Novell 153: ”To be a Woman…” av Alexandra Kleeman

images (3)

När Alexandra Kleeman rekommenderar höstbok i tidkriften BOMB, inleder hon med att säga att hon föredrar böcker som är ”small, slim, strange.” För er som gillar kort och märklig flash fiction, kan vi rekommendera en berättelse skriven av Kleeman, som publicerades av BuzzFeed nyligen. Ett inslag i berättelsen är ett rum fyllt av sköldpaddor. Ett annat är ”eyeball licking”. Jag tror att berättelsen, åtminstone delvis, handlar om den manliga blicken.

Alexandra Kleeman har skrivit romanen You Too Can Have a Body Like Mine och novellsamlingen Intimations.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Färglära, enligt Lotta Kühlhorn

9789174246162

Lotta Kühlhorn
Kulör! En bok om vad färg gör
Bonnier Fakta

”Jag tror på att vi alla har vår egen färgpalett och att försöka följa den, förfina den eller utmana den, är en bra väg.”
— Lotta Kühlhorn

Vi omges av färger hela tiden, från morgon till kväll, men de flesta av oss reflekterar inte särskilt mycket över det. Formgivaren Lotta Kühlhorn omger sig inte bara med sällsynt mycket färger, hon tänker dessutom på dem och arbetar med dem mest hela tiden. I Kulör!, som är en fortsättning på Rapport! En bok om att göra mönster, får vi kika in i Kühlhorns ateljé och ta del av hur hon tänker om färger.

261396

Lotta Kühlhhorn i ateljén på Söder i Stockholm. Copyright/fotograf: Håkan Östlundh

  
Boken är, inte helt oväntat, färgstark och rikt illustrerad. Kühlhorns huvudregel: ”Det finns egentligen inga gränser eller regler.” Färgerna rangordnas inte, även om hon medger att hon haft svårt för grönt, snarare hänvisar hon till olika historiska färgläror för att visa hur flytande och skiftande omdömena om olika färgers karaktär och egenskaper varit:

”Goethe säger i sin färglära att grönt är den bästa färgen att arbeta i. På 1800-talet var arbetsrummen självklart gröna. Grönt skrivbordsunderlägg. Gröna behållare av jade till bläcket. Jag har en känsla av att lamporna på amerikanska bibliotek (grönt glas) kan ha med det att göra.”

Och i nästa stycke:

”I förmögna hem vid 1900-talets början (i Danmark) målades väggarna i barnrummen efter barnens hårfärg. Blont hår: ljusblå väggar. Ljust röda väggar till brunt hår och ljuslila väggar till rödhåriga barn.”

261404

Gissa färgen. Copyright/fotograf: Peter Westin

  
Ingen rangordning för Kühlhorn alltså, men färgerna presenteras som om de passar i lite olika sammanhang och det är ju inte så konstigt. Självklart lever vi mitt uppe i en lång färgtradition, även om vi tycker att äldre tiders färgläror är lite märklig, kanske främst för att de ofta är så specifika.

261402

Gissa färgen. Copyright/fotograf: Peter Westin

  
Efter en inledande text följer bokens huvudinnehåll, kapitel som presenterar en färg i taget. Kühlhorn skriver om färgernas karaktär och om hur hon har tänkt när hon har använt dem i sitt arbete. Hon visar mängder av olika nyanser och kombinationer. Jag tycker att det är särskilt och löjligt roligt att läsa om hur hon tänkt när hon gjort bokomslag, och se bilder på olika varianter som valts bort.

261399

Lotta Kühlhorns väl använda regnrock. Copyright/fotograf: Fabian Kühlhorn

 
En annan av alla de saker jag gillar med den här boken är när själva arbetsprocessen beskrivs mer i detalj. Kühlhorn beskriver exempelvis att hon i regel inte får idéer eller mentala bilder av färger, utan att det vanligtvis är färger hon omger sig med, på olika föremål, som kläder, böcker eller förpackningar, som är källan till inspirationen. När färger valts påbörjas ett lite mer handfast arbete och därefter något som kan liknas vid en uteslutningsprocess.

Kühlhorns stil är korthuggen, ibland på gränsen till impressionistisk, och associativ. Det är underhållande och lärorik läsning. Kulör! är inspirerande, en fest för ögat.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Bokomslag bilder och foto

Hundratals bibliotek i USA har börjat servera mat till behövande barn

En artikel i New York Times, ”Free Lunch at the Library”, rapporterar att hundratals offentligt finansierade bibliotek har börjat servera mat till barn från familjer med dålig ekonomi:

”Hundreds of libraries are now serving federally funded summer meals to children to ensure that they don’t go hungry. The change is part of an effort to stay relevant to patrons, and to pair nutrition and educational activities so low-income children get summertime learning, too.”

Och ytterligare ett citat, om tanken med initiativet:

”Enid Costley, the children’s and youth services consultant for Library of Virginia, summed up the rationale for starting to serve free food: ‘For kids to be well-read, they need to be well-fed.'”

Ola Wihlke

3 kommentarer

Filed under Notiser, Nyheter

Litterära termer 46: Kakutanied

”A good review brought on elation. ‘It was like having the good fairy touch you on the shoulder with her wand,’ Mary Karr told NPR. A bad one incited rage, sometimes despair. Nicholson Baker compared getting a negative Kakutani review to undergoing surgery without anesthesia; Jonathan Franzen called her ‘the stupidest person in New York.’ (She had deemed his memoir ‘an odious self-portrait of the artist as a young jackass.’) What made her scary to writers made her reliable to readers: you couldn’t easily predict where her favor would fall. […] More so than any critic working today, Kakutani has become synonymous with her profession. Her name long ago entered the lexicon as a verb (‘to be Kakutanied’), a signifier of the ultimate cultural prestige.”

Citerat ur ”Farwell, Michiko Kakutani” av Alexandra Schwartz i New Yorker, juli 29, 2017. Bra artikel om att Kakutani avslutar sin tjänst som kritiker på New York Times efter 38 år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

Veckans dikt 106: ”Brand” av Charlotte Qvandt

 

/Brand/
 

Den svarta marken som efter rasande brand ligger åtsmitande
tung,
 

kroppen måste ha brunnit och sedan tystnat
 

Den blanka kolytan vars fjäderlätta svepning väller ut i form av
dofter ur kroppen
 

Minnen

  

Dikten är publicerad med tillstånd av Sadura Förlag och © Charlotte Qvandt

 
Ett varmt tack till Sadura Förlag och Charlotte Qvandt för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur hennes samling Epikris (2016), i vilken hon ”använder obduktionen som metafor för det djupast mänskliga.” Boken fick ett mycket positivt mottagande och recensionen i Svenskan ger en bra ingång till diktsamlingen. Charlotte Qvandt arbetar för närvarande med nytt material.

Quant

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

images (2)

Patricia Lockwood
Priestdaddy. A Memoir
Riverhead Books

Patricia Lockwood, född 1982, är mest känd som poet och som Twitter-fenomen. Hennes Twitter-konto (@TriciaLockwood) har i skrivande stund lite drygt 67.000 följare. Hon är även känd för sin omdebatterade dikt ”Rape Joke”. I tidskriftten Atlantic har det hon skriver kallats ”witty, sexually slippery, polymorphous and Millennially mischievous”.

Just nu använder Lockwood en bakgrundsbild på Twitter med ett foto av hennes senaste bok, memoarboken Priestdaddy, och helt korta citat ur recensioner av boken: ”Electric” – New York Times, ”Remarkable” – Washington Post, ”Dazzling” – Guardian, ”Savage and tender” – New Yorker, ”Relentlessly funny”Boston Globe, ”Deliciously old-school” – Atlantic, bara för att nämna några. Och den här memoarboken är verkligen något utöver det vanliga.

När Patricias make, Jason, fick allvarliga medicinska besvär, som var dyra att behandla, tvingades paret – de lärde känna varandra på nätet på ett poesiforum – tillfälligt flytta in hos Patricias föräldrar i Kansas, varav den ene, Greg Lockwood, är titelns prästfarsa, en mycket okonventionell och smått bisarr katolsk präst.

Boken växlar mellan nutid, vistelsen hos föräldrarna, och minnen av uppväxten. Priestdaddy handlar en hel del om Greg Lockwood, men dess egentliga ämne är hur det var att växa upp och försöka skaffa sig en egen identitet i skuggan av honom. Greg blev omvänd till katolicismen när han tjänstgjorde på en u-båt, på vilken han såg The Exorcist flera gånger. En film han senare tittar på med sina barn, när de är på tok för små. Eftersom han var gift, med Karen Lockwood, en knasig, rolig och språkbegåvad konspirationsteoretiker, så var han tvungen att söka dispens för att få bli katolsk präst.

Prästfarsan går ofta runt i boxerkalsonger, lyssnar gärna på de mest högervridna radiopratarna och tittar på de mest högervridna teveshowerna, gärna samtidigt och på hög volym dessutom. Patricia brukar försöka gissa vilken actionfilm pappan tittar på genom att lyssna genom väggen. När han spelar gitarr låter det enligt Patricia som ”a whole band dying in a plane crash in the year 1972.” Pappan tycker om vapen, men när han inte gillar någon brukar han demonstrativt börja fixa med och rengöra ett vapen.

Patricia berättar om en barn- och ungdom som var djupt präglad av det religiösa; hon fick bland annat följa med när man skulle protestera mot abortkliniker. Vid ett tillfälle blev hennes far gripen, vilket bara gjorde honom stolt. Vid ett tillfälle försökte Patricia ta sitt liv, eller om det var ett så kallat rop på hjälp, och då förebrår pappan henne, eftersom Patricia måste köras till sjukhus för att magpumpas, att hon förstört hans och Karens bröllopsdag. Sedan, när Patricia ligger nedbäddad i en sjukhussäng, uppstår en sällsam intimitet mellan far och dotter, när han antyder att han också försökt ta sitt liv, mer än en gång dessutom.

Priestdaddy är inte bara eller kanske ens i fösta hand en bok om hur knasig religion är eller om en knasig religös familj eller om en knasig religiös vit amerikansk man. Kärnan i boken tycker jag är berättelsen om hur Patricia formar sin identitet, och hur hon blir poet, i ett sammanhang med en rad begränsningar, varav religionen är en av de största. Jag tycker inte heller att hon tecknar en karikatyr av pappan, hennes kärlek till honom lyser tydligt igenom i hennes berättelser. Bokens dedikation: ”For my family

Vissa recensenter har klagat lite över att Lockwood liksom hastar förbi några av de tyngsta inslagen i hennes berättelse, men jag tycker att den form boken har fått är kongenial med stil och innehåll. Priestdaddy är i första hand en humoristisk bok, en hysteriskt rolig bok som tar upp flera allvarliga ämnen. Det är humorn och det elektrifierade språket som gör det här till en potentiell klassiker.

Det vore kul om Modernista, Natur & Kultur eller något annat svenskt förlag gav ut den på svenska.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Klassiska amerikanska bokrecensioner

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

images (1)

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.

kraus_i_love_dick_omslag_inb_0

David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.

cover.jpg.rendition.460.707

Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.

images

”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.

9780375726569

Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar