Den schweiziska popkonsten

 
9783858815361_300dpi (1)

Swiss Pop Art. Forms and Tendencies of Pop Art in Switzerland 1962–1972
Red. Madeleine Schuppli & Aargauer Kunsthaus, Aarau
Scheidegger & Spiess

Utställlningen med schweizisk popkonst på Aargauer Kunsthaus har nyligen slagit igen portarna, efter att ha förlängt. Men utställningskatalogen, snarare en påkostad och färgstark bok, en tung pjäs, fångar utställningens omfång och djup väldigt väl. Popkonsten spred sig snabbt från Storbritannien och USA till stora delar av världen, och Schweiz var alltså inget undantag.

image (3)

Franz Gertsch, Mireille, Colette, Anne, 1967
Dispersion auf Papier auf Pavatex, 118 x 77 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau

 
Det mesta som kännetecknar den anglo-amerikanska popkonsten – optimismen, det halvironiska bejakandet av konsumtionen och uppluckrade gränser mellan reklam och konst – hittar man i den schweiziska motsvarigheten. Men det finns också tydliga inhemska drag, som i vissa fall kanske också ska uppfattas som (själv)ironiska blinkningar.

image (2)

Barbara Davatz, Souvenirs aus Appenzell, 1968
Silbergelatineabzug auf Barytpapier, handkoloriert, 38.2 x 28.4 cm
Leihgabe der Künstlerin

 
Swiss Pop Art, både boken och utställningen, täcker åren 1962–1972. Bokens drygt 10 skribenter gör kopplingar till samhällsutvecklingen under det här decenniet. En viktig sådan var kampen för den kvinnliga frigörelsen, vilken satte tydliga avtryck i många av konstverken.

image (11)
Rainer Alfred Auer, B.B. / objekt, 1968
Kunstharz, 61 x 71 x 54 cm
Leihgabe von Christian und Beatrice Auer
Foto: Primula Bosshard

 

När man under ledning av Madeleine Schuppli skulle förbereda utställningen, var ämnet schweizisk popkonst i stort sett outforskat. Under efterforskningarna upprättade man en lista med 170 bildkonstnärer. Av dem valde man sedan verk av drygt 50, den i Sverige mest kända, kanske till och med folkkära, är nog Niki de Saint-Phalle:

Hans-Peter von Ah, Alfred Auer, Susi und Ueli Berger, Livio Bernasconi,
Fernando Bordoni, Francois Boson, Anton Bruhin, Carl Bucher, Samuel Buri,
Roman Candio, Ellen Classen, Barbara Davatz, Urs Dickerhof, Herbert Distel,
Franz Eggenschwiler, Marc Egger, Emilienne Farny, Franz Fedier, Renzo
Ferrari, Bendicht Fivian, Franz Gertsch, Trix und Robert Haussmann, Margrit
Jäggli, Markus Kaufmann, Friedrich Kuhn, Rosina Kuhn, Jean Lecoultre, Urs
Lüthi, Max Matter, Markus Müller, René Myrha, Flavio Paolucci, Markus
Raetz, Monika Raetz–Müller, Pierre Raetz, Werner Ritter, Dieter Roth,
Christian Rothacher, Niki de Saint-Phalle, Jean-Claude Schauenberg, Willi
Schoder, Hugo Schuhmacher, Albert Siegenthaler, Daniel Spoerri, Peter
Stämpfli, Jean Tinguely, Max Wiederkehr, Marianne Wydler.

image (4)

Markus Müller, Fulvia, um 1968
Öl auf Baumwolle, 150 x 200 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau
Foto: Brigitt Lattmann

   
image (15)

Markus Müller, Bolide, 1968
Öl auf Leinwand, 160 x 180 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau / Schenkung aus dem Nachlass Robert Beeli

  

Urs Lüthi, Supercortemaggiore, 1967
Acryl, Holz, Gummiband, 185 x 164 x 4 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau

   
image (6)

Peter Stämpfli, PUDDING, 1964
Öl auf Leinwand, 146 x 165 cm
Aargauer Kunsthaus, Aarau
Ankauf ermöglicht durch die UBS Kulturstiftung
Foto: Archiv P.S.

  
För vissa av de här konstnärerna, exempelvis Niki de Saint-Phalle, blev popkonst något de ägnade sig åt en kortare period. Andra ägnade resten av sina verksamma liv åt popkonsten. Swiss Pop Art är unik i sitt slag, den första boken/utställningen som tar ett samlat grepp om den schweiziska popkonsten och sätter den i samband med sociala, politiska och konstnärliga strömningar i tiden. Den schweiziska popkonsten håller hög internationell klass, samtidigt som den värnar om sina egenheter. Boken som den presenteras i är överdådig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Unika foton från DMZ mellan Nord- och Sydkorea

9783958293151_1

Park Jongwoo
DMZ Demilitarized Zone of Korea
Steidl

Formellt sett råder det inte fred mellan Nord- och Sydkorea. Däremot skrev bägge parter under ett vapensttillestånd 1953. Första artikeln lyder:

”A military demarcation line shall be fixed and both sides shall withdraw two kilometres from this line as to establish a demilitarized zone between the opposing forces. A demilitarized zone shall be established as a buffer zone to prevent the occurrence of incidents which might lead to a resumption of hostilities.”

Den demilitariserade zonen (DMZ) löper som ett 248 km långt ärr tvärs över den koreanska halvön. Det kortaste avståndet till Seoul är 60 km. Som en av få civilister har Park Jongwoo fått tillstånd att fota längs DMZ. Resultatet är en spektakulär och smått unik fotobok: DMZ Demilitarized Zone of Korea.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alla foton / All images © 2017 Park Jongwoo

 
Fotona dominerar boken, men den innehåller även ett tiotal kortare texter. De är informativa och förklarar hur DMZ är uppbyggd och fungerar. De här texterna har rubriker som ”Joint Security Area”, ”Forward Edge of the Battle Area” och ”Civilian Control Zone”.

Det är lite krångligt, men lite förenklat kan man säga att själva zonen – fyra kilometer bred, pepprad med personminor och omgärdad av flera lager taggtrådsstängsel både i norr och söder – är inbäddad i flera områden, som på olika vis ska garantera säkerheten och borga för att fienden inte ska kunna överraska.

Tydligen är det bara på en plats (”Joint Security Area”) som soldaterna från nord och syd möter varandra ansikte mot ansikte, så att säga. Sydkoreanerna bär här regelmässigt, kanske också reglementsenligt, mörka solglasögon. Tydligen har nordkoreanerna, med hjälp av kineserna, deras allierade under Koreakriget, byggt omfattande system av tunnlar i anslutning till DMZ, men om dem är det naturligtvis svårt att få fram hårda fakta.

Park Jongwoo har naturligtvis velat dokumentera den koreanska tragedin, att landet är delat. Många bilder sätter också det militära i fokus, som vaktposter och soldater på rekognoceringsuppdrag, men många av dem skulle kunna karakteriseras som naturbilder.

Högt uppe på gröna berg syns ett vakttorn, som på lite håll ser ut som en medeltida fästning. Jongwoo fotar även en hel del djur och fåglar, en av dem har slagit sig ned på ett taggtrådsstängsel. Avfolkning av vissa delar runt DMZ har lett till ett oväntat blomstrande ekosystem. DMZ Demilitarized Zone of Korea är en otippat vacker bok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Den politiska erasure-poesin blomstrar under Trump

Poesin har fått ett uppsving i USA sedan Trump blev president. Den funkar som en motvikt till skitsnacket och demagogerierna. I New Republic skriver Rachel Stone om en särskild slags poesi med politisk laddning: The Trump-Era Boom in Erasure Poetry”. En erasure-dikt är en text man får fram genom att kraftigt stryka ned en befintlig text.

Det är en suverän översiktlig artikel, full med länkar till exempel på erasure. Stone börjar med att berätta om Niina Pollari (som vi publicerat i serien Veckans dikt):

”The raw material for Niina Pollari’s poem ‘Form N-400 Erasures‘ is the long, opaquely-worded application form for becoming a naturalized U.S. citizen. Expansive and arduous, the application holds a looming significance for newcomers to the United States. Pollari deletes most of Form N-400’s text in crude, black strokes to form her poem. “Have you / been / in / total / terror?” the poem asks, then gives you a choice: Check yes or no.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Notiser, Recensioner

Foton av kvinnor som poserar i träd

00004315

More Women in Trees
Jochen Raiß
Hatje Cantz

I ett tidigare blogginlägg skrev vi om den underbara lilla boken Women in Trees (Hatje Cantz), som blivit en otippad bestseller. Otippad eftersom bokens innehåll är gamla svartvita foton av kvinnor som ligger, sitter, står och klänger i träd. Bilderna är hämtade ur Jochen Raiß samling med den här typen av lite udda foton.

Raiß, som arbetar med foto, hittade ett av de här fotografierna på en loppmarknad i Hamburg. Han använde det som bokmärke och blev glad varje gång han tittade på det. Och så hittade han några till foton, och några till och så plötsligt var han samlare av foton som poserar i träd. Gissningsvis är hans samling (hemsida) en av de största i världen. Och nu har en uppföljare till Women in Trees kommit ut, som för enkelhetens skulle heter More Women in Trees.

mehr_frauen_035
© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_013.jpg

© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_009

© Jochen Raiß

 
Jag tycker också att man blir glad eller i alla fall munter när man tittar på de här fotona. Kanske kan man se dem som föregångare till plankning, som spreds viralt för 5-10 år sedan. På samma sätt tänker jag mig att fota kvinnor i träd var ett fenomen.

Många av kvinnorna är välklädda och har högklackade skor. Det gjorde kanske att det blev än mer lockande och småtokigt att posera i träd. Jag föreställer mig att många av de här fotona är tagna under söndagspromenader, på utflykter eller semestrar. På ett av fotona, ett av det bästa, ser man skuggan av den manlige fotografen. Kanske sa han:

– Älskling, kan du klättra upp i det där trädet, så tar jag några plåtar?

Vissa kvinnor ser inte särskilt roade ut, men flertalet gör det. Många skrattar eller ler, vissa ser lite upproriska ut, medan andra ser lite flörtiga ut. Sammantaget tycker jag också att bilderna berättar om vilka förväntningar man hade på kvinnor, och att de visar att man inom vissa ramar kunde utmana förväntningarna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att flera av kvinnorna utstrålar frihet.

De här två små böckerna är, tycker jag, perfekta presenter. De kostar bara 150 kr styck och är riktigt underhållande – de sätter fantasin i rörelse. De är, som böcker från Hatje Cantz brukar vara, välgjorda och Gabriele Sabolewskis formgivning gör More Women in Trees till något alldeles extra.

Mer läsning: Fotobok med kvinnor som klättrar i träd och Bok med vintagefoton av okonventionella kvinnor

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

Veckans dikt 111: ”Pathological Empathy” av Dara Wier

  

It irritates us
& what might that be

as in
it drives me crazy

something nearly nothing
& really irrelevant

something almost nothing
something from one’s childhood

that changes you forever
so much so

it’s unforgettable
like Fellini

the first time
or some song

I like how people like to think
of the end of the world

From time to time
how small we let ourselves be

to be able to say
beginning with everything beginning

to be never-ending
because we can imagine that

because our minds do that to us
without fail

drilling down paradox directly into us
as sure as sure can be

right from the beginning
and what is that anyway

something to be sad to lose
to be knowing

if not now eventually
something to be crying over

when anyone complains
how poems are hard to understand

for instance
aren’t they really complaining

that life is impossible
to understand

and that we spend most of it
keeping ourselves distracted

from that unanswerable
and therefore, what,

idiotic line of questioning
as it turns out

most comparisons are,
as if

the love of one’s life’s death
can be compared

to the worst breakup of all time
or as if some of what

you miss
you never knew to miss it

or anyone who knows
the feeling of waiting

through the night
for a loved one to appear

and to be put away
for safekeeping

or how it is when
a fever subsides

or a cough is codeine quelled
or a fever breaks

and one no longer stands
on the edge of panic

 

”Pathological Empathy” from In the Still of the Night. Copyright 2017 by Dara Wier. Used with permission of the author and Wave Books.

 
Ett varmt tack till Dara Wier och Wave Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur In the Still of the Night. Läs mer om Wier, hennes tidigare böcker och om Wave Books på förlagets hemsida. Wave Books har en unik utgivning av samtida amerikansk lyrik.

still_of_the_night_for_website_1024x1024

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Novell 156: ”Track” av Nicole Flattery

Cover20_for_shop

The White Review är en av Europas bästa konst- och litteraturtidskrifter. Den ges ut kvarttalsvis och en hel del av materialet finns online. Varje nummer är fullt med artiklar, intervjuer, poesi och noveller. I The White Review No. 20 presenterades vinnaren av årets novelltävling, Nicole Flattery, vars bidrag heter ”Track”.

Det är lätt att förstå att den här novellen vann. Den handlar om en ung kvinna från Irland som flyttat till London, där hon träffat och blivit tillsammans med en betydligt äldre komiker, som peakat för länge sedan. Han lyssnar på ljudupptagningar från gamla föreställningar, särskilt applåderna, och tvingar den unga kvinnan att också lyssna. Det är en tragisk och skruvad berättelse, Flattery har hittat en perfekt ton som rymmer både tragik och (svart) humor. Hon är en supertalang.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Magiska noveller och essäer av Fleur Jaeggy

 

Fleur Jaeggy
I Am the Brother of XX
Övers. Gini Alhadeff

New Directions

Fleur Jaeggy
These Possible Lives
Över. Minna Zalmann Proctor

New Directions

Schweizisk-italienskan Fleur Jaeggy, född 1940, är en kortprosans mästare och New Directions har nyligen gett ut två tunna volymer av henne. I Am the Brother of XX är en magisk, skruvad och otäck samling noveller, vissa bara några sidor långa, på temat förlust, vansinne och ond bråd död. These Possible Lives är lika tunn och koncentrerad – tre miniporträtt av Thomas De Quincey, John Keats och Marcel Schwob.

Novellerna utspelar sig på olika platser, Schweiz och New York, och under olika tider, medeltiden och samtiden. Huvudpersonerna är män och kvinnor i olika åldrar, men många av dem förenas av att de balanserar på gränsen till förtvivlan eller sammanbrott.

Flera av karaktärerna är självmordsbenägna eller tänker på självmord, vilket förmedlas med en plötslighet som om det vore en tanke vilken som helst: ”Around his neck he tied a hankerchief. It would have been easy to strangle oneself.”

Min favorit är titelnovellen, vars berättarjag är en ung man som anklagar sin syster, av honom kallad XX, för att ha ”spionerat” på honom och föräldrarna. Han tycker att systern har försökt styra honom på ett sätt som inkräktar på hans itegritet. Små detaljer, som att hans mamma gav honom sömnmedicin när han var helt liten, tyder på att allt inte står rätt till. Dysfunktionella familjer återkommer ofta som tema hos Jaeggy.

Många kritiker framhåller att Jaeggys prosa är besläktad med måleriet. Skriver exempelvis Claire Khoda Hazelton i en recension av novellsamlingen i The Guardian: ”Central to each are surreal images reminiscent of Leonora Carrington or Max Ernst ’her hands, like the claws of a crustacean, clutched at a little mound of dust’”. Jag tycker att det är en bra iakttagelse, men man kanske också, med tanke på att de här novellerna är så utstuderat sparsmakade, associera till etsningar och skisser?

Det finns tydliga likheter mellan novellerna och essäerna – de korta meningarna, den sällsynt höga språkliga densiteten och det drömlika. Men om karaktärerna i novellerna är självdestruktiva och stämningen romantisk-gotisk, så är huvud- och bikaraktärerna i essäerna excentriker och tonen är mer uppsluppen och humoristisk. Mat och drömmar är vanliga motiv i essäerna. I essän om Thomas De Quincey: ”There were others who helped themselves to dreams. Robert Southey experimented with laughing gas. Ann Radcliffe sought out huge quantities of indigestible food to reinforce her terrible night visions.” Jaeggy pendlar elegant mellan det enkla och det raffinerade.

Jag kan inte låta bli att citera baksidestexten: “The pages are on fire.” Det gäller även novellsamlingen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner