Etikettarkiv: amerikansk litteratur

1 december, 2016 · 20:29

7 riktigt bra amerikanska essäböcker

Atlantis inbundna utgåvor av Montaignes essäer är slutsålda, men finns som e-böcker

 
De senaste åren har varit goda år för essän i USA – genren blomstrar. Visserligen finns det en tendens att kalla alla längre texter för essäer, ett av många tecken på den litterära formens höga status.

När Michel de Montaigne gav ut sina första prosatexter 1580 gav han dem namnet ”Essais”, vilket betyder försök. Det italienska ordet för essä, ”Saggio”, säger nog lika mycket om den litterära formens karaktär. Ordet har samma rot som ”assaggiare,” som betyder att pröva eller smaka på mat.

För några år sedan, 2013, skrev Christy Wampole en bra artikel om essäns ställning i New York Times: ”The Essayification of Everything”. Hon kallar essän för ”a talisman of our times”. Det är den mest flexibla av litterära genrer och Wampole karaktäriserar den bland annat så här:

”As a genre that emerged to accommodate the expressive needs of the Renaissance Man, the essay necessarily keeps all tools and skills at its disposal. The essayist samples more than a D.J.: a loop of the epic here, a little lyric replay there, a polyvocal break and citations from greatnesses past, all with a signature scratch on top.”

Det här är tips på relativt nya och hyllade amerikanska essäböcker:

nelson_argonauterna_omslag_inb_0

Förra året hyllade de amerikanska kritikerna The Argonauts, Argonauterna (Modernista) i fin svensk översättning, som en av årets bästa böcker, alla kategorier. Boken är, kan man säga, i grunden en kärlekshistoria. Maggie Nelson, författare, poet och forskare – hon har avhandlat på så kallad bekännelselitteratur – berättar om sin kärlek till konstnären Harry Dodge, som hon har ett bonusbarn tillsammans med och även får ett barn tillsammans med.

Harry Dodge är emellertid gender-fluid, han föddes som kvinna. Maggie vet ibland inte om hon ska kalla Harry för han eller hon, men för Harry är det ingen big deal. Han känner ju inte att han tillhör enkom den ena eller andra kategorin. Nelson blandar självbiografiskt och filosofiskt – hon prövar sitt liv mot teorierna skulle man kunna säga – i denna subversiva och drabbade bok om kärlek, begär, identitet, kön, sexualitet, äktenskap och barnuppfostran. Kärleken har under historiens lopp förändrats. Var går gränserna idag för vad kärlek är eller tillåts vara?

jamison_fin-copy_905

2014 var det en annan essäbok som slog både kritiker och läsare med häpnad, The Empathy Exams (Graywolf Press) av den unga författaren och journalisten Leslie Jamison. Dwight Garner associerade i sin recension i New York Times till en annan prisad essäist, Joan Didion, och han skriver att boken ”bounces among topics. There are essays on travel in dangerous territories, on men in prison, on extreme endurance races, on saccharine, on murder trials, on unusual diseases, on women and pain. Ms. Jamison’s mind plays across topics as disparate as the HBO series ‘Girls’ and the morphology of folk tales. […] But her cerebral, witty, multichambered essays tend to swing around to one topic in particular: what we mean when we say that we feel someone else’s pain.”

grqfayfhfbg1tneqvmmo

Ben Lerner, som inledde sin karriär som poet, är en av mina favoritförfattare, bland annat för att han är en stor humorist. Han är till och med rolig i The Hatred of Poetry (Fitzcarraldo Editions), som är en essä om en dubbelhet som präglar vårt förhållande till poesin sedan antikens dagar, en slags hatkärlek. Citerat ur vår recension av boken:

”Han söker sig fram i litteraturhistorien – bland annat gör han en mycket munter läsning av det som anses vara världens sämsta dikt – och argumenterar för att det här ambivalenta eller dialektiska förhållandet till poesin är inneboende i konstformen. Poesin gör samtidigt anspråk på att vara sprungen ur det djupt personliga och att vara något allmängiltigt. Det är en ekvation som inte går ihop. Alla dikter är därmed dömda att ‘misslyckas’ och detta kallar Lerner för ‘poesins bittra logik'”.

f0isspc3jigkwlk0byqq

Citerat ur vår recension av Pretentiousness: Why It Matters (Fitzcarraldo Editions) av Dan Fox:

”Fox knappt 180 sidor långa essäbok, Pretentiousness, är en förvånansvärt opretentiös stridsskrift till det pretentiösas försvar. Fox hävdar dessutom att autenticitet däremot är kraftigt överskattat. Redan i bokens första stycke får vi förklaringen till varför det pretentiösa väcker sådan ilska och till och med avsky:

‘Start with the basics. (Presumably the least pretentious place to begin.) The Latin prae – ‘before’ – and tendere, meaning ‘to stretch’ or ‘extend’, give us the word ‘pretentious’. Think of it as something in front of you, like actors wearing masks in the ancient Greek theatre.’

Att vara pretentiös är alltså besläktat med att spela en roll, det vill säga dölja en förment autentisk identitet, vilket naturligtvis är en allvarlig synd i vår tid präglad av en hänsynslös bekännelsekultur.”

650

En av årets mest omskrivna och hyllade essäböcker är Against Everything (Pantheon Books/Verso Books) av Mark Greif. Han är författare, kulturkritiker – om Adorno vore ett punkband hade han varit Fugazi, har han hävdat – och en av grundarna av tidskriften n+1. Lite förenklat kan man kalla den för vänstertidskrift och de flesta av essäerna i boken har publicerats i den.

En av de mer entusiastiska recensionerna har Robert Eaglestone skrivit, publicerad i Times Higher Education:

”The range of topics – exercise, pop music, television, politics – is consciously constrained because, as Greif writes, it’s a ‘book of critique of things I do’. Underneath a fox-like curiosity in the seeming ephemera of popular culture is a hedgehog concern with how we experience all these and what that experience means. Inspired by Thoreau – and drawing on the philosopher Stanley Cavell and others – Greif uses his everyday experience, and the shared experiences of his segment of his generation, as the stimulus for thought: trying to live up to his childhood idea of Thoreau: ‘I knew a ‘philosopher’ to be a mind that was unafraid to be against everything. Against everything, if it was corrupt, dubious, enervating, untrue to us, false to happiness.’ But – the wrong title – Greif’s essays aren’t really ‘against’ and oppositional. Instead, they work through the experience of doing to find something more complex and luminous.”

9780812989786

En annan av årets mest hajpade essäböcker är Known and Strange Things (Random House) av Teju Cole. I Sverige är han kanske mest känd som romanförfattare, men han är, skulle jag vilja påstå, minst lika vass som essäist. I The Guardian skrev Petina Gappah en mycket uppskattande recension:

”Read as a whole, [the book] shows that Cole has fulfilled the dazzling promise of his novels Every Day Is for the Thief and Open City. He ranges over his interests with voracious keenness, laser-sharp prose, an open heart and a clear eye. His subjects are diverse and disparate. Readers are certain to find a personal favourite: I loved Always Returning, an affecting meditation on the death of WG Sebald in which Cole wanders through the cemetery of St Andrew’s in Framingham Earl, Norfolk, looking for Sebald’s grave and trying, at the same time, to have a coherent conversation about his pilgrimage with Jason, the taxi driver who got him there. The interplay between the externals of conversations with Jason and the deep interiority of Cole’s response to seeing Sebald’s grave is masterfully written, with Cole straining to act as a mediator between the worlds inhabited by these two very different men.”

Googla Teju Cole + New Yorker så hittar du fler essäer att läsa online.

calamities_sc_for_website_1024x1024

Och slutligen, en möjligen lite smalare titel, Calamities av Renee Gladman, från det fantastiska lilla förlaget Wave Books. Så här vackert sammanfattade Jarrod Annis på Greenlight Bookstore bokens kvaliteter i en rekomendation på Lit Hub:

”Renee Gladman is one of the great hybridizers of contemporary letters. Both familiar and disorienting, Calamities reads like a series of personal essays-cum prose poems, cum belles letters—immediate and personal. The book focuses on the minute dilemmas of a contemporary life: theoretically Gladman’s, but possibly our own. Calamities draws us into its own looking-glass world of language and time, the spaces of life happening and not happening all at once, and Gladman balances everything gracefully atop her sparse, nearly ambient prose. So rarely can syntax catch the heart off guard.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

5 februari, 2016 · 16:50

Recension: ”Tionde december” av George Saunders

George Saunders
Tionde december
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag

I en lång artikel i New York Times Magazine utsåg Joel Lovell Tenth of December, George Saunders senaste och fjärde novellsamling, till årets bästa bok 2013. Det var inget dåligt val, även om artikeln skrevs i januari! Nu finns den här hyllade novellsamlingen i en fin svensk översättning av Niclas Nilsson: Tionde december.

Lovells artikel ger en hygglig introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur uppskattad han är både som person och författare. Alla älskar Saunders. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när Infinite Jest gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ”the writer for our time.” Han påstås ha blivit ”a kind of superhero” för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders ”writes like something of a saint.”

Tenth of December var lätt årets mest hajpade bok 2013 – Jonathan Franzen, Zadie Smith, Tomas Pynchon och Margaret Atwood övertrumfar varandra med superlativer i sina blurbs. Saunders är den nye Mark Twain, den nye Kurt Vonnegut, den nye George Orwell och, lite mer förvånande, den nye Tjechov. Hävdar Dave Eggers: ”there is no-one better”.

På förlaget är man antagligen jublande glada, men när man recenserar en bok som blivit så omtalad och unisont hyllad ställs man inför ett problem – extremt höga förväntningar. Man blir nästan skeptisk av tonläget i hajpen, men faktum är att förväntningarna infrias. Mycket känns igen från CivilWarLand in Bad Decline (1996), Pastoralia (2000) och In Persuasion Nation (2006), möjligen har den skruvade humorn tonats ned lite grand samtidigt som allvaret fått större utrymme.

De flesta av novellerna utspelar sig i suburbia eller småstadsamerika och i nutid eller en nära förestående framtid, som har lätta drag av science fiction. Saunders samtidskänsla är fantastisk och den skapar han bland annat genom att ge sina karaktärer distinkta och trovärdiga röster, oavsett om de tillhör präktiga tonårstjejer eller äldre män som förläst sig på självhjälpsböcker. Jag kan nästan skriva under på Lovells påstående, att Saunders är ”the writer for our time”. Han lyckas på ett sällsynt effektivt sätt förena värme och humor med hårt bitande satir.

Tionde december är mörkare än de tidigare novellsamlingarna. Den första novellen handlar om en pimpinett tonårstjej som blir kidnappad, vilket ställer grannpojken inför valet och kvalet att följa sin moraliska kompass eller den diktatoriske faderns stränga regler. En annan novell handlar om ett fängelse, vars interner tvingas medverka i utvecklandet substanser som påverkar medvetandet, och som i så många andra noveller har Saunders hittat på olika varumärken: Verbaluce (gör så att man talar ocensurerat), Vivistif (en kraftfullare variant av Viagra) och Darkenfloxx (framkallar obeskrivligt obehag).

Också denna novell handlar om olika moraliska frågor och dessutom är det typiskt att hjälplösa människor utsätts för hemska saker av ett storföretag eller en stor institution. I många av novellerna undersöker Saunders vad den moderna kapitalismen gör med oss människor.

En av de bästa och mest rörande novellerna har dagboksform. En familjefar beskriver hur han kämpar för att upprätthålla sin och sin familjs status. De är inte fattiga, men ”poorish” som han uttrycker det. Han tvingas trixa med olika konton för att kunna köpa vad dottern önskar sig i födelsedagspresent. Han, och flera andra karaktärer i samlingen, jämför sig ständigt med andra. De ligger ständigt efter, men den här mannen lyckas skaffa en mycket, mycket märklig och åtråvärd trädgårdsdekoration, åtminstone för en tid gör den honom tillfreds. Den typiska Saunders-karaktären befinner sig precis på marginalen, jobbar stenhårt för att få allt att nätt och jämt gå ihop.

Det är ingen nyhet att Saunders är en extremt tekniskt skicklig novellist, men Tionde december sjuder av fantasi och lekfullhet. Han visar än en gång att han är en fantastisk satiriker, utan att vara sarkastisk och ironisk, och samtidigt medkännande. Balansen mellan svart humor och tragik känns nästan perfekt. Jag kan egentligen inte komma på någon anledning att inte läsa den här boken, Saunders hittills bästa novellsamling.

Ola Wihlke

George Saunders talar om Tenth of December i podcast från Slate Magazine

Tio av Saunders noveller på engelska gratis

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , ,

10 januari, 2016 · 16:52

Våren 2016 – 21 amerikanska böcker att se fram emot

Det här är en lista med de amerikanska vårböcker vi tycker verkar mest spännande. Vi har även gjort två liknande listor med svenska vårböcker, skönlitteratur och facklitteratur. Med amerikanska böcker menar vi böcker utgivna i Amerika; den amerikanska utgivningen av utländsk skönlitteratur har blivit bättre på senare år, inte minst översätts många böcker från spanskan. Listan!

Januari:

Your Heart Is a Muscle the Size of a Fist av Sunil Yapa (Lee Boudreaux Books)

Den här debutromanen utspelar sig under en dag under protesterna mot WTO i Seattle 1999. Förlagets beskrivning: ”In this raw and breathtaking novel, Yapa marries a deep rage with a deep humanity, and in doing so casts an unflinching eye on the nature and limits of compassion.”

Fine, Fine, Fine, Fine, Fine (inbunden)

Fine, Fine, Fine, Fine, Fine av Diane Williams (McSweeney’s)

Diane Williams korta noveller har träffande beskrivits som ”folk tales that hammer like a nail gun,” och de här 40 nya novellerna påstås vara riktigt vassa.

Februari:

Black Deutschland

Black Deutschland: A Novel av Darryl Pinckney (Farrar, Straus and Giroux)

Förlagets beskrivning: ”Jed – young, gay, black, out of rehab and out of prospects in his hometown of Chicago–flees to the city of his fantasies, a museum of modernism and decadence: Berlin. […] An intoxicating, provocative novel of appetite, identity, and self-construction, Darryl Pinckney’s Black Deutschland tells the story of an outsider, trapped between a painful past and a tenebrous future, in Europe’s brightest and darkest city.”

de silva

Square Wave av Mark de Silva (Two Dollar Radio)

Det här verkar vara en både egensinnig och modig roman. Förlagets beskrivning: ”By gracefully weaving a study of the psychological effects of a militarized state upon its citizenry with topics as diverse as microtonal music and cloud physics, Square Wave signals the triumphant arrival of a young writer certain to be considered one of the most ambitious and intelligent of his generation.”

And After Many Days: A Novel av Jowhor Ile (Tim Duggan Books)

Det finns dem som tippar att det här kan bli årets mest positiva överraskning av debutantböckerna. Handlingen är förlagd till Port Harcourt, Nigeria, där en familj och ett samhälle försöker bearbeta och förstå att en tonåring försvunnit.

The Unfinished World av Amber Sparks (Liverlight)

19 korta, ofta väldigt korta, surrealistiska och fantastiska noveller med titlar som ”The Lizzie Borden Jazz Babies” och ”Janitor in Space”.

cover image for

All the Poems av Stevie Smith (New Directions)

Titeln ljuger inte, den verkar faktiskt nästan innehålla alla Smiths dikter, som fyller de 700 sidorna. Ur förlagstexten: ”Stevie Smith is among the most popular British poets of the twentieth century. Her poem ‘Not Waving but Drowning’ has been widely anthologized, and her life was celebrated in the classic 1978 movie Stevie. This new and updated edition of the collected poems of Stevie Smith includes hundreds of works from her thirty-five year career.”

Dog Run Moon av The Dial Press (The Dial Press)

För några år sedan guidade Wink flugfiskare i Montana, idag är han en mycket aktad novellspecialist. Ur förlagets beskrivning: ”In the tradition of Richard Ford, Annie Proulx, and Kent Haruf comes a dazzling debut story collection by a young writer from the American West who has been published in The New Yorker, Granta, and The Best American Short Stories.”

Cities I’ve Never Lived In av Sara Majka (Graywolf Press)

Den här samlingen berättelser, länkade till varandra, har bland annat prisats av Kelly Link. Förlagets beskrivning låter löftesrik: ”A book about belonging, and how much of yourself to give up in the pursuit of that, Cities I’ve Never Lived In offers stories that reveal, with great sadness and great humor, the ways we are most of all citizens of the places where we cannot be.” Du kan provläsa här och här.

Dodge Rose. A Novel av Jack Cox (Dalkey Archive Press)

Tillsammans med DeLillos roman ligger nog den här, ironiskt nog en australiensisk roman, överst på min önskelista i vår. Ur förlagets beskrivning: ”Eliza travels to Sydney to deal with the estate of her Aunt Dodge, and finds Maxine, a hitherto unknown cousin, occupying Dodge’s apartment. When legal complications derail plans to live it up on their inheritance, the women’s lives become consumed by absurd attempts to deal with Australian tax law, as well their own mounting boredom and squalor. The most astonishing debut novel of the decade, Dodge Rose calls to mind Henry Green in its skewed use of colloquial speech, Joyce in its love of inventories, and William Gaddis in its virtuoso lampooning of law, high finance, and national myth.”

Mars:

Blackass av A. Igoni Barrett (Graywolf Press)

Det här låter onekligen löftesrikt: ”Furo Wariboko, a young Nigerian, awakes the morning before a job interview to find that he’s been transformed into a white man.”  Teju Cole, Jess Row och Marlon James hävdar att den här romanen är något utöver det vanliga.

Prodigals av Greg Jackson (Farrar, Straus and Giroux)

Vi har, som vanligt, valt många novellsamlingar och den här kan mycket väl vara en av de bättre. Ur förlagets presentation: ”Unflinching, funny, and profound, Prodigals maps the degradations of contemporary life with unusual insight and passion – from the obsession with celebrity, to the psychological debts of privilege, to the impotence of violence, to the loss of grand narratives.”

oyeyemi

What Is Not Yours Is Not Yours av Helen Oyeyemi (Riverhead)

Det här känns som ett säkert kort om man är ute efter en riktigt bra novellsamling. Förlagets beskrivning: ”From the award-winning author of Boy, Snow, Bird and Mr. Fox comes an enchanting collection of intertwined stories. Playful, ambitious, and exquisitely imagined, What Is Not Yours Is Not Yours is cleverly built around the idea of keys, literal and metaphorical.”

spiotta

Innocents and Others: A Novel av Dana Spiotta (Scribner)

Förlagets beskrivning: ”From a major, unnervingly intelligent writer (Joy Williams) rich, funny, learned, and tonally fresh (Jeffrey Eugenides), comes a novel about aspiration, film, work, and love.” Romanen uspelar sig i Los Angeles på 80-talet i filmens värld. Rachel Kushner har jämfört den med Jean-Luc Godards tidiga filmer.

High Dive (inbunden)

High Dive av Jonathan Lee (William Heinemann)

Det är många som tycker att den här romanen är något alldeles extra. Den handlar om ett mordförsök på Margaret Thatcher i Brighton på 80-talet.

streeck

How Will Capitalism End? av Wolfgang Streeck (Verso)

Om du tycker att dagens kapitalism går från klarhet till klarhet, då är det här nog ingen bok för dig. Om du däremot vill lära dig mer om kapitalismens kris och inneboende konflikter, då är det svårare att tänka sig en bättre bok att studera. Det här är problemen som vi måste finna lösningar på: ”The capitalist system is stricken with at least five worsening disorders for which no cure is at hand: declining growth, oligarchy, starvation of the public sphere, corruption and international anarchy.”

April:

The Brick That Built the Houses av Kate Tempest (Bloomsbury Circus)

Engelskan Kate Tempest är bara 30 men har redan vunnit rader av priser för sin poesi, sina performances och sin musik. Nu romandebuterar hon. Ur förlagets beskrivning: ”Taking us into the homes and hearts of ordinary people, their families and their communities, Kate Tempest exposes moments of beauty, disappointment, ambition and failure. Wise but never cynical, driven by empathy and ethics, The Bricks the Built the Houses questions how we live with and love one another.”

hersh

The Killing of Osama Bin Laden av Seymour M. Hersh (Verso)

Det här reder nog Hersh ut bättre än de flesta och min gissning är att han har några kritiska synpunkter.

means

Hystopia: A Novel av David Means (Farrar, Straus and Giroux)

Ännu en föredömligt utflippad roman, som jag inte vill missa. Ur förlagets text: ”At the bitter end of the 1960s, after surviving multiple assassination attempts, President John F. Kennedy has created a vast federal agency, the Psych Corps, dedicated to maintaining the nation’s mental hygiene by any means necessary.”

Maj:

delillo

Zero K av Don DeLillo (Scribner)

Den mest emotsedda litterära romanen i år, och de som redan läst hävdar att den är riktigt, riktigt bra.

galchen

Little Labors av Rivka Galchen (New Directions)

Rivka Galchen skriver märkliga, vackra och fantasifulla böcker, och det här verkar inte vara något undantag. Ur förlagets beskrivning: ”Little Labors is a slanted, enchanted literary miscellany. Varying in length from just a sentence or paragraph to a several-page story or essay, Galchen’s puzzle pieces assemble into a shining, unpredictable, mordant picture of the ordinary-extraordinary nature of babies and literature. Anecdotal or analytic, each part opens up an odd and tender world of wonder.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

19 november, 2015 · 17:00

Vinnarna av National Book Awards 2015 utsedda

2010_nba_winner

För en tid sedan utsågs Marlon James till vinnare av Man Booker-priset. Och nu är vinnarna av ett annat tungt pris i den engelskspråkiga världen, National Book Awards, utsedda. Så här skrev vi när den korta listan med prosaböcker presenterades: ”Vi tycker att det vore kul om en novellsamling vann, precis som förra året, då Phil Klay vann med Redeployment. Oddsen talar för Yanagihara.”

9780812997477

(provläs)

Ja, oddsen talade för Hanya Yanagihara, precis som inför Man Booker-priset, men vinnare i den tyngsta klassen, fiction, amerikansk beteckning på prosaböcker, är Adam Johnson, född 1967, med novellsamlingen Fortune Smiles (Random House). Det tycker vi, som vurmar för novellen som genre, är riktigt roligt.

Det bör dessutom vara första gången i prisets historia, som en novellsamling vinner två år i rad. Och det beror inte på att det saknades motstånd på den långa och korta listan, Fortune Smiles tävlade mot böcker av, förutom  Yanagihara, Nell Zink, Karen E. Bender, hyllade debutanten Angela Flournoy och Lauren Groff. Ett stort grattis till Adam Johnson, som hittills är mest känd för romanen The Orphan Master’s Son (2012).

”It is highly improbable that another story collection will come along this year that packs a bigger punch than Adam Johnson’s Fortune Smiles, out now from Random House. Don’t let the deceivingly brief table of contents fool you—each of these six stories is a genuine powerhouse, a tour-de-force, an astonishing achievement. [Fun fact: three of the six stories appeared originally in Tin House!]” Läs intervju

”The volume’s two standouts — the title story and ‘Nirvana,’ about a computer programmer who uses virtual reality to reanimate a dead American president — straddle the worlds of realism and fable, and attest to Mr. Johnson’s elastic and idiosyncratic voice: his ability to write with both tenderness and satiric verve, and his electro-magnetic feel for the absurdities of life and the human costs they represent.” Läs Michiko Kakutanis recension

I klassen sakprosa vann Ta-Nehisi Coates, med Between the World and Me (Spiegel & Grau/Penguin Random House). Coates skriver om att vara färgaad i dagens Amerika, som fortfarande är både segregerat och rasistiskt. Boken har formen av ett brev riktat till Coates son. Läs vår recension

Läs mer om National Book Awards 2015

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Taggat som , , , , , , , ,

16 november, 2015 · 21:07

Novell 126: ”Spooky Action at a Distance” av Bryan Hurt

22357329500_623e3205f0_b

Källa: Internet Archive

Bryan Hurts novell ”Spooky Action at a Distance” är väldigt kort, men handlar om oändliga tidsresor. Huvudpersonen och hans kollega, Dr Hu, har gjort mängder med tidsresor. De har utfört goda handlingar, som att döda Hitler och rädda JFK och MLK. De har också utfört illgärningar och härskat från en tron gjord av dödskallar. Det är en rapp, rolig och absurd novell som kretsar kring den universella frågan: Vad hade hänt om jag agerat annorlunda?

Hurt, född 1981, är helt aktuell med novellsamlingen Everyone Wants to Be Ambassador to France, utgiven av det lilla men offensiva förlaget Starcherone Books. Novellen hittade vi på Electric Literature’s makalösa novellmaskin Recommended Reading. Där hittar du en ny novell varje vecka, helt gratis, presenterad av EL eller någon redaktör, förläggare eller författare.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Taggat som , , , , ,

20 juni, 2015 · 18:10

James Salter, 1925–2015

TheHunters.jpg

Via Wikipedia

Den amerikanska författaren James Salter avled i fredags 90 år gammal. Han började sin bana som officer och pilot i US Air Force, men lämnade det militära 1957 i samband med publiceringen av hans första roman, The Hunters. Trots att den filmades med Robert Mitchum i huvudrollen blev de följande böckerna sällan några riktigt stora försäljningssuccéer. Salter kallades ibland, med en betydande överdrift, för ”den bästa författare du aldrig läst”.

ladda ned

Men med sin sista roman All that is, som kom ut 2013, fick Salter det erkännande, också utanför Amerika, som många kritiker och fans länge ansett att han förtjänade. Det var då hans första bok på 30 år. Salter är ett bra exempel på en författare som uppskattas särskilt mycket av andra författare; Richard Ford har kallat honom ”the Master”, Saul Bellow var en beundrare och Philip Roth och många andra kan läggas till listan.

Light Years (Paperback) ~ James Salter (Author) Cover Art

Nick Paumgarten skrev en väldigt fin profil över Salter i The New Yorker 2013, ”The Last Book” I den finns det många exempel på Salters speciella humor, som i denna anekdot:

”‘Light Years,’ which many writers and readers now consider a masterpiece, attracted some good reviews. But there were also some savage ones. Anatole Broyard, in the Times, deplored the characters, and the exoticism of their names. (Salter, stung, wrote him a letter: ‘Come on. Anatole?’)”

A Sport and a Pastime: A Novel (Paperback) ~ James Salter (Autho... Cover Art

Intervjun i The Paris Review från 1993 är sensationellt bra: ”James Salter, The Art of Fiction No. 133” Svar på frågan om han lägger stor vikt vid enskilda ord:

”I’m a frotteur, someone who likes to rub words in his hand, to turn them around and feel them, to wonder if that really is the best word possible. Does that word in this sentence have any electric potential? Does it do anything? Too much electricity will make your reader’s hair frizzy.”

dusk-and-other-stories-9781447239451

Salter skrev även en hel del noveller, med novellsamlingen Dusk and Other Stories vann han ett PEN/Faulkner Award. Novellsamlingar vinner sällan det priset. I New Yorkers rika arkiv finns bland annat novellen ”Last Night”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser, Nyheter

Taggat som , , , , ,

12 maj, 2015 · 19:26

Recension: ”The David Foster Wallace Reader”

9780241145463

David Foster Wallace
The David Foster Wallace Reader
Hamish Hamilton

David Foster Wallace begick självmord 2008 – han hade plågats att återkommande djupa depressioner – men hans litteratur lever vidare. Han betraktas fortfarande som en av de mest briljanta amerikanska författarna i sin generation. Jag tycker rentav att The Pale King/Blek kung, utgiven efter hans död, en 500 sidor lång ofullbordad roman, innehåller något av det bästa han skrivit. Inledningen är helt magisk och vittnar om att han inte bara är en genial och originell postmodern författare, han prosa är ibland sagolikt vacker.

Men om man vill utforska hans författarskap är The David Foster Reader ett svårslaget val, en tung pjäs på knappt 1000 sidor med utdrag ur romanerna, förutom The Pale King debutromanen The Broom of the System/Systemets sopkvast och Infinite Jest, noveller hämtade ur Girl with Curious Hair, Brief Interviews with Hideous Men och Oblivion och en hel rad reportage och essäer hämtade ur A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again, Consider the Lobster och Both Flesh and Not.

blekkung-01_0_

På senare år har en biografi om Wallace kommit ut, D.T. Max Every Love Story is a Ghost Story, och han har dykt upp, med bandana och allt, som en karaktär i en roman av Jeffrey Eugenides. Och snart dyker han upp på bio i en film baserad på en bok skriven av journalisten David Lipsky. Wallace har liknats vid ett litteraturens svar på Kurt Cobain. Man kan bara hoppas att han inte bara lever vidare som ikon, utan att hans texter lever vidare och att han upptäcks av nya generationer.

9780141942896

The David Foster Wallace Reader är som en greatest hits och man lockar med en del material som inte tidigare publicerats, men det kanske mest är intressant för inbitna fans. Som novellen ”The Planet Trillaphon as It Stands in Relation to the Bad Thing” som publicerades 1984 i Amherst Review, när DFW bara var 22. Berättaren lider av en depression och har medicinerats, vilket får honom att känna sig alienerad, som om han befann sig på planeten Trillaphon, men (the Bad Thing/depressionen) är så hemsk att den inte är något alternativ. Det är hjärtskärande läsning:

”Imagine feeling really sick to your stomach. Almost everyone has felt really sick to his or her stomach, so everyone knows what it’s like: it’s less than fun. OK. OK. But that feeling is localised: it’s more or less just your stomach. Imagine your whole body being sick like that: your feet, the big muscles in your legs, your collarbone, your head, your hair, everything, all just as sick as a fluey stomach. Then, if you can imagine that, please imagine it even more spread out and total. Imagine that every cell in your body, every single cell in your body is as sick as that nauseated stomach.”

Men huvudnumret i den frikostiga The David Foster Wallace Reader är det Wallace redan är känd för, men boken borde funka både för dem som inte läst Wallace tidigare och dem som läst en hel del. Man får en fantastisk överblick när materialet är så här komprimerat och ordnat kronologiskt.

Oblivion_Stories_book_cover

Men redaktörerna har naturligtvis haft en nästan omöjlig uppgift, bara Infinite Jest är flera hundra sidor längre än The David Foster Wallace Reader. Samtidigt tycker jag att man kan hoppa över debutromanen, The Broom of the System, det kan faktiskt räcka med utdrag. Wallace hade inte själv särskilt höga tankar om boken.

Det jag saknar mest i The David Foster Reader är en kortfattad biografi. Det är uppenbart att hans böcker i någon bemärkelse är självbiografiska, men som läsare är det inget man vill spekulera i. Det kanske betraktas som omodernt att lägga vikt vid det biografiska, men i David Foster Wallace fall är ämnet svårt att undvika. Men The David Foster Reader är till bredden fylld med exempel på att han var en virtuos författare, några av hans bästa noveller finns samlade här, som ”Little Expressionless Animals” och ”Good Old Neon” och han skriver med samma skärpa och intensitet om Kafka som om Roger Federer och reportagen från en lyxkryssning respektive en hummerfestival i Maine är redan klassiker i sin genre.

En bonus är de efterord som följer på bokens olika avdelningar. De är skrivna av bland andra Hari Kunzru, Nam Le, David L. Ulin och Sven Birkerts. Wallace mamma, Sally Foster Wallace, har skrivit en kort men fin introduktion till avsnittet om materialet DFW använde när han undervisade.

Jag tror och hoppas att DFW kommer bli ihågkommen för att han använde postmodernismens arsenal med trick och använde dem för att skriva texter som på många sätt har något traditionellt över sig. DFW var i någon mån en traditionell humanist, en moralist, han var optimistisk, kanske rentav en smula (medvetet) naiv, men hans texter uträttar det han ville att de skulle göra, de får läsaren känna sig något mindre ensam.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , ,

4 maj, 2015 · 18:40

”Kanske det nya decenniets finaste och mest osentimentala kärlekshistoria”

preparation

Atticus Lish
Preparation for the Next Life
Tyrant Books, 2014

Det sägs att Atticus Lish inte läser recensioner, men ”The New American Love Story, Lived in the Shadows” i New York Times borde han läsa:

”Atticus Lish’s first novel, ‘Preparation for the Next Life,’ is unlike any American fiction I’ve read recently in its intricate comprehension of, and deep feeling for, life at the margins.

This is an intense book with a low, flyspecked center of gravity. It’s about blinkered lives, scummy apartments, dismal food, bad options. At its knotty core, amazingly, is perhaps the finest and most unsentimental love story of the new decade. It’s one that builds slowly in intensity, like a shaft of sunlight into an anthracite mine.”

Atticus Lish är son till den legendariska redaktören Gordon Lish, kanske mest känd för att ha gjort Raymond Carvers redan minimalistiska prosa ännu mer sparsmakad. I Atticus Lish roman, om en papperslös kvinnlig kinesisk immigrant, Zou Lei, och en ung Irak-veteran, Brad Skinner, finns inte många spår av faderns smak för minimalism – prosan flyter fram som en lavaström, växlar ibland hastigt spår och zoomar ofta in på någon detalj. Det är lite som en blandning mellan Dickens och William T. Vollman.

Det här ä de två första styckena i Preparation for the Next Life, som fragmentariskt berättar om Zou Lei innan hon åker dit för att hon som illegal immigrant bryter mot Patriot Act:

”She came by way of Archer, Bridgeport, Nanuet, worked off 95 in jeans and a denim jacket, carrying a plastic bag and shower shoes, a phone number, waiting beneath an underpass, the potato chips long gone, lightheaded.

They picked her up on the highway by a plain white shed, a sign for army-navy, tires in the trees. A Caravan pulled up with a Monkey King on the dash and she got in. The men took her to a Motel 8 and put her in a room with half a dozen other women from Fookien and a liter of orange soda. She listened to trucks coming in all night and the AC running.”

Zou Lei och Brad Skinner träffar inte varandra under särskilt romantiska omständigheter, men det växer fram en skör men också vacker kärlek dem emellan. Hon arbetar hårt på olika snabbmatställen, under största delen av handlingen på en kinesisk restaurang i Queens. Hon tillhör en muslimsk kinesisk minoritet, så hon har svårt att förstå sina arbetskamrater. Hon hyr in sig i ett rum tillsammans med andra immigranter.

Brad Skinner har både psykiska och fysiska ärr efter sina tre vändor i Irak. Han tillbringar mycket tid i sin källarlägenhet, han dricker för mycket, men kämpar på så gott han kan. De har det väldigt svårt, på alla tänkbara vis, men de tänker sig att de ska övervinna alla hinder om de håller ihop som en liten armé. Hotet om att Lei skulle kunna bli utvisad är ständigt närvarande.

Allra bäst trivs de när de pressar sig till det yttersta på gymmet. Första gången Skinner får syn på Lei gör hon typiskt nog övningar, under en paus i arbetet, en särskild form av träning då man enbart jobbar med sin egen kroppsvikt. När de tränar tillsammans är det ibland som om de uppnår en perfekt harmoni.

Av olika anledningar anar man att det inte kommer sluta lyckligt – man får redan i första akten veta att Skinner har ett vapen i sin lägenhet – men man läser och hoppas, tappar hoppet och läser vidare, återfår hoppet och läser vidare. Mest hoppingivande är Leis kompromisslösa optimism:

”You must keep on to your hope, for both of us, she told him, because maybe some good thing will happen.”

Zou Lei och Brad Skinner är romanens huvudkaraktärer, en tredje karaktär är New York eller kanske snarare Queens. Atticis Lish berättar i intervjuer hur han rört sig i hela Queens och fyllt block efter block med anteckningar. Det Queens Lish skildrar är mångkulturellt, vilket inte minst speglas i utbudet restauranger, ganska nedgånget och fullt av graffiti. Faktum är att mat spelar en ganska stor del i berättelsen. Men Queens är också en vacker plats där Lei och Skinner ibland tar promenader. Det var länge sedan jag läste en så levande och detaljerad skildring av New York.

Det var också länge sedan jag läste en så gripande och osentimental kärlekshistoria. Och det var länge sedan jag läste en så engagerad och engagerande skildring av villkoren för papperslösa. Zou Lei är på sätt och vis bokens stjärna, men Atticus Lish har även gjort Brand Skinner både intressant och trovärdig. Han är ingen supersoldat.

Det känns som om den amerikanska litteraturen efter 11 september har väntat på att en berättelse som Preparation for the Next Life skulle komma ut. Det är svårt att fatta att det är en debutroman.

Fakta: Atticus Lish är döpt efter en karaktär med samma förnamn i To Kill a Mockingbird.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , , ,

1 maj, 2015 · 03:20

10 riktigt bra amerikanska kortromaner

Det finns naturligtvis inga glasklara definitioner, men en kortroman är längre än en novell och kortare än en vanlig roman. De 10 romaner vi rekommenderar i den här listan överskrider nog inte 200 sidor.

Många av romanerna kan man klämma på en dag, vissa kanske ännu fortare. Men vi har inte valt romanerna i första hand för att de är korta; vi har valt dem för att de är ovanligt bra och korta.

Atocha B PB

Leaving the Atocha Station (Granta) av Ben Lerner

Den här mycket originella, eleganta och mångskiftande romanen handlar om en amerikansk poet som får ett stipendium och börjar studera i Spanien. Han är väldigt självmedveten, om hur dålig han är på spanska till exempel. Väldigt charmig roman och när du läst klart den kommer du känna dig lite smartare och lite lättare i sinnet.

Lerners andra och senaste roman är om möjligt ännu bättre: En av årets bästa romaner 2014… och 2015

41nFWmXWD5L

Pnin (Vintage) av Vladimir Nabokov

Om du en gång bekantar dig med Nabokovs ryska immigrant, en ganska patetisk figur, lärare i ryska vid ett amerikanskt college, så kommer han antagligen bli ett minne för livet. Man brukar ofta framhålla Nabokovs briljans som stilist, men här är det tydligt att han är en mycket god berättare också.

516vJFIdFaL

Elect Mr. Robinson for a Better World (Picador) av Donald Antrim

Det här är ett hårt skruvat surrealistiskt litet mästerverk som utspelar sig i ett suburbia där det mesta verkar gå över styr. Borgmästaren skickar in stingermissiler i ortens botaniska trädgård. Väldigt udda, väldigt välskrivet.

Antrims senaste novellsamling är också något utöver det vanliga: Recension av ”The Emerald Light in the Air”

cvr9781416556961_9781416556961_hr

The Lathe of Heaven (Scribner) av Ursula K. Le Guin

Det här är ännu en mindre klassiker från drottningen av speculative fiction och science fiction: Ursula K. Le Guin. Framtiden plågas av våld och miljökatastrofer. George Orr vaknar upp en dag och upptäcker att hans drömmar kan påverka verkligheten. Han kontaktar en psykiater, Dr William Haber, som genast inser vilken makt Orr besitter. Udda science fiction.

978033052495701

The Body Artist (Picador) av Don DeLillo

Den här mångtydiga romanen är inte helt lätt att tolka, den är mycket märklig och har kallats spökhistoria. Men det stora temat är nog trots allt sorg. Ett bevis på att Don DeLillo har ett brett register.

91cR7SY43SL

Train Dreams (Picador) av Denis Johnson

Det här är epik i liten förpackning och något av det bästa Johnson skrivit, och han är en av Amerikas allra bästa samtida författare. Huvudperson är Robert Grainier, en daglönare och historien tar sin början i början av 1900-talet. Han ska möta många nederlag men han försöker göra reda för alla stora samhällsomvandlingar – boken skildrar hur en distinkt amerikansk livsstil försvinner.

9780199536405_450

The Great Gatsby (OUP) av F. Scott Fitzgerald

Den här romanen delar USA i två läger och det största är anhängarna, som menar att The Great Gatsby är en av de allra största amerikanska romanerna, till och med större än Moby-Dick. Den ska på något vis fånga den amerikanska själen. Och eftersom den är så kort, finns det inte särskilt många argument att inte läsa den

51xr+QSsonL

Sula (Knopf) av Toni Morrison

En gripande berättelse om vänskapen mellan två kvinnor som övergår i bitter fiendskap. Den är skrämmande, komisk och tragisk och skriven av en de de riktigt stora amerikanerna, nobelpristagaren Toni Morrison.

41BljL0x99L

Who Will Run the Frog Hospital (Vintage) av Lorrie Moore

Ytterligare en väldigt bra bok om vänskap och denna är också ganska kärv, handlar om två tonårstjejer. Det korta formatet passar som hand i handske för Lorrie Moore. Hennes humor är som vanligt aningen skruvad och hennes psykologiska iakttagelseförmåga knivskarp.

41SBVWANZFL

The Ghost Writer (Vintage) av Philip Roth

Den första romanen om Nathan Zuckerman, ytterligare en stor liten roman.

Skriv gärna och berätta vilka böcker du tycker att vi missat, så kan vi lägga till dem på listan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

8 april, 2015 · 18:56

En av årets bästa romaner 2014… och 2015

9781847088918

Ben Lerner
10:04
Granta

”As I made and unmade a variety of overlapping narratives out of [the films] found footage, I felt acutely how many different days could be built out of a day, felt more possibility than determinism, the utopian glimmer of fiction.”
─ Ben Lerner

Tre mycket uppskattade diktsamlingar hade Ben Lerner skrivit när han 2011 kom ut med sin första roman, Leaving the Atocha Station. För att vara en ganska smal Künstlerroman, som utspelar sig i en akademisk miljö i Spanien, och gavs ut på ett lite mindre förlag, Coffee House Press, sålde den överraskande bra och, inte minst viktigt, kritikerna älskade boken. Och snart fick Lerner ett erbjudande han inte kunde tacka nej till – ett sensationellt stort förskott, från ett av de stora förlagen i New York, för att skriva en andra roman.

Image of Leaving the Atocha Station

Ben Lerners andra roman 10:04  handlar om en poet som skrivit en novell i New Yorker som fått New Yorks förläggare att börja bläddra i sina checkhäften. I bokens inledning sitter huvudpersonen, som också är berättaren, på en svindyr krog i Chelsea på Manhattan tillsammans med sin agent och firar att han fått ett sensationellt stort förskott för att skriva en roman baserad på novellen.

Det är som om Ben Lerner har valt maträtt med omsorg för att understryka hur surrealistisk och vagt overklig situationen är, att plötsligt vara uppe i smöret – bokens huvudperson och hans litterära agent äter babybläckfisk, små bläckfiskar som har masserats till döds, vilket gör dem nästan obegripligt möra:

”A few months before, the agent had e-mailed me that she believed I could get a ’strong six-figure’ advance based on a story of mine that had appeared in The New Yorker; all I had to do was promise to turn it into a novel. I managed to draft an earnest if indefinite proposal and soon there was a competitive auction among the major New York houses and we were eating cephalopods in what would become the opening scene. ’How exactly will you expand the story?’ she’d asked, far look in her eyes because she was calculating tip.

‘I’ll project myself into several futures simultaneously,’ I should have said, ‘a minor tremor in my hand; I’ll work my way from irony to sincerety in the sinking city, a would-be Whitman of the vulnerable grid.'”

Den här sortens högt uppskruvade medvetenhet präglar hela romanen, men Ben Lerner lyckas otroligt nog undvika att den känns konstruerad, snarare är frågor om livet i konsten och om konsten i livet som en naturlig del av huvudpersonens temperament och karaktär. På ett sätt känns hans självmedvetenhet helt tidstypisk, men på ett annat sätt känns hans känslighet nästan anakronistisk, som en överdrift.

Efter restaurangbesöket tar författaren och hans agent en promenad i New York-natten. Då är det som om bläckfiskarna gör sig påminda – dåligt samvete eller berusning? – och känsligheten tar sig extrema uttryck:

”We sat and watched the traffic and I am kidding and I am not kidding when I say that i intuited an alien intelligence, felt subject to a succession of images, sensations, memories, and affects that did not, properly speaking, belong to me: the ability to perceive polarized light; a conflation of taste and touch as salt was rubbed into the suction cups; a terror localized in my extremities, bypassing the brain completely. I was saying these things out loud to the agent, who was inhaling and exhaling smoke, and we were laughing.”

Tidigt i romanen får man också veta att författaren sannolikt lider av en hjärtåkomma, förmodligen har den med Marfans syndrom att göra, men viktigast av allt: Huvudpersonen vet att han när som helst kan dö, trots att han knappt nått medelåldern, knall och fall, så att säga.

Det medicinska och kroppsliga gör sig påmint också på andra sätt. Författaren, som disponerar sin tid fritt, och hans bästa vän Alex, hon är för tillfället arbetslös, är på ett av sina besök på Metropolitan Museum, typiskt nog står de och tittar på en målning, när Alex börjar en lång utläggning om hur mycket hon längtat efter att få barn de senaste sex åren.

Alex mamma är dessutom dödligt sjuk i cancer och hon är visserligen inte kär i författaren, ”fucking you would be bizarre” har hon vid något tillfälle sagt, men:

”We’re best friends. You can’t live without me. What if you donate the sperm? We could work out your level of involvement. I know it’s crazy and I want you to say yes.”

Skildringen av relationen mellan författaren och Alex är helt underbar, den är varm och ofta hysteriskt rolig, inte minst för att författaren, särskilt när han är berusad, har svårt att dölja att han önskar att de vore mer än bara bästa vänner.

Ben Lerner utforskar alternativ till kärnfamiljen och han utforskar rader av andra sociala band, förhållandet mellan rika och fattiga, mellan lärare och elev, mellan vänner och rent allmänt – människan som moralisk varelse i dagens globaliserade och ultrakapitalistiska värld.

Författaren är medlem i ett kooperativ i Brooklyn som driver en stor livsmedelsbutik med schysta varor. Han kan naturligtvis inte förhålla sig helt icke-ironiskt till denna verksamhet, som ligger som på en ö av välstånd fjärran världens mer akuta problem.

Författaren har också en betydligt yngre vän, tredjeklassaren Roberto, som han har träffat genom en annan vän som är lärare i en tvåspråkig skola. Författaren erkänner att han ställde upp på att vara mentor för Roberto delvis för att öva sina kunskaper i spanska, men han beter sig som vilken farbror eller morbror som helst.

9780865478107

Jag tycker att 10:04 var en av förra årets bästa romaner, den gavs ut 2014 i Amerika. Jag tycker att den även är en av årets bästa romaner, den gavs ut tidigare i vår av Granta i Storbritannien. Det är en av de smartaste och roligaste romanerna jag läst på flera år. Jag fick lite lätt panik när den olästa delen av romanen sakta men säkert blev tunnare. Den är bara drygt 230 sidor lång.

En av de komiska höjdpunkterna är författarens dagsutflykt med Roberto till New Yorks naturhistoriska museum. Det är dinosaurierna som är huvudattraktionen, men författaren är hela tiden livrädd att han ska tappa bort Roberto. Men den allra roligaste episoden är nog när författaren besöker en klinik för att testa om han håller måttet som spermadonator.

Om man vore tvungen av beskriva 10:04 kortfattat skulle man kanske kunna säga att den handlar om att röra sig mellan olika världar. Den handlar om olika vägar och alternativa möjligheter: ”I’ll project myself into several futures simultaneously.” Det här är ett ovanligt tydligt citat apropå känslan av att röra sig mellan skilda världar:

”Despite the bright hospital lighting, emerging onto the street felt like crossing from night into day, or from a darkened theater, a matinee, into sunlight, or I imagined, like surfacing in a submarine – the threshold between the hospital and its outside was like a threshold between worlds, between media.”

Titeln 10:04 anspelar på klockslaget i Back to the Future när blixten slår ned i tornet på domstolsbyggnaden och gör det möjligt för Marty att återvända till 1985. Ett stort tema i boken är gränserna mellan konsten och verkligheten och det som eventuellt finns mellan de gränserna. Finns det något tredje, utöver fakta och fiktion? Sanningen kanske? Eller poesin? Romanen är till övervägande delen berättad i jagform, men det skiftar ibland:

”And because his narrator was charachterized above all by his anxiety regarding the disconnect between his internal experience and his social self-presentation, the more intensely the author worried about distinguishing himself from the narrator, the more he felt he had become him.”

Romanen handlar som sagt mycket om böcker, film, foto, konst, men det sublima och det vackra kan dyka upp där huvudpersonen minst anar det. Ben Lerner gör inte som Karl Ove Knausgård anspråk på att berätta en helt verklighetsbaserad berättelse. Han gör å andra sidan inte heller anspråk på att berätta en helt fiktiv berättelse.

Jag längtar faktiskt redan efter att läsa om 10:04 även om det naturligtvis verkar förnuftigare att läsa debutromanen Leaving the Atocha Station först. Oavsett vilket: Jag tror att jag förstår exakt vad Lerner menar med ”the utopian glimmer of fiction”.

Läs mer om boken: ”Månadens hetaste roman, november 2014”

Citat ur mycket bra intervju/samtal mellan Ben Lerner och Ariana Reines:

”For me, the cow is a real modernist figure. I feel like after God died, the cow became the onlooker in great works of modernism. It’s the witness in Joyce, it shows up again and again – for me, it’s like the residue of the divine in the twentieth century.”

I vår serie Veckans dikt finns Lerner representerad med en dikt. När vi mejlade och frågade om vi fick publicera ”Didactic Elegy” kom svaret snabbt och utan krusiduller: ”sure!” Det är vi tacksamma för.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , , , , ,