Kategoriarkiv: Recensioner

Ny briljant bok om the Troubles, konflikten i Nordirland

9780385521314

Patrick Radden Keefe
Say nothing: A true story of Murder
and memory in Northern Ireland
Doubleday

“All wars are fought twice, the first time on the battlefield, the second time in memory.”
— Viet Thanh Nguyen

I december 1972 tränger sig maskerade män och kvinnor in i Jean McConvilles lägenhet i Divis Flats, Belfast. McConville var 38 år gammal och hon levde ensam med sina 10 barn, sedan hennes make dött i cancer. De maskerade personerna för med sig McConville, vars barn förtvivlat klänger sig fast vid henne.

En av de äldre pojkarna frågar om han får följa med sin mor, och får ett jakande svar. Barnen blir lite lugnare. Men när de maskerade personerna föser in Jean McConville i en bil väser en av dem till pojken: ”Fuck off.” Det var sista gången barnen McConville såg sin mor i livet. Flera av dem var så små att de i vuxen ålder inte kunde minnas hur hon såg ut.

Med denna episod inleds Say nothing, skriven av den amerikanska journalisten Patrick Radden Keefe. Episoden och dess senare utveckling i boken är central, en slags ramberättelse, men boken skildrar stora delar av the Troubles som konflikten i Nordirland kallas: Bloody Sunday, Bloody Friday, den allt skarpare gränsen mellan katoliker och protestanter, Falls Road och Shankill Road, katolska och protestantiska paramilitärer, bombdåd och politiska mord, det växande antalet brittiska militärer i Nordirland, Bobby Sands och Dolours Price och hungerstrejkerna, spionage, kontraspionage och infiltration, Gerry Adams politiska karriär och framväxten av Sinn Féin, Margaret Thatcher och senare, när en lösning på konflikten tycks möjlig, Bill Clinton och Tony Blair.

Bokens titel anspelar på ett talesätt och en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever You Say, Say Nothing”. Patrick Radden Keefe skildrar rädslan, misstänksamheten och paranoian som präglade the Troubles, och jag tror att en av hans teser eller utgångspunkter är att man fortfarande inte kan tala om vissa saker, exempelvis vad som hände Jean McConville. Vissa hävdade att hennes misstag var att hjälpa en sårad brittisk soldat. Andra att hon via en sändare stod i direkt förbindelse med britterna. Enligt en tredje berättelse hade hon dessutom blivit varnad, men tog ändå upp förbindelserna.

Jag tror att man kan kalla konflikten i Nordirland både för ett gerilla- och inbördeskrig, vilket tillsammans med det etniskt-nationalistiska inslaget säkert bidrog till bitterheten med vilket det utkämpades. En jämförelse, trots många skillnader, kanske kunde vara krigen i Jugoslavien, där grannar, oavsett om de var kroater, serber eller bosniaker, plötsligt förväntades strida mot varandra. Det verkar ligga någonting i att inbördeskrig ofta är de mest oförsonliga krigen.

Och ju bittrare ett krig eller en konflikt är, desto svårare är det antagligen både att urskilja nyanser i minnena och nå någon slags försoning. En sak som förvånade mig med den här boken, apropå den påtagligt paranoida stämningen, är att I.R.A. (Provos) tydligen var infiltrerat av polis och militär i mycket hög utsträckning. Enligt Radden Keefe infiltrerades till och med Provos interna säkerhetsenhet.

Say Nothing har drag av true crime, den är genuint spännande och har skönlitterära kvaliteter, men framför allt är det en mycket välskriven och gripande historik över delar av the Troubles, med inriktning på hur radikaliseringen i en sån här konflikt fungerar, hur destruktiv konflikten är för hela samhället samt olika aspekter av minne/historia och eventuell försoning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

”Den mest skrämmande bok jag läst”

image

David Wallace-Wells
The Uninhabitable Earth
A Story of the Future
Allen Lane

”Den mest skrämmande bok jag läst.”
— New York Times

David Wallace-Wells är redaktör på New York magazine, och för två år sedan skrev han en artikel om vad som skulle kunna hända om vi struntade i att motverka klimatförändringarna eller om vi gjorde för lite för sent: ”The Uninhabitable Earth. Famine, economic collapse, a sun that cooks us: What climate change could wreak — sooner than you think.” Artikeln blev snabbt en av de mest lästa och virala i tidskriftens historia.

Man kan lätt föreställa sig att åtskilliga förläggare ville att Wallace-Wells skulle skriva en bok i ämnet, och nu har den slagit ned som en bomb: The Uninhabitable Planet. Den har snabbt blivit en bestseller, kritiken är till övervägande delen mycket positiv.

Och boken börjar i samma ödesmättade stil som artikeln: ”It is worse, much worse, than you think. The slowness of climate change is a fairy tale.” Wallace-Wells gör inte anspråk på att förklara vetenskapen bakom klimatförändringarna. Syftet med boken är att förmedla hur klimatförändringarna kommer att påverka oss människor och jorden under vissa givna förutsättningar.

Lite förenklat kan man säga att boken består av tre delar. I den första presenteras bokens program, om man kan kalla det det. Wallace-Wells tycker att situationen börjar bli så akut, och mänsklighetens reaktioner så yrvakna, att han tycker att det är god tid att berätta också vad som kan hända i värsta fall.

I den andra delen av boken redovisas vad som kommer att hända avseende olika fenomen vid en uppvärmning av jorden med 2, 4, 6 grader och ibland ännu mer. Extremväder av olika slag kommer att härja jorden över. Orkanerna blir vanligare och mer förödande. Värmen i vissa områden kommer att göra stora delar av jorden obeboelig, enligt vissa prognoser kommer hundratals miljoner människor tvingas på flykt och skogsbränderna i Sverige, Grekland och Kalifornien ger bara en föraning om vad som komma skall. Världsstäder och stora delar av vissa länder, Bangladesh ligger särskilt illa till, hamnar under vatten. Många av prognoserna får vissa så kallade postapokalyptiska romaner att framstå som söndagsutflykter. Det är verkligen värre, mycket värre, än man kunnat föreställa sig. Det är skrämmande.

Jag tycker att den andra delen av boken är mest svårläst. Fakta som är snudd på omöjlig att ta till sig staplas på varandra. Den tredje delen är mer lättläst och, tycker jag, den bästa. Wallace-Wells bedriver här ideologi- och civilisationskritik. Nyliberalismen är inte lösningen, den är snarare orsaken till klimatproblemen. Och, besläktad med den, en djupt rotad utvecklingsoptimism. Och fantasier om att kolonisera mars, flyttar bara fokus från vad som verkligen måste göras. Wallace-Wells tycker att det är bra att vi som individer tar vårt ansvar, flyger mer sällan och köper elbilar, men om jag förstår honom rätt så anser han att vi måste föra upp frågan på högsta politiska nivå: Rösta på de politiker och partier som har den smartaste och mest ambitiösa miljöpolitiken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

50 hysteriskt roliga litterära vykort signerade Tom Gauld

the-snooty-bookshop-cards-cover-9781786891525.440x0

Tom Gauld
The Snooty Bookshop
Canongate

Tom Gauld är, tycker jag, en av samtidens mest egensinniga illustratörer. Han har gjort omslag till New Yorker och egna böcker, men mest känd är han förmodligen för sina serier i The Guardian. De handlar, på ett eller annat sätt, om litteratur och får mig att tänka på Monty Python, som kunde skämta om Marcel Proust och grekiska och tyska filosofer. Det kanske kan betraktas som exkluderande, men inte som ett uttryck för snobbism. Det här var bara en del av deras humor.

På samma sätt kan Tom Gauld bygga ett skämt på att man är bekant med hur Jonathan Franzen förhåller sig till sitt kändisskap, men oftast räcker det med att man gillar böcker och litteratur för att man ska uppskatta humorn. I The Snooty Bookshop samlas 50 av Gaulds serier i form av lika många vykort.

Många av Gaulds serier befolkas av docklika och aningen morbida figurer. De befinner sig i miljöer som bokhandlar, bibliotek och förlag, vars interiörer ofta är groteskt uppförstorade (se omslaget ovan). Serierna är ofta påtagligt koncentrerade, de vittnar om en stor kärlek till och kunskap om böckernas värld och Gaulds humoristiska tajming är enastående. Många serier är mer konceptuella, vissa bygger på en slags upprepningshumor.

gggg
© Tom Gauld

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Sigrid Rausing:”Malström”

9789100166618 (1)

Sigrid Rausing
Malström. En memoar
Övers. Rebecca Alsberg &
Sigrid Rausing
Albert Bonniers Förlag

Sommaren 2012 hittas Hans Kristian Rausings maka, Eva Rausing, död i parets våning i London. De hade brottats med drogberoende i flera år. Hans Kristian hade, antagligen i yttersta förtvivlan, kanske också förvirring, täckt över sin döda hustru med diverse kläder, nästan som om han hade velat begrava sin hustru och samtidigt ha henne kvar i sin närhet. När polisen hittade hennes kvarlevor hade hon varit död i två månader. Dödsorsak: överdos. Tabloiderna satte genast igång sitt maskineri av skvaller och spekulationer

Sigrid Rausing, som äger och driver den anrika tidskriften Granta och förlaget Granta Books, är Hans Kristians syster. Hon drabbades av en chock när budet om Eva Rausings död nådde henne. Malström är en självbiografisk essä, en gripande meditation om missbrukets natur, och en lyrisk och fragmentarisk memoarbok.

Jag föreställer mig att Sigrid Rausing började skriva boken när chocken hade släppt sitt grepp om henne, men när hon fortfarande var behärskad av sorgen. Rösten som stiger upp från sidorna är stark, poetisk och klar, som det står på bokens baksida, men den är också sorgset letargisk, kanske till och med deprimerad. Det är som om rösten inte bara söker svaret på en familjetragedi, det är som om den försöker skapa reda i ett deprimerat medvetande. Depressionen pågår i texten.

Barndomsminnen varvas med resonemang om såväl beroende som medberoende. I bakgrunden skymtar Sigrid Rausings ej namngivne man, som verkar stå beredd att skänka tröst närhelst sorgen blir för svår att hantera. Malström är en kort, tät bok. Rausing gör inte anspråk på att vara specialist på missbruk; hon kretsar hellre kring en fråga, än hon levererar tvärsäkra svar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Miguel de Cervantes: ”Don Quijote”

Don-Q-bild-fram-webb-450x716

Miguel de Cervantes Saavedra
Den snillrike riddaren Don Quijote av
La Mancha
Övers. Jens Nordenhök
Nilsson förlag

JA

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fernando Pessoa: ”The Book of Disquiet”

9780811226936

Fernando Pessoa
The Book of Disquiet: The Complete Edition
Red. Jerónimo Pizarro
Övers. Margaret Jull Costa
New Directions

 
”I like using words… For me, words are tangible bodies, visible sirens,  sensualities made flesh.”
— Fernando Pessoa
 
Den egensinnige portugisiske poeten, författaren och essäisten Fernando Pessoa (1888-1935) är inte bara en av det portugusiska språkets stora mästare, han är en av 1900-talets giganter. Det beror till stor del på en av hans böcker: Livro do Desassossego, engelska The Book of Disquiet (New Directions) och på svenska Orons bok (Pontes).

Pessoa försörjde sig som översättare från franskan och engelskan, han beskrivs ofta som en enstöring, men var en del av det portugisiska avantgardet, rörelser som intersektionismen och sensationismen, han var sällsynt beläst och han levde för att skriva. Han skrev så fort han fick tillfälle, på maskin eller för hand, på allt han kom över: på vanligt papper, i anteckningsböcker, på biljetter, restaurangnotor, baksidan av kuvert, reklamblad… Och han skrev i alla upptänkliga genrer.

Pessoa fick däremot väldigt lite publicerat under sin levnad, det mesta i litterära tidskrifter, men när han dog lämnade han efter sig (minst) två stora koffertar, en litterär skatt – litteraturforskarna har att göra i åtminstone 100 år – med texter, de handskrivna påstås vara svårlästa. Ur denna väldiga textmassa kunde man vaska fram Livro do Desassossego, som märkligt nog kom ut i bokform först 1982. Sedan dess har det kommit desto fler utgåvor på flera språk. Olika redaktörer och litteraturforskare har emellertid närmat sig det röriga textmaterialet på olika sätt.

Många har valt att presentera texterna tematiskt. Det har inte redaktören för New Directions utgåva gjort, Jerónimo Pizarro argumenterar för att man bör arrangera texterna i den ordning de tillkommit, vilket sönderdelar texterna i två faser, som skiljer sig åt med tio år. Lite förenklat kan man kan säga att den första delen består av något som skulle kunna kallas postsymbolistiska dagboksanteckningar och reflektioner, medan den andra delen är mer realistisk och konstlös, den präglas av Pessoas kärlek till Lissabon. Skriver Pizarro: ”As I see it, the landscape of The Book of Disquiet is not exactly the city of Lisbon, which so disquiets the protagonist; rather, it is Pessoa’s own malise or tedium that becomes the book’s landscape.”

Redan i unga år skapade Pessoa något han kallade heteronymer, enligt vissa beräkningar så många som 136 stycken. De påminner om pseudonymer, men varje heteronym försågs av Pessoa med en livshistoria, olika åsikter och  litterära stilar. Han ställde till och med deras horoskop. Den allvarsamma leken med heteronymerna drevs långt. Det påstås att Pessoa vid ett tillfälle skrev under en heteronym till en före detta lärare. Han påstod sig vara psykolog och att Pessoa hade begått självmord. Kunde hon möjligen berätta lite om hur hon uppfattade honom? Mer humoristiskt är att han kunde låta en heteronym attackera något som skrivits i en litterär tidskrift under en annan heteronym! Pessoa översatte ibland texter skrivna under en heteronym av en annan heteronym!

Pessoa skapade engelskspråkiga och franskspråkiga heteronymer, men de främsta och mest produktiva är Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Álvaro de Campos. De skrev enbart på portugisiska. Caeiro är Pessoas huvudsakliga poesiheteronym. Reis, de Campos och Pessoa är helt eniga om att han är Mästaren.

The Book of Disquiet är enligt den här utgåvan skriven av Pessoa och heteronymerna Vincente Guedes och Bernardo Soares, även om den senare av Pessoa kallades semi-heteronym: ”It’s me minus reason and affectivity.” Heteronymerna utgör på sätt och vis en nyckel till Pessoas projekt, om man kan kalla det det:

”I created various personalities. I create them constantly. Every dream, as soon as it is dreamed, is immediately embodied by an other person who dreams it instead of me. In order to create, I destroyed myself; I have externalized so much of my inner life that even inside I now exist only externally.”

Den här utgåvan av The Book of Disquiet kallas ”komplett”, men min gissning är det kommer att ges ut fler kompletta utgåvor och vem vet, kanske kommer man att hitta en tredje koffert full med dokument skrivna av Pessoa? Hursomhelst, boken består av 438 texter av vitt skild karaktär.

Den första postsymbolistiska delen, som tillskrivs Vincente Guedes, består till stor del av mestadels ganska korta melankoliska eller ultrapessimistiska reflektioner, aforismer, filosofiska och poetiska resonemang, maximer. Och råd om allt från relationer till läsning:

”Never read a book to the end, and never read it straight through, without jumping ahead.”

The Book of Disquiet kan verkligen läsas så, man kan bläddra och hoppa fram och tillbaka, även om de flesta är överens om att den andra delen, som tillskrivs semi-heteronymen Bernardo Soares är bättre rent litterärt sett.

Den första delen är en nattbok tydligt influerad av symbolismen – natten premieras framför dagen, sömnen och drömmarna premieras framför den upplysta vardagen, intuitionen premieras framför förnuftet, reflektionen premieras framför handlingen, svart sammet framför grova bommulstyger, poesin framför prosan, fiktionen framför verkligheten…

Ibland är det som om Pessoa/Guedes tömmer sin själ på innehåll och förvandlar den till en scen:

”I listed to myself dreaming. I rock myself to sleep with the sounds of my images… They fade from me into recondite melodies.
The sound of an image-filled phrase is worth a hundred gestures!
A metaphor can console one for so many things!
I listen to myself… I hear ceremonies taking place inside me.”

Eller när han beskriver sin själ som en dold orkester:

”I do not know what instruments, what violins and harps, drums and tambours sound and clash inside me. I know myself only as a symphony.”

Den andra delen, som alltså tillskrivs semi-heteronymen Soares, är betydligt mer berättande och realistisk. Soares är biträdande bokhållare på en textilfabrik och lever, precis som Pessoa, ett stillsamt och obemärkt liv. Soares har betydligt skarpare drag som karaktär, om man jämför med Guedes; den andra delen är mer berättande och romanlik.

Den andra delen är, bland mycket annat, en väldigt vacker hyllning till Lisabon, som nästan har drag av karaktär i boken:

”I love the Tejo because of the great city on its banks. I enjoy the sky because I see it from the fourth-floor window in a street in the Baixa. Nothing in the countryside or in nature can give me anything to equal the ragged majesty of the calm moonlit city seen from Graça or São Pedro de Alcântara. For me no flowers can match the endlessly varied colors of Lisbon in the sunlight.”

Det kanske allra märkligaste med The Book of Disquiet är att den är så trösterik, trots att den i så många avseenden vänder sig bort från världen, trots att den handlar om livsleda och förtvivlan. Men Soares har inget behov av att sträva efter och uppnå saker, allra minst status. Fantasin och litteraturen står över det, enligt Soares: ”Literature… seems to me the goal towards which all human effort should be directed.”

Det har som sagt kommit ut många utgåvor av Livro do Desassossego. Jag kan inte avgöra vilken upplaga eller översättning man bör välja, men jag tycker att det finns en poäng med att organisera dem kronologiskt, eftersom de tidiga och sena texterna skiljer sig så mycket åt. Men jag tycker mycket om den här utgåvan från New Directions med ett makaklöst omslag med Peter Mendelsund.

Den förmodligen coolaste utgåvan av Pessoas mästerverk är utgivet av det lilla oberoende brittiska förlaget The Half Pint Press. Den har prisbelönats, men är tyvärr slutsåld. Ett stort tack till Tim Hopkins för att jag fick publicera de här bilderna av ”boken”, som man kan föreställa sig att den såg ut när den hittades:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här kan du läsa mer om den här underbara utgåvan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner