Kategoriarkiv: Recensioner

Ljudboken: ”Beastie Boys Book”

9781984828217

Michael Diamond & Adam Horovitz
Beastie Boys Book
Uppläsare: Michael DiamondAdam Horovitz, Steve Buscemi,
Jarvis Cocker, Snoop Dogg, Will Ferrell, LL Cool J, Spike Jonze, Talib Kweli, Rachel Maddow, Bette Midler, Mix Master Mike, Amy Poehler, Rev Run, Luc Sante, 
MC Serch, Chloe Sevigny, Ben Stiller m.fl.
Random House Audio

De tre före detta punkarna i Beastie Boys är i början av sin karriär som rapstjärnor, och de häpnar över hur fort allt går och vad de får vara med om. Det är 1986 och de är i London, tillsammans med LL Cool J och Russell Simmons och Rick Rubin från Def Jam, för att påbörja erövringen av Europa.

Tack vare en kontakt, en fotograf, blir de hembjudna till Mick Jones en av kvällarna. Bestarna – Michael ”Mike D” Diamond, Adam ”Ad-Rock” Horovitz och Adam ”MCA” Yauch (1964-2012) – avgudar naturligtvis The Clash och nu umgås de på tu man hand med bandets gitarrist. De dricker och umgås, och sedan vill Mick visa sin studio nere i källaren. När Mick förevisar en av sina gitarrer, frågar plötsligt Yauch om Mick kan spela ”Clash City Rockers”, men det vill sig inte riktigt, så Yauch tar gitarren och visar Mick Jones hur man spelar ”Clash City Rockers”!!!

När de sedan ska gå upp till vardagsrummet, ringer det på dörren. Det är Joe Strummer som kikar förbi. Mick Jones berättar att han bjudit över några kompisar. Planen är de ska dricka några öl och sedan gå på bio. De börjar bli lite dragna, hemma hos Mick Jones, tillsammana med Joe Strummer, och då dyker det upp ännu en person. Gissa vem? Vem skulle tre punkare från New York helst vilja träffa, dricka öl och gå på bio med under sin London-vistelse? Det är Johnny fucking Rotten som ansluter till sällskapet.

I Bestie Boys Book finns det mängder av anekdoter av det  här slaget. Jag har länkat till ljudboken, eftersom den är helt makalös, med en rad uppläsare som jazzar till texterna ordentligt. London-anekdoten läser exempelvis Jarvis Cocker. Han lockar fram det osannolika och nästan sagolika med episoden.

I kapitel två, ett väldigt välskrivet långt kapitel som ger en bakgrund till vilken musik Beastie Boys var omgiven av när deras karriär tog fart, beskriver författaren och kritikern Luc Sante hur det musikaliska landskapet såg ut sent 70-tal och tidigt 80-tal. Det skriver även Michael Diamond och Adam Horovitz om, t.ex. om hur de började utforska klubbar där de spelade rapmusik eller där rappare framträdde.

En rolig episod är när Beastie Boys spelar in sin första singel: ”Cookie Puss”. En Cookie Puss är en märklig maximalistisk glasstårta formad som ett ansikte. Kakor utgör ögon och en glasstrut utgör näsan. Tillverkaren Carvel beskriver Cookie Puss som ”a space alien who was born on planet Birthday.” Det är enkelt att föreställa sig att bestarna hajar till när de ser ett helt skyltfönster med Carvels kreationer, och det är lätt att föreställa sig att de inte kunde släppa namnet på bakverket. Låten bygger på en busrigning – de ringer till Carvel och frågar efter… Cookie Puss.

Första gången jag såg att någon refererade till boken som ett mixtape, lovade jag mig själv att inte upprepa den klyschan. Men Bestie Boys Book är som ett mixtape, ett riktigt bra mixtape och det är avväpnande att Michael Diamond och Adam Horovitz har gott om både självdistans och självironi. De ber även åtskilliga personer om ursäkt, från de röjigaste åren.

Lyssna: Beastie Boys x 10

Mer att läsa:

9780826417411
Läs mer

 Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Att läsa tätt omsluten av mörker

thumbnail_image1
Mörkret är dubbelt – å ena sidan skrämmande, å andra sidan en trygghet att vila i. Det är förmodligen ingen slump att vi helst läser så kallad skräplitteratur på solsemestern och sparar de tyngre titlarna till mörkare tider. Det bär emot att läsa såväl fantasy som klassiker inoljad, i en solstol på en strand under en obarmhärtig sol.

Ett bra sätt att kunna läsa tätt omsluten av mörkret, är att skaffa en Energizer Boklampa. Eller någon liknande produkt. En liten LED-lampa ger ett lagom starkt och riktat ljus, så att läsningen blir en uppgörelse mellan dig och texten, helt utan störande visuella intryck från det yttre synfältet. Med lampan fäst på boken, kan man läsa med båda händerna.

thumbnail_image3
Ett annat alternativ är en pannlampa, men då får man passa sig om man läser på natten. Om man har den på när man gör ett avbrott för göra en nattmacka exempelvis, då kan  grannarna få för sig saker.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Ny (tvåspråkig) österrikisk fototidskrift

Magazin 2 ┬® Sebastian Gansrigler

Auslöser
Ausgabe 1 – März 2019
Issue 1 – March 2019

Det finns antagligen fler fototidskrifter idag än någonsin, men de flesta är digitala. Helt nya österrikiska Auslöser, Sebastian Gansriglers skötebarn, finns däremot enbart som print. Och det utnyttjas maximalt, med en minimalistisk form och typografi, som bildar bakgrund till det som är tidskriftens specialitet – långa fördjupande intervjuer med fotografer.

”My camera is like my life partner. I practically hang on to it.”
— Friedl Kubelka

 
Varje nummer kommer att innehålla fyra långa intervjuer, och den första är med Friedl Kubelka, en österrikisk fotograf med rötterna i Actionismen. Hon är framförallt är känd för sina långa serier med svartvita självporträtt (Jahresportrait), i vilka hon utforskar fenomen som åldrande, fåfänga, tid och serien som form.

I den andra intervjun får vi möta amerikanen Brian Finke (hemsida), som har en mer kommersiell inriktning än Kubelka. Finke fotogrerar i färg och är bland annat känd för sina foton av cheerleaders och fotbollsspelare (amerikansk fotboll) och med dem i sin portfolio lyckades han få uppdrag att fota idrottsmän för Nike. Han har även fotat fighter i Virginia, Fight Club, fast på riktigt. Han ser ingen direkt motsättning mellan sitt konstnärliga och komersiella foto.

Den tredje intervjun gör Gansrigler med ryskan Yanina Boldyreva (hemsida), som bor och verkar i Novosibirsk. Hon fotar i både svartvitt och färg och hennes stil är abstrakt – hon manipulerar ofta linsen för att göra fotona mer suddiga och uttrycksfulla. Det här är den mest rörande intervjun, eftersom Boldyreva berättar öppet om hur tvehågsen och ambivalent hon är inför sin roll som konstnär och fotograf.

”I feel dancing is very strongly connected to photography, photography strikes me as a very physical thing as well. […] Without dance, my photography would be different.”
— Wolfgang Zurborn

 
Och så den fjärde intervjun, med min favorit, Wolfgang Zurborn (hemsida), från Tyskland. Han fotar i färg och hans stil kanske bäst kan beskrivas som street photography. Hans fotografier är de mest lekfulla och humoristiska. Zurborn har en sagolik känsla för färg och form. Flera foton fångar grupper av människor, som ser ut att betrakta något spektakulärt eller väntar på att något spektakulärt skall hända.

”Every book has to be as individual as possible, it needs to be tailored to the artist’s work. It may be an effort but this is the only way to live up to the artist’s vision and that’s the only way to make the work fun.”
— Gerhard Steidl

 
Auslöser innehåller en del annat utöver intervjuerna, bland annat en liten fotoessä, med foton från förlaget Steidl i Göttingen. Grundaren, Gerhard Steidl, född 1950, började arbeta som tryckare och designer 1968. Resten är, som det heter, historia. Steidl har gett ut en hel del skönlitteratur, exempelvis Günter Grass, Halldór Laxness och Edna O’Brien. Men det är nog utgivningen av synnerligen välgjorda  fotoböcker som gett Steidl världsrykte, och att döma av fotona är Gerhard Steidl fortfarande i allra högsta grad involverad i bokproduktionen.

Jag tycker väldigt mycket om Auslöser, bland annat för att intervjuerna är långa, långsamma och avspända, och för att Gansrigler plötsligt frågar Friedl Kubelka vad hon har för förhållande till sin kamera. Jag tycker väldigt mycket om tidskriften för att den är så eklektiskt och för att den så tydligt drivs av en rastlös nyfikenhet på spännande fotografi av de mest skilda slag.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

John Swedenmark, om amerikansk poesi på vinyl

Gatefold_STRAY.indd

FONO5
SUSAN HOWE & NATHANIEL MACKEY — STRAY: A GRAPHIC TONE
Fonograf Editions

Två vinylskivor från USA med poesi når mig via BearBooks. Den ena, Stray: A graphic tone, undersöker relationen mellan text och ljud. 2016 gjorde Shannon Ebner en utställning med fotografier ur böcker av Susan Howe och Nathaniel Mackey. Bägge poeterna jobbar oerhört medvetet grafiskt med sina böcker, och jag hade verkligen velat se utställningen.

Jag tänker mig att en avfotograferad boksida kan understryka poesins skönhet och eftertanke — mer än vad som är fallet vid direkt läsning. Och under utställningen spelades en unik skiva in med diktuppläsningar och annat. Det är den som nu har utkommit under titeln ”Sträva bort — en grafisk klang”. Utställningen fortsätter snurra, så att säga, och omslaget är rikt på dokumentation och information. Man blir sittande länge.

Susan Howe, född 1937, är en av världens mest inflytelserika poeter. På svenska finns en vacker urvalsvolym med dikter, Spinnaker, och en långessä, i översättning av Marie Silkeberg. Howe använder språket som material. På riktigt. Hon hittar grejer i arkiv och gamla böcker och ställer upp dem som dikter som handlar om demokratins sårytor i det amerikanska samhället, och om de fina ord som försöker täcka över dem.

Och hon jobbar med collagedikter där raderna täcker över varann, eller bara består av fragment. Att höra henne läsa blir en uppenbarelse, som förstärks av en intervju som tvärsäkert förklarar att det är ljudet hon eftersträvar när hon jobbar med det grafiska uttrycket. Så ett utdrag ur den tunga sorgeboken That This går faktiskt att läsa upp trots att raderna går kors och tvärs. Avbrotten blir en del av tidsflödet. ”Det skrivna är partitur” för att citera Jan Olov Ulléns essä om Sonnevi och musiken.

STRAY_inner-gatefold_

På andra sidan av skivan gör jag en ny bekantskap och möter Nathaniel Mackey (född 1947) utan förhandskunskap, men med örat upptränat efter att ha lyssnat noga på Howe. Hans dikter har afrikanska teman och apostroferar dogonfolket och deras förmänskliga förfäder andoumboulo. Jag måste framöver sätta mig in i hans dikter och teoretiska arbete. Men vad är det jag hör från grammofonen? Det är kort och gott polyrytmik i arbete. Fast på vacker engelska. Polyrytmik är samlingstermen för det musikaliska hantverk särskilt i Västafrika som blandar tystnader och olika taktarter till synes fritt och improviserat, men ändå så att det bildas växande helheter och mönster — tills ett slut ändå infinner sig. Och någonting har hänt under tiden. Trummorna, stränginstrumenten och xylofonerna har gjort en gemensam resa och kommit tillbaka.

Mackey har ett enormt förfinat handlag med rytmerna, pauserna och taktbytena. Men det som är grundvalen i hans poesi är att också språkljuden återkommer musikaliskt, som rim fast i början av orden och i vokalerna. (Liksom i den fornnordiska diktningens allitteration och assonans.) Språkljuden är hans bärande instrument, och att lyssna ger genast stimulans och idéer. Således är Ebners projekt att undersöka relationen mellan grafisk form och ljud ett oerhört lyckat experiment. Skivan når fram till väsentligheter, och uppmuntrar till ett mer intensivt och infallsrikt lyssnande också till andra vanliga poeter som bara läser högt. Ett lyssnande till tystnaderna och skiftningarna. Till världens närvaro.

John Swedenmark

Ett varmt tack till John för att han hade vänligheten att skriva om den här skivan. Jag beställde två LP från Fonograf Editions, som är specialinriktade på att ge ut samtida amerikansk poesi på vinyl-LP. Besök hemsidan, där du även kan lyssna på inspelningar.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Recensioner

Tre bra böcker om opioidkrisen i USA

De senaste decennierna har uppskattningvis 400.000 amerikaner dött i den så kallade opioidkrisen, även kallad opioidepidemin. Enligt vissa uppskattningar dör ungefär 130 personer varje dag. Bakgrunden är att flera läkemedelsbolag har tillverkat opioider, flera av dem snarlika morfin, som de under olika varumärken salufört som smärtlindrande medicin.

Så långt är inget särskilt konstigt, opioider kan fungera utmärkt som smärtstillande, men läkemedlen har marknadsförts mycket aggressivt mot både konsumenter och läkare. Man har även bagatelliserat risken för att patienter ska utveckla ett beroende, ta en överdos eller bli beroende av andra narkotiska preparat. Man har bagatelliserat riskerna, samtidigt som man varit helt på det klara med hur stora de varit.

Nu har man börjat ställa läkemedelsbolag till svars, och de senaste åren har det kommit ut 15-20 böcker om opioidkrisen. Det här är tre av dem:

9780316551281-2
Dopesick – Beth Macy (Little, Brown and Company)

Det här är förmodligen den bok som fått bäst kritik och mest utmärkelser. Dess stora styrka är att den berättar historien om en hel rad personer som berörts av krisen, inte minst personer som direkt drabbats av den, och om hur hela grannskap och samhällen har drabbats.

”The modern opioid epidemic has a cast of thousands — drug developers, pharmacists, doctors, dealers, addiction specialists, and of course, users and their families — and Macy interviews so many of them that it can be hard to keep all the characters straight. But their stories drive the crisis home far more powerfully than statistics.”
The Boston Globe

AmericanOverdose_front
American Overdose – Chris McGreal (PublicAffairs)

Mer begränsad geografiskt än Dopesick, men också tätare berättad, inte minst om läkemedelsbolagens girighet och förslagenhet.

”In many ways, McGreal’s book reads like a white-collar The Wire, with a cast of characters determined to exact as much money as possible regardless of the human cost. […] That the large majority of its victims were white was not due to any kind of racial targeting; but that they hailed disproportionately from the impoverished towns of Appalachia, where OxyContin was known as ‘hillbilly heroin’, does account for why so little interest was taken in their plight by the authorities.”
The Guardian

9780525511106

Pain Killer – Barry Meier (Random House)

Det här är en mycket välskriven klassiker i ämnet, som riktar den kritiska udden mot Purdue Pharma, som nyligen ingick en förlikning med Oklahoma, sedan staten stämt bolaget. Lägger stor vikt vid företagets agressiva marknadsföring och bagatellisering av riskerna.

Ur förlagsreklamen:

Läs mer:

Opioid Epidemic  New York Times

”The Family That Built an Empire of Pain”The New Yorker

Lyssna:

Opioid Epidemic – National Public Radio

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Ny briljant bok om the Troubles, konflikten i Nordirland

9780385521314

Patrick Radden Keefe
Say nothing: A true story of Murder
and memory in Northern Ireland
Doubleday

“All wars are fought twice, the first time on the battlefield, the second time in memory.”
— Viet Thanh Nguyen

I december 1972 tränger sig maskerade män och kvinnor in i Jean McConvilles lägenhet i Divis Flats, Belfast. McConville var 38 år gammal och hon levde ensam med sina 10 barn, sedan hennes make dött i cancer. De maskerade personerna för med sig McConville, vars barn förtvivlat klänger sig fast vid henne.

En av de äldre pojkarna frågar om han får följa med sin mor, och får ett jakande svar. Barnen blir lite lugnare. Men när de maskerade personerna föser in Jean McConville i en bil väser en av dem till pojken: ”Fuck off.” Det var sista gången barnen McConville såg sin mor i livet. Flera av dem var så små att de i vuxen ålder inte kunde minnas hur hon såg ut.

Med denna episod inleds Say nothing, skriven av den amerikanska journalisten Patrick Radden Keefe. Episoden och dess senare utveckling i boken är central, en slags ramberättelse, men boken skildrar stora delar av the Troubles som konflikten i Nordirland kallas: Bloody Sunday, Bloody Friday, den allt skarpare gränsen mellan katoliker och protestanter, Falls Road och Shankill Road, katolska och protestantiska paramilitärer, bombdåd och politiska mord, det växande antalet brittiska militärer i Nordirland, Bobby Sands och Dolours Price och hungerstrejkerna, spionage, kontraspionage och infiltration, Gerry Adams politiska karriär och framväxten av Sinn Féin, Margaret Thatcher och senare, när en lösning på konflikten tycks möjlig, Bill Clinton och Tony Blair.

Bokens titel anspelar på ett talesätt och en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever You Say, Say Nothing”. Patrick Radden Keefe skildrar rädslan, misstänksamheten och paranoian som präglade the Troubles, och jag tror att en av hans teser eller utgångspunkter är att man fortfarande inte kan tala om vissa saker, exempelvis vad som hände Jean McConville. Vissa hävdade att hennes misstag var att hjälpa en sårad brittisk soldat. Andra att hon via en sändare stod i direkt förbindelse med britterna. Enligt en tredje berättelse hade hon dessutom blivit varnad, men tog ändå upp förbindelserna.

Jag tror att man kan kalla konflikten i Nordirland både för ett gerilla- och inbördeskrig, vilket tillsammans med det etniskt-nationalistiska inslaget säkert bidrog till bitterheten med vilket det utkämpades. En jämförelse, trots många skillnader, kanske kunde vara krigen i Jugoslavien, där grannar, oavsett om de var kroater, serber eller bosniaker, plötsligt förväntades strida mot varandra. Det verkar ligga någonting i att inbördeskrig ofta är de mest oförsonliga krigen.

Och ju bittrare ett krig eller en konflikt är, desto svårare är det antagligen både att urskilja nyanser i minnena och nå någon slags försoning. En sak som förvånade mig med den här boken, apropå den påtagligt paranoida stämningen, är att I.R.A. (Provos) tydligen var infiltrerat av polis och militär i mycket hög utsträckning. Enligt Radden Keefe infiltrerades till och med Provos interna säkerhetsenhet.

Say Nothing har drag av true crime, den är genuint spännande och har skönlitterära kvaliteter, men framför allt är det en mycket välskriven och gripande historik över delar av the Troubles, med inriktning på hur radikaliseringen i en sån här konflikt fungerar, hur destruktiv konflikten är för hela samhället samt olika aspekter av minne/historia och eventuell försoning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner