Kategoriarkiv: Recensioner

United States of Incarceration Inc

9780735223585

Shane Bauer
American Prison – A Reporters Undercover Journey
Into the Business of Punishment
Penguin Press

I USA kommer det ut extremt mycket böcker av olika slag om landets fängelser, och jag tycker att det är lite märkligt att inte några av dem översätts till svenska. Jag kan inte på rak arm komma på någon titel från senare år. Man behöver bara klippa ett citat ur Wikipedia för att förstå att det är något som inte står rätt till med USA:s fängelsesystem, som hyser oproportionerligt många svarta, fattiga, psykiskt sjuka och personer som fastnat i missbruk:

”According to the US Bureau of Justice Statistics (BJS), 2,220,300 adults were incarcerated in US federal and state prisons, and county jails in 2013 – about 0.91% of adults (1 in 110) in the U.S. resident population.[2] Additionally, 4,751,400 adults in 2013 (1 in 51) were on probation or on parole.[2] In total, 6,899,000 adults were under correctional supervision (probation, parole, jail, or prison) in 2013 – about 2.8% of adults (1 in 35) in the U.S. resident population.”

Det är notoriskt svårt att som journalist bevaka det amerikanska fängelsesystemet, det gäller inte minst de privata fängelser som drivs som vinstdrivande företag. Journalisten Shane Bauer löste det genom att helt enkelt söka jobb som vakt på ett privat fängelse i Louisiana. Han gjorde inget för att dölja sin identitet men blev ganska omgående anställd med en lön på $9 i timmen. Han använde dold elektronik för att kunna dokumentera så mycket som möjligt av sina fyra månader som anställd på fängelset.

Resultatet är reportage- och essäboken American Prison, som kan läsas som ett enda långt argument mot privata fängelser. De saknar ju strängt taget incitament att behandla fångarna väl, värna om deras hälsa, servera dem schyst mat etc. Men Bauer berättar inte bara om det dagliga livet som anställd på fängelset, han väver samman den skildringen med en skildring av USA:s långa och grymma historia av att exploatera fångar för profit.

Han går så långt tillbaka i historien som till decennierna före inbördeskriget. Först tyckte jag att det här greppet kändes lite konstlat, men ju mer jag läste desto mer troligt verkade det att man måste göra historiska tillbakablickar för att förstå den inhumana människosyn som präglar dagens amerikanska fängelsesystem och industri. Bauer visar hur privata fängelser blev särskilt vanliga i Södern efter slaveriets avskaffande, som ett sätt att behålla kontrollen över den afro-amerikanska arbetskraften.

Det går säkert att göra invändningar mot vissa av Bauers tolkningar och paralleller, men jag tycker att American Prison bidrar med mycket kunskap som man inte kan bortse ifrån om man vill försöka förstå USA:s lika inhumana som irrationella fängelsesystem och industri. Det är omskakande läsning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ottessa Moshfegh: My year of rest and relaxation

images (11)

Ottessa Moshfegh
My year of rest and relaxation
Penguin Press

Amerikanskan Ottessa Moshfegh har skrivit en handfull böcker, romaner och en novellsamling, som är sällsynt bra, men romanen My year of rest and relaxation är verkligen något utöver det vanliga. Den handlar om en kvinna som beslutar sig för att sova i ett helt år, och min gissning är att den kommer att finnas med på många listor över de bästa böckerna 2018.

Moshfegh är något av en specialist på unlikable charachters och jagberättaren i My year of rest and relaxation är inget undantag. Hon bor i New York och är ung, vacker, smart, ekonomiskt oberoende och dryg och sarkastisk. Men hon är dryg och sarkastisk på ett intressant sätt. Det här är en pageturner i ännu högre utsträckning är Eileen, förra romanen som Modernista gett ut på svenska. Jag tycker att den har samma suggestiva sug och blandning av mörker och humor som Lina Wolffs berättelser. Samma skevhet och originalitet.

Kvinnan verkar i stort sett bara ha en enda vän, Reva, som är mer osäker och inte alls lika snygg och världsvan. Kvinnan driver en hel del med Reva, oftast på ett ganska harmlöst sätt, men det är en ojämlik vänskap. Och så har berättaren en stenrik pojkvän, som hon sällan träffar men som på alla möjliga sätt signalerar att han är helt ointresserad av henne, vilket inte verkar inverka negativt på hans attraktionskraft.

Huvudpersonen jobbar ett tag på ett konstgalleri, men anstränger sig inte nämnvärt och får sparken. Precis innan hon lämnar galleriet för sista gången, ställer hon sig mitt på golvet, drar ner trosorna, sätter sig på huk och gör sina behov. Den här scenenen är också typisk för Mosfegh, hennes kvinnliga karaktärer är inte bara unlikable som personer, de tänker, säger och gör en del saker som anses ofräscha, men som inte hade väckt lika mycket uppmärksamhet om karaktären vore manlig. De olika aspekterna av unlikable – de ingår, tror jag att man kan säga, som viktiga komponenter i Moshfeghs estetik.

Kvinnan lever slackerliv, det mesta hon behöver inhandlas på närmsta minilivs, men hon företar sig inte mycket, även om Reva försöker få med henne på olika evenemang. Jo, hon tittar en del på film, särskilt filmer med… Harrison Ford och Whoopi Goldberg. Men hon verkar inte bara uttråkad, hon ger mer och mer intryck av att vara kliniskt deprimerad. Hon går regelbundet till en psykiatriker, som är frikostig med förskrivningarna.

En dag får kvinnan en idé. Hon ska inte börja på yoga, inte träna, inte måla eller skulptera och inte resa, nej hon bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ja, hon måste äta ibland och gå på toaletten – hon anlitar hjälp – men bortsett från det så är det sömn som gäller. Hon tycker inte själv att det är en bra plan, hon argumenterar egentligen inte för den, men hon tänker genomföra den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Sovjetisk design 1950-1989

D in the USSR 2d

Designed in the USSR: 1950-1989
Moscow Design Museum
Phaidon

Det finns dem som hävdar att oförmågan att förse medborgarna med attraktiva produkter bidrog till Sovjetunionens fall. Design hade länge låg status och det påstås rentav att orden designer och design var bannlysta, istället för designer användes termen ”konstnärlig ingenjör”. Efter Sovjetunionens kollaps var inte designhistorien avseende vardagsprodukter ett prioriterat ämne. Men 2012 grundades Moscow Design Museum på initiativ av eldsjälen Alexandra Sankova.

Tillsammans med förlaget Phaidon har Moscow Design Museum nu sammanställt en praktfull bok: Designed in the USSR: 1950-1989. Phaidon gör alltid vackra böcker, estetiska objekt i egen rätt, och även den här volymen är väldigt visuellt tilltalande. Över 300 objekt presenteras, allt ifrån förpackningar och trycksaker till leksaker, rakapparater, elgitarrer och bilar. Det är framförallt bilderna som talar, även om boken inleds med två korta introducerande texter av Justin McGuirk respektive Sankova och avslutas med en lista med framträdande sovjetiska designers.

193 Satumas

Saturnas vacuum cleaner, 1962–70s, manufactured by the Welding Equipment Plant. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 193)

 
Ett framträdande tema är rymden, ett tecken på stoltheten över det sovjetiska rymdprogrammet, som en period överglänste den amerikanska motsvarigheten. Rymdraketer på locket till en ask med godis och den klotformade dammsugaren Saturnus är två av många referenser till rymden och rymdprogrammet.

Dammsugaren Saturnus är dessutom ett exempel på influenser från amerikanska produkter, i det här fallet Hoovers dammsugare Constellation, som lanserades 1955. Skillnaden är att Saturnus är helt klotformad och dessutom försedd med en ring av plast, som gör associationen till planeten Saturnus ännu tydligare.

231 Squirrel

Belka A50 (Squirrel) compact car project, 1955-56, Prototype designed by Yuri Dolmatovsky, Vladimir Aryamov, Zeyvang K, K Korzinkin and A Oksentevich. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 231)

 
082 Anton Mahsa Grib

Anton, Masha and Grib Nevalyashka roly-poly dolls, 1956-70s. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 82)

 
Jag föreställer mig att många samlare skulle betala betydande summor för många av de här objekten, inte minst radioapparater och annan elektronik. Det finns också bilder på prototyper av telefeoner från 80-talet som är sensationellt coola. Några av dem skulle funka perfekt som rekvisita i en sience fiction-film.

Det jag tycker är mest överraskande med de här drygt 300 objekten, är att så många av dem har något gulligt, mjukt och humoristiskt över sig. Jämför man med sovjetisk propaganda, som den ofta presenteras i väst, ofta hård och kompromisslös, är kontrasten betydande. Mjuka former är inte sällan framträdande. Designed in the USSR: 1950-1989 ger en unik inblick i sovjetiskt vardagsliv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Graffitin i Paris maj 1968

Bildresultat för "the walls have the floor"

Red. Julien Besançon
The Walls Have the Floor
Övers. Henry Vale
MIT Press

För 50 år sedan restes barrikader i Paris för första gången sedan Pariskommunen nästan 100 år tidigare. Majrevolten var en bred vänsterrevolt, som riktade sin kritiska udd mot Vietnam-kriget, amerikanska imperialism och gav uttryck för missnöje med studenternas och arbetarnas villkor. Revolten, eller om man kanske ska säga revolterna, hade sitt epicentrum vid universiteten men spred sig över större delen av Frankrike. Charles de Gaulle flydde tillfälligtvis landet. Under drabbningarna dog både revoltörer och poliser. Revolterna ledde till många förbättringar för både studenter och arbetare.

En av dem som bevakade revolterna i Paris var Julien Besançon. Samtidigt som han bevakade händelserna journalistiskt nedtecknade han budskapen i revoltörernas graffiti, som snabbt spred sig i Paris. Graffitin samlades sedan i en fin liten bok, som nu finns i engelsk översättning: The Walls Have the Floor. Graffitin, ofta besläktad med situationismen, är omväxlande poetisk, filosofisk och konfrontativ. Sammantaget fångar graffitin något av andan under majrevolten. Det här är några exempel ur boken, först på engelska och sedan på franska, följt av platsangivelse.

”I don’t like writing on walls”

”J’aime pas écrire sur les murs”

Music Amphi. Nanterre

”Under the paving stones, the beach…”

”Dessous les pavés c’est la plage…”

Sorbonne

”The city whose prince is a STUDENT”

”La ville dont le prince est ÈTUDIANT”

14 rue de Condé

”We are all ‘undesirables'”

”Nous sommes tous des ”indésirables'”

Beaux-Arts

”Be realists demand the impossible”

”Soyez réalistes demandez l’impossible”

Censier

”EVE”

”ÈVE”

Nanterre

”The revolution must cease to be in order to EXIST”

”La Révolution doit cesser d’être pour EXISTER”

Hall A1. Nanterre

”Young red women always more beautiful”

”Jeunes femmes rouges toujours plus belles”

Grand Hall. New Sch. of Medicine

”In the schools 6% workers’s sons in the rehabilitation schools 90%”

”Dans les facultés 6% de fils d’ouvriers dans les internats rééducation 90%”

Rue Saint-Louis-en-l’Isle

”All power to the imagination”

”L’Imagination prend le pouvoir”

Stairway. Sciences Po

”Don’t go to Greece this summer, stay at the Sorbonne”

”N’allez pas en Grèce cet été, restez à la Sorbonne”

Sorbonne

Det här är ett mycket litet urval, The Walls Have the Floor innehåller åtminstone ett par hundra fler exempel och två korta men initierade texter om graffitin, bland annat görs jämförelser med liknande uttryck i den digitala världen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

James Comey: A Higher Loyalty

images (7)

James Comey
A Higher Loyalty: Truth, Lies and Leadership
Macmillan

James Comey, chef för FBI, fick kicken av Donald Trump och därpå ett fett bokkontrakt. Hans bok A Higher Loyalty är en märklig blandning av biografi och ledarskapsbok. Comey gör nedslag i sitt liv och sätter episoderna samman med reflektioner kring hur en verklig ledare bör uppträda. Comey framstår som både omutlig och nästan irriterande rekorderlig. Comey skriver fram sig själv som Trumps motsats och det är säkert en sann bild.

Comey har fått kritik för att han som nyligen avskedad skriver en så kritisk bok om den sittande presidenten, men boken handlar inte särskilt mycket om Trump och den handlar inte särskilt mycket om hur han hanterade turerna kring Hilary Clintons e-mail. Och min gissning är att de flesta som läser A Higher Loyalty är särskilt intressserade av just dessa två ämnen.

Comey har visserligen vittnat och berättat om sina möten med Trump tidigare, men här skildrar han middagen med Trump i detalj. Presidenten liknas vid en mafiosi som avkräver Comey lojalitet, varpå Comey säger att han bara kan erbjuda ”honesty” och då muttrar Trump ”honest loyalty”, som om han inte riktigt förstår vad Comey säger.

När man läser A Higher Loyalty får man känslan av att Comey gjort allt rätt och levererat decennium efter decennium varpå han gör ett par misstag. Det handlar naturligtvis, bland annat, om Clintons e-mail. När Comey började utreda dem igen strax före valet, utgick han ifrån att Clinton skulle vinna. Han ville försäkra sig om att ingen i efterhand skulle kunna ifrågasätta valsegern, att ingen i efterhand skulle kunna anklaga FBI för att mörka hennes förehavanden. Samtidigt var Comey märkligt defensiv vad gäller Trump-kampanjens ryska kopplingar.

Comey trasslade till det ordentligt, men så befann han sig i en extraordinärt trasslig situation. Trump erkände först att han fått en fördel, men förnekade naturligtvis att den hade påverkat valutgången. Clinton anklagade Comey för att ha bestulit henne på valsegern. Tillfrågad i Senaten om Comey ansåg att han bar ett visst ansvar för den tilltrasslade situationen svarade han att tanken gjorde honom ”nauseous”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Morden på Osage-indianer och grundandet av FBI

images (3)

David Grann
Killers of the Flower Moon
The Osage Murders and the Birth of the FBI
Doubleday

Osage-indianerna delade öde med många andra Nordamerikanska indianer, men i ett avseende var de helt unika. De tvingades flytta runt under svåra umbäranden och blev allt färre och färre. När de slutligen slog sig ned i Oklahoma sa deras ledare att här skulle de stanna, för här kunde man vare sig odla eller hålla djur, underförstått, de skulle bli lämnade i fred.

Men så hittades enorma mängder olja på Osage-indianernas mark. De hyrde ut marken – den kunde inte säljas, bara ärvas – till flera av de kända oljebaronerna och tjänade extremt mycket pengar; vid 20-talet räknades Osage-indianerna som världens rikaste folk per capita. De byggde mansions, köpte bilar, skickade sina barn till skolor i Europa och anställde vita som tjänstefolk. Det här väckte mycket uppmärksamhet i dåtidens USA, man betraktade det som en onaturlig ordning och tidningsrubrikerna var vagt rasistiska.

”Every time a new well is drilled the Indians are that much richer. The Osage Indians are becoming so rich that something will have to be done about it.”
Harpers

Osage-indianer som var ”fullblod” betraktades emellertid som omyndiga, medan ”halvblod” betraktades som fullvärdiga medborgare. Till dem som förklarats omyndiga utsågs en slags förmyndare (guardians) och de lurade ofta indianerna, till exempel genom att köpa en bil och sedan sälja den vidare för ett mycket högre pris. Enligt David Grann, som skrivit Killers of the Flower Moon, var lurendrejeriet snarare regel än undantag. Den här historiska boken, med inslag av true crime, var en av de allra mest uppmärksammade fackböckerna i USA förra året. Det är en riktig pageturner.

Men i början av 20-talet dog en Osage-indian, ung och till synes helt frisk, och sedan dog en till och en till och en till… Osage-indianerna blev mer och mer övertygade om att det här var ett oroväckande mönster och att det handlade om ojlan. De vände sig till de lokala myndigheterna, som emellertid inte kunde hantera situationen. Grann påpekar att rättssystemet i Oklahoma var synnerligt skakigt vid den här tiden.

Osage-indianerna vände sig då till de federala myndigheterna, föregångaren till FBI. Morden på osage-indianer var FBI:s första stora mordfall, och för dess chef, J. Edgar Hoover, var det synnerligen viktigt; om fallet löstes skulle det visa att FBI hade kontroll  över områden som betraktades som snudd på laglösa. Hoover utsåg Tom White, en före detta Texas Ranger, att leda utredningen. Han förefaller ha varit omutlig och nystade sakta med säkert upp den ena mordet efter det andra.

Osage-indianer förgiftades, sköts, knivhöggs, ett av deras hus sprängdes. En sak som gör den här mordhistorien om möjligt ännu värre, är att flera vita män och kvinnor gifte sig med Osage-indianer för att komma åt deras oljerättigheter. De levde i flera år med sina respektive, skaffade barn med dem, och i några fall, dödade dem. Det var även förenat med livsfara att som utomstsående hjälpa Osage-indianerna, en man kastades av ett tåg och dog. Den oficiella dödssiffran landade på 24 mord, men Grann uppskattar att de kan röra sig om flera hundra.

Alla mord fick i vilket fall som helst inte sin lösning, istället driver mordoffrens arvtagare privata utredningar, som pågår i det oändliga. Skriver Grann: ”They live with doubts, suspecting dead relatives or old family friends or guardians.” Grann har gjort sin research, han kan ämnet på sina fem fingrar, och skriver fram en nästan osannolik berättelse ur USA:s rasistiska historia. Förutom att den handlar om Osage-indianernas öde, så handlar den en hel del om FBI:s tidiga historia.

Enligt Wikipedia håller Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio på att skriva ett filmmanus baserat på boken. Man börjar, enligt samma källa, filma våren 2018. Modernista ger ut Killers of the Flower Moon på svenska i sommar. Den har goda förutsättningar få stor spridning.

Ola Wihlke

3 kommentarer

Under Recensioner