Etikettarkiv: Alice Munro

Bäst betting på Nobelpriset: Ladbrokes 10 favoriter

Portrait of Alfred Nobel (1833-1896) by Gösta ...

Alfred Nobel (1833-1896) (Photo credit: Wikipedia)

Sakta men säkert börjar spänningen kring 2013 års Nobelpriset i litteratur byggas upp. Spelbolag världen över har satt sina odds och Chris Wright berättar i en mycket underhållande artikel i The Boston Globe om hela cirkusen kring vad- slagningen. Skriver han bland annat: ”Ladbrokes, which opened its book on the prize in 2005, has a 50 percent accuracy rate – tipping correctly in 2006, 2008, 2009, and 2011 – about the same as its record in sports betting.”

Det är ju en häpnadsväckande träffsäkerhet – de som sätter oddsen läser inte ens böckerna – så vi tycker att den globala speljätten Ladbrokes förtjänar lite extra uppmärksamhet. Det här är spelbolagets 10 favoriter i skrivande stund:

1.  Haruki Murakami  (4)

2.  Joyce Carlol Oates  (7)

3.  Peter Nadas  (8)

4.  Ko Un  (11)

5.  Assia Djebar  (11)

6.  Alice Munro  (13)

7.  Adonis  (15)

8.  Jon Fosse  (15)

9.  Philip Roth  (17)

10.  Amos Oz  (17)

Vi tror vare sig på Murakami eller JCO, men om man tänker i termer av Nordamerika skulle Munro eller Roth kunna vara intressanta. De har ju båda två lagt ned sitt skrivande, avslutat sina livsverk så att säga, men det kanske inte är någon fördel. Cormac McCarthy ger hela 41 gånger pengarna. Men Assia Djebar från Algeriet, humanist och feminist, ser också intressant ut. Ladbrokes lista med samtliga författare som går att satsa på.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Liten guide till litterära attacker på kända författare

English: Anglo-Irish playwright George Bernard...

English: Anglo-Irish playwright George Bernard Shaw writing in notebook at time of first production of his play ”Pygmalion.” (Photo credit: Wikipedia)

För en tid sedan skrev vi ett inlägg om en hård attack på filmaktuella romanen The Great Gatsby, en av den moderna amerikanska litteraturens verkliga kelgrisar. Artikelns författare, Kathryn Schulz, hävdade att hon knappt kunde hitta någonting i F. Scott Fitzgeralds roman som tilltalade henne.

För en tid sedan skrev vi också om en radikal attack på hela Franz Kafkas författarskap, inklusive en hel drös med specialister som tvärtom anser att Kafka är unikt bra. Vi utnämnde Joseph Epsteins genomsura artikel i Atlantic Monthly till ”Årtiondets Kafka-attack”.

Däremot skrev vi inte om Christian Lorentzens tvärsågning av Dear Life, i praktiken hela Alice Munros författarskap, i London Review of Books, i vilken han hävdar att Munros noveller är tråkiga, enformiga och, kanske mest märkligt, för sorgliga.

Kritikern Laura Miller, själv ganska godmodig och inte så benägen att hårdsåga, uppmärksammar samtliga de här tre attackerna i en spännande artikel i Salon: ”The greatest literary takedowns of all time”. De tre attackerna är inget att förvånas över hävdar Miller, de följer en given medielogik som är särskilt attraktiv under de ur boksynpunkt lugna sommarmånaderna. När artiklar av det här slaget publiceras rasslar det i regel till ordentligt i kommentarsfälten.

Men Millers artikel blickar mest bakåt, handlar om några av historiens – sedd ur ett engelskspråkigt perspektiv – mest minnesvärda attacker på etablerade författare. Artikeln är ganska skissartad, men Miller skriver underhållande om olika typer av attacker och argumenterar övertygande för att de mest effektiva i regel är humoristiska, åtminstone delvis.

Som exempel på en sällsynt lyckad, minnesvärd och träffsäker attack nämns Mark Twains ”Fenimore Cooper’s Literary Offenses”, i vilken en av storheterna inom genren äventyrsskildring i vildmarksmiljö får sig en rejäl omgång. Twain skriver om Coopers The Deerslayer att ”in the restricted space of two-thirds of a page, Cooper has scored 114 offenses against literary art out of a possible 115. It breaks the record,” hävdar Twain och fortsätter i samma humoristiska stil att rada upp brott mot fiktionens lagar och regler.

George Bernard Shaws drapa om William Shakespeare är komisk, men ofrivilligt komisk. Ta ett djupt andetag och läs vad Shaw skrev om den store barden i Saturday Review: ”this ‘immortal’ pilferer of other men’s stories and ideas, with his monstrous rhetorical fustian, his unbearable platitudes, his pretentious reduction of the subtlest problems of life to commonplaces against which a Polytechnic debating club would revolt, his incredible unsuggestiveness, his sententious combination of ready reflections with complete intellectual sterility, and his consequent incapacity for getting out of the depth of even the most ignorant audience, except when he solemnly says something so trancendentally platitudinous that his more humble-minded hearers cannot bring themselves to believe that so great a man really meant to talk like their grandmothers.” Pust.

Ett mer modernt exempel som Miller tar upp är David Foster Wallace ”John Updike, Champion Literary Phalllocrat, Drops One”, som inte är fullt så rolig som den utger sig för att vara. Den är intelligent och bitvis träffsäker, men för drypande av illasinnad ironi.

Ett ännu senare exempel är en attack mot just David Foster Wallace, men den är mer passivt aggressiv. Geoff Dyer skriver i ”My Literary Allergy” att han verkligen vill och verkligen har försökt tycka om DFW:s böcker, men att ”a page – sometimes even a sentence, or an essay title – brings me out in hives.” Faktum är att den här varianten, att beskriva motståndet mot ett författarskap som något naturgivet och inte som en estetisk tvistefråga, funkar bättre än exempelvis David Foster Wallace egen attack på John Updike.

Att döma av Laura Millers exempel verkar humor och fantasi faktiskt funka bäst, vilket helt diskvalificerar åtminstone Joseph Epstein och George Bernard Shaw – självförtroendet är det inget fel på – men kanske även David Foster Wallace, Kathryn Schulz och Christian Lorentzen, även om de är betydligt mer nyanserade och använder sig av skarpare och mer genomtänkta argument. Skriv gärna och berätta om du känner till några svenska exempel på litterära attacker, lyckade såväl som mindre lyckade.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Alice Munro: ”I’m probably not going to write anymore.”

I tisdags vann Alice Munro, en av novellgenrens riktiga giganter, det kanadensiska litteraturpriset Trillium Book Award, för sin senaste bok Dear Life. Sedan gav hon en uppsluppen intervju i National Post, vars bokredaktör antagligen höll på att trilla av stolen när han fick svaret på en av sina frågor:

National Post: You’ve spoken about how Dear Life is the most autobiographical book you’ve ever written, especially those last four stories. Does  this make winning more special?

Alice Munro: I guess so. And a little more special in that I’m probably not going to write anymore. And, so, it’s nice to go out with a bang.

Smällen syftade kanske artigt på priset, men att Munro meddelar sin abdikation som novelldrottning så här apropå är naturligtvis den verkliga smällen, som om Haruki Murakami helt apropå i en intervju skulle meddela att han framgent uteslutande skulle skriva utpräglat realistiskt eller som om Leif G.W. Persson i morgonsoffan på TV4 skulle undslippa sig att allt som hade med brott att göra stod honom upp i halsen och att det var dags att lägga ned. Det var inga vidare jämförelser, men Alice Munro har under decennier skämt bort sin publik med en strid ström av noveller – man har kunnat ta för givet att den senaste samlingen ska vara ungefär lika fantastisk som den föregående – av en kaliber som gör att det inte är helt orimligt att tala om henne som en möjlig Nobelprisvinnare.

Men Munro är 81 år gammal och verkar väldigt nöjd, och hennes produktion är så rik att man kan njuta av den i åratal. Det kanske rentav är det coolaste någon i litteraturbranschen gjort det här seklet, att sluta på det här avspända och nästan retsamt nöjda sättet. Hon ser strålande ut på fotografierna från prisutdelningen. Ur novellsamlingen Dear Life finns bara ”Amundsen” att gratisläsa i New Yorker, men missa inte Deborah Treismans fantastiska intervju med Munro. Munro har skrivit oerhört många böcker, men ett bra sätt att bekanta sig med henne är att börja med någon samling, som Selected Stories (1997) eller Carried Away: A Selection of Stories (2006).

BB

1 kommentar

Under Nyheter

2013 års höstutgivning – 15 skönlitterära böcker att hålla koll på

Cover of "Wolf Hall"

Cover of Wolf Hall

Vi har ännu inte hunnit fira midsommar, men vi har redan kikat igenom Svensk bokhandels katalog Höstens Böcker 2013. De flesta stora, medelstora och många små förlag finns representerade  med sin kommande utgivning och vi har helt enkelt plockat ut de 13 skönlitterära böcker som vi tror mest på, och som vi både hoppas hinna läsa och skriva om. Vi fäster inget avseende vid om böckerna är nya eller nyutgivna klassiker.

1.  David Foster Wallace – Texter (Natur & Kultur)

Äntligen, nu kommer David Foster Wallaces noveller och sakprosa i en mastig volym, som matchar de två romanerna som gavs ut häromåret. Missa inte denne författare, han skriver så svindlande vackert och roligt, oavsett om det handlar om en skattemyndighet eller en lyxkryssning.

2.  Hilary Mantel – Wolf Hall (Weyler)

Årets höjdpunkt kanske, första delen i en trilogi om Cromwell, Henrik VIII och diverse fruar. En mycket välskriven historisk skildring, vars råa energi och utstuderade blodtörst har försatt tusentals läsare och kritiker världen över som i trans. Mantel har vunnit unikt många fina priser.

3.  Karl Ove Knausgård – Min Kamp 6 (Norstedts)

Sveriges Marcel Proust – även om han är lite råare och lite snabbare – fortsätter trollbinda.

4.  Norman Manea – Lyan (2244)

Vi kunde egentligen valt någon av förlagets andra böcker, men vi tror på den här trassliga exilromanen, som handlar om några rumäner i New York, i översättning av Peter Handberg.

5.  Mircea Cartarescu – Travesti (Albert Bonniers)

Rumänen vars flödande fantasi fortsätter att imponera. Enligt förlaget ”en tät, liten roman där begreppen sätts i gungning och förvandlas.” Låter som Cartarescu i högform.

6.  Taiye Selasi – Komma och gå (W&W)

Med på den nu nästan uttjatade listan 20 bästa brittiska under 40. Enligt förlagsreklamen har hon haft både Toni Morrison och Salman Rushdie som mentorer, vilket låter lite oroväckande, men utifrån vad vi läst och hört om boken ska den vara riktigt bra.

7.  J.M. Coetzee – Jesus barndom (Brombergs)

Coetzees romaner är nästan aldrig tråkiga och när de någon gång är det är de ändå intressanta.

8.  Petter Törnqvist – Upprop i dikesfaunan (Norstedts)

Han presenteras av förlaget som ”en av våra mest egensinnniga prosaister”, och det stämmer ju faktiskt.

9.  Alice Munro – Tiggarflickan (Atlas)

Den kanadensiska novelldrottningens tredje samling och genombrott. Atlas har inte  tröttnad på att ge ut Munro och det är vi tacksamma för.

10.  Lars Jakobson – John & Denis (AB)

Jakobsons nya som utspelar under några timmar på ett tåg till New York. Han har en unik litterär röst och han kan verkligen sitt USA.

11.  Teju Cole – Öppen stad (Natur & Kultur)

Handlingen utspelar sig i New York efter 11 september, men bokens undersöknningar av stadens våldsplågade historia sträcker sig längre bak i tiden än så. Fick mycket fina recensioner för att vara en debutroman.

12.  Don DeLillo – Amerikana (Modernista)

Människorna i DeLillos debutroman från 1971 famlar i en labyrint av kollapsande institutioner. Amerikana kanske inte ens är en av DeLillos fem bästa romaner, men det var här hans stora undersökning av USA började.

13.  Peter Stamm – Agnes (Thorén Lindskog)

Peter Stamm brukar ibland kallas Schweiz mest spännande författare, men numer talar man ofta i termer av en av det tyska språkorådets mest tongivande författare. Stamm har blivt stor på relativt kort tid och Agnes är hans debut. Den fick mycket fin kritik, och utgör en bra möjlighet att komma in i författarskapet.

14.  Flannery O’ConnorEn bra karl är svår att finna (Bakhåll)

En sant klassisk novellsamling var handling utspelar sig i den lantliga Södern och brukar beskrivas med begrepp som gotiskt och noir.

15.  Granta #2: Arv

Temat för premiärnumret hade kanske ett lite väl tänjbart tema, gränser, och stjärnorna Haruki Murakamis och Junot Diaz texter var ganska tråkiga, men istället lyftes hela numret av Robert Macfarlane, Ingvild H. Rishøi , Santiago Roncagliolo samt Lina Wolff. Det vore verkligen roligt om svenska Granta lyckades etablera sig och vi hoppas på mycket noveller.

BB

1 kommentar

Under Listor

Maj roligare än både bokens och kanelbullens dag

Cover of "Selected Stories"

Cover of Selected Stories

I Sverige har vi den gamla stolta traditionen att fira bokens dag, inte minst med författarbesök på våra kära folkbibliotek. I USA viker man en hel månad enbart åt novellen. Eftersom april sedan länge varit National Poetry Month, så faller det sig ganska naturligt att maj numer är National Short Story Month, även om det finns dem som går längre och officiellt deklarerar att maj är International Short Story Month. Hur det nu än är med den saken så tycker vi att det här är roligare än både bokens och kanelbullens dag och börjar firandet med en lista med fem riktigt tajta böcker från de senaste tio åren fullmatade med riktigt bra noveller:

1.   David Foster Wallace – Oblivion: Stories (Little Brown & Company)

Om Raymond Carver var minimalisten som alla andra länge ville skriva som, så var David Foster Wallace maximalisten som alla yngre författare sedan såg upp till. När man läser Oblivion blir det uppenbart varför. Lyssna på intervjuer med och uppläsningar av David Foster Wallace.

2.   George SaundersPastoralia (Bloomsbury)

Saunders Tenth of December är redan utsedd till årets bok, och den är fantastisk, men vi vill gärna påminna om de tidigare novellsamlingarna, skrivna i samma satiriska anda. I Pastoralia står novellen om mannen och kvinnan som arbetar som stenåldersmänniskor i en temapark i en klass för sig. Läs en intervju med Saunders.

3.   Wells TowerEverything ravaged, Everything Burned (Granta Books)

Towers debutsamling slog både kritiker och läsare med häpnad. Den blev utsedd till en av decenniets 100 bästa böcker och Tower blev, lustigt nog, jämförd med både David Foster Wallace och Raymond Carver. Vi tycker nog att han mer påminner om den senare, men att han har en både egen och lite udda röst. Ganska vardagliga men mycket känslomässigt laddade berättelser. Intervju med Wells Tower i Bookslut.

4.   Steven MillhauserWe Others: New and Selected Stories (Knopf)

Egentligen ingen vanlig novellsamling, utan en blandning av gammalt och nytt, men en fantastisk introduktion till Millhausers mycket märklig litterära världar. Han sätt att osäkra gränserna mellan verklighet och fantasi, mellan vakenhet och dröm, är sällsynt suggestivt, oavsett om berättelsen utspelar sig i 1800-talets Wien eller dagens Connecticut. Intervju med Steven Millhauser.

5.   Alice MunroSelected Stories (Vintage Classics)

Visserligen är inte Alice Munro amerikanska, utan kanadensiska, men i sina bästa stunder skriver hon skjortan av de flesta amerikaner, inklusive dem på den här listan. Visserligen har förlaget Atlas gett ut flera böcker av Munro på svenska, men vi tycker att Selected Stories är förstavalet om man ska välja en enda bok av denna ständigt Nobelpristippade novellspecialist. Eller ”Queen Munro”, som hon ibland kallas. Intervju med Munro i Paris Review.

BF

Lämna en kommentar

Under Listor