Etikettarkiv: Alejandro Leiva Wenger

En novell varje kväll 96: ”Zaqwertyuop” av Alejandro Leiva Wenger

wenger_till_var_ara_omslag_poc

När den spretiga och originella novellsamlingen Till vår ära (2001) kom ut var den en sensation, idag är den redan en etablerad modern klassiker. Jag minns det som om boken bar med sig en känsla av befrielse. Den var inte bara väldigt bra, vacker, vemodig och rolig i sig; den visade också med sin spretighet på en massa framtida möjligheter. Då dominerade den smutsiga realismen, nu blev det som en öppning för annat, inte minst absurdism, på det litterära fältet.

Ett varmt tack till Alejandro Leiva Wenger och Modernista för att vi får publicera den märkliga, rörande och underbara lilla novellen ”Zaqwertyuop” ur Till vår ära:

 

Prick när vi skulle gå av började det och jag visste på direkten att det var zaqwertyuopen. Man kände det på sig bara, det var ju inte första gången precis. Man hade börjat bli lite van, hade prick börjat lära mig att känna igen den, på lukten, och på att allting blev mjukare än annars, så mjukt att man fick pressa samman läpparna och tänka på gatubarn eller fåglar i bur och det, för det var ju asflabbigt, i alla fall till en början, och det enda man ville var att dö. Av garv såklart, men också av nånting annat, för det var ju så jävla vackert också, och så jävla jävla sorgligt. Inte bara lite tråkigt utan sorgligt, riktigt sorgligt, av den sorgligaste sorgen, som på filmer, så sorgligt att man kände att man älskade hela världen och varje sten och varje människa, man fick lust att gråta och skratta på samma gång och det gjorde allting bara värre, eller härligare, jag vet inte, det var just det, att man inte visste, man kunde aldrig veta och det var det man kände igen den på. Fast Max hade ju aldrig hört talas om dem, eller sett en zaqwertyuop heller förstås, så det är klart han skulle klanta till det när vi väl kommit ut på gatan, föreslå att vi skulle springa och det, bara för att den inte skulle få för sig nåt sa han, och det kunde man ju gissat att han skulle säga nåt så dumt. Det kan du glömma, sa jag, det är bara onödigt, och förresten var det ju inte farligt, bara mjukare än annars, så vad skulle vi kuta då för. Vilken tur att han inte tjafsade emot den här gången då, jag andades ut och tänkte tack gud tack, för det var sant som de brukade säga i skolan, att Max var som min lillbrorsa fast han var tre år äldre, jämt fick man hålla ett öga på honom och säga åt honom istället för tvärtom. Det värsta var att han ibland kom på att han var äldst och då skulle han plötsligt börja lära en saker som man redan visste för typ tusen år sen, eller säga gör det här eller hämta lite läsk, bara för att spela stor. Som på tåget prick innan det började, då var det att jag inte fick ha fötterna på sätet, och hela tiden satt den där tanten och stirrade på oss, speciellt på honom förstås, vem annars, och det var så satans skämmigt, jag svettades som fan men han bara fortsatte, hela vägen, och hon slutade ju aldrig glo på honom, det var nära att man skämdes ihjäl där alltså, men själv fattade han inte ett dugg såklart för han hade ju ingen koll på nånting.

Men just som jag trodde att jag skulle skämmas ihjäl på riktigt började det, prick en station innan vi skulle av, plötsligt märkte man hur den där kvinnan och sätet framför mig blev mjukare och mjukare och riktigare och riktigare, sakta sakta kom det, verkligen smygande, nästan så att man inte lade märke till det men ändå så skrämmande plötsligt, det där att tanten blev roligare att titta på och att det inte gjorde nåt att Max var pinsam och fick alla att vända sig om och glo. Så kom lukten, den där sorgen, det vackra, plus det flabbiga, och där visste man ju, då kände man igen den på direkten: zaqwertyuopen. Max malde och malde men jag hörde knappt nånting längre, för nu kände jag sniglarna och de var snälla och flabbiga, upp och ner kröp de och jag höll mig för skratt, höll mig allt jag kunde men den tantens hatt alltså, och killen snettemot till på köpet, plus Max som aldrig gav upp och det är klart att det blev för mycket, jag var nära att flabba järnet men jag tänkte på fåglarna i buren, på gatubarnen och på dem som får stryk av sina

pappor hemma. För det mesta räckte det, men den här gången var det kört, för zaqwertyuopen drog ner byxorna mitt framför ögonen på henne, och där pressade jag samman läpparna utav bara helvete alltså, för hon bara glodde precis som ingenting utan att veta vad hon egentligen satt och glodde på, zaqwertyuopen dansade med röven prick mot hennes näsa och hon tittade rakt in och jag tänkte på fåglarna i buren och alla som kommer hem och får spö med träplankor och bälten och det, men fan för zaqwertyuopen alltså, hon glodde ju för fan rakt in och det kunde inte jag rå för att varken fåglarna eller alla slagen hjälpte.

Så jag reste mig upp från sätet direkt och ställde mig vänd mot dörrarna för att inte se den prick framför henne, men Max var framme direkt och frågade varför jag rest mig upp så hastigt, vad håller du på med nu då sa han, är du sur eller varför sticker du sådär, och jag pekade lite diskret mot dörrutan där man kunde se hennes spegelbild och återskenet från zaqwertyuopen. Förmodligen kunde Max se den nu och förmodligen förstod han för allra första gången, för han nickade och log lite och klappade mig på ryggen och fixade till min mössa som satt en bit över ögonbrynen. Då tittade jag på mig själv i rutan och såg hur det flabbiga började försvinna. Jag såg mig själv och jämförde med Max, och när jag såg mig själv som jag var blev det istället sorgen som tog över, det vackra och det mjuka var kvar och de var lika verkliga som förr, men den sorgligaste sorgen klumpade ihop sig som tjära i magen och halsen på en. Man fick lust att gå fram till tanten och fråga vad hon hette och ifall hon hade barn, och där satt zaqwertyuopen med sina hundögon också, så ensam där med sina hundögon, den bleknade mer och mer, en sån vithet att man bara ville lämna denna jord, allt det fina och mjuka som fanns inuti alla kunde man ju se där i zaqwertyuopens ögon. Så när dörrarna öppnades och vi stigit ut igen kändes det som att ens ben och ens armar var någon annans, som att man bara lånat dem ett tag från någon som skulle ha tillbaks dem, för bara det att ta ett steg blev som att göra en lång resa. Vi gick långsamt uppför trappan och sen ut från stationen, och några av Max polare stod och hängde utanför centrum. Det var båda Gutierrezbrollorna och de andra killarna från fotbollslaget, plus några som jag inte kände igen, och jag tänkte å nej å nej nej nej och bad till gud att de inte skulle lägga märke till nåt. Jag viskade till Max att vi skulle gå förbi bakom fruktståndet så att de inte skulle få syn på den, för den gick ju bakom oss hela tiden och de skulle bergis snacka och ställa Max en massa frågor om varför och hur och det, och jag skulle stå där och känna mig dum och tänka på att mina ben inte var mina. Solen höll på att försvinna nånstans bakom centrum och det var jättelånga skuggor, alla människor gick med oändliga skuggor som föll ner från dem själva, det var så vackert att det gjorde ont i en, så sorgligt att känna zaqwertyuopens värme där den lunkade på bakom oss, att samtidigt se hur allting var så tillfreds med sig självt, gatuköket och pizzerian och allt det lugna nedanför bron, man kände att man ville gråta och dö och smälta samman med alltihop, det var så mycket att bröstet sprängdes på en, och vi gick sakta och Max stressade inte utan sa att jag skulle ta mig den tid jag behövde, att det var lugnt sa han hela tiden, att han bara skämtat om det där med att springa iväg från den.

Vid det här laget hade jag ju inte något behov av fåglarna i buren längre, nu var det den sorgligaste sorgen verkligen, och man behövde inte bli påmind om såna allvarliga. Nu ville man tänka på skuggorna och på stillheten och allt det mjuka inuti alltihop, på att de allra flesta fåglarna lever fritt åtminstone, och på att solen, gatorna, höstlöven, och på platser där man kan sätta sig och vila, på att man ibland hittar pappersbitar med en rolig handstil, mystiska inköpslistor som någon tappat på marken, på olika slags mynt som går att jämföra i evigheter och på regnet, på vissa melodier, på zaqwertyuopen som. Den gick prick bredvid oss nu och jag kände både värme och sorg, för dens sätt att förvånas över de vanligaste sakerna gjorde ju att det flabbiga kom tillbaka lite, det flabbiga ville tränga igenom det där andra, men väl framme på våran gård blev det mer och mer svårare att hålla tillbaka allting. Det skulle bli som förra gången nu igen, tänkte jag och blev lite rädd, och Max lugnade mig och sa att nu var vi snart hemma, och han klappade mig på axeln och mamma stod däruppe vid fönstret, hon tittade ner och nickade och sa att det inte var nån fara, att jag skulle klara det, att jag var hennes hjälte, men då. Då. Då kom tårarna, precis som förra gången. Då kom tårarna igen och det var inget att göra åt, allting släppte och rann ut och togs ifrån en, och sorgen plus det vackra och det mjuka blev för mycket för en, att det skulle bli sådär igen då, och jag som inte ville göra dem besvikna, och mamma tittade på mig med den där oroliga blicken, hon fick ju en sån där gråtfärdig min själv, och hon korsade händerna mot bröstet som om hon velat hålla om mig ända från fönstret. Och Max sa såja men nu ska du väl inte gråta som klarat dig hela vägen, nu är vi ju hemma redan sa han, såja storebrollan, inte ska du gråta heller, tänk på att du är tre år äldre och borde vara starkare än mig sa han, såja såja. Men det gick inte att få stopp och det var knappt man kunde andas, och mamma kramade mig hårt när vi kom in genom dörren, och jag grät av mig hela sorgen där i hennes armar, av hela mitt hjärta grät jag där mot hennes axel, och hon luktade lika gott som zaqwertyuopen och höstlöven och de våta gatorna, och hon smekte mig över håret och pussade på min panna, å gud sa hon å gud och tryckte mig intill sig, varför ska det göra så ont i min pojke sa hon, och hon grät ju nästan lika mycket som mig, så känslig och skör men du måste fortsätta lilla gubben, en dag blir det bättre ska du se, en dag kommer det mjuka att försvinna.

Alejandro Leiva Wenger

© Alejandro Leiva Wenger

Lämna en kommentar

Under Noveller

2014 års höstutgivning – 15 skönlitterära böcker att hålla koll på

Högsommarvärmen är bedövande men vårt exemplar av branschbibeln Svensk bokhandels höstkatalog är sedan länge fullt med hundöron. Vi har, precis som de föregående två säsongerna, valt ut 15 favoriter ur utgivningen av fackböcker respektive skönlitterära böcker. Det var svårt, nästan omöjligt, att välja femton skönlitterära böcker, men det blev så här:

9789100140014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rachel Kushner
Eldkastarna
Bonniers

En av förra året riktigt, riktigt stora amerikanska romaner. Fick mestadels mycket fin kritik, sålde bra och fanns med på otaliga årsbästalistor. Kanske rentav förra årets amerikanska litterära roman, i god tävlan med Donna Tartts Steglitsan

562

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Juan Gabriel Vásquez
Ljudet av sådant som faller
Brombergs

”En makalöst vacker och välskriven roman av en av Sydamerikas största litterära stjärnor. Juan Gabriel Vásquez konfronterar med ett särpräglat och egensinnigt språk sitt hemland Colombias historia.” (Vår recension av ljudboken)

9155_250

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sjón
Máni Steinn – Pojken som inte fanns
Alfabeta

En ny bok av isländska fenomenet Sjón översatt till svenska av John Swedenmark. Handlar om en ung homosexuell kille, en outsider, och utspelar sig i Reykjavik 1918. Beskrivs som en roman ”med ett mångfacetterat spel mellan skuggor och ljus, lik projektionen på en filmduk.”

13054834_O_1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

László Krasznahorkai
Motståndets melankoli
Norstedts

Krasznahorkai har med sitt egensinniga berättande erövrat kultstatus i den engelskspråkiga världen och i hemlandet Ungern är han en gigant. Boken beskrivs som en surrealistisk roman i Gogols anda. Steve Sem-Sanberg: ”Den enda författare jag vet som uppnått något liknande är Birgitta Trotzig.”

wenger_-_till_var_ara_cover

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alejandro Leiva Wenger
Till vår ära
Modernista

En modern svensk klassiker som överrumplade och hänförde när den kom ut hösten 2001. Sex noveller som med sin språkliga briljans och rikedom satte djupa avtryck i den svenska litteraturen.

7armah_-_de_annu_inte_fodda_-_omslag

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ayi Kwei Armah
De ännu inte födda
Modernista

Den ghananske storstjärnan nämns ofta som kandidat till Nobelpriset. Det här är hans mest lästa bok, hans debutroman.

9789127139930

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Andréa del Fuego
Syskonen Malaquias
Natur & Kultur

”I berättelsen om det hårda livet på den brasilianska landsbygden under 1900-talet första hälft framträder en drömsk verklighet i flera lager. Syskonen Malaquias är en unik skildring av tre livsöden i brytpunkten mellan modernitet och tradition”

9789100137366

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ulf Eriksson
Orkeanos
Bonniers

”Ulf Eriksson är med sin speciella kombination av samtidsskildring, fantastik och lekfullt filosoferande suverän i samtida novellkonst.”

9789100123604

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Thomas Pynchon
V.
Bonniers

Debutromanen för första gången på svenska. Vi föredrar helt klar den tidige Pynchon.

9789100126094

 

 

 

 

 

 

 

 

 

W.G. Sebald
Logi på landet
Bonniers

Litterära essäer om Sebalds valfrändskaper: Johan Peter Hebel, Jean Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Robert Walser med flera.

9789137143132

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dave Eggers
Circle
Forum

Den satiriska romanen som som fick många av Eggers mer teknikvänliga hipsterfans att sätta sojalatten i vrångstrupen.

9789146224150

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NoViolet Bulawayo
Vi behöver nya namn
Wahlström & Widstrand

Barn- och ungdomsskildring som utspelar sig Zimbabwe. Har fått fenomenalt fin kritik.

Tao Lin
Sno kläder på American Apparel
Bakhåll

”Internetgenerationens” stora stjärna, som skriver poesi, prosa och driver förlaget. Många ogillar honom, avfärdar honom som en hipster, som dessutom flyttat till Manhattan, men vi blev mycket glatt överraskade av hans förra roman, Taipei.

Robert Shea & Robert Anton Wilson
Illuminatus!
Vertigo

”De tre romanerna som utgör Illuminatus! (1969-1971) handlar om konspirationer. Författarna arbetade som redaktörer för Playboys insändaravdelning och överöstes med brev om Kennedy-mordet och jesuiterna. De beslutade sig för att skriva en psykedelisk roman som inkluderade alla konspirationsteorier i en enda berättelse. Nu kommer denna moderna klassiker i sin första svenska översättning.”

Tomas Espedal
Bergensare
Lindelöws

”Denna roman är Norges nominering till Nordiska rådets litteraturpris. Författarens tredje nominering.” De två föregående romanerna är ruskigt bra.

Men hur kommer det sig att inte Bruno K. Öijers nya diktsamling Och natten viskade Annabel Lee finns med på listan? Och borde inte romanen Bartelby & Co (Tranan) av Enrique Vila Matas och novellsamlingen Arkitekt (Weyler) av Merethe Lindström vara självklara val? Jo, jo, men man måste ju tyvärr välja.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Den snyggaste katalogen, de coolaste böckerna

modernista_katalog_omslag_host_2014Det är visserligen ingen nyhet, men Modernista har verkligen känsla för feeling, för att parafrasera Stikkan Anderson. Förlagets stiliga och välgjorda höstkatalog blev genast när den skickats ut en så kallad snackis bland branschfolk och bibliomaner, man kan bara hoppas att fler förlag hajar till och hakar på. Katalogen luktar till och med ovanligt gott!

Men det är så klart böckerna som räknas och de är, förutom stiliga och välgjorda, en blandning av fantastiska klassiker och löftesrika nyheter. Mixen mellan gammalt och nytt, mellan högt och lågt, mellan kommersiellt och smalt, är verkligen tilltalande. Egentligen ska det inte gå att ge ut så här bra böcker i lilla Sverige.

Några av följande hoppas vi kunna läsa och skriva om när de kommit ut:

Utväg: fotboll av Erik Niva

Messi: biografin av Guillem Balague

Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger

De ännu inte födda av Ayi Kwei Armah

Elfenbensporten av Margaret Drabble

Och bland den utländska skönlitteraturen hittar man även två Dostojevskij-romaner, två Jean Genet-romaner och tre romaner av Ismail Kadare. Och just det, vi får naturligtvis inte glömma Kafkas Processen, med illustrationer av Hollie Chastain, och Ett eget rum & andra essäer av Virginia Woolf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

litterära termer 22: buttericksprosa

”Vi har fått en reaktion mot minimalismen som var trend inom prosan i slutet på nittiotalet. Den prosa som fått mycket uppmärksamhet under 00-talet har varit starkt influerad av modernismen, eller postmodernismen. Författare som Annika Korpi, Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri skriver lysande, men det finns samtidigt en överdriven lekfullhet och en kokett humor i en del av den prosaströmningen – buttericksprosa brukar jag kalla den – som jag ofta upplever som inställsam eller manierad. Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen?”

Citerat ur ”Duell om den unga romanen” i Dagens Nyheter, 31 januari 2009. ”Duellen” stod mellan Jerker Virdborg, som använde uttrycket buttericksprosa, och Daniel Sjölin, som tyckte att det var lite väl elakt. De hade själva skrivit frågorna och lite förenklat kan man säga att Virdborg förespråkade traditionellt berättande och att Sjölin förespråkade traditionellt modernistiskt berättande. Duellen slutade däremot i enighet:

”Utfrågaren: Och vad hoppas ni få se under tiotalet?

JV: Berättande på högsta nivå inifrån unika fiktiva universum.

DS: Jag kunde inte säga det bättre själv. Fast jag föredrar ordet multiversum.”

O.W.

Lämna en kommentar

Under Litterära termer