Etikettarkiv: avant garde

Recension: 3 New York Dadas + The Blind Man

three-new-york-dadas-and-the-blind-man-5Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press

Av alla modernistiska rörelser är dadasimen (1915-1923?) både den svåraste att få grepp om och roligaste att läsa om, att skapelsemyten är så dunkel bidrar väl till mystiken. Till att börja med var dadaismen snarast en rörelse av rörelser, som enbart knöts samman av likheter vad gäller antikrigiska, antiborgerliga, antirationalistiska och antitraditionalistiska böjelser. Dada, det hörs ju på namnet.

Det är ingen slump att dadaismen uppstod nära inpå första världskriget. Züruch brukar utses till födelseort, sedan spred den sig till exempelvis Berlin och Barcelona. Men det uppstod även en livaktig och extremt inflytelserik dadaistisk rörelse i New York. De visste inte vad som hände i Zürich och de i Zürich var okunniga om New York dada.

När man läser 3 New York Dadas and The Blind Man önskar man nästan att man vore där. Det handlar om bekvämt bohemliv, sponsrat av vidsynta och mycket förmögna människor, utställningar som gör skandal och förändrar konsthistorien, spektakulära baler för att samla in pengar till att starta märkliga tidskrifter, om salonger knökfulla med personer som numer är inskrivna i konst- och litteraturhistorien. Man får intrycket att det fanns fler excentriker på den här tiden.

De tre huvudpersonerna i boken var mitt uppe i smeten, så att säga. Marcel Duchamps är, vare sig du gillar det eller ej, en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Hans vän, författaren och konsthandlaren Henri-Pierre Roché (1879-1959), är mest känd för sin sedermera filmatiserade roman Jules et Jim – men i 3 New York Dadas utgör hans ofullbordade roman Victor en av de viktigaste delarna. Karaktären Victor visar sig påminna mycket om Marcel Duchamp. Hans vapendragare Pierre har slående likheter med romanens författare.

Den tredje huvudpersonen i Victor är Patricia. som har slående likheter med Beatrice Wood (1893-1998). Hon var aktris, konstnär och keramiker. Victor handlar om de två fransmännen, som gör tillvaron osäker för anständiga amerikaner, och om Beatrice som, för att göra allt ännu mer komplicerat, älskar både Marcel och Henri-Pierre.

Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av:

Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades

Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor.

Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som trion både skapar och medverkar i.

Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself.

Alla de här delarna samverkar och ger tillsammans fantastiska inblickar i en rörelse som fortsätter att påverka estetiskt och hur vi ser på och resonerar kring konst. Boken är kanske lite rörig, innan man lärt sig de viktigaste personnamnen, men 3 New York Dadas and The Blind Man är en drömbok för dig som gillar avantgarde i allmänhet och dadaismen i synnerhet. Det är en vacker bok som är gjord i, skulle jag vilja påstå, dadaistisk anda. Atlas Press, som startades 1983, är specialiserat på avantgarde-prosa.

Men jag höll ju nästan på att glömma pissoaren, Marcel Duchamps mest kända verk, Fountain, som blev ratad från en konstutställning öppen för alla och en utställning han dessutom var med att arrangera. Men han skickade in den under pseudonymen Richard Mutt. Fountain är, kan man nog säga, bokens fjärde huvudperson.

Skrev Beatrice Wood, som naturligtvis visste vem Mr. Mutt var, i andra numret av The Blind Man: ”Whether Mr. Mutt with his own hands made the fountain or not has no importance. He CHOSE it. He took an ordinary article of life, placed it so that its useful signifiance disappeared under the new title and point of view – created a new thought for the object.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

UbuWeb, en labyrint för dig som gillar experimentell litteratur, musik och konst

Det känns snålt att kalla UbuWeb för en hemsida, det är snarare ett gigantiskt arkiv och en remarkabel institution, som grundades av den amerikanske poeten Kenneth Goldsmith 1996. Den grundades som en reaktion på att avantgardistisk litteratur, musik och konst var så svårtillgänglig – idag är UbuWeb en mycket viktig källa för studenter, som håller traditionerna levande, men det står var och en fritt att träda in i UbuWebs rike. Det är helt gratis, men risken finns att man försvinner ett tag.

Det står på sajten att man håller på att uppdatera ljud och bild, men det är tillräckligt mycket som är uppe och rullar för att man skulle kunna ägna tiden fram till jul enbart åt att utforska ljuddikterna. Förmodligen är det lite missvisande att bara ge Goldsmith cred för den här makalösa kulturgärningen, som alltså snart har tjugo år på nacken.

UbuWeb verkar snarare fungera som ett globalt nätverk och är alltså inte bara ett arkiv, det har främjat intresset för och utbytet av avantgardistisk litteratur, musik och konst. Man får god lust att tacka dem som drivit det här jätteprojektet. Dess kompromisslösa slogan är: All avant-garde. All the time.

När UbuWeb firade sina första femton år skrev Goldsmith en artikel, en slags summering, som fortfarande är mycket läsvärd: ”UbuWeb at 15 Years: An Overview”. Det lättaste sättet att komma in i UbuWeb är via topplistorna – författare, musiker och kuratorer väljer det bästa ur arkiven. Sedan finns det ett annat alternativ, Ubu-roulette. Då blir det en överraskning vad man bjuds på.

Missa inte heller Sheila Hetis intervju med Goldsmith i den utmärkta serien ”What  Would Twitter Do?

Twitter is not art,” säger Goldsmith. “But it inspires me in the way that art used to inspire me. Art used to make me see the world differently, think about things in a new way—it rarely does that for me anymore, but technology does that for me on a daily basis.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar