Kategoriarkiv: Recensioner

Hélène Cixous: ”Att komma till skriften”

cixous_att_komma_till_skriften_omslag_inb

Hélène Cixous
Att komma till skriften
Övers. Sara Gordan
Modernista

”Med ena handen lida, leva, fingra på smärtan och förlusten. Men den andra handen finns också: den son skriver.”
— Hélène Cixous

Att komma till skriften [La venue à l’écriture, 1976] är en självbiografiskt hållen essä av algeriskfödda fransyskan Hélène Cixous, som ganska snart fick klassikerstatus, måhända inte lika självskriven som för Medusas skratt, men den mer självbiografiska hållningen gör essän våldsamt gripande och förlösande. Nu utkommer den för första gången på svenska, i översättning av Sara Gordan.

cixous_medusas_skratt_omslag_mb (1)

Det var mycket som talade emot att Cixous skulle tillåtas att nå toppen inom den franska litteraturen – judinna, kvinna, uppvuxen i Algeriet och, dessutom, faderlös. Allt detta löper också som en röd tråd genom essän, som nästan har något av personlig kampskrift över sig. Den genomfars av en våldsam dialektisk spänning, mellan personligt och politiskt, mellan högt och lågt, abstrakt och konkret. Om förhållandet till texter: ”Jag åt texterna, sög på dem, diade, kysste dem.”

Man kan notera att det är Cixous som kommer till skriften och inte tvärtom. Skrivandet som kamp och existentiell verksamhet: ”Skriva: för att inte lämna plats åt döden, för att tvinga tillbaka glömskan, för att aldrig låta sig överrumplas av avgrunden.” Cixous vill skriva sig ”förbi väggen” – hon vill ”bli floden”. Det är gripande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Visst gör det ont när blommor vissnar

 

thumbnail_Image-1

Anna Halm Schudel
Blossom
Texter: Nadine Olonetzky & Franziska Kunze
Scheidegger & Spiess

”Every day, a bouquet of flowers ages ten years. Placed fresh in a vase, its expression and tension do not change noticeably at first. An early, gentle tiredness? A tiny discoloration? Only the most attentive eyes recognize the ageing within the first hours. After a week, the bouquet is seventy years old.”
— Nadine Olonetzky

I mer än två decennier har den schweiziska fotografen Anna Halm Schudel förfinat konsten att fånga blommor i olika stadier av förfall. Att bläddra i hennes senaste bok, Blossom, utlöser nästan som små estetiska chocker. Det är hjärtskärande vackert, förföriskt och nästan osannolikt praktfullt.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_01_Tulpen-Bouquets[1]

Tulips from the series ”Bouquets”. © Anna Halm Schudel

Schudel arbetar naturligtvis i en rik tradition, från Ovidius Metamorfoser, via barockens stora vanitas-tema fram till en nutida konstnär som Georgia O’Keeffe. Men Schudel visar också prov på en betydande originalitet. Möjligen har hon uppfunnit en egen genre – foton av blommor under vatten.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_09_Tulpen-Blumenmeer[1]

Tulips from the series ”Blumenmeer”. © Anna Halm Schudel

Fotona är inte tagna utomhus i trädgårdsmiljö, utan i studio. Och det är uppenbart att snittblommorna är utvalda med utstuderad noggrannhet avseende färg, form och textur – från de mer väntade rosorna och tulpanerna till den mer excentriska kronärtskockan.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_Cover_Pfingstrose-Blumenmeer[1]

Common garden peony from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_07_Lilien-Blumenportraets[1]

Lilies from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_05_Trash-Flowers[1]

Trash Flowers. © Anna Halm Schudel

Det låter kanske vansinnigt pretentiöst, men ju längre man tittar på Schudels kreationer, ju mer man uppmärksammar detaljerna, desto mer framstår de olika blommorna som karaktärer med skilda egenskaper, till och med viljor, kampvilja, trots de bistra villkoren.

Jag tycker att du borde ge bort den här boken – en estetisk chock under julgranen? – till någon du känner som är ovanligt förtjust i blommor. Boken är något alldeles extra och Scheidegger & Spiess har inte sparat på krutet när de formgivit boken; det rosa klotbandet med porträttet av en pion är en perfekt inramning. Syrran ska få mitt ex.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian

The Guardian har publicerat en mäktig lista: ”The 100 best books of the 21st century” Det mest anmärkningsvärda med listan är kanske att så många av böckerna är så nya, vissa har inte ens funnits på marknaden ett helt år. Men det är en välgjord lista, och en välbalanserad lista. Man hade kunnat önska mer översatt litteratur, mer lyrik, men det önskar man sig alltid. Det här är fem av de 100 böckerna som jag recencerat, och som jag gärna rekommenderarar.

images (2)

Nummer 88
Patricia Lockwood

Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Lockwood var mest känd som poet och Twitter-fenomen, tills Priestdaddy slog ned som en mindre bomb. Boken handlar om Lockwoods uppväxt i skuggan av sin religiösa far. Det har skrivits mycket om religiösa uppväxter, men inte mycket som är så här roligt, hysteriskt roligt, och egensinnigt. Lockwood skulle när som helst kunna sadla om till ståuppare.

Min recension: Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

poetry_rankine_citizen_f

Nummer 43
Claudia Rankine
Citizen, an American Lyric
Graywolf Press, 2014

”Det är en ganska tunn volym, men det var en av förra årets mest hyllade och kommenterade böcker, som var snubblande nära att vinna ett National Book Award och dessutom klättrade upp högt på försäljningslistorna, desto mer anmärkningsvärt med tanke på att Citizen av Claudia Rankine är en experimentell och gränsöverskridande diktbok med meditationer över rasismen i dagens postrasistiska Amerika.” Min recension.

9789100171100

Nummer 30
Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

”The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.” Min recension

Nummer 22
George Saunders

Tionde december
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag

”I en lång artikel i New York Times Magazine utsåg Joel Lovell Tenth of December, George Saunders senaste och fjärde novellsamling, till årets bästa bok 2013. Det var inget dåligt val, även om artikeln skrevs i januari! Nu finns den här hyllade novellsamlingen i en fin svensk översättning av Niclas Nilsson: Tionde december.

Lovells artikel ger en hygglig introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur uppskattad han är både som person och författare. Alla älskar Saunders. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när Infinite Jest gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ‘the writer for our time.’ Han påstås ha blivit ‘a kind of superhero’ för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders ‘writes like something of a saint.'” Min recension

Nummer 7
Ta-Nehisi Coates

Between the World and Me
Random House

”Here is what I would like for you to know: In America, it is traditional to destroy the black body—it is heritage.”
– Ta-Nehisi Coates

Min recension

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Bakom mina kommunistglasögon

Plötsligt minns jag att vissa glasögon kallades kommunistglasögon när jag var ung. Där jag växte upp var det inte coolt att vara vänster, men jag hade kommunistglasögon eller proggbrillor, som de också kallades, med lite mindre nedsättande ton.

Under en språkresa var det en kille som påstod att jag var extremt lik Stig Vig, och det berodde nog till stor del på glasögonen, glasögonen och frisyren.
Mikael Wiehe har burit kommunistglasögon under oerhört många år, och det gör även karaktären Harry Potter i filmerna om honom. De påminner även om vissa glasögon som Trotskij bar, men han hade väl 20-30 olika glasögon. Har för mig att de även kallas trotteglasögon, men det kanske är modellen med halva glas?

Jag har inte köpt nya glasögon på 10-15 år – om jag har råd ska jag skaffa ett par nya kommunistglasögon. De är coola, tidlösa och bidrar, tycker jag, till en boksynt look.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Recensioner

Varför läser vi, egentligen?

”For John Banville, the sentence is ‘this essential piece of our humanness. . . our greatest invention.’ […] Skilled writers write in sentences—not because sentences are what we all write in (although they are), but because they write small. They see the sentence as the ur-unit, the granular element that must be got right or nothing will be right. Their books, however long they become, are gatherings of sentences.

Scientists at the Institute of Nuclear Physics in Kraków analyzed more than a hundred classic works by authors such as Dickens, Joyce and Beckett, and found that the sentences behaved like a mathematical multifractal: a structure whose smallest part resembles its whole. The best writing is self-consistent. It sounds as if it comes from the same breathing body standing in the same place, rather as wine from a certain terroir is said to have, from its climate and soil, a taste irreplicable anywhere else. What special terroirmakes a piece of writing irreplicable? Its sentences.”

Citerat ur ”Good Sentences Are Why We Read” i LitHubLitHub av Joe Moran.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Notiser, Recensioner

Faksimilutgåvor och rara tryck utgivna i samband med New York Dada 100 år

Detta bildspel kräver JavaScript.

THE BLIND MAN
Marcel Duchamp, Beatrice Wood & Henri-Pierre Roché
Edited by Sophie Seita
Elizabeth Zuba, Contributor
UGLY DUCKLING PRESSE

Dadaismen föddes i Schweiz. Det är sant, men den föddes även i New York, ungefär samtidigt. I samband med att det var 100 år sedan Dada föddes, gav det lilla och oberoende, men modiga förlaget Ugly Duckling Presse, ut en sensationellt snygg och intressant box. Den är fullmatad med unika tryck, men huvudnumret är faksimilupplagor av tidskriften The Blind Man 1 & 2.

Redaktörer för The Blind Man var Marcel Duchamp, Beatrice Wood & Henri-Pierre Roché. Och det första numret inleddes med ett tillkännagivande:

”The Blind Man celebrates to-day the birth of the Independence of Art in America”

Och på sätt och vis kan man säga att de höll sitt ord. I tidskriften presenterades Marcel Duchamps mest kända readymade, konsthistoriens mest kända readymade, en pissoar som ställts upp och ner och signerats ”R Mutt”. Verket Fountain (1917) har även attribuerats till Elsa von Freytag-Loringhoven. The Blind Man 2 ägnas i stor utsträckning åt att försvara, förklara och argumentera för Fountain.

Oavsett vem verket bör tillskrivas, så är den här unika boxen som en liten tidsmaskin, som förflyttar läsaren/betraktaren tillbaka till en punkt i konsthistorien, då synen på konstnären och konstverket tar ett gigantiskt kliv in i framtiden. Det här lilla avant gardet befriade inte bara konsten i Amerika, utan i större delen av världen, och deras tankar och idéer har i mycket hög utsträckning format dagens konstvärld, själva konstbegreppet och synen på konstnärens roll.

Det är fascinerande att bläddra i tidskrifterna och det övriga grafiska materialet. Det är fascinerande att ett så relativt anspråkslöst material, inte helt olikt fanzines, faktiskt förändrat konsthistorien i grunden. Och det hela knyts samman synnerligen elegant i en lärd essä av Sophie Seita, som handlar om Dada-tidskrifter i New York 1917.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ljudboken: ”Beastie Boys Book”

9781984828217

Michael Diamond & Adam Horovitz
Beastie Boys Book
Uppläsare: Michael DiamondAdam Horovitz, Steve Buscemi,
Jarvis Cocker, Snoop Dogg, Will Ferrell, LL Cool J, Spike Jonze, Talib Kweli, Rachel Maddow, Bette Midler, Mix Master Mike, Amy Poehler, Rev Run, Luc Sante, 
MC Serch, Chloe Sevigny, Ben Stiller m.fl.
Random House Audio

De tre före detta punkarna i Beastie Boys är i början av sin karriär som rapstjärnor, och de häpnar över hur fort allt går och vad de får vara med om. Det är 1986 och de är i London, tillsammans med LL Cool J och Russell Simmons och Rick Rubin från Def Jam, för att påbörja erövringen av Europa.

Tack vare en kontakt, en fotograf, blir de hembjudna till Mick Jones en av kvällarna. Bestarna – Michael ”Mike D” Diamond, Adam ”Ad-Rock” Horovitz och Adam ”MCA” Yauch (1964-2012) – avgudar naturligtvis The Clash och nu umgås de på tu man hand med bandets gitarrist. De dricker och umgås, och sedan vill Mick visa sin studio nere i källaren. När Mick förevisar en av sina gitarrer, frågar plötsligt Yauch om Mick kan spela ”Clash City Rockers”, men det vill sig inte riktigt, så Yauch tar gitarren och visar Mick Jones hur man spelar ”Clash City Rockers”!!!

När de sedan ska gå upp till vardagsrummet, ringer det på dörren. Det är Joe Strummer som kikar förbi. Mick Jones berättar att han bjudit över några kompisar. Planen är de ska dricka några öl och sedan gå på bio. De börjar bli lite dragna, hemma hos Mick Jones, tillsammana med Joe Strummer, och då dyker det upp ännu en person. Gissa vem? Vem skulle tre punkare från New York helst vilja träffa, dricka öl och gå på bio med under sin London-vistelse? Det är Johnny fucking Rotten som ansluter till sällskapet.

I Bestie Boys Book finns det mängder av anekdoter av det  här slaget. Jag har länkat till ljudboken, eftersom den är helt makalös, med en rad uppläsare som jazzar till texterna ordentligt. London-anekdoten läser exempelvis Jarvis Cocker. Han lockar fram det osannolika och nästan sagolika med episoden.

I kapitel två, ett väldigt välskrivet långt kapitel som ger en bakgrund till vilken musik Beastie Boys var omgiven av när deras karriär tog fart, beskriver författaren och kritikern Luc Sante hur det musikaliska landskapet såg ut sent 70-tal och tidigt 80-tal. Det skriver även Michael Diamond och Adam Horovitz om, t.ex. om hur de började utforska klubbar där de spelade rapmusik eller där rappare framträdde.

En rolig episod är när Beastie Boys spelar in sin första singel: ”Cookie Puss”. En Cookie Puss är en märklig maximalistisk glasstårta formad som ett ansikte. Kakor utgör ögon och en glasstrut utgör näsan. Tillverkaren Carvel beskriver Cookie Puss som ”a space alien who was born on planet Birthday.” Det är enkelt att föreställa sig att bestarna hajar till när de ser ett helt skyltfönster med Carvels kreationer, och det är lätt att föreställa sig att de inte kunde släppa namnet på bakverket. Låten bygger på en busrigning – de ringer till Carvel och frågar efter… Cookie Puss.

Första gången jag såg att någon refererade till boken som ett mixtape, lovade jag mig själv att inte upprepa den klyschan. Men Bestie Boys Book är som ett mixtape, ett riktigt bra mixtape och det är avväpnande att Michael Diamond och Adam Horovitz har gott om både självdistans och självironi. De ber även åtskilliga personer om ursäkt, från de röjigaste åren.

Lyssna: Beastie Boys x 10

Mer att läsa:

9780826417411
Läs mer

 Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner