Etikettarkiv: Afrika

Kevin Bloom & Richard Poplak
Continental Shift: A Journey
into Africas Changing Fortunes
Portobello Books

Afrika ligger mer eller mindre i permanent medieskugga. Men det kommer ut en hel del böcker om Afrika. Dem kan man, förenklat, dela in i två kategorier. Den första kategorin böcker är skrivna av afrika-optimister och de framhåller gärna att det finns en växande medelklass i många afrikanska länder och att BNP-siffrorna pekar uppåt. Den andra kategorin, skrivna av afrika-pessimister, fokuserar på kontinentens korruption, konflikter och på att miljontals afrikaner inte kan vara säkra på att kunna gå och lägga sig mätta.

Det finns naturligtvis en tredje kategori böcker, som försöker härbärgera både optimismen och pessimismen, och en sån bok är Continental Shift, skriven av två förhållandevis unga syafrikanska journalister, Kevin Bloom och Richard Poplak. De har läst på och rest under nio års tid, till sammanlagt sexton länder.

Boken består av tio kapitel och åtta av dem handlar om ett land, men boken är full av korsreferenser. De åtta länderna är, i tur och ordning, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Sydsudan och Centralafrikanska republiken. Det handlar alltså i första hand om Afrika söder om Sahara.

Skriver Bloom och Poplak i förordet apropå kontinentens motsägelsefullhet, som den framträdde i den statistik de hade tillgång till 2012:

”[…] sub-Saharan Africa could claim six of the world’s 10 fastest growing economies and almost four out of 10 of its refugees. It could claim income per capita that had risen by nearly two-thirds since 1998, with one in every four people malnourished. It could say that offered some of the best returns to foreign direct investment while close on half of its people lived on less than $1.25 a day. […] The binaries extended further and deeper: into governence, education, technology. While men like Robert Mugabe in Zimbabwe and Teodoro Obiang Nguema in Equatorial Guinea were clinging jealously to power after decades of misrule, one in three of the 120 executive elections held i Africa since 2000 had brought a transfer of leadership. While Nigerian writers announced a new golden age with the likes of Teju Cole, Sefia Atta, Chimamanda Ngozi Adichie and Helon Habila, 11 million of that country’s children would never see the inside of a schoolhouse. And while 68 percent of the continent’s Twitter subscribers used the service as their primary source of news, only a quarter of the population of sub-Saharan Africa had any access to electricity.”

Bloom och Poplak verkar mest skeptiska till det dominerande narrativet, Afrika är på stadig frammarsch mot en allt ljusare framtid. Det de är skeptiska mot är att det är detta narrativ som är på modet just nu och reproduceras i tusentals versioner. De ifrågasätter inte de fantastiska BNP-siffror som vissa av länderna de besöker visar upp, däremot försöker de ta reda på om tillväxten omsätts i utveckling, som kommer de breda folklagren tillgodo. Det är inte alltid lika självklart.

Boken har visst drag av reseskildring, men lejonparten av textmassan består av intervjuer, med rader av olika personer, och analytiska essäer om politik, korruption, gruvnäring och jordbruk. I regel får man veta en hel del om respektive lands historia, om kolonialismen och frigörelsen. Målet har däremot inte varit att skildra de åtta länderna i helfigur – i regel är det 3-4 ämnen som hamnar i fokus. Kapitlet om Nigeria handlar exempelvis mest om Nollywood, oljan och den etniska mångfalden.

Bloom 0ch Poplak skriver inte som akademiker, de skriver som journalister och deras texter är svängiga, coola och ibland nästan lite nonchalanta. Då och då dyker det upp formuleringar med skölitterära kvaliteter: ”As we came in to the industrial exurbs, we saw factories rotting into each other, their pipes like diseased intestines, their smoke towers teetering.”

Det finns en röd tråd som dyker oftare än kanske någon annan: Kinas närvaro i Afrika. Det är ju ett ämne som de skrivit oerhört mycket om de senaste 15-20 åren. Bloom och Poplak har en ganska dyster syn på Kinas bidrag till den afrikanska utvecklingen, även om de mest skriver om kinesiska byggbolag. Enligt dem dumpar kineserna priserna och kapar däremot åt sig kontrakt från afrikanska byggfirmor, som oftare arbetar enligt säkerhetsföreskrifter och oftare har fackligt anslutna som anställda. De kinesiska byggbolagens etik, kompetens och kvalitet ifrågasätts.

Allra intressantast tycker jag nästan att Bloom och Poplaks kritiska resonemang kring den afrikanska medelklassen är. Den blev ett dominerande narrativ i västerländska medier runt 2010 med ett lovtal i Newsweek med titeln ”Africa is Becoming the New China and India” följd av The Economists berömda ”Africa Rising”-omslag 2011.

African Development Bank (AfDB) presenterade också siffror som visade att 34% av Afrikas invånare 2010 tillhöde medelklassen, alltså sammanlagt 350 miljoner människor. Vilka inkluderade AfDB i sin definition av medelklass: ”The group included anyone earning an annual income above $3.900, or those spending between $2 and $20.” AfDB tjänar naturligtvis på en så här generös definition av medelklassen – de ska ju locka investerare till kontinenten – men den kan ju också uppfattas som vilseledande, om den används vårdslöst.

Bloom och Poplak ifrågasätter inte att det växer fram en afrikansk medelklass, men som journalister anser de att de är skyldiga att granska dominerande narrativ som många tar för givna. Eventuellt har de som afrikaner haft en fördel när de skrivit Continental Shift – den är ganska frispråkig och ibland nästan lite provokativ.

Ola Wihlke