Tag Archives: Albert Camus

Kinesisk mordhistoria med existentiell klangbotten

omslag-och-sen-da

A Yi
Och sen då?
Övers. Eva Ekeroth
Chin Lit

A Yi, som egentligen heter Ai Guozhu, är född 1976, och har blivit känd som landsortspolisen som sadlade om till författare. Han är en av den samtida kinesiska litteraturens uppåtstigande stjärnor, även om han inte direkt verkar skriva med direkt sikte på topplistorna. Han verkar snarare vara något av en kultförfattare.

A Yis roman Och sen då? är visserligen en mordhistoria, men det är inte det polisiära arbetet som står i centrum. Frågan är inte: Vem gjorde det? Frågan är: Varför gjorde han det? För mördaren, en 19-årig pojke, dödar den enda vän han har, en tjej som verkligen bryr sig om honom. Frånvaron av motiv är slående.

Den 19-årige pojken, bokens jagberättare, kommer från landsbygden, men studerar i en stad där han är inhyst hos sin faster, en ragata får man nog lov att kalla henne. Det hade varit – hur hemskt det än låter – mer logiskt om den unge mannen dödat henne. Däremot stjäl han ett antikt föremål från henne och säljer det, så att han har pengar under den redan planerade flykten. Sedan bjuder han in sin tjejkompis och sticker besinningslöst ihjäl henne med en stilett. När hon är död sticker han henne ytterligare några tiotal gånger.

Flykten är bitvis dramatisk, men den största delen av dramatiken utspelar sig i den unga killens inre. Det är uppenbart att A Yi har influerats av Albert Camus existentialistiska roman Främlingen, vars huvudperson Mersault också begår ett mord utan något uppenbart motiv. Det finns andra likheter, exempelvis att det i bägge romanerna finns en gubbe som plågar sin byracka. Jag tror att A Yi har haft roligt när han har lekt med Camus roman – självklart också många andra – men det finns också mängder med skillnader.

Mersault är närmast avtrubbad, och stilen är i linje med det sparsmakad och liksom sömngångaraktig men precis. A Yis huvudperson har ett betydligt större känsloregister – han kan visa empati och omtanke, och pendlar mellan starka känslotillstånd – och i linje med det är stilen mer yvig.

Jag älskar A Yis drastiska bildspråk. En röst är varm och mjuk ”som ett gammalt får”. Skinnet hänger löst i ansiktet på en gammal kvinna, ”ungefär som svartgula nudlar hängande på tork.” Min favorit är när den uppåtstigande solen liknas vid ”en orange bordtennisboll”. Det är huvudpersonen som skapar de här bilderna, Mersaults beskrivningar av världen är bildfattigare.

En sak har tvivelsutan den unga kinesiske mördaren och Mersault gemensamt. De upplever en radikal frånvaro av mening, de befinner sig i ett existentiellt bottenläge. Den unge kinesiska killen kan inte inrätta sig i tillvaron; han försöker imitera hallåor på teve, som han tycker verkar passa in så väl i verkligheten. Han är inte olyckligDet är något mycket, mycket värre. Under flykten försöker han hänga sig, men drattar i backen.

Vid ett tillfälle får killen för sig att han ska skriva dagbok. Han tänker så det knakar, men får inte fram något. Till slut skriver han, snarlikt författaren i The Shining:

Kusin kusin kusin kusin
kusin kusin kusin kusin
kusin kusin kusin kusin

Han upprepar samma ord sida upp och sida ned; han skriver tills han inte orkar längre. Det finns många tecken på att han är galen, men det finns en logik i galenskapen, som blir mer framträdande ju närmre slutet man kommer i denna egensinniga och rafflande roman. En riktigt pageturner. Rekommenderas varmt.

Besök Chin Lits hemsida

Vill du läsa en riktigt bra novell av A Yi, kan du göra det gratis här: ”The Curse”

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

David Levines författarkarikatyrer

e6aa927924ba900167528f0abff4256d_1024x1024Anton Tjechov

De överdrivet stora huvudena sitter på påfallande små kroppar. Vissa drag är kraftigt framhävda, inte minst näsor och öron och, i Marilyn Monroes fall brösten. Uttrycket är ofta ganska dystert eller som om de olika personerna inte hade sovit eller rakat sig på några dygn. David Levine (1926–2009) är en av Amerikas mest kända och respekterade karikatyrtecknare och han tecknade för flera av landets mest kända publikationer, som New York Times och New Yorker.

Mest kända är emmellertid de flera tusen karikatyrer han tecknade för The New York Review of Books. De publicerades i anslutning till artiklar, recensioner och essäer och avbildar kända historiska och samtida personer, inte minst presidenter. Den person Levine tecknade flest gånger, drygt sextio, var Richard Nixon. Levine låg långt till vänster om Nixon politiskt, så just karikatyrerna av hon0m är ovanligt elaka. Men oavsett om Levine gjorde elaka eller en mer ömsinta karikatyrer, så var de alltid pricksäkra och till och med avslöjande.

Här lyfter vi fram sju karikatyrer av författare, men det finns ett helt galleri att utforska. Levines karikatyrer blev en viktig del av NRYRB:s visuella identitet. De är ganska dyra, ungefär $130, men det går att beställa som inramade tryck. Det finns också en vykortsbox som kostar $10 och en kalender för 2017 som kostar $13.

 

0fabe62c8a52c51abfa72f0b9d6ce8dc_1024x1024

Samuel Beckett

949a68542cd5248bf2ecfd7ed3dbf38b_1024x1024

Italo Calvino

9659c3efc41535fc9d8674372a9c7027_1024x1024

Albert Camus

d0bc3eb432e48ec5b4ba3ef8ed699d7c_1024x1024

Arthur Rimbaud

7bb6b37d66a1caae30a50228f1656100_1024x1024

Toni Morrison

e0f05d0bb16f9d157df529e11860c2ad_1024x1024

David Foster Wallace

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Intervju: Niklas Qvarnström, litteraturkritiker

13932783_10153940298518074_6894813807411788524_n-1
Niklas Qvarnström Foto: Sara Alehed

 

Litteraturkritikens status har minskat de senaste decennierna. Som en ovanligt drastisk illustration till det kan man kanske erinra sig novellen ”Bullet in the Brain” av Tobias Wolff. En manlig kritiker är på en bank när beväpnade rånare med huvor stormar in i lokalen. Litteraturkritikern fäller någon kommentar och blir tillsagd att hålla käften. Men det är som om kritikern inte kan kontrollera sina impulser att agera smakdomare. Han får, vilket redan titeln avslöjar, en kula i huvudet.

Wollf skrev naturligtvis novellen som ett skämt, den är otippat humoristisk, men antipatier mot kritiker verkar vanligt, inte minst bland författare. Vilket naturligtvis är förståeligt, att kämpa i tre fyra år med en bok, investera allt man har i den, för att sedan bli avfärdad på 2500 tecken, det måste svida rejält. Men vad är alternativet? Att avskaffa negativa recensioner? Avskaffa litteraturkritiken?

Mitt förhållande till litteraturkritiker är ungefär som fans till fotbollslag eller som musiknördars till skivbolag. Man fastnar för vissa av dem och följer dem. Man bygger upp någon slags relation till dem. Göran Greider har varit som ett Hertha Berlin för mig och Horace Engdahl som ett Chelsea. Lars-Olof Franzén har varit som Blue Note och Bengt Holmqvist som Decca. Något i den stilen. Unga kritiker som Viola Bao och Victor Malm kan jag inte placera ännu, men jag vet att jag kommer att följa dem i åtskilliga år.

En av de svenska kritiker jag följer med störst behållning är Niklas Qvarnström, som skriver för bland annat Sydsvenskan. Han var vänlig nog att svara på frågor om litteraturkritik, ett ämne som det med jämna mellanrum förs ganska hårda debatter om.

Det vore roligt om du kunde börja med att berätta lite om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till kritiken? Minns du vilket ditt första arvoderade uppdrag var?

Min första arvoderade recension var mycket ambitiös. En lång anmälan av de första tre banden av Gunnar Ekelöfs Skrifter, med Reidar Ekner som redaktör, i Nordvästra Skånes Tidningar. Det var på hösten 1991, jag var tjugotvå och läste (eller hade precis läst) litteraturvetenskap i Lund. NST hade på den tiden en driftig kulturredaktör som raggade unga talanger bland studenterna, beredda att skriva för billig peng. Utöver mig bland andra Kristina Lundblad, Gabriella Håkansson, Carl-Henrik Fredriksson och Jonas Thente. Jag tror jag fick 400 spänn för texten, men fick framförallt behålla de tjusiga böckerna som jag annars inte skulle haft råd att köpa. Jag skrev den för hand och renskrev på maskin, satt och tippexade över stavfel, varefter jag snällt gick till biblioteket och drog en kopia som jag skickade till tidningen med Posten. Det kunde ha sina risker; när min text om de tre sista banden publicerades halvannat år senare hade sidorna blandats ihop utan att någon upptäckt att resultatet var fullkomligt oläsbart.

Vad är allra roligast och mest givande med att bedriva kritik?

Roligast och mest givande är fortfarande att i efterhand, medan jag formulerar mig kring en bok jag just läst, förstå min egen läsupplevelse.

Det blossar med jämna mellanrum upp debatter om litteraturkritik. De inleds vanligtvis med att någon inom det litterära fältet, oftast någon som är lite äldre, påstår att det litterära samtalet har förflackats. På det följer svar av kritiker eller kulturchefer som svarar att kritiken i stort sett är oförändrad eller att den till och med har blivit bättre. Mer sällan diskuteras den grundläggande frågan varför det är viktigt, för hela det litterära fältet, att det finns en vital litteraturkritik. Skulle du kunna berätta lite om din syn på litteraturkritik? Vilka funktioner tycker du att dagens litteraturkritik har och bör ha?

Jag deltar aldrig i debatter om kritikens utan tvivel ständigt pågående kris, men hoppas bidra med ett svar på vilka funktioner jag tycker litteraturkritiken bör ha genom de recensioner jag skriver. Det vill säga (i bästa fall) kvalificerade omdömen, formulerade på ett (i bästa fall) förtjänstfullt sätt, som (i bästa fall) tar hänsyn till ambitionen hos författaren och i viss mån förlaget, till den tänkta målgruppen och så vidare, och som (i bästa fall) även lyckas säga något värdefullt om litteratur och mänskliga villkor.

Under förra året pågick en ganska hätsk och segsliten debatt. Till ganska stor del handlade den om resurser, om minskade kulturbudgetar, snåla arvoden till frilansare etcetera. Jag minns att jag tänkte att kritikens kris kanske är djupare. Vi lever i en tid i vilken de allra flesta inte längre tror på objektiva estetiska, eller ens etiska, värden. Om det är sant, varur ska litteraturkritiken då hämta sin legitimitet? Vad kan litteraturkritiken erbjuda som inte en algoritm på Amazon kan erbjuda?

Svaret ligger lite grann i frågan: Vad litteraturkritiken kan erbjuda är (i bästa fall) kvalificerade subjektiva omdömen, just med tanke på att det inte finns och aldrig har funnits några objektiva estetiska värden. En undertecknad text har en avsändare som en algoritm saknar.

Serietecknaren Liv Strömquist gjorde för en tid sedan en spaning, i någon av de poddar hon medverkar i. Den gick ut på att det har blivit allt vanligare att kritiker recenserar karaktärer, snarare än boken, filmen eller teveserien som ett autonomt konstverk. Hennes främsta exempel kom nog från teveserien Boys; flera kritiker sågade den för att de inte tyckte att karaktärerna var några sköna snubbar. Finns det, tycker du, en liknande tendens inom litteraturkritiken? Har moralen delvis trängt undan estetiken i kritiken?

Det finns det säkert. Nyligen hörde jag om ett universitet i USA som strukit Albert Camus Främlingen från litteraturlistan, på studenternas begäran, eftersom de tyckte att huvudpersonen betedde sig rasistiskt, och det är ju inte bra om så sker i verkligheten. Uppbyggligheten är litteraturens främsta fiende. Vissa identitetspolitiska perspektiv, som blir vanligare inom kritiken, kan som jag ser det bädda för moralism.

Jag läste nyligen en underhållande och pretentiös essä, Pretentiousness. Enligt författaren, Dan Fox, är det pretentiösa en förutsättning för ett blomstrande kulturliv. När jag läste essän tänkte jag mig kritiken lite som en frizon för det pretentiösa. Kan litteraturkritiken vara ett fält där det pretentiösa inte bara är tillåtet, utan också något eftersträvansvärt? Eller är det just det som upplevs som pretentiöst som riskerar att stöta bort läsarna?

Både ock. Att ha pretentioner (i bemärkelsen ambitioner) behöver ju inte vara fel; pretentiöst (i bemärkelsen pompöst) blir det väl om det inte finns täckning för anspråken. Men, beträffande kultursidor och kritik: om referenserna, statistiken och terminologin på en sportsida stöter bort de läsare som inte förstår innehållet, ser man det inte som ett problem.

Det finns en uppfattning, kanske vanligare förr, att kritik är eller kan vara en litterär form i sig. New York Times filmkritiker A.O. Scott ansluter exempelvis till den här tanken i helt nyligen utgivna Better Living Through Criticism. Skulle du kunna nämna några kritiker som du tycker lever upp till de här anspråken och som du gärna läser? Berätta gärna vad som utmärker dem.

Film- och litteraturkritiken av Göran Sommardal på radion är ofta språkligt virtuos och underhållande i egen rätt. Jonas Thente kverulerar stilfullt i DN. Isabelle Ståhl sätter samman oväntade referenser i Svenskan. Torbjörn Elensky har folkbildande kvaliteter. Gabriella Håkansson är ofta passionerat hissande och dissande i Sydsvenskan. Som Thente för en del år sedan skrev i sin dödsruna över den i förtid bortgångne GP-kritikern Johan Dahlbäck: att hans recensioner ofta var litterärt överlägsna de böcker han anmälde. Det finns flera exempel på det. Dessutom är ju många kritiker också författare.

Grand Zero

Ett varmt tack till Niklas Qvarnström, som också är författare till romanen Grand Zero:

”Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.”
Eva Johansson i Svenska Dagbladet

Här kan du läsa om Qvarnströms favoritböcker 2015.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

24 mars 2016 – sju länktips

PATIENCE_FC_Colors-(1)

WIRED intervjuade den legendariske tecknaren Daniel Clowes om hans nya grafiska roman, Patience.

Paris Review skrev om outlaw poets: ”Outlaw poets are what certain prison writers become when their term is up—when they’ve been let loose into a world that spurns them and whose values they reject.”

Maggie Doherty recenserade en nyutgåva av Kate Millets feministiska klassiker Sexual PoliticsNew Republic. Inledningen av recensionen, som inte är illasinnad, är formidabel: ”One morning in 1970, on a day she was to speak at Emory University, Kate Millett—erstwhile sculptor, recent Ph.D. student, and now, to her chagrin, the spokeswoman of the Women’s Liberation Movement—stood up from the breakfast table and promptly vomited all over one of two Persian rugs covering the floors of her Bowery apartment.”

read-an-excerpt-from-body-image-1454438846

Tin House intervjuade Mona Awad som är aktuell med den länkade berättelsesamlingen 13 Ways of Looking at a Fat Girl. Läs en eller två av novellerna, helt gratis.

Time skrev om fem författare som blev så arga när de läste recensioner av sina böcker att de konfronterade vederbörande kritiker. Var det flest manliga eller kvinnliga författare som tappade koncepterna? Följ länken.

I LitHub skriver Jonathan Russell Clark om skatebording i skönlitteraturen.

I Los Angeles Review of Books skriver Robert Zaretzky om Albert Camus enda (och absurda) besök i États-Unis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Det svenska mottagandet av Michel Houellebeqs ”Soumission”

1540-1

Soumission (Flammarion)

Allt var upplagt för att den franska litteraturens enfant terrible, Michel Houellebecq, skulle stå i centrum för den franska kulturdebatten under våren. Hans nya och sjätte roman, Soumission, trycktes i en upplaga om 150.000 exemplar. Romanen handlar om ett Frankrike, som genom olika politiska manövrar, blir en islamisk republik 2022. Läs mer om bakgrunden här.

Utgivningen av Soumission sammanföll med den brutala terrorattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo, vars aktuella omslag ironiskt nog pryddes av en karikatyr av Michel Houellebecq. Författarens vän, Bernard Maris, en av tidskriftens chefredaktörer, var en av dem som dödades i attacken.

Intresset för både Charlie Hebdo och Soumission har, inte helt förvånande, ökat markant. Trots att en stor del av redaktionsmedlemmarna på Charlie Hebdo dödades, planerar man att utöka nästa upplaga till en miljon exemplar, att jämföra med en normal upplaga på drygt 100.000. Soumission har sålt sensationellt bra och klättrar på topplistorna. Houellebecq har dock lämnat Paris och avbrutit boklanseringen.

Michel Houellebecqs svenska förläggare, Albert Bonniers, ger i höst ut Soumission under titeln Underkastelse. Eftersom författaren tidigare uttalat sig mycket nedsättande om islam, men han har friats från anklagelser för hets mot folkgrupp, så har det legat nära till hands att avfärda romanen som en simpel provokation – alla Houellebecqs böcker är mer eller mindre provokativa – men kritikerna ger en mycket mer nyanserad bild av boken.

1540-1

Les particules élémentaires (J’ai Lu)

En kort genomgång av det kritiska mottagandet i Sverige:

Thomas Steinfeld recenserar Soumission i Sydsvenskan: ”I islamska republiken Frankrike”

Så här sammanfattar Steinfeld ramhandlingen: ”Den handlar om en utopi, som må stå för högerpopulisternas yttersta fasa: År 2022, berättar Michel Houellebecq, vinns valet till det franska parlamentet av ‘Front National’. För att förhindra att högerpopulisterna tar makten, bildar de andra partierna en koalition: socialisterna, gaullisterna (dagens UMP) och ett nytt islamistiskt parti, som är störst bland de tre mindre partierna. Presidentämbetet går till en muslimbroder med namnet Mohammed Ben Abbes. Steg efter steg, och utan alltför mycket motstånd, förvandlar denne moderata muslim Frankrike till en islamisk republik – och hela Europa följer efter, de nordiska länderna inklusive: De är trötta på sig själva, för att de inte längre tror på några västerländska värden.”

Huvudpersonen är en typisk Houllebecq-figur: ”Också hjälten och jag-berättaren i den nya romanen härstammar helt och hållet ur Michel Houellebecqs numera välkända värld: François är litteraturvetare och undervisar på ett mindre universitet i Paris, med få intellektuella och inga pedagogiska ambitioner. Han är ensam och nedstämd. Han kan, under bara några timmar, dricka två flaskor vin utan att det påverkar tankeförmågan, han röker minst fyra paket cigaretter om dagen, och det är bara de tillfälliga samlagen som ger honom korta ögonblick av harmoni med livet – samlagen, och kanske läsningen av Joris-Karl Huysmans böcker.”

Steinfeld läser romanen – Houellebecq får väl nästan betraktas som någon slags nihilist –  som ett hån mot både alla högerpopulistiska och främlingsfientliga partier, som vill rädda kontinenten från en islamsk invasion, och ett hån mot politisk islam: ”Det gäller framför allt att iaktta de yttre formerna, lär sig [François]. När butikerna för tajta damtröjor försvinner under den nya regimen, så går det desto bättre för affärerna som säljer vågade underkläder.”

Huvudkritiken riktas mot ett ”konstruktionsfel”: ”Om boken Underkastelse bara vore en satir, skulle den ha en stark poäng: Varför kräva att Europa bör försvaras emot islam, om islam redan är mera europeiskt än Europa självt – ända ner till matsedelsnivå? Varför satsa på motstånd, om kulturen som skall försvaras, för det mesta kan beskrivas i termer av obildning, kamp, hopplöshet, droger och våld? Men boken är inte bara en satir, utan också en utopi. Och i denna förbindelse ligger den här gången ett konstruktionsfel: Ty det går inte bra att håna någonting som man själv har hittat på. Det ligger någonting barnsligt över romanen, som om någon mycket ung författare bara hade låtit fantasin rusa iväg, för sitt eget nöjes skull utan hänsyn till att de olika delarna måste passa ihop om satiren verkligen ska träffa sitt föremål.”

Steinfeld radar upp rader av ”barnsligheter”, men tillstår att Soumission bitvis är underhållande: ”Över långa sträckor är romanen rolig att läsa, men nöjet gäller de udda idéerna, de sneda vinklarna och den fullständiga respektlösheten gentemot alla slags ‘värden’. Nöjet gäller inte polemiken.”

Det här är den överlägset mest kritiska recensionerna av dem vi läst.

9789100574611

Elementarpartiklarna (AB Pocket, 1998/2000

Nils Forsberg recenserar SoumissionExpressen: ”Ett liv på knä”

Forsberg identifierar också antihjälten François som en typisk Houllebecq-karaktär: ”Berättare är litteraturhistorikern François, några och 40, specialiserad på sekelskiftesdekadenten som blev katolik, Joris-Karl Huysmans. Han undervisar på Sorbonne men saknar karriärambitioner och vänner och säger sig vara lika politisk som dasspapper. Han är en ofräsch släkting till Meursault i Albert Camus Främlingen men skulle aldrig komma sig för att skjuta någon. Höjdpunkterna i hans tillvaro rör sig över hela spektrat från mikromat och internetporr till att ligga med sina studenter.”

Romanen är bitvis otäck, framhåller Forsberg, med sina stämningar av ett land på gränsen till inbördeskrig. Han tycker att den länge går att läsa ”som en plaidoyer för rätten att slippa ta ställning – till politik, till samhällsfrågor, till sociala konventioner. François kanske inte är direkt lycklig, men han är fri. Men Houellebecq vore inte Houellebecq om han inte drog konsekvenserna hela vägen. François konverterar till islam och får tillbaka sin tjänst på Sorbonne med bättre lön (även om det väl lika mycket är utsikterna till att kunna ta sig flera unga fruar som lockar). Den västerländska kulturen i stort är ändå på väg att dö. Flera andra europeiska länder har redan fått islamskt styre.”

Forsberg tycker att romanen inledningsvis provocerar med sin passive och politiskt inkorrekte huvudperson. Sedan provocerar den när han konverterar till islam: ”Den enda islamofobi som eventuellt står att finna i samband med den här romanen fladdrar förbi ungefär där, och då i läsarens huvud.”

Recensionen är överlag positiv, men inte direkt entusiastisk över romanbygget i sig. Han tycker den har kvaliteter: ”Soumission gör med andra ord sitt jobb som fabel, som tankeexperiment och – som litteratur. Michel Houellebecqs konstlösa prosa och raka berättelse är ett försvar för konsten i en tid när den gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral. Soumission erbjuder ingetdera. Just därför fastnar den.”

Jag tycker att Forsbergs recension är riktigt bra, men lever vi verkligen ”i en tid när [konsten] gärna avkrävs tydliga svar, ställningstaganden samt inte minst moral”? Jag sticker ut hakan och hävdar tvärtom att vi lever i en historiskt unik tid, som kännetecknas av att konsten och litteraturen inte avkrävs tydliga svar, ställningstaganden och moral, åtminstone inte i västvärlden. Tydliga svar, ställningstaganden och moral betraktas väl snarast sedan ett par decennier som estetiska defekter, åtminstone inom samtida så kallad seriös konst och litteratur?

H.P. Lovecraft (Gollancz)

Kristoffer Leandoer recenserar Soumission i Svenska Dagbladet: ”Inte en roman för eller emot islam”

Leandoer är den kritiker som skriver mest ambitiöst om Soumission och inleder med att berätta om Houllebecqs syn på livet och litteraturen: ”Författarskapet börjar så här: ‘Livet är smärtsamt och fullt av besvikelser.’ En formulering som lika mycket gäller den egna erfarenheten som bokens ämne, den visionäre skräckförfattaren Lovecraft, som i berättelse efter berättelse skildrar människans underkastelse inför artfrämmande och överlägsna varelser. ‘HP Lovecraft. Emot världen, emot livet’ var år 1991 Michel Houellebecqs sätt att introducera sig själv och sin livssyn – genom ett annat författarskap, ett manifest i monografins förklädnad som utmynnar i påståendet att litteraturens uppgift är att ‘erbjuda ett alternativ till livet i alla dess former’. Ännu tjugofyra år senare är det nog så man bör läsa Houellebecq: det han iscensätter i sina romaner är alternativ.”

Leandoer sätter inte bara in Soumission i ett större litterärt sammanhang, han presenterar också en rad tolkningar av boktiteln, flera associationer som den väcker: ”Det finns ytterligare ett sätt att läsa titeln, och det är som angivande av arbetsmetod: den författare som vill erbjuda ett ‘alternativ till livet’ måste själv underkasta sig dess inre logik och acceptera vart dessa bär hän.”

Stilen gör den osannolika händelseutvecklingen trovärdig: ”Houellebecqs lugna, resignerade stil ger extrem trovärdighet åt skildringen av hur vardagen förändras genom små, knappt märkbara övergångar och betydelseförskjutningar.”

Detta verkar rentav vara ett av bokens viktigare teman: ”Princip efter princip – frihet, jämlikhet, broderskap – ges upp utan motstånd av bekvämlighet, egenintresse eller möjligen ren liknöjdhet. Det är själva processen som intresserar författaren: hur snabbt människor ställer om sin inre kompass, hur snabbt man skolar om den egna smaken, den egna ideologin, det egna ordvalet. […] Soumission är i första hand en roman om opportunismens mekanismer, om hur människor höjer rösten i första hand för att övertyga sig själva om riktigheten i sina nya värderingar, inte en roman för eller emot islam.”

Romanen handlar också om litteratur, bitvis är det bland det bästa Houellbecq skrivit: ”I andra hand är det en roman om litteratur. François är en stillsam litteraturprofessor med Joris-Karl Huysmans som specialitet. […] Den virtuella verkligheten, collagetexten, den hopplösa fångenskapen i varusamhället: mycket hos Huysmans pekar rätt mot vår tid, kanske särskilt just mot Michel Houellebecq. Samma grundläggande vantrivsel, samma fascinerade äckel inför den egna kroppen och dess funktioner, samma livslånga försök att ordna den materiella tillvaron på ett hyggligt tillfredsställande sätt. Huysmans blir ett alternativt självporträtt precis som Lovecraft – så kunde livet ha gestaltat sig – och de sidor i Soumission som behandlar Huysmans är bland de bästa och insiktsfullaste Houellebecq skrivit.”

Kristoffer Leandoer avslutar sin recension med att kalla Michel Houllebecq ”en osvikligt underhållande röst i vår samtid.” Recensionen är ovanligt perspektivrik och dyrkar upp Soumission för olika läsningar, av en roman som ytligt sett kanske mest framstår som en simpel provokation.

Leandoer skriver att Soumission i första hand handlar om opportunismens mekanismer och om hur snabbt vi ställer om ideologiskt när klimatet skiftar, så det är knappast bara en fransk angelägenhet eller en roman som har mist sin aktualitet när den kommer ut på svenska i höst.

9789100110437

Refug (AB)

Jenny Högström recenserar Soumission i Dagens Nyheter: ”Michel Houellebecq: ‘Soumission'”

Medan Steinfeld kallar Soumission för en utopi, kallar Jenny Högström romanen för en dystopi. Många teman känns igen från tidigare böcker: ”Houellebecq, tidigare ställd inför rätta för rasistiska och islamofoba uttalanden – men inte fälld – spinner här vidare på några av sina favoritteman: dystopin, västvärldens sammanbrott, islam kontra det konfessionslösa samhället, makt- och begärstrukturer, erotik, konst, turism, liberalism, humanism.”

Att fastställa en läsning är inte helt lätt: ”Som journalisten Guillaume Erner påpekade i Huffington Post, kan man jämföra Soumission med Paul MacCarthys skulptur på Place Vendôme: oavsett om man ser en gigantisk ‘butt plug’ eller en julgran, så går det i vart fall inte att bortse från att den existerar.”

Jag tycker att Houellebecq är underskattad som humorist, men Högström identifierar en Houellebecq på mycket gott humör: ”Något jag som gammal Houellebecqläsare snabbt kan konstatera är att det, liksom med Goncourtprisade Kartan och landskapet från häromåret – är en författare på utmärkt gott humör.”

Mycket känns bekant och väldigt houellebecqskt i huvudpersonens tillvaro: ”Här prunkar livsledan från första stund. Här inleds obegripliga romantiska relationer mellan unga sexiga studentskor som är hälften så gamla som sina sunkiga professorer. Här beskrivs vädrets växlingar och himlens skiftningar i grått med samma sociologiska precision och förment objektiva stil som urvalet av exotisk färdigmat, exotiska eskortflickor – eller den oundvikliga känslan av förfall och tilltagande ensamhet som är människans lott.”

Houellebecq är i sitt esse, tycker Högström, och fientligheten mot islam är nedtonad: ”Men en sak är definitivt annorlunda: där exempelvis Michel i Plattform var regelrätt islamofob, är protagonisten François i Soumission […] betydligt mindre rabiat.”

Kvinnosynen är däremot densamma, det vill säga allt annat än progressiv. Högström tycker även att romanen brister i realism, att Houellebecq verkar ha missat islams stadiga sekularisering. Inte desto mindre: ”Men det han gör, det gör han bra. Han fångar upp ett samtidstrauma och drar det till sin spets på ett mycket mer övertygande sätt än i exempelvis Refug. Och man behöver knappast vara islamofob för att rysa vid tanken på att vilken som helst religiös fanatism skulle tränga in i och ta över utbildningsväsendet. Eller vilken religion som helst, kort och gott.”

Soumission kan uppenbarligen läsas på många olika sätt, som en utopi, en dystopi, som en bok som tar ställning till religion i allmänhet och islam i synnerhet, men också som en roman som inte har religion, men opportunism, som sitt huvudämne. Den kan också läsas som ett försvar av konstens och litteraturens frihet.

9789100126384

För Kartan och landskapet (AB) fick Michel Houellebecq 2010 det åtråvärda Goncourtpriset. Det är, bland annat, en satir över konstvärlden och många anser att det är en av författarens allra bästa romaner. Först satir över konstvärlden och nu, med Soumission, satir över den akademiska litteraturvetenskapen. Två världar präglade av hård konkurrens och ständigt skiftande moden och trender, två världar Houellebecq tydligen har trivts med att vantrivas i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Recension: ”Agnes” av Peter Stamm

Peter_Stamm_Agnes-page-0011-201x300Peter Stamm
Agnes
Övers. Sofia Lindelöf
Thorén & Lindskog

”Agnes är död. En berättelse dödade henne. Allt jag har kvar av henne är den här berättelsen. Den börjar den där dagen för nio månader sedan när vi träffades för första gången på Chicago Public Library.”

Det är inledningen på Peter Stamms debutroman Agnes från 1998. Det är snarast en kortroman, på ytan en helt vanlig kärleksroman, men den innehåller många komponenter som gjort Stamms författarskap till ett av de allra största samtida i det tyska språkområdet.

Romanen handlar om en schweizisk författare, som håller på att skriva en bok om amerikanska lyxtåg. Han hyr ett litet rum i ett lägenhetshotell men på dagarna är han ofta på Chicago Public Library. Och det är alltså där han träffar Agnes, som är betydligt mycket yngre än vad han är. Hon studerar fysik, atomernas allra minsta byggstenar. ”Djupt inne i nästan allt råder symmetri,” förklarar hon vid ett tillfälle sin fascination för författaren.

Det inte minst märkliga med den här berättelsen är att slutet kommer som en mindre chock, trots att Stamm inleder med att avslöja hur det kommer att sluta. Det är en ganska händelsefattig historia, men den är genuint spännande. Författaren, romanens jagberättare, berättar i saklig ton om hur förhållandet mellan honom och Agnes utvecklas.

Både författaren och Agnes verkar vara enstöringar, det är nästan som om det är ensamheten som för dem samman, snarare än att de är verkligt intresserade av varandra. Men Agnes verkar acceptera författaren för den han är, och ju längre berättelsen fortskrider desto mer äkta verkar hennes kärlek.

Ju mer författaren berättar, på sitt lakoniska och distanserade vis, desto tydligare blir det också att han saknar något känslomässigt. Han verkar inte kunna sätta sig in i Agnes och andras situation, han verkar inte kunna inta deras perspektiv. Han är besläktad med både Walter FaberHomo Faber (1957) av Max Frisch och Meursault i Främlingen (1942) av Albert Camus.

Vad vet du egentligen om mig, utbrister Agnes vid ett tillfälle anklagande. Hon föreslår att han ska skriva en berättelse om dem, så att hon kan förstå vad han tycker om henne. Han svarar att han aldrig vet hur det skall sluta, att han inte har någon kontroll över sina berättelser. Och mer än så kanske man inte ska avslöja.

Agnes börjar alltså som en konventionell kärlekshistoria, men utvecklar sig till något mycket mer mångbottnat, en sinnrikt konstruerad och allt mer skruvad och mörk och kuslig historia. Människans jakt på kärlek och lycka, och svårigheten att nå dem, är teman som återkommer i senare böcker av Stamm.

Agnes är en sensationellt bra roman, inte bara en sensationellt bra debutroman. Sofia Lindelöfs översättning är mycket gedigen.

Thorén & Lindskog, som är ett förlag specialiserat på tyskspråkig litteratur, har även gett ut Stamms roman Sju år. Hans böcker har översatts till 37 språk. Han betraktas som en av Europas främsta författare. 2013 nominerades han till Man Booker International, som första tyskspråkiga författare sedan Günter Grass.

Lyssna på intervju med Peter Stamm.

Tim Parks läser ”Sweet Dreams” av Peter Stamm.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

12 listor med de 100 bästa böckerna

Fransmännens favorit

Fransmännens favorit

Listorna har ingen bestämd rangordning – vi har bara lagt upp listor som vi tycker är särskilt spännande.

1.   Top 100 Works in World Literature

”The editors of the Norwegian Book Clubs, with the Norwegian Nobel Institute, polled a panel of 100 authors from 54 countries on what they considered the ‘best and most central works in world literature.’ Among the authors polled were Milan Kundera, Doris Lessing, Seamus Heaney, Salman Rushdie, Wole Soyinka, John Irving, Nadine Gordimer, and Carlos Fuentes. The list of 100 works appears alphabetically by author. Although the books were not ranked, the editors revealed that Don Quixote received 50% more votes than any other book.”

Mycket bra lista om man är lite trött på engelskspråkiga listor som favoriserar amerikansk och brittisk litteratur.

2.    100 Most Influential Books of the Century

”Boston Public Library’s list of ‘The 100 Most Influential Books of the Century’. A booklist for Adults.”

Spännande lista med en svängig blandning av skön- och facklitteratur.

3.   Goodreads Top 100 Literary Novels of All Time

”‘The Goodreads Top 100 Literary Novels of All Time List’ represents a list of 100 literary novels recommended by the Goodreads Serious Literature Group for voting by all Goodreads Members via Listopia.”

Om läsarna får bestämma.

4.   All-TIME 100 novels

”Critics Lev Grossman and Richard Lacayo pick the 100 best English-language novels published since 1923—the beginning of TIME.”

En av de mest citerade 100-bästa-listorna, från Time, med ovanligt mycket ny litteratur, men begränsad till engelskspråkig.

5.   The top 100 bestselling books of all time

Riktigt rolig lista baserad på försäljning i Storbritannien. Gissa vilken bok som sålts mest?

6.  All-Time Greatest Novels

Mycket underhållande lista från Entertainment Weekly med mycket modernt och populärt.

7.  100 Best Novels

Modern Library gör ganska konservativa val, James Joyces Ulysses i topp, men det är en av de riktigt klassiska listorna.

8. 100 best novels written in English

The Guardians och Robert McCrums lista från 2005. Mycket äldre litteratur. Ulysses på plats 46.

9.   The top 100 books of all time

Aningen gammal (2003) men pålitlig kritikerlista från The Guardian.

10.   100 novels everyone should read

Något nyare (2009) kritikerlista från The Telegraph.

11.   The 100 Most Influential Books Ever Written

En lite udda lista för den som vill gräva djupt i historien efter böcker som satt avtryck. Den bygger, om vi fattat saken rätt, på en bok om de 100 mest inflytelserika böckerna. Urvalet sträcker sig från 1500 f.Kr. (I Ching) till 1971 (B. F. Skinners Beyond Freedom and Dignity).

12.   Århundradets 100 böcker enligt Le Monde

Väldigt underhållande fransk lista från 1999, som blandar serier, poesi, dramer och romaner. Först på listan ligger … Främlingen av Albert Camus.

Om du har förslag på bättre 100-bästa-listor tar vi gärna emot dem, så kan vi uppdatera listan efterhand.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Listor