Etikettarkiv: Allen Ginsberg

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok om husockupanter på Lower East Side, New York, på 90-talet

Ash Thayer
Kill City: Lower East Side Squatters 1992-2000
powerHouse Books

”The punk community taught me that I could take the pain and rage I felt and do something productive with it, involving social activism, music, and artistic expression.”
– Ash Thayer

Idag är Manhattan helt gentrifierat, mark- och bostadspriserna tillhör de högsta i världen, och många tvingas flytta, både personer och lokala butiker. Det gäller även sedan länge Lower East Side på södra Manhattan. Många butiker har slagit igen och ersatts av boutiquer som har namn som låter dyra, som Doyle & Doyle, Alfie Rivington Club och Obsessive Compulsive Cosmetics.

Det känns nästan overkligt att titta i och läsa Kill City som i text och bild berättar om de legendariska husockupationer som genomfördes på Lower East Side ända fram till början av 2000-talet. Bokens författare, Ash Thayer, från Memphis, Tennessee, hade en lite småstrulig tonårstid, hon kallar sig både hardcore och punkare, och kom till New York 1992 för att plugga konst. Hennes dåtida Manhattan liknar inte dagens Manhattan.

I en pressrelease tecknar förlaget powerHouse Books en stämningsbild:

”New York City in the 90s saw the streets of the Lower East Side overrun with derelict buildings, junkies huddled in dark corners, and dealers packing guns. People in desperate need of housing, worn down from waiting for years in line on the low-income housing lists, had been moving in and fixing up city-abandoned buildings since the mid-80s in the LES.”

Foto © Ash Thayer

Thayer hade svårt att få fäste på hyresmarknaden, hon var tvungen att flytta från en lägenhet på Upper East Side och blev sedan avhyst från en bostad i Brooklyn. Av en bekant fick hon vetskap om ett alternativt sätt att bo: squatting. Eller ockupera hus som det heter något otympligare på svenska.

Thayer hamnade i, kanske inte helt av en slump, en ockuperad fastighet där det bodde mycket punkare. Byggnaden kallades See Skwat (C Squat). Thayer påpekar att hennes bok inte alls gör anspråk på att skildra ockupantrörelsen på Lower East Side, hon skildrar i första hand See Skwat, men det fanns samarbeten och en solidaritet mellan ockupanterna i de olika husen och kvarteren.

Konserterna som hölls i källaren lär vara legendariska. Thayer laddar på med namn i förordet, som för att fastställa den musikaliska inriktningen: Crass, Fugazi, Patti Smith, Specials, Hole, Clash, Damned, Bad Brains, Dead Kennedys, Sex Pistols med många fler.

Foto © Ash Thayer

Om man bara bläddrar i boken – fotona är tveklöst bokens huvudnummer – får man intrycket att man arbetade och byggde mycket samt att man bara hängde med varandra. Men trots att byggnaderna ofta var rejält risiga lyckades man skapa trivsamma rum att bo i. Tyvärr är det ganska tunt med bilder från konserter och fester.

Den grundläggande filosofin var D.I.Y. Det kunde vara lite si och så med el och rinnande vatten, när det var ont om pengar letade man reda på mat i containrar. Inte utan stolthet skriver Thayer i förordet: ”Together, my fellow squatters and I crafted a life out of New York City’s throwaways.”

Foto © Ash Thayer

Det verkar inte som om Thayer överhuvudtaget hade några planer på att samla sina foton i en bok. Hon kunde fota mer och mer fritt ju mer hon blev en del av gemenskapen. Men fotona hade en viss praktisk nytta, dels när man höll på med olika byggnationer, dels för att dokumentera att man gjort fastigheter beboeliga, dokumentation som kunde vara väldigt viktig juridiskt.

De juridiska turerna är inte helt enkla att förstå, men ofta är motparten staden New York, som enligt den här berättelsen lät mängder med fastigheter stå oanvända och förfalla samtidigt som väldigt många människor, inte minst ungdomar, saknade tak över huvudet. Vissa ockupationer har för övrigt varit väldigt framgångsrika. Vissa ockupanter lyckades få rätt att ta över fastigheter och bilda kooperativ. Jag hade gärna läst lite mer om den här processen.

Foto © Ash Thayer

Boken består av Ash Thayers förord och foton, som genomgående är okonstlade och intima, en blandning av svartvitt och färg. Den avslutas med en intervju med Thayer, som inte är särskilt märkvärdig. Desto mer läsvärda är de korta texter som några av hennes vänner skrivit, hågkomster av hur slitigt och givande det var under de där åren på 90-talet. Berättelserna ger alls inget romantiserande intryck, även om de handlar mycket om den starka vänskapen och gemenskapen. Precis som många av fotona är de däremot romantiska.

Beer Olympics I, Williamsburg, 1994 © Ash Thayer

Och så har boken en introduktion, författad av pastor Frank Morales, som skriver oerhört initierat om ockupanterna på Lower East Side, som dök upp 1984 under Reagans storhetstid. Morales är själv en veteran som husockupant och verkar kunna varenda detalj i den här rörelsens historia, kanske snarare en rörelse av rörelser. Massor av fakta, även om organisationen, och berättelsen breddas till att omfatta hela New York.

Morales går ännu längre bak i tiden, till 60- och 70-talet, när staden New York var på ruinens brant, när stämningen var vagt apokalyptisk eller kanske lite som i Taxi Driver, desperat och riktningslös, och droger och kriminalitet var ett mycket mer utbrett fenomen än idag. Han berättar om kampen för vettiga bostäder och om slum lords som lät sina fastigheter förfalla eller tände på dem för att få ut försäkringspengar.

Morales berättar även en hel del fina anekdoter, jag kan inte låta bli att citera ett längre stycke, som dessutom fångar hans skarpa New York-stil:

”I assisted and lived in our original squatter ‘mother ship,’ 327 East Eighth Street. Opened up by Scott and Julie, Steve, Cathy and Robin, Kelly, Alan, and Christy, we had hootenannies lead by Michelle Shocked, Ginsberg came by for the occasional reading. Later I lived at 292 East Third, which was to become Bullet Space, liberating that edifice along with co-conspirators Tenesh, the Castrucci brothers, Josh Whalen, and others. But my heart still belonged at Eighth Street, so back I went, moving down the street to 319, originally opened by Mike Shenker and Natasha in 1984. It was home to Jorge Brandon (El Coco que Habla) beloved elder of Nuyorican Poets (where Bimbo Rivas would come each morning with café con leche y pan con mantequilla for him), Rex and Rosemary, Jim the Mosaic Man. Later, after May 1989, when we were forcibly evicted from there (see The Battle of 319 by Seth Tobocman), I moved to the Sunshine Squat on Sixth Street with Fox and Doreen and others, where after a spell I gave my place over to the edgy Pete Missing. Later, into the 90s, I lived at Dos Blockos for a while, finally relocating to 377 East Tenth Street in 2002–The Tenth Door–
where I still reside.”

Visst det är mycket adresser och namn, men Morales verkar också känna alla och ha fenomenala kunskaper. Hans introduktion – han avslutar med uppmaningen ”Squat the World!” – bidrar tveklöst till att göra Kill City till en ännu bättre bok, en fantastisk bok. Förlaget, powerHouse Books i Brooklyn, kan också vara värda att hålla koll på. De ger ut magnifika böcker, inte sällan tunga pjäser och ofta med anknytning till New York.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Recensioner

En av världens mest mytomspunna bokhandlar

”Perhaps the most famous independent bookstore in the world, Shakespeare and Company can feel like something of a literary utopia, where money takes a backseat and generations of writers – Allen Ginsberg, Henry Miller, Anaïs Nin, William Styron, Martin Amis, Zadie Smith, Dave Eggers, among others – have found a Paris home. Chronicling the life of its late owner, the eccentric, irascible, and visionary George Whitman, Bruce Handy meets Shakespeare’s greatest asset in the age of Amazon: Whitman’s daughter, Sylvia.”

Citerat ur ”In a Bookstore in Paris” av Bruce Handy i Vanity Fair, november 2014. En lång vindlande berättelse om den mytomspunna bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, en bokhandel som fortfarande drar besökare från hela världen, inte minst författare. Artikeln, som är lång och välskriven, innehåller även teckningar av interiören.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

”The greatest fuck poem in the English language”

cuntnorton_frontweb_0Dodie Bellamy
Cunt Norton
Les Figues Press, 2013

”I mean that this is the greatest fuck poem in the English language, and it isn’t even a poem.”
– Ur Ariana Reines förord

Ordet ”cunt” även kallat ”the c word” är laddat, förmodligen ett av de mer laddade orden på engelska. Det används oftast nedvärderande om en person som inte lever upp till de manliga måttstockarna. Men det är också ett ord som i linje med l’ecriture feminine har återerövrats och omdefinierats av feminister. Den som äger makten över språket äger också den verkliga makten, alltså måste makten över språket erövras.

Cunt Norton, uppföljaren till hennes omtalade Cunt Ups, gör Dodie Bellamy cunt ups / cut ups av den ärevördiga antologin The Norton Anthology of Poetry, som är full av kanoniserade vita män som Wordsworth, Yeats, Emerson, Pound, Crane, Lowell, Ginsberg, Hughes.

Jag vet inte om man bör kalla Bellamys cunt ups för dikter, men resultatet är lika snuskigt som poetiskt och underhållande. Som Ariana Reies skriver i sitt förord: ”This book made me feel so good I laughed so hard I cried.”

De olika texterna heter ”Cunt Shakespeare”, ”Cunt Milton”, ”Cunt Byron” och så vidare. Bellamy pastischerar (”cunts”) de respektive poeterna, sammanlagt trettiotre, men blandar också in samtida språkbruk.

Ur ”Cunt Chaucer”:

My cock, it / groweth beanshoot harde against thy softe side that / I may on thee ride til sonne rise morning harde. It / is exciting, allas – I am so full of joye and of solas, / hot for thee in thy rental car.

Ur ”Cunt Poe”:

[…] Thou mayest know my  pussy by the / name of Annabel Puppy. Dear Fuck Slug, I fuck / thee with no thought than to love and be loved / by thee, cranberry desire dripping out of my / kingdom by the sea.

Ur ”Cunt Tennyson”:

The woods decay, the woods decay and fall, / tongued where I’ve started to move between thy / ground, a man who comes whilst tilling thy field. / I lie with thee and handle thy clit, my swan, my / cruel immortality. Consume my wet tounge in thy / cave – for thy cunt is the quiet limit of the world.

Bellamy ”cuntar” hela den engelskspråkiga kanon och det är verkligen bitvis så roligt att man skrattar så att man gråter. Men det är inte bara roligt, det är också oerhört skickligt, språkligt och poetiskt. Bitvis är det helt magiskt, väldigt vackert. Hon hade inte kunnat skriva så här om hon inte också älskade The Norton Anthology of Poetry (1975), men hon har också, tror jag, på sätt och vis avväpnat poeterna i den.

Cunt Norton är också en vacker bok – Les Figues Press, Los Angeles, gör ovanligt vackra böcker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

Det har kommit en ny mastig biografi om den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914-1997), kultförklarad många gånger om. Biografin heter Call Me Burroughs: A Life (Twelve) och är skriven av Barry Miles, som var god vän med föremålet för biografin.

Att Noah Cruickshank, som recenserade boken för A.V. Club, inte var riktigt nöjd märks redan i rubriken: ”New William S. Burroughs bio gets lost in minutiae

Och redan i första stycket ännu mer kritik: ”Figuring out just what to include (and what to leave out) may be the most challenging aspect of crafting a biography. In Call Me Burroughs, Barry Miles, a longtime friend of William S. Burroughs, opts to keep everything, creating an overstuffed book that chooses minutiae over insight.”

Cruickshank har i princip inget gott att säga om biografin och avslutar sin recension på elakast tänkbara vis: ”For people looking for an introduction to the man’s life and work, reading his Wikipedia page would save a lot of time.”

Om Cruickshank skriver kort, så tar Peter Schjeldahl i The New Yorker ut svängarna rejält med sin recension: ”The Outlaw”. Han breder ut sig över flera sidor och berättar i princip om Burroughs liv i kronologisk ordning med böckerna – inte minst Junky (1953)Naked Lunch (1959) och Nova Express (1964) – samt de mest dramatiska händelserna som nav, exempelvis när Burroughs under en lek på fyllan sköt hustrun Joan Vollmers i pannan. Stora delar av beat-entouraget passerar naturligtvis revy.

Även om Schjeldahls långrecension är oerhört mycket roligare att läsa än Burroughs Wikipedia-sida, så verkar han inte heller helt imponerad av biografin. Det är som om också han tröttnar efter ett tag:

”The biography, after its eventful start, becomes rather like an odyssey by subway in the confines of Burroughs’s self-absorption, with connecting stops in New York, where he lived, in the late nineteen-seventies, on the Bowery, in the locker room of a former Y.M.C.A., and, returning to the Midwest, in the congenial university town of Lawrence, Kansas, where he spent his last sixteen years, and where he died, of a heart attack, in 1997, at the age of eighty-three. Miles’s always efficient, often elegant prose eases the ride, but a reader’s attention may grow wan for want of sun.”

Schjeldahls fyra sidor långa recension fungerar faktiskt utmärkt som introduktion till Burroughs och han författarskap.

Men i Washington Post är Michael Dirda desto mer positiv i sin recension: ”‘Call Me Burroughs: A Life,’ by Barry Miles”.

Han kallar visserligen indirekt föremålet för biografin för ett creep, men ett litterärt intressant sådant. Dirda uppehåller sig en hel del vid Burroughs stora inflytande: ”Part of the original Beat trinity with his friends Jack Kerouac and Allen Ginsberg, Burroughs subsequently provided inspiration for New Wave and later science fiction writers (notably J.G. Ballard, Samuel R. Delany and William Gibson ), pop artists, punk rockers, libertarians, filmmakers, and cultural and artistic rebels of every stripe.”

Dirda är nästan odelat positiv:

”Miles relates Burroughs’s extraordinary life in an equally extraordinary biography, a mesmerizing page-turner depicting not just a season in hell but an entire lifetime. It is also, to use words seldom associated with its subject, balanced, measured and even-handed.” Och som avslutning kallar han biografin ett ”magisterial work, exactingly researched and fascinating throughout.”

Dirda är också den som skriver mest om Burroughs litterära kvaliteter, och markerar mest avstånd från honom. Han beskrivs både som ömkansvärd och skräckinjagande: ”He often carried a gun, sometimes a hidden derringer, and owned several pistols, shotguns and rifles. At times, he sported a swordstick or kept a switchblade and a can of mace in his pockets. In person he could be punctiliously polite and attentive or just remain unnervingly silent. People found him cold, removed. He did not enjoy a happy life.”

Duncan White i The Telegraph slår i sin recension, ”William S Burroughs: a Life by Barry Miles, review”, tidigt fast att Burroughs är en av vår tids mest mytologiserade författare: ”occult guru; drug-soaked crank; literary genius; dystopian visionary; violent psychopath. No writer of the post-war period has been so thoroughly mythologised. He was Old Bull Lee, El Hombre Invisible and Morphine Minnie. He cut off his own finger, he shot his wife and he took every drug he could find. Skin stretched over his skull, hair side-parted, stiff-postured in his three-piece suit, his unsettling intensity hums in every photographic portrait.”

White tar avstamp i mytologiseringen och låter avmytologiseringen löpa som en röd tråd genom recensionen. Han tycker att Call Me Burroughs: A Life är utmärkt och ger den fyra av fem i betyg.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Sju sjukt sköna selfies tagna av kända författare

Årets ord 2013 blev, som bekant, selfie. En selfie är ett självporträtt, ofta taget med mobil- eller webbkamera och inte sällan via en spegel eller annan reflekterande yta. Det tas galet mycket selfies nuförtiden, men självporträtt är ju inte ett helt nytt påfund. Människan har alltid haft ett behov av att spegla sig och visa upp sig.

Rembrandt var något av en selfie-specialist, och traditionen har sedan dess förvaltats av konstnärer som Vincent van Gogh och Andy Warhol.

Men när det gäller författare är vår egen nationalskald, August Strindberg, ytterst svårslagen. Och det var inga dåliga plåtar han tog.

Moderna författare brottas med att selfie-fenomenet är så typiskt för ungdomskulturen, de inser att de är lite för gamla för selfies, så de brukar göra miner och fåna sig lite. Men Salman Rushdie och Patti Smith ser i alla fall ut att stortrivas i varandras sällskap.

                                                                                         [photo via]

Allen Ginsberg kör den lite mer osminkade varianten, en klassiker rakt framifrån i spegeln.

                                                                                                          [photo via]

Neil Gaiman använder också spegel, men en lite mer elegant stil och genomtänkt komposition.

                                                                                 [photo via]

George Saunders, den älskvärde novellisten, ser ovanligt sammanbiten ut när han försöker skapa en oändlig regress av självporträtt.

                                                                                                 [photo via]

Speglar får också en stilig Emma Straub på lekhumör.

                                                                                                           [photo via]

Och sist och slutligen, Tao Lin, en av de författare som kanske mest skriver om och använder sig av sociala medier. Ett klassiskt crazysmajl.

                                                                                                         [photo via]

I ett kommande inlägg ska vi skriva om shelfies, som vi tycker är lite roligare än selfies. Shelfies är foton tagna av valda delar av den egna bokhyllan. Det är ju också självbespeglande, men det behöver inte vara så att vi lever i en ovanligt narcissistisk tidsålder. Det kanske bara finns ovanligt många behändiga kameror och sällsynt goda möjligheter att sprida foton.

Läs mer om selfien och dess ursprung: ”Keep smiling. For the origins of the selfie, look to the dandy

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Kan ettåringen The American Reader utmana Paris Review och New Yorker?

För ganska precis ett år sedan lanserades litteraturtidskriften The American Reader. Genast markerade man att man med sin blandning av kritik, intervjuer, essäer och fiktion tänkte utmana de bästa etablerade amerikanska tidskrifterna. Man vill placera litteraturen i fokus för den intellektuella debatten, hävdar man anspråkslöst. The American Reader representerar nästa generation amerikansk litteratur och kritik, påstår man också.

Att lansera en tidskrift av det här slaget låter kanske inte så märkvärdigt, men året var 2012 och man kan inte låta bli att undra var tidskriftens grundare, Uzomaka Maduka och Jac Mullen, hittade sitt riskvilliga kapital. The American Reader är inte bara en ganska smal och ”prententiös” litteraturtidskrift, den är glossig och exklusiv och ges ut månadsvis på gammalt hederligt papper.

Det bidrar till att man gillar The American Reader, som naturligtvis finns i digital form också, lite extra. Det har nog också bidragit till att hyllningarna det första året varit så oerhört positiva. The American Reader har utsetts till en ny Paris Review och en ny New Yorker, fast för en lite yngre och hippare publik.
Vi har bara läst nätupplagan och redan den är verkligen imponerande – från jubileumsnumret lägger man upp Dagmara Kraus jazziga och förtvivlade dikt Gloomerang, ”The Cosmology of Serialized Television” är ett mindre måste om man är det minsta intresserad av fenomenet teveserier och det stående dagliga inslaget ”This Day in ‘Lettres'” är rentav vanebildande.

Det senare går ut på att man publicerar brev från kända författare varje dag, samma datum som de ursprungligen skickades på, exempelvis ett brev från T.S. Eliot till Ezra Pound, ett från William Burroughs till Allen Ginsberg och ett från Franz Kafka till Felice Bauer. The American Reader diskriminerar vare sig modernister eller postmodernister, det är en påhittig och hungrig tidskrift.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar