Kategoriarkiv: Recensioner

Miguel de Cervantes: ”Don Quijote”

Don-Q-bild-fram-webb-450x716

Miguel de Cervantes Saavedra
Den snillrike riddaren Don Quijote av
La Mancha
Övers. Jens Nordenhök
Nilsson förlag

JA

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fernando Pessoa: ”The Book of Disquiet”

9780811226936

Fernando Pessoa
The Book of Disquiet: The Complete Edition
Red. Jerónimo Pizarro
Övers. Margaret Jull Costa
New Directions

 
”I like using words… For me, words are tangible bodies, visible sirens,  sensualities made flesh.”
— Fernando Pessoa
 
Den egensinnige portugisiske poeten, författaren och essäisten Fernando Pessoa (1888-1935) är inte bara en av det portugusiska språkets stora mästare, han är en av 1900-talets giganter. Det beror till stor del på en av hans böcker: Livro do Desassossego, engelska The Book of Disquiet (New Directions) och på svenska Orons bok (Pontes).

Pessoa försörjde sig som översättare från franskan och engelskan, han beskrivs ofta som en enstöring, men var en del av det portugisiska avantgardet, rörelser som intersektionismen och sensationismen, han var sällsynt beläst och han levde för att skriva. Han skrev så fort han fick tillfälle, på maskin eller för hand, på allt han kom över: på vanligt papper, i anteckningsböcker, på biljetter, restaurangnotor, baksidan av kuvert, reklamblad… Och han skrev i alla upptänkliga genrer.

Pessoa fick däremot väldigt lite publicerat under sin levnad, det mesta i litterära tidskrifter, men när han dog lämnade han efter sig (minst) två stora koffertar, en litterär skatt – litteraturforskarna har att göra i åtminstone 100 år – med texter, de handskrivna påstås vara svårlästa. Ur denna väldiga textmassa kunde man vaska fram Livro do Desassossego, som märkligt nog kom ut i bokform först 1982. Sedan dess har det kommit desto fler utgåvor på flera språk. Olika redaktörer och litteraturforskare har emellertid närmat sig det röriga textmaterialet på olika sätt.

Många har valt att presentera texterna tematiskt. Det har inte redaktören för New Directions utgåva gjort, Jerónimo Pizarro argumenterar för att man bör arrangera texterna i den ordning de tillkommit, vilket sönderdelar texterna i två faser, som skiljer sig åt med tio år. Lite förenklat kan man kan säga att den första delen består av något som skulle kunna kallas postsymbolistiska dagboksanteckningar och reflektioner, medan den andra delen är mer realistisk och konstlös, den präglas av Pessoas kärlek till Lissabon. Skriver Pizarro: ”As I see it, the landscape of The Book of Disquiet is not exactly the city of Lisbon, which so disquiets the protagonist; rather, it is Pessoa’s own malise or tedium that becomes the book’s landscape.”

Redan i unga år skapade Pessoa något han kallade heteronymer, enligt vissa beräkningar så många som 136 stycken. De påminner om pseudonymer, men varje heteronym försågs av Pessoa med en livshistoria, olika åsikter och  litterära stilar. Han ställde till och med deras horoskop. Den allvarsamma leken med heteronymerna drevs långt. Det påstås att Pessoa vid ett tillfälle skrev under en heteronym till en före detta lärare. Han påstod sig vara psykolog och att Pessoa hade begått självmord. Kunde hon möjligen berätta lite om hur hon uppfattade honom? Mer humoristiskt är att han kunde låta en heteronym attackera något som skrivits i en litterär tidskrift under en annan heteronym! Pessoa översatte ibland texter skrivna under en heteronym av en annan heteronym!

Pessoa skapade engelskspråkiga och franskspråkiga heteronymer, men de främsta och mest produktiva är Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Álvaro de Campos. De skrev enbart på portugisiska. Caeiro är Pessoas huvudsakliga poesiheteronym. Reis, de Campos och Pessoa är helt eniga om att han är Mästaren.

The Book of Disquiet är enligt den här utgåvan skriven av Pessoa och heteronymerna Vincente Guedes och Bernardo Soares, även om den senare av Pessoa kallades semi-heteronym: ”It’s me minus reason and affectivity.” Heteronymerna utgör på sätt och vis en nyckel till Pessoas projekt, om man kan kalla det det:

”I created various personalities. I create them constantly. Every dream, as soon as it is dreamed, is immediately embodied by an other person who dreams it instead of me. In order to create, I destroyed myself; I have externalized so much of my inner life that even inside I now exist only externally.”

Den här utgåvan av The Book of Disquiet kallas ”komplett”, men min gissning är det kommer att ges ut fler kompletta utgåvor och vem vet, kanske kommer man att hitta en tredje koffert full med dokument skrivna av Pessoa? Hursomhelst, boken består av 438 texter av vitt skild karaktär.

Den första postsymbolistiska delen, som tillskrivs Vincente Guedes, består till stor del av mestadels ganska korta melankoliska eller ultrapessimistiska reflektioner, aforismer, filosofiska och poetiska resonemang, maximer. Och råd om allt från relationer till läsning:

”Never read a book to the end, and never read it straight through, without jumping ahead.”

The Book of Disquiet kan verkligen läsas så, man kan bläddra och hoppa fram och tillbaka, även om de flesta är överens om att den andra delen, som tillskrivs semi-heteronymen Bernardo Soares är bättre rent litterärt sett.

Den första delen är en nattbok tydligt influerad av symbolismen – natten premieras framför dagen, sömnen och drömmarna premieras framför den upplysta vardagen, intuitionen premieras framför förnuftet, reflektionen premieras framför handlingen, svart sammet framför grova bommulstyger, poesin framför prosan, fiktionen framför verkligheten…

Ibland är det som om Pessoa/Guedes tömmer sin själ på innehåll och förvandlar den till en scen:

”I listed to myself dreaming. I rock myself to sleep with the sounds of my images… They fade from me into recondite melodies.
The sound of an image-filled phrase is worth a hundred gestures!
A metaphor can console one for so many things!
I listen to myself… I hear ceremonies taking place inside me.”

Eller när han beskriver sin själ som en dold orkester:

”I do not know what instruments, what violins and harps, drums and tambours sound and clash inside me. I know myself only as a symphony.”

Den andra delen, som alltså tillskrivs semi-heteronymen Soares, är betydligt mer berättande och realistisk. Soares är biträdande bokhållare på en textilfabrik och lever, precis som Pessoa, ett stillsamt och obemärkt liv. Soares har betydligt skarpare drag som karaktär, om man jämför med Guedes; den andra delen är mer berättande och romanlik.

Den andra delen är, bland mycket annat, en väldigt vacker hyllning till Lisabon, som nästan har drag av karaktär i boken:

”I love the Tejo because of the great city on its banks. I enjoy the sky because I see it from the fourth-floor window in a street in the Baixa. Nothing in the countryside or in nature can give me anything to equal the ragged majesty of the calm moonlit city seen from Graça or São Pedro de Alcântara. For me no flowers can match the endlessly varied colors of Lisbon in the sunlight.”

Det kanske allra märkligaste med The Book of Disquiet är att den är så trösterik, trots att den i så många avseenden vänder sig bort från världen, trots att den handlar om livsleda och förtvivlan. Men Soares har inget behov av att sträva efter och uppnå saker, allra minst status. Fantasin och litteraturen står över det, enligt Soares: ”Literature… seems to me the goal towards which all human effort should be directed.”

Det har som sagt kommit ut många utgåvor av Livro do Desassossego. Jag kan inte avgöra vilken upplaga eller översättning man bör välja, men jag tycker att det finns en poäng med att organisera dem kronologiskt, eftersom de tidiga och sena texterna skiljer sig så mycket åt. Men jag tycker mycket om den här utgåvan från New Directions med ett makaklöst omslag med Peter Mendelsund.

Den förmodligen coolaste utgåvan av Pessoas mästerverk är utgivet av det lilla oberoende brittiska förlaget The Half Pint Press. Den har prisbelönats, men är tyvärr slutsåld. Ett stort tack till Tim Hopkins för att jag fick publicera de här bilderna av ”boken”, som man kan föreställa sig att den såg ut när den hittades:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här kan du läsa mer om den här underbara utgåvan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Rachel Kushner: ”The Mars Room”

the-mars-room-9781476756554_hr

Rachel Kushner
The Mars Room
Simon & Schuster

I USA sitter det ungefär lika många fängslade, drygt två miljoner, som det finns invånare i tätorterna Stockholm och Göteborg sammantaget. Antalet kvinnliga fängslade motsvarar lite drygt 10% av alla fängslade, vilket ungefärligt motsvarar invånarantalet i Uppsala och Sundsvall sammantaget.

En kvinnlig intern, 29 år gamla Romy Hall, har huvudrollen i The Mars Room, Rachel Kushners tredje och fullständigt bländande roman. I romanens inledning transporteras Romy och tiotals medfångar i en buss till Stanville i Los Angeles, ett fängelse som är löst modellerat efter Central California Women’s Facility, även kallat Chowchilla, världens största kvinnofängelse. Kushner har besökt det dussintals gånger.

Kushner droppar små betydelsebärande detaljer, som hon noterat när hon gjort research, massor av research – kvinnorna transporteras till Stanville när det är minimalt med trafik på vägarna. Är det av säkerhetsskäl eller för att vanliga hederliga medborgare inte ska behöva bli påminda om Kaliforniens enorma fängelsepopulation?

Romy, som är romanens huvudsakliga berättare, ska avtjäna ett dubbelt livstidsstraff plus sex år. Hon jobbade som strippa på Mars Room i San Fransisco och blev stalkad, allt mer närgånget. När stalkern blev för gränslös – att hon flyttade från San Fransisco till L.A. hjälpte inte – flippade hon ur och slog hon ihjäl honom utanför sitt hem. De extra sex åren fick hon för att ha äventyrat ett barns, sin lille 6-7 årige sons säkerhet, som var med vid händelsen. Berättelsen växlar mellan ett då, Romys bitvis mycket tuffa barn- och ungdom i 80-talets San Fransisco och tiden på Mars Room, och nuet i fängelset, någon gång i början av 2000-talet.

De flesta som har Netflix kommer antagligen associera till teveserien ”Orange Is the New Black” men Stanville är en mycket tuffare plats än seriens lågsäkerhetsfängelse. Fängelset, i Kushners version, är en maskin som försöker beröva internerna deras privatliv och identitet. Men fångarna är beväpnade med sing egen och kollektivets intelligens. Fångarnas kreativitet är viktig i romanen och lyfts fram i många recensioner, bland annat i The Guardian:

”We learn that you can send ice-cream sandwiches through the toilets “wrapped in Kotex”; how to smuggle pills on the roof of your mouth with peanut butter; the recipe for ketchup hooch (“you got to double decant it, honey”); and which Danielle Steel novels and reruns of Friends are the most popular.”

På The Mars Room och i Stanville är man på sätt och vis utelämnad åt sig själv, men Kushner lyfter också fram vänskapen, särskilt på Stanville. Några av de mer framträdande medfångarna är Betty LaFrance, en före detta strumpmodell som nu sitter på death row; Conan, en välbyggd och rappkäftad transkvinna som Romy snackar bilar med (företrädesvis lite äldre bilar); storväxte Teardrop, som man får hålla sig väl med eller passa sig för, och Laura Lipp, som dödade sin bebis för att hämnas på sin man.

Berättelsen blir aldrig stillastående, vilket kan hända i en fängelseskildring, men med den språkliga energi som Kushner lagt ned i texten, så behövs egentligen ingen intrig. Men tillbakablickarna gör att berättelsen blir mer dynamisk. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är att The Mars Room är så humoristisk, stundtals hysteriskt rolig, trots att den av många bedömare anses vara en ovanligt realistisk skildring av ett kvinnofängelse.

Kushner har en fantastisk blick för de små detaljerna som gör fängelset till en så omänsklig plats. ”Holding hands is sustained contact and not tolerated,” får Romy snart lära sig. Att gråta, göra high fives eller skratta något som vakterna försöker stävja eller är förbjudet. Kushner har även en fantastisk blick för fängelsets plats i dagens amerikanska samhälle.

The Mars Room är en riktig pageturner som Margaret Atwood tweetat så här om: ”Gritty, empathetic, finely rendered, no sugary toppings, and a lot of punches, none of them pulled.” En av årets bästa romaner.

Kushner har, som hon brukar påpeka vid sina framträdanden, inga som helst kopplingar till presidentens svärson med samma efternamn.

Läs eller lyssna på ”Stanville”, en novell baserad på The Mars Room.

Lyssna på Michael Silverblatts intervju med Kushner i Bookworm

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tommy Orange: ”There There”

9780525520375

Tommy Orange
There There
Knopf

There There inleds med en slags litterär essä om hur de vita kolonisatörerna i Amerika, ofta under brutalast tänkbara former, fördrev, massakrerade och osynliggjorde native (americans). Texten handlar även om hur bilden av natives skapats – indianerna jagade av John Wayne och räddade av Kevin Costner. En av de mest kända indianskådespelarna var av italienskt ursprung. I romanen Gökboet är berättaren native, men i filmen har han en biroll. På mynt, frimärken, dekaler och lagställ syns den mest konventionella bilden av indianen, ansiktet av en manlig indian med skarpskurna drag och fjäderskrud. Den här inledningen av romanen har en makalös energi och går inte att värja sig mot.

Tommy Orange är native och There There är, häpnadsväckande nog, hans debutroman. Han har arbetat med den i 5-6 år och det har gett resultat. ”A new kind of American epic”, skrev Alexandra Alter i New York Times. Kritikerna älskar boken och den säljer som smör.

Den resterande delen av boken, huvuddelen av boken, handlar om 12 natives, män och kvinnor i olika åldrar, som bor, inte på ett reservat, men i Oakland Kalifornien. Platsen är väldigt viktig i den här romanen. Tony Loneman, 21, är möjligen den mest tragiska karaktären. Han drabbades av alkoholskador i fosterstadiet. Han älskar MF Doom, särskilt raden ”Got more soul than a sock with a hole.” Samtliga karaktärer ska gå på en stor indiansk kulturfestival, Big Oakland Powwow, som utgör berättelsens fokus. Loneman och Octavio Gomez planerar att råna kulturfestivalen, med en 3D-printad pistol, för att kunna betala tillbaka skulder för droger.

För Edwin Black och Orvil Red Feather utgör besöket på Big Oakland Powwow en möjlighet att anknyta till sina rötter, lyssna på musik och titta på dans. Edwin hoppas att han ska få träffa sin pappa, för första gången. Den blivande dokumentärfilmaren Dene Oxendene får ett stipendium för att filma natives och låta dem berätta sin historia. Filmprojektet är nästan som en parallell till romanen. I ett kapitel anspelar Orange på ockupationen av Alcatraz.

There There handlar naturligtvis en hel del om identitet, en identitet som bitvis har destruerats, bitvis trivialiserats. De 12 karaktärerna kämpar på olika sätt med hur de ska få ihop sina identiteter. Edwin har säkert många frågor att ställa till sin far. Andra frågor: Om man har en vit förälder, räknas man då som indian? Måste man bry sig om traditionerna? Kan man bevara sin identitet som native om man bor i Los Angeles? Och hur ska man förhålla sig till alla märkliga förväntningar och fördomar? Ett citat apropå det: ”We’ve been defined by everyone else and continue to be slandered despite easy-to-look-up-on-the-internet facts about the realities of our histories and current state as a people.”

Grundtonen i den här romanen är kanske melankoli och sorg blandad med vrede, men den är också rik på andra stämningar och känslor. Karaktärerna, även dem som är minst sympatiska, är tecknade med omsorg och påtaglig ömhet. Vissa recensenter, men långt ifrån alla, har framhävt bokens humoristiska kvaliteter. Bitvis är den hysteriskt rolig, och det var länge sedan jag läste en så cool roman.

There There är i princip formfulländad och Orange är en fantastisk stilist, han har gett varje karaktär och dess kapitel en egen distinkt röst. Romanen förtjänar verkligen epitetet polyfon, den är som ett litterärt fyrverkeri. Årets debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

United States of Incarceration Inc

9780735223585

Shane Bauer
American Prison – A Reporters Undercover Journey
Into the Business of Punishment
Penguin Press

I USA kommer det ut extremt mycket böcker av olika slag om landets fängelser, och jag tycker att det är lite märkligt att inte några av dem översätts till svenska. Jag kan inte på rak arm komma på någon titel från senare år. Man behöver bara klippa ett citat ur Wikipedia för att förstå att det är något som inte står rätt till med USA:s fängelsesystem, som hyser oproportionerligt många svarta, fattiga, psykiskt sjuka och personer som fastnat i missbruk:

”According to the US Bureau of Justice Statistics (BJS), 2,220,300 adults were incarcerated in US federal and state prisons, and county jails in 2013 – about 0.91% of adults (1 in 110) in the U.S. resident population.[2] Additionally, 4,751,400 adults in 2013 (1 in 51) were on probation or on parole.[2] In total, 6,899,000 adults were under correctional supervision (probation, parole, jail, or prison) in 2013 – about 2.8% of adults (1 in 35) in the U.S. resident population.”

Det är notoriskt svårt att som journalist bevaka det amerikanska fängelsesystemet, det gäller inte minst de privata fängelser som drivs som vinstdrivande företag. Journalisten Shane Bauer löste det genom att helt enkelt söka jobb som vakt på ett privat fängelse i Louisiana. Han gjorde inget för att dölja sin identitet men blev ganska omgående anställd med en lön på $9 i timmen. Han använde dold elektronik för att kunna dokumentera så mycket som möjligt av sina fyra månader som anställd på fängelset.

Resultatet är reportage- och essäboken American Prison, som kan läsas som ett enda långt argument mot privata fängelser. De saknar ju strängt taget incitament att behandla fångarna väl, värna om deras hälsa, servera dem schyst mat etc. Men Bauer berättar inte bara om det dagliga livet som anställd på fängelset, han väver samman den skildringen med en skildring av USA:s långa och grymma historia av att exploatera fångar för profit.

Han går så långt tillbaka i historien som till decennierna före inbördeskriget. Först tyckte jag att det här greppet kändes lite konstlat, men ju mer jag läste desto mer troligt verkade det att man måste göra historiska tillbakablickar för att förstå den inhumana människosyn som präglar dagens amerikanska fängelsesystem och industri. Bauer visar hur privata fängelser blev särskilt vanliga i Södern efter slaveriets avskaffande, som ett sätt att behålla kontrollen över den afro-amerikanska arbetskraften.

Det går säkert att göra invändningar mot vissa av Bauers tolkningar och paralleller, men jag tycker att American Prison bidrar med mycket kunskap som man inte kan bortse ifrån om man vill försöka förstå USA:s lika inhumana som irrationella fängelsesystem och industri. Det är omskakande läsning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ottessa Moshfegh: My year of rest and relaxation

images (11)

Ottessa Moshfegh
My year of rest and relaxation
Penguin Press

Amerikanskan Ottessa Moshfegh har skrivit en handfull böcker, romaner och en novellsamling, som är sällsynt bra, men romanen My year of rest and relaxation är verkligen något utöver det vanliga. Den handlar om en kvinna som beslutar sig för att sova i ett helt år, och min gissning är att den kommer att finnas med på många listor över de bästa böckerna 2018.

Moshfegh är något av en specialist på unlikable charachters och jagberättaren i My year of rest and relaxation är inget undantag. Hon bor i New York och är ung, vacker, smart, ekonomiskt oberoende och dryg och sarkastisk. Men hon är dryg och sarkastisk på ett intressant sätt. Det här är en pageturner i ännu högre utsträckning är Eileen, förra romanen som Modernista gett ut på svenska. Jag tycker att den har samma suggestiva sug och blandning av mörker och humor som Lina Wolffs berättelser. Samma skevhet och originalitet.

Kvinnan verkar i stort sett bara ha en enda vän, Reva, som är mer osäker och inte alls lika snygg och världsvan. Kvinnan driver en hel del med Reva, oftast på ett ganska harmlöst sätt, men det är en ojämlik vänskap. Och så har berättaren en stenrik pojkvän, som hon sällan träffar men som på alla möjliga sätt signalerar att han är helt ointresserad av henne, vilket inte verkar inverka negativt på hans attraktionskraft.

Huvudpersonen jobbar ett tag på ett konstgalleri, men anstränger sig inte nämnvärt och får sparken. Precis innan hon lämnar galleriet för sista gången, ställer hon sig mitt på golvet, drar ner trosorna, sätter sig på huk och gör sina behov. Den här scenenen är också typisk för Mosfegh, hennes kvinnliga karaktärer är inte bara unlikable som personer, de tänker, säger och gör en del saker som anses ofräscha, men som inte hade väckt lika mycket uppmärksamhet om karaktären vore manlig. De olika aspekterna av unlikable – de ingår, tror jag att man kan säga, som viktiga komponenter i Moshfeghs estetik.

Kvinnan lever slackerliv, det mesta hon behöver inhandlas på närmsta minilivs, men hon företar sig inte mycket, även om Reva försöker få med henne på olika evenemang. Jo, hon tittar en del på film, särskilt filmer med… Harrison Ford och Whoopi Goldberg. Men hon verkar inte bara uttråkad, hon ger mer och mer intryck av att vara kliniskt deprimerad. Hon går regelbundet till en psykiatriker, som är frikostig med förskrivningarna.

En dag får kvinnan en idé. Hon ska inte börja på yoga, inte träna, inte måla eller skulptera och inte resa, nej hon bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ja, hon måste äta ibland och gå på toaletten – hon anlitar hjälp – men bortsett från det så är det sömn som gäller. Hon tycker inte själv att det är en bra plan, hon argumenterar egentligen inte för den, men hon tänker genomföra den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner