Etikettarkiv: arkitektur

Nytt magnifikt bibliotek i Helsingfors

Nu finns det ännu ett tungt vägande skäl att besöka Helsingfors – stadens nya centrumbibliotek Oodi/Ode. Det är en magnifik byggnad som ligger mitt i den finska huvudstaden. Det vågiga taket gör att den väldiga byggnaden ser förvånansvärt lätt ut. Nattetid ser det nästan ut som om biblioteket skulle kunna frigöra sig från den övriga bebyggelsen och sväva iväg.

Och Helsingforsborna har redan tagit biblioteket till sitt hjärta – på bara några månader har man haft en bra bit över 1 miljon besökare. Biblioteket är lika imponerande invändigt som utvändigt. Det präglas av tradition (ljust trä) och förnyelse (glas och betong). Jag tycker att det ser finskt ut, och det menar jag som en komplimang. Finland är ju en mindre stormakt vad gäller både arkitektur och design. Som stockholmare kan man känna en viss avund. Helsingforsbornas nya bibliotek och mötesplats, som håller världsklass, smäller onekligen högre än Nya Karolinska.

Inte minst imponerande är hur genomtänkt biblioteket är. Jag skulle nästan vilja påstå att Oodi/Ode förnyar bibliotekets roll. Det är en icke-kommersiell mötesplats som välkomnar alla och det ligger mittemot riksdagshuset. Redan det signalerar att man tar bibliotekets och läsandets roll i samhället på största allvar. Det kan låta flummigt, men jag tycker att Oodi/Ode är ett sällsynt demokratiskt bibliotek. Man har strävat efter och lyckats bli en central och vital mötesplats, som inte bara ligger mittemot riksdagshuset, utan i närheten av andra viktiga finska institutioner, som Musikhuset, Finlandiahuset, Sanomahuset och museet för nutidskonst Kiasma.

Förutom att låna böcker på biblioteket kan man besöka restaurangen på bottenvåningen, boka tid till någon av verkstäderna eller något av studie- och grupprummen, titta på film, lyssna på sagor eller använda någon av museets 3D-printrar. Oodi/Ode framstår som ett ställe man vill vara på, ofta och länge. Man har öppet sju dagar i veckan långt in på kvällen. Det här är några bilder av bibliotekets exteriör och interiör.

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library OodiFoto: Tuomas Uusheimo 

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

City of Helsinki 20181203 Helsinki Central Library Oodi
Foto: Tuomas Uusheimo

För att se och läsa mer, besök bibliotekets fina hemsida.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Nyheter

Foto: ”The Architecture of Density” av Michael Wolf

 
a04
 

a32

 

a36

 

a39

 

a43

 

a45

 

a91

 

a105

 

a122

 

a1191

Alla foton © Michael Wolf

 
I ett tidigare blogginlägg har vi skrivit om fotografen Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, och hans fantastiska fotoserie Transparent City. Han blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, då hade han redan jobbat i åtta år som fotojournalist i Hong Kong för tidskriften Stern och där fotade han serien Architecture of Density, som fotona ovan är hämtade ur.

Men båda serierna är tydligt besläktade, och måste betraktas som moderna klassiker.

books09-aperture

Michael Wolf: The Transparent City (Aperture)

När Wolf kom till Chicago noterade han genast en skillnad jämfört med Hong Kong. I den senare staden hade han fotat ändlösa rader med enorma hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Ordet transparent, som finns med i titeln på serien från Chicago, passar väldigt dåligt som beskrivning av serien från Hong Kong. Densitet passar onekligen mycket bättre. Vissa fasader är murlika och man måste titta ordentligt för att se att fotona föreställer bostadshus.

Architecture-Of-Density_Michael-Wolf

Michael Wolf: Architecture of Density (Peperoni)

Det som tydligast förenar serierna är att de vittnar om Wolfs tydliga intresse för storstäder i allmänhet och megastäder i synnerhet, och hur man inrättar sina liv där. Vad gör (mega)städerna med våra liv? Det utforskar Wolf även i fotoserien Tokyo Compression. Men i den står människan, tydligt urskiljbara individer, mer direkt i centrum.

tc_cover

Michael Wolf: Tokyo Compression (Peperoni)

Rent estetiskt förenas serierna av att de är väldigt vackra, dekorativa, och att man kan avnjuta dem som abstrakt konst. Tills man tittar lite mer noggrant och ser alla mer eller mindre tydliga tecken på mänsklig verksamhet. När man pendlar mellan de här två sätten att betrakta fotona drabbas man av en vagt svindlande känsla. Visuellt är fotona väldigt spännande.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. I Architecture of Density är det rentav svårt att urskilja några, i Transparent City är de åtminstone som små dockskåpsmänniskor, men det går att urskilja balkonger och olika spår av människor. Tvätt och kläder som hänger på tork. Luftkonditionering. Men det är i stort sett allt.

Vi tvingas föreställa oss människorna som bor i husen, svävande högt upp i luften i ganska små utrymmen, som vissa har associerat till bikupor. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor. I serien Transparent City är det här draget ännu mer framträdande, som betraktare får man fler ledtrådar.

När jag ser de här husfasaderna kommer jag att tänka på ett uttryck av Le Corbusier, han hävdade att hus borde vara ”machines à habiter”, ”maskiner att bo i”. Han menade det som något positivt. I bildserien får man snarare känslan av att människan är underordnad maskinen än att maskinen är utformade efter hennes behov.

Fotona är, har Wolf berättat, tänkta som metaforer för alla megastäder. Det är därför fotona inte har några titlar, utan är numrerade: 1-125. Det abstrakta draget gör dem onekligen mer allmängiltiga.

I en artikel i New Republic”These Unbelievable Photos Make Hong Kong Look Like Abstract Art” – berättar Wolf om fotoseriens tillkomst. Dels framhåller han något ironiskt, apropå fotonas sensationella kommersiella framgångar: ”The people who buy my work – it’s quite ironic – because it’s collectors who usually have two or three apartments, each one five or six thousand sq. feet big, and they hang these prints in there because they’re beautiful, but at the same time they don’t realize the irony of people living in 400 sq. feet and they’re here in their huge space, it’s a bit subversive actually, that’s what I like about it.”

Dels ringar han in det vi redan varit inne på, vad det är som gör dem så sällsynt spännande att titta på: ”And what you have to think of is that the prints I exhibit are very big 48’’x64’’ or 70’’x90’’. And on many of these buildings […] when you get up close, you see a pair of pants, or a t-shirt, or a mop hanging out of the window so you suddenly see these signs of habitation and that’s what makes them interesting. Because from far away they could really be a pattern, a tapestry, and then when you get closer you suddenly see there are people living there, it’s this duality which makes them interesting.” (min fetning)

Och så sätter han fingret på vad det är, rent fotografiskt, som framkallar denna dubbelhet. Först fotade Wolf byggnaderna i helfigur, så att säga, med himmel och mark. Han var inte helt nöjd och började experimentera. Han beskar bilderna, så att bara byggnaderna syntes, ingen himmel, ingen horisont. Då insåg han att han hade fångat något mer än bara byggnader.

Och snart var han övertygad om att han hade fattat rätt beslut, alla han visade de nya beskurna fotona för blev väldigt fascinerade, ”and the interesting thing about it is that by using this stylistic solution by eliminating sky and horizon you give the feeling of unlimited size, because you have no idea how big the building is. It could be 100 stories or 200 stories, it could be a mile long. This illusion of unlimited size really conveys what we experience in megacities. If you go to Shanghai or Hong Kong or to any of the big Chinese cities you have this tremendous density around you.” (min fetning)

Och det är naturligtvis det som gör att man får en hisnande känsla av att titta på de här fotona, de är oerhört suggestiva, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar att de framkallar känslan man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är.

Jag är väldigt tacksam mot Michael Wolf som låtit mig välja och vraka bland hans fotografier. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida. Det finns mycket att titta på, helt gratis. Hans böcker är ganska dyra, många är redan åtråvärda samlarobjekt, men de finns i regel i olika utgåvor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Ny bok om spektakulära schweiziska broar

Menn_Umschlag_TS_39L.p1.PDF
 
Christian Menn: Brücken / Bridges
Scheidegger & Spiess

”Die Ornamentik sollte sich auf ein Minimum beschränken.”
– Christian Menn

Schweiz är ett sagolikt vackert land och ett framstående turistland. Att turismen är en så stor näring är en av förklaringarna till att man satsat på att bygga så sällsynt vackra broar, broar som passar väl in i det ofta storslagna och dramatiska landskapet.

I en ny massiv tvåspråkig monografi, Christian Menn: Brücken / Bridges, presenteras Christian Menn, Schweiz främsta samtida byggingenjör med broar som specialitet, för första gången i helfigur. Menn, född 1927 och med rötterna i Graubünden, har en fantastisk karriär bakom sig, en av de senare broarna han varit med om att skapa är den spektakulära Leonard P. Zakim Bunker Hill Memorial Bridge i Boston.

Boken kanske främst kommer att hitta läsare bland ingenjörer och arkitekter, men riktar sig också till en bredare läsande allmänhet. Huvudnumret är naturligtvis bilderna, 150 färgfoton och 125 svartvita foton och skisser, men textmaterialet är också väldigt spännande och underhållande.

Menn-Bruecken-p062-Letziwald-Avers-1959.jpg

Letziwald Bridge over the Avers Rhine at Avers, 1959
Photo © Ralph Feiner

 
I det korta förordet berättar Menn om brobyggandets historia, från antiken fram till nutid. Det handlar en hel del om material och tekniker, men man behöver alltså inte vara vare sig ingenjör eller arkitekt för att uppskatta den här boken. Menn skriver en hel del om sin syn på estetiken. Det här är en central passage:

”Switzerland’s first major prestressed concrete bridge was the 287 m long Weiland Bridge over the Thur at Andelfingen, designed by Hans Eichenberger and completed in 1958. The official opening of the bridge was commemorated by a book describing all aspects of design and construction. In his contribution to this volume, the architect attached to the project, Heinrich Peter, wrote, ‘The form selected for the Eiland Bridge makes only a minimal intrusion into the charming landscape of the Thur valley.’ With this comment, bridges were for the first time regarded not as achievements to be celebrated, but rather as environmental impacts to be minimized. Since then, this perspective has become increasingly popular, eroding the widespread admiration for bridges that had prevailed for over two thousand years. As a result, bridge engineers and owners now routinely retain architects to lead the conceptual design of bridges. The works thus produced show greater variety of shaping than their predecessors but are generally more expensive. In extreme cases, grossly extravagant bridges are now justified as beautiful according to the formula that aesthetics are a matter of taste.”

Om Menn fick bestämma skulle alltså ingenjören ha större inflytande över designen än arkitekten. Ingenjören är besläktad med vetenskapsmannen och arkitekten är besläktad med konstnären. Och för Menn är alltså inte estetiken en smaksak. I hans estetik vägs en rad faktorer in, även kostnad för bygget och underhållet, lokala traditioner och hur väl bron passar in i landskapet, för att avgöra om en bro är estetiskt tilltalande eller inte.

Menn-Bruecken-p104-Nanin-Mesocco-1966.jpg

 Nanin Bridge at Mesocco, 1966–1968
Photo © Ralph Feiner

 
Nästa text heter ”My philosophy of bridge design”. Menn skriver i korta stycken – med rubriker som ”The goals of bridge design”, ”Safety” och ”Durability” – om sina idéer och ideal vad gäller brobyggande. Också här kommer han in på estetiska frågor och ett helt centralt begrepp är ‘jämvikt’ eller ‘balans’:

”Aesthetics are an abstract concept. To understand it better, it is often considered in terms of properties such as form, colour, splendor, structure, or originality. The design of genuine bridges is based primarily on scientific foundations. For this reason, bridges reflect primarily natural aesthetics, which are most closely related to the overarching concept of equilibrium in both the physical sense (equilibrium of structural demand and capacity) and in a metaphorical sense (balance and harmony between the bridge and its environment as well as among the various structural components).”

Ju mer man tittar och läser i Christian Menn: Brücken / Bridges desto mer inser man hur estetiken hänger samman med de färdiga broarna. Kanske kan man säga att Menns estetik är sträng, och synnerligen konsekvent, men jag tycker verkligen att många av broarna är förbluffande vackra och passar sällsynt bra in i sina omgivningar. Vissa broar ser nästan ut att sväva ovan raviner och dalar. Det är sublima bilder.

Menn-Bruecken-p106-Nanin-Mesocco-1966

Nanin Bridge at Mesocco, 1966–1968
Photo © Ralph Feiner

 
Jag tycker att det är otippat intressant att läsa Menns texter – boken innehåller också en bra intervju gjord av Caspar Schärer och en längre essä av Iso Camartin – som ibland beskriver brobyggandet i överraskande precisa siffror:

”Although the simplest, most economical solution need not necessarily be chosen, the increase in cost of a given concept relative to the most economical solution should not exceed the following limits: For large bridges: about 5%; for medium bridges (total length less than 500 m, average span about 100 m): 15%; for small bridges (total length less than 100 m, average span about 50 m): 25%.”

I själva verket är kanske Menns syn på estetiken, att medvetet sträva efter ett både billigt och vackert alternativ, helt tidsenlig? Den kanske har framtiden för sig? Efter att ha läst den här boken kommer jag hursomhelst att se på broar med nya ögon.

Menn-Bruecken-p227-Biaschina-Giornico-1997.jpg

Biaschina Viaduct at Giornico, 1979–1983
Photo © Ralph Feiner

 
För mig växte Christian Menn: Brücken / Bridges från att vara en tämligen udda bok om broar till en bok vars främsta förtjänst är att den är så estetiskt tilltalande, bitvis sublim. För mig är det en konstbok, även om den handlar om en byggingenjör och hans arbeten. Och schweiziska Sheidegger & Spiess – specialiserade på böcker om konst, foto och arkitektur – kan det här. Boken är välgjord in i minsta detalj.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Arkitektur/foto: ”Nicholas Hawksmoor: London Churches”

Nicholas Hawksmoor:
London Churches
Red. Mohsen Mostafavi
Foto: Hélène Binet
Lars Müller Publishers

Konjunkturerna för den engelske arkitekten Nicholas Hawksmoor (ca 1661 – 1736) har skiftat. Under sin levnad var han något av en stjärna, men senare hamnade han i skuggan av sina samtida kollegor, Christopher Wren och John Vanbrugh. Under 1900-talet kom han åter i ropet och flera av hans kyrkor i London, hans mest kända och ansedda skapelser, har räddats från förfall.

Under 1960- och 70-talet fick han ett uppsving bland postmoderna arkitekter som inspirerades av Hawksmoors eklektiska barockstil, som riktade blickarna bakåt i historien och lät sig inspireras av ”hedniska” traditioner. Han var oerhört förtjust i olika religiösa stilar, från det antika Egypten, Grekland, Rom och den muslimska världen. Hawksmoor, vars historia vi inte känner så väl, var dessutom frimurare och har till och med kallats ”djävulens arkitekt. Man brukar säga att hans vördnadsbjudande kyrkor lämpar sig bättre för begravningar än för bröllop.

All imgages © Lars Müller Publishers

Författare som Iain Sinclair och Peter Ackroyd har i skönlitterära texter utforskat och vävt myter kring Hawksmoor. Och när man ser spiran på St Georges, Bloomsbury, kan man ju undra. Den anses vara en av de märkligaste i England. På en pyramid står George I staty klädd i romersk skrud och längs pyramidens bas klättrar lejon och enhörningar. Ingen annan samtida arkitekt tog sig sådana friheter – idag räknas Hawksmoor som en av Englands allra främsta historiska arkitekter.

Däremot har det fortsatt varit dåligt med dokumentationen och med syfte att råda bot på det har en väldigt stilig bok getts ut, Nicholas Hawksmoore: London Churches, med Mohsen Mostafavi som redaktör och med fantastiskt foto av Hélène Binet. Boken visar inte bara kyrkorna var för sig – de var del i ett jätteprojekt i London med 50-talet planerade byggnader – den visar hur de var tänkta att fungera som en enhet. Den visar också, i text och bild, hur kyrkorna fungerar i den urbana miljön. Spirorna är anmärkningsvärt mångskiftande och uppfördes helt avsiktligt så att de skulle fungera som landmärken. Boken är också välförsedd med skisser och kartor.

Förutom den eklektiska och vågade stilen, helhetens vördnadsbjudande verkan och spirorna, är Hawksmoor känd för hur han kontrasterade olika skalor på ett effektfullt sätt, för att medvetet arbeta med ljus och skuggor på ett dramatiskt vis. Några av de andra halvdussinet kyrkor i boken är St Mary Woolnoth, Christ Church, Spitafield, och St Annes, Limehouse. Även om den här boken säkert har personer med ett särskilt intresse för arkitektur som främsta målgrupp, så är Mohsen Mostafavis texter lättillgängliga och underhållande. Det är en i alla avseenden mycket vacker bok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok om den indiska staden Chandigarh

9783858817624_ChandigarhRedux_def

Chandigarh Redux
Le Corbusier, Pierre Jeanneret, Jane B. Drew, E. Maxwell Fry
Foto: Werner Feiersinger
Essä: Andreas Vass
Scheidegger & Spiess

Staden Chandigarh ligger i norra Indien vid foten av Himalaya. När Indien delades 1947 klövs provinsen Punjab i två delar och provinshuvudstaden Lahore hamnade i Pakistan. Indiens nya ledarskap, och i synnerhet premiärminister Pandit Jawaharlal Nehru och de som hade ansvar för planeringen, P.N. Thapar och P.L. Varma, föreställde sig en helt ny stad bygg från scratch.

Den indiska ledningen valde en handfull amerikanska och europeiska arkitekter och stadsplanerare, varav de mest kända är Le Corbusier, Pierre Jeanneret, Jane B. Drew och Maxwell Fry. Nehrus vision var en stad som bröt med traditionerna, både de koloniala och i viss mån de indiska, en stad som skulle kunna utgöra början på något helt nytt.

Det låg helt i linje med Le Corbusiers tankar, han såg skapandet av Chandigarh som en möjlighet att äntligen kunna omsätta sina idéer i ett banbrytande och grandiost projekt. Idag har stadens modernistiska arkitektur ikonstatus, en stor del av arkitekturen anses vara enastående.

Chandigarh redux_p027

Town hall, 1961. Pierre Jeanneret, Sector 17
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

I den klassiska fotoboken Chandigarh 1956 skildrade Ernst Scheidegger, schweizisk fotograf och filmare, hur staden byggdes på 50-talet. Det var till en betydande del en indisk bragd, av bland andra indiska ingenjörer, tjänstemän, daglönare, byggnadsarbetare och handelsmän.

9783858812223_Chandigarh-1956

Med fotoboken Chandigarh Redux skrivs ytterligare ett kapitel i den modernistiska stadens historia. Boken samlar 300 foton tagna av den österrikiske konstnären och fotografen Werner Feiersinger. Först får man intrycket att fotot är ganska inriktat på dokumentation, men Feiersinger utnyttjar sina färdigheter som skulptör och fångar väldigt väl det skulpturala i stadens arkitektur.

Bilderna i pressmaterialet är ganska få och föreställer inte alltid de mest spektakulära byggnaderna, men om du är intresserad av modernistisk arkitektur i allmänhet och Le Corbusier i synnerhet, då kommer du med stor sannolikhet uppskatta Chandigarh Redux. Scheidegger & Spies gör alltid vackra och välgjorda böcker.

Chandigarh redux_p085

Chandigarh Architecture Museum, 1964, completed in 1997. Le Corbusier, S. D. Sharma, Sector 10
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh redux_p213

Student Centre, Panjab University, 1970. B. P. Mathur, Sector 14
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh planerades för några hundratusen invånare men hyser i dag en miljon, trots det ger den ett väldigt prydligt och välordnat intryck. Den är planerad efter ett rutmönster och är indelad i sektorer, och man ser inget av det sprawl som är så karakteristiskt för Mumbai och New Delhi. Byggnadernas fasader ser genomgående ganska slitna ut, men det är inget anmärkningsvärt, klimatet i Punjab är extremt tufft. Det som däremot gör mig lite förvånad är att staden ser så småskalig ut, vissa bilder skulle kunna vara hämtade från radhusområden i södra Europa.

Chandigarh redux_p274

Private housing. © 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh redux_p151

Tower of Shadows, 1957, completed in 1985. Le Corbusier, Sector 1
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Lite förvånad blir jag även över att det så få människor på bilderna, men det kanske är avsiktligt? Eller så finns förklaringen i bokens essä, den extremt svåra och intressanta texten ”Chandigarh 2013”, av den österrikiske arkitekten Andreas Vass. Textens inledning är lika överrumplande som hans första möte med staden. Han berättar om hur han åker taxi och försöker hitta arkitektoniskt intressanta Sektor 17. De åker vilse men sedan sammanfattar Vass mötet med staden så här:

”Entering Chandigarh is a paradoxical experience, a mix of spatially overwhelming reality and Indian city in the potential mode. What interests us is that the matrix of this city – held together by ideologies, prejudices and interpretations on an expanse of eighty sqare kilometers – is materialized in housing types, open spaces and streets, in concrete structures of various purpose, plasticity, spatiality, haptics, usage, with different expression, rythm, scale, state of preservation or detorioration, and that it is used, overlapped, changed, conserved, and built upon.”

Vass essä är väldigt öppen, han slår ogärna fast sanningar och avslutar ibland ett stycke med en hel rad frågor. Han reflekterar kring Chandigarhs historia, stadens arkitektoniska kvaliteter och dess framtid. Han framhåller många positiva saker med Le Corbusiers verk, men en av de saker han tycker är mindre lyckat är den låga befolkningstätheten. Det är i alla fall så jag uppfattar hans text, och den låga befolkningstätheten kopplar han samman med att olika delar av staden tilldelats olika funktioner samt att staden är planerad för bilism.

Fattigdomen och olika exkluderande mekanismer är ett problem, en stor tragedi, men Chandigarh rankas som en av de allra bästa städerna i Indien när man tittar på exempelvis Human Development Index, inkomstklyftor, föroreningar och läskunnighet. I vilken utsträckning det finnas ett samband med stadsplaneringen är naturligtvis svårt att avgöra.

Chandigarh redux_p257

Kiran Cinema, 1956. E. Maxwell Fry, Sector 22
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Chandigarh redux_p096

Chandigarh Architecture Museum, 1964, completed in 1997. Le Corbusier, S. D. Sharma, Sector 10
© 2015 Werner Feiersinger and Scheidegger & Spiess

Le Corbusier och hans kollegor ritade inte bara stadsplanen och de olika byggnaderna, de designade även möbler och olika detaljer, som dörrhandtag. En några år gammal artikel i The Guardian – Le Corbusier’s Indian masterpiece Chandigarh is stripped for parts” – berättar om hur olika föremål når den svarta marknaden.  Det är lite underligt att inte UNESCO har med staden på sin lista över världsarv.

The Beautiful City kallas den och att döma av Chandigarh Reduxen fantastisk bok, borde den kunna locka en hel del turister. Läget långt upp i norra Indien är kanske inte idealiskt, men Chandigarh är unik och här har Le Corbusier gjort större avtryck än någon annan stans i världen. Han har ritat många av de främsta byggnaderna, som Sekretariatet, Parlamentet och Högsta domstolen. Staden hyser också den största av alla Le Corbusiers skulpturer i form av en öppen hand.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny fotobok om modernistiska biografer i Angola

ANGOLA_CINEMAS_COVER_Namibe_2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

Angola Cinemas
Foto: Walter Fernandes
Red. Christiane Schulte,
Gabriele Stille, Miguel Hurst
Steidl / Goethe-Institut

När Angola 1975, efter lång befrielsekamp, blev självständigt från Portugal startade ett mycket blodigt inbördeskrig. Det pågick ända till 2002, så landet har verkligen utsatts för prövningar. Men tack vare rika naturtillgångar ångar Angola nu på ekonomiskt med tvåsiffriga tillväxtsiffror. Men rikedomarna fördelas ojämnt.

Ekonomiska medel behövs naturligtvis för alla möjliga andra och mer akuta behov, men när jag läser Angola Cinemas, ett praktverk utgivet av Steidl i samarbete med Goethe-Institut Angola, kan  jag inte låta bli att hoppas att den angolanska regeringen och utländska organisationer kommer att satsa något på de många modernistiska biografer som byggdes under kolonialtiden, och som finns spridda över hela landet i mer eller mindre förfallet skick. De flesta står helt oanvända.

CINE_ATLÂNTICO_Luanda _2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

Cine Atlântico, Luanda, 1963 Arkitekt: António Ribeiro dos Santos
Alla foton © Goethe-Institut e.V.

CINE_ESTÚDIO_404_ Huambo _2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

Cine Estúdio 404, Huambo Arkitekt: okänd

I redaktörernas korta inledande text talar de om vikten av att bevara ett unikt kulturarv, inte i första hand för att det har ett estetiskt värde, vilket det uppenbarligen har, utan för att det utgör en länk till det förflutna som påverkar förhållandet till både nuet och framtiden. De påpekar att biograferna är mycket mer än bara byggnader i vilka man tittar på film.

Bokens nästa text, skriven av Maria Alice Correia och F. João Guimarãres heter ”Cinemas of Angola: From the closed to the open space”. Det är en kort och komprimerad, men väldigt intressant, historik över biograferna som byggdes under den koloniala perioden. Och den visar just på biografernas mångskiftande funktioner, och vilken viktig roll de spelade i samhället.

CINE_KALUNGA_Benguela_2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola

CINE_KALUNGA1_Benguela_2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

Cine Kalunga, Benguela, 60-tal Arikitekt: okänd

Biograferna ritades mestadels av portugisiska arkitekter, och lite förenklat kan man säga att de går att dela in i två perioder:

”Angolas first cinemas in the 1930s, reflect the architecture of the Estado Novo (New State), consisting of enclosed spaces, replete with nationalist and imperial messages. Architecture and urbanism were vehicles for a political and identy-affirming message, expressing the thinking of a strong and authoritarian State.”

Sedan började modernismen och dess idéer erövra världen, med krav på rationalitet och byggnader med öppenhet mot omgivningarna. I Portugal var arkitekterna tvungna att anpassa sig, till konservatism och befintlig bebyggelse. I Angola kanske inte de ekonomiska förutsättningarna var lika goda, men arkitekterna kunde under mindre hämmande omständigheter pröva de nya idéerna och tänja på gränserna. Angola sågs som något av en experimentverkstad.

Dessutom var man tvungna att ta hänsyn till klimatet, hitta olika mer eller mindre avancerade lösningar för att skapa svala och skuggiga miljöer. Klimatet skapade också möjligheter, exempelvis att bygga cine esplanadas, utomhusbiografer. Och man talade rentav om en egen variant av eller stil inom modernismen, Tropical Modern.

CINE_FLAMINGO_Lobito _2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola

Cine Flamingo, Lobito, 1963 Arkitekt: Francisco Castro Rodrigues

I enlighet med kolonialismens förvridna logik byggdes olika biografer för färgade och vita, de var också avsedda för och frekventerade av personer från olika klasser. Det fanns ytterligare ett hinder, många var så fattiga att de inte hade råd till en biobiljett. Men många biografer var stora. De största är Cine Miramar och Cine Atlântico, bägge ligger i Luanda och har en kapacitet på 1622 respektive 1489 personer.

Man använde dem också till annat, allt ifrån utställningar av konst och fotografi till tävlingen Miss Angola. På Cinema Avis har många kända artister uppträtt: Amália Rodrigues, Charles Aznavour, Roberto Carlos, Percy Sledge, Ray Charles och Boney M. Det förekom, men var ganska ovanligt, att man anordnade fester och festivaler i biograferna. Man får intrycket att de under en tid var livliga sociala mötesplatser och knutpunkter, som inte bara besöktes för filmernas skull.

CINE-BAR_TROPICAL_Luanda_2015_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

Cine-Bar Tropical, Luanda, Arkitekt: okänd

 Den första angolanska spelfilmen gjordes på 40-talet och under 70-talet verkar en samhällsorienterad realism ha blomstrat. I pauserna kunde musik- eller dansgrupper uppträda. Men det var utländska storfilmer som drog mest publik, några av dem som nämns är ”Ben Hur”, ”Bridge Over the River Kwai”, ”Robin Hood”, ”Casablanca” och ”My Fair Lady”. De flesta andra filmerna kom från Portugal och Brasilien.

Apropå musikens viktiga roll i de portugisiska och brasilianska filmerna skriver Correia och Guimarãres:

”Music was always prominent in these films, and was an important complement. Cinema was understood as en extended cultural act. The movie theaters and cine-esplanadas were stages for shows and entertainment, and the majority of them were still in operation after independence, until at least the 1990s. The armed conflict led to the abandonment of the cinemas, given that a good part of the technicians left the counrty.”

CINE-TEATRO_LUENA_Luena _2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

 Cine-Teatro Luena, Luena, 1956 Arkitekt: okänd

CINE-TEATRO_NAMIBE_Namibe_2013_Foto_Walter_Fernandes_©Goethe-Institut_Angola.jpg

Cine-Teatro Namibe, Namibe, 40-tal Arkitekt: okänd

Walter Fernandes fotografi har drag av dokumentation, han har tagit en hel del foton inne i biograferna. Vissa av dem ser ut att ha blivit övergivna i all hast. Ur en projektor hänger en dammig filmremsa. Men rent generellt ser biograferna ut att vara i ganska gott skick, inte minst med tanke på att Angola plågats av decennier av inre stridigheter och konflikter.

Det är ett helt team som gjort Angola Cinemas och resultatet är en stor, vacker och unik fotobok. Den innehåller mängder med foton och flera skarpa och tankeväckande texter, och den faktaspäckade historiska essän avslutas i en försiktigt optimistisk ton:

”There is concern, there is recognition of the social and political importance of the old cinemas, and there is willingness, but there needs to be a clear plan for the rehabilitation and the revitalization of these unique spaces […]”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Fictions” av Filip Dujardin

Filip Dujardin
Fictions
Hatje Cantz

Den belgiske konstnären och fotografen Filip Dujardin, född 1971, inledde sin karriär med att fotografera arkitektur. Han lärde sig många av de knep arkitekter använder för att få sina skapelser att se spännande ut, exempelvis att få det att se ut som om de trotsar tyngdlagarna.

Men så började Dujardin 2007 skapa egna byggnader med hjälp av befintliga foton och digitala verktyg, egendomliga byggnader som vid första anblicken ser verkliga ut, men som vid en närmare granskning visar sig vara omöjliga konstruktioner. Det är just den här dubbla egenskapen som gör hans kollage så sublima och fängslande. De kan vara sammansatta av uppemot 150 olika bildelement. Alla foton © Hatje Cantz och Filip Dujardin.
menu_news

Dujardins fotoserie har samma namn som en nyutgiven bok, Fictions, och i den finns några texter om hans egendomliga kollage eller bricolage. I en intervju säger han så här om tekniken han använder:

”Initially I started out from existing buildings or groups of buildings. Later on I started making models with Lego bricks, and later still i switched to computer models, which gives me greater freedom. But I do stick to fixed measurements – for example, related to the typical height of a storey – to retain the reality factor. I then choose an interesting angle and import the image into Photoshop, where I continue working on it. So first I create a design and then I go out to take photos of buildings I want to use. I sample reality.”

Dujardin har fått göra arbeten på uppdrag, bland annat i Portugal och Holland, men hans verk är ofta som kommentarer till den belgiska arkitektur han vuxit upp med och är omgiven av. Han berättar att en hemlighet är skuggorna, precis som ljuset i det klassiska måleriet så är skuggorna väldigt viktiga för Dujardin när han ska skänka sina märkliga skapelser drag av realism. Han ger också sina byggnader, arkitektoniska skulpturer, en patina, så att de snara ser ut som modernistiska mästerverk ritade av någon i stil med Rem Koolhaas eller Frank Gehry, mästerverk utslängda på en grön åker dit arkitekturentusiaster vallfärdar för att fotografera. snarare än något som associerar till science fiction.

”The key element of my work is the hyperreality – to make people wonder if the building is real or not,” har Dujardin sagt i en annan intervju. Och det märkliga är att Dujardins trick fungerar om och om igen – trots att man vet att byggnaderna är fiktiva, redan seriens titel avslöjar ju det, så får man samma hisnande känsla varje gång man ser en ny bild. Är det där verkligen möjligt? Hur går det där till?

Det finns en kritisk ådra i Dujardins verk, men jag tycker att han snarare är lekfullt filosofisk är strängt kritisk. Jag tycker att han är en stor humorist, många har associerat till Dujardins landsman René Magritte, en annan visuell trolllkonstnär, men jag tycker på sätt och vis att Dujardins kollage och bricolage är både intressantare och mer underhållande än många av den gamle mästarens verk. Både idén och utförandet är humoristiskt.

Den här sista bilden är en av mina favoriter, byggnaden ser så vansinnig ut, som arkitektur från 1900-talet ofta gör, och den är tveklöst cool och skulle kunna vara från 60-talet. Jag föreställer mig att jag är på bilsemester i Dujadrins Belgien och att vi närmar oss hans hemstad Gent i Östflandern. Plötsligt får vi se den här märkliga skulpturen mitt i ett grönområde i ensamt majestät, så att säga. Tveklöst skulle man stanna och undersöka vad det var för byggnad. Pågår det någon verksamhet i den? Är det något slags arkiv?

Fictions är ett mindre praktverk om Filip Dujardins trollbindande serie med samma namn. Förutom ett rikt bildmaterial innehåller boken bland annat en inledande essä av Pedro Gadanho om ”architecture fiction”, en knivig men väldigt intressant essä, och en bra och lite längre intervju (”Without reality, theere’s no fiction”) med Dujardin gjord av Stefan DevoldereFictions är en väldigt vacker och fantasifull bok.

Ett besök på Filip Dujardins hemsida rekommenderas varmt. Där finns rader av andra foton i serien Fictions, där finns foton från projekten i Portugal och Holland och en hel del annat.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner