Etikettarkiv: 70-talet

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Hur bra är höstens mest hajpade amerikanska roman?

ladda ned

Garth Risk Hallberg
City on Fire
Knopf

Höstens mest hajpade roman är City on Fire, debutromanen som Garth Risk Hallberg fick $2 miljoner i förskott för efter aggressiv budgivning från flera förlag. Och då var redan filmrättigheterna sålda. Det är en mycket ambitiös, nästan dickensk roman på hela 944 sidor. I intervjuer har Hallberg pekat ut Don DeLillo som en förebild och många har sett likheter med 80-talets kanske mest kända skildring av New York, Fåfängans marknad / The Bonfire of the Vanities av Tom Wolfe. Den senare jämförelsen haltar något, eftersom Wolfes roman är en utpräglad satir, medan City on Fire är anmärkningsvärt fri från satir.

Romanen har ett rikt persongalleri och utspelar sig i New York på 70-talet, då staden var nedgången och snubblande nära en konkurs. På många sätt är boken en hyllning till New York och dess invånare; särskilt mycket handlar den om periodens punkmusik, förutom påhittade artister och band, som Nicki Chaos och Ex Post Facto, Patti Smith, Television, Ramones, Sex Pistols och Clash.

Handlingen utspelar sig mellan julen 1976 till den 13:e juli 1977, då elförsörjningen fallerade och nästan hela New York lades i mörker. Nästan omedelbart började plundringar och mordbränder, och det dröjde ett dygn innan elförsörjningen fungerade igen. Förödelsen var enorm. 3700 personer arresterades.

På nyårsafton 1976 blir en ung kvinna, student och punkare, skjuten i Central Park. Hon hamnar i koma. Det här är den händelse som binder samman de olika karaktärerna i boken, som har vitt skilda bakgrunder – en ung färgad författare, en polis, en punkare, medlemmarna i en av New Yorks rikaste familjer, en reporter, en lärare, en specialist på fyrverkerier, en assistent på ett galleri med flera. I en bitvis bitvis uppskattande recension i New Yorker”The Time of Broken Windows. New York from punk to Trump” – påkekade Louis Menand, som till skillnad från Hallberg var ung när det begav sig, att New York inte var och fortfarande inte är en blandad stad som i romanen. Bokens idealiserade samhällssyn placeras i en dickensk tradition:

”Contrary to what newcomers to the city may imagine, New York is a place where circles almost never intersect, except transactionally – at co-op meetings and parent-teacher conferences, or on jury duty. New Yorkers circulate mostly within their own class and occupational orbits. Manhattan is a hundred small towns unevenly distributed over some twenty-two square miles of city space. But the genre that ‘City on Fire’ belongs to requires a suspension of disbelief on this point. Implausibility is part of the design. The plots of Dickens’s big ‘condition of England’ novels are implausible in the same way. In the London of ‘Bleak House,’ a connection between Lady Dedlock and Jo the street-sweeper didn’t have even a transactional basis.”

Men en roman behöver ju inte nödvändigtvis leva upp till realismens krav för att vara bra och fängslande. Kritiken har varit ganska blandad, men Michiko Kakutani i New York Times var en av dem som mest reservationslöst hyllade romanen:

”Garth Risk Hallberg’s ‘City on Fire’ is a big, stunning first novel and an amazing virtual reality machine, whisking us back to New York City in the 1970s, that gritty, graffitied era when the city tottered on the brink of bankruptcy, when the Bronx was burning and Central Park was a shabby hunting ground for muggers, and the Son of Sam was roaming the streets. Punk rock was being born downtown and starving artists could still rent garrets in Midtown. Vinyl was the music delivery system of choice, writers still wrote on typewriters, researchers relied on microfilm, and no one anyone knew had a cellphone.”

Det är naturligtvis en petitess, men Son of Sam nämns inte ens i romanen. Däremot tycker jag att ”virtual reality machine” är en bra beskrivning av bokens karaktär, men inte som något positivt. Skildringen har bitvis något maskinellt över sig och jag tror att det har att göra med att det är så otroligt många karaktärer att hålla reda på och att Hallberg använder sig av indirekt anföring. Tanken är, tror jag, att författarens röst ska smälta samman med karaktärernas olika röster. Problemet, och det är ett betydande problem, är att de flesta karaktärernas röster låter väldigt likartade. De låter som om de vore skapade av en ung ambitiös författare som velat skriva en stor roman om New York på 70-talet.

Och eftersom perspektivet hela tiden skiftar mellan de olika karaktärerna blir det svårt att skilja dem åt. Det gör att det blir svårt att engagera sig i dem, och det krävs en hel del engagemang om man ska läsa en roman på 944 sidor. City of Fire är dessutom, som det heter, karaktärsdriven. Garth Risk Hallberg har också sagt i intervjuer att alla karaktärer är som aspekter av honom. En eller ett par redaktörer på förlaget – man hystade ju trots allt upp nästan $2 miljoner för boken – borde ha kunnat fixa det här.

Kritiken har som sagt varit blandad, men jag tycker att recensionen av Christian Lorentzen i New York Magazine – City on Fire Is Trying to Have It Too Many Ways” – är den som bäst fångar vad det är som gör att romanen inte fungerar. Han framhåller exempelvis att den är väldigt sentimental och romantiserande. Det är ju inte heller första gången 70-talets New York skildras. Bitvis är Lorentzens recension onödigt elak, Hallberg är (nästan) debutant, men jag håller med om de flesta av hans invändningar och slutsatser:

”Ultimately, Hallberg is trying to have it too many ways. There’s a strong tradition of social novels of New York City — from William Dean Howells’s A Hazard of New Fortunes and the novels of Edith Wharton to DeLillo and Lethem — built on near overdoses of naturalistic detail. Hallberg has tried to yoke the genre to what one character calls a ‘fairy tale,’ but one of the virtues of fairy tales is that they’re usually only a few pages long.”

Spotify-lista: City on Fire

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tidskrift: ”AMC2 No 9. Amore e Piombo. The Photography of Extremes in 1970s Italy”

amc2-9cover-350x350

AMC² Nr. 09 2014
Archive of Modern Conflict

Archive of Modern Conflict, med huvudsäte i London, ger ut udda, sagolikt vackra och in i minsta detalj välgjorda fotoböcker samt en tidskrift. Vi har tidigare recenserat The Night Climbers of Cambridge, en vacker fotobok med bilder av unga män som nattetid klättrade på Cambridges universitetsbyggnader i början av seklet. Det var som en slags informell rörelse. Vi har även recenserat den kanske ännu mer udda More Cooning With Cooners – med ett urval Kodachrome-foton på temat jakt på tvättbjörn som är tagna på 60-talet i Ohio. Fotona härrör från en familjs privata samling.

climbersnewcover-350x350

AMC grundades av miljardären David Thomson och Timothy Prus för ungefär tjugo år sedan. Prus har sedan dess lett arkivets uppbyggnad, idag har det något i stil med 4 miljoner foton i sin ägo. Fotona, ofta riktigt udda saker, köps in på loppmarknader och ibland köps hela samlingar in, som exempelvis nämnda fotona på tvättbjörnsjakt och en samtliga foton från Kameruns första studio för färgfoto. Från början låg inriktningen på foton från första och andra världskriget, men samlingen är alltså betydligt bredare än så.

cooningcover-350x350

Ibland används material ur arkivet för att framställa en bok, som More Cooning With Cooners AMC², som fotona från den kameruanska fotostudion Photo Jeunesse, som öppnade i Yaoundé på 70-talet. Några av de fotona fanns med i tidskriftens tionde nummer, som har ett afrikanskt tema och gavs ut i samband med fotofestivalen LagosPhoto 2014.

amc2-10cover-600x600-e1427164383660

AMC² No 9. Amore e Piombo bygger på fotona från en italiensk bildbyrå, Team Editorial Services, som grundades vid mitten av 60-talet av journalisten Franco Lefèvre, medlem av motståndsrörelsen under kriget. Som vanligt är allt mycket välgjort, det röda omslaget är gjort så att det ser ut som om det är skadat av splitter. När man öppnar pärmen – ett pressfoto av en hand som pekar på ett kulhål. Amore e piombo betyder kärlek och bly.

amc2-9a-600x600

Men undantag för tre citat, av Federico Fellini, Italo Calvino och Dario Fo, så består tidskriften av svartvita foton från det tumultartade italienska 70-talet, samt en avslutande essä av Roger Hargreaves och Federica Chiocchetti. Essän är kort men riktigt bra. Av rent krassa skäl sönderdelar sig fotona, grovt räknat, i två kategorier. Å ena sidan foton som har med radikaliseringen av politiken att göra, inte minst på grund av kommunistpartiets framgångar. De fotona kan vara mycket våldsamma och visar konsekvenserna av det upptrappade politiska våldet från såväl vänster som höger.

amc2-9c-600x600

Den andra kategorin av foton har att göra med kändisar och den sexuella revolutionen – fri kärlek, rätten att ta ut skilsmässa, abort, feminism och de homosexuellas rättigheter. De två kategorierna dominerar av den enkla anledningen att det var foton av det här slaget som efterfrågades av medierna och dess konsumenter. Sammantaget ger de naturligtvis en skev bild av Italien på 70-talet, därmed inte sagt att den är falsk. Jag tror Silvio Berlusconis framgångar blir lite mer begripliga om man tar hänsyn till det sociala, politiska och ekonomiska klimatet under 70-talet.

amc2-9e-600x600

amc2-9b-600x600

Fotona föreställer både anonyma och kända personer och Hargreaves och Chiocchetti framhåller i sin essä att den italienska filmindustrin, inte minst de låga produktionskostnaderna, lockade många utländska filmbolag och filmstjärnor. Några av dem som finns med på fotona är Alain Delon, Klaus Kinski, Catherine Deneuve, Anita Ekberg och Brigitte Bardot. De inhemska celebriteterna är naturligtvis ännu fler, sångare och skådespelare, politiker som Aldo Moro och Giulio Andreotti, kända fascister och kommunister, högt uppsatta kyrkliga dignitärer och, lite mer oväntat, Pier Paolo Pasolini i fotbollslandslagets dräkt.

amc2-9e-600x600

amc2-9g-600x600

Krockarna mellan makthavare inom olika områden, på en sida Henry Kissinger, på en annan Andy Warhol, bidrar till det burleska helhetsintrycket. Men svårast att värja sig mot är fotona av det politiska våldet, vissa foton måste vara tagna direkt efter bombattentat. Så här skriver Hargreaves och Chiocchetti apropå bakgrunden till det politiska klimatet:

”in the late 1960s, Rome – like London, Paris and Prague – experienced revolutionary rattlings. The Italian autonomist movement promoted direct action, sparkling the occupation of universities and factories 1967 and 1968 which escalated into the ‘hot autumn’ of industrial conflict in 1969. Tensions reached a peak when a bomb exploded in Milans Piazza Fontana, killing 17 people and injuring 88.”

amc2-9f-600x600

amc2-9h-600x600

Men striderna mellan den radikala västern och den radikala högern var, påminner Hargreaves och Chiocchetti, inte bara en intern italiensk angelägenhet. Enligt dem var det mycket trassligare än så:

”At the dark heart of things were the murky manoeuvrings of clandestine groups within NATO, the CIA, multiple branches of the Italian secret services and the P2 (Propaganda Due) Masonic Lodge: their collective strategy, to foster right-wing terroristic outrages masquerading as acts of left-wing radicalism.”

Det sägs att det var det kommunistiska partiets framgångar som födde idén till denna spänningens strategi, strategia della tensione, som skadade Italien för lång tid framöver. Förutom våldet skapade man ett (ännu större) gap mellan politiker och väljare, förtroendet mellan olika grupper i samhället raserades. Något som det italienska begreppet dietrologia hämtat näring ur – idén att de mest naturliga förklaringarna sällan är de korrekta. Enligt Hargreaves och Chiocchetti var både bombdådet i Milano 1969 och kidnappningen av och mordet på Aldo Moro 1978 utförda för att skapa maximal vrede och uppståndelse.

Hargreaves och Chiocchetti menar att inte ens de här centrala händelserna ännu är ordentligt utredda. Fotona i tidskriften kan självklart inte göra anspråk på att berätta sanningen om åren av bly, men AMC² No 9. Amore e Piombo fångar tveklöst något av stämningarna i 70-talets Italien.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Intervju med Johan Svedjedal om essäboken ”Ner med allt!”

Litteraturvetaren Johan Svedjedal är aktuell Ner med allt? (W&W), essäer om svensk protestlitteratur från perioden 1965-1975. Det är en oerhört kunnig och inspirerande bok om en litteratur som inte har särskilt hög status idag.

Svedjedal undersöker i en rad essäer periodens protestlitteratur, både vad gäller det politiska och det estetiska. En del känner man igen – Sara Lidman, P.O. Enquist, Lars Gustafsson med flera – men att läsa Ner med allt? ger ungefär samma känsla som att hitta oväntade fynd längst inne i lokalerna på ett antikvariat.

Svedjedal är sällsynt väl påläst och med sociologisk precision sätts allt elegant in i sitt sammanhang. Boken är genuint spännande och vi är mycket tacksamma för att han tog sig tid att ge en kort intervju.

Hur började projektet att skriva om protestlitteratur och hur skulle du beskriva idén med boken?

Egentligen började projektet i den enkla tanken att det var dags att återvända till tiden politiskt radikala litteratur – den som jag läste intensivt för drygt trettio år sen, men med några undantag (Blå Tåget, Lars Gustafsson, Sven Delblanc) inte hade läst om sedan dess. Fungerade den fortfarande konstnärligt, eller hade den dött?

Ungefär så var ingångsfrågan när jag började omläsningen, som förstås var mycket bredare än som syns i essäerna. Sedan försökte jag skärpa frågeställningen genom att titta specifikt på författarnas åsikter om demokratin (och dess kris), detta för att undvika att essäerna skulle bli för utflytande. Även om resonemangen ofta är ganska fria, tyckte jag själv att det gav mig en fast punkt att återvända till i arbetet – och en aspekt som kanske inte hade utforskats tillräckligt tidigare.

När du återvände till periodens protestlitteratur, vad överraskade dig mest? Fick du syn på helt nya saker? Upptäckte eller återupptäckte författare och författarskap?

En del författarskap har jag följt mer eller mindre kontinuerligt, inklusive omläsningar, andra knappt alls sedan den här tiden. Lars Gustafsson och Blå Tåget tillhör de förra, Staffan Seeberg och Olof Moberg de senare. Det var roligt att finna att Seebergs romaner fortfarande håller, intressant att se att Mobergs Demonstrant! var bättre än jag mindes och Anpassad i konform inte levde lika starkt som jag trodde att den skulle göra.

En upplevelse vid om- och inläsningen var förstås hur pass radikal tidsandan var – en vänsterliberal som Lars Gustafsson och t.o.m. en underhållningsförfattare som Bo Balderson kunde te sig som starkt radikala. En annan upptäckt var hur pass sexistisk och inskränkt i sin kvinnosyn den vänsterradikala skönlitteraturen var: det var inte bara långt till jämställdhet, utan till att uppfatta bristande jämställdhet som ett problem. En tredje återupptäckt var i hur hög grad samhällskritik tog formen av kritik mot socialdemokratin, som ofta blev synonym med Makten eller Staten.

Kan du utveckla det där med inskränktheten och sexismen. Var det något som var typiskt för just den vänsterradikala litteraturen eller var det helt enkelt så det såg ut på det litterära fältet?

Säkert finns det flera sammanvävda skäl. Ett var en allmän oreflekterad mansdominans i samhälle och kulturliv som importerades till vänsterrörelsen, ett annat att tidens vänstertänkande i sig kan beskrivas som ”manligt kodat” – delvis genom att män och kvinnor tillskrevs olika förmågor och dygder, delvis genom att ”manliga dygder” sågs som bättre och mer eftersträvansvärda: styrka var finare än förmåga till samarbete, industriarbete bättre än hemarbete, klasskampen överordnad kampen för jämställdhet etc. Ingenting av detta är ju i sig ”manligt” respektive ”kvinnligt”, men jag tror att uppfattningar av detta slag låg bakom en del av vänsterns dåtida tänkande.

Hur har mottagandet av boken varit? Perioden 1965-75 var ju sällsynt laddad politiskt, och lite av den där laddningen finns väl kvar?

Jag vill egentligen inte kommentera enskildheter i recensionerna, utan nöjer mig med att säga att boken har fått ovanligt många recensioner för att vara en essäsamling. Det som har förvånat mig mest är att Olof Moberg och Staffan Seeberg verkar vara så pass lite kända numera. Den politiska laddningen syns förstås i många recensioner, men ännu så länge mest som olika åsiktsyttringar inom en vänsterideologi (i vid menig).

Vår femte och sista fråga till Svedjedal var om han kunde hjälpa oss att göra en spellista med låtar som knyter an till boken, som ju även handlar om proggen. Det här blev resultatet:

Johan Svedjedal: Spotifylistan Ner med allt? försöker inte summera de bästa eller mest typiska vänsterorienterade sångerna från perioden 1965-1975, utan snarare sådana som har beröring med centrala teman i essäerna i Ner med allt? Se den som ett soundtrack till boken:

Gunder Hägg, ”Kalla kriget”, Glassfabriken – antiamerikansk kuplett, rimdans och kompendium i ett.

Gudibrallan, ”Sosse”, Gudibrallan – när proggmusikerna jagade högerspöken kom de ofta inte längre än till Socialdemokraterna.

Hoola Bandoola Band, ”Vem kan man lita på?”, Vem kan man lita på? – för en gångs skull undviker gruppen de enkla svaren.

Samlingsskiva, ”Ska bli sjuksyster jag”, Sånger om kvinnor – Sonja Åkesson hade en skarp blick för dagdrömmarnas makt.

Kjell Höglund, ”Häxprocess”, Häxprocess – ännu en av tidens långa och belärande sånger, men en som inte är instängd i kategorierna vänster och höger, utan söker efter psykologiska dimensioner.

Love Explosion, ”Djävulens patrask”, Love Explosions bästa låtar – en svensk version av Dylans ”Desolation Row”, långt från originalets gåtfulla elegans: ansågs så provocerande (eller smaklös) att den blev dödskallemärkt i radion.

Gunder Hägg, ”Jag tog bilen in till stan”, Tigerkaka – några ögonblicksbilder från ett svunnet Stockholm (senare nyinspelad av Tore Berger).

Extraspår:

Velvet Underground, ”Beginning to see the light”, The Velvet Underground – det hemliga ljudspåret bakom essäerna i Ner med allt? är Velvet Undergrounds skivor, som representerar en annan sorts uppror än den trots allt ganska städade svenska sjuttiotalsvänstern. Men det är en annan historia.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer