Etikettarkiv: 1968

Graffitin i Paris maj 1968

Bildresultat för "the walls have the floor"

Red. Julien Besançon
The Walls Have the Floor
Övers. Henry Vale
MIT Press

För 50 år sedan restes barrikader i Paris för första gången sedan Pariskommunen nästan 100 år tidigare. Majrevolten var en bred vänsterrevolt, som riktade sin kritiska udd mot Vietnam-kriget, amerikanska imperialism och gav uttryck för missnöje med studenternas och arbetarnas villkor. Revolten, eller om man kanske ska säga revolterna, hade sitt epicentrum vid universiteten men spred sig över större delen av Frankrike. Charles de Gaulle flydde tillfälligtvis landet. Under drabbningarna dog både revoltörer och poliser. Revolterna ledde till många förbättringar för både studenter och arbetare.

En av dem som bevakade revolterna i Paris var Julien Besançon. Samtidigt som han bevakade händelserna journalistiskt nedtecknade han budskapen i revoltörernas graffiti, som snabbt spred sig i Paris. Graffitin samlades sedan i en fin liten bok, som nu finns i engelsk översättning: The Walls Have the Floor. Graffitin, ofta besläktad med situationismen, är omväxlande poetisk, filosofisk och konfrontativ. Sammantaget fångar graffitin något av andan under majrevolten. Det här är några exempel ur boken, först på engelska och sedan på franska, följt av platsangivelse.

”I don’t like writing on walls”

”J’aime pas écrire sur les murs”

Music Amphi. Nanterre

”Under the paving stones, the beach…”

”Dessous les pavés c’est la plage…”

Sorbonne

”The city whose prince is a STUDENT”

”La ville dont le prince est ÈTUDIANT”

14 rue de Condé

”We are all ‘undesirables'”

”Nous sommes tous des ”indésirables'”

Beaux-Arts

”Be realists demand the impossible”

”Soyez réalistes demandez l’impossible”

Censier

”EVE”

”ÈVE”

Nanterre

”The revolution must cease to be in order to EXIST”

”La Révolution doit cesser d’être pour EXISTER”

Hall A1. Nanterre

”Young red women always more beautiful”

”Jeunes femmes rouges toujours plus belles”

Grand Hall. New Sch. of Medicine

”In the schools 6% workers’s sons in the rehabilitation schools 90%”

”Dans les facultés 6% de fils d’ouvriers dans les internats rééducation 90%”

Rue Saint-Louis-en-l’Isle

”All power to the imagination”

”L’Imagination prend le pouvoir”

Stairway. Sciences Po

”Don’t go to Greece this summer, stay at the Sorbonne”

”N’allez pas en Grèce cet été, restez à la Sorbonne”

Sorbonne

Det här är ett mycket litet urval, The Walls Have the Floor innehåller åtminstone ett par hundra fler exempel och två korta men initierade texter om graffitin, bland annat görs jämförelser med liknande uttryck i den digitala världen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Las Vegas Studio. Images from the Archives of Robert Venturi and Denise Scott Brown”

9783858817648_LasVegasStudio_EN_Paperback_def

Las Vegas Studio: Images from the Archives
of Robert Venturi and Denise Scott Brown
Red. Hilar Stadler och Martino Stierli
Scheidegger & Spiess

1968 åkte arkitekterna Robert Venturi, Denise Scott Brown och Steven Izenour tillsammans med en grupp studenter från Yale till Las Vegas. De åkte dit för att så förutsättningslöst som möjligt studera staden, inte minst för att det var en stad som man i stor utsträckning upplever från bilen. Foto och film användes målmedvetet i forskningsarbetet och materialet användes sedan i den banbrytande studien Learning from Las Vegas (1972). Det brukar nämnas som en mycket tidig och viktig del av den postmoderna traditionen inom arkitektur och urbana studier.

 

Riviera Hotel and Casino, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

2008 öppnade arkitekterna Venturi och Scott Brown sina arkiv och gjorde materialet från 1968 tillgängligt för schweiziska Museum im Bellpark. Det kom att ligga till grund för utställningen ”Las Vegas Studio” med Hilar Stadler och Martino Stierli som curators. Utställningen uppmärksammade ett viktigt arbete, men den utgjorde också startpunkten för ett förnyat intresse för postmodernismen. Utställningen blev en succé och turnerade i Europa, USA och Australien. Boken som gavs ut i samband med utställningen är sedan länge slutsåld, men nu ger Museum im Bellpark ut en väldigt fin häftat version av Studio Las Vegas i samarbete med Scheidegger & Spiess.

 

Gulf-station, Las Vegas, 1971
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Bildmaterialet är fantastiskt, fotona som är tagna efter mörkrets inbrott är spektakulära, men fotona har mycket medvetet tagits i en konstlös eller okonstlad stil (”deadpan”). Utöver bildmaterialet finns det tre texter som, på lite olika vis, sätter in den här studien i sitt sammanhang. Den inledande och längsta texten, av Martino Stierli, tycker jag väldigt mycket om. Las Vegas var och är emblematisk för amerikansk populärkultur och Stierli lyfter fram en text som definitivt tog Las Vegas och populärkulturens parti, en artikel av Tom Wolfe som publicerades 1964 under titeln ”Las Vegas (What?) Las Vegas (Can’t hear you! Too noisy) Las Vegas!!!!”

Wolfe såg på Las Vegas, och annat som klassades som populärkultur och till och med ”dålig” kultur, som ett uttryck för en autentisk amerikansk folkkultur. Skriver Stierli: ”According to Wolfe, cultural development was not, or was no longer, taking place in the form of a top-down process in which the aesthetic preferences of the privileged classes were imitated by other classes, but instead as a bottom-up movement. As described by Wolfe, it was the socially peripheral and marginal that was aesthetically and culturally relevant.”

Freemont Street, neonskyltar, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Den här nästan omvända värdeskalan både influerade och tilltalade Venturi och Scott Brown, den låg i linje med deras egna intressen och syften. Tanken var att bedriva forskning om en stad som vuxit fram ”underifrån” och undersöka hur den fungerade. De ville inte föreskriva hur en stad borde fungera, som många dåtida arkitekter, vars arkitektur ibland tangerade den sociala ingenjörskonsten, Venturi och Scott Brown ville bara ta reda på hur den fungerade. Stierli nämner också popkonst som ett fenomen i linje med de här tankarna och idéerna.

Freemont Street, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

I slutet av Studio Las Vegas finns även en väldigt svår men bra text, ”Tableaux”, av konsthistorikern Stanislaus von Moos samt ett samtal mellan konstnären Peter Fischli, arkitekten Rem Koolhaas och curatorn Hans Ulrich Obrist. Vid ett tillfälle glider samtalet in på arkitektur som är betydligt mer känd via medierna än genom faktiska upplevelser. Och Stierli skriver i sin text om att många fokuserat på och fascinerats av Las Vegas ljus, bland andra den brittiske arkitekturhistorikern Reyner Banham, vars tankar nästan tangerar tanken på en virtuell stad.

Enligt Banham visade Las Vegas enbart nattetid sitt rätta jag, men för Venturi och Scott  Brown var fokuset annorlunda. De var också fascinerade av den fantastiska ljusarkitekturen som ger the Strip och Freemont Street en så spektakulär inramning nattetid, men deras fokus låg på hur man upplever staden som bilburen. De både fotade och filmade med kameror monterade på motorhuven på en bil. Enligt dem var det bilismen, bilistens perspektiv, som hade format estetiken i  Las Vegas, dess symboliska dimension och alla billboards.

Four Queens Casino, Las Vegas, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Stierli skriver om ett stort intresse i Amerika redan på 50-talet för den bilorienterade staden. Ämnet var stort inom konsten i allmänhet och fotografiet i synnerhet. Ett exempel är ett foto som Dennis Hopper tog från en bil i rörelse av en Standard bensinstation. Det vardagliga och det banala rymdes i verk av fotografer som Robert Adams, Frank Gohlke och Stephen Shore.  De och andra kallades sedermera ”New Topographics”, efter en utställning med samma namn 1979.

Venturi och Scott  Brown influerades även av konstnären Edward Ruscha, baserad i Los Angeles. Redan titlarna på hans fotoböcker gör att man anar att de kan ha utövat inflytande, som Twenty-Six Gasoline Stations (1963), Every Building on the Sunset Strip (1966) och Thirty-Four Parking Lots in Los Angeles (1967).

Parkering på the Strip, Los Angeles, 1968
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Studio Las Vegas är en häftad men elegant volym med drygt 180 sidor, till övervägande delen foton, men även tre intressanta texter. Fotona är naturligtvis huvudnumret i den här boken, foton och film utgjorde stommen studien, både som illustration och argument. Fotona har en distinkt 60-talskänsla och Las Vegas ser närmast idyllisk ut.

Bilderna har något romantiskt över sig, i flera bemärkelser av ordet, och jag undrar om det inte delvis beror på att Robert Venturi och Denise Scott Brown var relativt nygifta. De gifte sig 1967, ett år innan de gav sig ut på sin forsknings- eller studieresa, som resulterade i klassikern Learning from Las Vegas (1972).

The Strip sedd från öknen, Denise Scott Brown i förgrunden, 1966 Foto: Robert Venturi
© Venturi, Scott Brown & Associates, Philadelphia

Robert Venturi och Denise Scott Brown såg sig själva i första hand som läsare och uttolkare av redan befintliga kulturella och urbana förhållanden. De förkastade helt ett annat och då mer inflytelserikt och mer utopiskt arkitektideal. Skriver Stierli i slutet av sin introducerande text:

”Venturi and Scott Browns approach was revolutionary precisely in its renunciation of the rhetoric of revolution in favor of focusing architectural thought and action on the here and now. They captured this visually in their photographic and filmic research on the Strip. Working with the image of the city, and working on the image of the city, became one of their central concerns. It is this insistence on the city as it actually is that is the lasting legacy of Learning from Las Vegas.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”1968: Italian Radical Design”

Foto © TOILETPAPER.

1968: Italian Radical Design
Foto: Maurizio Cattelan & Pieropaolo Ferrari
Illustrationer: Alessandro Mendini
Förord: Maria Cristina Didero
DESTE Foundation & TOILETPAPER

Man skulle utan problem kunna klubba en oxe med boken – sidorna är kartontjocka som i en barnbok – som ryms i en tillhörande rosa och glansig kassett. Bilden på kassetten är ett foto av en höna som står på madrassen till en gyllne säng. Om man tittar noga kan man se att hönan gjort sina behov på madrassen. Uppe i högra hörnet av kassetten står årtalet 1968, vilket också är bokens titel.

1968: Italian Radical Design är en påkostad fotobok med möbler som den grekcypriotiske industrialisten Dakis Joannou har samlat på sig under en lång rad år. Han är en av världens främsta konstsamlare, men mest känd är kanske just hans samling med så kallad radikal italiensk design, från sextio- och sjuttiotalet. Rörelsen eller riktningen kallas omväxlande radikal design och anti-design.

1968001

Foto © TOILETPAPER.

Några av de tongivande byråerna som ritade de här möblerna var Archizoom, Superstudio, Global Tools och 9999 och deras idéer var uttalat anti-modernistiska. De var mot modernismens etik och estetik, ja, de var emot slitna begrepp som god design och god smak. Typiskt för radikal italiensk design är starka färger, plast, ironi, kitsch och förvrängda skalor, låt säga en fåtölj i form av en jättelik basebollhandske, som får personen som sitter i den att se väldigt liten ut.

Bokens utgivare, DESTE Foundation, är också Joannous skapelse och det är han som gett konstnären och provokatören Maurizio Cattelan och fotografen Pieropaolo Ferrari i uppdrag att skildra möbelsamlingen. Och de är inte direkt kända för att anamma den konventionella eller goda smaken, ett prov på deras utflippade estetik kan man få på sajten till deras tidskrift, TOILETPAPER.

1968004

Foto © TOILETPAPER.

Man skulle kunna säga att 1968: Italian Radical Design är Cattelans och Ferraris tolkning av Dakis Joannous samling med möbler. De har nämligen stylat och lekt med möblerna på alla möjliga och omöjliga sätt. De har kladdat med mat och de har hyrt in modeller, bara kvinnliga modeller, vilket bidrar till att helheten känns ganska provokativ.

Enligt förlagsreklamen är boken ”a collection of dreams and nightmares, an inspiring, eye-popping compendium of colorful, ironic objects and bodies.” Det är en ganska bra beskrivning av bokens märkliga bildflöde – det är som om Salvador Dali hade varit redaktör för Playboy. Bitvis är vansinnet riktigt underhållande, men boken är kanske mer riktad till dem som gillar radarparet Cattelan och Ferrari, än till dem som är genuint intresserade av möbler i stilen radikal italiensk design.

1968013

Foto © TOILETPAPER.

Men som vanvördig, vulgär och humoristisk hyllning till den italienska anti-designen fungerar 1968: Italian Radical Design naturligtvis perfekt. Med sin påtagliga och påträngande fysikalitet är volymen dessutom mer än en bok, ett anti-estetiskt objekt som tveklöst sticker ut lite i bokhyllan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Hitler och Churchill vs. 1914 och 1939

Förr i tiden, för inte helt länge sedan, var det oftast kända mäns namn som stod tryckta på historieböckernas omslag: Hannibal, Julius Caesar, Alexander, Karl XII, Napoleon, Hitler, Churchill. Inte sällan var titeln identisk med någon stor eller fruktansvärd mans namn, som Stalin eller Mao.

Om man söker på Napoleon, Hitler, Churchill, Stalin och Mao på Amazon.com böcker får man ungefär 31.000, 21.000, 37.000, 10.000 respektive 21.000 träffar. I en sökning av det här slaget får man med en massa slagg, men det går inte att förneka att historiker och journalister har ägnat historiens megakändisar ganska stort intresse. Däremot verkar det inte vara sant, som många fortfarande hävdar, att det finns förhållandevis få skildringar av Stalins och Maos brott.

I den anglosaxiska världen kallar man inriktningen på historiens manliga kändisar för Great Man Theory of history. I linje med denna teori lägger man mycket krut på individen som historisk aktör och drivkraft. Teorin är optimistisk vad gäller individens möjligheter att påverka historiens förlopp, kanske lite väl optimistisk. Strukturer kan ju vara otroligt sega.

Nu verkar det hursomhelst som om Great Man Theory får allt mer konkurrens av Great Year Theory och att fenomenet får särskilt mycket uppmärksamhet i år är naturligtvis ingen slump. Första världskriget inleddes 1914 och i år är det hundra år sedan krigsutbrottet. Att 1914 är så känt beror, förutom på skyttegravskrigets fasor, säkert på att det även anses leda fram till nästa europeiska katastrof, med början 1939.

Observera att det här inte är ett försök att bedriva historisk forskning, men vi gjorde även Amazon-sökningar på böcker på några kända årtal för att se hur de står sig mot de kända männen. Antalet träffar, som naturligtvis kan innehålla exempelvis romaner, står till höger om årtalen:

1066: 4780

1492: 5082

1776: 14.068

1789: 30.754

1848: 41.727

1913: 87.467 på grund av upptakten till kriget.

1914: 128.533

1917: 89.707

1939: 158.483

1945: 534.058

1968: 270.705

1989: 425.671

2001: 7059

Det sista resultatet är särskilt tveksamt eftersom sökningen fångade upp väldigt mycket som handlar om Stanley Kubricks mästerverk 2001: A Space Odyssey (1968) men de andra resultaten verkar något säkrare. Alla böcker finns ju inte i Amazons lager, ju längre bak i tiden vi går ju fler böcker finns det antagligen som inte finns i Amazons lager.

Det första man kan konstatera, vid en direkt jämförelse av siffrorna, är att Great Man Theory ser ut att redan ha fått ge vika för Great Year Theory. 1939 och 1945 ger 692.541 träffar, vilket kan jämföras med den sammanlagda siffran för Hitler, Churchill och Stalin: 68.000.

Återigen – det här är självklart ett trubbigt sätt att mäta på, men mycket tyder på att historieböcker med årtal i titlarna har framtiden för sig. Den Store Mannen som historisk aktör har kanske sett sina bästa dagar – jämför exempelvis den överraskande höga siffran för 1989 – 425.671 sökträffar – med antalet träffar för en av nyckelspelarna under upplösningen av det kalla kriget, Gorbachev3496 sökträffar.

Att 1968 är ett så känt årtal sett ur böckernas perspektiv beror på att många böcker handlar om musik, mode och design, men siffran 270.705 är anmärkningsvärd hög. De som var unga då kanske har varit ovanligt pigga på att skriva om sin egen ungdom?

Den Store Mannen har kanske inte klivit ned frivilligt från sin piedestal, man stöter ju fortfarande på ett och annat exemplar. Kanske har våra samhällen förändrats så i grunden, blivit så komplexa, att det inte behövs Stora Män i samma utsträckning som under tidigare historiska epoker?

Hur det nu än ligger till med den saken vill vi passa på att rekommendera Peter Englunds kommande bok Stridens skönhet och sorg 1914 (Natur & Kultur) som vi tror och hoppas är lika bra som Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel (Pocketförlaget). För övrigt tycker vi att det borde ges ut många fler böcker om första världskriget i år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar