Kategoriarkiv: Recensioner

Goodreads medlemmar gillar inte böcker om kvinnor skrivna av kvinnor

Lit Hub gör Ruth Madievsky en spaning: ”Why Does Goodreads Have a Problem with Fiction by Women, About Women?” Hon har noterat att rader av böcker skrivna av prominenta kvinnliga författare får låga betyg på Goodreads, som ägs av Amazon och är världens i särklass största sajt för läsarrecensioner och betygsättning av böcker.

Madievsky nämner det klassiska Bechdel-testet som kan användas för att utvärdera hur kvinnor porträtteras litterärt. Det är enkelt. Man svarar bara på frågan: Handlar boken om två kvinnor som samtalar om något annat än män. Om svaret är ja, har boken klarat testet.

Madievsky introducerar Madievsky-regeln: ”3.5 stars on Goodreads is the sweet spot for contemporary literary fiction written by women about women.” Betygen är njugga hävdar Madievsky, och räknar upp ett tjugotal böcker och deras snittbetyg, bland dem The Idiot av Elif Batuman (3.64), Pizza Girl av Jean Kyoung Frazier (3.4) och Ett år av vila & avkoppling av Ottessa Moshfegh (3.73).

Madievsky tror att de låga betygen på Goodreads bland annat beror på att dagens kvinnliga litterära karaktärer onanerar och menstruerar en hel del, de knullar och skiter i en utsträckning som tidigare kvinnliga karaktärer sällan tilläts. Ottessa Moshfegh är expert på det här, det är nästan ett genomgående drag i hennes författarskap.

Till att börja med är hennes kvinnliga karaktärer i regel icke älskvärda, och så tänjer hon på gränserna för vad en kvinnlig karaktär kan göra. Huvudpersonen i Ett år av vila & avkoppling arbetar på ett hippt galleri i New York. Hon går dit en sista gång, men innan hon lämnar galleriet sätter hon sig ned och skiter på golvet mitt i galleriet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Recensioner

Yoko Tawada: Sändebudet

Yoko Tawada
Sändebudet
Övers. Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan

Japan har drabbats av en irreversibel katastrof och har isolerat sig från omvärlden. Det kulturella klimatet blir alltmer inskränkt, utländska ord förbjuds. Så långt skiljer sig inte Yoko Tawadas roman Sändebudet från andra dystopier, men den liknar inte mycket jag läst av det här slaget. Barnen är så försvagade att de knappt orkar gå, medan de äldre bara tycks bli mer och mer vitala. Gamla lagar och regler, både juridiska, kulturella och biologiska, är satta ur spel. Samhället har förändrats i grunden.

Det är en märklig berättelse, märkligare än något jag läst av Haruki Murakami, som gärna införlivar absurda och surrealistiska element i sina berättelser. Skrev J.W. McCormac i BOMB om Sändebudet: ”Charming, light and unapologetically strange”.

Berättelsen handlar om den lille pojken Mumei och hans gammelmorfar Yoshiro. Trots omständigheterna – Yoshiri måste försöka vänja sig vid tanken på att överleva sitt barnbarnsbarn och själv leva för evigt – är Sändebudet en förvånansvärt humoristisk och ljus berättelse, inte minst eftersom relationen mellan Mumei och Yoshiro är så kärleksfullt och ömsint skildrad.

Utochinvänd dystopi

Mumei är klok, på gränsen till vis. Han ser ljust på tillvaron och sprider glädje omkring sig. Yoshiro oroar sig emellertid ständigt för sitt gråhåriga och bräckliga barnbarnsbarn. Hans del av berättelsen är ofta tillbakablickande, så att skillnaden mellan Japan före och efter katastrofen blir helt tydlig. Förlaget beskriver romanen som en ”utochinvänd dystopi”.

Sändebudet är en mångskiktad, nästan lite kaotisk roman. Den är en meditation över döden. Man kan säga att den utspelar sig i ett Japan post-Fukushima och post-Hiroshima, och är tydligt civilisationskritisk. Den är även en satir över dagens Japan.

Japansk estetik

Det saknas en egentlig intrig, på så vis kan man tala om en likhet med Murakami och, tror jag, en mer allmän japansk estetik, som är vanlig även inom filmen, som i Ålen av Shohei Imamura och Kikujiros sommar skriven och regisserad av Takeshi Kitano.

Stilen har drag av magisk realism, men växlar också över i filosofiska abstraktioner. Bitvis tycker jag att Sändebudet har ett essäistiskt och antroprologiskt drag, den berättar mycket om seder och bruk, mat, och jämförelser mellan före och efter katastrofen. Det är en mångskiftande och oförglömlig läsupplevelse – vild och vacker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mäktig pjäs om sovjetisk möbel-dizayn

Soviet_Design_Dusk_Jacket.indd

Kristina Krasnyanskaya & Alexander Semenov
Förord: Elizaveta Likhacheva & Christina Lodder
Soviet Design From Construtivism to Modernism 1920-1980

Scheidegger & Spiess

Sovjetisk arkitektur och grafisk design har ägnats stor uppmärksamhet, medan inrednings- och möbeldesignen har behandlats styvmoderligt. Den har behandlats lite som den pinsamma kusinen från landet eller en dålig kopia av internationell design. Den har betraktats som en ö utan kontakt eller utbyte med den västeuropeiska och amerikanska designen. Den tre kilo tunga pjäsen Soviet Design utmanar och nyanserar bilden.

Utgivaren Scheidegger & Spiess, ett framstående schweiziskt kvalitetsförlag, är specialiserade på utställningskataloger, men det är inga sladdriga häftade publikationer man ger ut, utan vackra och in i minsta detalj välgjorda praktverk, som står på egna ben. Den här volymen innehåller 257 färgbilder och 171 svartvita bilder. Det är sällsynt njutbart och spännande att bläddra i och läsa Soviet Design.

Soviet-Design_p374-375_Example-All-Union-Competition_1972

Examples of interior design showcased at the All-Union Competition for the Best Model Furniture for Residential and Public Buildings. © All-Union exhibition catalogue, 1972.

Soviet-Design_p315_Canteen-building-lake-Sevan _Kochar-Mazmanyan_1969

Gevorg Kochar, Mikhael Mazmanyan. Canteen building at the Sanatorium for Writers on Lake Sevan in Armenia (1969). Photo Mikhail Churakov. 1970s–1980s. © Shchusev State Museum of Architecture collection.

Det är många stilar och riktningar att hålla reda på – konstruktivism, nyklassicism, Art Deco, Sovjetisk Art Deco, Sovjetisk nyklassicism, funktionalism, Soviet Ampir / Stalinsky Ampirpost-konstruktivism, modernism, senmodernism – och en tidslinje över hur de avlöste och överlappade varandra skulle ha varit till hjälp. Jag löste det med att föra anteckningar.

Idealhemmet

De olika stilarna och riktningarna avlöste varandra snabbt, eftersom det var staten, snarare än marknaden, modet och smaken, som styrde vad som producerades. Staten sanktionerade hur sovjetmedborgaren hem borde se ut. Men man tog en viss hänsyn till vad som efterfågades, eller kanske snarare vad man trodde efterfrågades. Möblerna måste även anpassas efter produktionsresurserna.

Men den konstruktivismen raderades inte ut under Stalin-eran; den levde vidare som en påminnelse om guldåldern under Sovjets utopiska första fas. Kraftigt förenklat, som förlaget formulerar det – boken tecknar en rörelse från den avant-gardistiska konstruktivismen till  Art Deco och tillbaka till det avant.gardistiska och Bauhaus.

Flera recensenter har utnämnt boken till ett standardverk. Som gåva eller julklapp till någon designintresserad passar Soviet Design perfekt – den är vacker och välgjord. Det är en manlig historia, framträdande personer i det biografiska avsnittet: El LISSITZKY, Karo HALLABYAN och Solomon LISAGOR.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Nana Kwame Adjei-Brenyah: Friday Black

hbg-title-9781787475991-25 (1)
Nana Kwame Adjei-Brenyah
Friday Black
riverrun

Friday Black has the thrilling strangeness of George Saunders but driven by a deep and justified anger about the racism and violence that constitute the bedrock of American society. It’s a rollercoaster ride.”
Mark Haddon, Observer

2018 var novellsamlingen Friday Black en av de hetaste debutböckerna, och den är fortfarande riktigt het, för att den anknyter till flera Black Lives Matter-teman, och den historiska rasismen, på ett smart sätt, men lika mycket för att den har ett sagolik driv och lyckas med konststycket att blanda det dystopiska och djupt tragiska med det hysteriskt humoristiska.

Blurbade George Saunders: ”An excitement and a wonder”

Faktum är att Adjei-Brenyah har åtskilligt gemensamt med George Saunders som ju är en mästare på hårt skruvade dystopiska och svartkomiska noveller.

En detalj – både Saunders och Adjei-Brenyah är roade av att hitta på fiktiva varumärken och produkter. De skriver en hel del om ohejdad konsumism. En novell handlar om en försäljare i en klädbutik, som avslöjar alla sina trick för att få kunderna att handla mycket mer än de anade att de ville. Adjei-Brenyah har jobbat i butik.

I den första novellen talar huvudpersonen om hur han han kontumierligt skruvar upp och ned sin svarthet på en tiogradig skala, med hjälp av kläder, mimik, språk och kroppsspråk. Med en hoodie stiger svartheten kraftigt, med en städad skjorta och ett leende kan man till och med slippa bli förföljd av väktare i ett exklusivt köpcentrum eller varuhus. Det här är naturligtvis något de flesta av oss gör hela tiden, mer eller mindre medvetet, men för en ung svart man kan det vara förenat med livsfara att ta på sig en hoodie.

En vit man går med sina två barn, en dotter och en son, till ett bibliotek. Utanför biblioteket möter de fem svartklädda svarta barn och ungdomar. Mannen uppplever att hans barn är i fara, så han går till sin bil och hämtar en motorsåg och kapar sedan de fem svarta barnens huvuden, som i en splatterfars.

Varför hade mannen en motorsåg i bilen? Vore det inte bättre att sätta barnen i bilen och åka någon annanstans? På vilket sätt skulle de svarta barnen ha utgjort ett hot? Försvarsadvokatens linje är att hans klient älskar Amerika, men att han älskar sina barn ännu mer. Det är naturligtvis helt barockt och osannolikt, men om man byter ut motorsågen mot ett handeldvapen blir episoden något mindre osannolikt.

”Adjei-Brenyah dissects the dehumanizing effects of capitalism and racism in this debut collection of stingingly satirical stories… Adjei-Brenyah has put readers on notice: his remarkable range, ingenious premises, and unflagging, momentous voice make this a first-rate collection.”
Publishers’ Weekly (Starred Review)

Novellerna är också fulla av smarta och elaka referenser till verkliga händelser, som när Donald Trump satte in en annons i en tidning 1989 och krävde att staten New York skulle införa dödsstraffet, i samband med att han fördömde the Central Park Five, fem svarta och latinos som dömdes för en brutal våldtäkt i New York City. Trump krävde inte uttryckligen att de fem ungdomarna skulle avrättas. Problemet var att det visade sig att de var oskyldigt dömda. Trump bad naturligtvis inte om ursäkt, men fällde en kommentar, som påminner om hans Charlottesville-kommentar:

”‘You have people on both sides of that,’ he said at the White House. ‘They admitted their guilt.'”
NYT

I USA är det mycket vanligt att oskyldigt dömda, särskilt svarta, erkänner sig skyldiga, för att få ett kortare straff.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tidiga morgnar, tomma gator, nytt vackert Stockholm

thumbnail_Repro WhatHappens 0

Foto & Design: August Eriksson
What Happens When Nothing Happens
Text: Kristoffer Leandoer
Övers. Katherine Stuart
Skreid / Art and Theory Publishing

””If you were to position the 66 photographed places on a map of Stockholm, no secret pattern would emerge.”
Kristoffer Leandoer

Det låter naturligtvis som en klyscha men August Erikssons bok med foton från Stockholm – What Happens When Nothing Happens får mig att upptäcka min hemstad på nytt. Så känns det verkligen. Stockholm är vackert, också där man minst anar det. Boken väcker Wanderlust.

Eriksson har, under tre år, gått ut i Stockholm, vandrat under sena nätter eller tidiga morgnar. Gatorna är städade, bara ett litet fåtal bilar syns, parkerade, stockholmarna sover, men i Rålambshovsparken syns en hare på en gångstig inbäddad i grönska.

All images: © 2020 August Eriksson, Art and Theory Publishing, and Skreid Publishing.

thumbnail_Repro WhatHappens_02

Boken utgörs av 66 foton och en fin introducerande text av Kristoffer Leandoer. Han gör läsaren uppmärksam på att Eriksson har plåtat flera fotoserier, inte minst i Japan, som bygger på promenader, exempelvis längs pilgrimsrutter och i enlighet med principer för meditation. Skriver Leandoer om kontinuiteten:

”In this project, he has used the same approach, the same two legs, to walk away from the familiarity of his home – to achieve an alienation, to be able to return to a familiar place and seeing it again for the first time.”

thumbnail_Repro WhatHappens_04

thumbnail_Repro WhatHappens_05

thumbnail_Repro WhatHappens_19

thumbnail_Repro WhatHappens_20

thumbnail_Repro WhatHappens_21

Skreid Publishing Stockholm
Art and Theory Publishing

Den här boken, vacker och välgjord, blir en fantastisk gåva eller julklapp till någon som älskar sitt Stockholm, till någon som flyttar tillbaka till Stockholm eller till någon som besöker Stockholm för första gången. Det finns en lista över de 66 platserna längst bak i boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

L. Moholy-Nagy: Painting, Photography, Film

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bb8-moholy-nagy-e1604590162569.png

L. Moholy-Nagy
Painting, Photography, Film

Bauhausbücher 8
Övers. Jillian DeMair & Katrin Schamun
Lars Müller Publishers

”The enemy of photography is the convention, the fixed rules of ‘how to do.’ The salvation of photography comes from the experiment.”
 — L. Moholy-Nagy

Den första meningen i L. Moholy-Nagys verkligt banbrytande och fortfarande aktuella bok Painting, Photography, Film [Malerei, Photographie, Film, 1925]:

”This book is a defense of photography, which many people still think of as an inferior mechanical operation. But its productive character as a means of expression and creation is almost unknown.”

När den mångkunnige ungraren L. Moholy-Nagy (1895–1946) kom till Berlin var det nästan som om den kreativa miljön var förberedd för att passa honom. Han erbjöds en plats vid Weimars Bauhaus 1923, men det dröjde inte länge innan han tillhörde den inre kretsen av Bauhaus kreativa genier. När skolan flyddade till Dessau, sjösatte Moholy-Nagy och Walter Gropius ett fruktsamt projekt. De delade på redaktörsskapet för bokserien Bauhausbücher.

Inom parentes sagt: Det borde skrivas mer om kvinnorna på Bauhaus.

Painting, Photography, Film, bok nummer 8 i serien, var verkligt banbrytande och på sätt och vis profetisk. Han menade, redan 1925, att både foto och film åtminstone borde ha jämbördig status med andra konstarter. Det dröjde ett tag innan det blev så – om det ens är det nu?

Det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers gav ut en hel rad Bauhaus-böcker 2019, då det var 100 år sedan skolan, verkstaden och kollektivet grundades. Lars Müller har lagt ned mycket möda och kunskap på att göra böckerna attraktiva och i linje med originalen.

”Als wahres publizistisches Highlight im Bauhaus-Jubiläumsjahr macht Lars Müller Publishers […] einer internationalen Leserschaft vier Bände der von Walter Gropius und László Moholy-Nagy herausgegebenen Bauhausbücher neu zugänglich.”
Cold Perfection

Bauhaus-böckerna trycks på tyska och engelska och i den engelskspråkiga utgåvan av Malerei, Photographie, Film har man så långt det varit möjligt försökt efterlikna Moholy-Nagys distinkta och anslående typografi. Skyddsomslaget är också troget originalet, även om titeln är på engelska. Boken är bunden i gult tyg med röd text, precis som originalet. Det ganska omfattande bildmaterialet – som illustrerar fotografiets och filmens möjligheter – är detsamma som i originalet. Det är bokkonst på hög nivå.

Jag vill verkligen rekommendera ett besök på Lars Müller Publishers hemsida, med de olika Bauhaus-publikationerna, exempelvis en helt underbar faksimilutgåva av Bauhaus tidskrift: Red. Lars Müller, bauhaus journal 1926–1931.

bauhaus-journal-e (1)

De flesta böckerna kostar 3-400 kr och funkar naturligtvis perfekt som gåva eller julklapp till någon som är intresserad av foto, film, typografi, arkitektur, design och vackra och välgjorda böcker. Klicka här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

reconstruction shibuya tokyo black / white

thumbnail_IMG-2051 (1)

HIRANO Satoshi
Reconstruction
Steidl

Japan har en världsledande tradition av svartvitt foto, inte minst med bilder från den fascinerande och mytomspunna megastaden Tokyo. HIRANO Satoshi gav sig in i hjärtat av Tokyo, det överdådiga shopping- och nöjesdistriktet Shibuya där det i anslutning till den gigantiska tågstationen genomförts massiva ombyggnationer, delvis som en förberedelse inför de uppskjutna Olympiska Spelen.

Det är också i Shibuya det berömda övergångsstället ligger, där det från fem olika riktningar kan gå 2500 fotgängare samtidigt. Där, bland ombyggnationerna i Shibuya verkar det som om HIRANO Satoshi finner en del av Tokyos själ, i foton som både väcker associationer till staden som utopi och dystopi. De starka, nästan överdrivna, kontrasterna mellan svärta och skarpt ljus – kanske från ett svetsaggregat eller fordon – gör fotona vackra på gränsen till det overkliga, trots den dominerande realismen. Fotoserien är en fin arbetsplatsskildring.

Steidl har inte sparat på krutet, vare sig kunskaper eller resurser, när man publicerat Reconstruction. Shibuya, 2014-2017, ett av de vinnande bidragen i Steidls asiatiska fototävling. Man hittar hela tiden nya detaljer i bilderna; vid en första genombläddring är det spelet mellan ljus och mörker som är mest framträdande – kompositionerna har ett visst släktskap med Hieronymus Bosch – först senare upptäcker man alla människor, åskådare och arbetare. Filmen Metropolis är kanske en ännu rimligare association. Det är hursomhelst en verkligt vacker bok.

105_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

002_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

076_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

009_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

004_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

Missa inte ett besök på Steidls hemsida, fullmatad med nytt foto i världsklass och nya upplagor av 1900-talsklassiker, som annars kan vara mycket svåra och dyra att få tag i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från källarhålet

1399361722831009

Fjodor Dostojevskij
Anteckningar från källarhålet
Övers. & efterord: Ulla Roseen
Bokförlaget Atlantis

Fjodor Dostojevskij går ut hårt i inledningen till hans till omfånget ganska modesta roman Anteckningar från källarhålet (1864). De två inledande raderna är klassiska, de anger tonen och är tveklöst löftesrika:

”Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter.”

Romanen, vars första del har formen av en vindlande och associativ monolog, är ett radikalt NEJ! formulerat utifrån ett bottenläge, källarhålet, som snarare verkar vara en påver lägenhet, men den namnlöse berättaren, en före detta byråkrat har minsann någon slags betjänt. Det är nog inte fel att betrakta källarhålet i första hand som en existentiell lägesbeskrivning.

Berättaren rasar mot upplysningen och allt den är förknippad med: rationalism, logik, kalkyler, utilitarism, naturvetenskaperna och deras orimliga anspråk, utvecklingsoptimism, progressiv liberalism, även små stapplande steg mot en välfärdsstat, läkare och medicinens orimliga anspråk, den utopiska socialismen och mycket, mycket mer. Med ett ord, han är reaktionär. Och han skulle knappast uppskatta vår tid, eftersom den i så hög utsträckning, på gott och ont, är präglad av upplysningen.

Den namnlöse berättaren är ett utmärkt exempel på det som brukar kallas en opålitlig berättare, och han är en typisk antihjälte. Hans bittra utgjutelser, sågningar av allt som är nymodigt och avundsjuka på det som fattas honom är inte särskilt sympatiska drag, men som antihjälte funkar han perfekt. Jag vet inte om Dostojevskij skulle gilla det, men jag tycker att åtskilliga delar av romanen är hysteriskt roliga. Det är lite som att läsa Beckett, fast det är något mindre humoristiskt.

Vad har Dostojevskij eller berättaren att erbjuda som alternativ till upplysningens gradvisa nedsläckning av allt ljus. Saxat ur förlagets presentation:

”Här går han för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja, människans rätt och skyldighet att vilja det oförnuftiga, att tro det orimliga, att ge sig det levande livet i våld.”

Enligt Wikipedia har Anteckningar från källarhålet utsetts till världens första existentialistiska roman. Jag vet inte men jag tycker att det finns tydliga existentialistiska spår redan i Gilgamesh-eposet. men det är en storartad roman, man glömmer inte antihjältens röst i första taget.

dostojevskij_brott_och_straff_1_omslag_inb

Jag tycker inte att man kan reducera romanen till en förövning till de stora romanerna, Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov. Man kanske kan se den som en idéroman som lägger den filosofiska grunden till de senare romanerna? Jag tycker hursomhelst mycket, mycket om den här boken.

Jag tycker att den namnlöse berättaren är besläktad med Pär Lagerkvists huvudkaraktär i Dvärgen (ytterligare en fenomenal bok), en ondskefull dvärg som intrigerar på bästa Game of Thrones-manér vid ett hov i renässansens Italien. Boken har kallats ”en studie i ondska”. Hans sätt att orera och mässa påminner om den namnlöse berättaren i Dostojevskijs roman; den namnlöse berättaren talar dessutom om en ondskefull dvärg, men det kanske bygger på sekelgamla och spridda fördomar mot kortväxta?

Jag tycker även om Ulla Roseens efterord och översättningen, som är lika solid som smidig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Knut Hamsun: Sult

remote

Knut Hamsun
Sult

(bokmål)
Gyldendal

”Sult er begynnelsen til mine bøker.”
— Knut Hamsun till Georg Brandes

”Det var i den tid jeg gikk omkring og sultet i Kristiania, denne forunderlige by som ingen forlater før han har fått merker av den…”
— Första meningen i Sult

Jag tänker mig att den ej namngivne jagberättaren i Sult (1890) är besläktad med Arvid Falk, August Strindbergs alter ego, i Röda rummet (1879).

strindberg_roda_rummet_omslag_inb_0

Det är nerviga, kraftfulla, på gränsen till explosiva, och ganska korta berättelser om att frilansa som journalist i Kristiania respektive Stockholm. Båda vill livnära sig på skrivandet, båda försöker finna sin identitet, sin plats i tillvaron och sina moraliska gränser.

dostojevskij_brott_och_straff_1_omslag_inb

Jag tänker mig även att den ej namngivne berättaren i Sult är besläktad med en av världslitteraturens mest namnkunniga gestalter, Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs mästerverk Brott och straff. Både berättaren i Sult och Raskolnikov lever under mycket knappa förhållanden, ja berättaren i Sult svälter ju. Han sväljer saliv i hopp om att det ska dämpa hungern något. När han vid ett tillfälle har möjlighet att få äta kött på en restaurang säger kroppen ifrån – han kastar upp. Han tappar även hår och det märks på omgivningens reaktioner att han är i dåligt skick. Servitrisen på restaurangen frågar honom, nästan vädjande, om hon får bjuda på en öl. Han tackar nej.

hamsun_svalt_omslag_inb

Men det är inte bara kroppen som tar stryk, den ständiga hungern gör honom psykiskt skör, utpräglat melankoliska perioder följs av korta episoder som är lite åt det maniska hållet. Under en sån episod försöker han lura kassörskan på ett bageri; han säger att han förbeställt och betalat varor i förväg. Sult är en roman om fattigdom, radikal brist, hemlöshet och kamp. Det är omöjligt att inte engagera sig i berättarens kamp. Det kanske är denna kamp Karl Ove Knausgård tar avstamp ifrån med sin boktitel Min kamp?

Jag tycker att den ej namngivne berättaren i Sult kan mäta sig med Raskolnikov. De är i högre grad än Arvid Falk ambivalenta personer och mer i samklang med sina respektive städer, ja stundtals är det nästan som om de blir ett med sina städer, med städerna och språket. Det är en porösare gräns mellan dem och Kristiania respektive S:t Petersburg.

Jag läste romanen första gången för kanske 30 år sedan, då i svensk översättning – det var och är något av det coolaste och mest gripande jag läst – och valde nu att läsa den på bokmål för att testa hur det skulle funka, för att se om texten blev ännu råare på norska. Jag tycker att det var hyfsat lätt att läsa på bokmål, lättare än att förstå talad norska och det var helt klart en upplevelse att läsa den på originalspråk. Men det finns också goda skäl att läsa Sult på svenska, nämligen Henrik Petersens hyllade översättning, Svält, samt hans mycket värskrivna för- och efterord.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Samuel Beckett: I väntan på Godot

beckett_i_vantan_pa_godot_omslag_inb_0

Samuel Beckett
I väntan på Godot
Övers. Magnus Hedlund 
Modernista

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”If I knew who Godot was, I would have said so in the play.”
— Samuel Beckett

Det är förmodligen det mest spelade 1900-talsdramat, älskat av såväl kritiker som publik. Det revolutionerade den moderna teatern och gjorde rent hus med alla aristoteliska regler rörande intrig, karaktärsutveckling och scenografi.

Själv kallade Beckett I väntan på Godot [En attendant Godot, 1953] för ”en tragekomedi i två akter” och det verkar troligt att kombinationen av tragedi och komedi har bidragit till att göra pjäsen så sällsynt populär. Det är inte Becketts allra bästa text, tycker jag, men det är helt säkert hans mest älskade.

samuel_beckett_foto_lutfi_ozkokSamuel Beckett. Foto: Lütfi Özkök

Platsen: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.”

Vännerna och älskarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) väntar på Godot. Övriga roller: slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky, samt en pojke/budbärare.

Den första händelsen eller icke-händelsen är typisk. Estragon försöker ta av sig sin vänstra känga. Det lyckas inte. Han försöker igen. Det lyckas inte. Samma sak upprepas i slutet av pjäsen. Försök som om och om igen misslyckas, missförstånd, stammningar, meningslösa upprepningar, minnesförlust…

Vem är Godot?

Men Vladimir och Estragon väntar troget på att den gåtfulle Godot skall dyka upp, vilket han inte gör, åtminstone två gånger. De väger för- och nackdelar med att hänga sig i trädet.

Beckett var nog på det klara med att pjäsen skulle bli betydligt mer intressant om han inte avslöjade vem Godot var. Många har tänkt sig att Godot är en frånvarande Gud; jag tänker mig att han kan representera ”meningen med livet” vilken som helst.

Lucky, Sisyfos och Helan & Halvan

Däremot dyker slavdrivaren Pozzo upp med sin slav, med det illa passande namnet Lucky. Pozzo är utstuderat grym och sadistisk, piskar Lucky och tvingar honom att bära en massa väskor. Han får inte ställa ned dem ens när han står still. När Pozzo och Lucky dragit vidare fortsätter Vladimir och Estragon med sina mellanhavanden och pajaskonster. De trasslar till det och bråkar, men visar också varandra ömhet. I slutet av pjäsen kommer en pojke med budet att Godot inte kan komma denna kväll, men att han ska komma följande dag.

I väntan på Godot är absurd, drastisk, farsartad och hysteriskt rolig. Den är vacker och poetisk på sitt alldeles egna vis. Jag tycker att pjäsen är som en otippat lyckad förening av element från Sisyfos-myten och Helan och Halvan. Den går utmärkt att läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner