Kategoriarkiv: Recensioner

John Swedenmark, om amerikansk poesi på vinyl

Gatefold_STRAY.indd

FONO5
SUSAN HOWE & NATHANIEL MACKEY — STRAY: A GRAPHIC TONE
Fonograf Editions

Två vinylskivor från USA med poesi når mig via BearBooks. Den ena, Stray: A graphic tone, undersöker relationen mellan text och ljud. 2016 gjorde Shannon Ebner en utställning med fotografier ur böcker av Susan Howe och Nathaniel Mackey. Bägge poeterna jobbar oerhört medvetet grafiskt med sina böcker, och jag hade verkligen velat se utställningen.

Jag tänker mig att en avfotograferad boksida kan understryka poesins skönhet och eftertanke — mer än vad som är fallet vid direkt läsning. Och under utställningen spelades en unik skiva in med diktuppläsningar och annat. Det är den som nu har utkommit under titeln ”Sträva bort — en grafisk klang”. Utställningen fortsätter snurra, så att säga, och omslaget är rikt på dokumentation och information. Man blir sittande länge.

Susan Howe, född 1937, är en av världens mest inflytelserika poeter. På svenska finns en vacker urvalsvolym med dikter, Spinnaker, och en långessä, i översättning av Marie Silkeberg. Howe använder språket som material. På riktigt. Hon hittar grejer i arkiv och gamla böcker och ställer upp dem som dikter som handlar om demokratins sårytor i det amerikanska samhället, och om de fina ord som försöker täcka över dem.

Och hon jobbar med collagedikter där raderna täcker över varann, eller bara består av fragment. Att höra henne läsa blir en uppenbarelse, som förstärks av en intervju som tvärsäkert förklarar att det är ljudet hon eftersträvar när hon jobbar med det grafiska uttrycket. Så ett utdrag ur den tunga sorgeboken That This går faktiskt att läsa upp trots att raderna går kors och tvärs. Avbrotten blir en del av tidsflödet. ”Det skrivna är partitur” för att citera Jan Olov Ulléns essä om Sonnevi och musiken.

STRAY_inner-gatefold_

På andra sidan av skivan gör jag en ny bekantskap och möter Nathaniel Mackey (född 1947) utan förhandskunskap, men med örat upptränat efter att ha lyssnat noga på Howe. Hans dikter har afrikanska teman och apostroferar dogonfolket och deras förmänskliga förfäder andoumboulo. Jag måste framöver sätta mig in i hans dikter och teoretiska arbete. Men vad är det jag hör från grammofonen? Det är kort och gott polyrytmik i arbete. Fast på vacker engelska. Polyrytmik är samlingstermen för det musikaliska hantverk särskilt i Västafrika som blandar tystnader och olika taktarter till synes fritt och improviserat, men ändå så att det bildas växande helheter och mönster — tills ett slut ändå infinner sig. Och någonting har hänt under tiden. Trummorna, stränginstrumenten och xylofonerna har gjort en gemensam resa och kommit tillbaka.

Mackey har ett enormt förfinat handlag med rytmerna, pauserna och taktbytena. Men det som är grundvalen i hans poesi är att också språkljuden återkommer musikaliskt, som rim fast i början av orden och i vokalerna. (Liksom i den fornnordiska diktningens allitteration och assonans.) Språkljuden är hans bärande instrument, och att lyssna ger genast stimulans och idéer. Således är Ebners projekt att undersöka relationen mellan grafisk form och ljud ett oerhört lyckat experiment. Skivan når fram till väsentligheter, och uppmuntrar till ett mer intensivt och infallsrikt lyssnande också till andra vanliga poeter som bara läser högt. Ett lyssnande till tystnaderna och skiftningarna. Till världens närvaro.

John Swedenmark

Ett varmt tack till John för att han hade vänligheten att skriva om den här skivan. Jag beställde två LP från Fonograf Editions, som är specialinriktade på att ge ut samtida amerikansk poesi på vinyl-LP. Besök hemsidan, där du även kan lyssna på inspelningar.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Recensioner

Tre bra böcker om opioidkrisen i USA

De senaste decennierna har uppskattningvis 400.000 amerikaner dött i den så kallade opioidkrisen, även kallad opioidepidemin. Enligt vissa uppskattningar dör ungefär 130 personer varje dag. Bakgrunden är att flera läkemedelsbolag har tillverkat opioider, flera av dem snarlika morfin, som de under olika varumärken salufört som smärtlindrande medicin.

Så långt är inget särskilt konstigt, opioider kan fungera utmärkt som smärtstillande, men läkemedlen har marknadsförts mycket aggressivt mot både konsumenter och läkare. Man har även bagatelliserat risken för att patienter ska utveckla ett beroende, ta en överdos eller bli beroende av andra narkotiska preparat. Man har bagatelliserat riskerna, samtidigt som man varit helt på det klara med hur stora de varit.

Nu har man börjat ställa läkemedelsbolag till svars, och de senaste åren har det kommit ut 15-20 böcker om opioidkrisen. Det här är tre av dem:

9780316551281-2
Dopesick – Beth Macy (Little, Brown and Company)

Det här är förmodligen den bok som fått bäst kritik och mest utmärkelser. Dess stora styrka är att den berättar historien om en hel rad personer som berörts av krisen, inte minst personer som direkt drabbats av den, och om hur hela grannskap och samhällen har drabbats.

”The modern opioid epidemic has a cast of thousands — drug developers, pharmacists, doctors, dealers, addiction specialists, and of course, users and their families — and Macy interviews so many of them that it can be hard to keep all the characters straight. But their stories drive the crisis home far more powerfully than statistics.”
The Boston Globe

AmericanOverdose_front
American Overdose – Chris McGreal (PublicAffairs)

Mer begränsad geografiskt än Dopesick, men också tätare berättad, inte minst om läkemedelsbolagens girighet och förslagenhet.

”In many ways, McGreal’s book reads like a white-collar The Wire, with a cast of characters determined to exact as much money as possible regardless of the human cost. […] That the large majority of its victims were white was not due to any kind of racial targeting; but that they hailed disproportionately from the impoverished towns of Appalachia, where OxyContin was known as ‘hillbilly heroin’, does account for why so little interest was taken in their plight by the authorities.”
The Guardian

9780525511106

Pain Killer – Barry Meier (Random House)

Det här är en mycket välskriven klassiker i ämnet, som riktar den kritiska udden mot Purdue Pharma, som nyligen ingick en förlikning med Oklahoma, sedan staten stämt bolaget. Lägger stor vikt vid företagets agressiva marknadsföring och bagatellisering av riskerna.

Ur förlagsreklamen:

Läs mer:

Opioid Epidemic  New York Times

”The Family That Built an Empire of Pain”The New Yorker

Lyssna:

Opioid Epidemic – National Public Radio

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

Ny briljant bok om the Troubles, konflikten i Nordirland

9780385521314

Patrick Radden Keefe
Say nothing: A true story of Murder
and memory in Northern Ireland
Doubleday

“All wars are fought twice, the first time on the battlefield, the second time in memory.”
— Viet Thanh Nguyen

I december 1972 tränger sig maskerade män och kvinnor in i Jean McConvilles lägenhet i Divis Flats, Belfast. McConville var 38 år gammal och hon levde ensam med sina 10 barn, sedan hennes make dött i cancer. De maskerade personerna för med sig McConville, vars barn förtvivlat klänger sig fast vid henne.

En av de äldre pojkarna frågar om han får följa med sin mor, och får ett jakande svar. Barnen blir lite lugnare. Men när de maskerade personerna föser in Jean McConville i en bil väser en av dem till pojken: ”Fuck off.” Det var sista gången barnen McConville såg sin mor i livet. Flera av dem var så små att de i vuxen ålder inte kunde minnas hur hon såg ut.

Med denna episod inleds Say nothing, skriven av den amerikanska journalisten Patrick Radden Keefe. Episoden och dess senare utveckling i boken är central, en slags ramberättelse, men boken skildrar stora delar av the Troubles som konflikten i Nordirland kallas: Bloody Sunday, Bloody Friday, den allt skarpare gränsen mellan katoliker och protestanter, Falls Road och Shankill Road, katolska och protestantiska paramilitärer, bombdåd och politiska mord, det växande antalet brittiska militärer i Nordirland, Bobby Sands och Dolours Price och hungerstrejkerna, spionage, kontraspionage och infiltration, Gerry Adams politiska karriär och framväxten av Sinn Féin, Margaret Thatcher och senare, när en lösning på konflikten tycks möjlig, Bill Clinton och Tony Blair.

Bokens titel anspelar på ett talesätt och en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever You Say, Say Nothing”. Patrick Radden Keefe skildrar rädslan, misstänksamheten och paranoian som präglade the Troubles, och jag tror att en av hans teser eller utgångspunkter är att man fortfarande inte kan tala om vissa saker, exempelvis vad som hände Jean McConville. Vissa hävdade att hennes misstag var att hjälpa en sårad brittisk soldat. Andra att hon via en sändare stod i direkt förbindelse med britterna. Enligt en tredje berättelse hade hon dessutom blivit varnad, men tog ändå upp förbindelserna.

Jag tror att man kan kalla konflikten i Nordirland både för ett gerilla- och inbördeskrig, vilket tillsammans med det etniskt-nationalistiska inslaget säkert bidrog till bitterheten med vilket det utkämpades. En jämförelse, trots många skillnader, kanske kunde vara krigen i Jugoslavien, där grannar, oavsett om de var kroater, serber eller bosniaker, plötsligt förväntades strida mot varandra. Det verkar ligga någonting i att inbördeskrig ofta är de mest oförsonliga krigen.

Och ju bittrare ett krig eller en konflikt är, desto svårare är det antagligen både att urskilja nyanser i minnena och nå någon slags försoning. En sak som förvånade mig med den här boken, apropå den påtagligt paranoida stämningen, är att I.R.A. (Provos) tydligen var infiltrerat av polis och militär i mycket hög utsträckning. Enligt Radden Keefe infiltrerades till och med Provos interna säkerhetsenhet.

Say Nothing har drag av true crime, den är genuint spännande och har skönlitterära kvaliteter, men framför allt är det en mycket välskriven och gripande historik över delar av the Troubles, med inriktning på hur radikaliseringen i en sån här konflikt fungerar, hur destruktiv konflikten är för hela samhället samt olika aspekter av minne/historia och eventuell försoning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

”Den mest skrämmande bok jag läst”

image

David Wallace-Wells
The Uninhabitable Earth
A Story of the Future
Allen Lane

”Den mest skrämmande bok jag läst.”
— New York Times

David Wallace-Wells är redaktör på New York magazine, och för två år sedan skrev han en artikel om vad som skulle kunna hända om vi struntade i att motverka klimatförändringarna eller om vi gjorde för lite för sent: ”The Uninhabitable Earth. Famine, economic collapse, a sun that cooks us: What climate change could wreak — sooner than you think.” Artikeln blev snabbt en av de mest lästa och virala i tidskriftens historia.

Man kan lätt föreställa sig att åtskilliga förläggare ville att Wallace-Wells skulle skriva en bok i ämnet, och nu har den slagit ned som en bomb: The Uninhabitable Planet. Den har snabbt blivit en bestseller, kritiken är till övervägande delen mycket positiv.

Och boken börjar i samma ödesmättade stil som artikeln: ”It is worse, much worse, than you think. The slowness of climate change is a fairy tale.” Wallace-Wells gör inte anspråk på att förklara vetenskapen bakom klimatförändringarna. Syftet med boken är att förmedla hur klimatförändringarna kommer att påverka oss människor och jorden under vissa givna förutsättningar.

Lite förenklat kan man säga att boken består av tre delar. I den första presenteras bokens program, om man kan kalla det det. Wallace-Wells tycker att situationen börjar bli så akut, och mänsklighetens reaktioner så yrvakna, att han tycker att det är god tid att berätta också vad som kan hända i värsta fall.

I den andra delen av boken redovisas vad som kommer att hända avseende olika fenomen vid en uppvärmning av jorden med 2, 4, 6 grader och ibland ännu mer. Extremväder av olika slag kommer att härja jorden över. Orkanerna blir vanligare och mer förödande. Värmen i vissa områden kommer att göra stora delar av jorden obeboelig, enligt vissa prognoser kommer hundratals miljoner människor tvingas på flykt och skogsbränderna i Sverige, Grekland och Kalifornien ger bara en föraning om vad som komma skall. Världsstäder och stora delar av vissa länder, Bangladesh ligger särskilt illa till, hamnar under vatten. Många av prognoserna får vissa så kallade postapokalyptiska romaner att framstå som söndagsutflykter. Det är verkligen värre, mycket värre, än man kunnat föreställa sig. Det är skrämmande.

Jag tycker att den andra delen av boken är mest svårläst. Fakta som är snudd på omöjlig att ta till sig staplas på varandra. Den tredje delen är mer lättläst och, tycker jag, den bästa. Wallace-Wells bedriver här ideologi- och civilisationskritik. Nyliberalismen är inte lösningen, den är snarare orsaken till klimatproblemen. Och, besläktad med den, en djupt rotad utvecklingsoptimism. Och fantasier om att kolonisera mars, flyttar bara fokus från vad som verkligen måste göras. Wallace-Wells tycker att det är bra att vi som individer tar vårt ansvar, flyger mer sällan och köper elbilar, men om jag förstår honom rätt så anser han att vi måste föra upp frågan på högsta politiska nivå: Rösta på de politiker och partier som har den smartaste och mest ambitiösa miljöpolitiken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

50 hysteriskt roliga litterära vykort signerade Tom Gauld

the-snooty-bookshop-cards-cover-9781786891525.440x0

Tom Gauld
The Snooty Bookshop
Canongate

Tom Gauld är, tycker jag, en av samtidens mest egensinniga illustratörer. Han har gjort omslag till New Yorker och egna böcker, men mest känd är han förmodligen för sina serier i The Guardian. De handlar, på ett eller annat sätt, om litteratur och får mig att tänka på Monty Python, som kunde skämta om Marcel Proust och grekiska och tyska filosofer. Det kanske kan betraktas som exkluderande, men inte som ett uttryck för snobbism. Det här var bara en del av deras humor.

På samma sätt kan Tom Gauld bygga ett skämt på att man är bekant med hur Jonathan Franzen förhåller sig till sitt kändisskap, men oftast räcker det med att man gillar böcker och litteratur för att man ska uppskatta humorn. I The Snooty Bookshop samlas 50 av Gaulds serier i form av lika många vykort.

Många av Gaulds serier befolkas av docklika och aningen morbida figurer. De befinner sig i miljöer som bokhandlar, bibliotek och förlag, vars interiörer ofta är groteskt uppförstorade (se omslaget ovan). Serierna är ofta påtagligt koncentrerade, de vittnar om en stor kärlek till och kunskap om böckernas värld och Gaulds humoristiska tajming är enastående. Många serier är mer konceptuella, vissa bygger på en slags upprepningshumor.

gggg
© Tom Gauld

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Sigrid Rausing:”Malström”

9789100166618 (1)

Sigrid Rausing
Malström. En memoar
Övers. Rebecca Alsberg &
Sigrid Rausing
Albert Bonniers Förlag

Sommaren 2012 hittas Hans Kristian Rausings maka, Eva Rausing, död i parets våning i London. De hade brottats med drogberoende i flera år. Hans Kristian hade, antagligen i yttersta förtvivlan, kanske också förvirring, täckt över sin döda hustru med diverse kläder, nästan som om han hade velat begrava sin hustru och samtidigt ha henne kvar i sin närhet. När polisen hittade hennes kvarlevor hade hon varit död i två månader. Dödsorsak: överdos. Tabloiderna satte genast igång sitt maskineri av skvaller och spekulationer

Sigrid Rausing, som äger och driver den anrika tidskriften Granta och förlaget Granta Books, är Hans Kristians syster. Hon drabbades av en chock när budet om Eva Rausings död nådde henne. Malström är en självbiografisk essä, en gripande meditation om missbrukets natur, och en lyrisk och fragmentarisk memoarbok.

Jag föreställer mig att Sigrid Rausing började skriva boken när chocken hade släppt sitt grepp om henne, men när hon fortfarande var behärskad av sorgen. Rösten som stiger upp från sidorna är stark, poetisk och klar, som det står på bokens baksida, men den är också sorgset letargisk, kanske till och med deprimerad. Det är som om rösten inte bara söker svaret på en familjetragedi, det är som om den försöker skapa reda i ett deprimerat medvetande. Depressionen pågår i texten.

Barndomsminnen varvas med resonemang om såväl beroende som medberoende. I bakgrunden skymtar Sigrid Rausings ej namngivne man, som verkar stå beredd att skänka tröst närhelst sorgen blir för svår att hantera. Malström är en kort, tät bok. Rausing gör inte anspråk på att vara specialist på missbruk; hon kretsar hellre kring en fråga, än hon levererar tvärsäkra svar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner