Category Archives: Recensioner

Recension: ”Wait Till You See Me Dance” av Deb Olin Unferth

images (11)

Deb Olin Unferth
Wait Till You See Me Dance
Graywolf Press

Det kommer ut betydligt fler novellsamlingar i Amerika än i Sverige och de belönas med fina nationella priser. Det finns säkert flera förklaringar, som tradition, tidskriftsmarknaden och skrivandets olika ställning inom respektive utbildningsväsende. När jag läser underbara skruvade samlingen Wait Till You See Me Dance av Deb Olin Unferth, kommer jag på en annan skillnad – absurdism är populärare och har högre status inom den amerikanska novellen än inom den svenska.

Unferths version tycker jag att man kan kalla vardagsabsurdism. Novellerna, som varierar kraftigt i längd och form, är inte outlandish men hyfsat hårt skruvade. Handlingen är ofta förlagd till ganska vardagliga miljöer och karaktärerna är, med några undantag, rätt vanliga personer. Och så har många av dem en annan sak gemensamt, en hel del tillkortakommanden. De har i alla fall inga höga tankar om sig själva.

Så här brutalt inleds den första novellen, ”Likeable”, som vunnit ett Pushcart-pris:

”She could see she was becoming a thoroughly unlikable person. Each time she opened her mouth she said something ugly, and whoever was nearby liked her a little less.”

Och de avslutande raderna i novellen, som har lite drag av ond saga, är inte mindre brutala. Det påstås att kvinnan blir ”more unlikable by the hour, until one morning she will be so unlikable, inconveniently unlikable, that she will have to be shoved into a hole and left there.”

Men det finns ett försonande drag, det står på ett ställe att ”when she opens her mouth she is unlikable, proudly so”. I ett samhälle där den som är mest socialt strömlinjeformad vinner och i vilket alla jagar lajks i sociala medier, är det kanske en subversiv handling att bejaka sina mindre sympatiska sidor?

De flesta av bokens andra karaktärer kämpar desto hårdare för att bli omtyckta, älskade eller åtminstone accepterade. De har inte realiserat sina drömmar, de har inte uppfyllt sin potential och brottas med en panikartad känsla av att klyftan mellan livet de förväntat sig och livet som det gestaltar sig är djup. Novellerna har en satirisk udd.

Man kan inte påstå att karaktärerna är utpräglat älskvärda, men man sympatiserar med dem och liksom håller på dem. Den ensamstående mamman som, mot bättre vetande, tar hand om sin systers sköldpaddor. Det trasslar till sig ordentligt. Eller språkläraren som, mot bättre vetande, blir kär i en av sina elever, en ung immigrant. Läraren är eller påstår sig i vilket fall som helst vara synsk. Hon kan se på folk när de ska dö.

Jag kan egentligen bara komma på positiva saker med de här 39 novellerna. Unferths röst och stil är trollbindande. De är skrivna med sällsynt självsäkerhet. Det är perfekt balans mellan ironi och medkänsla, (svart) humor och patos. Hela samlingen är extraordinärt underhållande – det kränger och svänger och berättelserna tar hela tiden nya och oväntade vändningar. Till och med sluten är perfekta!

Om du gillar exempelvis George Saunders, Lydia Davis och Donald Barthelme, bör du definitivt läsa Wait Till You See Me Dance.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Black English etablerat inslag i amerikanskan

images (10)

Lingvisten John McWhorter gjorde debut som offentlig intellektuell för tjugo år sedan. Ett förslag att använda Black English – då ofta kallad Ebonics – som ett verktyg i undervisningen i offentliga skolor i Oakland väckte reaktioner. Det tog hus i helvete och förslaget hånades. Ebonics var bara, hävdade belackarna, en uppsättning ”slang och dålig grammatik” – inte ett riktigt språk. På TV kallade Tucker Carlson Black English för ”a language where nobody knows how to conjugate the verbs,” drar sig McWhorter till minnes i sin nya bok i ämnet, Talking Back, Talking Black (Bellevue).

Vid den här tiden undervisade McWorther, som är färgad, i närheten och i kraft av sin expertis på black speech, blev han den som fick räta ut alla frågetecken och tillföra den hetsiga debatten nyanser. Han tog Black English i försvar, så att säga, men var emot förslaget.

Skriver Vinson Cunningham i en recension av Talking Back, Talking Black i New Yorker: ”In the book, McWhorter offers an explanation, a defense, and, most heartening, a celebration of the dialect that has become, he argues, an American lingua franca.” Om Black English är etablerat som ett lingua franca kan inte jag svara på, men man behöver bara känna till en del afro-amerikansk kultur – litteratur, hip hop och stand-up – för att inse det betydande språkliga inflytandet på amerikansk mainstream-kultur.

McWhorther medverkar i Slates suveräna och precis lagom nördiga språkpod, ”Lexicon Valley”, och enligt Cunningham är hans bok full med intressanta resonemang om och exempel på Black English, som det här:

”Hip-hop fans might recognize this construction from the chorus of the rapper DMX’s hit song ‘Party Up (Up in Here)’: ‘Y’all gon’ make me lose my mind / Up in here, up in here / Y’all gon’ make me go all out / Up in here, up in here,’ etc. McWhorter, playing the tone poet’s patient exegete, scours several instances of the usage, settling on the idea that in this context ‘up’ conveys the intimacy of the setting it qualifies. The sentence ‘We was sittin’ up at Tony’s,’ according to McWhorter, ‘means that Tony is a friend of yours.'”

Cunningham har vissa reservationer mot delar av boken, men är överlag entusiastisk. Den verkar riktigt underhållande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Artiklar

Unik dvd med 19 kortfilmer av Len Lye

Colour Box 19 Films by Len Lye cover

Len Lye
Colour Box: 19 Films by Len Lye
Govett-Brewster Art Gallery/Len Lye Centre,
Ngā Taonga Sound and Vision & Len Lye Foundation, 2016

”Every film [I made], I tried to interest myself in it by doing something not previously  done in film technique.”
— Len Lye (1901–1980)

Man blir glad, upprymd och förbluffad av att se Len Lyes experimentella, intensiva, färgstarka och djupt originella kortfilmer. Nya zeeländaren är en verklig pionjär och anses vara en av de allra främsta inom så kallad direkt film, vilket innebär att man inte använder en kamera, utan manipulerar filmen direkt, exempelvis genom att etsa i svart film eller att måla för hand på filmen.

Förra året gavs en unik dvd ut: Colour Box: 19 Films by Len LyeDen innehåller alltså 19 filmer, vars snittlängd kanske är fem minuter, och spänner över 50 års produktion, från egensinniga Tusalava (1929), som förefaller gestalta en kosmisk, eller möjligen mikroskopisk, kamp mellan två antagonistiska krafter, till Particles in Space (1979), som också förenar det kosmiska och minimala perspektivet. De här två filmerna är svartvita, annars är kanske Lye mest känd för sina mer färgstarka filmer, som A Colour Box (1935), Colour Flight (1938) och Color Cry (1952).

Colour Box 19 Films by Len Lye (3)

Trots att många av filmerna är abstrakta och experimentella, så är faktiskt en hel del av dem reklamfilmer. Lye gjorde bland annat film på uppdrag av British Tourist and Industrial Development Association, British Post Office och Shell Motor Oil, även om Lye gjorde en animerad dockfilm, The Birth of the Robot (1936), till just Shell.

1

Len Lye – Color Cry -1952 – Courtesy of the Len Lye Foundation – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
Under andra världskriget gjorde Lye även informationsfilmer rörande krigsinsatsen, filmer som ingick i den brittiska traditionen poster films. De visades på biografer, fabriker och på mindre orter av Ministry of Informations kringresande filmenhet. Ett exempel är Musical Poster Nº 1 (1940). Filmen varnar visserligen för att nazisympasitörer skulle kunna avlyssna konversationer med känsligt innehåll, men i övrigt är den tämligen abstrakt och färgstark. Lye var av uppfattningen att inte alla filmer under krigstiden behövde vara gravallvarliga.

Vissa recensenter reagerade emellertid starkt på användandet av starka färger, just för att ämnet var så allvarligt. I Variety fick filmen dock en mycket uppskattande recension, som beskrev den som ”a fantastic but effective blending of colour and sound to draw audience interest.” Jag är mycket (positivt) förvånad över att Ministry of Information visade eller ens beställde filmen.

3

Len Lye – Rainbow Dance – 1936 – Courtesy of the Len Lye Foundation and The British Postal Museum & Archive – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
I citatet ovan talas det om den lyckade blandningen mellan ljud och bild. Den är helt avgörande för att förstå storheten med Lyes filmer. Själva bilderna är, som sagt, ofta väldigt färgstarka, dessutom lade Lye till tecknade ord och mönster så att de blev ovanligt rika och mångskiftade. Det händer väldigt mycket, intensiteten är hög.

Lägger man dessutom till musiken blir filmerna förbluffande starka och intensiva. Lye valde också ofta musik med ett högt tempo och framträdande rytmer. Det kan vara dåtida kubansk populärmusik, med exempelvis Don Baretto och Cuban Orchestra, Lecuona Band och Rico’s Creole Band. Det är mycket jazz och det svänger något otroligt om både ljud och bild, om helheten. Och ofta får man en känsla av att musiken är skriven till bilderna, snarare än tvärtom.

Lye var ju förutom filmskapare, även en innovativ fotograf, målare, poet och en av de stora inom kinetisk eller rörlig skulptur. Så det kanske inte är så märkligt att han dessutom hade en enastående känsla för musik i allmänhet och rytmer i synnerhet. Andra exempel på filmmusik är ”Planetsviten” av Gustav Holst, som alltså användes till dockfilmen The Birth of the Robot (1936), beställd av Shell Motor Oil, och traditionell afrikansk musik – ”a field tape of the Bagirmi tribe” – som användes till mästerverket Free Radicals (1958, redigerad 1979).

6

Len Lye – Colour Flight – 1938 – Courtesy of the Len Lye Foundation – From material preserved and made available by Ngā Taonga Sound & Vision

 
Free Radicals är en av Lyes mest hyllade filmer och en av mina absoluta favoriter. Den är svartvit och är ett exempel på när direkt film funkar som allra bäst. Lye använde alla möjliga verktyg när hans etsade in ljuset i den svarta filmen, exempelvis tandläkarverktyg och en pilspets härrörande från Native Americans.

Det vita som etsningarna lämnar efter sig är abstrakta vita mönster som skiftar form och plats, som blixtnedslag eller fenomen på partikelfysisk nivå. Det är gjort helt för hand, ändå blir kombinationen av film och musik häpnadsväckande välsynkad. Än en gång – det svänger något otroligt. Om Lye hade levt och verkat ett eller två decennier till, hade han kunnat göra fantastiska musikvideor. På sätt och vis kan man kanske se hans filmer som föregångare till musikvideon.

Stan Brakhage, en nutida stjärna inom experimentell film, har beskrivit den slutliga versionen av Free Radicals som ”an almost unbelievably immense masterpiece (a brief epic).” 2008 beslutade sig U.S. Library of Congress för att ge den klassikerstatus och för att bevara den i sina samlingar ”for all time”.

I Time Magazine, i en artikel om Colour Flight, beskrevs Lye som ett engelskt alternativ till Walt Disney. Jag kan se likheter, exempelvis i en Disney-film som Fantasia, men jämförelsen haltar naturligtvis, vilket också framhölls i artikeln. Jämförelsen var orättvis påpekade man, eftersom Disneys filmer var ”the product of a big corporation” medan Lye var en ensam och oberoende filmskapare som ”painted or stenciled his designs by hand.”

Jag kan mycket varmt rekommendera Colour Box: 19 Films by Len Lye, tätt packad med annorlunda, genuint underhållande och rentav smått omvälvande filmupplevelser.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Texter i Mathias Enards ”Compass”

105.Mathias Enard-Compass

”I calmly listen to this distant melody, I look, from high up, at all these men, all these souls still walking around us: who was Liszt, who was Berlioz, who was Wagner and all the people they knew, Musset, Lamartine, Nerval, an immense network of texts, notes and images, clear, precise, a path visible by me alone that links old Hammer-Purgstall to a whole world of travellers, musicians, poets, that links Beethoven to Balzac, to James Morier, to Hofmannsthal, to Strauss, to Mahler, and to the sweet smoke of Istanbul and Tehran…”

Citatet är hämtat ur Mathias Enards roman Compass (Fitzcarraldo Editions), som nyligen erövrade en plats på Man Booker International-prisets korta lista. I citatet är det bokens huvudperson och berättare som för ordet, den möjligen dödssjuke musikologen och kosmopoliten Franz Ritter. Romanen utspelar sig under en natt; Ritter lider av sömnbesvär och har provat opium för första gången. Han reflekterar över orientalismens historia, samtalar med historiska orientalister, som verkligen brann för sitt ämne.

Compass är i allra högsta grad en roman om andra texter och om olika sätt att organisera eller komponera texter, om att förhålla sig till texter. Gillar du intertextualitet är Compass antagligen något för dig.

Och det är antagligen ”Texts in Mathias Enard’s Compass” också, en sammanställning av nyckeltexter som citeras och refereras i romanen och som finns tillgängliga i public domain. Det är den fantastiska sajten Public Domain Review – en digital Wunderkammer – som publicerar den här fantastiska sammanställningen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Reklamposters, med varor och produkter, från rekordåren

poster-collection-the-magic-of-things_0

Poster collection 24: The magic of things
Red. Bettina Richter
Essä: Gerda Breuer

Museum für gestaltung Zürich
Plakatsammlung
Lars Müller Publishers

Schweiz är en liten stormakt inom grafisk design, med stolta traditioner. Ett av områdena man har utmärkt sig inom är posters, och Museum für gestaltung Zürich har en samling med posters i världsklass. Och ur de samlingarna hämtar man särskilt spännande posters som man, tillsammans med kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers, presenter i den smått unika serien häften/böcker Poster collection.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann eller Josef Müller-Brockmann. Den 24:e volymen i serien heter The magic of things och samlar så kallade object posters, posters som i för- och efterkrigstidens anda gjorde reklam för ett stadigt växande antal konsumtionsvaror, som kopplades till varumärken för att särskilja dem och göra dem mer åtråvärda. Målet var att övertyga (om produktens förträfflighet) inte att övertala.

En produkt. Ett varumärke. Inget mer. Delvis var den här nya sakligheten en direkt reaktion mot Art Nouveau. Från 30-talet till 50-talet var några av de stora mästarna i den här stilen Niklaus Stoecklin, Peter Birkhäuser, Donald Brun, Otto Baumberger och Herbert Leupin.

Konsumtion, ökad materiell standard, sågs som en integrerad del av demokratiseringen och bygget av en modern välfärdsstat. Det var alltså ganska långt ifrån vår mer skuldtyngda, kanske också hycklande, och ambivalenta hållning till konsumtionssamhället.

Magic-of-Things-46-47 (1)-page-001

Fotografiet, det förment objektiva, var på många sätt förebildligt. Man ser att grafikerna varit mycket noga med detaljer som skuggor och reflektioner, så att de uppnår en nära nog fotorealistisk effekt. Eller kanske snarare: Många av produkterna ser nästan mer realistiska ut än om de hade fotograferats. De ser verkligen sinnliga och åtråvärda ut, somliga har snudd på surrealistiska kvaliteter, andra väcker snarare associationer till popkonst.

Object posters känns idag lite omoderna med sitt fokus på att para ihop en produkt med ett varumärke. I vår tids reklam hoppar man över produkten och fokuserar desto mer på varumärket och livsstilen men samtidigt finns det motexempel, som Apple som gärna visar sina produkter. Och det otidsenliga med object posters kanske man skulle kunna vända till en fördel. De har en distinkt charm och oskuldsfullet som ofta saknas i nutida reklam.

Magic-of-Things-48-49 (1)-page-001

Magic-of-Things-58-59 (1)-page-001

I sin utmärkta essä berättar Gerda Breuer om de olika historiska, sociala och ekonomiska förutsättningarna för framväxten av det här nya reklamspråket. Ny teknik var inte oviktig i sammanhanget:

”Following the invention of lithography by Alois Senefelder, who established the basis for mass editions of colored flat prints in the nineteenth century, the technical innovation of chromolitography by the Franco-German Godefroy Engelmann and the rapid printing press made it possible to produce colored illustrations on posters in even larger editions and at a reasonable cost. Bold colors, clear contrasts, monochrome backgrounds, and oversized depictions of the products became synonymous with object advertising and even led to the coining of a new word i German: plakativ, derived from Plakat (poster), and meaning ‘striking’ or ‘bold.'”

Jag kan verkligen rekommendera serien Poster collection. Varje ny volym är ett litet äventyr, tonvikten ligger ofta på schweiziska grafiska designers, men de tematiska volymerna är ofta mer blandade.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Praktfull bok om filmen i konsten och konsten i filmen

9783858815415_Cinema-mon-amour_def

Cinéma mon amour. Film in art
Red. Madeleine Schuppli & Aargauer Kunsthaus
Texter: Yasmin Afschar, Erika Balsom, Jenny Billeter, Steven Cairns,
Vinzenz Hediger, Simon Koenig & Madeleine Schuppli
Scheidegger & Spiess • Aargauer Kunsthaus, Aarau

Den ungerske filmteoretikern Béla Balázs (1884–1949) argumenterade för att förståelsen av hur en film är gjord, dess estetiska maskineri, berikar upplevelsen. Det går att argumentera för att kunskapen om hantverket t.ex. skulle kunna underminera realismen, men Balázs menade att kunskapen höjer underhållningsvärdet. Och han menade att det inte var något unikt för filmen. Ett snillrikt filmtrick ger förhöjd livskänsla på ungefär samma sätt som när vi njuter av eleganta arkitektoniska lösningar eller lyssnar på en tekniskt briljant musiker.

Jag tänker på Balázs estetiska teori när jag läser och bläddrar i Cinéma mon amour. Film in art. Den handlar om filmen i konsten och om konsten i filmen, och texterna går in i detalj på hur mötet mellan konst och film kan ta sig olika uttryck. Boken gavs ut i samband med en mycket ambitiös konstutställning, Cinéma mon amour. Kino in der Kunstett samarbete mellan Aargauer Kunsthaus och Solothurner Filmtagen.

De utställda konstnärerna var:

Martin Arnold, John Baldessari, Fiona Banner, Marc Bauer, Pierre Bismuth, Candice Breitz, Janet Cardiff & George Bures Miller, collectif_fact (Annelore Schneider & Claude Piguet, Tacita Dean, Stan Douglas, Thomas Galler, Christoph Girardet & Matthias Müller, Douglas Gordon, Teresa Hubbard / Alexander Birchler, Samson Kambalu, Daniela Keiser, Urs Lüthi, Philippe Parreno, Julian Rosefeldt, Hiroshi Sugimoto, Sam Taylor-Johnson, Mark Wallinger.

Det behöver knappast påpekas när det är så många medverkande, men de olika konstverken skiljer sig mycket åt, även om många har arbetat med film och foto. Möjligen skulle man kunna tala om en gemensam anda, många verk är dekonstruktiva till sin karaktär, kritiska men också humoristiska.

De är också i dialog med filmhistorien, som Hitchcock Presents (2010) av collectif_fact som visar filmfoto av Le Corbusiers Villa Jeanneret-Perret, men med ljudet hämtat från trailern till Hitchcocks Psycho från 1960. Julian Rosefeldt har med sin film Deep Gold (2013/14) både hyllat och uppdaterat en betydligt tidigare filmklassiker, den surrealistiska och subversiva milstolpen L’Âge d’Or (1930) av Luis Buñuel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boken har ett mycket rikt bildmaterial, som till stor del utgjörs av stillbilder eller foton från konstverken, men det finns även en del annat. När man bläddrar i boken första gången kan bildmaterialet ge ett lite lätt oordnat intryck, men den hålls samman av sex mycket välskrivna, ganska korta, essäer.

Essäernas titlar säger åtminstone en del: ”Cinema as Space/The Visible Cinema”, ”Film Business/Corpus mysticum industriale. The Star’s Visual Body and the Fans Gaze”, ”Found Footage/Reframed: Found Footage and the Moving Image”, ”Movies and Genres/Art, Cinema and the World”, ”Mechanisms of Film/The Ends of Cinema” samt ”Art mon amour/Films about Artists and Their Worlds”.

Textförfattarna, som är oerhört kunniga, har inte delat upp konstnärerna eller verken mellan sig, de skriver helt enkelt om de verk som passar deras tema. Flera konstverk kommenteras således i flera av essäerna. De väcker min lust att se mer av de här verken, trots att de är hyfsat teoretiska väcker de lusten att vilja se film, lite i linje med Béla Balázs teori.

Vissa verk är lättare att föreställa sig än andra, men jag tyckte genast om fotona tagna av Hiroshi Sugimoto. Han har jobbat på sin serie med foton från amerikanska biografer och drive-ins sedan 1978. Han låter kamerans slutare vara öppen under de visade filmernas hela längd. Alla filmrutor komprimeras i en bild, så att säga. Skriver Yasmin Afschar om resultatet: ”What remains is a dazzling expanse of white that is both nothing and everything at the same time – comparable with white noise in music.”

Jag gillar även fotoserien Crying Men (2002-2004) av Sam Taylor-Johnson. I boken finns foton av en rad gråtande skådisar, bland dem Forest Whitaker, Ryan Gosling, Steve Buscemi, Tim Roth och Sean Penn. Det skulle ju kunna vara så att Taylor-Johnson har haft osannolik tur, att hon helt enkelt råkat stöta på några av Hollywoods giganter just när de gråtit och varit som mest sårbara. Troligare är att de använder all sin skicklighet för att låtsas gråta så trovärdigt som möjligt. Bildserien väcker frågor om äkta respektive spelade känslor, om yta och djup och om föreställningarna vi har om Hollywood-stjärnor och skådespeleri.

Cinéma mon amour. Film in art har ett rikt och spännande bildmaterial och innehåller kvicka och intressanta essäer om kopplingen konst och film. Kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess och designbyrån NORM har gjort boken till ett praktverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Sjövilda berättelser i Angela Carters och Margaret Atwoods anda

evyexzaae8ienjmhovdv

Camilla Grudova
The Doll’s Alphabet
Fitzcarraldo Editions

Den första novellen inleds så här:

”One afternoon, after finishing a cup of coffee in her living room, Greta discovered how to unstitch herself. Her clothes, skin and hair fell from her like the peeled rind of a fruit, and her true body stepped out.”

En av de andra novellerna börjar så här:

”She wasn’t like known mermaids, divided in two, fish bottom, a lady on top. The fish and the human were blended together like tea with milk.”

I The Doll’s Alphabet, av Camilla Grudova, är de flesta huvudkaraktärerna flickor och kvinnor, som försöker hantera eller överträda de normer en kvinna förväntas följa. Eller så överskrids gränsen mellan människa och djur: En av karaktärerna förvandlas till en varg nattetid.

Men karaktärerna behöver inte ens vara människor – i den kanske märkligaste novellen befruktar en bläckfisk en galjonsfigur, i form av en sjöjungfru, som föder en liten lampett. Stämningen och logiken i många av novellerna tangerar det sagoaktiga, men Grudova skriver barnförbjudna, groteska och mardrömslika sagor.

På bokens baksida kan man läsa att Grudova skriver i samma tradition som Angela Carter och Margaret Atwood, och det tycker jag absolut att man kan säga, men Grudova har också skapat en genuint originell litterär värld. The Doll’s Alphabet är hennes debutbok, som har blurbats entusiastiskt av författare som Helen Oyeyemi, Sheila Heti och Deborah Levy.

Vissa saker dyker upp med jämna mellanrum i novellerna – zoologiska trädgårdar, sjöjungfrur, dockor, symaskiner, speglar och konserverad mat. I flera av novellerna, kanske mest uttalat i ”Waxy”, råder det brist på det mesta. Man kanske kan kalla samhället som gestaltas i novellerna för post-kapitalistiskt.

Alla kvinnor är på jakt efter en Man, som de förväntas ta hand om utöver att de arbetar vid fabriker för att försörja dem. Det är mycket vanligt med arbetsskador, exempelvis frätskador. Huvudpersonen i novellen har förhållandevis lindriga skador, inte så allvarliga att hon riskerar att förbli Manlös. Att vara Manlös bertraktas som stigmatiserande. Om en kvinna går för länge utan Man börjar skvallret obönhörligt.

Posters sitter uppsatta överallt och påminner:

TAKE CARE OF YOUR MAN
A GOOD LADY DOES NOT LET HER MAN LOITER
FEED YOUR MAN WELL

Männen verkar inte arbeta, utan laddar med filosofistudier inför nästa Examen. En sak råder det inte brist på – Filosofiböcker. De som klarar sin examen blir belönade med pengar, som vanligtvis spenderas på lite lyxigare tobak, konserver eller en rejäl pubrunda. Kvinnor är inte välkomna på puben, men kaféerna är öppna för dem. Det är där Män och kvinnor träffas. Det enda som finns att köpa där är kaffe och toast med sirap eller toast med kokt konserverat kött.

Grudova saknar verkligen inte humor, men humorn är genomgående av det svartare slaget. När huvudpersonen i ”Waxy” hittar en man, Paul, är det en minst sagt sorglig skepnad, men hon finner sig och tar fasta på det positiva: ”He made a couple of rag rugs to cover our cold floor, was good at darning clothes and knew how to cook eggs in all sorts of interesting ways.”

The Doll’s Alphabet är något av det mest originella, otäcka och underhållande jag läst på länge. Det är en briljant debutbok. Trots att vissa av de här fantasirika, smarta och mångskiktade novellerna är ganska olika till sin karaktär, så håller de samman sällsynt väl. Grudova berättar om mycket märkliga ting, som om de vore helt självklara.

Besök Fitzcarraldo Editions, som har en sensationellt spännande utgivning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner