Unik antologi om den ryska kosmismen

9780262037433

Russian Cosmism
Red. Boris Groys
e-flux • The MIT Press

Den ryska kosmismen är en märklig tankeströmning med rötter i 1800-talets religiösa värld, men med tanke på vår tids drömmar om evigt liv, transhumanism och kolonisering av rymden, så har kosmismen fått förnyad aktualitet. Och nu föreligger en smått unik antologi, Russian Cosmism, med texter av framträdande kosmister. Tankeströmningens urfader var Nikolaj Fedorov (1829 – 1903) vars religöst färgade kosmism efterträddes av den så kallade biokosmismen.

En framträdande tanke i kosmismen är att döden är onaturlig, ett misstag skulle man kunna säga, och något som människan, med hjälp av teknik och vetenskap, bör avskaffa. Kosmismen var en futurism och en socialism, men långt radikalare. Målet var inte bara att rädda alla levande människor undan döden, man ville dessutom återuppliva alla människor som någonsin levat. Först då skulle man kunna överkomma alla de problem som socialismen stod inför, först då skulle fullkomlig rättvisa kunna uppnås. Det finns idag en rad förmögna människor som strävar efter ett extremt långt eller evigt liv, exempelvis Peter Thiel, men kosmismen var ett utpräglat kollektivt projekt.

e-flux temanummer om kosmismen

 
Att återuppliva alla människor skulle emellertid skapa ett avgörande problem – jorden skullu bli överbefolkad, tänkte man sig. Därför förespråkade kosmisterna rymdfärder och en massiv kolonisering av rymden. Därmed var kosmismen betydligt mer positiv än exempelvis Elon Musk idag, som vill rädda en spillra av mänskligheten undan de katastrofer som han tror kommer hemsöka jorden. En annan skillnad mellan kosmisterna och dagens förespråkare av en kolonisering av rymden är tidsperspektiven. Kosmisterna trodde att deras projekt skulle kunna fullbordas först i en mycket avlägsen framtid.

Kosmismen hade ett visst inflytande på det sovjetiska rymdprogrammet och påverkade, precis som futuristerna, allt från poesi och teater till film och bildkonst. Under 30-talet krossade Stalin kosmismen, som ju på sätt och vis var en rival till kommunismen. Kosmismen är naturligtvis far out, jag läser texterna i Russian Cosmism som en blandning av filosofi, poesi och sience fiction. De är lika märkliga som fascinerande.

Både Tolstoj och Dostojevskij läste Fedorov. Dostojevskij hävdade att det var bland det mest logiska han läst. Och det kanske delvis är det som gör de här texterna så speciella – att de både är stringenta och vilt visionära.

Klicka här om du vill lyssna på en introduktion till kosmismen, en intervju med Anton Vidokle, redaktör på tidskriften e-flux.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Maggie Nelson: Blått

nelson_blatt_omslag_inb_0

Maggie Nelson
Blått
Övers. Viola Bao
Omslag: Lars Sundh
Modernista

Maggie Nelson fick sitt definitiva genombrott med den självbiografiska essäboken Argonauterna [The Argonauts, 2015]. Den var något av årets bok när den kom ut i USA. Nu har Modernista även blickat bakåt och ger ut Nelsons lika egensinniga genombrottsbok Blått [Bluets, 2009], i briljant översättning av Viola Bao.

Det är svårt att ringa in vad Blått är för ett kreatur, men man kan beskriva den som en delvis självbiografisk lyrisk essäbok, och den har lånat sin form från Wittgensteins Anmärkningar om färger, som filosofen skrev när han var döende i magcancer. Hans anteckningar kretsar kring ämnena färg och smärta. Nelson har delat upp sina anteckningar i 240 paragrafer, från meningskorta till dem som fyller en hel sida. Det här är den första paragrafen:

”1. Anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat sig en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade. Det började långsamt. En uppskattning, en känsla av samhörighet. Så – en dag – blev det mer på allvar. Sedan (medan jag tittar ned i en tekopp, dess botten fläckad av tunn, brun smuts ringlad i form av en sjöhäst) blev det på något sätt mer personligt.”

Inledningen är typisk, med sitt personliga, nästan intima tilltal, och en omsorg om precisionen trots att ämnet, kärleken till färgen blått, framstår som notoriskt svårt att ringa in. Som i alla Nelsons böcker är det tätt mellan citaten. Hon återvänder till äldre tiders färglära, med Goethe i spetsen, och utforskar religionernas syn på blått.

Nelson skrev boken som en reaktion på två saker, att hon miste sin kärlek samt att en av hennes vänner råkade ut för en mycket allvarlig och handikappande olycka. Blått och smärta. Mot de och andra ämnen ställer hon det hon kallar för ”knullandet”, en bortomspråklig erfarenhet om vilket det är meningslöst att tala.

Jag tycker att Blått är hypnotisk, men svårläst. Man läser och man läser om. Blått är naturligtvis en slags sorgebok, men också mycket mer – en poetisk-filosofisk undersökning av lidandet och lidelsen, kärlekens och begärens begränsningar, allt reflekterat genom alla tänkbara nyanser av blått. Fragment av blått.

Paragraferna är inte ordnade kronologiskt, jag tror att de snarast är ordnade efter musikaliska principer. Det är smått fantastiskt att översättaren, kritikern Viola Bao, så väl lyckats överföra rytmerna från engelskan till svenskan. Blått är en stor liten bok man kan bära med sig genom livet och återkomma till – vacker, melankolisk och smärtsam.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Gripande gotisk roman om tro, vetenskap och vänskap

9789100171872

Sarah Perry
Ormen i Essex
Övers. Eva Johansson
Albert Bonniers Förlag

”Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag.”
— Michel de Montaigne, Om vänskap

  
London 1893. Den välbeställda kvinnan Cora Seaborne har just blivit änka. Maken har dött i cancer, men det vore en överdrift att säga att Cora sörjer honom djupt. Han misshandlade henne. Istället för att snöra åt korsettten och klä sig i svart företar Cora en resa till Essex, en blandning av semester och expedition. Längs Essex kust letar hon efter fossiler och mineraler. Darwins idéer har fått genomslag och rent allmänt står vetenskapen högt i kurs.

2016 var Sarah Perrys viktorianska och vagt gotiska Ormen i Essex den historiska roman alla talade om i England, och den sålde som smör. Om jag har förstått saken rätt handlade Perrys doktorsexamen om gotiken i Iris Murdochs författarskap och Perry kan verkligen gotiken, men hon överanvänder inte dess vanliga rekvisita. Ormen i Essex är en idéroman om tro, vetenskap, vänskap och, inte i första hand den romantiska, kärleken.

Med på resan till Colchester i Essex följer även Coras väninna/sällskapsdam Martha, som är socialist, samt Coras son Francis, som idag antagligen skulle kvalificera sig för diagnosen aspergers syndrom. I Colchester får de snart höra rykten om att en sjöorm, det påstås att den ser ut som en drake, har tagit klivet från en legend från 1600-talet in i verkligheten. Sjöormen gör sig ständigt påmind, framför allt genom sin envisa frånvaro. Rykten fortplantar sig i rasande takt. Någon dör. En annan person blir vansinnig.

Cora, med sitt vetenskapliga synsätt, finner en kanske oväntad vän och intellektuell jämlike i en företrädare för tron, traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan om sjöormen, samtidigt som de dras till varandra alltmer. I den här romanen står inte tro och vetenskap i direkt motsättning till varandra. Det finns många slags vänskap och kärlek, och dessutom vill Perry uppdatera bilden av den viktorianska eran som pryd, besatt av sociala koder och dominerad av dogmatisk religiositet.

Perrys viktorianska England har tagit en rejält kliv in i moderniteten. I det inledande partiet, som utspelar sig i London, lägger Perry lite extra krut på att skildra tunnelbanan, för att framhäva detta. Det är en recensentkliché när man skriver om historiska romaner om 1800-talet, men Ormen i Essex är i flera avseenden dickensk, inte minst för att sociala fenomen och orättvisor med jämna mellanrum skildras och kommenteras.

Perrys bildspråk är inte lika rikt som Dickens och inte lika inriktat på fysionomier men det finns likheter. Jag tänker på ett grått klänningstyg som sägs skimra ”likt halsen på en duva” och rockar som ”flaxar som råkor i bänkraderna” när man bryter upp från en begravningsceremoni. Ormen i Essex är en förförisk roman med skyhög trivselfaktor – det skulle förvåna mig om den inte sålde riktigt bra också i Sverige – men jag har lite svårt för sjöormen, jag försöker, men kan inte riktigt ta rädslan för den på allvar.

För mig är det framför allt språket och känslan för platsen som gör läsningen av den här romanen till något utöver det vanliga. Översättningen av Eva Johansson är verkligt gedigen och omslaget är riktigt schyst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

De bästa poddarna om president Trump

CanHeDoThat_SocialImage (1)

Image courtesy of Washington Post

   
Känner du ett allt större sug efter analyser av amerikansk politik i allmänhet och av Trump i synnerhet? Då bör du lyssna på Sveriges Radios USApodden. Ett avsnitt varje vecka som sammanfattar det viktigaste och mest förbryllande. Om du vill fördjupa dig och nörda ned dig ännu mer finns de flera fantastiska amerikanska poddar. Det här är några av dem.

Can he do that?

Det här är Washington Posts suveräna podcast och programledaren heter Allison Michaels. Hon bjuder in och samtalar sakligt och nyfiket med någon av tidningens journalister eller någon annan specialist. Trump har ju som bekant tänjt en smula på presidentämbetets traditionella, etiska och juridiska gränser. Det är det som är poddens tema – kan han verkligen göra så? Avsnitten är cirka 30 minuter långa.

Favoritavsnitt: ”Trump’s lawyer says a president can’t obstruct justice. Can he?”

Embedded

Det här är NPR:s mycket ambitiösa podcast. Programledaren heter Kelly McEvers och hon tar också tag i ett ämne i taget och gräver djupt tillsammans med inbjudna specialister. Avsnitten är ofta en timme långa och man har lagt mycket krut på produktionen. Vissa avsnitt är som välgjorda dokumentärer.

Favoritavsnitt: ”Bannon” Enligt det här avsnittet hade Trumps före detta chefsideolog, Steve Bannon, som tidigare jobbade med film, drömmar om att bli ”the Leni Riefenstahl of George W. Bush.”

Trump, Inc.

Det här är i likhet med Embedded en public service-produktion, ett samarbete mellan WNYC och Pro Publica. Fokuset är ännu smalare, Trumps affärer, som är och har varit komplicerade. Inte helt förvånande leder många av spåren i denna podd till Ryssland. Precis som i de andra poddarna medverkar olika experter och, i åtminstone ett fall, före detta Trump-medarbetare. Välproducerat, men avsnitten är lite väl korta – 20-30 minuter.

Favoritavsnitt: ”Money Laundering and the Trump Taj Mahal”

Trumpcast

Det här är den mest vanvördiga och mest humoristiska poddden. Den kommer ut varje vecka, är 20-25 minuter lång och de 4-5 programledarna låtsas inte att de tycker att Trump är en skön snubbe stinn av chutzpah. Många avsnitt inleds med en underbar Trump-imitatör och Jacob Weisberg, väldigt charmig och rolig, betraktar jag som något av poddens stjärna.

Favoritavsnitt: ”All the President’s Lies”

Skriv gärna och tipsa om andra poddar!

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Podcasts / radio

Michael Wolff: Fire and Fury

Fire and Fury-FINAL mech.indd

Michael Wolff
Fire and Fury – Inside the Trump White House
Henry Holt & Co

Donald Trump har slagit hela världen med häpnad med sin turbopopulism och sitt okonventionella ledarskap. Enlig storsäljande Fire and Fury av Michael Wolff trodde inte ens Trump att han skulle vinna presedentvalet 2016 och han åtog sig till och med jobbet som världens mäktigaste man motvilligt. Hustrun Melania grät av förtvivlan.

Men nu sitter Trump där i Vita Huset, eller som han beskrivs i ett avsnitt av boken, som bygger på intervjuer av nära medarbetar till Trump, liggande i sängen framför tre teveapparater och en telefon i den ena handen och en cheesburgare i den andra.

Recensionerna har i princip endera varit skarpt kritiska eller hyllningar. Kritikerna har kallat boken skvallrig och tycker att det inte framgår av texten vem som sagt vad. Hyllningarna har i stället framhävt att boken är unik, erftersom den initierat och närgånget skildrar presidentskapets första nio månader inifrån.

Jag tror att det ligger i sakens natur att boken bitvis är skvallrig – många av dem Wollf har intervjuat, ett tjugotal personer, är ju (redan) bittra fiender till Trump – men jag tror att det är priset man får betala för att redan nu få en så närgången inifrånskildring av Vita Huset under Trump. Boken har drag av smädeskrift, Wolff håller inte inne med invektiven och det känns mest onödigt.

Men alla som i framtiden kommer att skriva böcker om Trumps presidentskap kommer att vara tvungna att förhålla sig till Fire and Fury. Den är kolossalt underhållande, en riktig page turner, och skapar en översiktlig och trovärdig bild av den ideologiska och intellektuella mentalitet som präglar Trump, hans medarbetare och entourage. De verkar vara på god väg att förvandla USA till världens mest moderna och avancerade bananrepublik. Intrigerna är machiavelliska – ena stunden översvallande smicker, nästa stund en kniv i ryggen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Nordkoreansk grafik

Made-in-North-Korea-EN-7350-Overview

Nicholas Bonner
Made in North Korea
Graphics From Everyday Life in The DPRK
Phaidon

Ena dagen hotar Donald Trump Nordkorea med utplåning, en kort tid senare spelar nord- och sydkoreaner hockey i samma OS-lag. Nordkorea skapar rubriker men det är det notoriskt svårt att få inblick i landet, som allmänt betraktas som ett av världens mest slutna, en benhård diktatur. Bildflödet från Nordkorea är hårt redigerat eller plågsamt stereotypt. Militärparad. Vinkande diktator möter folket. Gigantisk gymnastikuppvisning. Mycket glest trafikerade gator och vägar.

028 toy gun

Box for a locally made toy gun that fires plastic bullets. The gun features the
Korean Army slogan ‘Il Tang Paek’ meaning ‘one is the match for one
hundred (enemies)’. The hedgehog is a popular cartoon character
(representing the Korean hero) fighting the wolf and the weasel (representing
the enemy – the Americans). Picture credit: Collection Nicholas Bonner

 
Men jag tycker att man lär sig otippat mycket av att titta i och läsa Made in North Korea, ett mindre praktverk från Phaidon. Britten Nick Bonner har arrangerat resor till Nordkorea i ett par decennier och under dem har han samlat på sig vykort, etiketter från konserver, cigarettpaket, öletiketter, biljetter, serietidningar, diverse propagandistiskt material etcetera. Grafik som nordkoreaner möter i sin vardag. Delar av den samlingen presenterar han i boken, som även innehåller hans relativt korta men mycket välskrivna och initierade texter om Nordkorea i allmänhet och nordkoreansk grafik i synnerhet.

120-21 comic book story

Comic book story ‘Underwater Struggle’. In this scene, the commandos are
behind enemy lines and have arrived just in time to save a young Korean girl
from being attacked by US soldiers. Violation of Korea and its people, both
literally and metaphorically, by outside forces, is a common trope in the
North Korean media. Picture credit: Collection Nicholas Bonner

 
Bonner behandlar inte sina fynd enbart som kuriositeter, han är genuint fascinerad av den grafik som som producerades innan nordkoreanska designers på bred front började arbeta digitalt. Tro det eller ej, men det finns datorer i Nordkorea och mobiltelefoner och till och med något slags internet. Bonner tar i vilket fall som helst objekten i sin samling på estetiskt allvar, de flesta av dem är ritade för hand.

Jag upplever det som om den nordkoreanska isoleringen har konserverat grafiska stilar – det mesta ser betydligt äldre ut än det är. Instant vintage. Men det är lätt att smittas av Bonners entusiasm, exempelvis för ett omslagspapper som pryds av rytmiskt upprepade silhuetter av Pyongyangs landmärken. De är en källa till stolthet och tillhör det vanligaste valet av motiv.

Made-in-North-Korea-EN-7350-pp-16-17

Made in North Korea: Graphics From Everyday Life in the DPRK, Nicholas
Bonner, Phaidon, open at pages 16-17, showing tinned food labels, from the
Introduction

 
Made-in-North-Korea-EN-7350-pp-170-171

Made in North Korea: Graphics From Everyday Life in the DPRK, Nicholas
Bonner, Phaidon, open at pages 170-171, showing invitations and museum
tickets, from ‘Foreign Language is a Weapon for the Life and Struggle’
chapter

 
Både motiv och färgval präglas, vilket kanske är förvånande, av ett ganska stort mått av traditions- och historiemedvetenhet, utan några tydligare influenser utifrån. Det finns en mångfald av uttryck, men minimalismen är framträdande. Jämfört med sovjetisk grafik är den nordkoreanska snällare och mjukare. De propagandistiska motiven har nästan något operettaktigt över sig. Det är ingen slump att bokens omslag är rosa.

Den del av historien som framhävs mest i grafiken är dock perioden 1945 till nutid. Den 10 oktober 1945 grundades det styrande Arbetarpartiet, som har inflytande över det mesta i nordkoreanernas liv. Dess emblem är också ett vanligt motiv. Den består, likt det sovjeetiska emblemet, av en hammare (arbetarna) och en skära (jordbrukare), men nordkoreanerna har lagt till ett element – en kalligrafipensel (intellektuella).

Om du är intresserad av Nordkorea och grafik, finns det väldigt få argument att inte läsa Made in North Korea.

Jag vill även tipsa om Lovisa Lamm Nordenskiölds klassiska radiodokumentär ”Man badar inte naken i Pyongyang”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Därför glömmer du det du läser

images (19)

Pamela Paul – Book of Books

Pamela Paul läser mängder med böcker. Hon är redaktör för New York Times Book Review, men när hon läst klart ytterligare en bok försvinner det mesta av den snart ur minnet.

”I almost always remember where I was and I remember the book itself. I remember the physical object,” berättar Paul. ”I remember the edition; I remember the cover; I usually remember where I bought it, or who gave it to me. What I don’t remember—and it’s terrible—is everything else.”

Det kan låta som om Paul är en ovanligt glömsk läsare, men enligt Julie Beck, som har skrivit den underhållande artikeln ”Why We Forget Most of the Books We Read”, är det snarare regel än undantag att vi glömmer det mesta av det vi läser. Detsamma gäller för övrigt även när vi tittar på teveserier och film.

Enligt forskare är minnet i sig behäftat med begränsningar – det beskris som en flaskhals. Den så kallade forgetting curve är som brantast ett dygn efter att du läst en bok. Mer exakt hur mycket man minns, räknat i procent, varierar naturligtvis beroende på en rad olika faktorer. En viktig faktor bör vara om boken man läser är bra, originell, om man är intresserad av ämnet etcetera.

Enligt artikeln minns man sämre om man sträckläser eller om man binge-tittar på teveserier. Minnet har också värderats olika högt under olika tider. Under antiken var många exempelvis skeptiska till skriftspråket, eftersom det utgör en externalisering av minnet. Ett slags fusk, som ansågs hota den genuina minneskonsten. Och idag är minnet som bekant än mer externaliserat. När som helst kan man googla nästan vad som helst.

Innan jag läste Juli Becks artikel trodde jag att de allra flesta mindes mycket mer av det de läst, att jag hade ovanligt dåligt minne. Det jag minns mest av en roman är stämningen och stilen och enskilda distinkta scener, medan intrig och handling i efterhand framstår som mer luddig. Vissa böcker minns jag praktiskt taget ingenting av.

Skriv gärna, om du inte har fotominne förstås, och bekänn hur dåligt du minns böcker du läst.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar