Yayoi Kusama
I Who Have Arrived In Heaven
Text: Yayoi Kusama, Akira Tatehata
David Zwirner
Förra året ställde den japanska författarinnan och konstnären Yayoi Kusama, född 1929, ut nya verk på galleriet David Zwirner i New York. Det blev en fenomenal framgång, både kritisk och publikt, och det är lätt att förstå när man läser och tittar i I Who Have Arrived In Heaven, som är en stor och vacker bok i LP-format som samlar verk från utställningen, som fyllde David Zwirners tre lokaler.
Det är nya verk som vittnar om en förbluffande vitalitet hos en konstnär som varit verksam i sex decennier och både har påverkat och överskridit popkonsten och minimalismen, två av 1900-talets mest inflytelserika riktningar. I det väldigt fina förordet framhåller Akira Tatehata, kritiker och poet, emellertid att Kusamas karriär sannerligen inte varit spikrak:
”It could best be described as a series of brave fight against difficult odds. So it is both surprising and delightful to find that at this stage of her long and turbulent career she is working more creatively and productively than ever before.”
Det förvånande, fortsätter Tatehata, är inte bara att kreativiteten flödar så här sent i Kusamas liv och karriär, men att hennes bilddvärld och fantasi är så flödande rik. Kusama visar en enastående förmåga att förnya och ladda om sin konst med nya innebörder och ett nytt innehåll; ”continually producing colors, forms, and compositions that have never appeared before. Whenever I visit her studio, I am greeted by completely new and unexpected images.”
Ungefär två tredjedelar av boken upptas av Kusamas målningar och beskrivningen ovan stämmer; man känner igen detaljer ur Kusamas tidigare produktion, blomliknande ansikten och pumpor, men hon upprepar sig inte. Det är, i dubbel bemärkelse, fantastiska bilder, som jag associerar till olika typer av traditionell konst, inte minst till aboriginernas konst. Det är som om Kusama skapat en egen besläktad konst, med en helt egen kosmologi och mytologi.
Bokens sista tredjedel är kanske ännu mer spektakulär, med foton från installationer som upptar hela rum. Det ovan heter ”Love Is Calling” och prickar är ju inget nytt för Kusama, men i kombination med de starka färgerna och anemonlika formerna utgör de något nytt. Mest spektakulärt verkar ändå ”Infinity Mirrored Room – The Souls of Millions of Light Years away”.
Exakt hur det är gjort framgår inte, men installationen verkar vara gjort av extremt många små speglar och ljus, så att man upplever det som om man vore omgiven av en oändlig rymd.
Ola Wihlke
BearBooks 