Jewish Currents, ett fett dubbelnummer om postsovjetisk judendom

WinterSpring2022_3baa4eeff030fad101971876636dae06

Jewish Currents grundades 1946 och sedan dess har man varit en ledande tidskrift för kultur, politik och idédebatt. Det nya numret kallas The Soviet Issue men handlar till stor del om judars post-sovjetiska erfarenheter. Ledartexten har titeln: ”We need more stories of Post-Soviet Jews” En artikel handlar om de många turerna som föregick uppförandet av det nu förstörda Babi Yar-monumentet. Zoya Cherkassky-Nnadis målningar, postsovjetisk realism, speglar oförställt tillvaron som immigrant. Ja, det är ett fullmatat dubbelnummer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Postmodernismen ger nyliberalismen legitimitet, enligt Stuart Jeffries

9781788738224-c1d40128ac293a9d685b7f175171ef09

Stuart Jeffries är journalist och författare. För ett par år sedan kom hans monografi om Frankfurtskolan ut. Nu är han aktuell med en bok om hur vi blev postmoderna: Everything, All the Time, Everywhere: How We Became Postmodern (Verso) En fråga och ett svar ur en intervju med Jeffries i Bookforum: ”The Post with the Most”

”CONOR WILLIAMS: Postmodernism can be a tricky idea to grasp. How would you explain it to somebody unfamiliar with the term?

STUART JEFFRIES: What I tried to do in the book is historically situate it so that it follows modernism. I argue that the postwar liberal consensus, and then neoliberalism, were underpinned by cultural ‘isms.’ This isn’t my coinage, it was David Harvey’s, but postmodernism is a cultural sort of handmaiden to neoliberalism, to provide it legitimacy.”

Det här är den enskilt viktigaste frågan om man vill förstå dagens postmodernism och nyliberalism. Den förra är en marknad för idéer. Den senare en marknad för varor och kapital. Tillsammans har de passat som hand i handske, tillsammans har de varit oslagbara. Jag ska försöka få tag i ett ex av boken och skriva en recension.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Ny bok om det fientliga motttagandet av Joyce i Sovjet

9781501759901

Det skulle dröja 67 år innan de första ryssarna kunde läsa Ulysses i rysk översättning:

”The first full Russian translation of Ulysses, by Viktor Khinkis and Sergei Khoruzhy, was published in 1989. The first full Russian translation of Finnegans Wake did not see the light of day until 2021, just a few months ago.”

Det kalla kriget och de sovjetiska myndigheternas fientlighet mot experimentell litteratur, bidrog till att man höll Joyce på armlängds avstånd så länge, skriver Nataliya Karageorgos i sin recension av All Future Plunges to the Past: James Joyce in Russian Literature av José Vergara:

”The epitome of Western modernism, Joyce embodied all that the literary officials found hostile to the cultural demands of the Soviet state: formalism, pessimism, individualism, complexity, naturalism. ‘A pile of dung teeming with worms, photographed with a cinema apparatus through a microscope — that’s Joyce,’ declared Karl Radek at the first All-Union Congress of Soviet Writers in 1934, a year after the US court ruled that the ban on Ulysses would be dropped.”

Att läsa Joyce kunde vara förenat med livsfara, långa straff i fångläger. Men det som är förbjudet blir också åtråvärt, skriver Karageorgos:

”José Vergara’s important new book […] presents an illuminating account of the reception of a major figure of Western modernism not as a tale of prohibitions but as the history of resistance to them.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Masha Gessen om Putins propaganda och isolering

I New Yorker skriver Masha Gessen om Putins tilltagande isolering och försök att styra hur ryssarna ska se på kriget, som inte ens får kallas krig: ”How Putin Wants Russians to See the War in Ukraine”. Gessen skriver också om de ryska protesterna mot kriget, som tyder på att Ryssland inte är en hermetiskt tillsluten propagandabubbla. Putin har däremot levt i en hermetiskt tillsluten COVID-bubbla och det har tydligen satt sina spår. Minns att Macron var tvungen att ta tre COVID-test innan han fick sitta mittemot Putin vid hans absurt långa bord:

”‘This is a huge factor,’ Mikhail Fishman, who hosts a political-analysis show on Russia’s last independent television channel, TV Rain, said. ‘He is alone with only his most loyal people, who basically live with him—his adjutants, his servants in a way, who make his way of life possible. . . . They are in the same pool, sharing the same vision, and there is nothing else. They, of course, think he is sent by heaven to save the world.’”

Logiken blir ordentligt skruvad:

”This time, more than ever, they know that their hardship stems from sanctions imposed by the West. The whole world is conspiring against Russia—and that is why, according to Putin, Russia is doing what it’s doing in Ukraine in the first place.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Alberto Venzago: Taking Pictures, Making Pictures

Venzago_TakingPictures_Cov_RGB

Alberto Venzago
Taking Pictures, Making Pictures
Steidl/Diogenes

Schweizaren Alberto Venzago är en självlärd världsfotograf. Tillsammans med sin Leica har han rest åtskilliga varv runt jorden. Taking Pictures, Making Pictures  har lite drag av greatest hits. Och volymens titel säger något om estetiken.

Under ett par veckor hängde Venzago med två yakuza-bossar och deras mannar i Tokyo. Resultatet är en av bokens mest spektakulära fotoserier. Dels är den spektakulär för att yakuzan är svårtillgänglig, dels är den spektakulär för att yakuzan, med sina svarta kostymer och ritualiserade vanor, är så fotomässig. Ja, och så är det fotografiska hantverket enastående.

En av bossarna var inte främmande för att spela lite teater, han hade lagt sig till med några av Marlon Brandos manér i Gudfadern. Bokens första förord berättar om seriens tillkomsthistoria och estetik. Skriver Kai Hermann: ”In Alberto Venzago’s pictures, people are actors, partners, not merely objects. The Yakuza quickly understood this and were more and more willing to play along.”

Wim Wenders skriver i bokens andra förord om hur han och Venzago gjorde en film i Kongo, och så frågar han retoriskt vem som skulle kunna vara en mer lämplig samarbetspartner: ”If not with someone who as a photojournalist made visible wars in Iran, Irak, in Beirut, in Israel, in El Salvador, in Nicaragua, or in South Africa. Who has taken photographs in the Pentagon or in Antarctica. If not with someone who has made portraits of Andy Warhol, Ayatollah Khomeini, Mick Jagger and Ronald Reagan, Rainer Werner Fassbinder and Tina Turner, Penélope Cruz or Jean-Luc Godard.”

En annan spektakulär fotoserie är tagen i Benin, av voodoo-präster och voodoo-ritualer. Några av fotona är oskarpa, vilket förstärker deras suggestiva kraft och gör dem aningen unheimlich. Venzagos bildvärld är tämligen mörk.

017_Venzago

Pentagon, Washington, D.C., USA, 1990

088_Venzago

Yakuza celebrating New Year, Japan, 1986

089_Venzago

Yakuza, Tokyo, Japan, 1988

137_Venzago

Iraq-Iran border region, 1984

202_Venzago

Nicolas Cage, Munich, Germany, 1992

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Veckans dikt 134: ”Fosterland” av Larry Silván

Jag är inte medborgare av Finland
Jag är inte
medlem i nåt jävla samhälle
Finland och alla
länder i världen kan dra åt helvete
jag är
universums barn, solnedgångens barn
jag står ensam och ser
min generation gå vilse i en
vansinnig labyrint av maskiner och bestämmelser
jag ser
min skog utplånas av
en gata som hela tiden blir
allt bredare och allt längre
av
en stad som luktar skit
av
röda gräsklippare som är
den nya kulturens pionjärer
Den estetiska skönheten framhävs genom att
utrota alla djur
Kultur innebär att
skratta ut min generation
och spärra in den på dårhus

Ett varmt tack till det lilla men offensiva förlaget Trombone för att vi fick ha med denna dikt av Larry Silván (1955-1976) som Veckans dikt. Dikten är hämtad ur den helt aktuella urvalsvolymen Jag hoppas du också är vid sjön i natt. Köp. För urval, redaktionell bearbetning, kommentarer och förord står Erik Jonsson.

Larry Silván bodde i ett litet hus, inte helt långt från en soptipp, i Ekenäs i Finland. Han hade två katter och en handfull vänner. Han skrev, spelade musik och odlade sin trädgård. På nätterna delade han ut tidningar. En av hans sista dikter är en självmordsdikt. Silván tog sitt liv när han var 21 år gammal och hans poetiska universum är mörkt, ett radikalt nej till samhället. Naturen är desto mer positivt värdeladdad: ”Därför vände jag [människorna] ryggen / och gick ut i skogen”. Man kan rentav tala om naturmystik. Jag har aldrig tidigare gråtit så mycket av att läsa en diktbok. Det är poetiskt guld.

Som bonus, en av urvalsvolymens mest rörande dikter, riktad till Silváns mor Märta:

”Om du
någonsin befinner dej
utanför Universum
och jag
någonstans i
Universums djupaste upphörande,

kommer jag ändå alltid ihåg dina
händer som plockar fram
alla möjliga matvaror för att
ge dem åt mej
bara därför att jag en gång
låg inne i din mage och sparkade.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Veckans dikt

John Swedenmark om isländska bokomslag

Isländsk bokformgivning var länge bestämd av tryckeriernas kapacitet, så att inlagan understundom blev helt okej, men omslaget inte spelade så stor roll. (Det var likadant i Sverige.) Saker och ting ändrades när margarinmiljonären Ragnar, den store kultursponsorn, efter kriget började anlita abstrakta konstnärer till omslagen på modernistiska böcker. Här ett typiskt exempel från hans förlag Helgafell: en målning av Kristján Daviðson prydde Thor Vilhjálmssons reseskildring från 1959.

Bild 1 Thor

På senare år har det hänt mycket. En trend är att förstärka uttrycket med hjälp av en extra grafisk gestalt. Här ett exempel av Alexandra Bühl: Blodhófnir (Forlagið), som även utkom på svenska, samt en makalös historisk bok om det sista mord på Island som ledde till dödsstraff (Halla Sigga/Forlagið; bild Auguste Meyer).

Bild 2 Blóð

Bild 3 Bærinn brennur

Drivande i isländsk bokformgivning är annars småförlagen. Partus började med små häften med nya författare; det typiska kännemärket är kaffefläckarna på omslagen.

Bild 4 Partus smala böcker

Men Partus har vuxit till ett mycket formsäkert förlag. Här är Kristín Ómarsdóttirs samlade dikter, länge omöjliga att få tag i (formgivning Luke Allan).

Bild 5 Kristíns samlade

Och här Ásta Fanneys egendesign av samma diktbok på isländska och på svenska. Många av dikterna har faktiskt blivit Dagens dikt i P1.

Bild 6 Ásta Fanney

Månförlaget trycker upp böcker i 63 exemplar, som säljs i samband med en ceremoni vid fullmåne. Osålda exemplar eldas genast upp.

Bild 7 Mðnförlaget

Och här ett smakprov på böcker från risografförlaget Tre händer:

Bild 8 tre h┬┤nder

Några exempel från årets utgivning. En novellsamling från ett hemligt Reykjavík (formgivning Halldór Eldjárn):

Bild 9 Umfjöllun

En bok från förlaget Dimma med texter som motstår all genreklassificering.

271898304_457209332707326_7169732409136163558_n

En förtrollande novellsamling “Temperaturen i vaxkabinettet” med löst halvomslag (formgivning Emilía Ragnarsdóttir; bild Reynir Katrínar)

Bild 11 Ísak

Men mest imponerande är ändå Ragnar Helgi Ólafsson. Grafisk formgivare och därtill motvillig författare. Här är hans tolkning av en biografi över en lärd islänning från 1500-talet (Lesstofan):

Bild 12

Bild 13

Bild 14

Här den bok (Lesstofan) som förmodligen vinner årets litteraturpris. En framstående litteraturvetare, Guðní Elísson, kommer plötsligt ut som författare av fantastiklitteratur på internationell nivå:

Bild 15 Gudní 1

Bild 16 Gudní 2

Och till slut Ragnar Helgis egna böcker (Bjartur förlag). De två första självbiografiska, utlämnande och roliga, i synnerhet den ljusblå om att göra sig av med pappans boksamling. Den röda boken består av dikter i olika genrer, som ska läsas i en bestämd ordning, utifrån instruktioner på en medföljande kartongbit, olika för vare exemplar.

Bild 17 RHO

John Swedenmark

Samtliga foton: John Swedenmark

John är översättare och skriftställare

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Veckans dikt 133: ”Par” av Forough Farrokhzad

Natten faller
och efter natten mörkret
och efter mörkret
ögon
händer
och
andningar
andningar
andningar
och ljud av vatten
droppande från kranen
droppe efter droppe efter droppe

Sedan
två röda punkter
från två cigaretter
klockans tick tack
två hjärtan
och två ensamheter

Ett varmt tack till Modernista för att vi fick ha med den här dikten av den stora iranska poeten Forough Farrokhzad (1934 – 1967) som Veckans dikt. Den finns med i urvalsvolymen Bakom fönstret skälver natten (Modernista, 2021). Översättare: Namdar Nasser. Initierat förord av Shadi Angelina Bazeghi. Omslagsdesign: Lars Sundh

farrokhzad_bakom_fonstret_skalver_natten_omslag_mb

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Litterära termer 164: runkprosa

Runkprosa är inte ett helt vedertaget begrepp, men brukar användas för att beskriva manschauvinistisk litteratur med påfallande många och tydliga sexistiska provokationer. Huvudpersonen är en desillusionerad eller kliniskt deprimerad man. Han reducerar kvinnan till hennes kön och hon bedöms enbart utifrån hur bra hon är på oralsex. Förhållandet till kvinnan är helt instrumentellt. Runkprosa är inte upphetsande, tvärtom, den är avtändande, sjaskig och sunkig. Den främsta företrädaren för runkprosan är Michel Houellebecq.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Litterära termer

John Swedenmark om kongolesisk konst

kongo_cover-191022-RZ.indd

Congo as Fiction – Art worlds between past and present
Red. Nanina Guyer & Michaela Oberhofer
Museum Rietberg Zürich/Scheidegger & Spiess

Nyhetsnotiserna om återlämning av konstföremål, rituella föremål och till och med kroppsliga kvarlevor till respektive länder har ett självklart svar, men frågan är samtidigt komplex. Begravningsceremonierna är jämförelsevis lätta att ordna; men de platser där ett föremål stod är numera borta, och de praktiker som de ingick i har till stor del upphört på grund av samhällsomvandlingen.

På många sätt har föremålen det trots allt bättre i sin nya exil: bevarade från yttre angrepp, katalogiserade och omgivna av kunskap. Men de har det inte kul! Och det är inte heller säkert att ett nutida museum i dessa bistra nedskärningstider alls kan bistå med den kunskap som behövs, annat än i samband med sponsrade specialutställningar.

Det handlar om att ge föremålen en inramning som får dem att leva upp igen, i de samlingar där de hamnat, eller ifall de får komma ”hem”. Och dessutom: var hör arkiven hemma, berättelserna kring anskaffandet/plundringen? Har de blivit en del av föremålet? Frågorna har inga absoluta svar; de besvaras i praktisk handling: i utställningar och kataloger.

Ett utmärkt exempel är den utställning i Zürich som utgick från samlaren Hans Himmelheber, som var verksam, för att inte säga idog, under första hälften av 1900-talet. Han åkte runt i det som då var Kongo, antecknade, dokumenterade – och köpte, med ett sällsynt vaket samlaröga, de allra mest intressanta föremålen, samtidigt som han tog massor av svartvita fotografier. Utställningen, vars katalog är på engelska, heter Congo as FictionKongo som fiktion – med undertiteln Art worlds between past and present: Konstvärldar mellan förr och nu.

thumbnail_Fiktion-Kongo_219_Nkisi-numerique_2017

Hilaire Balu Kuyangiko, Nkisi numérique, Congo, 2017. © Rainer Wolfsberger, Museum
Rietberg

Redaktörer för boken är Nanina Guyer och Michaela Oberhofer. Och katalogen lever sannerligen upp till vad den lovar: ett möte mellan det förflutna och samtiden. Himmelhebers resor och möten presenteras utförligt, och hans fotografier granskas genom en postkolonial lupp, så att de blir till historiska vittnesbörd och inte bara arkivdokument. De föremål han tog med sig till Europa får en kunglig presentation, med utsökta färgbilder och diskussioner om vilken funktion de fyllde i sin ursprungstillvaro. Men i synnerhet bygger utställningskatalogen på ett brett iscensatt möte mellan föremålen och nutida afrikansk konst, filosofi och litteratur – och på en samtida, mer bredsynt konstteori.

Det hör ju till saken att den afrikanska konsten – som alltså inte var ”konst” utan hade djuprotade funktioner i samhällslivet – blev en av modernismens främsta inspirationskällor … modernismen, vars allvarslek med verkligheten i sin tur är utgångspunkten för mycket av den konst som skapas idag, också i Afrika. Rättare sagt i den kosmopolitiska konstvärld där Afrika idag spelar en viktig roll, just tack vare den pågående uppgörelsen med historien. Som angår alla!

Det handlar om att återskapa en afrikansk tradition, ett arv, ur vad som slagits sönder och splittrats under kolonialismen. Därmed handlar det också om en uppgörelse med kolonialismen och med vad som gick överstyr i många av de befriade staterna. Men det handlar också om att beakta att den afrikanska kulturen numera är internationell lika mycket som inhemsk, tack vare att utbildning och karriär framför allt är möjligt i de rika länderna. Det här är tankar som filosofen Achille Mbembe har lagt fram i ett flertal verk, och som även ligger till grund för de svarta kulturernas museum, ”Musée des civilisations noires”, i Dakar i Senegal. Deras fråga är den smått paradoxala: ”Hur kan vi skapa ett arv?”

Alltid handlar det inte i första hand om grejerna, utan om ramen. Och jag tycker att den här boken är föredömlig, både för sin lärdom och för kurerandet – urvalet av konstnärer och författare som är med på tåget och som vill att förhållandet till traditionen inte ska vara nostalgiskt … utan att verken ska vara nånting som verkar idag, ett nu som inbegriper både de gamla samhällena, plundringen, korruptionen, diasporan och kanske också en möjlig panafrikansk framtid – med ett tidsdjup som hisnar kalejdoskopiskt.

Om jag får välja ett exempel – och det är svårt – så blir det en bild utan kommentar. En rituell dansmask som har en kubistisk cyklist på huvudet, och som Himmelheber anförskaffade omkring 1936. Nu återges den i fantastiskt fint porträtt, med en lakonisk påminnelse om att humorn i maskerna inte bör underskattas.

John Swedenmark

John är skriftställare och översättare

Lämna en kommentar

Under Recensioner