Category Archives: Recensioner

Färglära, enligt Lotta Kühlhorn

9789174246162

Lotta Kühlhorn
Kulör! En bok om vad färg gör
Bonnier Fakta

”Jag tror på att vi alla har vår egen färgpalett och att försöka följa den, förfina den eller utmana den, är en bra väg.”
— Lotta Kühlhorn

Vi omges av färger hela tiden, från morgon till kväll, men de flesta av oss reflekterar inte särskilt mycket över det. Formgivaren Lotta Kühlhorn omger sig inte bara med sällsynt mycket färger, hon tänker dessutom på dem och arbetar med dem mest hela tiden. I Kulör!, som är en fortsättning på Rapport! En bok om att göra mönster, får vi kika in i Kühlhorns ateljé och ta del av hur hon tänker om färger.

261396

Lotta Kühlhhorn i ateljén på Söder i Stockholm. Copyright/fotograf: Håkan Östlundh

  
Boken är, inte helt oväntat, färgstark och rikt illustrerad. Kühlhorns huvudregel: ”Det finns egentligen inga gränser eller regler.” Färgerna rangordnas inte, även om hon medger att hon haft svårt för grönt, snarare hänvisar hon till olika historiska färgläror för att visa hur flytande och skiftande omdömena om olika färgers karaktär och egenskaper varit:

”Goethe säger i sin färglära att grönt är den bästa färgen att arbeta i. På 1800-talet var arbetsrummen självklart gröna. Grönt skrivbordsunderlägg. Gröna behållare av jade till bläcket. Jag har en känsla av att lamporna på amerikanska bibliotek (grönt glas) kan ha med det att göra.”

Och i nästa stycke:

”I förmögna hem vid 1900-talets början (i Danmark) målades väggarna i barnrummen efter barnens hårfärg. Blont hår: ljusblå väggar. Ljust röda väggar till brunt hår och ljuslila väggar till rödhåriga barn.”

261404

Gissa färgen. Copyright/fotograf: Peter Westin

  
Ingen rangordning för Kühlhorn alltså, men färgerna presenteras som om de passar i lite olika sammanhang och det är ju inte så konstigt. Självklart lever vi mitt uppe i en lång färgtradition, även om vi tycker att äldre tiders färgläror är lite märklig, kanske främst för att de ofta är så specifika.

261402

Gissa färgen. Copyright/fotograf: Peter Westin

  
Efter en inledande text följer bokens huvudinnehåll, kapitel som presenterar en färg i taget. Kühlhorn skriver om färgernas karaktär och om hur hon har tänkt när hon har använt dem i sitt arbete. Hon visar mängder av olika nyanser och kombinationer. Jag tycker att det är särskilt och löjligt roligt att läsa om hur hon tänkt när hon gjort bokomslag, och se bilder på olika varianter som valts bort.

261399

Lotta Kühlhorns väl använda regnrock. Copyright/fotograf: Fabian Kühlhorn

 
En annan av alla de saker jag gillar med den här boken är när själva arbetsprocessen beskrivs mer i detalj. Kühlhorn beskriver exempelvis att hon i regel inte får idéer eller mentala bilder av färger, utan att det vanligtvis är färger hon omger sig med, på olika föremål, som kläder, böcker eller förpackningar, som är källan till inspirationen. När färger valts påbörjas ett lite mer handfast arbete och därefter något som kan liknas vid en uteslutningsprocess.

Kühlhorns stil är korthuggen, ibland på gränsen till impressionistisk, och associativ. Det är underhållande och lärorik läsning. Kulör! är inspirerande, en fest för ögat.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Bokomslag bilder och foto

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

images (2)

Patricia Lockwood
Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Patricia Lockwood, född 1982, är mest känd som poet och som Twitter-fenomen. Hennes Twitter-konto (@TriciaLockwood) har i skrivande stund lite drygt 67.000 följare. Hon är även känd för sin omdebatterade dikt ”Rape Joke”. I tidskriftten Atlantic har det hon skriver kallats ”witty, sexually slippery, polymorphous and Millennially mischievous”.

Just nu använder Lockwood en bakgrundsbild på Twitter med ett foto av hennes senaste bok, memoarboken Priestdaddy, och helt korta citat ur recensioner av boken: ”Electric” – New York Times, ”Remarkable” – Washington Post, ”Dazzling” – Guardian, ”Savage and tender” – New Yorker, ”Relentlessly funny”Boston Globe, ”Deliciously old-school” – Atlantic, bara för att nämna några. Och den här memoarboken är verkligen något utöver det vanliga.

När Patricias make, Jason, fick allvarliga medicinska besvär, som var dyra att behandla, tvingades paret – de lärde känna varandra på nätet på ett poesiforum – tillfälligt flytta in hos Patricias föräldrar i Kansas, varav den ene, Greg Lockwood, är titelns prästfarsa, en mycket okonventionell och smått bisarr katolsk präst.

Boken växlar mellan nutid, vistelsen hos föräldrarna, och minnen av uppväxten. Priestdaddy handlar en hel del om Greg Lockwood, men dess egentliga ämne är hur det var att växa upp och försöka skaffa sig en egen identitet i skuggan av honom. Greg blev omvänd till katolicismen när han tjänstgjorde på en u-båt, på vilken han såg The Exorcist flera gånger. En film han senare tittar på med sina barn, när de är på tok för små. Eftersom han var gift, med Karen Lockwood, en knasig, rolig och språkbegåvad konspirationsteoretiker, så var han tvungen att söka dispens för att få bli katolsk präst.

Prästfarsan går ofta runt i boxerkalsonger, lyssnar gärna på de mest högervridna radiopratarna och tittar på de mest högervridna teveshowerna, gärna samtidigt och på hög volym dessutom. Patricia brukar försöka gissa vilken actionfilm pappan tittar på genom att lyssna genom väggen. När han spelar gitarr låter det enligt Patricia som ”a whole band dying in a plane crash in the year 1972.” Pappan tycker om vapen, men när han inte gillar någon brukar han demonstrativt börja fixa med och rengöra ett vapen.

Patricia berättar om en barn- och ungdom som var djupt präglad av det religiösa; hon fick bland annat följa med när man skulle protestera mot abortkliniker. Vid ett tillfälle blev hennes far gripen, vilket bara gjorde honom stolt. Vid ett tillfälle försökte Patricia ta sitt liv, eller om det var ett så kallat rop på hjälp, och då förebrår pappan henne, eftersom Patricia måste köras till sjukhus för att magpumpas, att hon förstört hans och Karens bröllopsdag. Sedan, när Patricia ligger nedbäddad i en sjukhussäng, uppstår en sällsam intimitet mellan far och dotter, när han antyder att han också försökt ta sitt liv, mer än en gång dessutom.

Priestdaddy är inte bara eller kanske ens i fösta hand en bok om hur knasig religion är eller om en knasig religös familj eller om en knasig religiös vit amerikansk man. Kärnan i boken tycker jag är berättelsen om hur Patricia formar sin identitet, och hur hon blir poet, i ett sammanhang med en rad begränsningar, varav religionen är en av de största. Jag tycker inte heller att hon tecknar en karikatyr av pappan, hennes kärlek till honom lyser tydligt igenom i hennes berättelser. Bokens dedikation: ”For my family

Vissa recensenter har klagat lite över att Lockwood liksom hastar förbi några av de tyngsta inslagen i hennes berättelse, men jag tycker att den form boken har fått är kongenial med stil och innehåll. Priestdaddy är i första hand en humoristisk bok, en hysteriskt rolig bok som tar upp flera allvarliga ämnen. Det är humorn och det elektrifierade språket som gör det här till en potentiell klassiker.

Det vore kul om Modernista, Natur & Kultur eller något annat svenskt förlag gav ut den på svenska.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hysteriskt rolig och smart roman om amerikansk poet i Madrid

9789127151444_0_

Ben Lerner
På väg från Atocha
Övers. Alva Dahl
Natur & Kultur

Ben Lerner identifierar sig nog fortfarande främst som poet (läs dikt), men det var med sin hyllade debutroman, På väg från Atocha [Leaving the Atocha Station, 2011], som han slog världen med häpnad. Romanen handlar om amerikanen Adam Gordon som är i Madrid på ett stipendium för att forska och skriva en dikt på temat spanska inbördeskriget.

Adam känner sig vilsen i språket och tillvaron och äter lungnande och röker en hel del hasch. Han forskar inte särskilt målmelvetet, utan driver mest runt i Madrid, går på museer, ”översätter” Lorca och läser John Ashbery. Han umgås med en handfull hippa Madrileños, mest med Isabel, som undervisar i språk, och Teresa, som arbetar på ett galleri. Han ljuger som en borstbindare.

Det finns många romaner som handlar om alienerade amerikaner i Europa, men få är så roliga som På väg från Atocha – en av de absolut roligaste och smartaste romanerna jag läst på senare år. På sätt och vis är det en sedeskiledring. Glappet mellan vad Adam gör och vad han anser att han borde göra är ofta mycket stort. På grund av språkförbistring, på grund av att han ljuger som en borstbindare, på grund av Adams neurotiska tillstånd och hans högt uppskruvade självmedvetenhet, hamnar han i ständigt nya pinsamma och märkliga situationer.

När han sitter med enbart spanska bekanta från språkskolan nere vid en strand klistrar han på sig ett leende, som han har tränat in så att det ska se ut som om han lyssnar uppmärksamt. En av de spanska männen blir plötsligt förbannad och ger Adam en smäll. Mannen påpekar att Isabel just berättade om hur en av hennes släktingar förolyckats. Det är inget att flina åt. Adams spanska räcker ännu inte till för att smidigt ta honom ur knipan.

Men Adam och Isabel blir något slags par och är för det mesta i hans vindslägenhet eller går på museer. En kväll går Adam ut och kör ett av sina andra trick. Han går till barer och letar efter lagom stora grupper, som han liksom smygansluter till. En vänlig man i gruppen, Arturo, frågar vem han är och han presenterar sig som Adam, poet. Arturo berättar att han har ett galleri i Salamanca och att Adam är välkommen att läsa sina dikter där. Teresa, som är med i sällskapet och galleriets assistent, kan översätta dikterna, så att de kan läsas på både engelska och spanska. Adam känner sig smickrad, men undrar också hur han skall klara av en uppläsning inför publik.

Adam spyr senare utanför baren och snart kommer Arturo och Teresa och frågar om han vill ha sjuts hem. men i bilen rullar Teresa en joint och Adam tycker plötsligt att allt är vackert och fantastiskt. Planerna ändras och man åker istället på en fest hos Arturos pojkvän, som bor i ett elegant hus, två barer är öppna och det finns pool på tomten. Alla är välklädda och vackra vilket får Adam att börja laborera med en av sina miner: ”jag öppnade ögonen lite mer än vanligt, spärrade upp dem till en väldigt specifik punkt, höjde på ögonbrynen och lät munnen forma antydan till ett leende.” Minen skulle bland annat signalera skepsis, antropologiskt intresse och lätt förakt. Antagligen såg han bara udda ut.

Adam och Teresa går ut i trädgården, där en man spelar gitarr och sjunger i närheten av poolen. Mannen sitter på en bänk och runt honom sitter folk och lyssnar. Plötsligt reser sig Adam och går till ett plank längre bort på tomten, kanske för att han är avundsjuk på att mannen som sjunger får så mycket uppmärksamhet. När han urskiljer att Teresa är på väg emot honom skyndar han att gnida saliv under sina ögon, så att det ska se ut som om han gråtit: ”Berätta, sa hon och började göra sådär med mitt hår igen och jag tänkte att hon kanske såg fukten på mina kinder så jag sa, jag hörde förskräckt mig själv säga: Min mamma har dött.” Det är bara en i raden av Adams alla lögner.

Men På väg från Atocha är mycket mer än sedeskildring och en radda komiska situationer, det är en roman om språket och det är en flanörroman som är full av reflektioner och tankar om estetik i allmänhet och om poesi i synnerhet. De tankarna utvecklar Ben Lerner i den mycket läsvärda essäboken Varför alla hatar poesi [The Hatred of Poetry, 2016]. Debutromanen handlar även en del om estetik och politik. De tankarna utvecklar Lerner i sin andra roman, 10:04, som också är ovanligt rolig och smart.

Två av Lerners många bedrifter med debutromanen är att han så väl lyckas förena det komiska med det estetiska innehållet, samt att han lyckats göra Adam Gordon till en både storljugande och älskvärd och djup person. Han får efterhand ett betydande existentiellt djup.

Jag kan inte komma på några bra skäl att inte läsa På väg från Atocha. Titeln refererar dels till Madrids tågstation Atocha – efterspelet till attentatet 11 mars 2004 skildras i romanen – dels till en dikt av John Ashbery.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Ny unik antologi med flarf-dikter

Flarrfcover

Flarf: An Anthology of Flarf
Red. Drew Gardner, Nada Gordon, Sharon Mesmer,
K. Silem Mohammad & Gary Sullivan

Edge Books

”Why do I hate Flarf so much? Because it is against everything good this country once espoused.”
— Ur Why Do I Hate Flarf So Much? av Drew Gardner

Flarf är en udda riktning inom den amerikanska samtidspoesin. Riktningens ursprung är inte oviktig. För ungefär femton år sedan fick poeten Gary Sullivan veta att hans farfar, inte många dagar innan han dog, hade vunnit en poesitävling, som i själva verket visade sig vara en scam.

Farfadern hade varit både glad och stolt, men Sullivan insåg snart att det var ett inom poesikretsar beryktat företag som hade utlyst tävlingen. Affärrsidén var enkel – utlys en poesitävling, kora alla deltagare till segrare och sälj sedan en antologi med dikterna till så många som möjligt av dem.

Uslast tänkbara dikt

Sullivan tyckte inte att det här var okej, så han bestämde sig för att syna bluffen. Han bestämde sig för att skriva en så usel dikt som möjligt och sedan skicka in den till en av företagets tävlingar. Det här är början av dikten:

 Mm-hmm
Yeah, mm-hmm, it’s true
big birds make
big doo! I got fire inside
my “huppa”-chimpTM
gonna be agreessive, greasy aw yeah god
wanna DOOT! DOOT!
Pffffffffffffffffffffffffft! hey!

Dikten avslutas med meningen: ”Thank you God, for listening!” Tre veckor senare fick Sullivan ett brev från företaget:

”Gary, over the past year, we have conducted an exhaustive examination of over 1.2 million poems that have been submitted to us. Only a small percentage of individuals  whose poems we have reviewed were selected to be part of this distinguished project. ‘Mm-hmm’ was selected for publication because it sparks the imagination and provides the reader with a fresh, unique perspective on life. We believe it will add to the importance and appeal of this special edition.”

Sullivan berättade om detta för sina poetvänner och uppmuntrade dem att också ställa upp i företagets ”poesitävlingar”. Många av dem hade kontakt via en listserv och man kan tänka sig att de hade roligt och kanske försökte bräcka varandra med mer eller mindre opoetiska och okonventionella dikter.

Någon myntar ordet flarf

I samband med det här myntade någon, eventuellt Mitch Highfill, Drew Gardner eller Nada Gordon, ordet ”flarf”. Efterhand började flarf anta betydelsen att vara flarfig, att äga kvaliteten flarfighet (flarfiness). I den utmärkta introducerande texten, ”A Brief Guide to Flarf Poetry”, som inledningen till den här texten bygger på, berättar Sullivan:

”We now began to look at other things and to see them as ‘flarfy.’ I was never 100 percent sure what it meant—something akin to “campy,” but with somewhat different resonances. More awkward, stumbling, ‘wrong’ than camp.”

Helt nyligen har det kommit ut en, vad jag kan bedöma, unik antologi med flarfpoesi: Flarf: An Anthology of FlarfDet är en imponerande samling poeter som medverkar, utöver redan nämnda bland andra: Stan Apps, Anne Boyer, Brandon BrownJordan DavisKatie DegenteshBenjamin FriedlanderK. Lorraine GrahamRodney KoenekeMichael MageeMel Nichols, Eiríkur Örn NorðdahlRod Smith och Elisabeth Workman.

Vad kännetecknar flarf-dikter?

Innan jag läste Flarf: An Anthology of Flarf hade jag bara läst några få flarf-dikter. Det jag tycker är mest överraskande med antologin – antalet dikter är uppskattningsvis knappt 200 – är mångfalden av röster och stilar, från det fluffigt gosiga till rasande rants. Många dikter är dessutom otippat mångtydiga, kanske särskilt de som handlar om poesi och politik. Den kritiska eller satiriska udden kan vara riktad mot exempelvis George W. Bush och vänsterliberalers sätt att kritisera honom.

De rörelser som lättast associerar till flarf är förmodligen dadaismen och punken. Vad gäller punken gäller likheterna kanske främst andan, revolten, men även estetiken. Man brukar framhålla att punkmusiker sällan var supertajta på sina instrument. Med flarf är det delvis annorlunda – man försöker medvetet skriva som om uttrycksbehovet vida överstiger förmågan. Samtidigt går det inte att skriva dåligt på vilket sätt som helst, det måste vara dåligt på ett flarfigt sätt.

Det är frestande att koppla samma dadaismens anti-poesi med flarf-poesin, men jag tror bara att flarf är anti i vissa bemärkelser. Det är klart att den är antagonistisk gentemot den, i brist på bättre uttryck, konventionella och traditionella poesin samt den språkmaterialistiska konceptuella poesin. Men flarf har även en tydligt bejakande sida, man kanske rentav kan se rörelsen som ett försöka att utvidga, ganska radikalt dessutom, både vad poesin anses kunna tala om och hur den får tala.

Jag tror att flarf-poeterna anser att den traditionella poesin, särskilt den lyriska traditionen, förtrollar världen, medan flarf-dikterna avförtrollar eller demaskerar världen. Eller åtminstone poesin. Den utger sig inte för att vara något den inte kan vara.

”Humanism Is Cheese”

Redan dikternas titlar vittnar om flarf-rörelsens särskilda humor, lite i stil med punkens band- och låtnamn. Några flarf-exempel: ”Disney Vengeance”, ”Grandfather Dude”, ”Pablo Escobar Shopping T-Shirt”, ”Chicks Dig War”, ”I Am So Stupid”, ”Humanism Is Cheese”, ”Landscape with the Fall of Snoop Dog”, ”That a Hamster Could Be President”, ”Let’s Not Eat Jesus” och ”A Unicorn Boner for Humanity”.

Flarf kom på sätt och vis till på internet och det var via en listserv man höll kontakten och spred sin poesi. Dikterna innehåller också rader av referenser till teve- och dataspel, Quake, Tekken Anime, Pokémon och chattrum. I en dikt säger en karaktär: ”What I love about the chatrooms / Is that they’re already halfway to poetry, / What’s poetry but lines, what’s a chatroom”.

De populärkulturella referenserna är viktiga och tydligt framträdande, otippat många rappare omnämns, exempelvis 2Pac och Snoop Dogg. Det förment låga har företräde framför det förment höga, men det hindrar inte att poeter som Ezra Pound, Wallace Stevens och Pablo Neruda omnämns.

Google är en diktmaskin

Men internet har även varit viktigt för dikternas stil, tonfall och innehåll. Från internet har man lånat mycket av det vardagliga, för att inte säga banala, språkbruket. Delar av vissa dikter skulle kunna vara direkt hämtat från ett chattrum, en blogg eller en sms-konversation. Det är vanligt att man skriver ut många utropstecken!!!!!

Allra viktigast: Google. Många dikter är skapade med så kallade dubbelsökningar. Man söker helt enkelt på två ord, kanske ”unicorn” och ”happiness” eller ”cheese” och ”humanism” med förhoppning om att det genererar ett spännande resultat. Orden är ofta medvetet valda för att få udda sökresultat, som man eventuellt kan använda för att komponera en dikt. Eller så leder sökningen vidare till en helt annan sökning.

Vilka djur är mest flarf?

Man kanske kan säga att poeterna söker efter intressanta och smått absurda kopplingar och konflikter mellan olika ord. Det absurda är ett väldigt tydligt drag i flarf-poesi, men vissa av dem gränsar till det surrealistiska. Som de här inledande raderna ur ”Moths Drink the Tears of Sleeping Birds” av Mitch Highfill:

Strange moths pierce eyelids and drink the tears of sleeping birds.
Like this moth, here under your eyelid—
a strange little noise comes out of its mouth
over violins and guitar strings, kittens,
strange food, and ruminations on life.

Den här dikten inleds inte särskilt flarfigt, men både violinerna och kattungarna är flarfiga. Mer renodlat flarfig är den här strofen ur ”A Unicorn Boner for Humanity” av Sharon Mesmer:

How empty is a world without rainbows!
Where would we be without unicorns!
”Every day I feel a little horny”
is clearly a nod to the unicorn boner—
solidarity with all things happy
and fluffy
and horny

Nu snackar vi flarf – regnbågar och enhörningsstånd. En stor del av flarf-poesin har en medvetet kitschig karaktär. Fluffigt är flarf och djur är flarf, särskilt vissa djur. Enhörningen och faunen verkar räknas till djurriket. Kattungar, hundvalpar och tvättbjörnar är flarfiga. Delfiner, kanske till stor del för deras kopplingar till new age, är väldigt flarfiga. Men allra mest flarfig, om man räknar antalet omnämnanden i antologin, är bläckfisken (squid).

Min gissning är att älgar, elefanter och tigrar inte är särskilt flarfiga. Djuren ska helst vara små, söta och mjuka, men allt är inte fluffigt, vissa dikter är nästan chockerande aggressiva, som ”Annoying Diabetic Bitch” av Sharon Mesmer. Den inleds så här:

You annoying diabetic bitch.
You anorexic bulimic diabetic bitch.
You dumb annoying talentless diabetic bitch, eat some diabetes.
You and your bitch monster diabetic junkhead father,
and your diabetic cat, your pathetic geriatric diabetic cat that eats birds—
bitch birds—
you fuck-ass body monster, you’re lulling me into a diabetic coma
like that annoying secretary from Ally McBeal, you cold British diabetic bitch-dick.

Flarf-rörelsen är inte främmande för provokationer. Jag tror att den var betydligt större för tio år sedan än den är idag. Jag tror att dess intressen och estetik har tagits över av andra poeter och rörelser, men det går inte att hitta en bättre bok än Flarf: An Anthology of Flarf, om man vill utforska och bekanta sig med de främsta företrädarnas poesi. Flarf är mycket mångsidigare än man kan tro och det var länge sedan jag skrattade så mycket av att läsa poesi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Fem fotografer skildrar Schweiz

cache_1000_813_2_0_79_16777215_C4LMsJ9WYAUdTaN

Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland
Med foton av Alinka Echeverría, Shane Lavalette, Eva Leitolf,

Simon Roberts & Zhang Xiao
Red. Peter Pfrunder, Lars Willumeit, Tatyana Franck, i samarbete

med Fotostiftung Schweiz och Musée de l’Elysée
Fotostiftung Schweiz • Musée de l’Elysée • Lars Müller Publisher

Schweiz är ett sällsynt framgångsrikt turistland med ett urstarkt varumärke, och vars turistbyrå (Schweiz Tourismus) har anlitat fotografer, som Albert Steiner (1877-1965) och Herbert Matter (1907-1984), för att fånga Schweiz vackra och dramatiska landskap och särskilda kultur. Det här har skapat en bild av Schweiz inifrån, som sedan har reproducerats av besökare utifrån. Bilden, eller snarare bilderna, har blivit en del av den nationella identiteten.

Med anledning av att Schweiz Tourismus firar sitt 100-årsjubileum i år har man stöttat ett fotoprojekt som närmar sig Schweiz utifrån. Med målet att utforska bilden av Schweiz på nytt och försöka undvika klichébilderna, bad Schweiz Tourismus Fotostiftung Schweiz i Winterthur att genomföra ett kulturprojekt, som man realiserade i samarbete med Musée de l’ElyséeMusée de l’Elysée i Lusanne.

Fem framstående utländska fotografer – Alinka Echeverría (MX/US), Shane Lavalette (US), Eva Leitolf (TY), Simon Roberts (UK) och Zhang Xiao (KIN) – bjöds in till Schweiz för en längre vistelse. De fick fria händer att skapa sin egen skildring av Schweiz. Resultatet är en spännande uställning och en makalös box, Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland, med fem häften med fotografernas bidrag och ett häfte som introducerar projektet. Fotograferna har valt att skildra Schweiz utifrån helt skilda utgångspunkter, perspektiv och teman, men samtidigt funkar deras fotoserier mycket väl tillsammans.

Unfamiliar_Familiarities_alinka_echeverria

Foton ur serien Snow in Summer © Alinka Echeverría

Alinka Echeverría har fotat schweiziska ungdomar som hon har stött på. Det är sommar så de har shorts, linnen och badkläder snarare än skid- eller vinterkläder. Ungdomarna förefaller ha fotograferats där Echeverría stött ihop med dem eller på platser dit de bjudit henne, en badplats, ett kafé eller en campingplats. De har neutrala eller nästan lite nollställda ansiktsuttryck, och jag tycker att Echeverría väldigt väl fångar ungdomstidens osäkerhet eller sökande efter en identitet, samtidigt som den nationella identiteten håller på att förändras – även Schweiz, som har räknats som ett Sonderfall och som en ö i Europa, blir naturligtvis mer och mer globaliserat.

Flera av ungdomarna ser ut att ha utländskt påbrå, exempelvis en fullt påklädd ung kvinna med huvudsjal som står längst ut på en trampolin, som sträcker sig ut över en sjö. Sjön sträcker sig i sin tur långt bort till den motsatta stranden där mäktiga berg reser sig upp mot en molnig himmel.

Unfamiliar_Familiarities_Shane_Lavalette_3-page-001

Ur serien Still (Noon) © Shane Lavalette

”Although I wanted to be a good photographer, I am still at odds with myself today. What is the most valuable think about my work? I have discovered that the simplest, most trivial things can suddenly assume a great value…”
— Theo Frey (1908 – 1997)

Shane Lavalette har låtit sig inspireras av den schweiziska fotografen Theo Frey. Han har åkt till de tolv byar som Frey besökte och fotade i, och vars resultat visades på den schweiziska nationalutställningen 1939. Men om Frey riktade mycket av sitt fokus mot byarnas folk- och arbetsliv, så är Lavette snarare ute efter att fånga stämningar och slumpmässiga möten. Kontaktkartor ur Freys arkiv visas vid sidan av Lavalettes fotografier.

Unfamiliar_Familiarities_Zhang_Xiao_The_River_2-page-001

Ur serien The River © Zhang Xiao

 

Zhang Xiaos fotoserie The River är speciell på flera vis, det är den första han fotat utanför Kina:

”Having never been to Switzerland before, everything I encountered  during this project felt new and strange. My only impression of the country came from the internet: an almost perfect image with beautiful natural scenery, and excellent social welfare systems. As a foreigner, I could only observe this country through the eyes of a tourist.”

Det må vara sant, men hans foton, av allt ifrån Lamadjur till fotbollsplaner, reproducerar verkligen inte någon stereotyp bild av Schweiz. Xioa bestämde att han enbart skulle färdas med tåg, cykel och till fots och det verkar som om det bidrog till att ge hans foton en nästan sagoaktig karaktär. I den introducerande texten beskrivs hans foton som ”visual questionmarks that both bemuse and amuse, of seemingly unremarkable yet intriguing scenes that give the viewer pause for thought.”

Om Xiao närmar sig Schweiz som en förundrad främling, så är snarare tyskan Eva Leitolfs approach den kritiska grannen. Samtliga fem fotoserier lägger stor tonvikt vid platsen, men allra viktigast är den kanske för Leitolf. Hon har fotat platser från andra sidan av en landsgräns, från Schweiz eller något av grannländerna, men hon avslöjar inte omedelbart om motivet, låt säga en by eller bergsväg, ligger i Schweiz eller ett grannland. Det är förvirrande och det är också meningen. Leitolf vill utmana föreställningen att landsgränser är statiska eller ens relevanta ur ett kulturellt perspektiv. Fotoserien och texten är bitvis kritisk mot Schweiz immigrationspolitik.

Unfamiliar_Familiarities_Simon_Roberts_1-page-001

Ur serien Sight Sacralization – (Re)framing Switzerland © Simon Roberts

En av mina favoritserier är Simon Roberts Sight Sacralization, som är både underhållande och tankeväckande. Han har fotat människor vid olika utsiktsplatser runt om i Schweiz, de mest välbesökta. Han fotar med storbildskamera och från hög höjd relativt personerna som han fotograferar, vilket gör att bilderna påminner lite om historiskt måleri.

I den korta introduktionen till serien skriver han om 1800-talets turism. Förmögna britter som gjorde sina grand tours förväntade sig att få uppleva det storslagna och det sublima när de besökte Schweiz: ”The landscape’s untamed romanticism was a crucial component of Switzerland’s national identity and cultural prestige.”

Men, fortsätter han, och förklarar titeln på sin serie: ”Today, the Swiss landscape often resembles a theater set, where tourists are transported to officially designated areas of natural beauty to gaze upon epic views from the safety of stage-managed viewpoints, a process referred to as ‘sight sacralization.’ A place is named, then framed and elevated, before being enshrined, mechanically and finally socially reproduced across a variety of media.”

Kritik av turismen är säkert lika gammal som turismen, och även om jag har svårt att bli direkt upprörd, så är Roberts foton av människor som fotar utsikter, varandra och inte minst, sig själva, anmärkningsvärda. Han har naturligtvis valt sina tillfällen, ju fler selfisar desto bättre, men det ser onekligen märkligt ut att alla ser ut att fota hela tiden. Allt fokus ser ut att ligga på att dokumentera att man varit på en fantastisk plats, samtidigt som nästan ingen tid ser ut att ägnas åt att uppleva platsen.

Jag tycker att det var modigt av Schweiz Tourismus att sjösätta det här projektet, utan att på förhand ha haft en aning om vilket resultatet skulle bli. Jag tycker att resultatet, utställningen och den vackra boxen, Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland, formgiven av Pilar Rojo, motsvarar vad som utlovas i den introducerande texten:

”The project aims to look at the familiar through unfamiliar eyes and from various fresh perspectives. By placing different outsiders’ perspectives alongside one another, it challanges and qualifies our own insider’s view.”

Jag är visserligen ingen insider, men jag tycker definitivt att de fem fotograferna, var och en för sig och tillsammans, med en uppsättning teman och perspektiv, med okonventionella och associationsrika fotoessäer snarare än reportage och dokumentation, erbjuder en bild av Schweiz som verkligen lyckas utmana klichébilden. Det kanske till och med är sant, som det står i den introducerande texten, att outsiderns perspektiv är nödvändigt för att få syn på viktiga aspekter av ett lands karaktär och egenheter.

När jag tittar i häftena i den här boxen kan jag inte låta bli att undra vad nyanlända i Sverige skulle fotografera om de fick uppdraget att skildra sitt nya hemland. Det skulle kunna bli en spännande utforskning av det svenska från skilda och antagligen oväntade perspektiv. Man skulle kunna samla resultatet i en antologi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Konstbok: ”Stardust Hermit” av Jia Aili

 
00004125
 
Jia Aili
Stardust Hermit
Hatje Cantz

”The job of the artist is always to deepen the mystery.”
— Francis Bacon

Det är aningen ironiskt att den kinesiske konstnären Jia Aili, född 1979, utbildade sig vid en konstakademi i nordöstra Kina, känd för sin socialrealism inspirerad av sovjetiskt propagandamåleri. Det är ironiskt eftersom Ailis dystopier och postapokalyptiska scenerier knappast lever upp till de socialrealistiska idealen.

Men Aili har tagit med sig element från den socialrealistiska traditionen, förutom förhöjt mänskligt drama och en extremt teknisk skicklighet så dyker det upp figurer som har tydliga likheter med kosmonauter (se nedan) och andra ikoner från sovjettiden. Ibland är det som om olika tider – kommunisttiden och framtiden – flyter samman i Ailis bildvärld. Det som finns däremellan, vår tid, finns det bara spår kvar av. Det kanske inte är en klockren jämförelse, men jag associerar till steampunkens blandning av tider.

6.1-18

Untitled. 2012 © Jia Aili

 
Det finns så oerhört mycket att upptäcka i Ailis bildvärld, förutom sånt som väcker associationer till socialrealism, en hel del influenser från både gamla och nya mästare, som Rubens och Caravaggio respektive Francis Bacon och Salvador Dalí. I praktverket Stardust Hermit, den första monografin ägnad Ailis konst, kallas han för ”den ultimata konstnärlige kameleonten” av Nicholas Foulkes, för att han behärskar så många olika tekniker och stilar. Trots att många målningar är dystopiska och har titlar som The Wasteland, så är målningarnas motiv sällsynt händelse- och associationsrika.

4125-jia-aili-hr-13

The Wasteland, 2007 © Jia Aili

 
Människan är i regel ensam i ett mer eller mindre surrealistiskt landskap som är förött. Hus eller andra anläggningar ser ut att kollapsa och ge vika för en våldsam kraft. Många av motivens människor bär hjälm eller gasmask, inte sällan har de bar överkropp, vilket gör att de ser än mer utsatta ut. Många människor bär mask och skyddsdräkt, som om det hade inträffat en kärnvapenkatastrof eller som om världen blivit så toxisk att man alltid måste bära dräkt och mask.

Många läser Ailis oljemålningar som kommentarer till eller reaktioner på den våldsamt snabba utvecklingen inom olika områden i Kina de senaste decennierna. Det kan jag gå med på, men jag tycker sällan att målningarna är särskilt kinesiska, om man med det menar att de på ett eller annat sätt skulle referera till en otvetydigt kinesisk verklighet. Jag tycker att de är betydligt mer allmängiltiga, men det är klart att det ligger nära till hands att läsa dem som civilisationskritik.

4125-jia-aili-hr-03

We come from the century, 2008-2011 © Jia Aili

 

Enstaka verk är humoristiska, exempelvis ett som avbildar en person utrustad med gasmask och någon slags vit skyddsdräkt. Hen har en enorm klotformad mage, så att associationer till Michelin-gubben inte känns helt orimliga. Jag tänker mig att Aili någon gång ibland känner ett behov av att lätt upp det dystopiska och postapokalyptiska temat. Enstaka verk är också vackra, i ordets konventionella bemärkelse, exempelvis en relativt färgstark målning från 2014 som föreställer en man som angör en båt i en liten hamn.

Och ibland krockar det vackra och dystopiska på ett smått absurt vis, som i tavlan On the Field of Hope (2007). Den föreställer ett vidsträckt fält helt täckt med blommor i olika rosa och röda nyanser. Till vänster i bildens främre del står en person som bär gasmask och är klädd i en vit uniformsliknade skjorta. Runt halsen har han eller hon en röd scarf, som om hen tillhörde ett ungdomsförbund eller något liknande. Blommorna når personen till höfterna och det ser ut som om hen plockar en bukett. Mer i bildens mitt står det en mörk rökplym snett uppåt ur en liten plätt ur blomsterängen.

Stardust Hermit är en massiv pjäs, den väger ungefär tre kilo och innehåller bilder som speglar Jia Ailis olika sidor. Det sägs att han inte gärna släpper ifrån sig sina tavlor, utan att han gärna arbetar på dem i flera år innan de släpps ut på marknaden. Det har drivit upp priserna rejält. Jag gillar verkligen den här boken, Ailis konst och jag föreställer mig att den kommer att bli än mer uppskattad än den är redan idag.

Skriver Fabien Fryns i bokens korta med fina förord:

”[…] despite the cold harshness of the scenes in Jia Aili’s works, ‘hope’ and ‘faith’ are the undeniable hidden thematic threads than run through his oeuvre. Presenting the world to his audience with unsparing bleakness through his own artistic interpretation, he is endeavoring to convey the idea that salvation can only arrive from the recognition of brutal reality.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner