Etikettarkiv: amerikansk roman

Recension: ”Avd. för grubblerier” av Jenny Offill

9789127145733_0_[1]

Jenny Offill
Avd. för spekulationer
Övers. Alva Dahl
Natur & Kultur

Först är jag skeptisk. Jenny Offill berättar sin historia, om en författarinna i New York, hennes dotter och trassel i reltionen med maken, med små fragment och stycken, som inledningsvis är aningen svåra att pussla ihop. Det kan vara små minnesfragment, funderingar eller citat av Ovidius, Rilke eller W.B Yeats. Med ett visst mått av självironi har ett citat som tillskrivs Sokrates valts som bokens motto: ”De som grubblar över världsalltet… är ingenting annat än tokstollar.”

Men sakta men säkert börjar Offills romanmaskineri rulla igång och snart verkar det snarare som om hon inte hade kunnat välja ett bättre sätt att komponera  Avd. för spekulationer, som blev en av de mest uppmärksammade romanerna 2014 när den kom ut i Amerika.

Jag plöjer den här romanen i en sittning och skrattar många gånger högt åt huvudpersonens omväxlande skarpsinniga och dråpliga iakttagelser och små anekdoter. Den här, från bokens början, handlar om när hon var på utlandssemester:

”Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en enda sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han.”

De här handlar om när författarinnan och hennes man träffades:

”När vi träffades hade han glasögon som han hade haft i femton år. Jag hade samma frisyr med lugg som när jag pluggade. Jag hade små hemliga planer på att ha sönder de där glasögonen, man jag sa aldrig hur mycket jag avskydde dem förrän en dag när han kom hem med nya.”

”Jag tror att det var ett år senare som jag lät luggen växa ut. När den äntligen var helt borta sa han: ‘Jag har faktiskt alltid avskytt lugg.'”

Huvudpersonen är både författare och undervisar i skrivande. Det här är ett av de centrala styckena på det temat:

”Enligt T.S. Eliot: I slutändan kan det hända att författaren inser att han har slösat bort sin ungdom och förstört sin hälsa till ingen nytta.”

Skildringen av förhållandet mellan mor och dotter tillhör en av bokens höjdpunkter. Vid ett tillfälle blir dottern uttråkad av en överdrivet didaktisk sagobok. Hon vill att mamman ska berätta en bättre saga:

”Jag berättar om Voyager 1 och Voyager 2 och Golden Record. De var som flaskpost, förklarar jag, men utkastade i rymden i stället för i havet. Min dotters intresse är ljumt. Hon vill veta vilka ljud man spelade in åt utomjordingarna. Jag letar rätt på listan och läser upp den för henne.”

Listan, många ljud är från djur, valsång, schimpans, dingo med flera, är nästan som en dikt.

Men romanens centrum är trots allt den otrohetsaffär som skakar relationen mellan författarinnan och hennes man. De verkar inledningsvis ha ett ganska trivsamt förhållande, men man får bara känna mannen genom kvinnans iakttagelser. Sympatierna ligger tveklöst hos henne, den bedragna. Det här är en ordväxling som både är smärtsam och dråplig:

”Mejlar eller ringer du henne fortfarande?”
”Nej”, säger han.
”Skickar du fortfarande musik till henne?”
”Nej”, säger han långsamt.”Jag skickar inte musik till henne.”
”Vadå? Vad skickar du?”
”Bara ett filmklipp”, säger han.
”Med vadå?”
”Marsvin som äter vattenmelon.”

Avd. för spekulationer är omväxlande hysteriskt rolig och djupt gripande, den är bitvis riktigt sorglig. När man väl kommit in i det lite collage-aktiga berättandet är den omöjlig att lägga ifrån sig. Man drivs framåt att lägga hela pusslet. Alva Dahls översättning är suverän.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

”Kanske det nya decenniets finaste och mest osentimentala kärlekshistoria”

preparation

Atticus Lish
Preparation for the Next Life
Tyrant Books, 2014

Det sägs att Atticus Lish inte läser recensioner, men ”The New American Love Story, Lived in the Shadows” i New York Times borde han läsa:

”Atticus Lish’s first novel, ‘Preparation for the Next Life,’ is unlike any American fiction I’ve read recently in its intricate comprehension of, and deep feeling for, life at the margins.

This is an intense book with a low, flyspecked center of gravity. It’s about blinkered lives, scummy apartments, dismal food, bad options. At its knotty core, amazingly, is perhaps the finest and most unsentimental love story of the new decade. It’s one that builds slowly in intensity, like a shaft of sunlight into an anthracite mine.”

Atticus Lish är son till den legendariska redaktören Gordon Lish, kanske mest känd för att ha gjort Raymond Carvers redan minimalistiska prosa ännu mer sparsmakad. I Atticus Lish roman, om en papperslös kvinnlig kinesisk immigrant, Zou Lei, och en ung Irak-veteran, Brad Skinner, finns inte många spår av faderns smak för minimalism – prosan flyter fram som en lavaström, växlar ibland hastigt spår och zoomar ofta in på någon detalj. Det är lite som en blandning mellan Dickens och William T. Vollman.

Det här ä de två första styckena i Preparation for the Next Life, som fragmentariskt berättar om Zou Lei innan hon åker dit för att hon som illegal immigrant bryter mot Patriot Act:

”She came by way of Archer, Bridgeport, Nanuet, worked off 95 in jeans and a denim jacket, carrying a plastic bag and shower shoes, a phone number, waiting beneath an underpass, the potato chips long gone, lightheaded.

They picked her up on the highway by a plain white shed, a sign for army-navy, tires in the trees. A Caravan pulled up with a Monkey King on the dash and she got in. The men took her to a Motel 8 and put her in a room with half a dozen other women from Fookien and a liter of orange soda. She listened to trucks coming in all night and the AC running.”

Zou Lei och Brad Skinner träffar inte varandra under särskilt romantiska omständigheter, men det växer fram en skör men också vacker kärlek dem emellan. Hon arbetar hårt på olika snabbmatställen, under största delen av handlingen på en kinesisk restaurang i Queens. Hon tillhör en muslimsk kinesisk minoritet, så hon har svårt att förstå sina arbetskamrater. Hon hyr in sig i ett rum tillsammans med andra immigranter.

Brad Skinner har både psykiska och fysiska ärr efter sina tre vändor i Irak. Han tillbringar mycket tid i sin källarlägenhet, han dricker för mycket, men kämpar på så gott han kan. De har det väldigt svårt, på alla tänkbara vis, men de tänker sig att de ska övervinna alla hinder om de håller ihop som en liten armé. Hotet om att Lei skulle kunna bli utvisad är ständigt närvarande.

Allra bäst trivs de när de pressar sig till det yttersta på gymmet. Första gången Skinner får syn på Lei gör hon typiskt nog övningar, under en paus i arbetet, en särskild form av träning då man enbart jobbar med sin egen kroppsvikt. När de tränar tillsammans är det ibland som om de uppnår en perfekt harmoni.

Av olika anledningar anar man att det inte kommer sluta lyckligt – man får redan i första akten veta att Skinner har ett vapen i sin lägenhet – men man läser och hoppas, tappar hoppet och läser vidare, återfår hoppet och läser vidare. Mest hoppingivande är Leis kompromisslösa optimism:

”You must keep on to your hope, for both of us, she told him, because maybe some good thing will happen.”

Zou Lei och Brad Skinner är romanens huvudkaraktärer, en tredje karaktär är New York eller kanske snarare Queens. Atticis Lish berättar i intervjuer hur han rört sig i hela Queens och fyllt block efter block med anteckningar. Det Queens Lish skildrar är mångkulturellt, vilket inte minst speglas i utbudet restauranger, ganska nedgånget och fullt av graffiti. Faktum är att mat spelar en ganska stor del i berättelsen. Men Queens är också en vacker plats där Lei och Skinner ibland tar promenader. Det var länge sedan jag läste en så levande och detaljerad skildring av New York.

Det var också länge sedan jag läste en så gripande och osentimental kärlekshistoria. Och det var länge sedan jag läste en så engagerad och engagerande skildring av villkoren för papperslösa. Zou Lei är på sätt och vis bokens stjärna, men Atticus Lish har även gjort Brand Skinner både intressant och trovärdig. Han är ingen supersoldat.

Det känns som om den amerikanska litteraturen efter 11 september har väntat på att en berättelse som Preparation for the Next Life skulle komma ut. Det är svårt att fatta att det är en debutroman.

Fakta: Atticus Lish är döpt efter en karaktär med samma förnamn i To Kill a Mockingbird.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner