Etikettarkiv: André Breton

Essän nedan, skriven av litteraturforskaren Loren Glass, om de bokomslag Roy Kuhlman gjorde för Grove Press främst på 50- och 60-talet, har tidigare publicerats på engelska på Lit Hub, en relativt ny och väldigt bra amerikansk litteratursajt. Ett stor tack Emily Firetog och Lit Hub för att vi fick lov att publicera den.

Framförallt vill vi tacka tacka Loren Glass som generöst lät oss översätta och använda essän. Han är verksam vid Center for the Book vid University of Iowa och har skrivit en uppmärksammad studie om just Grove Press: Counterculture Colophon: Grove Press, the Evergreen Review, and the Incorporation of the Avant-Garde (Stanford University Press).

Grove Press gav ofta ut kontroversiella och banbrytande böcker, som Tropic of Cancer, Naked Lunch, Waiting for Godot och The Autobiography of Malcolm X. Grove var ett av det allra mest innovativa amerikanska förlaget under efterkrigstiden.

Counterculture Colophon skildrar hur förlaget och dess tidskrift, The Evergreen Review, revolutionerade förlagsbranschen och radikaliserade den så kallade “pocketgenerationens” läsvanor. Roy Kuhlman designade omslagen, och gav förlaget dess lätt igenkännbara och coola visuella identitet.

Här följer Loren Glass essä:

Mellan 1951, när Barney Rosset köpte förlaget för $3000, och 1970, blev Grove Press som ett kommunikationscenter för motkulturen, som på många sätt definierades av den legendariska omslagsdesignern Roy Kuhlman, utrustad med en sällsam känsla för det visuella. Rosset delade Kulmans estetiska preferenser – som hade formats av pionjärerna inom den abstrakta expressionismen under andra världskriget – och deras samarbete resulterade i att Grove fick en lätt identifierbar, internationellt erkänd avantgarde-look.

Kuhlman läste inte böckerna han gjorde omslagen till. Han arbetade utifrån en kort beskrivning och underordnade texten den experimentella formen. På så vis skapade han ett sammanhållet grafiskt språk och gav Groves titlar en enhetlig stil och ett visuellt sammanhang åt kolofonen, som ofta utgjorde en del av designen.

Evergreen Originals

1958 började Grove ge ut avant-garde-texter direkt i originalpocket. De var i regel större än och höll en bättre kvalitet än den vanliga pocketen. Inom branschen såg man snart kvalitets- och originalpocketen som ytterligare ett steg i den revolution av bokutgivningen som pocketboken utgjorde.

En av de första författarna som gynnades av den här utvecklingen var Samuel Beckett. Han var praktiskt taget okänd under det tidiga 50-talet, men han blev ett av Rossets viktigaste förvärv för Grove Press. Molloy är den artonde titeln i Groves Evergreen-serie, och på bokens baksida kallas boken av Kenneth Rexroth för ”a major modern classic.” Kuhlmans design väcker associationer till det abstrakta måleri som kritikerna ofta gjorde uppskattande analogier till när de skrev om Becketts svåra efterkrigstidstrilogi.

Under 50- och 60-talet publicerade och distribuerade Grove rader av studier om asiatisk litteratur och kultur, däribland studier om Zenbuddhism, både av japanska forskare, som D.T. Suzuki, och amerikaner som populariserade ämnena, som Alan Watts. Kuhlmans design var särskilt väl lämpad för denna den mest abstrakta av andliga inriktningar.

Grove bidrog även till den latinamerikanska boomen, man gav ut översättningar av Borges, Vargas Llosa och Pablo Neruda, som var en av Barner Rossets hjältar. Kuhlmans omslag rör sig i gränslandet mellan det abstrakta och det figurativa, vilket gör att han kan peka mot det kulturellt specifika utan att överge sin distinkta stil.

Grove hade också en viss betydelse för populariseringen av den afrikanska litteraturen under efterkrigstiden. Man publicerade de tre texter för vilka Amos Tutola fortfarande är mest känd – The Palm-Wine Drinkard, My Life in the Bush of Ghosts, och The Brave African Huntress – och man gjorde en hel del ansträngningar för att få hans berättelser publicerade i amerikanska tidskrifter. Kuhlmans omslag försöker fånga den kulturella blandningen i Tutuolas texter, en av dem med titeln “Television-Handed Ghostess.”

Grove publicerade flera banbrytande studier om jazz under sent 50-tal och tidigt 60-tal. Det bidrog till att höja jazzens kulturella status till ett inhemskt avantgarde, jämförbart med den abstrakta expressionism som Kuhlmans omslag kommenterar. Med sin ”primitivism” påminner det här omslaget om de omslag Kuhlman gjorde till Tutuolas böcker.

Rosset knöt också täta band med företrädare för den amerikanska efterkrigslitteraturen, särskilt beatgenerationen. Grove skulle komma att publicera Jack Kerouacs The Subterraneans, Dr. Sax, Satori in Paris, Lonesome Traveler, Pic och Mexico City Blues, som fick en extra skjuts av den monumentala popularitet som On the Road rönte. Det bidrog till att befästa associationerna mellan dem och beatgenerationen och San Francisco Renaissance, som Kuhlmans omslag refererar till.

Antonin Artaud skrev The Theater and Its Double 1938, men fanns inte tillgänglig på engelska förrän Grove gav ut den här översättningen. Det var en viktig teoretisk text för den europeiska dramatik som gavs ut under efterkrigstiden, som Grove var specialiserade på.

Debuten för Waiting for Godot på Broadway var viktig och det var där såldes den i lobbyn på John Golden Theater för en dollar. Den sålde sedan i hela två miljoner exemplar och blev en ikonisk amerikansk pocket och en av de mest sålda dramerna någonsin. Omslagsfotot, som Beckett kallade ”marvelous”, är från en tysk produktion.

Endgame var den första pjäsen av Beckett som publicerades som en Evergreen Original. Grove marknadsförde den som ”the play the critics didnt understant,” och manade publiken: ”read it before you see it.” Omslagsfotot är från Roger Blins uppsättning av pjäsen i Paris.

The Blacks var mer än någon annan pjäs Grove publicerade intimt knuten till en särskild uppsättning, närmare bestämt den på St. Marks Playhouse på Manhattan. Det är gott om foton från föreställningen i den här återutgivningen i pocket. Medverkade i den ursprungliga uppsättningen i New York gjorde James Earl Jones, Louis Gosset, Roscoe Lee Browne (längst fram), Cicely Tyson och Maya Angelou. Det här omslaget förebådar också hur Kuhlman och Grove lekfullt skulle använda fonter i färg för att anspela på relationerna mellan färgade och vita.

Som kritikern W.B. Worthen skrev, “in the first decade of Pinter’s real celebrity, the material idiosyncrasies of Pinter’s printed text drove the understanding of Pinter’s dramatic writing,” och ingen egenhet var mer framträdande än Pinters berömda pauser som, resonerar Worthen, tenderer att skänka pjäserna en temporalitet förknippad med “certain kinds of reading.” Ja, Grove hade en tendens att ge ut pjäser som man både behövde läsa och se framförda på scen.

Grove förnyade också filmboken, man producerade en rad rikt illustrerade och annoterade manus till banbrytande filmer i pocket. Även om de här böckerna inte var särskilt lönsamma att ge ut – de var dyra att producera och svåra att marknadsföra – så var de populära vid universiteten. De fick betydelse för hur filmerna mottogs och analyserades. De fick betydelse för hur flera av de här filmerna etablerades som en den av en framväxande akademisk kanon.

Last Year at Marienbad, översatt av Richard Howard från versionen utgiven av Editions de Minuit, innehåller mer än 140 illustrationer, med uppförstorade bildrutor utvalda av filmforskaren Robert Hughes. Manus skrevs av Alain Robbe-Grillet och regisserade gjorde Alain Resnais – samarbetet kanoniserades nästan omedelbart som klassiskt och kritiken gjorde jämförelser mellan Den nya franska romanen och Den nya vågen.

Beckett skrev romanen Murphy, hans första publicerade, på engelska och den gavs ut 1938. Då väckte den ingen större uppståndelse. Omslaget till Groves nyutgåva är ett tidigt exempel på Kuhlmans kreativa bruk av typografi.

Hugh Kenners tidiga studie av Beckett var ett grundläggande bidrag till den så kallade Beckett-industrin, som snart uppstod och fyllde det tomrum som berodde av författarens förtegenhet. Kuhlmans omslag visar i vilken utsträckning Becketts namn i sig hade blivit något att arbeta med.

När man marknadsförde Ionescos 4 Plays använde man sig av samma strategi som när man marknadsförde Becketts verk. Man framhåller att den tryckta texten gör det möjligt för läsaren att själv avgöra verkets värde. Ordalydelsen i Groves annons för boken i New York Times: “Are Eugene Ionesco’s plays ‘pretentious fakery’ or ‘amusing and provocative’? Make up your mind – read 4 Plays by Eugene Ionesco.”

André Bretons roman Nadja gavs ursprungligen ut 1928. När Grove ger ut boken 1960, i Richard Howards översättning, är den försedd med ett omslag som tydligt associerar Breton med surrealismen.

Grove Press Hardcovers

Enligt Gil Sorrentino, som var redaktör på Grove vid slutet av 60-talet, så var det Roy Kuhlman som “invented the look of the modern dust jacket.” Ett av skyddsomslagens kännetecken var att man använde vita ”negativa” ytor.

En av Kuhlmans favoritmålare var Franz Kline, vars influenser syns tydligt på det här tidiga omslaget till en bok med texter av Marquis de Sade. På 60-talet gav Grove ut de Sades verk i tre volymer.

Mario Vargas Llosa är en av sex nobelpristagare som Grove Press gett ut. Gil Sorrentino valde den här titeln till Vargas Losas första roman, eftersom han inte trodde att engelskspråkiga läsare inte skulle förstå referensen till kadetter vid en militärakademi i originaltiteln La Ciudad y Los Perros (Staden och hundarna).

Rosset läste Henry Miller första gången när han gick på college, och hade beslutat sig för att publicera ökända Tropic of Cancer sedan Lady Chatterleys Lover hade blivit en succe. Men publiceringen av Tropic of Cancer väckte betydligt mycket mer rabalder. Ofta låg den på bästsäljarlistor där den var som mest ifrågasatt. För att inte väcka onödigt mycket motvilja hos myndigheterna, lät Grove bli att använda illustrationer till romanens omslag, både till inbundna och pocket, under 60-talet.

När juristerna 1966 kom fram till att William S. Burroughs mycket explicita roman Naked Lunch inte kunde klassas som obscen, hävdade Groves egen jurist Charles Rembar att det var en milstolpe (”end of obscenity”) för det tryckta ordet i USA. Formgivaren av det här ikoniska omslaget är okänd.

Grove använde ofta foton av Jean Genet till omslagen av hans romaner. Han var en av beatgenerationens favoriter och vid mitten av 60-talet hade han blivit en av motkulturens ikoner.

Groves massiva utgåva i tre band av de Sades åtskilliga gånger utgivna verk är den mest ambitiösa engelska översättningen. För att framhäva den vetenskapliga seriositeten gav man samtliga volymer typografiska omslag och på dem återgav man namnen på de bemärkta personer som skrivit långa introduktioner till de Sades explicita texter.

Black Cat

Grove lanserade en ny imprint 1961, som fick namnet Black Cat, efter en nattklubb i Frankfurt. Grove hävdade att deras nya imprint hade “the liveliest look in the field.” Red Star Over China var den åttonde titeln I den nya serien. Texten presenteras som “one of the basic source books of modern Chinese history, as a satisfying and enlightening tale for the general reader, and even as a handbook of guerilla warfare during World War II for partisans in Europe and Southeast Asia.” Under 60-talet utvecklade Grove den här idén om en revolutionär “handbok” till ett av sina utmärkande bidrag till decenniets aktivism.

I bokbranschens mittfåra tog man ingen större notis när Grove gav ut The Wretched of the Earth i hårdpärm. New York Times publicerade en liten notis med rubriken “Handbook for Revolutionaries.” Utgivningen under den ikoniska imprinten Black Cat, pocket för massmarknaden, lanserad 1968, skulle komma att typisk för denna tidsbundna genre.

The Autobiography of Malcolm X skulle egentligen ha getts ut av Doubleday. Man hade redan kommit en god bit i produktionen när Malcolm X mördades, men de påföljande hoten och våldet gav Doubleday kalla fötter. Rosset klev raskt in och gav ut biografin i hårdpärm hösten 1965 och som Black Cat-pocket hösten 1966.

Look Out, Whitey! är ett exempel på hur Grove kreativt använde typografiska troper när de designade revolutionära texter. En veteran in medborgarrättsrörelsen, författaren Julius Lester, blev associated editor för Evergreen Review 1969, en tjänst han hade fram till 1971.

Den mer eller mindre universella konventionen är att trycka svart text på vitt papper. På omslaget till Black Is har man gjort tvärtom – det synliggör i vilken hög utsträckning motsättningen svart och vitt är inskriven i själva designen av den tryckta boken.

Regis Debrays Revolution in the Revolution? skrevs med det uttryckliga syftet att vägleda rebeller i Latinamerika. Den grundläggande konceptuella och praktiska komponenten i boken är den militära enheten ”foco”, den lilla gruppen guerilla som, genom sin sammansättning, utgör revolutionens grogrund. Många på Grove såg på sig själva i sådana termer.

Det var Berkley-professorn Mark Schorer som först gav Rosset iden att ge ut en oförkortad version av Lady Chatterleys Lover. Schorer skulle sedan spela en avgörande roll i försvaret, legitimeringen och publiceringen av texten. Sporrad av Högsta domstolens dom i fallet Roth v. US (1967), som definierade obscenitet som bristen på något som helst ”redeeming social value,” lyckades Rosset och hans advokat Charles Lembar anlita expertvittnena Malcolm Cowley och Alfred Kazin, som i sin tur lyckades övertyga om att Lawrence ökända roman hade ett litterärt värde.

Medan det var den inbundna utgåvan av Naked Lunch som orsakade alla rättsliga strider, så var det Black Cat-utgåvan som de allra flesta läste. Den innehöll protokoll från rättegången i Boston. Återigen, frånvaron av illustrationer är värd att notera.

The Pearl var den av Groves böcker i genren victioriansk pornografi som sålde mest, över en miljon exemplar vid slutet av 60-talet. På bokens baksida beskrivs den som den kompletta utgåvan av den underjordiska London-tidskriften, som publicerades som en serie 1879 och 1880.

Spridningen av billiga Black Cat-utgåvor av Bertolt Brechts dramer, samtidigt som de sattes upp flitigt på colleges och universitet, visar i vilken hög utsträckning Grove, med hjälp av teaterkritikern Eric Bentley, domesticerade Brecht på 60-talet som en motkulturens dramatiker.

Loren Glass