Gyrðir Elíassons noveller i Milli trjánna / Bland träden (Reverb) låter sig inte enkelt beskrivas i en kort introducerande text. Det mesta kan emellertid hända, August Strindberg kan exempelvis dyka upp på serveringen i ett IKEA-varuhus.
Den isländske översättaren och författaren Gyrðir Elíasson, född 1961, har producerat högklassig fiktion i drygt 30 år. 2011 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Bland träden. ”För en stilistisk ordkonst på hög nivå som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen” löd motiveringen.
Bland träden består av 47 korta noveller och visst är den full av hot, alltifrån ilskna hundar och andra otäcka djur till minnesluckor och spöklika tidsförskjutningar. Vid sidan av det hotfulla och vagt kusliga löper en melankolisk, emellanåt muntert melankolisk, ton genom samlingen. Den är subtilt samhällskritisk.
Vi har valt en realistisk novell präglad av melankoli och svart humor, ”Bokhyllan”, som handlar om en gammal man som har fått nog. Ett stort tack till John Swedenmark, kulturredaktör på Arbetet och översättare, som gett oss tillstånd att publicera novellen. Swedenmark har översatt Bland träden och är känd för sina säkra tolkningar av mängder med andra isländska böcker.
Bokhyllan
Han hade blivit gammal, och diverse saker hade börjat ge tydliga besked om att livet inte var oändligt. En dag när han låg i soffan hemma i vardagsrummet och betraktade bokhyllan, som var full av böcker, fick han en idé.
Långsamt och tungt reste han sig, gick bort till bokhyllan och satte igång med att plocka ut böckerna. Det var en väldigt djup hylla, av ek, ett gediget arbete. Han lade ifrån sig böcker på stolarna och på soffan, tog ibland nån bok som var honom särskilt kär och bläddrade, men fortsatte sedan tömma hyllplanen. Till slut var bokhyllan helt tom. Hyllplanen satt inte fast och dem tog han ut och ställde mot väggen. Sen började han baxa undan bokhyllan från väggen. Den var tung fastän det inte stod några böcker i den längre och den gamle blev andfådd av att försöka rubba den. Han kämpade ett bra tag, och lyckades till slut knuffa ut den mitt på vardagsrumsgolvet. Det fanns plats nog för att lägga ner hyllan, och han tog tag i överkanten och lade sakta och försiktigt omkull den på golvet. Han kände svindel när han betraktade hyllan där den låg på golvet, och nu liknade den inte en bokhylla längre, utan nånting annat.
Den gamle gick till sitt lilla förrådsutrymme, som låg längst in i en korridor i huset, och där hämtade han hammare och spik. Det var fukt i förrådet, och spikarna hade rostat, liksom huvudet på hammaren. Han gick tillbaka in i lägenheten, tog de hyllor som stod uppställda mot väggen och lade dem ovanpå hyllkanten. På så vis radade han upp dem tills de nådde ovanför mitten. Nu började det arta sig. Han spikade fast dem ordentligt i hyllan, två spikar vardera på varsin sida av varje planka.
Slagen ekade inne i den lilla lägenheten.
Han tittade som hastigast ut genom fönstret. Träden utomhus var märkligt grå och färglösa, trots att de var fulla av löv, och ovanför syntes en remsa av en tung och molntäckt himmel. Ett litet barn lekte med en röd boll på lekplatsen på bakgården.
Den broderade röda kudden hans fru hade sytt tog han och lade i ena änden av hyllan. Bräderna i hyllans bakstycke gick på längden. Han kröp långsamt och omständligt ner på bräderna, lade sig ner med det gråhåriga huvudet på kudden och stirrade upp i det gulmålade vardagsrumstaket. Kristallkronan hans fru köpt en gång för länge sen hängde nästan rakt ovanför honom. Glaset i den var matt nu, i detta dagsljus och när inga glödlampor var tända.
”Detta blir utmärkt”, tänkte han. Bokhyllan var lagom lång, och behagligt bred. Han tog sig upp genom att gripa tag i det översta av de hyllplan han hade spikat fast ovanpå. Han gick till förrådet en gång till, lade ifrån sig hammaren på den trasiga tvättmaskinen, återvände sen och tog med tre tomma pappkartonger. Han satte igång med att rada upp böcker i pappkartongerna. Han gjorde en grimas när han kände hur fuktig wellpappen var, tog upp de böcker han redan hade stoppat ner, tog dagstidningar ur tidningskorgen och lade i botten på lådorna. Sen började han packa ner böckerna igen. Den här gången avhöll han sig från att kika i dem, radade upp dem med omsorg och omtanke. När han hade fyllt alla kartongerna var det några böcker över, som han lade i fönstersmygen.
Kartongerna var tunga, och han försökte inte ens lyfta dem. Han sköt dem över golvet till ett hörn av vardagsrummet, där pianot en gång stått. Pianot hade han inte kvar, för det var inte han som brukat spela på det, utan hon. Hon hade tyckt bäst om att spela enkla melodier av Charles Valentin Alkan, om vilken det berättas att han dog av en bokhylla som föll över honom när han sträckte sig efter en religiös bok på översta hyllan.
När han var klar gick han ut i köket, kopplade in vattenkokaren och öppnade en lite burk Nescafé. Han väntade tills vattnet kokade upp, fyllde en kopp och lade i två teskedar kaffepulver och socker. Han var rejält darrhänt och koppen skallrade mot fatet när han gick ut i vardagsrummet. Han slog sig ner i soffan och smuttade på kaffet medan han blickade ut. Löven på träden hade samma gråaktiga färgton som tidigare. Ändå var det bara i mitten av augusti.
”Dom borde vara gröna fortfarande”, tänkte han.
Ungen som hade lekt med den röda bollen var försvunnen. Två trastar skuttade omkring på gräsmattan, och även gräset hade samma gråa färg.
Plötsligt ringde telefonen. Han svarade. Det var hans dotter.
”Hur är det med dig, pappa?”
”Tja, sisådär.”
”Vill du att jag ska komma över?”
”Imorron kanske”, sa han.
Han lade på och drack upp kaffet. Därpå tog han en av de böcker som låg i fönstersmygen. Det var Brev från min kvarn av Alphonse Daudet. Han tände i vardagsrummet trots att det var ljust nog att läsa ändå, tog på glasögonen som låg på soffbordet och krånglade sig ner i bokhyllan med boken. Där rättade han till sig, flyttade omkring huvudet på kudden och var slutligen nöjd med ställningen. Han öppnade boken och började läsa. Han var tvungen att hålla den en bit bort för att se de små bokstäverna. Han valde berättelsen om geten. Just den hade varit hans favoritberättelse i boken, som han inte läst på decennier. Nu var det som om han läste den för allra första gången. Han tyckte att det kändes som om orden vore nyskrivna.´
”Nu fattas det bara ett par bräder så är det klart”, tänkte han, samtidigt som han vände blad.
Gyrðir Elíasson
© Gyrðir Elíasson / Reverb
BearBooks 