Feministisk sci fi-dystopi vann Baileys prize

cover.jpg.rendition.460.707

För första gången i Baileys-prisets historia har en science fiction-roman korats som segrare, närmare bestämt The Power (Penguin) av Naomi Alderman. Romanen utspelar sig i en dystopisk framtid – var annars? – där kvinnan det dominerande könet, till stor del på grund av att de är utrustade med förmågan att utdela dödliga stötar med händerna.

Romanen tar, enligt en artikel i The Guardian, upp många stora frågor och utspelar sig på olika platser i världen:

”The novel has been described as feminist science fiction, and asks the question what is power: who has it, how do you get it, and what does it do when you have it? And, when you have power, how long before power corrupts you? It follows four main characters: Roxy, the daughter of a London crime lord; Tunde, a journalism student in Lagos; Allie, from the southern states of the US and Margo, a low-level politician. They all feature in a combination of page-turning thriller and thought experiment that attacks some of the biggest issues of our times, including religion, gender politics and censorship.”

Margaret Atwood har tagit Alderman under sina vingar, och skrivit superentusiastiska blurbs, och när The Guardian recenserade boken hyllades den som en ”instant classic of speculative fiction”.

Man kan knappast kalla det stora intresset för dystopier för en trend längre, det är en subgenre som i vissa avseenden dominerar inom litteratur, teveserier och tevespel. Jill Lepore skrev nyligen en bra artikel om vår tids smak för radikalpessimism: ”A Golden Age for Dystopian fiction”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Konsten att skriva, enligt Stephen King

9789100169947

Stephen King
Att skriva. En hantverkares memoarer
Övers. Ola Larsmo
Albert Bonniers Förlag

Stephen King har skrivit en imponerande mängd noveller och romaner, som har gått ut i upplagor som de flesta författare bara kan drömma om. Han är främst känd som den samtida amerikanska skräcklitteraturens mästare, och skriver även under pseudonymen Richard Bachman. Några av hans mest kända och klassiska romaner är Carrie (1974), The Shining (1977), Cujo (1981), It (1986), Tommyknockers (1987) och The Green Mile (1996).

Stephen King har dessutom skrivit en av de mest populära böckerna om att skriva, Att skriva. En hantverkares memoarer, som kom ut första gången 2000. Nu finns den i en suverän nyöversättning av King-entusiasten Ola Larsmo. Boken är en kombination av självbiografi och handbok i skrivande. Det upplägget gjorde mig lite otålig, eftersom jag var mest intresserad av skrivråden och de kommer sist i boken, men jag gillade den verkligen.

King berättar om sin bakgrund, särskilt om sånt som påverkat honom som författare. Han föddes 1947 i Portland i Maine, där många av hans romaner utspelar sig, och växte upp med sin mor och en äldre bror. Fadern övergav dem när King var två år gammal, vilket försatte familjen i en svår ekonomisk situation. King kallar själv sin bakgrund för ”lägre medelklass”. Fadern lämnade emellertid efter sig en del böcker som skulle utöva inflytande på Stephen, bland annat böcker av H P Lovecraft.

1966 började King studera vid University of Maine, där han tog en Bachelor of Arts i engelska 1970. Han finansierade sina studier med arbete på en bensinstation och ett tvätteri. Redan som tolvåring hade han fått sin första skrivmaskin, han skrev berättelser tidigt, och under universitetsåren skrev han också för olika tidningar och tidskrifter. King skriver också om sina missbruksproblem, om den allvarliga bilolycka han råkade ut för 1999 och, naturligtvis, om när han fick beskedet från Doubleday att de ville ge ut Carrie.

King berättar chosefritt, rakt och underhållande. Det är anekdotiskt och folkligt, ibland undrar jag om folkligheten är en del av hans offentliga persona, men det mesta tyder på att den är genuin. Det finns få personer som så konsekvent tar parti för populärkulturen, oavsett om det handlar om Ramones eller Ray Bradbury. Men han skulle antagligen hävda att kategorierna populär- respektive finkultur är meningslösa, och det är de ju i de flesta sammanhang.

Och hur gör man för att skriva som en King? Han berättar om allt ifrån vad han helst lyssnar på för musik (helst hårdrock) när han skriver till hur man inrättar sin skrivarlya. En källare går bra, så att det inte finns några fönster som kan stjäla uppmärksamheten. Ställ annars skrivbordet i ett hörn. Attityden är generellt kloster-macho.

Och sitt för guds skull inte och vänta på Inspirationen, med den kommer du ingen vart:

”Om du vill bli författare är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.”

Att skriva. En hantverkares memoarer är alltså full med allt ifrån olika praktiska tips, exempelvis på hur du skaffar en litterär agent, till sådant som en detaljerad beskrivning av de olika stadierna i Kings skapandeprocess. Exempel på bra respektive mindre bra prosa hämtas ur egna och andras böcker – H P Lovecrafts dialog sågas som styltig, medan Elmore Leonards dialog hyllas som naturlig, ”ett verkligt pågående snack.” 

King är inte överdrivet förtjust i utsmyckningar, men han ser, lite passivt-aggressivt, ett viktigt värde i symbolik: ”det handlar om mer än förkromade detaljer.” Ordförrådet är enligt King ett av de mest grundläggande redskapen i en författares verktygslåda, men man ska inte medvetet bygga ut sitt ordförråd (det får man gratis vid läsning), eftersom ”ett av de värsta misstag du kan göra är att klä upp ditt eget språk, leta fram långa ord att använda därför att du skäms för dina egna korta.”

Böcker om att skriva är i någon mening alltid lite suspekta, eftersom de oftast ger generella råd till vitt skilda skribenter som arbetar med vitt skilda texter, men om man ser råden som tumregler funkar en bok som den här väldigt bra. På en punkt verkar emellertid King orubblig – minimera bruket av adverb! Texter blir inte klarare för att man använder många adverb, snarare tvärtom. Jag använder för mycket adverb, tror jag, och ska försöka ändra på det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Denis Johnson, 1949-2017

”The god I want to believe in has a voice and sense of humor like Denis Johnson’s.”
— Jonathan Franzen

Den amerikanske författaren Denis Johnson har avlidit, blott 67 år gammal, till följd av levercancer. Han beskrivs ibland som en författarförfattare, och det kan ligga något i det, samt att han inte nått det erkännande han förtjänar. Men han uppskattas av långt fler än författare, han har vunnit ett National Book Award och hans Jesus’ Son (1992) räknas inte bara som hans stora mästerverk, utan även som en modern amerikansk klassiker.

Jesus Son - Modernista Pulp (häftad)

Jesus’ Son är en samling länkade berättelser som hålls samman av berättarens, Fuckheads, röst. Fuckhead har, precis som många av de andra karaktärerna missbruksproblem och det är ett återkommande element i Johnsons böcker –– karaktärer som har missbruksproblem eller som är udda och avvikande.

Johnson brottades själv under en längre tid med missbruksproblem och han har en förlåtande, eller åtminstone inte dömande, blick på sina udda och ibland våldsamma karaktärer. Han ansåg att personer som brottades med missbruk ofta var sökare.

Skriver Lincoln Michel i en väldigt fin dödsruna i Playboy:

”Above all, Johnson was a writer for the weirdos. He wrote for and about the drop-outs, the druggies, the punks, the outkasts, and the sinners.” Och: ”More than any other writer, Johnson had the ability to sum up the wonder, terribleness, and absurdity of life all at once.”

Johnson studerade med Raymond Carver som lärare och det märks på sätt och vis. Hans stil är minimalistisk, men den är samtidigt poetisk, febrig och ibland hallicunatorisk. John Updike jämförde Johnsons stil med den unge Hemingways ”gleaming economy”.

De längre romanerna, som Tree of Smoke och The Laughing Monsters, är kärva och tunga men också våldsamt gripande. Vissa karaktärer, och kanske vissa av böckerna i sig, kan framstå som cyniska, men Johnson var nog snarare en skeptisk och klentrogen humanist. Hans bortgång är en stor förlust för den amerikanska litteraturen.

En novell varje kväll 27: ”Emergency” av Denis Johnson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Märkliga vita geometriska kolosser i alplandskap

9783858815309_300dpi

Katharina Anna Loidl
Landschaftsradierungen
Landscape Engravings
Texter: Vitus Weh & Paolo Bianchi
Scheidegger & Spiess

När den österrikiska konstnären Katharina Anna Loidl var verksam i Bern, sommaren 2015, brukade hon besöka antik- och prylbodar i stadens gränder och mörka och svala arkader. Där fann hon mängder med gravyrer från 1800-talet med motiv från de schweiziska alperna – på sin tid oerhört populära motiv.

Loidl införskaffade en hel del gravyrer, som kom att fungera som objets trouvés i hennes magiska bildserie Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Hon använde ungefär samma sorts verktyg som använts för att framställa gravyrerna, men Loidl avlägsnade färg från dem, så att det mitt i alplandskapen framträder jättelika vita geometriska block.

Loidl-Landschaftsradierungen-No05_Montblanc

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 05 The Montblanc and Col de Balme, Canton of Valais: L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No14_Engstlenalp

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 14 Engstlenalp, Canton of Berne: C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Man noterar genast när man tittar på bilderna att de geometriska blocken inte hör hemma i alplandskapen. De är, redan genom sin form och struktur, främmande och kan säkert uppfattas som störande. Men samtidigt gör de att bilderna, som följer ett givet mönster med idyllisk och gemytlig förgrund och storslagna och sublima berg centralt, får nytt liv och väcker fantasin till liv.

Loidl-Landschaftsradierungen-No06_Bachalpsee

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 06 The Bachalp Lake, Canton of Berne (Lac de Bachalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1866 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No04_Bluemlisalp-Bern

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 04 The Oeschinen Lake and the Blümlisalp, Canton of Berne (Le Lac d’Oeschinen et la Blümlisalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./Fr. Müller sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1860 © Katharina Anna Loidl

 
Är de vita blocken gigantiska kristaller? Det ser nästan ut som om de pressat sig upp ur marken eller som om de kommit från yttre världsrymden och sänkt sig ned i alperna. Eller är blocken kraftverk, fabriker eller bostadshus? De förändrar hursomhelst både rummet och hur vi tolkar tiden. I en liten notis i boken sammanfattas Loidls konstnärliga intressen och uttryck så här: ”The expansion of the spatial and the concept of space, the skepticism about the visible, and the minor irritations of everyday life provide impulses for the divers forms of expression in her conceptual mode of working.”

Loidl-Landschaftsradierungen-No29_Jungfrau

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 29 The Summit of the Jungfrau, Scene from «Manfred», Canton of Berne: W. H. Barlett delt./W. Taylor sculpt.; Geo. Virtue London, 1836 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No39_Albulapass

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 39 The Albula Pass, Canton of Graubünden (Passage D’Albula, Canton des Grisons): C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1878 © Katharina Anna Loidl

 
Det är en egensinnig och vacker bildserie och boken är ett estetiskt objekt i sig, svarta tygklädda pärmar med titeln tryckt i guld: Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Den innehåller desutom två utmärkta texter, ”Overwhelming” av Vitus Weh och ”Hard Cuts” av Paolo Bianchi. Weh skriver väldigt intressant om hur Loidls bildserie förhåller sig till 17- och 1800-talets sublima tradition respektive samtidskonst med inriktning på det kristalliska. Loidls vagt kusliga bilder utmanar den tidlöshet och romantik som man vanligtvis förknippar med alperna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Det omoraliska med att läsa i sängen

Under en lång period i läsningens historia, läste man högt och i sällskap av andra. När allt fler började läsa i avskildhet i sängen under 1700-talet väckte det moralisk indignation. Det hände att sängläsare dog i bränder, eftersom de var tvungna att använda ljus, men det var ingen särskilt vanlig brandorsak, enligt statistik från London lika vanligt som att katter välte ljus och orsakade brand. Upprördheten hade med moral att göra. Läs mer om den tvivelaktiga vanan att läsa i sängen: ”The Dangers of Reading in Bed”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser

Infografik om afro-amerikaners villkor, ritad för hand av W. E. B. Du Bois

Sociologen, ekonomen och historikern W. E. B. Du Bois (1868 – 1963) var en av de tidiga förkämparna för afro-amerikaners rättigheter och förbättrade villkor. Han inspirerade bland många andra Malcolm X och vid sidan av Martin Luther King är han en av de riktigt stora historiska afro-amerikanska personligheterna. Han var panafrikanist och dog i Accra i nyligen befriade Ghana.

Det sägs att Du Bois var den första svarta amerikanen som erövrade en doktorsgrad, och 1899 publicerades hans fösta betydande akademiska arbete, som var en på fältarbete byggd, bred och detaljerad studie om afroamerikanernas villkor i Philiadelphia. Året därpå åkte han, tillsammans med två medarbetare, till Europa, bland annat till Paris, där han inom ramen för världsutställningen presenterade en unik utställning om de svartas villkor i USA: ”The Exhibit of American Negroes”. Den var både inriktad på historien och samtiden.

Du Bois ritade själv, för hand, informationsgrafik till utställningen, som finns bevarad i samlingarna på Library of Congress. Den var en del av ett större utställningsmaterial, bland annat en stor samling foton, och är inte bara intressanta på grund av den fakta den presenterar, den är även intressant ur ett estetiskt perspektiv. Vissa av presentationerna förebådar modernistisk abstrakt konst – de är visuellt anslående och snillrika. Här nedan kan du se några av dem:

Source: Library of Congress
Found via: Public Domain Review See also Hyperallegic / Slate / Smithsonian

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto