery, drug deals, arson — that arrive only slowly, as if revealed in sunlight creeping steadily across a lawn.

Mellan tummen och pekfingret. Ungefär 60% av kritikerna tycker att romanen är fantastisk – en tycker att den är Franzens bästa – och ungefär 35% tycker att den är mycket bra. Jag hittar bara ett par recensioner som skulle kunna kallas sågningar.

Franzen är en betydande författare på det amerikanska litterära fältet och det var länge sedan jag läste så många smöriga och översvallande recensioner av en roman. Jag ska egentligen inte uttala mig, eftersom jag bara läst The Corrections och Freedom. Men jag tycker att han ligger farligt nära det som kritikern James Wood i en inflytelserik artikel i The New Rebublic kallar hysterisk realism. En recensent, Becka Rothfeld i The Atlantic, tycker emellertid att Franzen tagit ett stort steg bort från den hysteriska realismen med Crossroads.

Dwight Garner inleder med att karakterisera romanen så här: ”it’s a mellow, marzipan-hued 70s-era heartbreaker.”

Mellow är begripligt, en heartbreaker också, men vad är marsipanfärgad roman? Eller menar han marsipantonad, som en Super 8-film? Kritikerna tar hursomhelst i från tårna.

I en balanserad men till övervägande delen positiv recension skriver Xan Brooks i The Guardian:

”Franzen tends to be bracketed alongside the likes of John Updike, Philip Roth and Don DeLillo, the other big lions of American letters. If anything, though, he reminds me more of Anne Tyler. He has the same fascination with the domestic arena (the great drama of small lives), the same keen ear for dialogue and a similar understanding that comedy and tragedy can be natural bedfellows. True to form, Crossroads wins us over with its array of social pratfalls and a cast of warm, well-drawn characters. It is expansive and funny; a pure pleasure to read. But all the while it is nudging the Hildebrandts closer to the brink.”

Karaktärerna är varma och vältecknade, enligt Xan Brooks. En annan kritiker tycker att karaktärerna är som mästerligt slipade ädelstenar. Lynn Steger Strong har en avvikande åsikt i Los Angeles Times: ”It should be said that the characters do not feel fully human; they feel allegorical.” Och ytterligare en kritiker anser att de är som grovt tillyxade typer.

Crossroads är första delen i en trilogi, vars övergripande titel är A Key to All Mythologies, hämtad från Middlemarch.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Mottagandet av Colson Whiteheads ”Harlem Shuffle”

9780385545136
Köp. Köp i svensk översättning

Colson Whiteheads senaste roman heter Harlem Shuffle (Little Brown) och knappt en enda recensent missar tillfället att nämna att Whiteheads två föregående romaner, Underground Railroad (2016) och Nickel Boys (2019), belönades med varsitt Pulitzer-pris. En majoritet av recensenterna påpekar också att de två senaste romanerna är tunga, de handlar om slaveriet respektive Jim Crow, medan den nya romanen är mer lättsam och humoristisk i tonen. Men Whitehead skiftar ofta inriktning – han har ju bland annat skrivit en zombie-roman.

Harlem Shuffle utspelar sig i Harlem, New York, på 50- och 60-talet. Tiden andas Kennedy-optimism och framtidstro, men New York plågas av en fruktansvärd heroin-epidemi. Harlem är kanske inte lika hett som under Harlem-renässansen, men det är den svarta världens självklara medelpunkt. Åtskilliga recensenter framhåller att romanen är en väldigt bra New York-skildring.

Huvudpersonen heter Ray Carney och han har ärvt $30.000 av sin kriminella far. Pengarna låg undanstoppade i ett bildäck. Pengarna använder han till att öppna en möbelbutik, på 125th Street, där han säljer nya och bättre begagnade möbler. Men Carney är lite crooked, han säljer en del stulna varor. Han vill kunna rå om sin familj och unna dem alla bekvämligheter som hör det moderna samhället till. Han plågas av dåligt samvete och försöker förtränga att han bara delvis, trots studier och hårt arbete, kunnat trancendera faderns brottslighet. Han är, skriver Whitehead skämtsamt, ”only slightly bent when it came to being crooked”. Av recensionerna att döma är Carney en komisk och älskvärd karaktär.

Snart visar det sig att Harlem Shuffle är en heist-roman, åtminstone delvis. Carneys vimsiga kusin Freddie, ska försöka lägga vantarna på säkerhetsboxarna på Harlems Ritz, Hotel Theresa. Freddies plan är att Carney ska förvara varorna, tills det lugnat sig en smula efter stöten. En hel del recensenter är förtjusta över att Whitehead fördjupat sig i tidstypisk gatuslang.

Uppskattningsvis 8 av 10 kritiker är mycket positiva till romanen. Och uppskattningsvis 8 av 10 framhåller att boken inte är lika tung som de två föregående. Men:

The book is also a social drama interrogating the nature of prejudice and how an environment limits ambition. The nuances of Manhattan’s topography drive much of the action – from Harlem’s gambling dens, like Nightbirds, where the atmosphere ‘was ever five minutes after a big argument and no one telling you what happened’, to the flophouses of Washington Heights that ‘don’t deserve a name’, to the ‘manic boil’ of 47th Street’s diamond quarter, to the dreamland of the black upper-middle-classes’ Strivers’ Row.”

Colin Grant i The Guardian: ”Harlem Shuffle by Colson Whitehead review – a zinging wiseguy noir thriller”

Harlem Shuffle är alltså en New York- och heist-roman, men den är också intressant social- och kulturhistoriskt. Den skildrar ett rasistiskt och korrumperat klassamhälle. Hierarkierna mellan svarta av olika hudfärg upprätthålls. Det är nästan som om vissa recensenter tonat ned de här allvarliga och mörka inslagen, bara för att grundtonen är humoristisk. I romanens tredje del tar det emellertid hus i helvete.

That […] vision of pervasive criminality eventually gives way to the novel’s third and most exciting section, set in 1964, around the real-life riot sparked when a White police officer kills an African American teenager. ‘Kid got shot? Heat wave like that?’ a crooked cop says. ‘That ain’t a powder keg — it’s the munitions factory.

Don’t be surprised: What starts as a shuffle ends in a run.”

Ron Charles i Washington Post: ”With ‘Harlem Shuffle,’ Colson Whitehead proves once again that he’s a master of reinvention”

Bra intervju med Whitehead att lyssna på: NPR Terry Gross (36 min)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

The Guardian strök förment känsliga partier i intervju med Judith Butler

Redan några timmar efter att The Guardian publicerat en intervju med genusteoretikern Judith Butler gjorde tidningen ganska omfattande ändringar i texten. I Bookforum påstås det att The Guardian vek ned sig för uppretade transfoba läsare. Butler svarade bland annat på en fråga rörande alliansen mellan högerextrema grupper och vissa feministiska grupper: TERF (trans-exclusionary radical feminists). Butler kallade dem fascister. Hela frågan och svaret togs bort. Emanuel Maiberg skildrar de olika turerna i detalj här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter, Recensioner

John Swedenmark om Freuds Berggasse

Freud
Berggasse 19. The Origin of Psychoanalysis
Red. Monika Pessler, Daniela Finzi, text(er) av Siri Hustvedt, Monika Pessler, Hermann Czech, Daniela Finzi, Arkadi Blatow, Christfried Tögel, Philippe van Haute, Hermann Westerink, Viktor Mazin, Mai Wegener, Andreas Mayer, Liliane Weissberg, Elisabeth Roudinesco, Christine Diercks, August Ruhs, Ulrike May, Eran Rolnik, Michael Molnar, Roman Krivanek, Inge Pretorius, Michaela Raggam-Blesch, Heidemarie Uhl, Carol Seigel, Joseph Kosuth, Mario Codognato, Martin Prinzhorn, grafisk design Martha Stutteregger

Hatje Cantz

Jag besökte Freuds hem och mottagning på Berggasse 19 i Wien för tio år sen och blev tämligen besviken. Allting var så utplockat. Freud tog ju med sig nästan varje pinal vid flykten undan nazismen 1938, och lägenheterna blev tillfälligt boende för vräkta judiska familjer, varav de flesta sen sändes i döden. Så de flesta magiska grejer befann sig i London. 

Visst kunde man fantisera över vad som ägt rum där, och läsa på skyltar, men det mest omedelbara intrycket var själva tomheten. 

Nu har det där rättats till, läser jag i katalogen över det nyligen återinvigda Freudmuseet: Freud Berggasse 19. The Origins of Psychoanalysis, sammanställd av Monika Pessler och Daniela Finzi, utgiven av Hatje Cantz förlag i Berlin. Många föremål och dokument har kommit tillbaka, och miljöerna har rekonstruerats, till stor del utifrån svartvita fotografier tagna under det sista året Freud bodde där. Jag får absolut lust att åka dit genast, för det nya museets skull: för att uppsöka andra vallfartsställen, som det hus Wittgenstein ritade åt sin syster, och helt enkelt för att få vistas i Wien. Men katalogen är tills dess en mycket god ersättning! Den rymmer charmerande mycket information och trivia, både om Sigmund och Anna Freud (dottern, den epokgörande barnpsykologen, hade ju också praktik där), om resten av familjen – och om hur man konstruerar ett museum, ett monument, så att det både är troget mot det förflutna och intressant för samtiden. Det senaste till stor del – förutom pedagogiken – genom att bjuda in verk av framstående nutida konstnärer.

Teile von Sigmund Freuds Reisenecessaire
Sigmund Freud Privatstiftung, Wien; Foto: Günther König

Men de flesta av de tusentals antika föremålen och själva Divanen finns förstås kvar i London. The Freud Museum är oerhört livaktigt och verksamt både live och online (www.freud.org.uk) med visningar och föreläsningar. Jag har även besökt museet i Freuds födelsestad Příbor i Tjeckien, till största delen en fantasi kring vad den lille pojken kan ha upplevt där innan flytten till Wien. 

Katalogen är upplagd som en växling mellan (utmärkta) färgbilder på föremålen och korta uppslagsbokslika essäer skrivna av insatta akademiker. Det är en smula irriterande att så många bakgrundsupplysningar återkommer väldigt ofta i de olika texterna, men det möjliggör å andra sidan att de står för sig själva och kan avnjutas en och en, till exempel den om Freud som brevskrivare. Han har ett slags världsrekord, med 30.000 avsända brev under livstiden, trots att han jobbade med patienter, lärjungar och teoribygge från morgon till sent. Några av hans viktigaste analysander presenteras i en informativ essä av Ulrike May, som också rekonstruerar de praktiska detaljerna kring den psykoanalytiska teknik han beskrev schematiskt i så många böcker och artiklar. 

Det hör till formatet att man som initierad Freudläsare inte är helt nöjd med en del generaliseringar och sammanfattningar i de komprimerade texterna, men lite gräl har aldrig skadat nån. Och som komplement till biografierna (Peter Gay, Lars Sjögren) är den här katalogen en omistlig källa till kunskap och dagdrömmeri – och längtan till själva platsen. 

John Swedenmark 

Översättare, medlem i redaktionen för tidskriften Divan

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Auslöser 4

Auslöser Nr 4 – 2001

Den österrikiska tvåspråkiga fototidskriften Auslöser har kommit ut med sitt fjärde nummer, och man fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Konceptet bygger på att intervjua fotografer och andra, och låta dem berätta om sitt värv. Tonen är avspänd men respektfull. Nyfiken och forskande.

Den första intervjun är med Hanna Mattes som fotar analogt, så att hon kan manipulera negativen manuellt. På ett foto taget inifrån en bil syns berg och blå himmel i bakgrunden. Mattes har manipulerat bilden så att det ser ut som om det är skotthål i himlen. En annan intervju är med koreanen Myoung Ho Lee som har specialiserat sig på att fota träd. Han spänner upp stora dukar bakom träden, så att grenverken framhävs på ett smått surrealistiskt vis. Det är som om trädens trädighet framhävs.

Den andra intervjun, huvudnumret, är med polisfotografen Arnold Odermatt, som i flera decennier fotade kraschade bilar i en liten kanton i Schweiz. De som råkat ut för olyckorna är omhändertagna när Odermatt fotar bilvraken. Fotona tagna på natten, med artificiellt ljus, är både kusliga och fascinerande. När fotovärlden upptäckte hans fotografier blev han genast något av en stjärna.

Sebastian Gansrigler, Auslösers redaktör, har än en gång lyckats sammanställa ett riktigt intressant nummer med rader av spännande intervjuer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Praktverk med foton av och texter om Gunnar Smoliansky (1933-2019)

Gunnar Smoliansky 1933-2019, omslag vol. 1+2

Gunnar Smoliansky (1933-2019) Vol 1 & 2
Språk: Svenska och engelska
Henrik Nygren Design

Böckernas innehåll: 473 fotografier av Gunnar Smoliansky
samt texter av Gerry Badger, Hans Henrik Brummer, Claes Bäckström,
Lars Forsberg, Marie Lundquist, Carl-Johan Malmberg och David Neuma
n

Den mästerlige och utpräglat sensible fotografen Gunnar Smoliansky (1933-2019) är något av en fotografernas fotograf, kanske rentav något i stil med en svensk Henri Cartier-Bresson (1908-2004), och därför är det glädjande att Henrik Nygren, med två feta pocketvolymer, gör hans verk tillgängligt för alla och envar.

Men det finns naturligtvis många viktiga skillnader mellan ikonen Cartier-Bresson och Smoliansky. HCB är mer publikfriande än GS, som är en mer renodlad estet, ständigt på jakt efter nya spännande former, konstellationer och nyanser. HCB är dessutom betydligt mer intresserad av människor än GS.

Utdrag ur en intervju med GS av Kurt Mälarstedt i Dagens Nyheter, 2004:

KM: Det är inte särskilt många människor i dina bilder…

GS: Vad skall dom där att göra?

Stockholm är Smoliansky desto mer intresserad av, Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet. Man kan se de här monografierna, som bygger på en rad samarbeten mellan Henrik Nygren och GS, som hyllningar till Gunnar Smolianskys ensartade fotografi, varsamt ihopfogade med en hel rad fina introducerande och fördjupande texter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Poster Collection 33: schweiziska politiska posters

file

Poster Collection 33: Ja! Nein! Yes! No!
Swiss Posters for Democracy
Red. & förord: Bettina Richter
Text: Jakob Tanner
Museum Für Gestaltung Zürich /
Lars Müller Publishers

Schweiz har, med sin politiska särart, inte minst direktdemokratin och folkomröstningarna, en urstark postertradition. Museum Für Gestaltung Zürich har en samling med posters i världsklass, kommersiella och politiska posters. Tillsammans med det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers ger museumet ut den suveräna skriftserien Poster Collection, som samlar posters av kända grafiker, som Michael Engelmann och Josef Müller-Brockmann, samt posters på olika teman, som posters till utställningar och typografiska posters.

Den senaste volymen heter Poster Collection 33: Ja! Nein! Yes! No! och samlar politiska posters från perioden 1918 till nutid. Den visar prov på olika grafiska stilar och retoriska strategier, men den här volymen samlar posters som är ganska grova, högljudda och brötiga, med återkommande nationalistiska symboler, exempelvis Wilhelm Tell. I den här volymen samlas främst intressanta, snarare än snygga och anslående posters, med djärva och nyskapande grafiska lösningar. Det låter kanske tråkigt, men om man är intresserad av Schweiz och/eller politisk kommunikation/propaganda kan det här vara något.

Inte helt oväntat är temat kvinnlig rösträtt framträdande – motståndarna anspelar på att röstande kvinnor kommer att försumma barnen och att de kommer att bli riktiga ragator. En poster, som förbjöds, propagerar för ett tätt samarbete mellan Schweiz och Sovjet. Flera posters handlar om immigration och flera handlar om att avskaffa Schweiz armé. Jag blev lite förvånad, kanske fördomsfullt, över att många posters, inte minst från efterkrigstiden, vittnar om mycket djupa klassmotsättningar. I boken finns bilder av 147 posters. Det här är ett litet, inte helt representativt urval.

4[1]

Donald Brun Frauenstimmrecht Nein, 1948

1[1]

Hugo Laubi Direkte Bundessteuer Ja!, 1918 

5[1]

Josef Müller-Brockmann Projet constitutionnel sur le routier réseau Oui, 1958

15[1]

Anonym Frauenstimmrecht Nein, 1946

10[1]

KSP Krieg Schlupp Partner Ja zum Waffengesetz, 2019

8[1]

Exem No à la destruction des Bains des Paquis, 1989

Här kan du se lite fler bilder av posters.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Coola katter som hänger i klätterträd

00004855

Pascale Weber
For Cats Only
Hatje Cantz

”Alla snubbar vill ju vara katt / för att en katt är alltid katt.”
– Aristocats

Katten är det mest poetiska husdjuret och utstuderat cool. Det tyska kvalitetsförlaget Hatje Cantz ger mest ut stiliga foto-, arkitektur- och konstböcker, men ibland ger de ut små muntrationer. Det senaste exemplet på det är For Cats Only, med foton tagna av schweiziskan Pascale Weber. Hon har fotat 30 klätterträd med tillhörande katter. De hänger, vilar, klättrar och vässar klorna. Det lär vara viktigt att förse sin eller sina katter med ett klätterträd, som erbjuder lite omväxling, kanske särskilt för innekatter. Det är en riktigt trevlig liten bok.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Don DeLillo: Tystnaden

9789100187187 (1)

Don DeLillo
Tystnaden
Övers. Rebecca Alsberg
Albert Bonniers Förlag

Året är 2022 och i New York förbereder man sig för årets stora begivenhet: Super Bowl. Ett par sitter i ett plan som är på väg till New York från Paris. När de kommer hem ska de, tillsammans med tre vänner, se Superbowl på teve och äta tillsammans. Problemet är att el- och telenätet slocknar. Teven blir svart och mobilerna blir obrukbara. Så ser förutsättningarna ut i Don DeLillos kortroman Tystnaden.

Enligt baksidestexten för de fem karaktärerna ”ett samtal som rör sig in mot existensens innersta rum: Vilka är vi egentligen när bruset försvinner? Vad innebär det att vara en människa i en värld som vår?” Och på sidan 47: ”Vad händer med människor som lever genom sina telefoner?”

Det här är inte någon av Don DeLillos bättre romaner och den hårdkokt-filosofiska prosan går lite på tomgång. Det händer strängt taget ingenting, och det är svårt att förstå varför de fem vännerna drar slutsatsen att världen, USA eller ens New York drabbats av en ”total systemkollaps.”

Tankarna skenar allt mer mot slutet: ”Kommer solen att skina? Kommer solen ens att finnas på himlen? Vem vet vad allt detta betyder? Har vår normala erfarenhet helt enkelt blivit tystnad? Är vi vittne till en avvikelse hos naturen som sådan? Ett slags virtuell verklighet?”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner