Tidigare har jag skrivit om något jag uppfattar som en djurtrend inom illustrationen. Då spekulerade jag kring att det skulle kunna bero på att gränsen mellan djur och människa de senaste decennierna hela tiden har blivit mindre skarp. Inom illustrationen kan det uttryckas med att man förser människokroppar med djurhuvud eller förmänskligar djur, exempelvis genom att avbilda dem med kläder.
För bara 20 år sedan betraktades det nästan som lite udda att vara vegetarian eller vegan, idag är det ett av många livsval. Forskningen om djur har också gjort enorma framsteg de senaste decennierna, det är först nu vi börjar förstå hur komplexa djuren är, och kunskaperna har bidragit till att öka vårt intresse för dem. Det märks även i bokutgivningen och den här listan består av böcker som, på ett eller annat sätt, handlar om djur och vårt förhållande till dem.
Redan när hon var sju år gammal bestämde sig Helen Macdonald för att bli falkenerare. Hon lärde sig den svårbegripliga terminologin och läste alla de klassiska böckerna i ämnet, bland andra The Goshawk av T.H. White (1906-1964), som betraktas som ett mästerverk och beskriver hans kamp för att träna en duvhök, som en andlig övning.
När Macdonalds far dör blir hon utom sig av sorg och besatt av tanken att själv träna en duvhök. Hon gör slag i saken och köper Mabel för 800 pund på ett kajområde i Skottland och tar henne med hem till Cambridge. Hon fyller frysen med hökfoder och gör sig onåbar och påbörjar den långa, svåra och märkliga kampen för att träna och tämja Mabel, en i allra högsta grad vild fågel. Så sammanfattas innehållet i Helen Macdonalds udda självbiografi, H is for Hawk (Jonathan Cape), som vunnit rader av priser. Kritikerna har också varit helt lyriska.
Citat ur ett utdrag ur boken publicerat i The Telegraph:
”I’d filled the freezer with hawk food and unplugged the phone. Now I was a hermit with a hawk in a darkened room with books on three walls, a faded Afghan rug, and a sofa of stained yellow velvet. There was an old television, a mint-green vinyl cloth on the floor with the hawk’s perch on it, and a pair of deep green curtains printed with flowers that shut out the world. The goal was to be motionless, the mind empty, the heart full of hope.”
The Bees (Fourth Estate) av Laline Paull har också varit med och tävlat om många olika priser. Det är en riktigt originell roman som utspelar sig i en bikupa och vars karaktärer är bin. Huvudpersonen är Flora 717, som tillhör binas lägsta kast och hon uppträder inte som man kan förvänta. Romanen har beskrivits som en blandning av The Handmaids Tale och The Hunger Games. Boken har hyllats som en helt briljant och originell debutroman.
Recension av Catherine Scott i The Independent: ”Paull’s prose envelops the senses just as the sounds and smells of the hive hypnotise the bees, drenching her readers with nectar and honey, then switching the pace to depict frenetic, spiralling flights.”
Den här boken fanns med på väldigt många listor med årets bästa böcker 2014 och på Barack Obamas lista med de 6 böcker han skulle läsa under årets semester.
”We appear to be in a post-apocalyptic novel, but, in fact, we are in fact. Sixty-six million years ago, an asteroid crashed into the Yucatán Peninsula, leaving behind a crater 110 miles wide and twenty miles deep and a colossally larger hole in the tree of life. The impact and its aftereffects wiped out an estimated 75 percent of species, including, most famously, all non-avian dinosaurs. That event, the end-Cretaceous extinction, is one of six massive die-offs in the history of the planet. Five of them happened in the distant past: 450 million, 375 million, 252 million, 200 million, and 66 million years ago. The sixth one is happening right now.”
Citerat ur Kathryn Schulz recension av The Sixth Extinction: An Unnatural History (Henry Holt) av Elisabeth Kolbert. Schulz öppnar sin recension med en storslagen beskrivning av hur jorden träffades av en asteroid för 66 miljoner år sedan. Det ledde till den femte massdöden av arter i jordens historia. Idag tvistar vetenskapsmännen om hur många arter som kommer att dö ut i den sjätte och pågående massdöden, inte exakt men på ett unugefär. ”We might lose 10 percent of species, or we might lose 30 percent of species. But nobody believes we will lose 1.3 percent or 0.31 percent.” Schulz recension är extremt välskriven, uppskattande och hon utser Kolberts bok till en osannolik page turner.
Fresh Air-intervju med Kolbert: ”In The World’s ‘Sixth Extinction’ Are Humans The Asteroid?”
Det finns ju en hel del hundar i litteraturen, exempelvis Kafkas sanningssökande hund, men debutanten Sara Baume har slagit världen med häpnad med en bok om vänskapen mellan en enstörig man, Ray, och hans enögde hund, One Eye. Så här beskrivs Spill, Simmer, Falter, Wither i en recension i The Independent:
”Baume’s lyrical use of language is impressive. She takes her time to reveal the psychological scars that have shaped Ray. He switches between the first and second person, projecting his emotions and thoughts on to One Eye. In this way, Baume brilliantly builds up vivid portraits of them both. Never hiding their flaws – One Eye’s insatiable greed, his ‘maggoty nose’ and Ray’s stinking feet and turgid breath – she makes us care deeply for them. Ray’s character recalls Lennie from John Steinbeck’s Of Mice and Men and is as memorable.”
2011 skrev Sy Montgomery en artikel som hade titeln ‘Deep Intellect’, som skildrade hennes vänskap, inte med en hund, men med en känslig och sällskaplig bläckfisk. Hon skildrade också den sorg hon kände när bläckfisken, Athena, dog. Artikeln fick en enorm spridning, vilket visade att det finns ett enormt intresse för bläckfiskar, en av de märkligaste varelserna på jorden tillsammans med människan.
Montgomery gav sig av på en rad resor, till franska Polynesien och Mexikanska golfen, för att lära sig mer om bläckfisken, som under större delen av mänsklighetens historia snarast har betraktats som ett monster, en alien, som på nolltid kan skifta form och färg och vars nervsystem till stora delar är förlagt till armarna. I The Soul of an Octopus avlägger Montgomery rapport från forskningens frontlinjer.
Ur förlagets beskrivning: ”Octopuses have varied personalities and intelligence they show in myriad ways: endless trickery to escape enclosures and get food; jetting water playfully to bounce objects like balls; and evading caretakers by using a scoop net as a trampoline and running around the floor on eight arms. But with a beak like a parrot, venom like a snake, and a tongue covered with teeth, how can such a being know anything? And what sort of thoughts could it think?”
Det är först ganska nyligen forskarna började se på hundar, fåglar och primater som intelligenta varelser. Nu pågår forskning för att utröna vad som rör sig i bläckfiskarnas medvetande. Man studerar dem när de löser problem och man tolkar och försöker förstå mönster bakom bläckfiskens camouflagesystem. Boken sägs vara både rolig, underhållande, rörande och djupsinnig.
Jag har försökt beställa boken och hoppas kunna skriva om den snart. Jag tycker att djurtrenden känns väldigt tidstypisk, och av någon anledning känns bläckfisken, vårt intresse för den, ovanligt tidstypisk.
Grief is the Thing with Feathers av Max Porter (Faber)
Ännu en debutant – det kanske är naturligare för unga att skriva om djur – och det här får mig att associera till H is for Hawk. Den handlar ju om sorg och en fågel. Eller i alla fall Crow, som beskrivs som en blandning av trickster, healer och barnvakt. Det här är förutsättningarna: ”In a London flat, two young boys face the unbearable sadness of their mother’s sudden death. Their father, a Ted Hughes scholar and scruffy romantic, imagines a future of well-meaning visitors and emptiness.”
Crow dras till den sörjande familjen och hotar att stanna tills de inte längre behöver honom. Crow kanske inte är lika zoologisk som djuren i de andra böckerna, men den verkar väldigt spännande, beskrivs som ”part novella, part polyphonic fable, part essay on grief” Den påstås vara rolig också.
Jag vet nästan ingenting om lodjuret, vilket gör Lons ögon. En sällsam katts kulturhistoria (Carlsson bokförlag) spännande i mina ögon. Lon är Europas största kattdjur. Det är välkänt men få har sett ett lodjur i vilt tillstånd. Håkan Strömberg har länge forskat om dess roll i kulturhistorien. Spåren efter lon är tydligen vagare än efter varg, björn och räv. Ändå finns lodjuret i poesi och lagtexter, i folktro, barnböcker och statliga utredningar. Den tilldelas egenskaper och roller, både fantasieggande och skrämmande. Och ständigt återkommer frågan om dess värde: Gör den sig bäst som levande eller som död?
Faktum är att jag inte vet särskilt mycket om grisen heller, men eftersom jag äter fläsk, än så länge, borde jag veta en hel del. Jag älskar titeln, Grisens historia. Så mycket mer än fläsk (Carlsson förlag), på denna historik skriven av Martin Ragnar. Ett citat ur förlagets text:
”Grisen är ett mycket intelligent djur som också utmanar gränsen för den kultur som sägs skilja människan från djuren. Långt innan Särimners dagar slog grisen följe med människan genom ett kontrakt som gav grisen tillgång till mat och människan till fläsk, men också till andra nyttor. För grisens historia är en historia om så mycket mer än fläsk. Idag utmanas det historiska kontraktet av människans mycket hårt drivna avel och av villkoren i svinstallar i Sverige och världen som sätter avkastning före grisens rimliga rätt till att kunna få utlopp för sina naturliga beteenden.”
Ola Wihlke
Melville House, ett oberoende förlag baserat i Brooklyn, ska skyndsamt get ut senatens häromdagen offentliggjorda tortyrrapport. Skriver förlaget i ett 
BearBooks 