Reklamposters, med varor och produkter, från rekordåren

poster-collection-the-magic-of-things_0

Poster collection 24: The magic of things
Red. Bettina Richter
Essä: Gerda Breuer

Museum für gestaltung Zürich
Plakatsammlung
Lars Müller Publishers

Schweiz är en liten stormakt inom grafisk design, med stolta traditioner. Ett av områdena man har utmärkt sig inom är posters, och Museum für gestaltung Zürich har en samling med posters i världsklass. Och ur de samlingarna hämtar man särskilt spännande posters som man, tillsammans med kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers, presenter i den smått unika serien häften/böcker Poster collection.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann eller Josef Müller-Brockmann. Den 24:e volymen i serien heter The magic of things och samlar så kallade object posters, posters som i för- och efterkrigstidens anda gjorde reklam för ett stadigt växande antal konsumtionsvaror, som kopplades till varumärken för att särskilja dem och göra dem mer åtråvärda. Målet var att övertyga (om produktens förträfflighet) inte att övertala.

En produkt. Ett varumärke. Inget mer. Delvis var den här nya sakligheten en direkt reaktion mot Art Nouveau. Från 30-talet till 50-talet var några av de stora mästarna i den här stilen Niklaus Stoecklin, Peter Birkhäuser, Donald Brun, Otto Baumberger och Herbert Leupin.

Konsumtion, ökad materiell standard, sågs som en integrerad del av demokratiseringen och bygget av en modern välfärdsstat. Det var alltså ganska långt ifrån vår mer skuldtyngda, kanske också hycklande, och ambivalenta hållning till konsumtionssamhället.

Magic-of-Things-46-47 (1)-page-001

Fotografiet, det förment objektiva, var på många sätt förebildligt. Man ser att grafikerna varit mycket noga med detaljer som skuggor och reflektioner, så att de uppnår en nära nog fotorealistisk effekt. Eller kanske snarare: Många av produkterna ser nästan mer realistiska ut än om de hade fotograferats. De ser verkligen sinnliga och åtråvärda ut, somliga har snudd på surrealistiska kvaliteter, andra väcker snarare associationer till popkonst.

Object posters känns idag lite omoderna med sitt fokus på att para ihop en produkt med ett varumärke. I vår tids reklam hoppar man över produkten och fokuserar desto mer på varumärket och livsstilen men samtidigt finns det motexempel, som Apple som gärna visar sina produkter. Och det otidsenliga med object posters kanske man skulle kunna vända till en fördel. De har en distinkt charm och oskuldsfullet som ofta saknas i nutida reklam.

Magic-of-Things-48-49 (1)-page-001

Magic-of-Things-58-59 (1)-page-001

I sin utmärkta essä berättar Gerda Breuer om de olika historiska, sociala och ekonomiska förutsättningarna för framväxten av det här nya reklamspråket. Ny teknik var inte oviktig i sammanhanget:

”Following the invention of lithography by Alois Senefelder, who established the basis for mass editions of colored flat prints in the nineteenth century, the technical innovation of chromolitography by the Franco-German Godefroy Engelmann and the rapid printing press made it possible to produce colored illustrations on posters in even larger editions and at a reasonable cost. Bold colors, clear contrasts, monochrome backgrounds, and oversized depictions of the products became synonymous with object advertising and even led to the coining of a new word i German: plakativ, derived from Plakat (poster), and meaning ‘striking’ or ‘bold.'”

Jag kan verkligen rekommendera serien Poster collection. Varje ny volym är ett litet äventyr, tonvikten ligger ofta på schweiziska grafiska designers, men de tematiska volymerna är ofta mer blandade.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Tranan i nytt samarbete med Cikadapriset

 

cikada2_200

Bokförlaget Tranan har inlett ett samarbete med Cikadapriset. Priset tilldelas en östasiatisk poet, som ”i sin diktning värnar om livets okränkbarhet”. Det instiftades 2004 med anledning av 100-årsfirandet av Harry Martinson och namnet är inspirerat av hans diktsamling Cikada (1953). Att priset riktar sig till just östasiatiska poeter beror dels på att Harry Martinson närde ett stort intresse för denna del av världen, dels på att regionens rika poesi förtjänar mer uppmärksamhet.

Skriver Tranan på sin hemsida: ”I en serie böcker kommer vi att ge ut svenska översättningar av pristagarna. Först ut är den japanske poeten So Sakon, vars bok Ryggsim mot dödsriket nu finns att köpa. So Sakon är en av de främsta japanska poeterna under 1900-talet, men har tidigare inte givits ut på svenska annat än i en antologi. Översättningen är gjord av Lars Vargö.”

Och i dagarna meddelade Cikada-juryn att årets pristagare är vietnamesiske poeten Mai Van Phan. I höst ger Tranan ut ett urval av hans dikter i tolkning av Erik Bergkvist och Maja Thrane, som i våras var i Vietnam och besökt poeten för att få hjälp med tolkningarna av dikterna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Granta: Best of Young American Novelists 3

G139-COVER-397x555

1979 kom det första numret av Granta ut, ursprungligen en studenttidsskrift med anor från 1889, i den form som den har nu – en kvartalsvis utgiven litteraturtidskrift i pocketformat. Det första numret hade titeln New American Writing, och det innehöll texter av författare som Joyce Carol Oates, William Gass, Donald Barthelme och Susan Sontag.

I introduktionen skriver redaktörerna, Bill Buford och Pete de Bolla, om den brittiska litteraturens alla svagheter (”Insulated. Enclosed.”) och övergår sedan till att prisa den mer dynamiska amerikanska litteraturen (”challenging, diversified, and adventurous”), som, påpekar de syrligt, allt för sällan ges ut i Storbritannien. Syftet med det första numret av brittiska Granta var alltså att introducera amerikansk litteratur, säkert också att provocera en smula för att väcka debatt och att visa att det fanns en behov av en ny ambitiös litteraturtidskrift.

7

Granta etablerade sig snart som en av de viktigaste tidskrifterna för ny litteratur, och inom några år fick Buford och de Bolla idén till det klassiska numret Best of Young British Novelists: Granta 7, som publicerades 1983 och har gått ut i sex nya upplagor sedan dess. Det var det första numret i det som skulle bli serien Best of Young Novelists. Många av dem som fanns med på listan skulle bli riktiga stjärnor, exempelvis Martin Amis, Julian Barnes, Kazuo Ishiguro, Ian McEwan och Salman Rushdie. Det andra numret av Best of Young British Novelists gavs ut 1993, det tredje 2003 och det fjärde 2013.54

Det första numret av Best of Young American Novelists gavs ut 1996 under Ian Jacks redaktörsskap. Numret blev smått kontroversiellt, eftersom författare som Nicholson Baker, David Foster Wallace och William T. Vollman inte klarade sig igenom urvalsprocessen. Men det gjorde å andra sidan exempelvis Edwidge Danticat, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen och Lorrie Moore.

972007 var det dags för nästa Best of Young American Novelists och nu, 10 år senare, är det alltså dags för ytterligare ett. Skriver Sigrid Rausing i introduktionen till det senaste numret, apropå tematiska likheter mellan de två senaste:

”[Fantasies] of the apocalypse have snuck into us like a virus, embedding themselves into the core of American writing. American dystopia was a strong theme in fiction ten years ago, and it seems strongly present still: pandemics, war and dysfunction predominate (though we noted a good bit of humour too). From the outside one feels the origins of that sadness are all too obvious – 9/11; war; coffins draped in American flags; PTSD; torture scandals; Guantánamo Bay; school shootings and gun crime; the war on drugs; the crash of 2008 . . . Where is the good news? From bee death to the loss of manufacturing; from climate change to populism, it’s all looking bleak.”

Men sedan försöker Rausing ta udden av pessimismen en smula:

”But then it always did look bleak: here is a big troubled country with a free press – of course it’s going to look bleak. Have you ever read a newspaper in a country with censorship? Try it – that’s where you find the good news, the bland news, the happy stories.”

Och nu, äntligen, författarna som juryn valt ut till Granta 139: Best of Young American Novelists 3:

Jesse Ball, 38, född i New York och har publicerat sex romaner, en hel del poesi och noveller. Han är känd för sig sparsmakade stil som har lett till jämförelser med Jorge Luis Borges och Italo Calvino.

Halle Butler, 31, bor och verkar i Chicago. Hennes första roman, Jillian, från 2015 kalades ”feelbad book of the year” i Chicago Tribune. Läs utdrag ur hennes kommande roman.

Emma Cline, 28, född i Kalifornien och författare till The Girls, som både blev en stor kritiker- och försäljningsframgång.

Joshua Cohen, 36, född i Atlantic City. Har skrivit fem romaner, varav den senaste och mest kända är Book of Numbers, samt novellsamlingar.

Mark Doten, 38, född i Minnesota men bor för närvarande i Brooklyn. Debutromanen, The Infernal, gavs ut 2015. Litteraturredaktör på Soho Press.

Jen George, 36, född och uppvuxen i Kalifornien men bor i New York. Författare till novellsamlingen The Babysitter at Rest.

Rachel B Glaser, 34, published her first novel, Paulina & Fran, in 2015. Hon har även skrivit en hel del kortprosa och poesi. Hon är exceptionellt rolig. Läs novell eller dikt

Lauren Groff, 38, född i New York. Hennes senaste och tredje roman, Fates and Furies, var något av en genombrottsbok. Förra året var den finalist till National Book award och 2015 till National Book Critics Circle award. Barack Obama valde den vid ett tillfälle till en av sina semesterböcker.

Yaa Gyasi, 27, född i Ghana och uppvuxen i Alabama. Hennes första roman, Homegoing, som finns översatt till svenska, renderade henne John Leonard award 2016.

Garth Risk Hallberg, 38, född i Louisiana och uppvuxen i North Carolina. Författare till A Field Guide to the North American Family och City on Fire. Den senare en mäktig pjäs som utspelar sig i New York på 70-talet som författaren fick ett fett förskott för.

Greg Jackson, 34, belönades med ett 5 Under 35 award av National Book Foundation för novellsamlingen Prodigals.

Sana Krasikov, 37, född i Ukraina, bodde i Georgien och Kenya innan hon återvände till USA för fyra år sedan. Hennes senaste roman, The Patriots, handlar om de trassliga banden mellan USA och Ryssland, sedda utifrån en familjs perspektiv, och kom ut 2016.

Catherine Lacey, 32, född i Mississippi och författare till hyllade romanen Nobody Is Ever Missing, som vann förra årets Whiting award och har översatts till flera språk.

Ben Lerner, 38, född i Topeka, Kansas, men bor och verkar i New York. Lerner identifierar sig egentligen som poet, men har skrivit två romaner – Leaving the Atocha Station och 10:04 – som har gjort honom till en av den unga amerikanska prosans allra mest firade stjärnor. Den första romanen kommer snart ut på svenska: På väg från Atocha. Hans senaste bok är den smarta och sällsynt underhållande essäboken The Hatred of Poetry, som också snart kommer ut på svenska: Varför alla hatar poesiLäs dikt

Karan Mahajan, 33, född i USA men uppvuxen i New Delhi och författare till Family Planning och The Association of Small Bombs, som var med och tävlade om ett National Book award 2016.

Anthony Marra, 32, född i Washington DC och författare till novellsamlingen The Tsar of Love and Techno (2015) och romanen A Constellation of Vital Phenomena (2013).

Dinaw Mengestu, 39, föddd i Etiopien men flyttade redan vid två års ålder till USA. Författare till tre uppmärksammade romaner. Vann Guardian First Book award 2007.

Ottessa Moshfegh, 35, född i Boston men bor och verkar i Kalifornien. Hon har skrivit en kortroman och en hel del noveller, som bland annat publicerats i The Paris Review och New Yorker. Hennes debutroman Eileen var med på korta listan till Man Booker prize 2016. Läs noveller

Chinelo Okparanta, 36, född i Port Harcourt, Nigeria. Hon har skrivit Under the Udala Trees och Happiness, Like Water, vann ett O Henry award 2014 och har tilldelats ett Lambda Literary award två gånger.

Esmé Weijun Wang, 33, är engagerad i frågor som rör psykisk hälsa, essäist och författare till romanen The Border of Paradise. Hon vann förlaget Graywolf Press pris för sakprosa med essäboken The Collected Schizophrenias.

Claire Vaye Watkins, 33, född och uppvuxen i Mojave-öknen i Kalifornien. Hennes novellsamling Battleborn vann Dylan Thomas-priset 2013.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Praktfull bok om filmen i konsten och konsten i filmen

9783858815415_Cinema-mon-amour_def

Cinéma mon amour. Film in art
Red. Madeleine Schuppli & Aargauer Kunsthaus
Texter: Yasmin Afschar, Erika Balsom, Jenny Billeter, Steven Cairns,
Vinzenz Hediger, Simon Koenig & Madeleine Schuppli
Scheidegger & Spiess • Aargauer Kunsthaus, Aarau

Den ungerske filmteoretikern Béla Balázs (1884–1949) argumenterade för att förståelsen av hur en film är gjord, dess estetiska maskineri, berikar upplevelsen. Det går att argumentera för att kunskapen om hantverket t.ex. skulle kunna underminera realismen, men Balázs menade att kunskapen höjer underhållningsvärdet. Och han menade att det inte var något unikt för filmen. Ett snillrikt filmtrick ger förhöjd livskänsla på ungefär samma sätt som när vi njuter av eleganta arkitektoniska lösningar eller lyssnar på en tekniskt briljant musiker.

Jag tänker på Balázs estetiska teori när jag läser och bläddrar i Cinéma mon amour. Film in art. Den handlar om filmen i konsten och om konsten i filmen, och texterna går in i detalj på hur mötet mellan konst och film kan ta sig olika uttryck. Boken gavs ut i samband med en mycket ambitiös konstutställning, Cinéma mon amour. Kino in der Kunstett samarbete mellan Aargauer Kunsthaus och Solothurner Filmtagen.

De utställda konstnärerna var:

Martin Arnold, John Baldessari, Fiona Banner, Marc Bauer, Pierre Bismuth, Candice Breitz, Janet Cardiff & George Bures Miller, collectif_fact (Annelore Schneider & Claude Piguet, Tacita Dean, Stan Douglas, Thomas Galler, Christoph Girardet & Matthias Müller, Douglas Gordon, Teresa Hubbard / Alexander Birchler, Samson Kambalu, Daniela Keiser, Urs Lüthi, Philippe Parreno, Julian Rosefeldt, Hiroshi Sugimoto, Sam Taylor-Johnson, Mark Wallinger.

Det behöver knappast påpekas när det är så många medverkande, men de olika konstverken skiljer sig mycket åt, även om många har arbetat med film och foto. Möjligen skulle man kunna tala om en gemensam anda, många verk är dekonstruktiva till sin karaktär, kritiska men också humoristiska.

De är också i dialog med filmhistorien, som Hitchcock Presents (2010) av collectif_fact som visar filmfoto av Le Corbusiers Villa Jeanneret-Perret, men med ljudet hämtat från trailern till Hitchcocks Psycho från 1960. Julian Rosefeldt har med sin film Deep Gold (2013/14) både hyllat och uppdaterat en betydligt tidigare filmklassiker, den surrealistiska och subversiva milstolpen L’Âge d’Or (1930) av Luis Buñuel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boken har ett mycket rikt bildmaterial, som till stor del utgjörs av stillbilder eller foton från konstverken, men det finns även en del annat. När man bläddrar i boken första gången kan bildmaterialet ge ett lite lätt oordnat intryck, men den hålls samman av sex mycket välskrivna, ganska korta, essäer.

Essäernas titlar säger åtminstone en del: ”Cinema as Space/The Visible Cinema”, ”Film Business/Corpus mysticum industriale. The Star’s Visual Body and the Fans Gaze”, ”Found Footage/Reframed: Found Footage and the Moving Image”, ”Movies and Genres/Art, Cinema and the World”, ”Mechanisms of Film/The Ends of Cinema” samt ”Art mon amour/Films about Artists and Their Worlds”.

Textförfattarna, som är oerhört kunniga, har inte delat upp konstnärerna eller verken mellan sig, de skriver helt enkelt om de verk som passar deras tema. Flera konstverk kommenteras således i flera av essäerna. De väcker min lust att se mer av de här verken, trots att de är hyfsat teoretiska väcker de lusten att vilja se film, lite i linje med Béla Balázs teori.

Vissa verk är lättare att föreställa sig än andra, men jag tyckte genast om fotona tagna av Hiroshi Sugimoto. Han har jobbat på sin serie med foton från amerikanska biografer och drive-ins sedan 1978. Han låter kamerans slutare vara öppen under de visade filmernas hela längd. Alla filmrutor komprimeras i en bild, så att säga. Skriver Yasmin Afschar om resultatet: ”What remains is a dazzling expanse of white that is both nothing and everything at the same time – comparable with white noise in music.”

Jag gillar även fotoserien Crying Men (2002-2004) av Sam Taylor-Johnson. I boken finns foton av en rad gråtande skådisar, bland dem Forest Whitaker, Ryan Gosling, Steve Buscemi, Tim Roth och Sean Penn. Det skulle ju kunna vara så att Taylor-Johnson har haft osannolik tur, att hon helt enkelt råkat stöta på några av Hollywoods giganter just när de gråtit och varit som mest sårbara. Troligare är att de använder all sin skicklighet för att låtsas gråta så trovärdigt som möjligt. Bildserien väcker frågor om äkta respektive spelade känslor, om yta och djup och om föreställningarna vi har om Hollywood-stjärnor och skådespeleri.

Cinéma mon amour. Film in art har ett rikt och spännande bildmaterial och innehåller kvicka och intressanta essäer om kopplingen konst och film. Kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess och designbyrån NORM har gjort boken till ett praktverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Örnen & Kråkan, gratis poesi och kritik varje vecka

c709dd2b-5e1d-4e91-8c4f-9d642dd12d01

Läs, lyssna och prenumerera här

Nu finns den en ny upplaga och den ligger uppe till 3 maj, då den avlöses av nästa upplaga.

Varje onsdagmorgon kommer det en ny upplaga:

1. En recension att läsa eller lyssna till skriven av kritiker som får anständigt betalt.
2. Ett filmat poesitips av en bibliotekarie eller en bokhandlare
3. En annons
4. En onsdag i månaden ersätts recensionen av en ca 50 minuters poesipod där kritiker, poeter och bibliotekarier läser upp och diskuterar aktuell poesi.

Det här låter väldigt lyxigt, tänker du kanske, och visst är det det, men allt material på sajten är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Robert M. Pirsig, 1928–2017

Detta bildspel kräver JavaScript.

Häromdagen gick Robert M. Pirsig bort, författaren till kultromanen Zen and the Art of Motorcycle Maintenance (1974). I denna och senare böcker utforskade Pirsig begreppet kvalitet och kvalitetens metafysik. Boken skildrar en resa med motorcykel genom USA och löpande filosofiska diskussioner. Boken har ju även en undertitel: ”An Inquiry Into Values.”

Titeln är en variant på titeln till Eugen Herrigels Zen i bågskyttets konst. I inledningen av boken skriver Pirsig att den trots titeln ”varken bör eller kan den direkt föras till den omfattande litteratur som siktar till att ge direkta och faktiska informationer om den ortodoxa zenbuddhismen. Ärligt talat är den inte mycket till handledning när det gäller motorcyklar heller.”

Det har inte hindrat att boken har sålt i ständigt nya upplagor på tiotals språk och ibland kallas rentav Zen and the Art of Motorcycle Maintenance ”den mest allmänt lästa filosofibok någonsin”

Men det var långt ifrån självklart att det skulle bli så. Under de nästan fem år det tog Pirsig att få sin originella roman antagen, blev han refuserad av inte mindre än 121 förläggare. Den 122:a förläggaren påpekade försiktigt för Pirsig, en före detta retoriklärare som försörjde sig genom att skriva tekniska manualer, att han nog inte skulle förvänta sig att tjäna mycket mer än förskottet på $3000.

”The book is not, as I think you now realize from your correspondence with other publishers, a marketing man’s dream,” skrev redaktören William Morrow till Pirsig inför publiceringen 1974. Men det var just vad boken var, en marknadsförares dröm, en bok som på en och samma gång var originell, smart, underhållande och geniunt cool.

Pirsig om att uppleva världen:

You see things vacationing on a motorcycle in a way that is completely different from any other. In a car you’re always in a compartment, and because you’re used to it you don’t realize that through that car window everything you see is just more TV. You’re a passive observer and it is all moving by you boringly in a frame.

Pirsig om att förändra världen:

The place to improve the world is first in one’s own heart and head and hands, and then work outward from there. Other people can talk about how to expand the destiny of mankind. I just want to talk about how to fix a motorcycle.

Pirsig om metafysik:

I think metaphysics is good if it improves everyday life; otherwise forget it.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Sjövilda berättelser i Angela Carters och Margaret Atwoods anda

evyexzaae8ienjmhovdv

Camilla Grudova
The Doll’s Alphabet
Fitzcarraldo Editions

Den första novellen inleds så här:

”One afternoon, after finishing a cup of coffee in her living room, Greta discovered how to unstitch herself. Her clothes, skin and hair fell from her like the peeled rind of a fruit, and her true body stepped out.”

En av de andra novellerna börjar så här:

”She wasn’t like known mermaids, divided in two, fish bottom, a lady on top. The fish and the human were blended together like tea with milk.”

I The Doll’s Alphabet, av Camilla Grudova, är de flesta huvudkaraktärerna flickor och kvinnor, som försöker hantera eller överträda de normer en kvinna förväntas följa. Eller så överskrids gränsen mellan människa och djur: En av karaktärerna förvandlas till en varg nattetid.

Men karaktärerna behöver inte ens vara människor – i den kanske märkligaste novellen befruktar en bläckfisk en galjonsfigur, i form av en sjöjungfru, som föder en liten lampett. Stämningen och logiken i många av novellerna tangerar det sagoaktiga, men Grudova skriver barnförbjudna, groteska och mardrömslika sagor.

På bokens baksida kan man läsa att Grudova skriver i samma tradition som Angela Carter och Margaret Atwood, och det tycker jag absolut att man kan säga, men Grudova har också skapat en genuint originell litterär värld. The Doll’s Alphabet är hennes debutbok, som har blurbats entusiastiskt av författare som Helen Oyeyemi, Sheila Heti och Deborah Levy.

Vissa saker dyker upp med jämna mellanrum i novellerna – zoologiska trädgårdar, sjöjungfrur, dockor, symaskiner, speglar och konserverad mat. I flera av novellerna, kanske mest uttalat i ”Waxy”, råder det brist på det mesta. Man kanske kan kalla samhället som gestaltas i novellerna för post-kapitalistiskt.

Alla kvinnor är på jakt efter en Man, som de förväntas ta hand om utöver att de arbetar vid fabriker för att försörja dem. Det är mycket vanligt med arbetsskador, exempelvis frätskador. Huvudpersonen i novellen har förhållandevis lindriga skador, inte så allvarliga att hon riskerar att förbli Manlös. Att vara Manlös bertraktas som stigmatiserande. Om en kvinna går för länge utan Man börjar skvallret obönhörligt.

Posters sitter uppsatta överallt och påminner:

TAKE CARE OF YOUR MAN
A GOOD LADY DOES NOT LET HER MAN LOITER
FEED YOUR MAN WELL

Männen verkar inte arbeta, utan laddar med filosofistudier inför nästa Examen. En sak råder det inte brist på – Filosofiböcker. De som klarar sin examen blir belönade med pengar, som vanligtvis spenderas på lite lyxigare tobak, konserver eller en rejäl pubrunda. Kvinnor är inte välkomna på puben, men kaféerna är öppna för dem. Det är där Män och kvinnor träffas. Det enda som finns att köpa där är kaffe och toast med sirap eller toast med kokt konserverat kött.

Grudova saknar verkligen inte humor, men humorn är genomgående av det svartare slaget. När huvudpersonen i ”Waxy” hittar en man, Paul, är det en minst sagt sorglig skepnad, men hon finner sig och tar fasta på det positiva: ”He made a couple of rag rugs to cover our cold floor, was good at darning clothes and knew how to cook eggs in all sorts of interesting ways.”

The Doll’s Alphabet är något av det mest originella, otäcka och underhållande jag läst på länge. Det är en briljant debutbok. Trots att vissa av de här fantasirika, smarta och mångskiktade novellerna är ganska olika till sin karaktär, så håller de samman sällsynt väl. Grudova berättar om mycket märkliga ting, som om de vore helt självklara.

Besök Fitzcarraldo Editions, som har en sensationellt spännande utgivning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner