Gripande om slav på flykt genom Amerika

9789100171100

Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.

Boken plockades också upp av Oprah Winfreys bokklubb, vars läsare, om jag förstått saken rätt, fick läsa boken innan den släpptes i bokhandeln. Ett smart sätt att bygga upp hajpen.

Ramberättelsen handlar om Cora som är slav på en bomullsplantage i Georgia. När Caesar, en nykomling från Virginia, berättar om den underjordiska järnvägen – ett nätverk av spår och tunnlar – kommer de överens om att fly tillsammans. Det blir en dramatisk flykt. De blir jagade, bland annat av den notoriske slavjägaren Ridgeway, som hämtad ur en Tarantino-film eller en svettig spaghettivästern.

Boken har sålt mycket bra – den måste betraktas som rutinerade Whiteheads definitiva genombrott (hans första roman kom ut 1999). Romanen har belönats med priser och kritikern i USA, och även Storbritannien, har varit mycket positiva. En av de mest positiva var Michico Kakutani, som skrev så här i New York Times:

”[an] almost hallucinatory novel that leaves the reader with a devastating understanding of the terrible human costs of slavery. It possesses the chilling, matter-of-fact power of the slave narratives collected by the Federal Writers’ Project in the 1930s, with echoes of Toni Morrison’s ‘Beloved,’ Victor Hugo’s ‘Les Misérables’ and Ralph Ellison’s ‘Invisible Man,’ and with brush strokes borrowed from Jorge Luis Borges, Franz Kafka and Jonathan Swift.”

Det kanske är en bakåtsträvande inställning, men jag tycker nästan att det börjar bli lite tjatigt med alla genreblandningar och en allt mer uppluckrad och diffus gräns mellan fakta och fiktion. Men i det här fallet tycker jag att det funkar utmärkt att blanda historia – Whitehead har läst mängder med berättelser från före detta slavar – och det mer fantastiska inslaget med den underjordiska järnvägen.

Jag håller verkligen med Kakutani om att det finns likheter med Jonathan Swift och hans Gullivers resor. Cora, som är en väldigt engagerande huvudperson, flyr ju från stat till stat och staterna representerar snarare olika tidsperioder – från institutionaliserad rasism till åtminstone på ytan välvillig social ingenjörskonst – än de verkliga staterna vid en given tidpunkt. Det gör att romanen får ett äventyrligt drag, även om den bitvis skildrar våld och förtryck naket och i detalj.

Men jag tycker att Den underjordiska järnvägen är en i stort sett komplett roman, som blandar olika inslag väldigt effektivt och på ett spännande sätt. Ron Charles i Washington Post kallar Whiteheads mix för ”an exhilarating blend of comedy, history, horror and speculative fiction.”

Jag vet väldigt lite om Whiteheads tidigare böcker, men de flesta är eniga om att detta är hans bästa. På sättt och vis kan man väl säga att den har fått förnyad aktualitet på grundval av den politiska utvecklingen i USA där Trump väldigt medvetet blåser liv i motsättningar mellan färgade och vita, oavsett om det handlar om statyer eller om fotbollsspelare som sätter ena knäet i marken när flaggan hissas. Jag vet inte om Whitehead är på bokmässan, men jag hoppas det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Veckans dikt 110: ”RUNNING NYMPH” av Ariana Reines

  

RUNNING NYMPH

for Nicole Eisenman

I was on my knees
Hacking my brains
Alone in a bone

Of unratified light
Someone downstairs
Was hacking & retching

& up thru the airshaft blew a baconlike
Breeze with notes of weed & a colorless
Wave came down through the orange

Mesh the super put up to keep out the pigeons
& doves. They beat their wings. Something
Historical was happening to me

Something already
Antique. I felt myself pushing
My hair to one side of my face. I swear

Society
Was making me do it
The voices

From the television reached me. They had
Had to pass through at least three walls.
They were like

Everything.
Everything
Overtakes me eventually

 

10 January 2017

  

”RUNNING NYMPH” from A SAND BOOK. Copyright 2017 by Ariana Reines. Used with permission of the author.

  
Ett hjärtligt tack till Ariana Reines för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur hennes kommande diktsamling A SAND BOOK. Vi vill även passa på att rekommendera Reines senaste bok, TELEPHONE (Wonder).

Screen-Shot-2017-03-08-at-3.57.08-PM (1)

Om du vill läsa recensioner för att få ett hum om Reines lyrik rekommenderar hon denna, av Richard Hell i Bookforum, och denna, av B.K. Fischer i The Boston Review. Och vi rekommenderar varmt Reines Tumblr.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Den hemliga enheten som lurade tyskarna med uppblåsbara tanks, falska skyltar och ljudinspelningar

9781616893187

Rick Beyer & Elisabeth Sayles
The Ghost Army of World War II
Princeton Architectural Press

Att försöka lura sin militära fiende har människan gjort så länge det har funnits krig. Men det sägs att den topphemliga amerikanska enheten Twenty-Third Headquarters Special Troops, även kallad the Ghost Army, är den första i sitt slag – uteslutande inriktad på att lura fienden under andra världskrigets sista år. Drygt 1000 man sattes i längs flera frontavsnitt under striderna mot tyskarna mot slutet av andra världskriget.

I The Ghost Army of World War II berättar historikerna Rick Beyer och  Elisabeth Sayles om den unika enheten Twenty-Third. Man rekryterade många soldater direkt från reklam- och konstskolor, man rekryterade mer generellt personer med kreativa färdigheter. Flera av dem blev framgångsrika inom sina respektive områden efter kriget, som Bill Blass, Ellsworth Kelly och Arthur Singer.

När Twenty-Third anlände till Frankrike sommaren 1944 var deras uppdrag väl definierat – lura fienden. Ofta sattes enheten in där de amerikanska styrkorna var svaga. Twenty-Third fick i upppdrag att få det att se ut som om det vore precis tvärtom. Man byggde fejkade flygplan och artilleripjäser och man hade upplåsbara tanks, som lurade tyskt spaningsflyg.

Man placerade också ut falska vägskyltar, för att vilseleda tyskarna. Och man hade lastbilar med stora ljudanläggningar på, som man spelade upp ljudinspelningar från, som fick tyskarna att överskatta de amerikanska styrkorna. Twenty-Thirds morsetelegrafister lärde sig att låta som andra amerikanska telegrafister, så att tyskarna förleddes att tro att den imiterade telegrafistens enhet fortfarande fanns i området. De var även specialister på camouflage.

The Ghost Army of World War II handlar om en annorlunda stridande enhet och boken i sig är också annorlunda. Den är rikligt illlustrerad, men lejonparten av bilderna är teckningar och målningar som soldaterna själva gjorde under lediga stunder. En annan sak som gör den här bok till något utöver det vanliga är att den bygger på intervjuer med några av dem som var med.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Problemet med nya Man Booker Prize?

”Att klaga på Man Booker Prize är en viktig brittisk tradition.” Med de orden inleder Alex Shephard en mycket spännande artikel om de klagomål som framförts mot Man Booker Prize sedan priset började delas ut 1969. Men Shephard riktar särskilt in sig på kritiken mot att Man Booker Prize sedan 2014 är öppet även för amerikanska författare/böcker. Många britter har opponerat sig häftigt mot detta:

”The uproar was immediate, lasting, and very British. Julian Barnes called it ‘daft.’ A.S. Byatt worried that the identity of the prize had been diluted. Granta editor Anne Meadows wondered if it would come at the cost of lesser-known writers. ‘It means the prize will be dominated by big publishing houses who maybe aren’t taking as many risks,’ she told the BBC. ‘It could make it incredibly elitist.'”

Och om årets korta lista skriver Shephard:

”It represents the worst fears of all those who bemoaned the decision to let the Yanks in. Three of the six books were written by Americans: George Saunders’s first novel Lincoln In the Bardo; Paul Auster’s 4321, which seems to have been selected because it is 1,000 pages long and because Auster is inexplicably popular abroad; and debut novelist Emily Fridlund’s History of Wolves. The list is rounded out by two books by British writers—perennial nominee Ali Smith’s Autumn and debut novelist Fiona Mozley’s Elmet—and the British-Pakistani author Mohsin Hamid’s Exit West.”

Shephard ger faktiskt kritikerna rätt, priset har blivit mer förutsägbart och tråkigt, anser han. Men han menar att det egentliga problemet inte är att Man Booker Prize öppnats för amerikaner, utan att det ökat de gigantiska förlagens inflytande, tack vare större resurser och många imprints:

”The United Kingdom, like the United States, is dominated by Penguin Random House. The other big British publishers (Hachette, HarperCollins, Macmillan) are nearly identical to the other big American publishers (Hachette, HarperCollins, Macmillan, and Simon & Schuster). When I was in the U.K. last month, I was shocked by the similarity of its book selection. It was basically the same, with the exception of books that delved into the weeds of British politics.”

Nu är det väl ingen som anklagat de amerikanska författarna för att ha förstört Man Booker Prize – titeln på artikeln i New Republic är Americans Didn’t Ruin the Man Booker Prize. Book Publishers Did” – men Shephards fokus på ekonomiska förklaringar till att priset blivit mer homogent och förutsägbart verkar helt rimliga.

De stora förlorarna är de mindre oberoende förlagen, som av tradition ger ut lite smalare litteratur, och läsarna, som får en skev bild av utbudet av böcker. Shephard avslutar sin artikel med en dyster iakttagelse:

”This is the irony of the age in which we live. Technological change has made it possible for us to read anything we want, at any time. But it has coincided with an era of economic concentration not seen since the Gilded Age and a decline of media outlets devoted to art and culture.”

Skriv gärna och berätta vad du tycker om Man Booker Prize före och efter de nya reglerna, som gör att amerikaner kan delta. Eller om den eventuella homogeniseringen av bokmarknaden. Eller om årets korta lista.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Novell 154: ”Egg-Laying Queen” av Kristen Arnett

7ebfbb_9fbbff833c8e4c34bb3816aafac157bf-mv2

Tina går på high school och är inte helt tillfreds med tillvaron. Hennes mamma har lämnat familjen och Tina är inte helt förtjust vare sig i sin hormonstinne äldre bror, ett finnigt och rapande muskelberg, eller sin pappa: ”He was the kind of person who made you want to look at anybody else so you wouldn’t have to see his shame.”

Men Tina sysselsätter sig med något som kanske kan liknas vid ett utbrytningsförsök: ”The bucket was half full of papery spit globs. Soon she’d be able to take it outside and add onto her project: an enormous wasp nest big enough to house a human body.”

”Egg-Laying Queen” är oerhört välskriven, humoristisk och melankolisk, och är hämtad ur Kirsten Arnetts första novelllsamling, Felt in the Jaw (Split Lip Press).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Fyra anekdoter om Björn Borg

Långt innan jag blev intresserad av böcker, var jag väldigt intresserad av tennis i allmänhet och Björn Borg i synnerhet. Nu när det talats en hel del om filmen Borg har jag inventerat mina egna Borg-minnen. Fyra av dem skrev jag ned och sorterade under varsin rubrik.

Jag vet förresten inte om jag tänker se filmen. Den är säkert bra, men dess bild av Borg skulle nog skära sig mot min egen bild av Borg. Det är ungefär samma sak som med romaner; om man verkligen gillat en roman ska man undvika att se en eventuell filmatisering, för att värna om ens egna mödosamt uppbyggda bilder. Hursomhelst, det här är fyra av mina minnen av Borg.

De skrattande poliserna

Jag var på språkresa i England när McEnroe bröt Borgs Wimbledon-svit. Senare på kvällen blev jag full och satt och grät på en bänk medan alla andra festade på som om allt var som vanligt. Två omtänksamma poliser kom fram och frågade hur det var fatt. När jag grinande sa något i stil med ”Borg lost the final” började de gapskratta. Det tog ganska lång tid innan jag själv kunde se det komiska i situationen.

Dagen efter matchen lät jag trycka upp en t-shirt med texten ”I hate McEnroe”. Jag var förkrossad men jag hatade inte McEnroe – jag kunde bara inte tåla hans psykningar för att störa motspelarens rytm. Särskilt inte när motspelaren var Björn.

Wimbledons heliga gräs

Resan avslutades med ett par dagar i London och jag och min kompis, Johan, bestämde oss för att åka till Wimbledon. Jag var fortfarande ledsen, eller kanske snarare tom, men att komma till arenan kändes lite som att komma till en helgedom – det var nästan helt öde – och det allra heligaste var naturligtvis centercourten, där Björn de fem föregående åren hade malt ned den samlade världseliten.

Vi gick ned på läktaren mot den nu ganska slitna gräsplanen och tog in atmosfären. Det var nästan så att man kunde höra de karakteristiska tennisljuden. Plötsligt tycker jag att jag kan identifiera punkten, vid den kritade sidlinjen, om jag inte minns fel, där McEnroe hade placerat matchbollen. Lika plötsligt, och till min egen förvåning, kliver jag in på planen, går med otippat bestämda steg fram mot punkten, böjer mig ner och rycker försiktigt bort lite gräs. Och stoppar ner det i fickan och går tillbaka till läktaren, utan att bli upptäckt.

Sedan gick vi till souvenirbutiken, där jag köpte en askkopp och ett klistermärke, bägge med Wimbledon Lawn Tennis Clubs emblem. Sedan, antagligen när vi lämnat arenan, la jag gräset i askoppen och täckte över det med klistermärket. Så förvarades det i åtminstone ett par decennier, kanske finns det kvar, i så fall i mitt källarförråd. Det förefaller som om infallet hade en rituell innebörd, något i stil med magiskt tänkande. Jag har aldrig ansträngt mig nämnvärt för att tolka det. Men jag tror att förlusten mot McEnroe kändes något mindre tung efteråt.

Ett dussin Donnay-racketar

Det kanske är önsketänkande, men jag tror att jag skymtar förbi i en dokumentär om Borg. Inte långt ifrån mitt barndomshem låg Smedslättens tennisbanor. Där hängde man ibland på somrar och helger. Och i synnerhet när Borg var där för att träna på grus inför Franska Öppna. Jag tycker att den lilla smala killen i dokumentären påminner om mig. Han har en blåvitrandig t-shirt och står klistrad mot staketet runt bana ett på Smedslättens tennisbanor, där Björn försöker komma i form.

Hursomhelst, ryktet spred sig snabbt när Björn spelade på Smedslättens grus, och om man fick veta att han gjorde det så ringde man kompisar för att sedan kasta sig upp på cykeln. Ett år var jag och ett par kompisar där och när träningen var över såg vi att Björn var på väg mot sin SAAB på den intilliggande parkeringsplatsenen, men vi gensköt honom, för att kunna ställa en fråga.

– Hej Björn, sa jag, antagligen med ett lite nervöst darr på rösten.

– Hej grabbar, svarade han cool som en katt och med ett roat leende.

– Du är antagligen upptagen, men skulle vi kunna få åka med dig en liten bit?

– Ja, men åt vilket håll ska ni?

Jag tänkte en kort stund och gissade att han skulle åka mot stan, kanske till SALK-hallen eller frisören i Alléparken, som han brukade bo hos under uppladdningarna inför Franska.

– Dit, chansade jag, och pekade mot stan.

– Tyvärr, jag ska dit, sa Björn och pekade åt motsatt håll.

Men jag fann mig oväntat fort och sa: ”Det gör ingenting.” Det vill säga, vi följer gärna med oavsett i vilken riktning du kör. Då log Björn ännu mer. Vi blev insläppta i baksätet på bilen där det låg ett dussin Donnay-racketar. Men vi hade inget som helst emot att trängas med dem.

Samtalet flöt väl inte på helt otvunget, men vi frågade antagligen om det gått bra på grusträningen och kanske något om formen. Och någon av oss frågade om vi fick känna på hans racketar. Det var helt okej, så vi tog varsin racket och tog av fodralen och kände på strängarna, som verkligen var sensationellt hårt strängade.

Jag antar att vi fantiserade om att Björn med någon av de här racketarna skulle sätta matchbollen i det årets final i Franska Öppna. Det blev en ganska kort biltur, men varje sekund var magisk.

Den franska tårtan

Björn Borg brukade alltså bo hos frisören vid Alléparken när han laddade inför Franska Öppna. Det var nära till SALK-hallen i Alvik, hans gamla klubb, och det var nära till Smedslättens välskötta grusbanor. Jag tror att frisören, som man naturligtvis gärna klippte sig hos – kanske hade Björn blivit klippt med samma sax? – hade någon koppling till Helena Anliot, som påstås vara Björns första ungdomskärlek. Hon var förövrigt också tennisspelare. Kanske träffades de första gången i SALK-hallen?

Hursomhelst, nu var det snart dags för Franska Öppna och jag och min kompis, Thomas, var rätt säkra på att han bodde hos frisören. Kanske hade vi hört rykten om det? Vi ville gärna träffa Björn, men det skulle inte kännas helt naturligt att bara gå dit, så vi bestämde oss för att baka en tårta, med något slags franskt tema.

Det kanske är för mycket sagt att vi bakade tårtan. Vi köpte färdiga tårtbottnar (Swits?), drottningsylt och grädde. Och ovanpå tårtan gjorde vi en fransk flagga, om jag inte minns fel, men hjälp en färgad gelé eller crème som fanns på tub. Och så skrev vi ”Lycka till i Paris Björn” eller något i den stilen

Vi promenerade till frisören och vi var nervösa när vi skulle gå in i frisörsalongen, men vi klev på, hälsade och frågade om vi skulle kunna få överlämna en tårta till Björn och önska honom lycka till. Svaret kom direkt: Nej! Han ville naturligtvis bara att Björn skulle få koppla av och vara ifred. Det verkade inte som om frågan var förhandlingsbar.

Vi släntrade besvikna ut från salongen och började knata hem. Men så plötsligt hör vi frisören ropa efter oss – han hade ändrat sig! Han gav oss anvisningar att gå in på gården och berättade vilken port och lägenhet det var.

Nu blev vi, inte helt oväntat, ännu nervösare, men vi gick in i porten, upp för trapporna och tryckte försiktigt på ringklockan. Efter en kort stund öppnas dörren och där står en brett leende och strålande vacker Mariana Simionescu/Borg klädd i en leopardmönstrad klänning. Jag tror att vi pratade engelska och hon tyckte att det var självklart att vi skulle få överlämna tårtan: ”Gå ner i trädgården – där hittar ni Björn.”

Och mycket riktigt, nere i trädgården satt Björn avspänd mitt på en trädgårdssoffa, med armarna utsträckta vilande på soffans rygg, flankerad av två lite äldre män. Den ene var Björns tidigare tränare i SALK, tror jag. De slutade prata och tittade upp mot oss när vi närmade oss. Nu gällde det.

Vi berättade nervöst och kortfattat att vi gjort en tårta och att vi hoppades att det skulle gå bra för Björn i Franska Öppna. Och så bar vi fram tårtan och ställde den på trädgårdsbordet.

Jag minns bara en sak Björn sa: ”Tack, grabbar!” Inte heller denna gång fick vi mycket sagt, kanske något om grus som underlag och de andra spelarna i det årets turnering? Men det kändes verkligen som om Björn uppskattade att vi bakat en tårta åt honom, och också denna gång kändes det magiskt att få ta några minuter av hans tid i anspråk.

Senare, kanske några dagar senare, fick jag höra av en annan kompis, Jocob, att Björn hade tyckt att tårtan var god. Jacob hade hört det av någon nere på SALK-hallen, tror jag.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Artiklar

Personlig biografi över Mannerheim

9789100162757

Herman Lindqvist
Mannerheim.
Marsken – mannen – myten

Albert Bonniers Förlag

I år firar Finland att republiken fyller hundra år. Och det är i år 150 år sedan friherre Gustaf Mannerheim, av många ansedd som en av Finlands allra största, föddes på Villnäs slott. Mannerheim gjorde en nästan osannolik karriär, först som militär och sedan som president och hans öde är tätt förbundet med Republiken Finlands öde. Mest känd för svenskar är han kanske som befälhavare över Finlands styrkor under Vinterkriget (1939–1940) och Fortsättningskriget (1941–1944).

Han är också ämnet för Herman Lindqvists senaste biografi,  Mannerheim. Marsken – masken – myten. Det är Lindqvists hittills mest personliga biografi. Han berättar i inledningen och avslutningen av boken att han själv, som liten pojke, knappt åtta år gammal, stod uppställd längs kortegevägen på Esplanadgatan i Helsingfors när Mannerheim skulle begravas 1951. När kortegen passerade gjorde Lindqvist honnör, men han kunde inte hålla tillbaka tårarna, trots att han egentligen inte visste så mycket om Mannerheim. Boken avslutas också med ett färgfoto från nutid på vilket Lindqvist lägger ned en blågul bukett på Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats.

Jag dröjer vid det här, eftersom jag tror att närheten till ämnet kan ha påverkat Lindqvist, på gott och ont. Mer om det senare. Mannerheim betraktas, oavsett om man gillar honom eller inte, fortfarande som en av Finlands mest betydande historiska gestalter.

Mannerheims föräldrar hade ett trassligt äktenskap, fadern övergav Gustaf och resten av familjen och åkte till Paris med en älskarinna. När modern dör blir syskonen omhändertagna av olika släktingar. Mannerheim är begåvad men stökig i skolan – Lindqvist funderar över om han idag inte skulle fått en så kallad bokstavsdiagnos – så han bestämmer sig för att inleda en militär karriär. Han är stökig i det militära också, men bitarna faller på plats när ha söker sig till Ryssland. Storfurstendömet Finland var ju en del av Ryssland.

Som kavallerist klättrar han stadigt i graderna och umgås i överklass- och adelskretsar. Han var lång och stilig och erövrade mängder med kvinnor, gifter sig med en av dem, till stor del på grund av att hon hade en stor förmögenhet. Men det slutar olyckligt. Det finns till och med en bok om kvinnoaffärerna, Leonid Vlasovs Kvinnorna i Mannerheims liv (2002). Gustaf kan efterhand ägna sig helhjärtat åt det som roar honom: förutom kvinnor, baler och galamiddagar, det militära naturligtvis, ridsport och jakt.

Det mest negativa Linqvist har att säga om Mannerheim är att han inte var någon demokrat – parlamentarism ledde bara till käbbel och kompromisser – och han var en kontrollfreak, vilket gick ut över nära relationer, inte minst till kvinnor. Han döljer sig också i hela livet bakom en mask, som uniformerna är som en förlängning av. Han var inte någon känslomänniska; i privata brev, till och med kärleksbrev, uttrycker han sig ofta lite formelmässigt. På många sätt ger han ändå ett sympatiskt och principfast intryck.

Han stannar i rysk tjänst i drygt trettio år. Under de åren är han stationerad sju år i Warszawa – de lyckligaste åren i hans liv – han deltog i såväl det rysk-japanska kriget som i första världskriget. Och dessutom, han åkte på en lång spionresa till Asien på uppdrag av tsaren. Mannerheims familj är inte förtjust i Gustafs ryska äventyr, de var finska patrioter som ville att Finland skulle bli fritt från Ryssland. Storfurstendömet var visserligen jämförelsevis fritt, men när förryskningskampanjer påbörjades växte det finländska motståndet betydligt.

Men under oktoberrevolutionens kaos i Ryssland 1917 söker sig Mannerheim tillbaka till Finland. Han blir engagerad i militärkommittén som försöker skapa en finländsk militärmakt. Den kommer att utgöra den vita sidan (borgerlig) under det korta men oerhört blodiga inbördeskriget 1918. Den röda sidan (socialistisk) mobiliserade på sitt håll, i södra Finland. Lindqvist framhäver det bolsjevikiska inslaget på den röda sidan, men de röda utgjordes av folk från hela arbetarrörelsen: socialister, socialdemokrater och fackanslutna. Enligt vad jag förstår gjordes ingen större skillnad mellan de här olika grupperna när den vita terrorn släpptes lös.

Den röda terrorn var naturligtvis också fruktansvärd; inbördeskrig blir ofta ovanligt kompromisslösa. Lindqvist beskriver den röda terrorn i grotesk detalj, som pöbelaktig och rå, medan han skildrar den vita terrorn mer abstrakt, exempelvis med siffror. Men när man läser siffrorna kompliceras bilden. Till att börja med stupade nästan 2000 fler på den röda sidan. Knappt 10 000 röda avrättades bakom fronten eller dog i vit terror, medan 1689 av de vita dog i röd terror. När man läser texten får man intrycket att proportionerna skulle ha varit de omvända.

Dessutom fortsatte den vita terrorn på sätt och vis efter kriget: 13 400 röda dog av hunger och farsoter i segrarnas fångläger.  Ända ned på ordnivå försöker Lindqvist få det finska inbördeskriget att stämma bättre överens med den bild han anser är korrekt. Han kallar exempelvis konsekvent inbördeskriget (den neutrala termen) för frihetskriget, vilket var den vita sidans benämning. Andra beteckningar är klasskrig och rött uppror. Vissa ser helt enkelt inbördeskriget som en del av första världskriget.

Jag tycker att det hade varit bra om Lindqvist hade förklarat vilka associationer de olika benämningarna väckte, och kanske fortfarande väcker.

Mannerheim. Marsken – masken – myten är bitvis ett idolporträtt, men att Lindqvist skriver in sig själv alldeles i början och slutet av berättelsen, tycker jag är som ett sätt att signalera att den här boken är mer personlig än hans tidigare biografier. Han signalerar på olika sätt tydligt att han hyser mycket varma känslor för Mannerheim, och de adliga personer som befolkade de miljöer i vilka han vistades med sådan självsäkerhet.

Det är en faktatät bok och det går inte att ta miste på Lindqvist engagemang. Den här biografin lärde mig mycket om Finlands historia, och får mig att vilja läsa mer. Enligt en uppgift ska det finnas 700 böcker bara om Mannerheim, varav en är en sagobok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner