Walter Mosley har ett strutsägg i sitt kylskåp

Den amerikanska litteraturtidskriften Paris Review har lanserat en ny rolig och tramsig serie: Writers’ Fridges. Man får kika in i olika författares kylskåp och utöver ett foto har varje författare skrivit en kortare text. I Walter Mosleys välordnade kylskåp ligger ett sällsynt stort ägg:

”An ostrich egg was something I’d always wanted, but I didn’t know where to get one. Then I was at Whole Foods and there it sat among the turnips and beets in the produce section. That was three years ago. I’d leave it to my heirs if I had any.”

Både Walter Mosley och Olivia Laing har en flaska skumpa på kylning och Ottessa Moshfeghs kylskåp är precis så halvsunkigt som jag hade hoppats. Någon borde göra en svensk version av den här idén – vore det inte rätt kul att få kika in i kylskåp tillhörande exempelvis Lina WolffTherese Bohman och Leif G W Persson?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Veckans dikt 112: ”Det regnar igen” av Zubair Ahmed

 

Och den gamle mannen som sitter på trappan
sitter forfarande på trappan,
ansiktet som av läder.
En rickshawförare försöker tända en blöt cigarett.
En hund i hörnet dricker ur ett stuprör.
Hela gränder berövas färg.
I närheten påbörjar en flod sin migration
till åkrarna och hemmen
där folk sitter utan kläder.
De viskar om sjukdom,
om de acceptabla sätten
att begrava sina barn.

 

Dikten är publicerad med tillstånd av Modernista © Zubair Ahmed, 2012. Översättning © Gabriel Itkes-Sznap, 2018.

 

Ett varmt tack till Modernista för att vi fick publicera den här dikten av Zubair Ahmed, hämtad ur hans debutsamling Floders stad [City of Rivers, 2012]. Ahmed, född 1988 i Dhaka, Bangladesh, är poet och ingenjör. 2005 emigrerade hans familj till USA, sedan de vunnit ett Green Card-lotteri. Han betraktas som en betydande förnyare inom den amerikanska poesin. Hos Ahmed – och senare även hos poeter som Ocean Vuong och Solmaz Sharif – är migration, exil och flykt från krig centrala teman.
ahmed_floders_stad_omslag_mb
Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Ottessa Moshfegh: My year of rest and relaxation

images (11)

Ottessa Moshfegh
My year of rest and relaxation
Penguin Press

Amerikanskan Ottessa Moshfegh har skrivit en handfull böcker, romaner och en novellsamling, som är sällsynt bra, men romanen My year of rest and relaxation är verkligen något utöver det vanliga. Den handlar om en kvinna som beslutar sig för att sova i ett helt år, och min gissning är att den kommer att finnas med på många listor över de bästa böckerna 2018.

Moshfegh är något av en specialist på unlikable charachters och jagberättaren i My year of rest and relaxation är inget undantag. Hon bor i New York och är ung, vacker, smart, ekonomiskt oberoende och dryg och sarkastisk. Men hon är dryg och sarkastisk på ett intressant sätt. Det här är en pageturner i ännu högre utsträckning är Eileen, förra romanen som Modernista gett ut på svenska. Jag tycker att den har samma suggestiva sug och blandning av mörker och humor som Lina Wolffs berättelser. Samma skevhet och originalitet.

Kvinnan verkar i stort sett bara ha en enda vän, Reva, som är mer osäker och inte alls lika snygg och världsvan. Kvinnan driver en hel del med Reva, oftast på ett ganska harmlöst sätt, men det är en ojämlik vänskap. Och så har berättaren en stenrik pojkvän, som hon sällan träffar men som på alla möjliga sätt signalerar att han är helt ointresserad av henne, vilket inte verkar inverka negativt på hans attraktionskraft.

Huvudpersonen jobbar ett tag på ett konstgalleri, men anstränger sig inte nämnvärt och får sparken. Precis innan hon lämnar galleriet för sista gången, ställer hon sig mitt på golvet, drar ner trosorna, sätter sig på huk och gör sina behov. Den här scenenen är också typisk för Mosfegh, hennes kvinnliga karaktärer är inte bara unlikable som personer, de tänker, säger och gör en del saker som anses ofräscha, men som inte hade väckt lika mycket uppmärksamhet om karaktären vore manlig. De olika aspekterna av unlikable – de ingår, tror jag att man kan säga, som viktiga komponenter i Moshfeghs estetik.

Kvinnan lever slackerliv, det mesta hon behöver inhandlas på närmsta minilivs, men hon företar sig inte mycket, även om Reva försöker få med henne på olika evenemang. Jo, hon tittar en del på film, särskilt filmer med… Harrison Ford och Whoopi Goldberg. Men hon verkar inte bara uttråkad, hon ger mer och mer intryck av att vara kliniskt deprimerad. Hon går regelbundet till en psykiatriker, som är frikostig med förskrivningarna.

En dag får kvinnan en idé. Hon ska inte börja på yoga, inte träna, inte måla eller skulptera och inte resa, nej hon bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ja, hon måste äta ibland och gå på toaletten – hon anlitar hjälp – men bortsett från det så är det sömn som gäller. Hon tycker inte själv att det är en bra plan, hon argumenterar egentligen inte för den, men hon tänker genomföra den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Gratis att botanisera i The Believers arkiv

119-Cover-510x600119

The Believer Magazine har öppnat sitt arkiv – nu kan du läsa recensioner, intervjuer, krönikor och serier från 15 år helt gratis. Om du vill prenumerera kostar det $48 för sex nummer, ”some of which are themed and come with bonus items, such as original compilations and art objects.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Höstens bästa böcker, enligt The Millions

Varje säsong, vår och höst, publicerar The Millions en sammanställning med de förväntat bästa böckerna. Och nu är det dags igen ”Most Anticipated: The Great Second-Half 2018 Book Preview”. Medarbetarna väljer böcker, och presenterar dem kortfattat. Mycket spännande.

images (11)

Vi har redan läst en av romanerna, My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfeg, som gränsar till det mästerliga. Även i denna uppföljare till Eileen är huvudpersonen en inte helt igenom sympatisk kvinna, som Moshfeg emellertid behandlar med en sådan ömhet att man snart omfamnar henne. Det här är en smart och bitvis hysteriskt rolig roman, om en kvinna som bestämmer sig för att ta en paus från tillvarons malande pågående. Hon beslutar sig för att sova i ett år, man kan kanske kalla det för ett existentiellt experiment. Recension kommer inom kort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Knausgård när hajpen lagt sig

Först nu, när hajpen lagt sig, börjar jag bli riktigt sugen på att läsa Knausgårds stora romansvit Min kamp. Det är ofta så, oavsett om det handlar om Ferrante eller The Handmaid’s Tale, att en galen hajp får motsatt effekt: Jag vill inte läsa, inte riktigt än. Jag tänker mig att det är för att boken, eller filmen eller teveserien, ska få en chans att tala för sig själv, så att säga. Läsningen blir då mindre grumlig, tänker jag mig. Eller så är det bara löjligt att hålla på så här? Det kanske bara är en kokett och självmedveten form av prokrastinering? Jag vet inte.

Skriv gärna om dina erfarenheter av att läsa under respektive efter hajpen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser