Tag Archives: Afrika

Bokomslag: USA-UK

Jag tycker att det är roligt att jämföra bokomslag från olika länder till en och samma bok. Skillnaden beror naturligtvis på att olika formgivare gör sina personliga tolkningar av böckerna, så att säga, men jag tycker även att man (fortfarande) kan identifiera nationella stilar.

Det här är några amerikanska och brittiska omslag, + ett svenskt av Sara R. Acedo, från den senaste tiden, som jag tycker är intressanta för att konstrasterna mellan dem är ganska stora. Eller intressanta.

Jag tycker att fyra av de amerikanska omslagen och fyra av de brittiska omslagen är bäst. Jämnt skägg. Och jag tycker att Sara R. Acedos Gyasi-omslag står sig väldigt bra i konkurrensen med det som Peter Mendelsund respektive Nathan Burton designat.

Den största kontrasten tycker jag är den mellan omslagen till A Separation. Det ena associerar till eld och hetta, låt vara att vissa av eldslågorna är blå, medan det andra ger ett tydligt svalt och coolt intryck. Jag gillar båda, men tycker att de utlovar olika läsupplevelser.

Mest intressanta tycker jag att de två sista uppsättningen omslag är. De visar, tycker jag, hur svårt det är att bryta associationsmönster vad gäller länder (Ryssland) och världsdelar (Afrika) som vi uppfattar som annorlunda och exotiska.

Omslagen till The Patriot prickar nästan på ett komiskt vis in två standardbilder av det ryska. Å ena sidan en Dr. Zhivago-romantisk bild, å andra sidan en bild som direkt och förutsägbart associerar till Sovjeteran. Men omslaget blir ändå intressant, tycker jag, eftersom mannen och kvinnan på omslaget ser genuint lyckliga ut, kanske till och med lyckliga och fria. Det passar illa samman med vår vedertagna bild av livet i Sovjet.

Gyasi-omslagen visar hur svårt det är att göra omslag till böcker skrivna av afrikaner eller författare med afrikanska rötter, eller böcker som utspelar sig i Afrika, utan att välja färger som förväntas väcka associationer till den brännande hettan på den afrikanska savannen: gult, brunt, rött, orange. Någon slags etniska vibbar måste väckas. Det är ytterst sällsynt att en ”afrikansk” roman får ett rent typografiskt omslag.

Jag tycker mycket om Mendelsunds omslag, men jag tycker att Acedos omslag är mest visuellt intressant och originellt. Samtidigt ska ju, i alla fall oftast, omslag vara bärare av inform som gör att böckerna som de marknadsför, ofta på väldigt kort tid, ska kunna identifieras av de läsare som böckerna är ämnade för.

När jag delade blogginlägget på Facebook skrev Acedo en kommentar, som jag tycker är värd att citera eftersom den modifierar min, kanske lite romantiska, syn på hur produktionen av omslag går till: ”… att bli jämförd med Mendelsund! Tack för det! Jag känner mig hedrad. Sen så styrs omslagen, särskilt de med kommersiell potential, kanske inte lika mycket av formgivarns personliga tolkningar som av förlagens brief… även om det så klart inte fråntar oss vårt personliga ansvar för det vi gör.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Ny fet reportage- och essäbok om Afrika

9781846273742

Kevin Bloom & Richard Poplak
Continental Shift: A Journey
into Africas Changing Fortunes
Portobello Books

Afrika ligger mer eller mindre i permanent medieskugga. Men det kommer ut en hel del böcker om Afrika. Dem kan man, förenklat, dela in i två kategorier. Den första kategorin böcker är skrivna av afrika-optimister och de framhåller gärna att det finns en växande medelklass i många afrikanska länder och att BNP-siffrorna pekar uppåt. Den andra kategorin, skrivna av afrika-pessimister, fokuserar på kontinentens korruption, konflikter och på att miljontals afrikaner inte kan vara säkra på att kunna gå och lägga sig mätta.

Det finns naturligtvis en tredje kategori böcker, som försöker härbärgera både optimismen och pessimismen, och en sån bok är Continental Shift, skriven av två förhållandevis unga syafrikanska journalister, Kevin Bloom och Richard Poplak. De har läst på och rest under nio års tid, till sammanlagt sexton länder.

Boken består av tio kapitel och åtta av dem handlar om ett land, men boken är full av korsreferenser. De åtta länderna är, i tur och ordning, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Sydsudan och Centralafrikanska republiken. Det handlar alltså i första hand om Afrika söder om Sahara.

Skriver Bloom och Poplak i förordet apropå kontinentens motsägelsefullhet, som den framträdde i den statistik de hade tillgång till 2012:

”[…] sub-Saharan Africa could claim six of the world’s 10 fastest growing economies and almost four out of 10 of its refugees. It could claim income per capita that had risen by nearly two-thirds since 1998, with one in every four people malnourished. It could say that offered some of the best returns to foreign direct investment while close on half of its people lived on less than $1.25 a day. […] The binaries extended further and deeper: into governence, education, technology. While men like Robert Mugabe in Zimbabwe and Teodoro Obiang Nguema in Equatorial Guinea were clinging jealously to power after decades of misrule, one in three of the 120 executive elections held i Africa since 2000 had brought a transfer of leadership. While Nigerian writers announced a new golden age with the likes of Teju Cole, Sefia Atta, Chimamanda Ngozi Adichie and Helon Habila, 11 million of that country’s children would never see the inside of a schoolhouse. And while 68 percent of the continent’s Twitter subscribers used the service as their primary source of news, only a quarter of the population of sub-Saharan Africa had any access to electricity.”

Bloom och Poplak verkar mest skeptiska till det dominerande narrativet, Afrika är på stadig frammarsch mot en allt ljusare framtid. Det de är skeptiska mot är att det är detta narrativ som är på modet just nu och reproduceras i tusentals versioner. De ifrågasätter inte de fantastiska BNP-siffror som vissa av länderna de besöker visar upp, däremot försöker de ta reda på om tillväxten omsätts i utveckling, som kommer de breda folklagren tillgodo. Det är inte alltid lika självklart.

Boken har visst drag av reseskildring, men lejonparten av textmassan består av intervjuer, med rader av olika personer, och analytiska essäer om politik, korruption, gruvnäring och jordbruk. I regel får man veta en hel del om respektive lands historia, om kolonialismen och frigörelsen. Målet har däremot inte varit att skildra de åtta länderna i helfigur – i regel är det 3-4 ämnen som hamnar i fokus. Kapitlet om Nigeria handlar exempelvis mest om Nollywood, oljan och den etniska mångfalden.

Bloom 0ch Poplak skriver inte som akademiker, de skriver som journalister och deras texter är svängiga, coola och ibland nästan lite nonchalanta. Då och då dyker det upp formuleringar med skölitterära kvaliteter: ”As we came in to the industrial exurbs, we saw factories rotting into each other, their pipes like diseased intestines, their smoke towers teetering.”

Det finns en röd tråd som dyker oftare än kanske någon annan: Kinas närvaro i Afrika. Det är ju ett ämne som de skrivit oerhört mycket om de senaste 15-20 åren. Bloom och Poplak har en ganska dyster syn på Kinas bidrag till den afrikanska utvecklingen, även om de mest skriver om kinesiska byggbolag. Enligt dem dumpar kineserna priserna och kapar däremot åt sig kontrakt från afrikanska byggfirmor, som oftare arbetar enligt säkerhetsföreskrifter och oftare har fackligt anslutna som anställda. De kinesiska byggbolagens etik, kompetens och kvalitet ifrågasätts.

Allra intressantast tycker jag nästan att Bloom och Poplaks kritiska resonemang kring den afrikanska medelklassen är. Den blev ett dominerande narrativ i västerländska medier runt 2010 med ett lovtal i Newsweek med titeln ”Africa is Becoming the New China and India” följd av The Economists berömda ”Africa Rising”-omslag 2011.

African Development Bank (AfDB) presenterade också siffror som visade att 34% av Afrikas invånare 2010 tillhöde medelklassen, alltså sammanlagt 350 miljoner människor. Vilka inkluderade AfDB i sin definition av medelklass: ”The group included anyone earning an annual income above $3.900, or those spending between $2 and $20.” AfDB tjänar naturligtvis på en så här generös definition av medelklassen – de ska ju locka investerare till kontinenten – men den kan ju också uppfattas som vilseledande, om den används vårdslöst.

Bloom och Poplak ifrågasätter inte att det växer fram en afrikansk medelklass, men som journalister anser de att de är skyldiga att granska dominerande narrativ som många tar för givna. Eventuellt har de som afrikaner haft en fördel när de skrivit Continental Shift – den är ganska frispråkig och ibland nästan lite provokativ.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Färgstark fotobok om den afrikanska modeindustrin

 
Catwalk-Cover_160425-BELI.indd
 
Per-Anders Pettersson
African Catwalk
Kehrer Verlag

Det formas stereotypa bilder av alla länder och kontinenter, men Afrika verkar särskilt hårt drabbat. De här bokomslagen är ett tydligt exempel, men vanligtvis är det bilder av etniska konfliter, krig, korruption och svält som formar bilden av hela Afrika. Mer sällan skildras den framväxande afrikanska medelklassen och dess livsstil. Därför är det nästan med en känsla av befrielse man läser och titttar i Per-Anders Pettersson sagolikt vackra fotobok African Catwalk, utgiven av det tyska kvalitetsförlaget Kehrer.

Boken skildrar den framväxande afrikanska modeindustrin. Förutom några korta initierade texter, så utgörs boken av Pettersson foton, som han tagit på modevisningar i sammanlagt 15 afrikanska länder mellan 2010 och 2015. Enligt förlagsreklamen är det första gången den afrikanska modeindustrin har skildrats så här närgånget – Pettersson har kunnat röra sig fritt mellan visningarna och backstage.

10_african catwalk

South African model Sanele Junior Xaba stands backstage before a show with the South African designer Chu Suwanapha during the South African Menswear Week in the Cape Town Stadium, South Africa 2015 © Per-Anders Pettersson

 
Den afrikanska modeindustrin växer snabbt, i länder som Sydafrika, Kenya och Nigeria, men relativt sett är den fortfarande liten. En anledning till den snabba tillväxten är att Kinas ekonomi bromsat in. Afrika, men sin ungefär en miljard stora befolkning, har därmed blivit en intressantare marknad. Det som gör afrikanskt mode särskilt intressant för internatioonella märken och konsumenter, är bland annat mångfalden av estetiska uttryck, kulturer och hantverkstraditioner.

Skriver Alessia Glaviano, fotoredaktör för Vogue Italia och L’Uomo Vogue, i sin introducerande text: ”International designers have always found inspiration in Africa, from the beadwork of the Maasai to centuries-old fabric-making and weaving traditions in West African countries, such as Burkina Faso and Mali. Designers and labels such as Vivienne Westwood, Stella Jean, Paul Smith, Burberry and Moschino Cheap & Chick frequently use rich, colourful fabrics, which are often made by local weavers in Burkina Faso and Mali, hand-loomed based on centuries-old traditions.”

7_african catwalk

Ivorian model Awa Sanoko wears a creation by the New York-based Senegalese designer label Versaiilles before a show in the Hôtel des Almadies during the Dakar Fashion Week, Senegal 2014 © Per-Anders Pettersson

 
Idag finns det modeveckor i mängder av afrikanska länder, och många designers deltar i flera av dem. I vissa länder arrangeras dessutom konkurrerande modeveckor. Däremot är det relativt få av dem som kan försörja sig som modeskapare. Somliga tar andra uppdrag, som att göra bröllopsklänningar.
 
8_african catwalk

Model Thembi Kobedi stands backstage before a show with the South Africa-based Kenyan designer Liz Ogumbo during the South Africa Fashion Week in Rosebank, Johannesburg 2012 © Per-Anders Pettersson

 
African Catwalk skildrar ett Afrika som man sällan eller aldrig ser annars. Men boken är inte bara eller i första hand en motbild, det är en fantastisk mode- och fotobok. Den är vacker och färgstark. Allra bäst tycker jag om bilderna backstage, innan och efter modellerna har tagit på sin coola catwalk-look. Fotona speglar glamouren, men Pettersson fångar också modellyrkets vardag, och små absurditeter, på ett suverät sätt – stressen, väntan och tröttheten.

Petterssons hemsida för boken: African  Catwalk

Galleri Kontrast i Stockholm ställer ut foton ur bildserien från 27 august till 2 oktober.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”O Futuro Certo” av Guy Tillim

guy-tillim-o-futuro-certo

Guy Tillim
O Futuro Certo
Steidl

Guy Tillim, född 1962 i Johannesburg, anses vara en av Sydafrikas absolut främsta samtida fotografer, och man behöver bara bläddra en kort stund i hans senaste bok, den tunga och tyginbundna O Futuro Certo, för att förstå storheten i hans fotografi. Det är starka bilder, sammanlagt 150 stycken, som ofta tagits i Tillims hemland eller i andra länder söder om Sahara, många av dem fattiga och präglade av instabilitet, oro eller rentav inbördeskrigsliknande situationer. Några av de starkaste fotona är porträtt av interna flyktingar i Angola, som hamnat i kläm mellan rebeller och regeringsstyrkor.

Tillim var en ung fotograf när apartheidsystemet började krackelera och sedermera bröt samman. Han började fota professionellt som fotojournalist 1986, som medlem i det legendariska fotokollektivet Afrapix. Deras bilder inifrån Sydafrika fick stor spridning i världen. Tillim är således van att fota under svåra förhållanden och han insåg tidigt möjligheten att bekämpa apartheids bisarra rangordning av människor efter olika hudfärg och av systemet skapade skarpa gränser: ”the camera is the ideal tool to transcend those borders, to see what happened in my own country”.

En sak som gör Tillims foto så intressant är att han ofta balanserar på gränsen mellan det dokumentära, han är ju fotojournalist i grunden, och en mer medvetet estetisk stil. Jag tycker aldrig att han driver estetiseringen för långt, men tillräckligt långt för att fotona ska kunna uttrycka en slags respekt för dem de avbildar. Jag tycker att många foton är närgångna utan att vara påträngande. Tillim har också en fantastisk känsla för kompositionen. Han är som ett sällsynt lyckat mellanting mellan fotojournalist och finfotograf.

O Futuro Certo är lite som en greatest hits med foton från Tillims mest kända serier och böcker, som Jo’burg (2001), Kunhinga Portraits (2003), Petros Village (2006) och Congo Democratic (2006). Förutom foton från olika delar av Afrika, några av mina favoriter är från Johannesburg, finns foton från Rom och Franska Polynesien.

Det är Steidl som ger ut boken och förlaget är fantastiskt på att ta fram exklusiva fotoböcker till rimliga priser. Boken avslutas dessutom med en sjok av texter, bland annat en väldigt bra översiktlig intervju med Tillim gjord av Artur Walther. Det är svårt att tänka sig en bättre introduktion till Guy Tillims fotografi än O Futuro Certo.

Congo_07_CD

Presidential candidate Jean-Pierre Bemba enters a stadium in central Kinshasa
flanked by his bodyguards © Copyright: 2015 Guy Tillim

Petros_09_CD

Emily, Alefa, Gloria Banda and Muyeso Makawa. Petros Village, Malawi
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_21_CD

Apartment building, Avenue Kwame Nkrumah, Maputo, Mozambique, 2008
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_02_CD

Athénée Royal High School, Lubumbashi, DR Congo, 2007
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Tillim_19_CD

Mbulelo at the bar he runs in a house in Joel Road, Berea
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Jungle Jim, afrikansk tidskrift för pulp fiction

Det talas en hel del om afrikansk sciencefiction som nästa stora grej. Faktum är att det kommer en massa olika fantastik från Afrika (jag vet att Afrika är stort och inte ett land).

Vill man utforska afrikansk sciencefiction, skräck, weird, romance och annan pulp fiction kan tidskriften Jungle Jim vara en god början. Den ges ut varannan månad på gammalt hederligt papper och ser nästan oförskämt cool och kaxig ut. Traditionsmedveten, konsekvent och humoristisk.

Hannes Bernard är redaktör med ansvar för design och illustrationer. Han hade vänligheten att skicka omslagen nedan. Besök gärna tidskriftens hemsida. Vi planerar att skriva mer om Jungle Jim.

Cover-1-557x800

JJ-issue-2-picc

Issue-3

Issue-12

16-Front-Cover-564x800

Front-Cover-20-562x800

JJIM_20_cover_jenna

JJIM_20_cover_jenna

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Den västerländska litteraturen har ett problem, enligt Horace Engdahl

Horace Endahl har skapat en hel del rubriker för att han i en intervju med fransk press hävdat att skrivarkurser och finansiella bidrag till författare utarmar litteraturen: ”Creative writing courses are killing western literature, claims Nobel judge”.

För dem som är intresserade av vem som vinner Nobelpriset i litteratur kan intervjun vara intressant dels för att Engdahl kritiserar den västerländska litteraturen, dels för att han prisar den afrikanska och asiatiska. Enligt The Guardian sa han att det är på ”our western side that there is a problem, because when reading many writers from Asia and Africa, one finds a certain liberty again”.

Att japanen Haruki Murakami och kenyanen Ngugi Wa Thiong’o är favoriter till att vinna Nobelpriset hos den tongivande spelfirman Ladbrokes ser onekligen ut som en tanke. Akademin är annars känd för att inte ge några ledtrådar till vem som ska få priset. Våra tre favoriter är i nuläget Ngugi Wa Thiong’o, Ismail Kadare och László Krasznahorkai.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Så här ser Afrika ut enligt dem som gör bokomslag

Africa is a Country

Africa is a Country

För en dryg vecka sedan bloggade Africa Is a Country – en blogg som redan med sitt ironiska namn signalerar att den handlar om stereotypa bilder av Afrika – om bokomslag till böcker vars handling utspelar sig i Afrika. En läsare, Simon Steven, hade gjort ett collage av omslag som visar på en viss brist på fantasi bland dem som gör bokomslag. Helt klart är i alla fall att Afrika i deras ögon är natur snarare än kultur. Inte en stad så långt ögat når. Vi verkar helt enkelt inte vilja ta in att Afrika är en kontinent med flera riktigt stora städer, till och med megastäder. Vi vill tydligen att Afrika ska vara helt rent och ursprungligt, så att vår fantasi får fritt spelrum.

Bokomslagen hör dessutom till böcker från helt skilda länder och med vitt skilda litterära stilar. Det spelar ingen roll om författaren heter Wilbur Smith eller Chimamanda Ngozi Adichie, det blir ändå ett akaciaträd, en orange solnedgång över savannen eller både och. ”In short,” konstaterar bloggen syrligt, ”the covers of most novels ‘about Africa’ seem to have been designed by someone whose principal idea of the continent comes from The Lion King.”

Ola Wihlke

5 kommentarer

Filed under Artiklar