Etikettarkiv: Amy Hempel

En novell varje kväll 92: ”In the Cemetery Where Al Jolson is Buried” av Amy Hempel

”In 1975, Hempel moved to New York City, worked through a couple of publishing jobs, then located a nighttime writing class at Columbia with Gordon Lish, a writer and editor at Knopf whose demanding workshops (Tactics of Fiction) became legendary. Their classes together would mark the start of a long professional relationship, resulting in the 1985 publication of her first book, a brilliantly stylized array of short pieces entitled Reasons to Live.”

Citerat ur intervju med Amy Hempel i Paris Review.

Hempels i särklass mest antologiserade novell, ”In the Cemetry Where Al Jolson is Buried”, handlar om en kvinna som hälsar på sin vän på sjukhus. Hon har inte lång tid kvar att leva. Det är en rörande, humoristisk och hjärtskärande historia, berättad med Hempels effektiva minimalism. Det händer oerhört mycket spännande i undertexten. En modern klassiker.

cvr9780743291637_9780743291637_hrKöp

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

New Yorker gratis online i tre månader

Med början 21 juni och tre månader framåt kan man läsa tidskriften New Yorker online gratis, inklusive allt material publicerat sedan 2007: ”The New Yorker Alters Its Online Strategy”. Med den nya strategin hoppas man dels locka nya läsare, dels lära sig mer om dessa läsare, innan man börjar ta betalt igen.

Det här är ett utmärkt tillfälle att läsa noveller, New Yorker är den ledande tidskriften i USA just vad gäller noveller. De har publicerat noveller av Alice Munro, George Saunders, Lorrie Moore, Lydia Davis, Wells Tower, Amy Hempel, Etgar Keret, David Foster Wallace, Junot Díaz med många flera.

I vår serie En novell varje kväll har vi skrivit om och länkat till flera av våra favoritnoveller i New Yorker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Denis Johnson borde hyllas lika mycket som Jonathan Franzen och David Foster Wallace

”I landed on Denis Johnson, one of my favorite novelists (he’s also a poet, playwright, and journalist). I’m unsure why Johnson doesn’t have the same vocal hordes of devotees as Jonathan Franzen or David Foster Wallace does. I find Johnsons prose—his obsessions with fallen men and women, the West, the jungle, the drama and failure of resurrection—so much more compelling than the urbane neurosis of Wallace or Franzen.”

Citerat ur ”Treasures from Denis Johnsons Archive” av Natasha Vargas-Cooper i Bookforum 14 mars 2014. Texten handlar om hur Vargas-Cooper kikar på olika amerikanska författares dokumentsamlingar på välförsedda Harry Ransom Center vid University of Texas. Hon nämner Gertrude Stein, Graham Green, Henry Miller och Norman Mailer. Men hon landade alltså på Denis Johnson, som ännu inte hunnit bli ett monument.

Texten är dels en nyfiken men lite förströdd titt i Ben Johnsons arkivmaterial – en bekännelse från Amy Hempel att hon är ett riktigt fan, ett försök av George Saunders att värva Johnson till hans skrivarskola, en lapp från David Byrne med en förfrågan om att skriva konvoluttext till en Talking Heads-box – dels som ett lång argumentation för att Denis Johnson bör upptas bland de riktigt stora amerikanska prosaisterna.

En som genast gick igång på Vargas-Coopers artikel var Jason Diamond, som i ”Is Denis Johnson Americas Most Influential Living Fiction Writer?” börjar med att skriva att han ogärna ger sig in i en ”Great American Writer/Novel discussion”, men som i nästa stycke gör just det:

”Yet I will admit that when an author is a truly great American author, in the sense that they see past the gloss and create greatness out of this strange place we call home, I wonder whether the debate might have some use. And if I absolutely had to pick one living writer who – to me – really earns that title, I’d say Denis Johnson, without a second of hesitation, because Johnson is the writer who best captures contemporary American flaws in all their glory.”

Vi tycker att det är en bra idé att haussa upp Denis Johnson lite grand, även om det kan vara på sin plats att påpeka att han knappast är något missförstått geni eller någon doldis. Han har vid något tillfälle sagt att han som författare är inspirerad av Jimi Hendrix gitarrsolon. Det är ett påstående som låter löjligt tills man läst honom.

Man kan egentligen börja i vilken ände som helst, exempelvis med tegelstenen Tree of Smoke, som Johnson vann ett National Book Award med. Men det kanske är rimligare att börja med novellsamlingen Jesus Son, som i serien Modernista Pulp är hutlöst billig (45:-) och i engelsk pocket kostar en hundring. Vi tycker att den är en av 90-talets mest originella och äventyrliga novellsamlingar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Skrivarkurs enligt Gordon Lish

”At the first class Lish established just how much he would demand of his students. He started at least one term at Columbia by asking them to tell their most shameful secret, ‘the ineffable, the despicable, the thing you will never live down,’ as Hempel wrote in Vanity Fair. One student admitted to having run someone over; another may have for the first time come out of the closet. When the exercise was over, Lish smiled. ‘Did I say,’ he asked, ‘that this secret doesn’t have to be true?’

Hempel said that this exercise set the stakes of the workshop: students would have to give everything they had to even attempt to please him. It also set the terms: Lish wanted students to approach him from a position of complete vulnerability. The effort to satisfy Lish would be about more than literature—it would be personal. Pleasing him would not only affirm their worth as writers but put them back on tolerable footing with him as human beings.”

Citerat ur ”Seduce the Whole World: Gordon Lish’s Workshop” av Carla Blumenkranz, redaktör på n+1. Citatet är hämtat ur New Yorker men essän finns även publicerad i helt nyutkomna antologin MFA vs. NYC: The Two Cultures of American Fictionred. Chad Harbach.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Paris Review – nästan alla intervjuer gratis online

Litteraturtidskriften The Paris Review är en riktig klassiker. När den grundades 1953 i Paris av Harold L. Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton var det med det uttalade syftet att bli en experimentverkstad för ny litteratur. Vilket man verkligen blev och fortfarande är.

När tidskriften var nystartad satsade man stort på intervjuer, inte minst för att det var ett billigt sätt att skaffa material. För tre år sedan gjorde man alla intervjuer tillgängliga online. De är speciella på många sätt.

Intervjuerna är ovanligt långa och handlar till stor del om författandets ritualer och hantverk. Inte sällan är det två intervjuare, men regeln är att de har en lågmäld stil. En svårintervjuad författare som Ernest Hemingway kan plötsligt börja utveckla ett ämne i detalj och breda ut sitt svar över motsvarande en A4-sida. Det här är några av våra favoritinter: Ernest Hemingway, Jack Kerouac, Julio Cortazar, Alice MunroUmberto EcoMichel HouellebecqUrsula K. Le Guin, Javier Marias, Lorrie Moore, Amy Hempel.

I somras recenserade vi novellantologin Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story (Picador, 2012). Den samlar noveller ur tidskriftens arkiv, men de finns tyvärr bara undantagsvis gratis online.

Läs mer om Paris Reviews kopplingar till Congress for Cultural Freedom/CIA: ”Exclusive: The Paris Review, the Cold War and the CIA”.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Notiser

Suverän novellantologi från The Paris Review

George Plimpton's Business Card (The Paris Review)

George Plimpton’s Business Card (The Paris Review) (Photo credit: Wikipedia)

Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story
Red. Lorin Stein & Sadie Stein
Picador, 2012

Novellen är kraftigt underskattad och behandlas ibland nästan som en bastardform, som något författare förväntas ägna sig åt innan de skriver sin debutroman. Inom förlagsbranschen har novellsamlingen rykte om sig att vara svårsåld.

Men man ska inte överdriva, novellen är också älskad och borde passa vår tids medievanor perfekt. I Amerika är novellen fortsatt stor trots fundamentala förändringar på mediemarknaden, det finns fortfarande en hel del tidskrifter med tradition att publicera nya litterära noveller.

The Paris Review är en av dessa tidskrifter och när den grundades 1953 i Paris av Harold L. Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton var det med det uttalade syftet att bli en experimentverkstad för ny litteratur. Vilket man verkligen blev och fortfarande är.

Redaktörerna för The Paris Review, Lorin Stein och Sadie Stein (inget släktskap), kom på den lysande idén att öppna tidskriftens arkiv för 20 samtida författare, bland andra Daniel Alarcón, Jeffrey Eugenides, Amy Hempel, Jonathan Lethem, Sam Lipsyte och Ann Beattie.

De 20 författarna fick sedan välja varsin favoritnovell ur arkiven och i en kort introducerande text förklara hur och varför just den funkar så bra. Novellerna i antologin är skrivna av bland andra Donald Barthelme, Raymond Carver, Steven Millhauser, Denis Johnson, Jorge Luis Borges, Wells Tower och Mary Robinson.

Resultatet är Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story. Det är en av förra höstens bästa böcker och en av de mest spännande novellantologierna på länge. Flera av novellerna är visserligen experimentella, men det här är en ganska lättläst bok, mycket tack vare att de flesta introducerande texterna är så bra. De är korta, ibland för korta, men gedigna och pedagogiska och ibland som små noveller i sig. De väcker lusten att både läsa och skriva och den här antologin kommer garanterat att användas på en hel del skrivarkurser.

Lustigt nog är inledande novellen, Joy Williams långa och bildtäta ”Dimmer”, överlägset svårast och Daniel Alarcóns introduktion till den en av de fattigaste, men Object Lessons är en väldigt generös och inbjudande bok, med både väntade val av noveller och noveller av nästan bortglömda författare. Tekniskt och stilistiskt är spännvidden mycket stor. Object Lessons är som en liten uppvisning i novellformens möjligheter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner