James Comey: A Higher Loyalty

images (7)

James Comey
A Higher Loyalty: Truth, Lies and Leadership
Macmillan

James Comey, chef för FBI, fick kicken av Donald Trump och därpå ett fett bokkontrakt. Hans bok A Higher Loyalty är en märklig blandning av biografi och ledarskapsbok. Comey gör nedslag i sitt liv och sätter episoderna samman med reflektioner kring hur en verklig ledare bör uppträda. Comey framstår som både omutlig och nästan irriterande rekorderlig. Comey skriver fram sig själv som Trumps motsats och det är säkert en sann bild.

Comey har fått kritik för att han som nyligen avskedad skriver en så kritisk bok om den sittande presidenten, men boken handlar inte särskilt mycket om Trump och den handlar inte särskilt mycket om hur han hanterade turerna kring Hilary Clintons e-mail. Och min gissning är att de flesta som läser A Higher Loyalty är särskilt intressserade av just dessa två ämnen.

Comey har visserligen vittnat och berättat om sina möten med Trump tidigare, men här skildrar han middagen med Trump i detalj. Presidenten liknas vid en mafiosi som avkräver Comey lojalitet, varpå Comey säger att han bara kan erbjuda ”honesty” och då muttrar Trump ”honest loyalty”, som om han inte riktigt förstår vad Comey säger.

När man läser A Higher Loyalty får man känslan av att Comey gjort allt rätt och levererat decennium efter decennium varpå han gör ett par misstag. Det handlar naturligtvis, bland annat, om Clintons e-mail. När Comey började utreda dem igen strax före valet, utgick han ifrån att Clinton skulle vinna. Han ville försäkra sig om att ingen i efterhand skulle kunna ifrågasätta valsegern, att ingen i efterhand skulle kunna anklaga FBI för att mörka hennes förehavanden. Samtidigt var Comey märkligt defensiv vad gäller Trump-kampanjens ryska kopplingar.

Comey trasslade till det ordentligt, men så befann han sig i en extraordinärt trasslig situation. Trump erkände först att han fått en fördel, men förnekade naturligtvis att den hade påverkat valutgången. Clinton anklagade Comey för att ha bestulit henne på valsegern. Tillfrågad i Senaten om Comey ansåg att han bar ett visst ansvar för den tilltrasslade situationen svarade han att tanken gjorde honom ”nauseous”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Morden på Osage-indianer och grundandet av FBI

images (3)

David Grann
Killers of the Flower Moon
The Osage Murders and the Birth of the FBI
Doubleday

Osage-indianerna delade öde med många andra Nordamerikanska indianer, men i ett avseende var de helt unika. De tvingades flytta runt under svåra umbäranden och blev allt färre och färre. När de slutligen slog sig ned i Oklahoma sa deras ledare att här skulle de stanna, för här kunde man vare sig odla eller hålla djur, underförstått, de skulle bli lämnade i fred.

Men så hittades enorma mängder olja på Osage-indianernas mark. De hyrde ut marken – den kunde inte säljas, bara ärvas – till flera av de kända oljebaronerna och tjänade extremt mycket pengar; vid 20-talet räknades Osage-indianerna som världens rikaste folk per capita. De byggde mansions, köpte bilar, skickade sina barn till skolor i Europa och anställde vita som tjänstefolk. Det här väckte mycket uppmärksamhet i dåtidens USA, man betraktade det som en onaturlig ordning och tidningsrubrikerna var vagt rasistiska.

”Every time a new well is drilled the Indians are that much richer. The Osage Indians are becoming so rich that something will have to be done about it.”
Harpers

Osage-indianer som var ”fullblod” betraktades emellertid som omyndiga, medan ”halvblod” betraktades som fullvärdiga medborgare. Till dem som förklarats omyndiga utsågs en slags förmyndare (guardians) och de lurade ofta indianerna, till exempel genom att köpa en bil och sedan sälja den vidare för ett mycket högre pris. Enligt David Grann, som skrivit Killers of the Flower Moon, var lurendrejeriet snarare regel än undantag. Den här historiska boken, med inslag av true crime, var en av de allra mest uppmärksammade fackböckerna i USA förra året. Det är en riktig pageturner.

Men i början av 20-talet dog en Osage-indian, ung och till synes helt frisk, och sedan dog en till och en till och en till… Osage-indianerna blev mer och mer övertygade om att det här var ett oroväckande mönster och att det handlade om ojlan. De vände sig till de lokala myndigheterna, som emellertid inte kunde hantera situationen. Grann påpekar att rättssystemet i Oklahoma var synnerligt skakigt vid den här tiden.

Osage-indianerna vände sig då till de federala myndigheterna, föregångaren till FBI. Morden på osage-indianer var FBI:s första stora mordfall, och för dess chef, J. Edgar Hoover, var det synnerligen viktigt; om fallet löstes skulle det visa att FBI hade kontroll  över områden som betraktades som snudd på laglösa. Hoover utsåg Tom White, en före detta Texas Ranger, att leda utredningen. Han förefaller ha varit omutlig och nystade sakta med säkert upp den ena mordet efter det andra.

Osage-indianer förgiftades, sköts, knivhöggs, ett av deras hus sprängdes. En sak som gör den här mordhistorien om möjligt ännu värre, är att flera vita män och kvinnor gifte sig med Osage-indianer för att komma åt deras oljerättigheter. De levde i flera år med sina respektive, skaffade barn med dem, och i några fall, dödade dem. Det var även förenat med livsfara att som utomstsående hjälpa Osage-indianerna, en man kastades av ett tåg och dog. Den oficiella dödssiffran landade på 24 mord, men Grann uppskattar att de kan röra sig om flera hundra.

Alla mord fick i vilket fall som helst inte sin lösning, istället driver mordoffrens arvtagare privata utredningar, som pågår i det oändliga. Skriver Grann: ”They live with doubts, suspecting dead relatives or old family friends or guardians.” Grann har gjort sin research, han kan ämnet på sina fem fingrar, och skriver fram en nästan osannolik berättelse ur USA:s rasistiska historia. Förutom att den handlar om Osage-indianernas öde, så handlar den en hel del om FBI:s tidiga historia.

Enligt Wikipedia håller Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio på att skriva ett filmmanus baserat på boken. Man börjar, enligt samma källa, filma våren 2018. Modernista ger ut Killers of the Flower Moon på svenska i sommar. Den har goda förutsättningar få stor spridning.

Ola Wihlke

3 kommentarer

Filed under Recensioner

Allt du skulle vilja veta om Penguin Crime-omslag

Bingham_PatonSt_Peng64

Josh McPhee är som en arkeolog när han gräver i bokhistorien på jakt efter visuellt spännande bokomslag. På sajten Justseeds – man kanske kan kalla det för ett grafiskt kollektiv – har han en stående kolumn med det självförklarande namnet Judging Books by Their Covers.

Många av kolumnerna är unika i sitt slag, exempelvis den som handlar om böcker i ämnet tamilsk kommunism, och omslagen är utsökt presenterade i både text och bild. Texterna är långa och oerhört initierade. McPhee har, om jag har förstått saken rätt, en enorm samling med gamla böcker. Den i skrivande stund senaste kolumnen heter Penguin Crime. Det här är några av omslagen:

Ames_CorpseDip_Peng62

Ellin_DreadfulSum_Peng64

Innes_WeightOf_Peng64

Innes_HareSitting_Peng64

Hammett_GlassKey_Peng66

Chandler_KillerInRain_Peng69

Ett varmt tack till Josh MacPhee för att vi fick använda ett litet urval bilder.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Bokomslag bilder och foto

George Orwell: 1984

9781328869333 (1)

George Orwell
1984
Houghton Mifflin

När det händer något som upplevs som en utmaning för det öppna samhället, som när det kom fram att National Security Agency spionerade på amerikanska medborgare, brukar försäljningen av klassiska dystopier öka kraftigt.

Och nu senast – när Kellyanne Conway använde uttrycket ”alternativa fakta” för att bemöta kritiken mot att Vita Huset kraftigt överdrivit publilksiffrorna när Donald Trump svors in som president, dröjde det inte länge förrän försäljningssiffrorna för klassiska dystopier som Brave New World av Aldous Huxley och Farenheit 451 av Ray D. Bradbury steg anmärkningsvärt mycket. Men en bok blev mer efterfrågad än de andra, Nineteen Eighty-Four/1984 (1949) av George Orwell, av många betraktad som den ultimata dystopin.

Jag läste romanen när jag var runt tjugo och det var med en viss bävan jag nu läste om den. Kan den verkligen vara så bra som jag minns den, och är det verkligen sant, som många hävdat sedan Trump tillträdde som president, att den idag är mer relevant än på mycket länge?

Romanem utspelar sig i London i Airstrip One, före detta Storbritannien, som nu ingår i en av världens tre supermakter, Oceania, två av dem bekrigar alltid den tredje supermakten och med jämna mellanrum byter en av supermakterna sida. En revolution har ägt rum och Oceania har tidigare attackerats med kärnvapen.

Du får föreställa dig ett oerhört dystert London. Ledaren, som har drag av Stalin, kallas kort och gott Big Brother och det samhälle han och Partiet har byggt upp är ett utstuderat övervakningssamhälle. Överallt finns ”telescreens” som väcker associationer till våra obligatoriska bildskärmar.

En stor skillnad mellan oss och medborgarna i Oceania är att vi frivilligt delar med oss av all upptänklig personlig information till företag, snarare än blir övervakade av en totalitär stat. Men vet vi egentligen om vad exempelvis NSA samlar in för metadata om amerikanska medborgare och vad man kan utläsa ur den? Skillnaden är naturligtvis enorm, NSA samlar in metadata i ett syfte. Partiet i 1984 samlar information om medborgarna för att maximera sin makt/kontroll. Makten verkar ha ett egenvärde.

1984-before

Det mest kongeniala omslaget till romanen har David Pearson gjort. Tittar man noga kan man se titel och författarnamn i de svarta rektanglarna.

 
Huvudpersonen heter Winston Smith och arbetar ironiskt nog på the Ministry of Truth, MinitruNewspeak – språket ska förnyas så att det i princip blir omöjligt att kritisera systemet – med att skriva om gamla artiklar så att deras verklighetsbeskrivning stämmer överens med Partiets nuvarande agenda. Men Smith känner allt starkare avsky gentemot systemet och börjar ventilera det missnöjet genom att skriva dagbok – vilket i sig är ett thoughtcrime som det är ”Tankepolisens” uppgift att stävja. Ett annat uttryck för Smiths upproriskhet är att han inleder en sexuell relation, inte för att skaffa barn, med Julia, som arbetar på Minitrus Fiction Department, som bland annat producerar pornografiska tidskrifter. De är alltså både producerade av och ”förbjudna” av staten

1984 är alltså sällsynt dyster, även för att vara en dystopi, och när den kom ut 1949 var det många som tyckte att dess satir var för hårt skruvad, överdriven, och eftersom dess satiriska udd är så tydligt är riktad mot Sovjet och annan statssocialism var den kontroversiell särskilt inom delar av vänstern. Sovjet hade ju trots allt varit en allierad under andra världskriget

Orwell är oerhört skicklig på att bygga upp den klaustrofobiska värld som Smith lever i. Lite förenklat kan man säga att romanen är indelad i tre delar. Den första och längsta utgörs av skildringen av Smiths vardag, arbete, hans uppvaknande, hans blygsamma revolt mot systemet samt hans relation med Julia. De hyr en lägenhet där de lever i harmoni, men det är mest en tidsfråga innan deras tankebrott kommer att avslöjas.

Den andra delen är mer essäistisk och beskriver Oceania, Airstrip One och London. Mer i detalj beskrivs personkulten kring Big Brother, samhällets uppdelning i ett inre parti (2% av befolkningen) och ett yttre parti, som Smith tillhör och som samlar 15% av befolkningen. Resten av befolkningen kallas proles, ungefär proletärer, och de är i sin tur uppdelade i tre grupper. Man får veta mer om samhället, ideologin och historien.

Den tredje och sista delen handlar om hur Smith blir lurad av O’Brien som tillhör det inre partiet och själv arresterar Smith. Smith blir förd till the Ministry of Love där han blir hjärntvättad, omprogrammerad och nedbruten av O’Brien, som med halsbrytande logik visar hur ideologin fungerar i detalj. 2+2=5, om det ligger i partiets intresse.

Jag är förvånad över hur väl 1984 funkar som dystopi än idag. Det finns ingenting som tyder på att USA under Trump riskerar att bli ett nytt Oceania, men vissa drag i presidentskapet är tveklöst orwellska. Det eviga tjatet om storytelling har också något manipulativt orwellskt över sig. Postmodernismen, vars huvuddrag har blivit en slags överideologi, har orwellska drag. Sanningen är relativ, alltså gäller den starkares rätt. Turerna kring Facebook och Cambridge Analytica har orwellska drag.

Avslutningsvis ett lite längre berömt citat ur boken om det centrala begreppet doublethink:

”The keyword here is blackwhite. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to believe that black is white, and more, to know that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary. This demands a continuous alteration of the past, made possible by the system of thought which really embraces all the rest, and which is known in Newspeak as doublethink. Doublethink is basically the power of holding two contradictory beliefs in one’s mind simultaneously, and accepting both of them.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Makalösa broderade bokomslag

26066570457_f5f9d3f2fd_b

 

Christopherson’s Historia Ecclesiastica, owned by Queen Elizabeth, featured as frontispiece to Cyril Davenport’s English Embroidered Book-bindings (1899) — Source.

 
Public Domain Review är en av mina favoritsajter, den är som ett kuriosakabinett där man alltid kan hitta något oväntat och vackert. De håller koll på sådant som upphör att vara skyddat av upphovsrätten, exempelvis när ett museum eller någon annan institution gör stora samlingar av bildmaterial fritt tillgängliga.

PDR kurerar materialet med sällsynt fingertoppskänsla och så publicerar man exempelvis en handfull bilder tillsammans med en essä skriven av en specialist. Om du är förtjust i bokomslag och/eller av broderier, så får du inte missa den här essän: ”Pens and Needles: Reviving Book-Embroidery in Victorian England”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Notiser

Unik antologi om den ryska kosmismen

9780262037433

Russian Cosmism
Red. Boris Groys
e-flux • The MIT Press

Den ryska kosmismen är en märklig tankeströmning med rötter i 1800-talets religiösa värld, men med tanke på vår tids drömmar om evigt liv, transhumanism och kolonisering av rymden, så har kosmismen fått förnyad aktualitet. Och nu föreligger en smått unik antologi, Russian Cosmism, med texter av framträdande kosmister. Tankeströmningens urfader var Nikolaj Fedorov (1829 – 1903) vars religöst färgade kosmism efterträddes av den så kallade biokosmismen.

En framträdande tanke i kosmismen är att döden är onaturlig, ett misstag skulle man kunna säga, och något som människan, med hjälp av teknik och vetenskap, bör avskaffa. Kosmismen var en futurism och en socialism, men långt radikalare. Målet var inte bara att rädda alla levande människor undan döden, man ville dessutom återuppliva alla människor som någonsin levat. Först då skulle man kunna överkomma alla de problem som socialismen stod inför, först då skulle fullkomlig rättvisa kunna uppnås. Det finns idag en rad förmögna människor som strävar efter ett extremt långt eller evigt liv, exempelvis Peter Thiel, men kosmismen var ett utpräglat kollektivt projekt.

e-flux temanummer om kosmismen

 
Att återuppliva alla människor skulle emellertid skapa ett avgörande problem – jorden skullu bli överbefolkad, tänkte man sig. Därför förespråkade kosmisterna rymdfärder och en massiv kolonisering av rymden. Därmed var kosmismen betydligt mer positiv än exempelvis Elon Musk idag, som vill rädda en spillra av mänskligheten undan de katastrofer som han tror kommer hemsöka jorden. En annan skillnad mellan kosmisterna och dagens förespråkare av en kolonisering av rymden är tidsperspektiven. Kosmisterna trodde att deras projekt skulle kunna fullbordas först i en mycket avlägsen framtid.

Kosmismen hade ett visst inflytande på det sovjetiska rymdprogrammet och påverkade, precis som futuristerna, allt från poesi och teater till film och bildkonst. Under 30-talet krossade Stalin kosmismen, som ju på sätt och vis var en rival till kommunismen. Kosmismen är naturligtvis far out, jag läser texterna i Russian Cosmism som en blandning av filosofi, poesi och sience fiction. De är lika märkliga som fascinerande.

Både Tolstoj och Dostojevskij läste Fedorov. Dostojevskij hävdade att det var bland det mest logiska han läst. Och det kanske delvis är det som gör de här texterna så speciella – att de både är stringenta och vilt visionära.

Klicka här om du vill lyssna på en introduktion till kosmismen, en intervju med Anton Vidokle, redaktör på tidskriften e-flux.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Maggie Nelson: Blått

nelson_blatt_omslag_inb_0

Maggie Nelson
Blått
Övers. Viola Bao
Omslag: Lars Sundh
Modernista

Maggie Nelson fick sitt definitiva genombrott med den självbiografiska essäboken Argonauterna [The Argonauts, 2015]. Den var något av årets bok när den kom ut i USA. Nu har Modernista även blickat bakåt och ger ut Nelsons lika egensinniga genombrottsbok Blått [Bluets, 2009], i briljant översättning av Viola Bao.

Det är svårt att ringa in vad Blått är för ett kreatur, men man kan beskriva den som en delvis självbiografisk lyrisk essäbok, och den har lånat sin form från Wittgensteins Anmärkningar om färger, som filosofen skrev när han var döende i magcancer. Hans anteckningar kretsar kring ämnena färg och smärta. Nelson har delat upp sina anteckningar i 240 paragrafer, från meningskorta till dem som fyller en hel sida. Det här är den första paragrafen:

”1. Anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat sig en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade. Det började långsamt. En uppskattning, en känsla av samhörighet. Så – en dag – blev det mer på allvar. Sedan (medan jag tittar ned i en tekopp, dess botten fläckad av tunn, brun smuts ringlad i form av en sjöhäst) blev det på något sätt mer personligt.”

Inledningen är typisk, med sitt personliga, nästan intima tilltal, och en omsorg om precisionen trots att ämnet, kärleken till färgen blått, framstår som notoriskt svårt att ringa in. Som i alla Nelsons böcker är det tätt mellan citaten. Hon återvänder till äldre tiders färglära, med Goethe i spetsen, och utforskar religionernas syn på blått.

Nelson skrev boken som en reaktion på två saker, att hon miste sin kärlek samt att en av hennes vänner råkade ut för en mycket allvarlig och handikappande olycka. Blått och smärta. Mot de och andra ämnen ställer hon det hon kallar för ”knullandet”, en bortomspråklig erfarenhet om vilket det är meningslöst att tala.

Jag tycker att Blått är hypnotisk, men svårläst. Man läser och man läser om. Blått är naturligtvis en slags sorgebok, men också mycket mer – en poetisk-filosofisk undersökning av lidandet och lidelsen, kärlekens och begärens begränsningar, allt reflekterat genom alla tänkbara nyanser av blått. Fragment av blått.

Paragraferna är inte ordnade kronologiskt, jag tror att de snarast är ordnade efter musikaliska principer. Det är smått fantastiskt att översättaren, kritikern Viola Bao, så väl lyckats överföra rytmerna från engelskan till svenskan. Blått är en stor liten bok man kan bära med sig genom livet och återkomma till – vacker, melankolisk och smärtsam.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner