Tag Archives: absurdism

Novell 153: ”To be a Woman…” av Alexandra Kleeman

images (3)

När Alexandra Kleeman rekommenderar höstbok i tidkriften BOMB, inleder hon med att säga att hon föredrar böcker som är ”small, slim, strange.” För er som gillar kort och märklig flash fiction, kan vi rekommendera en berättelse skriven av Kleeman, som publicerades av BuzzFeed nyligen. Ett inslag i berättelsen är ett rum fyllt av sköldpaddor. Ett annat är ”eyeball licking”. Jag tror att berättelsen, åtminstone delvis, handlar om den manliga blicken.

Alexandra Kleeman har skrivit romanen You Too Can Have a Body Like Mine och novellsamlingen Intimations.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Recension: ”Wait Till You See Me Dance” av Deb Olin Unferth

images (11)

Deb Olin Unferth
Wait Till You See Me Dance
Graywolf Press

Det kommer ut betydligt fler novellsamlingar i Amerika än i Sverige och de belönas med fina nationella priser. Det finns säkert flera förklaringar, som tradition, tidskriftsmarknaden och skrivandets olika ställning inom respektive utbildningsväsende. När jag läser underbara skruvade samlingen Wait Till You See Me Dance av Deb Olin Unferth, kommer jag på en annan skillnad – absurdism är populärare och har högre status inom den amerikanska novellen än inom den svenska.

Unferths version tycker jag att man kan kalla vardagsabsurdism. Novellerna, som varierar kraftigt i längd och form, är inte outlandish men hyfsat hårt skruvade. Handlingen är ofta förlagd till ganska vardagliga miljöer och karaktärerna är, med några undantag, rätt vanliga personer. Och så har många av dem en annan sak gemensamt, en hel del tillkortakommanden. De har i alla fall inga höga tankar om sig själva.

Så här brutalt inleds den första novellen, ”Likeable”, som vunnit ett Pushcart-pris:

”She could see she was becoming a thoroughly unlikable person. Each time she opened her mouth she said something ugly, and whoever was nearby liked her a little less.”

Och de avslutande raderna i novellen, som har lite drag av ond saga, är inte mindre brutala. Det påstås att kvinnan blir ”more unlikable by the hour, until one morning she will be so unlikable, inconveniently unlikable, that she will have to be shoved into a hole and left there.”

Men det finns ett försonande drag, det står på ett ställe att ”when she opens her mouth she is unlikable, proudly so”. I ett samhälle där den som är mest socialt strömlinjeformad vinner och i vilket alla jagar lajks i sociala medier, är det kanske en subversiv handling att bejaka sina mindre sympatiska sidor?

De flesta av bokens andra karaktärer kämpar desto hårdare för att bli omtyckta, älskade eller åtminstone accepterade. De har inte realiserat sina drömmar, de har inte uppfyllt sin potential och brottas med en panikartad känsla av att klyftan mellan livet de förväntat sig och livet som det gestaltar sig är djup. Novellerna har en satirisk udd.

Man kan inte påstå att karaktärerna är utpräglat älskvärda, men man sympatiserar med dem och liksom håller på dem. Den ensamstående mamman som, mot bättre vetande, tar hand om sin systers sköldpaddor. Det trasslar till sig ordentligt. Eller språkläraren som, mot bättre vetande, blir kär i en av sina elever, en ung immigrant. Läraren är eller påstår sig i vilket fall som helst vara synsk. Hon kan se på folk när de ska dö.

Jag kan egentligen bara komma på positiva saker med de här 39 novellerna. Unferths röst och stil är trollbindande. De är skrivna med sällsynt självsäkerhet. Det är perfekt balans mellan ironi och medkänsla, (svart) humor och patos. Hela samlingen är extraordinärt underhållande – det kränger och svänger och berättelserna tar hela tiden nya och oväntade vändningar. Till och med sluten är perfekta!

Om du gillar exempelvis George Saunders, Lydia Davis och Donald Barthelme, bör du definitivt läsa Wait Till You See Me Dance.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Två antologier med prosadikter av Russell Edson

20160808_120111

Russell Edson
THE TUNNEL: selected poems
Oberlin College Press, 1994

Russell Edson
En afton på grisarnas teater
Urval och tolkning Stewe Claeson
Karneval förlag, 2007

”[A]nybody could write like Edson if they wanted to. I find myself doing it all the time.”
– Russell Edson

Den amerikanska författaren Russell Edson (1935–2014) var överlägset mest känd för sina mycket märkliga och egensinniga prosadikter. De handlar ofta om djur, mödrar, fäder, förväxlingar, förvandlingar och föremål som har mänskliga egenskaper. Det skildras som om det vore den naturligaste saken i världen. Texterna slutar ofta abrupt eller våldsamt.

Så här beskriver Charles Simic en av dikterna, ”Counting Sheep”, i en minnesartikel i New York Review of Books:

”For many readers, calling something like this poetry is not just preposterous, but an insult against every poem they have ever loved. Edson said that he wanted to write without debt or obligation to any literary form or idea, a poetry free from the definition of poetry and a prose free of the necessities of fiction, free even of their author and his own expectations. What made him fond of prose poems, he said, is their clumsiness, their lack of ambition, and their sense of the funny. If the finished product turned out to be a work of literature, this was quite incidental to his intentions.”

Edson räknas som en av den amerikanska 1900-talspoesins verkligt stora och originella diktare. Han är, tror jag, en författare som särskilt uppskattas av andra författare. Lydia Davis är kanske den författare som tydligast låtit sig inspirerar av Edson. Enligt en artikel i New Yorker var det fösta mötet med Edsons texter 1973 rentav förlösande:

”At the end of August, Davis happened to read a strange little book of very short stories by the poet Russell Edson. Here was a contemporary, an American, whose stories, unlike those of her literary heroes, sometimes failed. Within days, she had started writing strange little stories of her own.”

Det som här kallas ”very short stories” var nog i själva verket Edsons prosadikter. De är som små berättelser eller fabler, men som inte följer den logik vi vanligtvis förväntar oss av dem.

På svenska finns det, så vitt jag vet, bara en antologi med Edsons dikter: En afton på grisarnas teater. Och enligt vad jag har läst, så är den bästa amerikanska antologin THE TUNNEL: selected poems. Det här är inledningarna på tre dikter ur respektive antologi:

”En man hade i sju år varit gift med en damsko.”

”En vetenskapsman har ett provrör fullt av får. Han grunnar på om han skulle ta och förminska en betesäng åt dem.”

”Ett piano hade släppt en stor hög med exkrementer. Dess skötare hoppades att frun i huset ingenting skulle märka.”

”A father with a huge eraser erases his daughter. When he finishes
there’s only a red smudge on the wall.”

”He opens his car door and steps into a great throne room with chande-
liers and red carpeting.”

”A woman had given birth to an old man.”

Efter de inledande raderna följer i regel ett förlopp snarare än en handling, dikterna är rätt korta, som är utpräglat absurt och drastiskt. Dikterna blir inte nödvändigtvis mer begripliga när man kommer till dess slut. Inledningen eller mitten kan vara mest begriplig.

I en dikt kommer en toalettstol in i ett vardagsrum och försöker få lite uppmärksamhet – längtan efter uppmärksamhet och kärlek är vanliga teman – men den blir ignorerad, så toalettstolen återvänder till badrummet och spolar besviket.

Andra dikter är lite mer sago- eller formelartade. Så här börjar ”The Way Things Are”:

There was a man who had too many mustaches. It begun with the one
on his upper lip, which he called his normal one.
He would say, this is my normal mustache.
But then he would take out another mustache and put it over his real
mustache, saying, this is my abnormal one.
Then he would take out another mustache and put it over the other
two and say, this one’s normal.”

Jag tycker att vissa av Edsons dikter har surrealistiska drag, men själv ville han inte kallas surrealist. Automatisk skrift tyckte han var strunt. Så här uttryckte han sig i en omtalad intervju som Peter Johnson gjorde med honom 1999:

”A piece of writing must not only have the logic of language, but the logic of composition. Automatic writing doesn’t begin anyplace, and doesn’t end anyplace. It’s like a digestive system without a defined mouth or an asshole…. [My work] is not automatic writing. It’s looking for the shape of thought more than the particulars of the little narrative…. My pieces, when they work, though full of odd happenings, win the argument against disorder through the logic of language and a compositional wholeness. So my ideal prose poem is a small, complete work, utterly logical within its own madness. This is different than surrealism, which usually takes the commonplace and makes it strange, and leaves it there.”

Det här citatet är hämtat från en väldigt bra text av Sarah Manguso i The Believer, ”Why the Reader of Good Prose Poems Is Never Sad”, i vilken hon gör närläsningar av Edsons prosadikter för att försöka förstå hur de fungerar i detalj.

Jag tycker att vissa dikter är rörande, att andra är vagt kusliga och att ytterligare andra närmar sig nonsens, men de flesta tycker jag är hysteriskt roliga och förbluffande fantasirika. Precis som Kafka brukade Edson själv skratta gott när han läste sina texter inför publik.

Missa inte detta: Veckans dikt 74: ”The Fall” av Russell Edson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Veckans dikt 74: ”The Fall” av Russell Edson

 

There was a man who found two leaves and came indoors holding
them out saying to his parents that he was a tree.

To which they said then go into the yard and do not grow in the living-
room as your roots may ruin the carpet.

He said I was fooling I am not a tree and he dropped his leaves.

But his parents said look it is fall.

 

Ett varmt tack till Marco Wilkinson på Oberlin College Press som gett oss tillåtelse att publicera den här prosadikten av Russell Edson (1935-2014), en av den moderna amerikanska litteraturens allra mest egensinniga poeter. Oberlin College Press ger ut en riktigt bra litteraturtidskrift, FIELD, och det senaste numret är ett specialnummer med matnyttiga essäer om Edsons poesi. Essäerna är frukterna av ett Edson-symposium.

FIELD93page

 

Oberlin College Press har även gett ut en helt fantastisk bok, The Tunnel: Selected Poems, en unik samling med Edsons prosadikter, hämtade från böcker som What a Man Can See (1969), The Intuitive Journey (1976) och The Wounded Breakfast (1985). Russell Edsons böcker är tyvärr svåra att få tag på; något större förlag borde köpa rättigheterna och ge ut samtliga titlar på nytt. På svenska finns, så vitt jag vet, bara En afton på grisarnas teater (Karneval förlag), ett väldigt bra urval prosadikter gjort av Stewe Claeson.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Novellen 98: ”Crazy Glue” av Etgar Keret

Plötsligt knackar det på dörren (inbunden)

Etgar Keret är specialist på att skriva korta och hårt skruvade noveller, inte sällan utpräglat absurda. ”Crazy Glue” handlar om en otrogen man var hustru gör revolt mot honom på ett okonventionellt sätt, med hjälp av superstarkt lim. Lästid: Max 5 minuter.

Etgar Keret finns också översatt till svenska, hans novellsamling Plötsligt knackar det på dörren (Brombergs) är riktigt bra, även översättningen. Du hittar dessutom länkar till fler noveller av Keret här på sidan, och även till två kortare intervjuer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller