Etikettarkiv: Alt Lit

Intervju: Anna Axfors om skrivandet och poesin

17_small

Det har talats en hel del om dansk poesi den senaste tiden. Det har talats om ”den etiska generationen” och en boom för ung dansk poesi – poeter som Asta Olivia Nordenhof (dikt), Theis Ørntoft (dikt), Maja Lee Langvad (dikt), Amalie Smith (dikt) med många flera. Och som grädde på moset, eller lök på laxen, kom det ut en väldigt bra antologi med ung dansk poesi: Nervsystem – ung dansk poesi (recension).

Nervsystem

Det var bara en tidsfråga innan frågan skulle väckas: Varför kommer det ut så mycket ny bra ung lyrik i Danmark medan återväxten är så skral i Sverige? Den som stack ut hakan tydligast var poeten Anna Axfors. I två debattartiklar (här och här) hävdade hon bland annat att de stora förlagen inte tog sitt ansvar och att det finns en brist på mångfald i den svenska samtidspoesin. Hon hävdade att klassfrågan är viktig.

Och därmed var sommarens poesidebatt i full gång, en rad etablerade poeter, utgivna på stora förlag, tillrättavisade Anna Axfors, men det var också många som höll med henne. Axfors är dessutom helt aktuell med en chapbook, Veckan innan, ett dikthäfte utgivet av det norska indieförlaget AFV Press (intervju med förläggaren Kenneth Pettersen).

photo2.jpg

AVF Press startades delvis inspirerat av den rörelse som kallas Alt Lit. Utan att vilja etikettera Axfors poesi som Alt Lit, tycker jag att det är värt att göra en jämförelse. Kenneth Goldsmith skrev en bra och uppskattande artikel i New Yorker om antologin YOLO Pages och Alt Lit. I den hävdar han bland annat att riktningen är “an online writing community that emerged in 2011 and harnesses the casual affect and jagged stylistics of social media as the basis of their works — poems, stories, novels, tweets, and status updates.”

Sedan skriver han mer om stilen: “The poems and stories, published on blogs and Twitter feeds, are usually written in the Internet vernacular of lowercase letters, inverted punctuation, abundant typos, and bad grammar. […] Alt Lit tends to use emo-heavy, homespun language, bearing the urgency and candor of a status update; no sentiment is too trite to be repurposed as poetry.”

De här beskrivningarna passar ganska bra in på Anna Axfors dikter (dikt) och jag tycker att de passar ganska bra in på andra poeter som ges ut av AVF-Press, exempelvis Hanna Rajs Lundström, Caspar Eric, Tom W-O Silkeberg (dikt) och Elis Burrau (dikt).

Beskrivningarna stämmer väldigt väl in på de dikter som drottningen av Alt Lit, Mira Gonzalez skriver (dikt), avväpnande, självutlämnande, pendlande mellan förintande självironi och hybris och, inte minst, humoristiska. Det funkar som beskrivning av Axfors poesi.

Dikterna kan ge ett obearbetat intryck, men sannolikt är de lika genomarbetade som mer konventionella dikter, men det är inte meningen att det ska synas. Alt Lit-poesi är påverkad av social medier, men den påminner också en hel del om texter till popmusik.

Vi fick möjlighet att ställa några frågor till Anna Axfors. Hon har dessutom haft vänligheten att göra en Spotify-lista: Anna Axfors – Veckan innan

Skulle du kunna berätta om hur du började skriva och vad skrivandet betyder för dig idag?

– Det började jag med när jag var liten. Det betyder mycket för mig eftersom jag lagt ner mycket tid och energi på det och det kommer jag fortsätta göra. Det går inte att sluta när man väl börjat liksom.

Förutom några populärkulturella referenser, till Broder Daniel, Carola, Weeknd och Iggy Azalea, så har du med två citat av Clarice Lispector, ett i början och ett i slutet. Betyder hon mycket för dig?

– Hon betyder inte speciellt mycket, jag har inte läst jättemycket av henne men det jag läst har varit inspirerande. Hennes noveller är i min mening perfekta och Levande vatten som citaten kommer ifrån är en bok med ett medvetandeflöde som nästan är galet men samtidigt mänskligt, dvs normalt. Så vill jag skriva.

Om du träffade en femtioårig man som diggade Hjalmar Gullberg och Birger Sjöberg, hur skulle du beskriva Veckan innan för honom?

– Jag skulle troligtvis säga att det inte är en riktig bok, eftersom jag har svårt att stå upp för att det jag gör är på riktigt om det till synes inte ser ut så. Min bok ser ju inte ut som en riktig bok varken till formen eller innehållet, och jag tycker att det är en riktig bok men vet inte hur jag skulle förklara det för nån som inte fattar. Men femtioåriga män som gillar Hjalmar Gullberg kanske fattar mer än vad man tror.

Veckan innan fick en fin recension på bloggen Bernur (sällsynt välskrivna recensioner). Den beskrivs som märklig, men på ett positivt sätt. Den beskrivs också som spontan och lös i konturerna, dikterna jämförs med dem Stig Larsson skrev på 80-talet. Den avslutas med påståendet att det du gör är något helt annorlunda och något som saknas. Vad tycker du om den här och andra recensioner?

– Jag är van vid den sortens omdöme, ”jag gillar det men vet inte varför” typ. Jag tror det är för att det har kvalitet men ser inte ut som kvalitativa saker (dikter) ska göra. Då blir man väl förvirrad (positivt eller negativt). Sen skriver jag med en röst som inte är särskilt sansad, för mig är det också att berätta en historia. Att berättelsen kan ligga i hur man berättar, inte bara vad.

– Jag tror att mina karaktärers naivitet ibland misstas för min naivitet. Och kanske med rätta. Men då värjer man sig, om man inte vet hur pass mycket kontroll författaren har, hur pass mycket integritet och distans. Och det är en svår balans, men jag tror jag har lagom av allt.

Man skulle kunna tolka vissa dikter som samhällskritiska, exempelvis en väldigt rolig dikt som delvis handlar om att samla på Åhléns-poäng. Strävar du efter någon form av samhällskritik?

– Jag har inte haft någon politisk agenda men är samhällskritisk i mig själv så då blir det jag skriver samhällskritiskt. Jag älskar rättvisa, även fast det är ett tråkigt ord. Jag har aldrig fattat varför vissa ska vara fattiga och andra rika till exempel. Jag har aldrig haft mycket pengar, verkligen inte nån fattig barndom heller men sen jag växte upp har jag aldrig gått på stan och känt att jag kan köpa grejer utan det har i så fall varit en ekonomisk uppoffring.

– Men för ett år sen fick jag mitt första heltidsjobb (24 år gammal) och plötsligt hade jag råd med grejer. Jag hade egentligen tänkt spara pengar så jag kunde sluta jobba sen och åka till Indien och skriva en massa som Carina Rydberg gör i Den högsta kasten, men att köpa saker var så kul så jag la mina pengar på det. Eftersom jag skriver samtidigt som jag lever så kom Veckan innan att handla ganska mycket om shopping. Jag tycker inte att poeter bör vara någonting, förutom sanna mot sig själva. Jag har svårt att se hur en bra dikt inte skulle vara samhällskritisk på något sätt, men det finns säkert.

Du är även aktuell som debattör. Du har debatterat ung dansk respektive ung svensk lyrik, särskilt avseende de stora förlagens agerande i Danmark och Sverige. Skulle du kunna sammanfatta dina viktigaste poänger.

– Samtiden går miste om sin samtidslyrik, i Sverige i alla fall. Den skrivs, men de stora förlagen ger inte ut den, de satsar inte på debutanter och knappt på etablerade poeter heller. Små förlag ger ut men de får ingen uppmärksamhet. Detta skapar ett tråkigt litterärt klimat som jag tror också får som konsekvens att nya poeter inte sporras och bara folk som aktivt söker upp poesin nås av den.

– Jag jämför med dansk lyrik därför att poesi är oerhört populärt i Danmark just nu och även de svenska förlagen översätter den. Jag säger inte att svensk poesi måste vara exakt som i Danmark, eller att den befintliga estetiken ska ersättas på något sätt, bara kompletteras. Om vi vill ha en ”poesiboom” här också så går det nog att ordna. Men vi kanske inte vill ha en poesiboom?

– De etablerade skribenter som uttalat sig i debatten verkar nöjda, de tycker att vi som vill bli utgivna av stora förlag ”klagar” fast de själv är utgivna på stora förlag. Nya grejer trycker på men portarna till både storförlag och offentlighet är stängda. Förutom att det är tragiskt så är det också ganska intressant. Varför måste rådande normer omhuldas, makten skyddas till varje pris? Är poesin så skör, tål den ingen konkurrens alls?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Intervjuer

Veckans dikt 36: ”a poem written by a bear” av Tao Lin

let me go eat some salmon

why are there coke cans in the river

what if i wore a bullet proof vest during hunting season

i’m a bear; i walk in the forest and look at the river and the river is cold

i saw campers today and they ran away and i was alone and i destroyed their tent

let me go scratch my paw on a tree

let me go eat a salmon

last night i cried onto my salmon

the salmon was sad but it still wanted to live

it wanted to swim and be sad and i ate it under moonlight

i saw a moose scream the other day

it screamed quietly under a tree

i felt embarrassed and sad and i thought, ‘oh, no; oh god, oh my god’

sometimes i climb a tree and sit there and sing very quietly

sometimes i want to go to a shopping mall and chase the humans and claw them

i’ll ride the moose into the shopping mall and ram the humans

the moose and i will ride the escalator and i will hug the moose and the moose and i will cry

i will eat the moose

i don’t care

i will scream and throw the bubblegum machine from the second floor to the first floor

i felt compassion for the salmon and now i don’t care anymore

i’ll walk into a parking lot and chase a large human and hug the human and cry

i’ll walk into a house at night and push the humans off the bed

i’ll stare at the bed and i’ll feel fake

 

Tao Lin

© Tao Lin

Ett stort tack till Tao Lin som låtit oss publicera den här dikten, hämtad från this emotion was a little e-book. Lin betraktas som en av förgrundsgestalterna inom så kallad Alt Lit, men det begreppet är ett trubbigt verktyg för att beskriva hans produktion. Den omfattar flera diktböcker och en rad prosaböcker, varav två är översatta till svenska: Sno kläder på American Apparel (Bakhåll) och Noll vänner (Carl Lindsten)

Taipei

Vi rekommenderar varmt delvis självbiografiska romanen Taipei (Cannongate), en egensinnig och gripande kärleks- och generationsroman, vars ton på en och samma gång är som avtrubbad och besatt. Via den här länken hittar du novellen ”Sasquatch” och Tao Lins uppmärksammade essä ”Does the Novel Have a Future? The Answer Is In This Essay!” (2011).  Han driver även det lilla oberoende förlaget Muumuu House.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

litterära termer 33: weird twitter

”It is impossible to define Weird Twitter just as it is impossible to define any artistic movement, and yes I do consider Weird Twitter an artistic movement. […] Weird Twitter is not traditional comedy. Weird Twitter isn’t about ‘What’s the deal with …’ observational humor; Weird Twitter isn’t one-liners about politicians and celebrities; Weird Twitter isn’t in-joke references of current trends. Weird Twitter is absurd, subversive, and often keenly self-aware. Weird Twitter’s jokes are as much about form – niche, brief, Internet-speak – as they are about content.”

Citerat ur ”A Survey of The Best and Weirdest of Weird Twitter” av Brenden Gallagher, Complex 16 juli 2014. En översiktlig artikel om weird twitter med rader av tips på personer och konton att följa. Vi rekommenderar lord crunkington III: @postcrunk, tom hank: @TomHankThatsMe och Patricia Lockwood: @TriciaLockwood Och så rekommenderar vi, varmt, den unika antologin the yolo pages (Boost House), som förutom weird twitter täcker in alt lit och flarf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Veckans dikt 13: ”last night i cried for no discernible reason” av Mira Gonzalez

 

last night i cried for no discernible reason
in an apartment that doesn’t belong to me
in front of a person who also doesn’t belong to me
(because people can’t own other people)

i say that i don’t like owning things
but i’m not sure if that’s entirely accurate

i used to only cry alone
i have cried more in front of people in the last 6 months
than in the last 5 years of my life combined
probably…

crying seems funny, to me

i am on a very crowded train
passing grand central station
it is 9:01AM and i am officially late for work

i am late for work because i slept 15 minutes past my alarm
then i had sex
then i stopped for coffee

i am late to work every day
when you’re an intern nobody cares what you do

the main thing I am learning at my internship
is how to look busy when i’m not doing anything
also, i am very good at making photocopies now
and putting labels on things

today i got an email from a woman in human resources
she was upset because i haven’t gone to any of the ‘intern events’
because the ‘intern events’ count as your lunch break
and i want to eat lunch alone
i have become very good at avoiding other interns

at 5pm i will take a crowded train to my second job
at my second job i have learned how to answer phones
and transfer calls to the appropriate extensions
and smile at people
and bring people coffee
and call the car service
and process fed ex packages

today my brother emailed me while having a good drug experience
i want to have fun when i take drugs
but it’s difficult, sometimes

also, i want to lose 20 pounds
but i think that is an unrealistic goal
considering i don’t exercise
and my diet is terrible
and i am unmotivated

i think i would like to go to mexico and just hang out for a while
my dad says I have 50 cousins in mexico but i have never met them

would they let me leave work early
if i got hit by a car but wasn’t seriously injured

 

Mira Gonzalez

© Mira Gonzalez

Ett varm tack till Mira Gonzalez för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur Miras debutbok i will never be beautiful enough to make us beautiful together (Sorry House, 2013), som just har kommit ut i en andra upplaga. På hennes Tumblr läser vi att man kan beställa direkt från henne: ”paypal $15 to miraLgonzalez [at] gmail (+$3 for anywhere outside of the united states)”.

Gonzalez, född 1992, har en minst lika hög närvaro på nätet som Tao Lin och förtjänar säkert epitetet prinsessan av av Alt Lit, men eftersom Alt Lit är ett så vittförgrenat begrepp, som snarare kopplar samman olika fenomen genom familjelikhet, så rekommenderar vi den här artikeln, Depthless Psychology: The flatness of Mira Gonzalez’s poetry, och den här intervjun som Sheila Heti gjorde med Gonzalez på The Believers blogg, i den underbara serien What Would Twitter Do?

Intervjun handlar naturligtvis en hel del om Twitter och där hittar du också @miragonz, sedan @miraunedited skrotades i våras, Mira Gonzalez enda allmänt kända Twitter-konto. Om man vore tvungen att sammanfatta karaktären på hennes tweets med två ord – brutalt uppriktiga.

Vissa hävdar att Twitter-flödet påminner om hennes dikter, vi tycker att dikterna står helt i en klass för sig. Vissa tycker att de är stötande. Troligen beror det på att de ibland handlar om sex, droger och om att vara deprimerad, och på deras uppriktighet och deras flatness (se ovan).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Ny poesiantologi från boosthouse: ”the yolo pages”

photo2.jpg

”The new poetry looks nothing like the poetry you see (but don’t read) drizzled across the pages of The New Yorker.”
– Kenneth Goldsmith

Det här är ingen recension, det är en (varm) rekommendation av en ny antologi: the yolo pages (boosthouse). Den samlar texter, mest poesi men också en del kortprosa,, av över 50 ”poeter” och ”författare” som skriver så kallad ”alt lit” eller ”internetpoesi”. Citationstecknen behövs eftersom de medverkandes identiteter som konventionella poeter och författare inte är glasklara, eftersom alt lit och internetpoesi är väldigt vida begrepp.

Medverkar i antologin gör såväl boosthouse-kollektivets informella ledare, Steve Roggenbuck, som Tao Lin, alt lit-scenens kanske mest kända namn. Han kommer förövrigt ut med två böcker på svenska i höst, romanen Sno kläder på American Apparel (Bakhåll) och den självbiografisk diktsamlingen Noll vänner (Carl Lindsten Bokförlag). Att både Roggenbuck och Tao Lin samlas under etiketten alt lit är ett så bra exempel som något på dess mångsidighet och motsägelser. Den förre är väldigt yolo (you only lives ones), hans främsta förebild är också Walt Whitman, medan den senare snarare är en världsfrånvänd melankoliker.

De andra medverkande är: adefisayo adeyeye, beach sloth, gabby bess, liz bowen, melissa broder, jos charles, richard chiem, santino dela, brian ecklund, pancho espinosa, joshua espinoza, catalina gallagher, cean gamalinda, james ganas, cassandra gillig, amelia gillis, lara glenum, philip gordon, tom hank, michael hessel-mial, @horse_ebooks, brett elizabeth jenkins, raymond johnson, kenji khozoei, ji yoon lee, tao lin, cayla lockwood, patricia lockwood, carrie lorig, sharon mesmer, stephen michael mcdowell, luna miguel, k. silem mohammad, moon temple, ashley opheim, anthony peregrine, @postcrunk, john rogers, amy saul-zerby, bob schofield, lk shaw, angela shier, bianca shipton, alexandra simone, andrew w.k., russ woods, dylan york, och boosthouse-teamet: joseph kendrick, steve roggenbuck, e.e. scott, rachel younghans, och charlie the dog emeritus.

Det säger sig själv att det är svårt att generalisera om en antologi av det här slaget, men de flesta medverkande är ganska unga och det handlar bara undantagsvis om poesi (och kortprosa) som den vanligtvis presenteras och ser ut, men desto mer om tweets, visuella dikter, foton av handskrivna texter och posters och snapchats. Man kan väl kalla det internetpoesi (med rötterna i postmodern avantgardism), eftersom hela estetiken och stilistiken hämtar inspiration från internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. De medverkande är verksamma på flera olika plattformar: bloggar, hemsidor, facebook, twitter, tumblr, instagram, soundcloud, youtube.

the yoloo pages är väldigt engagerande, inspirerande och, inte minst, underhållande – mycket, men inte allt präglas av yolo-andans livsbejakande och progressiva naivism (inte naivitet). Boken rekommenderas som sagt mycket varmt, den kostar typ en hundring och kan beställas direkt från boosthouse. För en tid sedan länkade vi till en fantastisk artikel av Kenneth Goldsmith i The New Yorker, för att vi tyckte att den så väl och initierat beskrev den här amerikanska litterära rörelsen, dess anda, kännetecken och mångsidighet. Artikeln heter ”If Walt Whitman Vlogged” och är full med länkar som leder dig vidare till olika delar av en den mycket vitala alt lit–scenen.

Ola Wihlke

   this book is dog approved !!! u can order a copy of the yolo pages at boost-house.com

charlie

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Veckans dikt 9: ”exit house Sobieski sob story” av Bunny Rogers

 
Purple curtains part and im crying a river
That leads to your bedroom
I am jealous and it makes me ugly
I am ugly inside and if it is not yet obvious
it is only a matter of time before it overtakes the exterior
Because I deserve it
How do u rid yourself of evil because I am miserable
Obviously u have a better grasp on things
On managing hatred
You will be okay
You are good, you started good
There are people that will always be good
And people that will always be bad
There are good people that go bad but they go back and forth
Because it’s fun, and they are good
They deserve to have fun
Regardless, they will make it to heaven
There are bad people that go good
But that’s a very black and white commitment
and I’m happy for them but it’s not for me
Me I am bad
And this is how it is
Resistance and yes corruption
This is wat destroys beauty
Its not always something
On or off, All we know is theres a wagon

 

Bunny Rogers

© Bunny Rogers

När man börjar läsa den amerikanska konstnären och författaren Bunny Rogers dikter blir man frestad att sortera in hennes dikter under etiketten Alt Lit, men ju mer man läser av och om henne desto mindre rimligt verkar det. Rogers är performancekonstnär och har format sin egensinniga persona och estetik online (twitter, tumblr, facebook, sajt), känner man till lite mer tillför det väldigt mycket till upplevelsen av dikterna.

Dikterna är mörka och vackra utan att vara konstfulla, och gränserna mellan välbehag och obehag är porösa. Ett bärande tema är förlusten och övertygelsen om att sorgen inte är en process, något som är övergående, snarare ett existentiellt tillstånd. Det är nog inte helt fel att placera in dem i en europeisk tradition, jag associerar både till Baudelaires dekadens och Schopenhauers radikala pessimism.

Ett tips är att besöka ”Bunny Rogers Works Index” och läsa ”Currently Crushing On: Bunny Rogers”. Rogers är också fantastisk som uppläsare – många YouTube-klipp har tyvärr lite dålig ljudkvalitet – och hon har turnerat i Nordamerika och gjort mängder med uppläsningar ur nyutkomna Cunny Poem Vol. 1.

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

”Make something beautiful before you are dead!”

”What does it mean to be an Internet poet? Since 2010, Steve Roggenbuck, a twenty-six-year-old who lives in rural Maine, has been producing poetry that is made, distributed, and viewed almost exclusively on the Web, taking the form of tweets, Facebook posts, YouTube videos, and image macros. He became best known for a series of videos that are a mix of Walt Whitman and Ryan Trecartin, showing Roggenbuck either in bare apartments or out in the forest, manically improvising poems that celebrate the cosmos and our place in it. In one video, he screams at a gray sky, “Make something beautiful before you are dead… Maybe you should stand in the rain! You’re alive right now!” But this ain’t no tree-hugger or Iron John. There’s an intensity and an edge to his work, verging on violence, which is at once terrifying, hypnotic, and completely moving.”

Vi kan inte nog understryka hur bra vi tycker att Kenneth Goldsmiths bloggginlägg ”If Walt Whitman Vlogged”, som lades upp på Page-Turner igår. Det är en väldigt generös och initierad presentation av ”internetpoeten” Steve Roggenbuck och andra verksamma inom så kallad Alt Lit. Goldsmith pepprar sitt blogginlägg med länkar till videos och refererar till andra verk inom Alt Lit, som den helt aktuella antologin The YOLO Pages (Boost House):

”This month, Roggenbuck’s publishing collective, Boost House, has released the first English-language paperbound anthology of Alt Lit and its siblings weird Twitter (a group of writers who abuse the platform’s hundred-and-forty-character conventions) and Flarf (an early Internet poetry movement). “The YOLO Pages” (YOLO means “you only live once”) feels like the Internet itself, jammed with screen caps of Twitter updates, image macros, and Photoshopped collages that appear between lineated verse, short stories, and blog entries. It’s a wide-ranging anthology of fifty writers, bringing together promising young poets like Luna Miguel and Cassandra Gillig and more established figures like Tao LinPatricia Lockwood, and K. Silem Mohammad.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar