Etikettarkiv: apofatisk teologi

Intervju: Andrea Lundgren om ”Den underjordiska solen”

 
 
Och Tidningen Vi: ”Hon leder gradvis läsaren bort från en trygg, identifierbar vardag i norrländsk glesbygd in i ett suggestivt gränsland, där skiljelinjen mellan människa och natur börjar suddas ut. /…/ Ett magiskt realistiskt universum där allt kan hända och inte mycket kan förklaras.”
 
 
 
 
Romanen Glupahungern (2020) etablerade Lundgren ytterligare bland både kritiker och läsare. Skrev Jonas Thente:
 
”Det är en saga från Norrbottens urskogar som löper kronologiskt längs två parallella spår: det konkreta och det naturmytiska … Skildringar av de Norrbottniska skogarna, märgkylan och originalen är allt annat än sällsynta, men Lundgren har verkligen bäddat in sig i den mjuka mossan och doppat pennan i svartvattnet.”
 
 
 
 
Sitt definitiva genombrott fick Lundgren med Den underjordiska solen (2022), som Martina Montelius kallade ”ett riktigt mirakel” i Expressen. Jag håller med, romanen har något mirakulöst och förtrollande över sig. Det är en uppväxtroman som utspelar sig i Norrland, i skogar, på myrar och vid vattendrag som kryllar av insekter och djur. Huvudpersonen, flickan Mela, är psykiskt skör och när tankarna svirrar och skenar händer det att hon dämpar oron med alkohol. Hon är en enstöring, men umgås mycket med mamman, styvfarsan och även styvbrorsan. Hon längtar underjorden och vid ett tillfälle blir hon bergtagen.
 
– Mela säger att läsningen är det enda hon behärskar, att läsningen fungerar som ett motgift. Böckerna är skyddande amuletter. Måste du läsa mycket för att elda på din egen kreativitet? Vad betyder läsningen för dig, mer allmänt?
 
– Sen syrran lärde mig tricket att ljuda ihop bokstäver har jag läst som besatt. Jag kommer inte från en litterärt bevandrad familj så jag läste allt jag hittade, utan urskiljning. Minns när min svensklärare i ettan på gymnasiet visade mig William Blakes dikt ”The Tyger”. Den förändrade nånting, litteratur blev mer än berättelser. Diktens symbolbilder talade till något i mig som var utomspråkligt och kändes uråldrigt. Jag förstod inte ens vad dikten handlade om, men anade att den dolde en hemlighet. Det fanns saker ingen i min närhet pratade om, men det gjorde böckerna. Skrivit har jag gjort länge, det var ingen stor grej, men eftersom jag läste så mycket använde jag redan i fjärde klass storvulna ord som ”gäckande”, ”anemisk” och ”barock” samt döpte mina karaktärer till typ ”Mr Howard Jones” eller ”Esmeralda”…
 
– Utan litteraturen hade jag inte börjat skriva. Jag önskar att jag var en lika bra författare som jag är läsare. Men strunt samma, skrivandet är sekundärt i relation till läsandet. Visst använder jag mig att litteratur för att få idéer, undersöka stil etc. Men jag läser inte för att bli kreativ, utan för att jag njuter av det. Litteraturen fördjupar livet och tänkandet. För att inte tala om skönheten. Jag tycker synd om folk som säger att de ”borde” läsa. Det är helt obegripligt för mig. Men jag är ju en junkie. Verkligheten är ofta grå och trist, i synnerhet alla människor i den, i jämförelse med hur det är i böckerna. Man blir ofta besviken. Fast då kan man ju gå hem från festen och läsa istället.
 
– Jag tror att Mela säger att hon läst en bok om seldon för hästar och att den var bra. Detaljer är bra. Däremot är hon skeptisk till böcker som gör anspråk att vara uttömmande eller heltäckande. Med risk för att låta pretentiös – din roman är mer som en väv av stämningar. Hur hittade du fram till den här mer äventyrliga, episodiska och suggestiva formen?
 
– Det tog tid och jag provade mig fram. Jag hade läst en del Deleuze och hade en idé om att skriva boken som ett grävlingsgryt. Dels gestalta känslan av att gräva i jord, men också av schakt och tunnlar, salar av ljus, att ibland fastna i mörkret, andra gånger komma ut i oväntade rum. Röra mig fritt i tiden. Sen blev det ju mycket narrativ ändå, men idén om grävlingsgrytet gjorde processen mer lekfull. Det finns även en teckning av bokens struktur infogad i boken, det är en rätt pixlig kludd som jag gjorde i Paint.
 
– Jag ville också försöka gestalta bergets tusentals röster som ropar efter Mela, till slut fick det bli insprängd lyrik. Det var det enda som dög, rent grafiskt kunde dessa uppsplittrade partier gestalta polyfonin på ett sätt jag gillade. Det är svårare att få till en fragmentarisk känsla när man måste hantera längre prosabitar. Egentligen borde jag kanske skriva mer poesi, det är roligare. Prosa är makalöst tungt att skriva tillräckligt förtätat.
 
– Mela är en egensinnig tjej, som växer upp i Norrland och sedermera blir författare. Hon har blivit bergtagen och har försökt gräva sig ner under jorden, in i grottor och hålrum. Hon samlar så smått på stenar och mineraler. När hon är liten samlar hon på djur och insekter, ett favoritdjur är daggmasken, som ju också lever av och gräver i jorden. Hon låter avudsjuk när hon talar om maskens liv. En grävling har bosatt sig under familjens hus och Mela krypa ner i grytet. Meles meles heter grävling på latin. Vad hoppas Mela finna inne i berget, i underjorden, i grävlingsgrytet och bland djuren?
 
– Det var bara ett ögonblick i tiden som hon togs av berget, men hon fick en glimt av alla där nere som väntat på henne så länge. Hennes riktiga familj längtade efter henne djupt under jorden. Hon fick en känsla av tillhörighet, att bli hållen, som maskar eller andra jorddjur blir hållna av jorden. Det finns rädsla där också, jorden är ju för människor en mörk och ogästvänlig plats. Det är komplicerat. Jag hörde en berättelse om två västerbottniska tonåringar som blivit bergtagna i slutet av 1800-talet. Till skillnad från alla andra berättelser om bergtagna som försökte fly från underjorden var dessa två tjejer som desperata för att ta sig tillbaka dit ner. Denna omvända riktning intresserade mig, neråtrörelsen. Grävandet är för mig i synnerhet en bild för att leva, det är ofta tungt och jävligt och man ser ingenting.
 
– Skulle du kunna berätta lite om titeln och liknande smått paradoxala och mystiska bilder av ljus och mörker?
 
– Det är svårt för mig att sammanfatta om det mystiska, boken är i sig ett svar på frågan. Men det finns en koppling till apofatisk teologi, till tanken att det gudomliga endast kan omtalas i negationer.
 
Läs romanen eller lyssna på den uppläst av författaren!
 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer