Category Archives: Recensioner

Foton av kvinnor som poserar i träd

00004315

More Women in Trees
Jochen Raiß
Hatje Cantz

I ett tidigare blogginlägg skrev vi om den underbara lilla boken Women in Trees (Hatje Cantz), som blivit en otippad bestseller. Otippad eftersom bokens innehåll är gamla svartvita foton av kvinnor som ligger, sitter, står och klänger i träd. Bilderna är hämtade ur Jochen Raiß samling med den här typen av lite udda foton.

Raiß, som arbetar med foto, hittade ett av de här fotografierna på en loppmarknad i Hamburg. Han använde det som bokmärke och blev glad varje gång han tittade på det. Och så hittade han några till foton, och några till och så plötsligt var han samlare av foton som poserar i träd. Gissningsvis är hans samling (hemsida) en av de största i världen. Och nu har en uppföljare till Women in Trees kommit ut, som för enkelhetens skulle heter More Women in Trees.

mehr_frauen_035
© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_013.jpg

© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_009

© Jochen Raiß

 
Jag tycker också att man blir glad eller i alla fall munter när man tittar på de här fotona. Kanske kan man se dem som föregångare till plankning, som spreds viralt för 5-10 år sedan. På samma sätt tänker jag mig att fota kvinnor i träd var ett fenomen.

Många av kvinnorna är välklädda och har högklackade skor. Det gjorde kanske att det blev än mer lockande och småtokigt att posera i träd. Jag föreställer mig att många av de här fotona är tagna under söndagspromenader, på utflykter eller semestrar. På ett av fotona, ett av det bästa, ser man skuggan av den manlige fotografen. Kanske sa han:

– Älskling, kan du klättra upp i det där trädet, så tar jag några plåtar?

Vissa kvinnor ser inte särskilt roade ut, men flertalet gör det. Många skrattar eller ler, vissa ser lite upproriska ut, medan andra ser lite flörtiga ut. Sammantaget tycker jag också att bilderna berättar om vilka förväntningar man hade på kvinnor, och att de visar att man inom vissa ramar kunde utmana förväntningarna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att flera av kvinnorna utstrålar frihet.

De här två små böckerna är, tycker jag, perfekta presenter. De kostar bara 150 kr styck och är riktigt underhållande – de sätter fantasin i rörelse. De är, som böcker från Hatje Cantz brukar vara, välgjorda och Gabriele Sabolewskis formgivning gör More Women in Trees till något alldeles extra.

Mer läsning: Fotobok med kvinnor som klättrar i träd och Bok med vintagefoton av okonventionella kvinnor

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Magiska noveller och essäer av Fleur Jaeggy

 

Fleur Jaeggy
I Am the Brother of XX
Övers. Gini Alhadeff

New Directions

Fleur Jaeggy
These Possible Lives
Över. Minna Zalmann Proctor

New Directions

Schweizisk-italienskan Fleur Jaeggy, född 1940, är en kortprosans mästare och New Directions har nyligen gett ut två tunna volymer av henne. I Am the Brother of XX är en magisk, skruvad och otäck samling noveller, vissa bara några sidor långa, på temat förlust, vansinne och ond bråd död. These Possible Lives är lika tunn och koncentrerad – tre miniporträtt av Thomas De Quincey, John Keats och Marcel Schwob.

Novellerna utspelar sig på olika platser, Schweiz och New York, och under olika tider, medeltiden och samtiden. Huvudpersonerna är män och kvinnor i olika åldrar, men många av dem förenas av att de balanserar på gränsen till förtvivlan eller sammanbrott.

Flera av karaktärerna är självmordsbenägna eller tänker på självmord, vilket förmedlas med en plötslighet som om det vore en tanke vilken som helst: ”Around his neck he tied a hankerchief. It would have been easy to strangle oneself.”

Min favorit är titelnovellen, vars berättarjag är en ung man som anklagar sin syster, av honom kallad XX, för att ha ”spionerat” på honom och föräldrarna. Han tycker att systern har försökt styra honom på ett sätt som inkräktar på hans itegritet. Små detaljer, som att hans mamma gav honom sömnmedicin när han var helt liten, tyder på att allt inte står rätt till. Dysfunktionella familjer återkommer ofta som tema hos Jaeggy.

Många kritiker framhåller att Jaeggys prosa är besläktad med måleriet. Skriver exempelvis Claire Khoda Hazelton i en recension av novellsamlingen i The Guardian: ”Central to each are surreal images reminiscent of Leonora Carrington or Max Ernst ’her hands, like the claws of a crustacean, clutched at a little mound of dust’”. Jag tycker att det är en bra iakttagelse, men man kanske också, med tanke på att de här novellerna är så utstuderat sparsmakade, associera till etsningar och skisser?

Det finns tydliga likheter mellan novellerna och essäerna – de korta meningarna, den sällsynt höga språkliga densiteten och det drömlika. Men om karaktärerna i novellerna är självdestruktiva och stämningen romantisk-gotisk, så är huvud- och bikaraktärerna i essäerna excentriker och tonen är mer uppsluppen och humoristisk. Mat och drömmar är vanliga motiv i essäerna. I essän om Thomas De Quincey: ”There were others who helped themselves to dreams. Robert Southey experimented with laughing gas. Ann Radcliffe sought out huge quantities of indigestible food to reinforce her terrible night visions.” Jaeggy pendlar elegant mellan det enkla och det raffinerade.

Jag kan inte låta bli att citera baksidestexten: “The pages are on fire.” Det gäller även novellsamlingen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kate Zambreno: Green girl

zambreno_green_girl_omslag_inb_0

Kate Zambreno
Green girl
Övers. Helena Fagertun
Modernista

”Och då, så snart jag känner mig betraktad genom kamerans objektiv, förändras allt: jag börjar ‘posera’, jag fabricerar mig omedelbart en annan kropp, förvandlar mig i förväg till en bild.”
— Roland Barthes, Det ljusa rummet

Trots att den här versionen av Green girl kom ut i USA redan 2014, så räknas romanen redan av många som en feministisk klassiker. Och den har jämförts med stora böcker som Glaskupan av Sylvia Plath, Godmorgon midnatt! av Jean Rhys och Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector.

Huvudpersonen Ruth är en amerikanska i tjugoårsåldern som har flyttat till London. Där arbetar hon på det exklusiva varuhuset Horrids parfymavdelning. Hon lockar kunderna med doftprov av parfymen Desire, som hon själv antagligen inte skulle ha råd att köpa.

Ruth har egentligen bara en vän och de bor på samma enkla inackorderingsställe enbart för kvinnor. Tillsammans sminkar de sig, går på pub eller tittar på film. Framställningen är för övrigt filmisk eller episodisk och referenserna till film och ikoniska kvinnliga filmstjärnor är många – Marilyn Monroe, Catherine Deneuve, Isabella Rossellini med flera. Och Ruth upplever det som om hennes liv är en film. Hon gör allt för att spela sin roll perfekt.

Ibland zoomar Zambreno elegant in en detalj, som skulle kunna vara hämtad ur en fransk 60-talsfilm: ”Hennes tjocka täckta ögonfransar tickar som klockvisare.”

Utseende och status är allt för Ruth och hennes kompis. Man skulle nog kunna säga att de internaliserat Den manliga blicken eller så kanske man helt enkelt kan tala om Blicken. De är ständigt uppmärksamma på hur andra och de själva ser ut, de betraktar sig i speglar och skyltfönster och genom andra. Ruth försöker behaga alla i sin omgivning, själv känner hon sig helt tom. Hon har egentligen bara en framtidsförhoppning, något hon är helt säker på – att hon en dag kommer att skriva något stort.

Den svenska kritiken har varit tämligen positiv, även om några kritiker tycker att romanen är problematisk. Det är sant att Green girl inte är vidare hoppfull, att den inte har någon egentlig handling och att den på vissa sätt är klichéartad, men jag tror inte att Zambreno har eftersträvat realism.

Allt är uppförstorat och förvridet, lite som en blandning av Kafka och onda sagor av bröderna Grimm, och jag tror att Zambreno kanske i första hand är ute efter att skildra existentiella och känslomässiga tillstånd. Det är en roman som man måste ge lite tid, men den växer efterhand och jag kan mycket väl tänka mig att den blir en feministisk klassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Gripande om slav på flykt genom Amerika

9789100171100

Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.

Boken plockades också upp av Oprah Winfreys bokklubb, vars läsare, om jag förstått saken rätt, fick läsa boken innan den släpptes i bokhandeln. Ett smart sätt att bygga upp hajpen.

Ramberättelsen handlar om Cora som är slav på en bomullsplantage i Georgia. När Caesar, en nykomling från Virginia, berättar om den underjordiska järnvägen – ett nätverk av spår och tunnlar – kommer de överens om att fly tillsammans. Det blir en dramatisk flykt. De blir jagade, bland annat av den notoriske slavjägaren Ridgeway, som hämtad ur en Tarantino-film eller en svettig spaghettivästern.

Boken har sålt mycket bra – den måste betraktas som rutinerade Whiteheads definitiva genombrott (hans första roman kom ut 1999). Romanen har belönats med priser och kritikern i USA, och även Storbritannien, har varit mycket positiva. En av de mest positiva var Michico Kakutani, som skrev så här i New York Times:

”[an] almost hallucinatory novel that leaves the reader with a devastating understanding of the terrible human costs of slavery. It possesses the chilling, matter-of-fact power of the slave narratives collected by the Federal Writers’ Project in the 1930s, with echoes of Toni Morrison’s ‘Beloved,’ Victor Hugo’s ‘Les Misérables’ and Ralph Ellison’s ‘Invisible Man,’ and with brush strokes borrowed from Jorge Luis Borges, Franz Kafka and Jonathan Swift.”

Det kanske är en bakåtsträvande inställning, men jag tycker nästan att det börjar bli lite tjatigt med alla genreblandningar och en allt mer uppluckrad och diffus gräns mellan fakta och fiktion. Men i det här fallet tycker jag att det funkar utmärkt att blanda historia – Whitehead har läst mängder med berättelser från före detta slavar – och det mer fantastiska inslaget med den underjordiska järnvägen.

Jag håller verkligen med Kakutani om att det finns likheter med Jonathan Swift och hans Gullivers resor. Cora, som är en väldigt engagerande huvudperson, flyr ju från stat till stat och staterna representerar snarare olika tidsperioder – från institutionaliserad rasism till åtminstone på ytan välvillig social ingenjörskonst – än de verkliga staterna vid en given tidpunkt. Det gör att romanen får ett äventyrligt drag, även om den bitvis skildrar våld och förtryck naket och i detalj.

Men jag tycker att Den underjordiska järnvägen är en i stort sett komplett roman, som blandar olika inslag väldigt effektivt och på ett spännande sätt. Ron Charles i Washington Post kallar Whiteheads mix för ”an exhilarating blend of comedy, history, horror and speculative fiction.”

Jag vet väldigt lite om Whiteheads tidigare böcker, men de flesta är eniga om att detta är hans bästa. På sättt och vis kan man väl säga att den har fått förnyad aktualitet på grundval av den politiska utvecklingen i USA där Trump väldigt medvetet blåser liv i motsättningar mellan färgade och vita, oavsett om det handlar om statyer eller om fotbollsspelare som sätter ena knäet i marken när flaggan hissas. Jag vet inte om Whitehead är på bokmässan, men jag hoppas det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Den hemliga enheten som lurade tyskarna med uppblåsbara tanks, falska skyltar och ljudinspelningar

9781616893187

Rick Beyer & Elisabeth Sayles
The Ghost Army of World War II
Princeton Architectural Press

Att försöka lura sin militära fiende har människan gjort så länge det har funnits krig. Men det sägs att den topphemliga amerikanska enheten Twenty-Third Headquarters Special Troops, även kallad the Ghost Army, är den första i sitt slag – uteslutande inriktad på att lura fienden under andra världskrigets sista år. Drygt 1000 man sattes i längs flera frontavsnitt under striderna mot tyskarna mot slutet av andra världskriget.

I The Ghost Army of World War II berättar historikerna Rick Beyer och  Elisabeth Sayles om den unika enheten Twenty-Third. Man rekryterade många soldater direkt från reklam- och konstskolor, man rekryterade mer generellt personer med kreativa färdigheter. Flera av dem blev framgångsrika inom sina respektive områden efter kriget, som Bill Blass, Ellsworth Kelly och Arthur Singer.

När Twenty-Third anlände till Frankrike sommaren 1944 var deras uppdrag väl definierat – lura fienden. Ofta sattes enheten in där de amerikanska styrkorna var svaga. Twenty-Third fick i upppdrag att få det att se ut som om det vore precis tvärtom. Man byggde fejkade flygplan och artilleripjäser och man hade upplåsbara tanks, som lurade tyskt spaningsflyg.

Man placerade också ut falska vägskyltar, för att vilseleda tyskarna. Och man hade lastbilar med stora ljudanläggningar på, som man spelade upp ljudinspelningar från, som fick tyskarna att överskatta de amerikanska styrkorna. Twenty-Thirds morsetelegrafister lärde sig att låta som andra amerikanska telegrafister, så att tyskarna förleddes att tro att den imiterade telegrafistens enhet fortfarande fanns i området. De var även specialister på camouflage.

The Ghost Army of World War II handlar om en annorlunda stridande enhet och boken i sig är också annorlunda. Den är rikligt illlustrerad, men lejonparten av bilderna är teckningar och målningar som soldaterna själva gjorde under lediga stunder. En annan sak som gör den här bok till något utöver det vanliga är att den bygger på intervjuer med några av dem som var med.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Personlig biografi över Mannerheim

9789100162757

Herman Lindqvist
Mannerheim.
Marsken – mannen – myten

Albert Bonniers Förlag

I år firar Finland att republiken fyller hundra år. Och det är i år 150 år sedan friherre Gustaf Mannerheim, av många ansedd som en av Finlands allra största, föddes på Villnäs slott. Mannerheim gjorde en nästan osannolik karriär, först som militär och sedan som president och hans öde är tätt förbundet med Republiken Finlands öde. Mest känd för svenskar är han kanske som befälhavare över Finlands styrkor under Vinterkriget (1939–1940) och Fortsättningskriget (1941–1944).

Han är också ämnet för Herman Lindqvists senaste biografi,  Mannerheim. Marsken – masken – myten. Det är Lindqvists hittills mest personliga biografi. Han berättar i inledningen och avslutningen av boken att han själv, som liten pojke, knappt åtta år gammal, stod uppställd längs kortegevägen på Esplanadgatan i Helsingfors när Mannerheim skulle begravas 1951. När kortegen passerade gjorde Lindqvist honnör, men han kunde inte hålla tillbaka tårarna, trots att han egentligen inte visste så mycket om Mannerheim. Boken avslutas också med ett färgfoto från nutid på vilket Lindqvist lägger ned en blågul bukett på Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats.

Jag dröjer vid det här, eftersom jag tror att närheten till ämnet kan ha påverkat Lindqvist, på gott och ont. Mer om det senare. Mannerheim betraktas, oavsett om man gillar honom eller inte, fortfarande som en av Finlands mest betydande historiska gestalter.

Mannerheims föräldrar hade ett trassligt äktenskap, fadern övergav Gustaf och resten av familjen och åkte till Paris med en älskarinna. När modern dör blir syskonen omhändertagna av olika släktingar. Mannerheim är begåvad men stökig i skolan – Lindqvist funderar över om han idag inte skulle fått en så kallad bokstavsdiagnos – så han bestämmer sig för att inleda en militär karriär. Han är stökig i det militära också, men bitarna faller på plats när ha söker sig till Ryssland. Storfurstendömet Finland var ju en del av Ryssland.

Som kavallerist klättrar han stadigt i graderna och umgås i överklass- och adelskretsar. Han var lång och stilig och erövrade mängder med kvinnor, gifter sig med en av dem, till stor del på grund av att hon hade en stor förmögenhet. Men det slutar olyckligt. Det finns till och med en bok om kvinnoaffärerna, Leonid Vlasovs Kvinnorna i Mannerheims liv (2002). Gustaf kan efterhand ägna sig helhjärtat åt det som roar honom: förutom kvinnor, baler och galamiddagar, det militära naturligtvis, ridsport och jakt.

Det mest negativa Linqvist har att säga om Mannerheim är att han inte var någon demokrat – parlamentarism ledde bara till käbbel och kompromisser – och han var en kontrollfreak, vilket gick ut över nära relationer, inte minst till kvinnor. Han döljer sig också i hela livet bakom en mask, som uniformerna är som en förlängning av. Han var inte någon känslomänniska; i privata brev, till och med kärleksbrev, uttrycker han sig ofta lite formelmässigt. På många sätt ger han ändå ett sympatiskt och principfast intryck.

Han stannar i rysk tjänst i drygt trettio år. Under de åren är han stationerad sju år i Warszawa – de lyckligaste åren i hans liv – han deltog i såväl det rysk-japanska kriget som i första världskriget. Och dessutom, han åkte på en lång spionresa till Asien på uppdrag av tsaren. Mannerheims familj är inte förtjust i Gustafs ryska äventyr, de var finska patrioter som ville att Finland skulle bli fritt från Ryssland. Storfurstendömet var visserligen jämförelsevis fritt, men när förryskningskampanjer påbörjades växte det finländska motståndet betydligt.

Men under oktoberrevolutionens kaos i Ryssland 1917 söker sig Mannerheim tillbaka till Finland. Han blir engagerad i militärkommittén som försöker skapa en finländsk militärmakt. Den kommer att utgöra den vita sidan (borgerlig) under det korta men oerhört blodiga inbördeskriget 1918. Den röda sidan (socialistisk) mobiliserade på sitt håll, i södra Finland. Lindqvist framhäver det bolsjevikiska inslaget på den röda sidan, men de röda utgjordes av folk från hela arbetarrörelsen: socialister, socialdemokrater och fackanslutna. Enligt vad jag förstår gjordes ingen större skillnad mellan de här olika grupperna när den vita terrorn släpptes lös.

Den röda terrorn var naturligtvis också fruktansvärd; inbördeskrig blir ofta ovanligt kompromisslösa. Lindqvist beskriver den röda terrorn i grotesk detalj, som pöbelaktig och rå, medan han skildrar den vita terrorn mer abstrakt, exempelvis med siffror. Men när man läser siffrorna kompliceras bilden. Till att börja med stupade nästan 2000 fler på den röda sidan. Knappt 10 000 röda avrättades bakom fronten eller dog i vit terror, medan 1689 av de vita dog i röd terror. När man läser texten får man intrycket att proportionerna skulle ha varit de omvända.

Dessutom fortsatte den vita terrorn på sätt och vis efter kriget: 13 400 röda dog av hunger och farsoter i segrarnas fångläger.  Ända ned på ordnivå försöker Lindqvist få det finska inbördeskriget att stämma bättre överens med den bild han anser är korrekt. Han kallar exempelvis konsekvent inbördeskriget (den neutrala termen) för frihetskriget, vilket var den vita sidans benämning. Andra beteckningar är klasskrig och rött uppror. Vissa ser helt enkelt inbördeskriget som en del av första världskriget.

Jag tycker att det hade varit bra om Lindqvist hade förklarat vilka associationer de olika benämningarna väckte, och kanske fortfarande väcker.

Mannerheim. Marsken – masken – myten är bitvis ett idolporträtt, men att Lindqvist skriver in sig själv alldeles i början och slutet av berättelsen, tycker jag är som ett sätt att signalera att den här boken är mer personlig än hans tidigare biografier. Han signalerar på olika sätt tydligt att han hyser mycket varma känslor för Mannerheim, och de adliga personer som befolkade de miljöer i vilka han vistades med sådan självsäkerhet.

Det är en faktatät bok och det går inte att ta miste på Lindqvist engagemang. Den här biografin lärde mig mycket om Finlands historia, och får mig att vilja läsa mer. Enligt en uppgift ska det finnas 700 böcker bara om Mannerheim, varav en är en sagobok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Djur har kanske också mänskors känslor

13080307_O_1

Peter Wohlleben
Djurens gåtfulla liv
Kärlek. Sorg. Omtanke.
Fantastiska inblickar i en sluten värld
Övers. Jim Jakobsson
Norstedts

Filosofen René Descartes (1596–1650) hävdade att djur är ”själlösa automater”. Det har varit ett inflytelserikt synsätt, verksamt ända in i vår tid. Vår tid är kanske mer upplyst, men många ser fortfarande på djur som ”genetiska automater” helt styrda av instinkter.

13073590_O_1

Det här synsättet delar inte den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben, som har skrivit en otippad bästsäljare om träd, Trädens hemliga liv (2016), men hans nya bok handlar alltså om djur: Djurens gåtfulla liv. Wohlleben och hans familj har haft rader av tamdjur på sin gård – hundar, hästar, höns och getter – men det är kanske framförallt arbetet som skogvaktare, med specialiseringen att bevara urskogar, som har gett honom en särskild blick för djurs olika beteenden och förmågor.

Enligt Wohlleben har många djur ett förbluffande rikt inre liv, och för att visa det så anför han exempel från egna erfarenheter samt forskning om olika djurarter. Wohlleben presenterar oss för vildsvin och ekorrar som luras, korpar vars intelligens (förmågan att planera och lösa problem) kan mäta sig med och till och med överträffa chimpansers och andra primaters intelligens.

Wohlleben berättar om hjortar som sörjer och om en kråka som åker pulka, för att det är kul, inte för att det ingår i dess genetiska program. Han berättar om den sydamerikanska vampyren, som altruistiskt delar på maten med andra vampyrer som haft sämre jaktlycka, maten delas till och med med individer som de inte ens är avlägset släkt med.

Djurens gåtfulla liv är populärvetenskaplig, bara drygt tvåhundra sidor lång och de cirka fyrtio texterna är ungefär som krönikor – kanske publicerades de först separat? – och det gör boken lättläst. Wohllebens entusiasm, medkänsla och kunskap, gör det här till en underhållande pageturner. Jag får lust att läsa mer om djur – och här är några tips på böcker om djur för den intresserade.

Jag blir inte övertygad av alla Wollehbens argument, särskilt inte när han bara slår fast att något är ”självklart” eller ”uppenbart”, men jag gillar hans grundinställning, att vi bör lära oss mycket mer om djur och att vi bör använda en slags försiktighetsprincip i vårt förhållande till dem. Det står kanske i motsatsställning till vissa vetenskapliga ideal, men eftersom vi inte har något gemensamt språk med djuren så kanske mycket kommer att förbli ovetbart.

Att döma av boken gör dock vetenskapen hela tiden framsteg – sakta men säkert tecknas en bild av djurens inre liv som inte bara skulle få René Descartes att tappa hakan, men som för bara för femtio år sedan skulle framstå som häpnadsväckande.

Det är inte omöjligt att människor om 150 år blickar tillbaka på de inledande decennierna av 2000-talet och exempelvis förfasar sig över vår industriella köttproduktion. Wohlleben nämner ett exempel från Tyskland, att man ännu ett tag kommer att kastrera smågrisar utan bedövning, för att det är kostnadseffektivt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner