Etikettarkiv: afrikansk litteratur

Roman om svart man som vaknar upp och upptäcker att han blivit vit

A. Igoni Barrett
Blackass
Chatto & Windus

”Long before Furos story became my own, I was already trying to say what I see now, that we are all constructed narratives.”
– Romankaraktären Igoni

Föreställ dig att du är en 33 år gammal nigeriansk man, som bor hemma hos din familj i Lagos, Nigeria. Föreställ dig att du vaknar, samma morgon som du ska på en länge förberedd anställningsintervju, och att du medan du gör dig i ordning upptäcker att du har blivit vit. Du är en oyibo, en vit man. Det är exakt det som händer Furo Wariboko, huvudperson i A. Igoni Barretts debutroman Blackass – han har tidigare skrivit två novellsamlingar.

Det här väcker naturligtvis associationer till Franz Kafka och han klassiska berättelse Förvandlingen, i vilken Gregor Samsa vaknar upp och upptäcker att han förvandlats till någon form av insekt. Barrett både citerar och bugar djupt i Kafkas riktning. Alldeles i början av romanen, när Furo fortfarande är på sitt rum och försöker samla tankarna:

”A large, reddish-brown cockroach emerged from under the bed and, waving its antennae furiously, skittered across the floor and into the darkend wardrobe.”

Furo undviker sin syster och sina föräldrar, men ger sig iväg fast besluten att gå på anställningsintervjun. När han ger sig iväg blir det början på en knapp månad lång odyssé som tar honom till helt olika delar av Lagos, fattiga delar men också till luftkonditionerade gallerior och områden där de superrika bor, både nigerianer och utlänningar.

En av romanens starka sidor är i själva verket den levande skildringen av Lagos olika sidor. Den är ofta påfallande sinnlig: ”the familiar smell of Lagos motor parks, marijuana and tobacco smoke mingled with the stench of petrochemicals and moonshine alcohol and human effluence”. Enligt afrikanska recensioner ska också skildringen av Lagos vara väldigt realistisk. Stadens trafik, de omvittnat sega köerna, skildras inlevelsefullt.

Furo vet inte riktigt vad han ska tro, när han lämnar sitt hem blir han mest utstirrad av människorna i omgivningarna. Men sakta men säkert märker han att han kan dra fördelar av sin nya hudfärg, även om många blir väldigt förbryllade av att han talar som en nigerian. Han får långa taxipengar av en främmande kvinna, så att han kan ta sig till anställningsintervjun i tid. Och när han kommer till förlaget där han ska intervjuas, då får han inte bara det utannonserade jobbet, utan en bättre tjänst på marknadsavdelningen.

Eftersom Furo inte har någonstans att ta vägen, övernattar han i ett övergivet hus som inte verkar färdigbyggt. Där har han gott om tid att fundera och Igoni broderar här ut historien och berättar om Furos bakgrund, om hans mamma och pappa och syster. Mamman har alltid haft högtflygande planer för sonen, som regelmässigt gjort henne besviken. Pappan är en förbittrad före detta statstjänsteman, som gjort av med sina besparingar på dåliga affärer. Han köpte en dyr äggkläckningsmaskin – tanken var att föda upp kycklingar – som aldrig levererades av den kinesiska tillverkaren.

När Furo är på ett exklusivt köpcenter, träffar han på ett kafé en författare, som är namne med författaren till Blackass, Igoni. Han är vänlig och anar att Furo bär på en udda story, men säger nej när Furo ber att få bo hos honom ett tag. Men senare, när Igoni gått, träffar han en kvinna, Syreeta, som inte är lika svårövertalad. Furo får flytta in i hennes gästrum, men det dröjer inte länge förrän de blir ett par. Det är för övrigt Syreeta som upptäcker att Furo inte är helt vit, vilket ju redan titeln Blackass antyder.

Den här romanen är både mycket bredare och djupare än att bara handla om hur människor med olika hudfärg behandlas. Furo är ju exakt samma person han var innan han blev vit, och mycket av bokens handling kretsar kring hur vi hela tiden avkodar och bedömer varandra. Den handlar om hur vi försöker skapa oss själva en identitet som vi tror att andra tycker är åtråvärd. Identiteterna handlar inte bara om svart eller vit eller fattig eller rik, i den här nigerianska kontexten handlar den också om gammal fiendskap mellan olika etniciteter.

I en scen ska Furo gå förbi en svart kvinna som bär på ett barn som hon (tydligtvis) har med en vit man. Alla andra runtomkring är svarta och när barnet får syn på Furo sträcker det ut armarna och säger ”Dah-dah!” Kommenterar Igoni episoden: ”Even av baby, when surrounded by people of identical skin colour, is prone to the error that one slight difference constitutes an individual.”

Jag tycker väldigt mycket om Blackass, om den levande skildringen av Lagos, Igonis humor och hans välflytande stil, växlingarna mellan olika idiom och hans rappa dialog. Men i andra halvan introduceras romankaraktären Igoni och också han genomgår en spektakulär förvandling. Den här förvandlingen funkar, tycker jag, inte riktigt organiskt med grundberättelsen. Det blir en förvandling för mycket, så att säga. Trots det tvekar jag inte att rekommendera Blackass.

Det är en kliché vid det här laget, men det händer mycket spännande inom den samtida afrikanska litteraturen, inte minst den nigerianska. A. Igoni Barrett är ett namn att lägga på minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Jungle Jim, afrikansk tidskrift för pulp fiction

Det talas en hel del om afrikansk sciencefiction som nästa stora grej. Faktum är att det kommer en massa olika fantastik från Afrika (jag vet att Afrika är stort och inte ett land).

Vill man utforska afrikansk sciencefiction, skräck, weird, romance och annan pulp fiction kan tidskriften Jungle Jim vara en god början. Den ges ut varannan månad på gammalt hederligt papper och ser nästan oförskämt cool och kaxig ut. Traditionsmedveten, konsekvent och humoristisk.

Hannes Bernard är redaktör med ansvar för design och illustrationer. Han hade vänligheten att skicka omslagen nedan. Besök gärna tidskriftens hemsida. Vi planerar att skriva mer om Jungle Jim.

Cover-1-557x800

JJ-issue-2-picc

Issue-3

Issue-12

16-Front-Cover-564x800

Front-Cover-20-562x800

JJIM_20_cover_jenna

JJIM_20_cover_jenna

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Vinnaren av Caine Prize for African writing 2015 usedd

caine prize 2015 front cover 500

Köp

The Caine Prize är ett av de allra största priserna för afrikansk litteratur och delas i år ut för sextonde gången. Bland de fem författare som tog sig in på årets korta lista har en tidigare vunnit och två varit med på den korta listan. Årets vinnare är… Namwali Serpell med ”The Sack”.

Segun Afolabi (Nigeria) med “The Folded Leaf” i Wasafiri (Wasafiri, London, 2014)
Vinnare av Caine Prize 2005 med “Monday Morning”
Läs ”The Folded Leaf”

Elnathan John (Nigeria) med “Flying” i Per Contra (Per Contra, International, 2014)
Med på korta listan 2013 med “Bayan Layi”
Läs ”Flying”

F. T. Kola (Sydafrika) med “A Party for the Colonel” i One Story (One Story, New York, 2014)
Läs ”A Party for the Colonel”

Masande Ntshanga (Sydafrika) med “Space” i Twenty in 20 (Times Media, South Africa, 2014)
Läs ”Space”

Namwali Serpell (Zambia) med “The Sack” i Africa39 (Bloomsbury, London, 2014)
Med på korta listan 2010 med “Muzungu”
Läs ”The Sack”

Mer läsning på BearBooks: Ny våg av spännande afrikanska författare 2

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Korta listan klar för Caine Prize for African writing 2015

The Caine Prize är ett av de allra största priserna för afrikansk litteratur och delas i år ut för sextonde gången. Bland de fem författare som tagit sig in på korta listan – vinnare meddelas 6 juli – har en tidigare vunnit och två varit med på den korta listan.

Segun Afolabi (Nigeria) med “The Folded Leaf” i Wasafiri (Wasafiri, London, 2014)
Vinnare av Caine Prize 2005 med “Monday Morning”
Läs ”The Folded Leaf”

Elnathan John (Nigeria) med “Flying” i Per Contra (Per Contra, International, 2014)
Med på korta listan 2013 med “Bayan Layi”
Läs ”Flying”

F. T. Kola (South Africa) med “A Party for the Colonel” i One Story (One Story, New York, 2014)
Läs ”A Party for the Colonel”

Masande Ntshanga (South Africa) med “Space” i Twenty in 20 (Times Media, South Africa, 2014)
Läs ”Space”

Namwali Serpell (Zambia) med “The Sack” i Africa39 (Bloomsbury, London, 2014)
Med på korta listan 2010 med “Muzungu”
Läs ”The Sack”

Mer läsning på BearBooks: Ny våg av spännande afrikanska författare 2

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

How to Write about Africa, klassisk satirisk text av Binyavanga Wainaina

”Broad brushstrokes throughout are good. Avoid having the African characters laugh, or struggle to educate their kids, or just make do in mundane circumstances. Have them illuminate something about Europe or America in Africa. African characters should be colourful, exotic, larger than life—but empty inside, with no dialogue, no conflicts or resolutions in their stories, no depth or quirks to confuse the cause. […] Animals, on the other hand, must be treated as well rounded, complex characters. They speak (or grunt while tossing their manes proudly) and have names, ambitions and desires. They also have family values: see how lions teach their children? Elephants are caring, and are good feminists or dignified patriarchs. So are gorillas. Never, ever say anything negative about an elephant or a gorilla.”

9781847083326

Binyavanga Wainaina, är en kenyansk författare och journalist, född 1971. Förutom självbiografin, One Day I Will Write About This Place: A Memoir (Granta), är han kanske mest känd för att ha grundat litteraturtidskriften Kwani? 2003.

Men han är även känd för en text med hårt bitande satir, ”How to Write about Africa”, som han skrev som en omedelbar reaktion på läsning av ett temanummer av tidskriften Granta om afrikansk litteratur, eventuellt var det nummer 48. Hursomhelst, Wainaina, berättar om hela den här episoden i Bidoun: ”How to Write About Africa II: The Revenge”.

1229948336817

 

Afrikanumret av Granta får Wainaina att flippa ur ordentligt. Han var i Norwich, England, i sin studentlägenhet och skrev, i flera timmar, ett ilsket mejl till Grantas redaktör. Han tyckte att tidskriftens temanummer var ”populated by every literary bogeyman that any African has ever known, a sort of ‘Greatest Hits of Hearts of Fuckedness.’ It wasn’t the grimness that got to me, it was the stupidity.”

Det blev ett långt mejl och, till Wainainas stora förvåning svarade redaktören, Ian Jack, nästan direkt. Han gillade inte heller det här temanumret, som var gjort före hans tid. Wainaina fick däremot ett erbjudande att skriva något för Granta. Han skrev, men det blev skräp. Då kommer redaktören på en idé – varför inte publicera ditt långa upprörda mejl? Redigerat givetvis?

1229945652983

Det tog en timme för Wainaina att bearbeta texten. Sedan kom Granta 92: The View from Africa ut, det var 2005, och texten publicerades på nätet.

Den blev den mest delade texten i Grantas historia. Skriver Wainaina: ”I started hearing from friends, from strangers; started getting my own words forwarded to me with a cheerful heading, as something I might be interested in, as though I hadn’t written it. I went viral; I became spam. I started getting invitations — to conferences, meetings, think tanks. I started getting mail. Now I am ‘that guy,’ the conscience of Africa: I will admonish you and give you absolution.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Ny våg av spännande afrikanska författare 2

armah_de_vackra_omslag_inb

Nyhet från Modenista 2014. Köp

When we reject the single story, when we realise that there is never
a single story of any place, we regain a kind of paradise.
– Chimamanda Ngozi Adichie

Ett blogginlägg från i somras, numer döpt till ”Ny våg av spännande afrikanska författare 1”, har haft ovanligt många läsare och det tycker vi är väldigt roligt, så roligt att vi tog det gamla inlägget och uppdaterade det med bokomslag och sånt som vi läst sedan dess om både ny och gammal, men nyöversatt, afrikansk litteratur.

Vi tänker oss blogginlägget som en karta, som man kan använda för att söka nya författare och böcker. Vi analyserar inte de enskilda böckerna, men vi har länkat till recensioner, intervjuer och utdrag.

För mer än tio år sedan kämpade den unga nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie för att få sin debutroman, Lila hibiskus, publicerad. En agent lät undslippa sig att allt skulle vara enklare “if only you were Indian,” eftersom en rad indiska författare då trädde fram på världslitteraturens scen. Det ansågs däremot svårt att sälja in afrikanska romaner, med förment svårgripbara kulturella referenser.

Idag låter såna tankegångar väldigt förlegade och i en artikel i New York Times skriver Felicia R. Lee om något som snarast måste betraktas som en betydande hajp kring författaren med rötter på den afrikanska kontinenten – ”New Wave of African Writers With an Internationalist Bent” – även om det naturligtvis är svårt att tala om en hel kontinents litteratur. Många av författarna skriver också på engelska.

Det här är de senaste böckerna av de författare som lyfts fram i den översiktliga artikeln.

9789174294064

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Recension Intervju Utdrag

hämta (1)

All Our Names (Knopf) av Dinaw Mengestu

Recension Intervju Utdrag

boy-snow-bird-9781447237136

Boy, Snow, Bird (Picador) av Helen Oyeyemi

Recension Intervju Udrag

9789146224150

Vi behöver nya namn (W&W) av NoViolet Bulawayo

Recension Intervju Utdrag

9780812995787

Every Day Is for the Thief (Random House) av Teju Cole

Recension Intervju Utdrag

9780345802545

Dust (Random House) av Yvonne Adhiambo Owuor

Recension Intervju Utdrag

9789146221159

Komma och gå (W&W) av Taiye Selasi

Recension Intervju Utdrag

Det här urvalet författare bygger alltså på New York Times-artikeln, kosmopolitiska författare som vistas mer i Europa eller USA än i sina ursprungsländer i Afrika. Visst, det är sant, Taiye Selasi bor exempelvis i Rom, New Delhi och New York, men man brukar väl inte lägga så stor vikt vid om en europeisk eller amerikansk författare byter kontinent?

Samtidigt kan det naturligtvis påverka ett författarskap var författaren bor och verkar. Många av de här författarna är verksamma vid universitet, som kanske har vissa förväntningar på dem. De är också stora stjärnor på några av världens största förlag, förlag som naturligtvis har en rad förväntningar. Och så alla kritiker, inte bara i New York och London, men i stora delar av världen, som också har vissa förväntningar på vad en författare med rötterna i Afrika ska skriva.

ngugi_floden_cover

Floden mellan bergen (Modernista) av Ngũgĩ wa Thiong’o

Men att dela in den afrikanska litteraturen i genuint afrikansk och kosmopolitiskt afrikansk verkar mycket märkligt, även om det naturligtvis kan vara litteratursociologiskt intressant att allt fler författare lever och verkar i länder där de inte är födda och uppvuxna.

I den förra versionen av det här blogginlägget länkade vi till nätbokhandeln London Review Bookshop, som hade sammanställt en lista som vi tyckte såg väldigt bra ut: ”Fifteen Years of African Writing” Den bygger på vilka som tidigare varit med på korta listan för Caine Prize for African Writing, som är ett av det tyngsta med inriktning på afrikansk litteratur.

ngugi_vetekornet_cover_0

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)

Hemsidan för Caine Prize är rena guldgruvan om man är på jakt efter nya spännande författare. Dels kan man kika på vinnarna under de snart femton åren, det första priset delades ut år 2000, men sedan finns alltså en omfattande lista med mängder av spännande namn hämtade från tidigare års korta listor.

ngugi_djavulen_cover

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)

Med tanke på hur mycket bra afrikansk litteratur det finns och med tanke på återväxten, kikar naturligtvis förläggare från hela världen på vilka författare Caine Prize lyfter fram. London Review Bookshop lyfte fram några namn vi nämnt, stor- och superstjärnor som Chimamanda Ngozi AdichieNoViolet Bulawayo och Ngũgĩ wa Thiong’o. Samt två andra storheter, Nuruddin Farah och Mia Couto.

Feast Famine & Potluck text.pdf

Årets vinnare av the Caine Prize for African WritingOkwiri Oduor från Kenya, kände vi däremot inte till. Hon vann med en novell, ”My Fathers Head”, hämtad ur antologin Feast, Famine & Potluck (Modjaji Books). Den utgörs av de 19 bästa novellerna sammanställda av Short Story Day Africa, som medvetet strävar efter att ge röst åt berättare från olika delar av Afrika och med olika bakgrunder och erfarenheter. Målet är att motverka stereotyper och spegla den afrikanska mångfalden.

omslag_tropiskafiskar2

Det är naturligtvis bara en liten, liten del av den afrikanska litteraturen som översätts till svenska. Bokförlaget Tranan är unikt bra på litteratur från olika delar av den afrikanska kontinenten. Tropiska fiskar är en relativt ny bok av Doreen Baingana, född 1966, som kommer från Uganda, och idag lever i både Uganda och USA.

Romanen handlar om tre systrar som växer upp under efterdyningarna till Idi Amins diktatur, och den yngste av dem, Christine, får vi ”följa från hennes första vingliga steg i höga klackar, till mötet med det privilegierade USA där hon upplever både frihet och alienation, till återkomsten till hemlandet.” Svenska Dagbladets recension.

För en tid sedan läste jag en artikel av Aaron Bady i The New Inquiry: ”(NOT) Five African novels to read before you die”. Det är i själva verket en attack på en annan lista – ”Five African novels to read before you die” – och en försök att göra en bättre och, framförallt, mer aktuell lista med yngre afrikanska författare. Det är en ganska hård attack, men den är gjord med humor.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Tranan)

Aaron Bady var helt enkelt trött på förutsägbara listor nedtyngda med namn som Chinua AchebeNgũgĩ wa Thiong’o och Ayi Kwei Armah. Han gör på skämt en lista med författare för att illustrerar hur förutsägbara många listor med afrikanska författare faktiskt är: ”“Five White Writers You Should Read Before You Die: Shakespeare, Milton, DostoyevskyAusten, Woolf.” Jag tycker i och för sig att det är en ganska bra lista, men jag förstår poängen – unga afrikanska författare hamnar ofta i skuggan av giganterna, som ofta skrev sina mästerverk på 60-talet.

9780253007919_lrg

Indiana University Press

Och det är naturligtvis helt legitimt att söka efter ny spännande litteratur, från en kontinent som är oerhört mångskiftande och förändras i snabb takt. Aaron Badys lista är verkligen imponerande, han verkar ha läst mycket och från olika delar av Afrika. Det här är några av hans tips: Dust (2014) av Yvonne Owuor, Migritude  (2010) (på svenska) av Shailja Patel, Blue White Red (1998, 2013) av Alain Mabanckou  och In the Country of Men och Analys av ett försvinnande (2006) av Hisham Matar.

Migritude-676x956

Kaya Press

Spara Aaron Badys lista, den är full av tiotals initierade och inspirerande tips. Men allra mest spännande tyckte vi att det sista tipset var, Africa39: New Writing from Africa south of the Sahara (Bloomsbury, 2014) Vi har nu fått loss ett recensionsexemplar av förlaget. Boken, en ganska fet pocket, består av noveller, utdrag ur romaner och ofullbordade texter skrivna av 39 författare från länder söder om Sahara, eller i diasporan, och som är under 40 år.

9781620407790

Antologin är resultatet av ett samarbete mellan Hay Festival och Rainbow Foundation, utgivningen ingick i firandet av att Port Harcourt, Nigeria, var utsedd till världens bokhuvudstad 2014. Om du vill läsa mer om bakgrunden och urvalsprocessen: ”Africa39: how we chose the writers for Port Harcourt World Book Capital 2014”.

Artikeln innehåller även en lista med de 39 författarna, varav de mest kända utanför Afrika förmodligen är Chimamanda Ngozi AdichieDinaw Mengestu och Taiye Selasi. Jag blev lite förvånad över att NoViolet Bulawayo inte finns med bland de 39, men det är på många vis en fantastisk antologi, en mångsidig uppvisning av både talanger och etablerade författare.

Wole Soyinka har skrivit förordet, som handlar väldigt lite om ny afrikansk litteratur, men desto mer om att ideologierna är litteraturens fiende. Inte särskilt imponerande. Redaktör Ellah Wakatama Allfrey har skrivit ett kort förord i vilket hon lyfter fram mångfald som ett honnörsord och nämner att texter av författare från Ekvatorialguinea och Kap Verde har översatts.

Sammanlagt kommer författarna från 16 länder, kvinnor är väldigt väl representerade, men ungefär 40% av texterna är skrivna av författare från Nigeria och Kenya. Det är anmärkningsvärt och skeptiska ögonbryn har höjts. Däremot är mångfalden stor vad gäller själva berättelserna.

Antologin rymmer traditionella historier, kärlekshistorier, politiskt laddade berättelser, realism och prosalyrik, kriminalhistorier, kontrafaktiska berättelser och framtidsskildringar. Stilar och teman skiftar väldigt mycket, religiositet är kanske det som återkommer oftast och varieras på flest vis.

Min absoluta favorit är ”The Old Man And The Pub” av Stanley Onjezani Kenani som handlar om en malawisk pubägare i Genève, som kämpar för att hålla igång sin irländska pub, men en dag oväntat ärver pengar av en trogen gäst som gått bort.

Africa39 är verkligen bred men det är inte enbart positivt. Det är roligt att läsa många olika sorters texter, men den här samlingen känns onödigt spretig och ofokuserad. Det intrycket förstärks av att antologin inte bara består av noveller, utan även korta utdrag ur romaner och delar av ännu inte färdiga alster. Läsningen blir som ryckig och rörig.

Kanske hade det hjälpt om man hoppat över de mest fragmentariska texterna och presenterat de 25 tajtaste och mest avrundade? Men nu blev det 39 texter och jag tycker att det var genuint spännande att läsa Africa39. Om du är intresserad av ung afrikansk litteratur, bör du definitivt läsa den, men vara beredd på att den är svår att sträckläsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor, Recensioner

Så här ser Afrika ut enligt dem som gör bokomslag

Africa is a Country

Africa is a Country

För en dryg vecka sedan bloggade Africa Is a Country – en blogg som redan med sitt ironiska namn signalerar att den handlar om stereotypa bilder av Afrika – om bokomslag till böcker vars handling utspelar sig i Afrika. En läsare, Simon Steven, hade gjort ett collage av omslag som visar på en viss brist på fantasi bland dem som gör bokomslag. Helt klart är i alla fall att Afrika i deras ögon är natur snarare än kultur. Inte en stad så långt ögat når. Vi verkar helt enkelt inte vilja ta in att Afrika är en kontinent med flera riktigt stora städer, till och med megastäder. Vi vill tydligen att Afrika ska vara helt rent och ursprungligt, så att vår fantasi får fritt spelrum.

Bokomslagen hör dessutom till böcker från helt skilda länder och med vitt skilda litterära stilar. Det spelar ingen roll om författaren heter Wilbur Smith eller Chimamanda Ngozi Adichie, det blir ändå ett akaciaträd, en orange solnedgång över savannen eller både och. ”In short,” konstaterar bloggen syrligt, ”the covers of most novels ‘about Africa’ seem to have been designed by someone whose principal idea of the continent comes from The Lion King.”

Ola Wihlke

5 kommentarer

Under Artiklar