Etikettarkiv: August Strindberg

Briljant seriebiografi om Edvard Munch

Steffen Kverneland
Much
Övers. Jonas Rasmussen
Placebo Press

Det har skrivits många böcker om det norska nationalmonumentet Edvard Much (1863-1944), men ingen som liknar Munch av Steffen Kverneland. Kverneland är född 1963 och en av Norges allra främsta serietecknare, och i sin bländande seriebiografi över Munch utnyttjar han mediets alla möjligheter.

Den första serierutan föreställer Kverneland och kollegan Lars Fiske utanför Munch-museet. Duon pratar om Munch och Kvernelands bokprojekt, som är minst sagt ambitiöst. Det tog sex år att färdigställa den här boken som bygger på gedigen källforskning. Dialogen och texten i Munch utgörs, om man undantar Kvernelands och Fiskes uppdykanden och kommentarer, av citat ur brev och andra dåtida källor.

Berättelsens nu är 1890-talets Berlin, där Munch gjorde skandalsuccé och vistades länge. Det är en grabbig bok, som till stor del utspelar sig på bohemernas stamlokus Zum Schwarzen Ferkel, och huvudperson, vid sidan av Munch, är August Strindberg, men persongalleriet är ganska omfattande, mest nordiska kollegor. Kvinnorna spelar en ganska underordnad roll, de väcker nästan uteslutande endera av två reaktioner hos männen, åtrå eller svartsjuka.Det kan låta tråkigt, men Munch är en otippat lärorik bok, olika sidor av Skriet, inte minst tillkomsthistorien, ägnas stort utrymme. Stort fokus ligger på konsten – en konstnär har tolkat en annan konstnär. Ett nyckelcitat av Munch: ”Man ska inte måla så som man ser det, utan så som man såg det.” Lärorikt alltså, men långt ifrån seminariestädat.

En av de mer häpnadsväckande sakerna med den här boken är att den känns så helgjuten, trots att Kvernelands stilblandning är helt sjövild. Bland annat utgörs den av varianter på expressionism, symbolism, kubism och art nouveau. Munch själv avbildas oftast med en karikatyrstor kraftigt framskjutande haka. När han är äldre, hemma i Norge när han ser tillbaka på sitt liv, tecknas han betydligt mer realistiskt. Strindberg, det är nog min favoritkaraktär, ser mer och mer kubistisk eller futuristisk ut ju mer han dricker eller beroende på graden av demoniskhet Kverneland vill förmedla.

Munch är också väldigt skickligt berättad, med växlingar mellan olika tidplan och perspektiv. Den är gripande, smart, bitvis hysteriskt rolig och, exempelvis när det handlar om Munchs förhållande till fadern, djupt rörande. Det var länge sedan jag läste en så genuint underhållande bok, seriebok eller textbaserad bok. Den är, som det svenska förlaget framhåller, ett konstverk i sig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Sju sjukt sköna selfies tagna av kända författare

Årets ord 2013 blev, som bekant, selfie. En selfie är ett självporträtt, ofta taget med mobil- eller webbkamera och inte sällan via en spegel eller annan reflekterande yta. Det tas galet mycket selfies nuförtiden, men självporträtt är ju inte ett helt nytt påfund. Människan har alltid haft ett behov av att spegla sig och visa upp sig.

Rembrandt var något av en selfie-specialist, och traditionen har sedan dess förvaltats av konstnärer som Vincent van Gogh och Andy Warhol.

Men när det gäller författare är vår egen nationalskald, August Strindberg, ytterst svårslagen. Och det var inga dåliga plåtar han tog.

Moderna författare brottas med att selfie-fenomenet är så typiskt för ungdomskulturen, de inser att de är lite för gamla för selfies, så de brukar göra miner och fåna sig lite. Men Salman Rushdie och Patti Smith ser i alla fall ut att stortrivas i varandras sällskap.

                                                                                         [photo via]

Allen Ginsberg kör den lite mer osminkade varianten, en klassiker rakt framifrån i spegeln.

                                                                                                          [photo via]

Neil Gaiman använder också spegel, men en lite mer elegant stil och genomtänkt komposition.

                                                                                 [photo via]

George Saunders, den älskvärde novellisten, ser ovanligt sammanbiten ut när han försöker skapa en oändlig regress av självporträtt.

                                                                                                 [photo via]

Speglar får också en stilig Emma Straub på lekhumör.

                                                                                                           [photo via]

Och sist och slutligen, Tao Lin, en av de författare som kanske mest skriver om och använder sig av sociala medier. Ett klassiskt crazysmajl.

                                                                                                         [photo via]

I ett kommande inlägg ska vi skriva om shelfies, som vi tycker är lite roligare än selfies. Shelfies är foton tagna av valda delar av den egna bokhyllan. Det är ju också självbespeglande, men det behöver inte vara så att vi lever i en ovanligt narcissistisk tidsålder. Det kanske bara finns ovanligt många behändiga kameror och sällsynt goda möjligheter att sprida foton.

Läs mer om selfien och dess ursprung: ”Keep smiling. For the origins of the selfie, look to the dandy

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Moby Dick behöver inte vara en pliktklassiker

En pliktklassiker är en bok man undviker eller misslyckas med att läsa, just för att den är så kanoniserad och omtalad som klassiker. Ungdomar uppmanas ofta att läsa pliktklassiker. Böcker som man uppmanar ungdomar att läsa riskerar att bli pliktklassiker.

Ett svenskt exempel skulle kunna vara August Strindbergs Röda rummet (1879). Det typiska amerikanska exemplet är Herman Melvilles roman Moby Dick (1850), som dessutom är ganska svårläst och, för att vara drygt femhundra sidor lång, utan någon vidare svängig intrig.

Kapten Ahab har mist ena benet i kamp med den vita valen Moby Dick. Ahab beslutar sig för att jaga Moby Dick och, till vilket pris som helst, döda valen. Det är själva ramberättelsen och innan man vet hur romanen är uppbyggd, med väldigt många korta och växlingsrika kapitel om de mest skilda ämnen och fenomen, låter det kanske inte särskilt spännande. Man tror helt enkelt inte att valjakt håller i drygt femhundra sidor.

Själv löste jag  problemet med Moby Dick som pliktklassiker genom att lyssna på den som ljudbok. På Audible.com hittade jag en version från  2010 utgiven av Tantor Media med Norman Dietz som uppläsare. På Audible kan man provlyssna innan man betalar för att ladda ned hela böckerna och Dietz ganska djupa röst lät och visade sig vara idealisk. Det är en riktig klassikerröst, som lätt skulle kunna bära bibliska texter.

Faktum är att Moby Dick har flera smått bibliska drag, och det är lätt att förstå att så många författare, musiker och konstnärer har blivit uppslukade av boken. Besatthet är i själva verket ett av bokens återkommande teman, men det är inte helt lätt att sammanfatta vad den handlar om. Den är oerhört mångsidig och det gäller både språk och innehåll.

Även om Moby Dick till stora delar är en allegorisk berättelse och även om Melville laddar på med en hel del symbolik, är det inte heller en överdrivet svårtolkad roman. Man kan läsa den som en ingående skildring av valfångstindusstrin som den såg ut på Melvilles tid, man kan läsa den som en gestaltning av en konflikt mellan idealism och kapitalism. Den är intressant och fängslande till och med när den är lite småtråkig.

Jakten på valarna skildras i all sin blodiga brutalitet, när den är som mest våldsam talar Melville om att ”en vägg av valar” täcker havsytan. Men syftet med jakten, själva drivkraften, är att utvinna valojla. Och valoljan används framför allt som ljuskälla. Den är ett mörker som gör ljus.

Det mest överraskande med Moby Dick är att den är så humoristisk. Melville är vass på ironi, satir och skämt. Han leker verkligen med språket och man får nästan känslan att romanen till stora delar har improviserats fram.

Att lyssna på ljudboken ger mersmak – precis som en religiös text lämpar sig Moby Dick för omläsningar. Ray Bradbury, som skrev manus till John Hustons Moby Dick-film (1956) med Gregory Peck i huvudrollen, hävdar att han läst de flesta kapitlen åttio gånger och vissa hundratjugo gånger.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Historiens 10 mest litterära skägg

American Author Ernest Hemingway aboard his Ya...

Ernest Hemingway (Foto: Wikipedia)

Vi har tagit oss friheten att välja ut historiens 10 mest litterära skägg. Skäggen i sig är naturligtvis viktiga, men vi har även tagit viss hänsyn till om bärarna av skäggen kan/kunde skriva på ett sätt som svarar mot skäggens utseende. En annan faktor är med vilken pondus skäggen bärs/bars.

1.  Shakespeare (anchor)

2.  Leo Tolstoj (french fork)

3.  Walt Whitman (full beard)

4.  Miguel de Cervantes (van dyke)

5.  Samuel R. Delany (full beard)

6.  Geoffrey Chaucer (ducktail)

7.  Fjodor Dostojevskij (ragged french fork)

8.  Ezra Pound (handlebar & chin puff)

9.  August Strindberg (soul patch)

10.  DH Lawrence (short box)

Om du tycker att en författare på listan bör bytas ut och har ett förslag på en ersättare, får du mer än gärna skriva det i en kommentar. Vi är beredda att gå ganska långt för att komma fram till den definitiva listan. Om du känner att du vill fördjupa dig i ämnet litterära skägg kan den här boken vara något för dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så ett tips om en fördjupande artikel om en del av historien bakom den nya skäggtrenden, med riktigt mycket länkar till foton och videoklipp: ”The Racially Fraught History of the American Beard”.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Listor

Novellen 15: ”Bokhyllan” av Gyrðir Elíasson

Bland träden (kartonnage)

Gyrðir Elíassons noveller i Milli trjánna / Bland träden (Reverb) låter sig inte enkelt beskrivas i en kort introducerande text. Det mesta kan emellertid hända, August Strindberg kan exempelvis dyka upp på serveringen i ett IKEA-varuhus.

Den isländske översättaren och författaren Gyrðir Elíasson, född 1961, har producerat högklassig fiktion i drygt 30 år. 2011 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Bland träden. ”För en stilistisk ordkonst på hög nivå som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen” löd motiveringen.

Bland träden består av 47 korta noveller och visst är den full av hot, alltifrån ilskna hundar och andra otäcka djur till minnesluckor och spöklika tidsförskjutningar. Vid sidan av det hotfulla och vagt kusliga löper en melankolisk, emellanåt muntert melankolisk, ton genom samlingen. Den är subtilt samhällskritisk.

Vi har valt en realistisk novell präglad av melankoli och svart humor, ”Bokhyllan”, som handlar om en gammal man som har fått nog. Ett stort tack till John Swedenmark, kulturredaktör på Arbetet och översättare, som gett oss tillstånd att publicera novellen. Swedenmark har översatt Bland träden och är känd för sina säkra tolkningar av mängder med andra isländska böcker.

Bokhyllan

Han hade blivit gammal, och diverse saker hade börjat ge tydliga besked om att livet inte var oändligt. En dag när han låg i soffan hemma i vardagsrummet och betraktade bokhyllan, som var full av böcker, fick han en idé.

Långsamt och tungt reste han sig, gick bort till bokhyllan och satte igång med att plocka ut böckerna. Det var en väldigt djup hylla, av ek, ett gediget arbete. Han lade ifrån sig böcker på stolarna och på soffan, tog ibland nån bok som var honom särskilt kär och bläddrade, men fortsatte sedan tömma hyllplanen. Till slut var bokhyllan helt tom. Hyllplanen satt inte fast och dem tog han ut och ställde mot väggen. Sen började han baxa undan bokhyllan från väggen. Den var tung fastän det inte stod några böcker i den längre och den gamle blev andfådd av att försöka rubba den. Han kämpade ett bra tag, och lyckades till slut knuffa ut den mitt på vardagsrumsgolvet. Det fanns plats nog för att lägga ner hyllan, och han tog tag i överkanten och lade sakta och försiktigt omkull den på golvet. Han kände svindel när han betraktade hyllan där den låg på golvet, och nu liknade den inte en bokhylla längre, utan nånting annat.

Den gamle gick till sitt lilla förrådsutrymme, som låg längst in i en korridor i huset, och där hämtade han hammare och spik. Det var fukt i förrådet, och spikarna hade rostat, liksom huvudet på hammaren. Han gick tillbaka in i lägenheten, tog de hyllor som stod uppställda mot väggen och lade dem ovanpå hyllkanten. På så vis radade han upp dem tills de nådde ovanför mitten. Nu började det arta sig. Han spikade fast dem ordentligt i hyllan, två spikar vardera på varsin sida av varje planka.

Slagen ekade inne i den lilla lägenheten.

Han tittade som hastigast ut genom fönstret. Träden utomhus var märkligt grå och färglösa, trots att de var fulla av löv, och ovanför syntes en remsa av en tung och molntäckt himmel. Ett litet barn lekte med en röd boll på lekplatsen på bakgården.

Den broderade röda kudden hans fru hade sytt tog han och lade i ena änden av hyllan. Bräderna i hyllans bakstycke gick på längden. Han kröp långsamt och omständligt ner på bräderna, lade sig ner med det gråhåriga huvudet på kudden och stirrade upp i det gulmålade vardagsrumstaket. Kristallkronan hans fru köpt en gång för länge sen hängde nästan rakt ovanför honom. Glaset i den var matt nu, i detta dagsljus och när inga glödlampor var tända.

”Detta blir utmärkt”, tänkte han. Bokhyllan var lagom lång, och behagligt bred. Han tog sig upp genom att gripa tag i det översta av de hyllplan han hade spikat fast ovanpå. Han gick till förrådet en gång till, lade ifrån sig hammaren på den trasiga tvättmaskinen, återvände sen och tog med tre tomma pappkartonger. Han satte igång med att rada upp böcker i pappkartongerna. Han gjorde en grimas när han kände hur fuktig wellpappen var, tog upp de böcker han redan hade stoppat ner, tog dagstidningar ur tidningskorgen och lade i botten på lådorna. Sen började han packa ner böckerna igen. Den här gången avhöll han sig från att kika i dem, radade upp dem med omsorg och omtanke. När han hade fyllt alla kartongerna var det några böcker över, som han lade i fönstersmygen.

Kartongerna var tunga, och han försökte inte ens lyfta dem. Han sköt dem över golvet till ett hörn av vardagsrummet, där pianot en gång stått. Pianot hade han inte kvar, för det var inte han som brukat spela på det, utan hon. Hon hade tyckt bäst om att spela enkla melodier av Charles Valentin Alkan, om vilken det berättas att han dog av en bokhylla som föll över honom när han sträckte sig efter en religiös bok på översta hyllan.

När han var klar gick han ut i köket, kopplade in vattenkokaren och öppnade en lite burk Nescafé. Han väntade tills vattnet kokade upp, fyllde en kopp och lade i två teskedar kaffepulver och socker. Han var rejält darrhänt och koppen skallrade mot fatet när han gick ut i vardagsrummet. Han slog sig ner i soffan och smuttade på kaffet medan han blickade ut. Löven på träden hade samma gråaktiga färgton som tidigare. Ändå var det bara i mitten av augusti.

”Dom borde vara gröna fortfarande”, tänkte han.

Ungen som hade lekt med den röda bollen var försvunnen. Två trastar skuttade omkring på gräsmattan, och även gräset hade samma gråa färg.

Plötsligt ringde telefonen. Han svarade. Det var hans dotter.
”Hur är det med dig, pappa?”
”Tja, sisådär.”
”Vill du att jag ska komma över?”
”Imorron kanske”, sa han.

Han lade på och drack upp kaffet. Därpå tog han en av de böcker som låg i fönstersmygen. Det var Brev från min kvarn av Alphonse Daudet. Han tände i vardagsrummet trots att det var ljust nog att läsa ändå, tog på glasögonen som låg på soffbordet och krånglade sig ner i bokhyllan med boken. Där rättade han till sig, flyttade omkring huvudet på kudden och var slutligen nöjd med ställningen. Han öppnade boken och började läsa. Han var tvungen att hålla den en bit bort för att se de små bokstäverna. Han valde berättelsen om geten. Just den hade varit hans favoritberättelse i boken, som han inte läst på decennier. Nu var det som om han läste den för allra första gången. Han tyckte att det kändes som om orden vore nyskrivna.´

”Nu fattas det bara ett par bräder så är det klart”, tänkte han, samtidigt som han vände blad.

Gyrðir Elíasson

© Gyrðir Elíasson / Reverb

1 kommentar

Under Noveller

En novell varje kväll 5: ”Ett halvt ark papper” av August Strindberg

English: Photograph of August Strindberg (1849...

August Strindberg (1849-1912). (Foto: Wikipedia)

Sista flyttlasset har gått och mannen i den tomma lägenheten, som bär sorgflor på hatten, är beredd att lämna den för gott och glömma allt som hänt där. Men i tamburen invid telefonen får han syn på ett halvt ark papper fastnubbat. Det är fullskrivet, med olika stilar.

Så inleds August Strindbergs novell Ett halvt ark papper, som antagligen använts flitigt i svenska skolor för att den är så kort och gripande. Trots att den bara utgörs av 600 ord blickar vi tillbaka på huvudpersonens senaste två år, två år av framtidstro och motgång, glädje och djupaste sorg.

I Ett halvt ark papper kan man verkigen tala om kompression – väldigt mycket information förmedlad med få ord. Novellens innehåll vecklar associationsrikt ut sig. Det är en rörande och förbluffande rik kortnovell – utsedd till världens bästa av lyssnarna till radioprogrammet Novellen 2006 – men smått hädiskt tycker vi att Strindberg borde ha strukit allra sista meningen.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Noveller