Etikettarkiv: antologi

Flarf: An Anthology of Flarf
Red. Drew Gardner, Nada Gordon, Sharon Mesmer,
K. Silem Mohammad & Gary Sullivan
Edge Books

”Why do I hate Flarf so much? Because it is against everything good this country once espoused.”
— Ur Why Do I Hate Flarf So Much? av Drew Gardner

Flarf är en udda riktning inom den amerikanska samtidspoesin. Riktningens ursprung är inte oviktig. För ungefär femton år sedan fick poeten Gary Sullivan veta att hans farfar, inte många dagar innan han dog, hade vunnit en poesitävling, som i själva verket visade sig vara en scam.

Farfadern hade varit både glad och stolt, men Sullivan insåg snart att det var ett inom poesikretsar beryktat företag som hade utlyst tävlingen. Affärrsidén var enkel – utlys en poesitävling, kora alla deltagare till segrare och sälj sedan en antologi med dikterna till så många som möjligt av dem.

Uslast tänkbara dikt

Sullivan tyckte inte att det här var okej, så han bestämde sig för att syna bluffen. Han bestämde sig för att skriva en så usel dikt som möjligt och sedan skicka in den till en av företagets tävlingar. Det här är början av dikten:

 Mm-hmm
Yeah, mm-hmm, it’s true
big birds make
big doo! I got fire inside
my “huppa”-chimp^TM
gonna be agreessive, greasy aw yeah god
wanna DOOT! DOOT!
Pffffffffffffffffffffffffft! hey!

Dikten avslutas med meningen: ”Thank you God, for listening!” Tre veckor senare fick Sullivan ett brev från företaget:

”Gary, over the past year, we have conducted an exhaustive examination of over 1.2 million poems that have been submitted to us. Only a small percentage of individuals  whose poems we have reviewed were selected to be part of this distinguished project. ‘Mm-hmm’ was selected for publication because it sparks the imagination and provides the reader with a fresh, unique perspective on life. We believe it will add to the importance and appeal of this special edition.”

Sullivan berättade om detta för sina poetvänner och uppmuntrade dem att också ställa upp i företagets ”poesitävlingar”. Många av dem hade kontakt via en listserv och man kan tänka sig att de hade roligt och kanske försökte bräcka varandra med mer eller mindre opoetiska och okonventionella dikter.

Någon myntar ordet flarf

I samband med det här myntade någon, eventuellt Mitch Highfill, Drew Gardner eller Nada Gordon, ordet ”flarf”. Efterhand började flarf anta betydelsen att vara flarfig, att äga kvaliteten flarfighet (flarfiness). I den utmärkta introducerande texten, ”A Brief Guide to Flarf Poetry”, som inledningen till den här texten bygger på, berättar Sullivan:

”We now began to look at other things and to see them as ‘flarfy.’ I was never 100 percent sure what it meant—something akin to “campy,” but with somewhat different resonances. More awkward, stumbling, ‘wrong’ than camp.”

Helt nyligen har det kommit ut en, vad jag kan bedöma, unik antologi med flarfpoesi: Flarf: An Anthology of Flarf. Det är en imponerande samling poeter som medverkar, utöver redan nämnda bland andra: Stan Apps, Anne Boyer, Brandon Brown, Jordan Davis, Katie Degentesh, Benjamin Friedlander, K. Lorraine Graham, Rodney Koeneke, Michael Magee, Mel Nichols, Eiríkur Örn Norðdahl, Rod Smith och Elisabeth Workman.

Vad kännetecknar flarf-dikter?

Innan jag läste Flarf: An Anthology of Flarf hade jag bara läst några få flarf-dikter. Det jag tycker är mest överraskande med antologin – antalet dikter är uppskattningsvis knappt 200 – är mångfalden av röster och stilar, från det fluffigt gosiga till rasande rants. Många dikter är dessutom otippat mångtydiga, kanske särskilt de som handlar om poesi och politik. Den kritiska eller satiriska udden kan vara riktad mot exempelvis George W. Bush och vänsterliberalers sätt att kritisera honom.

De rörelser som lättast associerar till flarf är förmodligen dadaismen och punken. Vad gäller punken gäller likheterna kanske främst andan, revolten, men även estetiken. Man brukar framhålla att punkmusiker sällan var supertajta på sina instrument. Med flarf är det delvis annorlunda – man försöker medvetet skriva som om uttrycksbehovet vida överstiger förmågan. Samtidigt går det inte att skriva dåligt på vilket sätt som helst, det måste vara dåligt på ett flarfigt sätt.

Det är frestande att koppla samma dadaismens anti-poesi med flarf-poesin, men jag tror bara att flarf är anti i vissa bemärkelser. Det är klart att den är antagonistisk gentemot den, i brist på bättre uttryck, konventionella och traditionella poesin samt den språkmaterialistiska konceptuella poesin. Men flarf har även en tydligt bejakande sida, man kanske rentav kan se rörelsen som ett försöka att utvidga, ganska radikalt dessutom, både vad poesin anses kunna tala om och hur den får tala.

Jag tror att flarf-poeterna anser att den traditionella poesin, särskilt den lyriska traditionen, förtrollar världen, medan flarf-dikterna avförtrollar eller demaskerar världen. Eller åtminstone poesin. Den utger sig inte för att vara något den inte kan vara.

”Humanism Is Cheese”

Redan dikternas titlar vittnar om flarf-rörelsens särskilda humor, lite i stil med punkens band- och låtnamn. Några flarf-exempel: ”Disney Vengeance”, ”Grandfather Dude”, ”Pablo Escobar Shopping T-Shirt”, ”Chicks Dig War”, ”I Am So Stupid”, ”Humanism Is Cheese”, ”Landscape with the Fall of Snoop Dog”, ”That a Hamster Could Be President”, ”Let’s Not Eat Jesus” och ”A Unicorn Boner for Humanity”.

Flarf kom på sätt och vis till på internet och det var via en listserv man höll kontakten och spred sin poesi. Dikterna innehåller också rader av referenser till teve- och dataspel, Quake, Tekken Anime, Pokémon och chattrum. I en dikt säger en karaktär: ”What I love about the chatrooms / Is that they’re already halfway to poetry, / What’s poetry but lines, what’s a chatroom”.

De populärkulturella referenserna är viktiga och tydligt framträdande, otippat många rappare omnämns, exempelvis 2Pac och Snoop Dogg. Det förment låga har företräde framför det förment höga, men det hindrar inte att poeter som Ezra Pound, Wallace Stevens och Pablo Neruda omnämns.

Google är en diktmaskin

Men internet har även varit viktigt för dikternas stil, tonfall och innehåll. Från internet har man lånat mycket av det vardagliga, för att inte säga banala, språkbruket. Delar av vissa dikter skulle kunna vara direkt hämtat från ett chattrum, en blogg eller en sms-konversation. Det är vanligt att man skriver ut många utropstecken!!!!!

Allra viktigast: Google. Många dikter är skapade med så kallade dubbelsökningar. Man söker helt enkelt på två ord, kanske ”unicorn” och ”happiness” eller ”cheese” och ”humanism” med förhoppning om att det genererar ett spännande resultat. Orden är ofta medvetet valda för att få udda sökresultat, som man eventuellt kan använda för att komponera en dikt. Eller så leder sökningen vidare till en helt annan sökning.

Vilka djur är mest flarf?

Man kanske kan säga att poeterna söker efter intressanta och smått absurda kopplingar och konflikter mellan olika ord. Det absurda är ett väldigt tydligt drag i flarf-poesi, men vissa av dem gränsar till det surrealistiska. Som de här inledande raderna ur ”Moths Drink the Tears of Sleeping Birds” av Mitch Highfill:

Strange moths pierce eyelids and drink the tears of sleeping birds.
Like this moth, here under your eyelid—
a strange little noise comes out of its mouth
over violins and guitar strings, kittens,
strange food, and ruminations on life.

Den här dikten inleds inte särskilt flarfigt, men både violinerna och kattungarna är flarfiga. Mer renodlat flarfig är den här strofen ur ”A Unicorn Boner for Humanity” av Sharon Mesmer:

How empty is a world without rainbows!
Where would we be without unicorns!
”Every day I feel a little horny”
is clearly a nod to the unicorn boner—
solidarity with all things happy
and fluffy
and horny

Nu snackar vi flarf – regnbågar och enhörningsstånd. En stor del av flarf-poesin har en medvetet kitschig karaktär. Fluffigt är flarf och djur är flarf, särskilt vissa djur. Enhörningen och faunen verkar räknas till djurriket. Kattungar, hundvalpar och tvättbjörnar är flarfiga. Delfiner, kanske till stor del för deras kopplingar till new age, är väldigt flarfiga. Men allra mest flarfig, om man räknar antalet omnämnanden i antologin, är bläckfisken (squid).

Min gissning är att älgar, elefanter och tigrar inte är särskilt flarfiga. Djuren ska helst vara små, söta och mjuka, men allt är inte fluffigt, vissa dikter är nästan chockerande aggressiva, som ”Annoying Diabetic Bitch” av Sharon Mesmer. Den inleds så här:

You annoying diabetic bitch.
You anorexic bulimic diabetic bitch.
You dumb annoying talentless diabetic bitch, eat some diabetes.
You and your bitch monster diabetic junkhead father,
and your diabetic cat, your pathetic geriatric diabetic cat that eats birds—
bitch birds—
you fuck-ass body monster, you’re lulling me into a diabetic coma
like that annoying secretary from Ally McBeal, you cold British diabetic bitch-dick.

Flarf-rörelsen är inte främmande för provokationer. Jag tror att den var betydligt större för tio år sedan än den är idag. Jag tror att dess intressen och estetik har tagits över av andra poeter och rörelser, men det går inte att hitta en bättre bok än Flarf: An Anthology of Flarf, om man vill utforska och bekanta sig med de främsta företrädarnas poesi. Flarf är mycket mångsidigare än man kan tro och det var länge sedan jag skrattade så mycket av att läsa poesi.

Ola Wihlke