Etikettarkiv: Andy Warhol

Fotobok: ”Studio 54” av Hasse Persson

JuxtapozStudio5400

Hasse Persson
Studio 54
Max Ström, 2014

För en tid sedan skrev vi om fotoboken Studio 54 (Stanley / Barker), en lyxig bok med foton tagna av Tod Papageorge mellan 1978 and 1980 på världens mest mytomspunna diskotek:

”Det verkar som om de flesta fotona är tagna framåt småtimmarna, fasader rämnar och stämningen blir mer burlesk. Man får nästan intrycket att graden av berusning är så hög att Papageorge kunnat vandra runt i lokalerna som om han vore osynlig. Han har en fantastisk blick för det lätt vansinniga och humoristiska i olika situationer.”

Vi skrev också att fotona var ”råa och direkta men samtidigt poetiska.” Men det var innan vi hade sett fotona i Studio 54 av Hasse Persson, som verkligen är råa och direkta. Perssons foton verkar dessutom tagna när trycket var som allra högst på dansgolvet på Studio 54.

I ett initierat och entusiastiskt förord berättar Persson om nattklubbens storhetstid, som inleddes 26 april och sedan varade i ungefär 1000 nätter. Han berättar om grundarna Steve Rubell och Ian Schrager och om hur de skapade en unik atmosfär som byggde på en genomtänkt blandning av så kallat vanligt folk, megakändisar och tidens klubbmusik: disco. Alla var där, inte minst Andy Warhol, som Hasse Persson fotade åtskilliga gånger på Studio 54. Andra kända besökare som Persson fångade på bild: Halston, Bianca Jagger, Truman Capote

När Rubell och Schrager åkte dit för skattebrott, de blev dömda till fängelse, anordnades en sista avskedsfest. Det var den 4 februari 1980 och bland gästerna fanns Diana Ross, Richard Gere, Jack Nicholson och Reggie Jackson. Enligt en anekdot var det Sylvester Stallone som köpte den sista rundan drinkar på klassiska Studio 54.

Inte minst intressant är Perssons beskrivning tekniken han använde för att fånga den unika atmosfären på Studio 54 på 35-millimeters film, en teknik som gör att hans foton från nattklubben känns både mer originella och mer autentiska än de flesta andra i samma genre. Persson citerad ur den engelskspråkiga upplagan:

”After much experimenting, I finally found a way to capture the Studio 54 ambience on camera by using a flash to freeze the subject at the same time as I kept the shutter open for up to 30 seconds. This allowed me to catch movement on the dance floor, and the colored lights and other details that characterized disco culture.”

Alla foton © Hasse Persson

HP11

HP41

HP19

HP64

HP78

HP61

HP67

HP21

HP81

Spellista med disco.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Konstbok: ”Kehinde Wiley: A New Republic”

Kehinde Wiley von Eugenie Tsai

Kehinde Wiley: A New Republic
Red. Eugenie Tsai
Essä: Connie H. Choi
Prestel

En av de riktigt stora separatutställningarna i vår är ”Kehinde Wiley: A New Republic” som visas på Brooklyn Museum fram till och med 24 maj. Det är i Brooklyn Kehinde Wiley har sin bas, Kehinde Wiley Studio, även om hans verksamhet drivs nästan som ett multinationellt företag, med Andy Warhol och Jeff Koons som förebilder. I likhet med de konstnärerna delar han också publiken i två delar – varma anhängare och dem som är mer kallsinniga.

Kehinde Wiley, född 1977, har tagit konstvärlden med storm, hans stjärna har varit stadigt stigande sedan hans karriär började för snart femton år sedan. Hans färgstarka och ofta monumentala målningar – på utställningen visas även skulpturer och verk i färgat glas – är ofta lätta att känna igen.

Wiley tillämpar så kallad ”street casting”, han går ut på New Yorks gator och söker färgade modeller, som han bjuder in till sin ateljé. Där får modellen titta i konstböcker med verk av gamla europeiska mästare. Sedan får han eller hon välja ett konstverk och sedan målar Wiley, bokstavligt talat, in dem i konsthistorien.

EL137.16

Colonel Platoff on His Charger, 2007–8 Oil on canvas, 309.9 × 309.9 © Kehinde Wiley

Den omedelbara effekten blir att Wiley åskådliggör hur underrepresenterade färgade män och kvinnor är i konsthistorien, men hans verk leder ju även associationerna vidare. Finns färgade män och kvinnor väl representerade i litteraturen? Hur gestaltas de i så fall? Finns de representerade i dagens litteratur, fotografi, scenkonst och konst? Hur gestaltas de i så fall? Och av vem och på vems villkor?

EL137.18

Willem van Heythuysen, 2006 Oil and enamel on canvas, 243.8 × 182.9 © Kehinde Wiley. (Foto: Katherine Wetzel, © Virginia Museum of Fine Arts)

I Wileys verk får ju modellerna åtminstone ett visst medinflytande och de får, ungefär som i en karneval, välja att bli gestaltade som personer med verklig makt och myndighet, som allt ifrån grevar och baroner till en envåldshärskare som Napoleon. De bär sina egna kläder, Nikes, Timberlands och overaller från Sean John, men poserna är lånade från konsthistorien. Det Wiley gör är i själva verket ganska vanligt inom hiphoppen, att artister på t.ex. skivomslag låter sig gestaltas som mäktiga, exempelvis sittande på en tron med en spira i handen. Men Wiley plundrar medvetet den ärevördiga konsthistorien och flyttar in den här estetiken i den konservativa konstvärlden.

EL137.31

Leviathan Zodiac, 2011. Oil and gold enamel on canvas, 243.2 × 182.2 © Kehinde Wiley. (Foto: Robert Wedemeyer, courtesy of Roberts & Tilton)

I sin serie The World Stage har Wiley använt samma koncept som i New York, men han har då sökt modeller i Mellanösten, Afrika och Latinamerika. Han har även börjat använda fler och fler kvinnliga modeller, vilket medvetet framhävs genom valet av omslagsbild till Kehinde Wiley: A New Republic, den vackra bok som ges ut i samband med utställningen. Titeln får man väl tolka som en optimistisk förhoppning om att det i framtiden inte ska finnas en så stark koppling mellan makt och hudfärg som det finns idag.

EL137.33

The Two Sisters, 2012. Oil on linen, 243.8 × 182.9 cm © Kehinde Wiley. (Foto: Jason Wyche)

Jag tycker nästan att Wileys målningar av kvinnor är vackrare än dem av män, där kopplingen till konsthistorien är starkare med hästar, spiror och utstuderade poser. Men målningarna av män är däremot underskattade på ett annat sätt – de är ofta väldigt humoristiska. Redan idén att placera in färgade män i en nästan helvit del av konsthistoriens kanon är väldigt roligt. Tanken att byta ut en random färgad kille från New York med Napoelon är väldigt roligt. När man sedan ser resultatet, män med basebollkepsar och hoodies placerade i en konsthistorisk kontext, blir det ännu roligare. Wiley är underskattad som humorist, åtminstone från mitt svenska perspektiv.

EL137.63

The Sisters Zénaïde and Charlotte Bonaparte, 2014. Oil on linen, 212 × 160 cm © Kehinde Wiley. (Foto: Robert Wedemeyer, courtesy of Roberts & Tilton)

Det finns dem som tycker att Wileys konst är kitschig, men om man avfärdar den som kitsch tycker jag att man missar inte bara en, utan många poänger. Jag kan inte recensera själva utställningen, men boken Kehinde Wiley: A New Republic är praktfull och så har man gjort något som borde göras oftare när en utställning ska presenteras – man har bjudit in tiotals personer, de flesta från konstvärlden, och låtit dem kommentera varsitt verk. Det gör att boken blir väldigt intressant och underhållande att läsa och bläddra i. Kommentarerna visar att Wileys verk är uppskattade och älskade av många olika anledningar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny praktfull bok om surfbrädor och surfkulturen

9780262027601

Richard Kenvin
Surf Craft: Design and the Culture of Board Riding
MIT Press

1968 åkte Andy Warhol till LaJolla för att köpa ett par surfbrädor av Carl Ekstrom, fortfarande en av de främsta att hantverksmässigt tillverka brädor. Warhol skulle ha brädorna som rekvisita i sin film San Diego Surf. Men Warhol blev så förtjust att han bad Ekstrom att bygga fler brädor.

Tanken var att brädorna skulle ställas ut i New York på ett konstgalleri, tillsammans med minimalistiska popkonst-skulpturer. Men det skulle aldrig bli någon utställning. Bara några dagar efter Warhols hemkomst till New York blev han skjuten av Valerie Solanas. Hans liv hängde på en skör tråd och planerna på att ställa ut surfbrädor som readymades rann ut i sanden.

Richard Kenvin berättar den här anekdoten i slutet av den makalösa boken Surf Craft, ett riktigt praktverk om hantverksmässigt tillverkade surfbrädor och den surfingkultur de förknippas med. Frågar författaren: ”But what if the show had happened? Would gorgeous, oversized, ‘minimalist-Pop-surfboard-inspired-sculptures’ by Ekstrom hang on museums across the world and grace the pages of coffee-table art books?”

Jag tycker att Surf Craft är just en konstbok, kanske inte en kaffebordsbok, texten är alldeles för vass och originell, men den gör att man som läsare betraktar surfbrädorna med nya ögon, den gör att man beundrar både dem som tillverkar och surfar på dem – ofta en och samma person.

surfcraft_550x280

Om Surf Craft inte är en konstbok, så fungerar den i alla fall som en sådan. Det är en stor estetisk upplevelse att följa utvecklingen av den hantverksmässigt framställda surfbrädan – boken innehåller 150 färgfotografier – från Bob Simmons banbrytande men till synes relativt enkla konstruktioner till avancerade asymmetriska brädor av Carl Ekstrom och hans protegé Ryan Burch.

Man behöver överhuvudtaget inga förkunskaper för att uppskatta den här boken. Richard Kenvin är en sagolik berättare som verkligen engagerar, trots att man kan tycka att ämnet är ganska snävt och bitvis lite flummigt. Kenvins perspektiv är historiskt och kulturellt och han utgår ett estetiskt synsätt hämtat från den japanske filosofen Soetsu Yanagi.

Kenvin ser designen och tillverkningen av surfbrädor som ett perfekt exempel på mingei, ungefär folklig brukskonst. Han kopplar begreppet till traditionella hawaiianska brädkonstruktioner – paradexemplet är alaia-brädan – som enligt Kenvin inte fått det erkännande de förtjänar. Att tillverka och surfa på traditionella brädor har varit en utdöende konst, men boken visar också vackra exempel på att traditionen hålls vid liv av både brädmakare och surfare.

Enligt Yanagis estetik visar ett designat föremål sin sanna skönhet när det brukas. Det är lätt att placera in de hantverksmässigt tillverkade surfbrädorna, både de ursprungliga hawaiianska och de senare, i det här funktionalistiska synsättet. Det är faktiskt ganska lätt att föreställa sig många av de här brädorna hängande på Moderna eller MoMA eller vilket konstmuseum som helst.

Tonvikten ligger på brädornas design och tillverkning, men Kenvin skriver också om surfkulturen och dess sanna etos. Han berättar många roliga anekdoter, en handlar om en surfare som plötsligt bestämmer sig för att bara surfa på natten. Han berättar om surfare som vägrar låta sig fotograferas eller filmas. Han berättar också en del om den genomkommersialiserade surfkulturen, i vilken målet är att bli fotograferad och filmad så mycket som möjligt, helst när varumärket på brädan syns tydligt.

Surf Craft publiceras i samband med en utställning på San Diegos Mingei International Museum. Det är en väldigt vacker bok, ett estetisk objekt i sig, vars blanka svarta omslag och sidor låter surfbrädornas färger och former framträda tydligt. En liten snygg detalj är att kapitälbandet går i gult och grönt, samma färger som surfbrädan längst upp till vänster på omslaget har.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”This is Pollock” av Catherine Ingram

This is Pollock
Catherine Ingram
Illustrationer: Peter Arkle
Laurence King

Det brittiska förlaget Laurence King har lanserat en helt underbar ny serie med illustrerade konstmonografier, lyxiga men lekfulla och opretentiösa introduktioner till några av den moderna konstens ikoner. Redan utgivna är monografierna om Salvador Dali, Jackson Pollock och Andy Warhol. De två nästkommande handlar om Paul Gauguin och Francis Bacon.

Vi valde att recensera This is Pollock (1912-1956), konstnären som efter en hel del möda erövrade epitetet USA:s ”greatest living artist”, men boken inleder med att kortfattat berätta om Pollocks barn och ungdom. Peter Arkles coola illustrationer bidrar till att göra innehållet mer levande och lättillgängligt. Med hjälp av en illustration över ett uppslag visar han alla de platser Pollock bodde på som ung. I små rutor redovisas fakta.

9781780673462.in13(1)

Illustrationerna används väldigt smart, ofta för att visa sådant som helt enkelt inte finns fångat på några foton. Som exempelvis olika ateljéer som Pollock jobbade i från mitten av och fram till slutet av 30-talet. Det var under den här perioden Pollock jobbade med Thomas Hart Benton, WPA och David Siqueiros Experimental Workshop vid Union Sqare i New York.

Ett uppslag får en illustration av utställningen ”Indian art of the United States” på MoMA 1941. Pollock såg utställningen flera gånger och man tror att hans tekniker, drip- och actionpainting, kan ha inspirerats av indianernas sandmålningar, som de gjorde inför publik sittande på marken medan de strödde färgad sand i den naturfärgade. Pollock lade ju ut sina dukar på marken och dansade runt dem med sina olika droppande och stänkande verktyg.
this_is_pollock_spread_1(1)

En annan händelse som Peter Arkle har illustrerat är den omtalade festen hemma hos Peggy Guggenheim i New York, under vilken Jackson Pollock påstås ha urinerat i den öppna spisen. Pollock och hans fru Lee Krasner flyttar till lugna Long Island där de bor fram till 1956, då Pollock kör full in i ett par träd så att både han själv och en vän till makarna Pollock dör

Vid tiden för olyckan hade Pollocks stjärna dalat ordentligt, han hade problem med alkoholen och hade en rejäl skaparkris. Samtidigt var det inte mer än åtta år sedan ett gäng självvalda experter samlades på tidskriften Life för ett rundabordssamtal om de märkliga målningar konstnären Jackson Pollock gjorde: ”What were they about? What was their purpose?”

Sir Leigh Ashton tyckte att den abstrakta expressionismen borde passa som tryck på silke och Aldous Huxley tyckte att mönstren borde funka som tapet. Det var bara en av herrarna som hade en avvikande åsikt, Clement Greenberg utsåg Cathedral (1947) till ”one of the best paintings recently produced in this country.”

9781780673462.in16(1)

Några av de andra verk som finns med i boken: Guardians of the Secret (1943), Mural (1943), Reflections of the Big Dipper (1947), Autumn Rythm (1950) och Portrait of a Dream (1953). Text, foto och illustrationer funkar perfekt ihop i den här volymen av This is… Ibland blir berättandet kanske lite väl anekdotiskt, men jag ser redan fram emot att läsa introduktionerna till Warhol och Bacon.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Essä: Andy Warhol, self-promotion och sociala medier

soldatens-artsoppa-570g-knorr”Maybe it was supposed to just be another one of Warhol’s put-ons, maybe it wasn’t even his idea. But looking back, the title [“The Personality of the Artist”] has an eerie prescience about the future of self-branding. It suggested that the mechanisms of advertising could also become the mechanisms of self-representation and communication; that brands not only insinuated themselves into our lives but that the logic of their circulation could become the logic of our whole social existence. In other words, the exhibition title now looks like an answer that was waiting for the right question to arrive: What exactly is social media?”

Citerat ur ”No Purchase Necessary” av A.E. Benson – undertitel ”Is liking brands ironically on social media a form of click fraud?” i The New Inquiry, 28 april 2014. Fantastisk essä om Andy Warhol, self-branding och sociala medier. Och apropå self-branding: Vi gillar verkligen The New Inquiry.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Sju sjukt sköna selfies tagna av kända författare

Årets ord 2013 blev, som bekant, selfie. En selfie är ett självporträtt, ofta taget med mobil- eller webbkamera och inte sällan via en spegel eller annan reflekterande yta. Det tas galet mycket selfies nuförtiden, men självporträtt är ju inte ett helt nytt påfund. Människan har alltid haft ett behov av att spegla sig och visa upp sig.

Rembrandt var något av en selfie-specialist, och traditionen har sedan dess förvaltats av konstnärer som Vincent van Gogh och Andy Warhol.

Men när det gäller författare är vår egen nationalskald, August Strindberg, ytterst svårslagen. Och det var inga dåliga plåtar han tog.

Moderna författare brottas med att selfie-fenomenet är så typiskt för ungdomskulturen, de inser att de är lite för gamla för selfies, så de brukar göra miner och fåna sig lite. Men Salman Rushdie och Patti Smith ser i alla fall ut att stortrivas i varandras sällskap.

                                                                                         [photo via]

Allen Ginsberg kör den lite mer osminkade varianten, en klassiker rakt framifrån i spegeln.

                                                                                                          [photo via]

Neil Gaiman använder också spegel, men en lite mer elegant stil och genomtänkt komposition.

                                                                                 [photo via]

George Saunders, den älskvärde novellisten, ser ovanligt sammanbiten ut när han försöker skapa en oändlig regress av självporträtt.

                                                                                                 [photo via]

Speglar får också en stilig Emma Straub på lekhumör.

                                                                                                           [photo via]

Och sist och slutligen, Tao Lin, en av de författare som kanske mest skriver om och använder sig av sociala medier. Ett klassiskt crazysmajl.

                                                                                                         [photo via]

I ett kommande inlägg ska vi skriva om shelfies, som vi tycker är lite roligare än selfies. Shelfies är foton tagna av valda delar av den egna bokhyllan. Det är ju också självbespeglande, men det behöver inte vara så att vi lever i en ovanligt narcissistisk tidsålder. Det kanske bara finns ovanligt många behändiga kameror och sällsynt goda möjligheter att sprida foton.

Läs mer om selfien och dess ursprung: ”Keep smiling. For the origins of the selfie, look to the dandy

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor