Etikettarkiv: Alvin Lustig

Intervju med formgivaren Håkan Liljemärker om bokomslag

I en serie tänker vi intervjua designers som gör bokomslag, och lyfta fram några av deras arbeten som vi tycker särskilt mycket om. I den förra och första intervjun ställde vi frågor till Sara R. Acedo, i intervjuseriens andra del har vi ställt frågor till Håkan Liljemärker, en annan svensk formgivare med en stor och varierad produktion bakom sig.

Kan du berätta lite om din bakgrund, om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på bokomslag. Jag tror att många är nyfikna på det, exempelvis om det finns en särskild utbildning med den inriktningen.

– Jag växte upp vid ett lantbruk på Söderslätt. med mamma och mormor som arbetade med hushållet, på gården, i trädgården, i anställningar, i föreningar… samtidigt som det målades, vävdes, syddes, snickrades och arbetades med keramik. Det var inte så mycket snack men det var väldigt mycket verkstad. Och man var involverad i det mesta som hände. Just då hade jag inte några speciella tankar eller drömmar om framtiden men det visade sig vara den bästa ”utbildning” jag kunde få.

– Det var först efter tre år på naturlinjen som jag fick veta att det fanns en utbildning för art directors och grafiska formgivare i Sverige. Efter två år kom jag in på RMI-Berghs och flyttade till Stockholm. Ena dagen vetefält, nästa betonghus, gallerier, museer, biografer och elever som ville samma sak som jag. Och undervisning av Lars E Pettersson, Christer Jonsson, Gabor Palotai, CF Hultenheim… det var bara att ta in så mycket det gick.

– Därefter frilans, egen byrå och sen som AD på Rönnberg McCann, som blev Storåkers. I den där världen fanns det resurser och lyxen att få jobba med de bästa fotograferna, illustratörerna, skribenterna, regissörerna, bildbehandlarna, osv. En ovärderlig utbildning.

– När jag slutade på byrån efter åtta år satte jag mig i en källarrum med gratishyra för att leka, tänka och komma fram till något. Tre månader senare kom formgivaren Victoria Bergmark ner för trapporna och frågade om jag ville göra ett bokomslag till De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. Jag sa, ja.

Vilka funktioner tycker du att bokomslag fyller eller bör fylla?

– Det ska ställa en fråga som du måste ta ställning till. Och det ska påstå att den här boken måste du läsa, det här är en speciell bok därför att… Den kostar 239 kr, det är en bråkdel av dess verkliga värde. Förutsättningarna för att lyckas med det här är att alla inblandade är engagerade och har ett genuint intresse för utformning och har tillit till läsaren istället för till staplar och diagram. Om inte, så frånsäger du dig ditt ansvar.

– Som producent måste du våga stå ett steg framför annars är det genant och du blir i längden ointressant. Det är inte logiskt att kategorisera om känslor, stämningar och smak. De är i ständig rörelse och man kommer alltid ligga hopplöst efter i slutsatserna. Om det ens går att göra några sanna sådana. Tänk om Vivienne Westwood hade rådfrågat londonborna i början på 70-talet hur hennes kollektion skulle se ut?

Skiljer sig bokomslag från annan grafisk design? Ställs det särskild krav på bokomslag?

– Det är två hopplösa frågor. För mig är de helt ointressanta. Det finns bara tråkiga svar på dem som exponeringstillfälle, yta, frekvens, ekonomi, miljö och igenkänning. Vänd på frågan istället – vad är det för likheter mellan bokformgivning och annan grafisk design? Det är det jag är nyfiken på.

– Hur kan jag använda en asylansökans formgivning eller en skruvförpacknings design till ett omslag. Eller ett logotype-uttryck för att visualisera misslyckandet med EU. Till Björn Elmbrants bok Det skulle bli så bra gjorde jag en logotype som visualiserade titeln – jag funderade ett tag på om jag skulle varumärkesskydda den – och det var den enda bilden som fanns på omslaget. På Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land vred jag svenska flaggan fyrtiofem grader så att det bildade ett kors, inget mer.

unnamed

– Det här är idébaserade formspråk som är lånade från bl.a reklamvärlden. Det är naturligt att söka strukturer, hitta skiljelinjer och leta svar i det, men det är precis det motsatta, krockar, mix, fel, det omaka, som är intressant. Jag har jobbat med företagsprofilering, printreklam, filmgrafik, förpackningsdesign och det är samma sak där. Den enda stora skillnaden för mig som bokformgivare är att jag arbetar med förläggare, redaktörer, författare och litteratur. Man måste tycka om det.

unnamed (6)

Jag tycker att det är ganska sällsynt med roliga bokomslag, till och med kvicka bokomslag. Är det vanskligt med humor och bokomslag?

– Intressant reflektion! Jag tror att du har rätt. Det handlar förmodligen i de flesta fall om att författare inte vill riskera att framställas som allt för lättsamma. Inte sagt att det alltid är författarens åsikt. Humor har inte samma cred i litteraturvärlden. Sen ska man inte bortse från att humor är svårt och kan uppfattas på så många olika sätt. Och inte alls.

unnamed (1)

Har du någon filosofi eller några principer eller tumregler eller ritualer som du försöker följa?

– Principen är: Glöm allt och börja om – varje gång. Ingen återvinning. Gör jag det, har jag möjligheten att bli överraskad. Det är den viktigaste belöningen jag kan få. Filosofin är: Du har ingen aning (snodd från min son). Bara att säga det gör mig lugn. Och det känns ärligare och öppnare att börja ett arbete så. Till skillnad från just regler som ger sken av att hjälpa men bara blåser dig. När det kärvar så är det helt andra saker än regler som tar mig vidare.

– Det här är ingen uttänkt strategi utan mer min sammanfattning av hur jag fungerar bäst i mitt arbete. För mig är det roligare, och därmed viktigare, att inte veta var jag landar. Det tvingar mig att vara mer uppmärksam och ger mig chansen att se när jag träffar, eller när misstaget träffar – det är ännu bättre.

– De första åren hade jag en regel: att aldrig använda samma teknik två gånger. Lite omvänd Dogma 95 över det. Lärande och prövande.

Arbetet verkar vanligtvis börja med att man först läser den bok man ska göra ett omslag till. Skulle du kunna beskriva den kreativa processen lite kortfattat?

– Jag skaffar mig den information som jag tror att jag behöver. Den baserar sig bara vad som roar eller stör mig. Det kan gälla vad som skiljer Porsche modell 912 från 912E, vilket årtal författaren togs in på mentalsjukhus, exakt hur mycket av Blanches ben som amputerades och satt hon verkligen i en trälåda med hjul. Djur är ofta med, på ett allvarligt sätt.

– Jag försöker att inte skissa för mycket innan jag vet vad jag ska göra. Ögonen blir uttråkade. Det är viktigare att leta efter företeelser – de har oftast inte alls med berättelsen att göra – som öppnar upp för en idé eller komposition. När jag väl har hittat den där skärvan då handlar resten om hantverk.

– Norman Maneas bok Huliganens återkomst berättar om hans liv som barn i koncentrationsläger, uppväxten och hur han sen lämnar sin familj i Rumänien och flyttar till New York. Manea är högintellektuell med tunga utbildningar och honors i drivor. Hans böcker är ingen lek. Jag var tvungen att hitta en lättare ingång men behålla statusen. När perspektivtanken kom upp kopplade jag den direkt till en scen som fastnat där Maneas mor spänner fast honom vid köksbordsbenet med en livrem. Kattperspektivet gör att bilden är blir lättare att ta till sig. Så jag dukade upp köksbordet och spände fast nallen med livrem.

unnamed (2)

Du har gjort omslagen till Dagermans böcker, skulle du kunna beskriva tanken med dem? Tänker du på ett speciellt sätt när du gör omslag till klassiker?

– Jag hade sparat en bild som var konstigt beskuren med en man placerad framför en vägg och som jag tyckte var komisk och skönt avig. Jag såg direkt värdet av att kunna använda Dagerman i en liknande komposition. Han kunde själv vara med och hålla på med sitt och jag fick ha bilder på väggen bakom. Det blev som ett arbetsrum. Så ramen för serien var klar när jag hittade bilden. Sen var det bara att läsa och försöka få omslagen så värdiga Stig Dagermans texter som det var möjligt. Han är ju allvarlig och till stora delar mörk i sitt berättande och det ville jag inte väja för – det hade känts som ett svek – och den lite fria kompositionen kompenserar så att omslagen inte blir för tunga.

unnamed (3)

– Nej, jag läser för att få en känsla. Är den känslan död utgår jag från det, är den dans utgår jag från det. Det kan vara en upprymdhet som i fallet med Norstedts nyutgivning av P O Enquists texter. Speciellt Nedstörtad ängel. Efter att jag läst den så var jag i lite av ett rus. Texterna kändes viktiga och jag ville forma en värdighet och äkthet. Av någon anledning, som jag inte minns, dök Hitchcock upp. Jag har alltid fängslats av hans idé att själv figurera i sina produktioner. Han blandade lekfullhet med klass och mystik på ett respektlöst sätt. Det har faktiskt intresserat mig mer än hans filmer. P O:s profil i vitt gör också att omslagen andas lite lättare. Jag tycker om att det blev ett formsamtal över tid.

unnamed (4)

– Stefan Zweigs Världen av i dag, förstås. Det omslaget bär väldigt mycket av en ”traditionell” klassikers stämning med dova färger och guld, nästan som en karikatyr, men bryts tvärt av med humor i den helt obefogade upprepningen av porträttbilder där han nyfiket tittar runt på sig själv med sin stora mustasch och små stirrande ögon. Bildkartan fanns redan så idén låg där på bordet när jag kom till Ersatz. Vi frågade oss: Är det här roligt? Ja, det är det!

unnamed (5)

Kan du nämna några omslag, svenska eller utländska, som närmar sig det perfekta? Kan du nämna några formgivare som du uppskattar och vad du tycker att de är särskilt bra på?

– Titta på Harvill Seckers utgåva av Haruki Murakamis 1Q84, formgiven av Stefanie Posavec, 2011. Första gången jag såg omslaget så tänkte jag – oj, jag måste tänka om, eller kanske göra något annat. Jag reflekterade inte över omslaget som bra eller perfekt utan bara över att jag blev orolig. När jag som 18-åring läste Hemingways Edens lustgård eller såg Krzysztof Kieślowskis Frihet – den blå filmen 1993 eller när Rachel Whitereads samma år visade House, en avgjutning av ett hus, kände jag samma sak.

MemoryPalace_slides17

Paul Rand, Yusaku Kamekura, Alvin Lustig, Ikko Tanaka, Aleksandr Rodtjenko, Shigeo Fukuda. De vände upp och ner på det givna. Paul Rand illustrerade barnböcker samtidigt som han formgav IBMs grafiska profil och du kan se att att det är samma formspråk. Han lekte på fullt allvar, med både stora och små. Det här är en YouTube-klipp där Steve Jobs pratar om Paul Rand.

– 2012 visade 21_21 Design Sight i Tokyo en del av Ikko Tanakas produktion. Det var såklart otroligt att se Issey Miyake-kollektionerna och Irving Penn-samarbeten, böckerna och affischerna, men efter två timmar på utställningen så var det ändå själva stämningen i rummet som jag bar med mig. Så många olika uttrycksformer i olika tekniker och skepnader utförda av samma person. Trots positionen fegade Tanaka aldrig.

– Jag vill bara tillägga eftersom du redan pratat med Sara. Hennes textade omslag är vad det här jobbet handlar om; att vända och vrida på det som är viktigt för en själv.

Besök Håkan Liljemärkers hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

100 idéer som förändrade…

100IdeasWeb_HighResCover
Jim Boulton

100 Ideas that Changed the Web
Laurence King

Steven Heller och Véronique Vienne
100 Ideas that Changed Graphic Design
Laurence King, 2012

Mary Warner Marien
100 Ideas that Changed Photography
Laurence King, 2012

Det oberoende brittiska förlaget Laurence King gör vackra, välskrivna, lättillgängliga och inte särskilt dyra böcker inom ämnen som konst, design, mode, foto, arkitektur och reklam. Laurence King har en sällsynt god förmåga att komma på bra bokidéer, och en av de bästa är kanske serien 100 Ideas that Changed…

Förutom de tre titlarna ovan, som vi ska kika lite närmare på, finns 100 Ideas that Changed Advertising100 Ideas that Changed Art100 Ideas that Changed Fashion100 Ideas that Changed Film100 Ideas that Changed Architecture och 100 Ideas that Changed Street Style. De är perfekta som presenter.

Till varje bok anlitas en sällsynt kunnig person inom respektive ämne. Han eller hon berättar historien om sitt ämne, inte över 3-400 tättryckta sidor, utan genom att lyfta fram de 100 höjdpunkterna i ämnets historia. Det gör att böckerna både blir väldigt lättlästa och lärorika, riktiga sidvändare. Varje uppslag handlar om en idé, även om begreppet idé tolkas lite olika av författarna, och ungefär hälften av utrymmet upptas av illustrationer.

100 Ideas That Changed The Web_Spread_1

Jim Boultons 100 Ideas that Changed the Web börjar lite oväntat i Belgien 1934. där bibliofilen Paul Otlet lekte med tanken på ett télé photographie, ett elektroniskt teleskop som skulle kunna överföra vilket dokument som helst i världen till en teveskärm. Men det är hans Mundaneum (1) som är bokens första idé – ett för sin tid mycket avancerat bibliotek som var organiserat efter en slags nätverkslogik. Det förebådar, enligt Boulton, den semantiska webben (100), Tim Berners-Lees vision formulerad 1999.

Mellan dessa båda idéer ryms 98  andra som är mer eller mindre revolutionerande: grafiskt gränssnitt (5), bulletin board systems (12), web browser (22), open source (28), blogging (49), peer-to-peer (62) bredband (63), social networkning (75), casual gaming (80, den mobila webben (86), molnet (95) och big data (99).

Man kan invända mot framställningen att den saknar ett mer kritiskt perspektiv, den är skriven av en entusiast, men Boulton skriver väldigt underhållande och pedagogiskt. Lite förenklat kan man säga att de första 20 idéerna handlar om webbens föregångare, att de följande 30 handlar om webbens barndom, att de följande tjugo fokuserar på kommersialiseringen av webben och att de följande handlar om webbens mognad – den har blivit dynamisk, social och mobil.

100IdeasGraphicDesign_Hi_Res_Cover

100 Ideas that Changed Graphic Design har två författare, Steven Heller, som har skrivit mängder av böcker om grafisk design och näraliggande ämnen, och Véronique Vienne, art director, författare och kritiker. Boken påminner naturligtvis en hel del om 100 Ideas that Changed the Web, men den är lite lösare i fogarna och kronologin är inte riktigt lika strikt. Vilket naturligtvis beror på skillnader mellan ämnena.

En vanlig bok om den grafiska designens historia hade förmodligen delat in historien efter ismer eller olika riktningar. Heller och Vienne har alltså istället valt 100 idéer som förändrat hur vi kommunicerar grafiskt, inte nödvändigtvis de bästa idéerna, men idéer som varit och är inflytelserika.

100Ideas_GraphicDesign_Page_04

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, med ett mångskiftande och fantasirikt urval idéer, med illustrationer och texter som förklarar idéerna och sätter i dem i sina respektive historiska sammanhang. Heller har skrivit en hel den om totalitära ideologier och grafisk design, exempelvis Iron Fists. Branding the 20th-Century Totalitarian State (Phaidon, 2011), och det märks nog lite på urvalet: pekande fingrar (6), knutna nävar (8), monumentala bilder (9), propaganda (22), manifest (25) och red with black (31) passar väl också in i sammanhanget.

Det pekande fingret är kanske mest känt från värvnings- och valaffischer, som tydligt uppmanar till handling, men också som en konventionell angivelse av riktning.

Den knutna näven har länge varit vänsterns tecken för solidaritet och kamp, vanlig på allt från flyers till posters.

Den monumentala bilden förknippar vi kanske mest med totalitära ideologier, men också med en reklam som tar allt mer av det offentliga rummet i anspråk.

Idag skulle förmodligen ingen säga att han eller hon arbetade med propaganda, idag kallas det pr, kommunikation eller något i den stilen. Men Heller och Vienne illustrerar artikeln om propaganda med ett modernt exempel, Shepard Faireys poster Hope (2008) med Barack Obamas framåtblickande och eftertänksamma ansikte. Skriver författarna: ”Hope is the graphic essence of that campaign.

Manifest, det associerar kanske främst till futurister och dadaister, men ett exempel ur boken är från 2009, Altmodern, Tate Gallerys poster designad av M/M (Paris) och vars tillhörande text dödförklarade postmodernismen. Det typiska manifestet är typografiskt sparsmakat, det är texten, budskapet som är huvudsaken.

Rött och svart, en färgkombination som både kommunister och nazister exploaterat och belastat, men Heller och Vienne diskuterar kombinationen även inom den modernistiska konsten och ett exempel de lyfter fram är Alvin Lustigs fantastiska omslag till en utgåva av Arthur Rimbauds A Season in Hell (1944).

Andra idéer är loud typography (29), found typography (38), psychedelia (83) och underground comics (85).

100IdeasThatChangedPhotography_HIghResCover

Tidigare har Mary Warner Marien bland annat skrivit den mäktiga volymen Photography: The Cultural History (Laurence King) som hittills har kommit ut i fyra upplagor. Och 100 Ideas that Changed Photography är också helt fantastisk – de initierade texterna och det rika bildmaterialet fungerar väldigt bra ihop. Man kan läsa boken från pärm till pärm eller välja ut någon eller några särskilt intressanta idéer.

100Photo_Spreads_Page_1

Den första idén är, inte helt oväntat, camera obscura (1) och de sträcker sig fram till mobilkameran (92) och digitalt fotografi (99). Idéerna är alltifrån innovationer som blåkopian (12), färgfotot (23), artificiellt ljus (47), fotoautomaten (65) och Polaroid (84) till nya paradigm, som fotojournalismen (66) och snapshot-estetiken (90) till nya sätt att se på världen, som flygfoto (54) gatan (81) och den teoretiska vändningen (91).

Och varje idé placeras alltså i en miniessä in i sitt historiska sammanhang. Det är vansinnigt underhållande och lärorik läsning.

Jag kan varmt rekommendera de här tre titlarna, och jag utgår ifrån att de andra i serien håller samma höga nivå vad gäller både text och bild. På Laurence Kings hemsida kan du läsa mer om böckerna och tjuvkika på samtliga 100-listor med idéer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner