Det är ingen hemlighet att vi gillar det Archive of Modern Conflict, med huvudsäte i London, ägnar sig åt. Vi recenserade tidigare en bok utgiven av AMC, The Night Climbers of Cambridge, en vacker fotobok men bilder av unga män som klättrade på stadens universitetsbyggnader i början av seklet.
Men för att förstå den här excentriska bokutgivningen, man ger dessutom ut en vacker och högintressant tidskrift, kan det vara värt att berätta kortfattat vad AMC är, kortfattat eftersom de är aningen hemlighetsfulla och inte direkt skyltar med några programförklaringar eller, än mindre, några manifest.
Vissa saker gör att arkivet vagt påminner om en skapelse av Jorge Luis Borges eller George Perec eller någon patafysiker, men det ligger fast förankrat på en adress i London. Det grundades för ett par decennier sedan av David Thomson, Lord Thomson of Fleet, som lär vara en av Kanadas rikaste män, och Timothy Prus, som har byggt upp arkivets excentriska samling med över fyra miljoner foton.
Många av dem har med krig att göra, men som Prus sagt i The Telegraph, ”conflict was like a springboard for including a heap of other things”. Det vaga ”a heap of other things” är väldigt typiskt.
Det finns inte mycket skrivet på nätet om AMC, men hittills har vi inte tyckt mindre om AMC för att de är okonventionella och hemlighetsfulla, tvärtom, det laddar deras verksamheter med ett nästan lite äventyrligt drag. Och det gäller även nummer tio av tidskriften AMC² som gavs ut i samband med fotofestivalen LagosPhoto 2014.
AMC förvärvar foton på såväl loppmarknader som auktioner eller så köper man hela samlingar. Det kan vara foton av män som nattetid klättrar på universitetsbyggnader. Det kan vara arkivet från en fotostudio i Kamerun. Det kan, som i nummer nio av Amc², Amore e Piombo (”Kärlek och bly” vars omslag ser ut som om det träffats av splitter) vara foton från det turbulenta Italien på 70-talet med det dubbla temat politiskt våld och den sexuella revolutionen.
Det finns ingen information om syftet med ett så stort fotoarkiv, ingen programförklaring eller något i den stilen, om man inte räknar Timothy Prus konsekvent vaga och undanglidande svar på frågor som en slags programförklaring. Men hela verksamheten, som även omfattar medverkan i utställningar och andra projekt, har en tydlig humanistisk orientering – AMC är som ett forskningsinstitut helt styrt av nyfikenhet, fördomsfrihet, intuition och smak. Om man ser AMC som ett forskningsinstitut, är det dessutom i sällsynt hög grad präglat av humor.
Tidskriften AMC² Nr 10 är indelad i sju sektioner skulle man kunna säga. De första tre innehåller foton och den alla första fotoserien innehåller foton från filminspelningar i det all mäktigare Nollywood, Nigerias svar på Bollywood och Hollywood, som faktiskt får se sig något akterseglat av de båda nya jättarna. The Rise and Rise of Nollywood visar behind-the-scene-foton från typiska inspelningar av lite enklare Nollywood-filmer, som ofta är rätt våldsamma, fulla av folktro och vars enda tabu påstås vara den nakna kroppen.
AMC 14665 Från inspelningen av King Akubueze
AMC 14665 Inspelningen av The Innocent Killer
Nästa av avdelning med foton i AMC² Nr. 10 är Last Scene in Africa, foton av den excentriske Duc d’Orleans samling av jakttroféer och så kallade diaramor, försök att återskapa naturtrogna miljöer i vilka man placerade rader av uppstoppade djur, av bilderna att döma rådde de sällan brist på dem. Det var väl lite si och så med realismen, men dioramor var verkliga dragplåster på olika utställningar.
AMC 13926_2 Duc d’Orléans diorama med zebror Equus quagga
AMC11019_8 Rowland Ward, Leighton Road workshop 1965
Den tredje avdelningen med foton i tidskriften har titeln Cameroonian Studio Photography, om jag har förstått saken rätt så har AMC köpt in arkivet från Photo Jeunesse, Kameruns första fotostudio för färgfoto som öppnade i huvudstaden Yaoundé på 70-talet.
AMC 13426_14 01/01/1990
AMC 13426_9 26/12/1989
AMC 13426_10 26/12/1989
Sedan följer en text av Azubuinke Nwagbogu som handlar om LagosPhoto i allmänhet och samarbetet med AMC förra året i synnerhet. Heter det i inledningen:
”When we set up LagosPhoto in 2010, one of our stated goals was to establish a community for contemporary photography that would unite local and international artists through images that encapsulate individual experiences from across Africa.”
Man får intrycket att LagosPhoto är ett stort och varierat arrangemang och när man tittar på hemsidan och läser AMC² Nr. 10 möter bilder som starkt avviker från vad man vanligtvis ser i media. När såg du senast foton av Lagos brandkår i full aktion? När såg du senast foton från inspelningarna av lågbudgetfilmer i Nollywood?
Sedan följer tre ganska korta men mycket välskrivna essäer om de tre fotoserierna. Den första är skriven av Sheyi Bankale och handlar om Nollywoods enorma expansion och betydelse på hela den afrikanska marknaden. De intressantaste spåren handlar om vad Nollywood kan erbjuda den afrikanska publiken, som inte Hollywood kan erbjuda:
”Nollywood has become a fertile ground for cultural output on the African continent and is recognised for creating environments that are both subjectively relational and ambitiously inviting. Nollywood allows audiences to evoke what it means to be modern through an African approach, without depicting Western political and ideological fundamentals. John and Jean Comaroff have coined the term ‘Afromodernity’ to describe Nollywoods pan-African appeal, encompassing the sense of a shared cultural heritage, local contexts of common shared values and ideals, and signifiers of modernity which Africans find fashionable, desirable and are inspired to copy.”
Nästa text är skriven av Tim Clark och den handlar om den excentriske franske tronarvingen Duc d’Orleans, som skulle kunna vara hämtad ur en roman. Han var både en hängiven jägare av storvilt och en skicklig fotograf. Han lät tillverka mängder av dioramor, som bland annat ställdes ut på hans privata museer. Clark påpekar att kameran, nästan i lika hög grad som geväret, kan vara ett kolonialt verktyg, så att säga. Han noterar också andra paralleller:
”The relationship between photography and taxidermy – or more specifically between taking pictures and hunting animals in order to stuff and mount their skin in a lifelike manner – is both uncanny and multifaceted. Even the terminology used to describe the two activities bears great similarity, the former appropriating the vocabulary of the latter: one loads the camera (when using film), aims and shoots a frame. The similarity increases when we consider how, in the case of a taxidermy specimen, it is possible to chart its shared qualities with that of a photograph insofar as both become objects and form a kind of after-life for something that was once animate. Thus they are symbolically charged and function as memento mori.”
Den sista texten är skriven av Duncan Wooldridge och handlar om fotostudion Photo Jeunesse, och dess foton speglar samhällsutvecklingen i Kamerun, med spår av både tradition och globalisering. Fotot beskrivs träffande som ”excessive photography” och kunderna som högst varierande:
”Hipsters in suits and sunglasses mingle with brothers and sisters in choreographed clothing. Boxers spar dramatically while sitters hide behind foliage or interact with the studio backdrops. There is the feeling that the wealthy or well-to-do mix with some of the more eccentric characters of Yaoundé. The fashionable meets the kitsch meets the everyday.”
AMC² är välgjord och snygg, underhållande och intressant, och tidskriften överraskar med varje nytt nummer. AMC² är unik och oförutsägbar.
Ola Wihlke
BearBooks 