Kategoriarkiv: Recensioner

Omar Khan: ”Paper Jewels. Postcards from the Raj”

cover-final

Omar Khan
Paper Jewels. Postcards from the Raj
Mapin Publishing I The Alkazi Collection of Photography

Samlaren, forskaren och författaren Omar Khan har skrivit text till och sammanställt en helt unik bok, Papert Jewels, som samlar mer än 500 bilder av vykort från den indiska subkontinenten – Indien, Pakistan, Sri Lanka samt Myanmar. Vykorten kommer från sent 1800-tal till 1947 och självständigheten.

Khan skriver att vykortets framväxt var den första masspridningen av färgbilder och han kallar den för dåtidens internet. Jag tycker att jämförelsen med Instagram är väldigt bra: Jag var här, såg och gjorde detta!

All images PaperJewels.org Bokens Facebook-sida och Instagram uppdaterar regelbundet.

early-calcutta-2

Ett av de allra första indiska vykorten fråv Calcutta, publicerat 1897 av W. Rossler, en tysk eller österrikisk fotograf i Calcutta.

  
Bilderna är naturligtvis huvudnumret i det här booken, men Khans sakliga och eleganta texter sätter in vykorten i ett sammanhang, som gör dem ännu mer lärorika och underhållande att titta på. Khan berättar om ett nästan omedelbart genomslag för vykortet. På bara några år växte fenomenet explosionsartat, miljarder vykort skickades mellan 1898 och 1903, skriver Khan.

snake-charming_0

Ett av de vanligaste motiven var ormtjusare och det här från 1899 och The Ravi Varma Press i Bombay är ett av de tidigaste.

 
Khan beskriver hur rader av fenomen samverkade för att underlätta spridandet av vykortet. Utbyggda järnvägar, ett mer avreglerat av postväsende och ny och förbättrad tryckteknik var några av de främsta. Men initalt var det dyrt att framställa vykort, så kommersiella intressen spelade en stor roll – några av de allra första vykorten var reklam för symaskinenen Singer. Ett lite lustigt vykort föreställer framstormande soldater under texten ”Nestlé milk chocolate”.

Chowringhee, Calcutta

[Originaltext] ”Chowringhee, Calcutta. Chowringhee Road runs past the sumptuous edifice of the Bengal Club and the nest residential quarter of Calcutta to St. Paul’s Cathedral. Half-way is the superb pile of buildings of the Army and Navy Stores, and King Edward’s Court: elegant as with every modern convenience.” [slut]

 
Boken är georafiskt organiserad med kapitel som Calcutta: Kolkata, Bombay: Mumbai, Kashmir, Delhi, Lahore och Karachi. På bokens hemsida kan man dessutom söka efter vykort från en specifik tid, vykort med olika motiv och vykort från olika konstnärer. Motiven är hämtade från alla tänkbara områden: arkitektur, matlagning, handel, järnvägar och båttrafik, militära angelägenheter, religion, mytologi, mode, gatuliv med populära inslag som ormtjusare och fakirer.

De här vykorten, och Khans texter, är fascinerande på så många olika sätt, inte minst att de håller så hög konstnärlig kvalitet. Paper Jewels är en sällsyntt vacker bok som man kan bli sittande med i timmar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Otippat vacker fotoessä om Tjernobyl

TEC044

Esther Hessing & Sophieke Thurmer
Bound to the Ground
The Eriskay Connection

Den 26:april 1986 klockan 01.23.45 exploderar kärnreaktor fyra i Tjernobyl, taket tar stryk som om det hade varit gjort av brädlappar. En av väldens mest allvarliga kärnkraftskatastrofer var ett faktum, och det dröjde inte länge förrän det uppmättes höga halter av radioaktiv strålning långt utanför Ukraina och Sovjetunionen.

Bound to the Ground, en finstämd fotoessä, bygger på flera resor till Tjernobyl för bara några år sedan. Fotograf är nederländskan Esther Hessing, som har intresserat sig för att skildra sociala miljöer som, på ett eller annat sätt, är fragila. I det här fallet handlar det om de mestadels gamla kvinnor och män som flyttat tillbaka till sina hem, trots att de ligger inom säkerhetszonen (Exclusion Zone). Det ser idylliskt ut, inga spår av någon katastrof, men radioaktiviteten är, precis som den dubbeltydiga titeln slår fast, bunden i marken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images © Esther Hessing

Några av de frågor Hessing och Sophieke Thurmer försökt svara på:

”Why do people want to live here? How strong is the attraction to the home ground, in spite of heavy contamination? How do you live in a community that ceases to exist? After all, when the last soul dies, the Exclusion Zone will be uninhabited forever.”

Det här är gamla människor varav de flesta har bott, kanske fötts, inom det som nu är en säkerhetszon. Där finns deras hem och deras mark, som de livnärt sig på och förbundits med i 70, 80 eller 90 år. Ett av mina favoritfoton föreställer ett rum som är fullt med krukor och kärl med inlagda och syrade grönsaker. Det är grannarna som använder rummet, sedan husets ägare, en kvinna, dött.

Min favoritberättelse handlar om ett par. Det verkar som om det är kvinnan som sköter de nära nog perfekta odlingarna, som ligger en bra bit från huset, trots att hon har svår värk i ryggen. Mannen, som ser till hönsen och dricker en hel del vodka, har byggt en bänk halvvägs till odlingarna, så att hon kan ta igen sig på vägen dit och tillbaka.

Min favoritdel är den som handlar om dem som flyttat tillbaka till sina hem inom säkerhetszonen. Men boken har även två andra delar. Den andra delen blickar tillbaka på katastrofen, och skildrar den övergivna staden Prypjat, idag en spökstad. Där bodde de flesta som arbetade i Tjernobyl. Hela staden evakuerades, och det var bråttom. Invånarna uppmanades att bara ta med sig det allra nödvändigaste. Enligt en uppgift kommer staden fortsätta att vara kontaminerad i ungefär 24.000 år.

Texten om Pripyat är skriven av Alexander Münninghoff och den är, precis som Sophieke Thurmers texter, lågmäld, nyfiken och forskande. Det finns mycket att gilla med den här boken – det är perfekt harmoni mellan text och foto.  

Den sista delen handlar om en nybyggd ”framtidsstad”, Slavutytj, där de bor som fortfarande arbetar i Tjernobyl. Om man blir för radioaktiv får man ta en paus. Staden byggdes rekordsnabbt med hjälp av åtskilliga omgivande länder, som bidrog med sina respektive arkitektoniska traditioner.

Noterar Sophieke Thurmer: ”Only when you wander through the town for a couple of hours, you begin to understand what makes it so strange. The town was designed like a major city, incorporating huge squares, spacious parks, wide roads and lots of schools and nurseries. But it only has a population of 25.000 and there are hardly any cars.”

Man kan naturligtvis inte låta bli att tänka på alla dem som i dagar kämpade (många av dem dog) för att få kontroll på härdsmältan. Bokens avslutande ord: ”Slava Ukraini, Heroyam Slava!” (”Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar!”).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Hélène Cixous: ”Att komma till skriften”

cixous_att_komma_till_skriften_omslag_inb

Hélène Cixous
Att komma till skriften
Övers. Sara Gordan
Modernista

”Med ena handen lida, leva, fingra på smärtan och förlusten. Men den andra handen finns också: den son skriver.”
— Hélène Cixous

Att komma till skriften [La venue à l’écriture, 1976] är en självbiografiskt hållen essä av algeriskfödda fransyskan Hélène Cixous, som ganska snart fick klassikerstatus, måhända inte lika självskriven som för Medusas skratt, men den mer självbiografiska hållningen gör essän våldsamt gripande och förlösande. Nu utkommer den för första gången på svenska, i översättning av Sara Gordan.

cixous_medusas_skratt_omslag_mb (1)

Det var mycket som talade emot att Cixous skulle tillåtas att nå toppen inom den franska litteraturen – judinna, kvinna, uppvuxen i Algeriet och, dessutom, faderlös. Allt detta löper också som en röd tråd genom essän, som nästan har något av personlig kampskrift över sig. Den genomfars av en våldsam dialektisk spänning, mellan personligt och politiskt, mellan högt och lågt, abstrakt och konkret. Om förhållandet till texter: ”Jag åt texterna, sög på dem, diade, kysste dem.”

Man kan notera att det är Cixous som kommer till skriften och inte tvärtom. Skrivandet som kamp och existentiell verksamhet: ”Skriva: för att inte lämna plats åt döden, för att tvinga tillbaka glömskan, för att aldrig låta sig överrumplas av avgrunden.” Cixous vill skriva sig ”förbi väggen” – hon vill ”bli floden”. Det är gripande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Visst gör det ont när blommor vissnar

 

thumbnail_Image-1

Anna Halm Schudel
Blossom
Texter: Nadine Olonetzky & Franziska Kunze
Scheidegger & Spiess

”Every day, a bouquet of flowers ages ten years. Placed fresh in a vase, its expression and tension do not change noticeably at first. An early, gentle tiredness? A tiny discoloration? Only the most attentive eyes recognize the ageing within the first hours. After a week, the bouquet is seventy years old.”
— Nadine Olonetzky

I mer än två decennier har den schweiziska fotografen Anna Halm Schudel förfinat konsten att fånga blommor i olika stadier av förfall. Att bläddra i hennes senaste bok, Blossom, utlöser nästan som små estetiska chocker. Det är hjärtskärande vackert, förföriskt och nästan osannolikt praktfullt.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_01_Tulpen-Bouquets[1]

Tulips from the series ”Bouquets”. © Anna Halm Schudel

Schudel arbetar naturligtvis i en rik tradition, från Ovidius Metamorfoser, via barockens stora vanitas-tema fram till en nutida konstnär som Georgia O’Keeffe. Men Schudel visar också prov på en betydande originalitet. Möjligen har hon uppfunnit en egen genre – foton av blommor under vatten.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_09_Tulpen-Blumenmeer[1]

Tulips from the series ”Blumenmeer”. © Anna Halm Schudel

Fotona är inte tagna utomhus i trädgårdsmiljö, utan i studio. Och det är uppenbart att snittblommorna är utvalda med utstuderad noggrannhet avseende färg, form och textur – från de mer väntade rosorna och tulpanerna till den mer excentriska kronärtskockan.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_Cover_Pfingstrose-Blumenmeer[1]

Common garden peony from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_07_Lilien-Blumenportraets[1]

Lilies from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_05_Trash-Flowers[1]

Trash Flowers. © Anna Halm Schudel

Det låter kanske vansinnigt pretentiöst, men ju längre man tittar på Schudels kreationer, ju mer man uppmärksammar detaljerna, desto mer framstår de olika blommorna som karaktärer med skilda egenskaper, till och med viljor, kampvilja, trots de bistra villkoren.

Jag tycker att du borde ge bort den här boken – en estetisk chock under julgranen? – till någon du känner som är ovanligt förtjust i blommor. Boken är något alldeles extra och Scheidegger & Spiess har inte sparat på krutet när de formgivit boken; det rosa klotbandet med porträttet av en pion är en perfekt inramning. Syrran ska få mitt ex.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian

The Guardian har publicerat en mäktig lista: ”The 100 best books of the 21st century” Det mest anmärkningsvärda med listan är kanske att så många av böckerna är så nya, vissa har inte ens funnits på marknaden ett helt år. Men det är en välgjord lista, och en välbalanserad lista. Man hade kunnat önska mer översatt litteratur, mer lyrik, men det önskar man sig alltid. Det här är fem av de 100 böckerna som jag recencerat, och som jag gärna rekommenderarar.

images (2)

Nummer 88
Patricia Lockwood

Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Lockwood var mest känd som poet och Twitter-fenomen, tills Priestdaddy slog ned som en mindre bomb. Boken handlar om Lockwoods uppväxt i skuggan av sin religiösa far. Det har skrivits mycket om religiösa uppväxter, men inte mycket som är så här roligt, hysteriskt roligt, och egensinnigt. Lockwood skulle när som helst kunna sadla om till ståuppare.

Min recension: Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

poetry_rankine_citizen_f

Nummer 43
Claudia Rankine
Citizen, an American Lyric
Graywolf Press, 2014

”Det är en ganska tunn volym, men det var en av förra årets mest hyllade och kommenterade böcker, som var snubblande nära att vinna ett National Book Award och dessutom klättrade upp högt på försäljningslistorna, desto mer anmärkningsvärt med tanke på att Citizen av Claudia Rankine är en experimentell och gränsöverskridande diktbok med meditationer över rasismen i dagens postrasistiska Amerika.” Min recension.

9789100171100

Nummer 30
Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

”The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.” Min recension

Nummer 22
George Saunders

Tionde december
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag

”I en lång artikel i New York Times Magazine utsåg Joel Lovell Tenth of December, George Saunders senaste och fjärde novellsamling, till årets bästa bok 2013. Det var inget dåligt val, även om artikeln skrevs i januari! Nu finns den här hyllade novellsamlingen i en fin svensk översättning av Niclas Nilsson: Tionde december.

Lovells artikel ger en hygglig introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur uppskattad han är både som person och författare. Alla älskar Saunders. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när Infinite Jest gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ‘the writer for our time.’ Han påstås ha blivit ‘a kind of superhero’ för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders ‘writes like something of a saint.'” Min recension

Nummer 7
Ta-Nehisi Coates

Between the World and Me
Random House

”Here is what I would like for you to know: In America, it is traditional to destroy the black body—it is heritage.”
– Ta-Nehisi Coates

Min recension

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Bakom mina kommunistglasögon

Plötsligt minns jag att vissa glasögon kallades kommunistglasögon när jag var ung. Där jag växte upp var det inte coolt att vara vänster, men jag hade kommunistglasögon eller proggbrillor, som de också kallades, med lite mindre nedsättande ton.

Under en språkresa var det en kille som påstod att jag var extremt lik Stig Vig, och det berodde nog till stor del på glasögonen, glasögonen och frisyren.
Mikael Wiehe har burit kommunistglasögon under oerhört många år, och det gör även karaktären Harry Potter i filmerna om honom. De påminner även om vissa glasögon som Trotskij bar, men han hade väl 20-30 olika glasögon. Har för mig att de även kallas trotteglasögon, men det kanske är modellen med halva glas?

Jag har inte köpt nya glasögon på 10-15 år – om jag har råd ska jag skaffa ett par nya kommunistglasögon. De är coola, tidlösa och bidrar, tycker jag, till en boksynt look.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Recensioner

Varför läser vi, egentligen?

”For John Banville, the sentence is ‘this essential piece of our humanness. . . our greatest invention.’ […] Skilled writers write in sentences—not because sentences are what we all write in (although they are), but because they write small. They see the sentence as the ur-unit, the granular element that must be got right or nothing will be right. Their books, however long they become, are gatherings of sentences.

Scientists at the Institute of Nuclear Physics in Kraków analyzed more than a hundred classic works by authors such as Dickens, Joyce and Beckett, and found that the sentences behaved like a mathematical multifractal: a structure whose smallest part resembles its whole. The best writing is self-consistent. It sounds as if it comes from the same breathing body standing in the same place, rather as wine from a certain terroir is said to have, from its climate and soil, a taste irreplicable anywhere else. What special terroirmakes a piece of writing irreplicable? Its sentences.”

Citerat ur ”Good Sentences Are Why We Read” i LitHubLitHub av Joe Moran.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Notiser, Recensioner