Etikettarkiv: barer

Reseguide: ”People Make Places: Tokyo” av Charles Spreckley

PMP cover 1
 
Charles Spreckley
People Make Places: Tokyo
Foto: Gorta Yuki
People Make Places

”People will forget what you said.
People will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”
– Maya Angelou

Ända seden tonåren har jag haft en längtan till Tokyo. Det är naturligtvis inget unikt, det är många som drömmer om att besöka Tokyo. Jag tror att fascinationen delvis handlar om blandningen av vördnaden för mycket gamla traditioner, allt från teceremonier till sumobrottning, i kombination med vurmen för det högteknologiska. Få folk verkar vara så besatta av robotar som japanerna.

Delvis handlar nog fascinationen också om drömmar om sagolik mat, som ofta tillagas med en precision och omsorg om detaljerna som gränsar till det absurda. Som i den underbara, och bitvis tragiska, dokumentären Jiro dreams of sushi. Det här utstuderade kvalitetstänkandet verkar genomsyra många verksamheter, oavsett om det handlar om matlagning, att brygga te eller att tillverka kimonos. Det verkar vara som en livshållning eller till och med en filosofi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reseguider följer ofta ett givet mönster. De stakar ut som en snitslad bana, som man kan följa från ankomsten till den internationella flygplatsen, vidare till hotellen i olika prisklasser och de självskrivna sevärdheterna. Det är inget fel med det. De här böckerna är ofta väldigt praktiska, men de är sällan särskilt inspirerande. Det är däremot People Make Places: Tokyo, som jag är glad att jag har läst oavsett om jag någonsin besöker Tokyo.

I korta bildrika avsnitt presenteras olika personer – kockar, baristor, cocktaildesigners och butiksägare – och ställena de arbetar på. Och ofta verkar de i den här spänningen mellan tradition och förnyelse, som verkar så typiskt japansk. Boken i sig är inte särskilt praktisk, men desto mer förförisk. Den har ett stilrent men lyxigt utförande, svart omslag med snittet i silver. Däremot finns de en iPhone app till boken, som verkar innehålla mer praktiska saker, som kartor.

Citatet ovan, ur en dikt av Maya Angelou, är bokens motto, men jag är inte säker på att andra raden verkligen stämmer, för det personerna i den här boken gör, oavsett om det är en sushikock eller en keramiker, verkar vara något utöver det vanliga. Det är ett femtiotal personer som presenteras i boken. Tonvikten ligger på mat och dryck, men här finns exempelvis en man som tillverkar kimonos (Koumei Motoji/Ginza Motoji), en som förestår ett konstmuseum (Toshio Hara/Hara Museum of Contemporary Art) och en kvinna som har en affär som säljer kaleidoskop (Miti Araki/Kaleidoscope Mukashi-Kan).

Det är en väldigt rolig blandning av personer och ställen. Både texterna och bilderna bidrar till att göra det väldigt lockande. I närheten av Shibuya ligger Chatei Hatou och där gör baristan Kazuya Terashima kaffe på sitt särskilda sätt, lite i teceremoniernas anda. Först plockar Terashima fram bönorna, som lagrats i upp till tre år. Han maler dem om mäter upp exakt rätt mängd som han portionerar i ett tygfilter. Han kokar upp vatten i en kopparkittel och ser till att temperaturen är konstant 87 grader. Sedan strilar han vattnet över det malda kaffet enligt en särskild procedur. Det tar 10 minuter, lite drygt, att laga kaffe på det här sättet.

Masakatsu Oka har en liten sushirestaurang som heter Sushisho Masa, en bugning åt hans läromästare och mentor, Keiji Nakazawa, tidigare på den ikoniska restaurangen Sushisho. Men trots att Oka var fast besluten att bli sushikock, så fanns det ett problem. Han var vänsterhänt, vilket, förutom att vara opraktiskt, tydligen betraktas som något lite vagt skamligt i Japan. Men Oka tränade, natt efter natt, att med högerhanden strimla kål så tunt som möjligt, tills, med hans egna ord, ”I no longer feared the knife.”

Gen Yamamoto kallar sig cocktaildesigner och det kan man förstå när man läser om hur han experimenterar sig fram till sina kreationer. Han skakar aldrig sina cocktails. Han gör inte heller några martinis eller några av de andra namnkunniga drinkarna. Han anpassar utbudet efter säsongen. Det är inte helt unikt, men Yamamoto har tagit det här steget längre än de flesta; han har knutit täta band med odlarna som förser honom med råvaror, inte sällan japanska specialiteter.

Yamamoto specialiserar sig på att servera en liten meny av originalcocktails. Först får kunderna berätta lite om sånt de inte gillar eller är allergiska emot. Sedan serveras menyn med de fyra drinkarna:

”The first is refreshing, employing an ingredient such as cucumber juice or ginger. The second has more bite, often using Japanese citrus. And then there’s something more powerful again – perhaps with a fruit tomato, and a gin or shochu. The courses build in texture and density, to their dessert-like conclusion.”

Yamamoto jobbar nästan mer som en kock än en bartender. Han reducerar och gör kompotter och använder kopparkärl och digitala termometrar. Han började sina experiment när han jobbade i New York, som barmanager på Brushstroke. Han började ifrågasätta allt han lärt sig: ”Why does a cocktail have to be chilled? Why must the elements be integrated? And does the alcohol always have to kick so hard?”

Gen Yamamoto, vars lilla minimalistiska bar bär hans namn, lärde sig mycket i USA men tycker att attityden är bättre i hemlandet. ”People there worry more about the speed of service than the quality of the result,” hävdar han.

Boken är gjord av ett mindre team av människor. Lizzie Murray har varit creative director och Ben Chong har designat den eleganta volymen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fotobok om gamla butiker och barer på landsbygden i Argentina

Guillermo Srodek-Hart Stories von Guillermo Srodek-Hart

Guillermo Srodek-Hart Stories von Guillermo Srodek-Hart

 

Guillermo Srodek-Hart
Guillermo Srodek-Hart: Stories
Förord: Anne Wilkes Tucker
Prestel

Jag tror att han hette Leif Persson, men han kallades ofta Årsta-Elvis och drev en butik med ett sortiment, som gjorde att den var svår att kategorisera. Det var en färghandel, men sortimentet var extremt eklektiskt. Klädnypor, tändargas, propplösare, en massa såna saker.

Dessutom var butiken dekorerad med lite minnessaker på temat Elvis Presley. Leif hade säkert köpt dem på plats i Memphis, jag har för mig att han var där och hedrade sin stora idol flera gånger. Hans samling med Elvis-skivor är omtalad.

Om jag förstått saken rätt startade Leif Perssons pappa, Åke Persson, färghandeln mycket tidigt i Årstas moderna historia, 1946. Och det satt nästan i väggarna, Leif Persson var inte bara en färghandlare vem som helst, han, och hans affär, var en institution i Årsta. Det var nästan svårt att föreställa sig dem åtskilda. Man tyckte om både honom och butiken intuitivt – man handlade så mycket som möjligt hos honom, om man kunde välja.

När Leif gick bort för några år sedan blev tomrummet efter honom nästan chockartat stort. Jag var bara en vanlig kund, visserligen trogen, men jag och många andra i Årsta blev genuint ledsna när han gick bort.

Jag tänker på Åke och Leif och deras unika butik när jag läser och tittar i den vackra och melankoliska fotoboken Guillermo Srodek-Hart: Stories. För ungefär tio år sedan började fotografen Guillermo Srodek-­Hart uppmärksamma ålderdomliga butiker, barer, kemtvättar, verkstäder och liknande, på den argentinska landsbygden. I Buenos Aires är den här sortens butiker ytterst sällsynta, på mindre orter blir de stadigt färre och färre.

GSH_Adelfa´s_Market_2009

Adelfas Market, 2009, Lezama i provinsen Buenos Aires.
© Guillermo Srodek-­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

Srodek-­Hart sätter själv sitt intresse för de här butikerna i samband med en stor personlig förlust: ”My grandfathers death had a lot to do with my obsession with mortality and what is left behind after someone is gone. The memories I treasure the most are the stories he would tell me of his own personal history. The objects of his that I have kept – clothes and photographs, watches, hearing aids – all have a value because of the person he once was. Together with my memories, it is all that remains.”

Picture 001Cuatro Esquinas, 2013, nära Tandil i provinsen Buenos Aires.
© Guillermo Srodek­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

Curatorn Anne Wilkes Tucker skriver om fotona och lyfter fram influenser som Eugène Ataget och Martín Chambi, en fransk och en peruansk mästare. Wilkes Tucker framhåller bildernas formella skönhet, Srodek-Harts intelligenta iakttagelseförmåga och att bildserien är så väl sammanhållen. Dessutom, tillägger hon, har hon själv växt upp i en miljö där det fanns mycket småbutiker. Ingen av dem finns kvar.

Jag associerar till stilleben i klassiskt måleri men också till de sociala klubbar, inte minst italienska, som är så vanliga i filmer som utspelar sig i New York under förra halvan av 1900-talet. Fotot på omslaget är ett exempel, men i boken finns det flera från barer som väcker sådana associationer. Det är manliga miljöer, förutom en obligatorisk bardisk brukar det finnas ett biljardbord, eventuellt en teve. På de här fotona syns andra foton som visar vilket fotbollslag man håller på, jakttroféer är vanliga men också olika varianter av Argentinas flagga.

GSH_Cardon_Kiosk_2006

Cardón Kiosk, 2006, provinsen Salta.
© Guillermo Srodek-­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

Cardón Kiosk (ovan) är en av de yngre butikerna, men fick vara med för att den har den rätta känslan. Många av dem är på något vis motsatsen till en rationellt organiserad butikskedja. Precis som i det här fallet är ofta utbudet av varor svårförutsägbart: leksaker, hemlagad sylt, smycken, skolmaterial, cigaretter, bröd, armbandsur, vin. En liknande skyltning kan man se i Hötorgshallen i vissa butiker, men de säljer ju uteslutande mat.

Guillermo Srodek­‐Hart har inte bara varit ute efter att fånga skönheten och mystiken i de här vintagebutikerna, han försöker dokumentera en livsstil som är på väg att dö ut. Skriver han apropå butikerna och deras ägare: ”A generation of men and women whose identity is viscerally connected to what they do is slowly vanishing with their shops and businesses. Those places that still survive stand as living monuments of a disappearing way of life.”

GSH_Japon_Dry_Cleaners_2008

Japón Dry Cleaners, 2008
© Guillermo Srodek-­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

I slutet av Guillermo Srodek-Hart: Stories presenteras de olika butiks- och barägarna lite närmare, somliga rörelser drivs som familjeföretag, men många av dem är ensamma. Många historier är tveklöst melankoliska. Verksamheter läggs ned, för att ägarna är för gamla eller dör. Den här delen av boken tycker jag borde vara lite längre – en verksamhet som drivits i hundra år borde skildras längre än i ett stycke. Samtidigt är det naturligtvis underbart att det görs en så här udda fotobok, men jag har en känsla av att den ligger helt rätt i tiden rent estetiskt. Den är förmodligen riktigt cool.

Boken är naturligtvis också en hyllning till dem som startat och drivit de här verksamheterna. I slutet av sin text skriver Srodek-­Hart väldigt fint om dem som individualistiska hjältar. De drivs av passion och kopplingen till platsen, butiken eller baren, är det som driver dem:

”The people who run these establishements feel their entire self is defined by what they do and where they are. It is their lugar en el mundo, their place in the world. Yet they are treated as obstacles in a frenetic race toward an uncertain future. This, to my eyes, makes them true rebels, standing by themselves with their beliefs and ways of living, which is why I am so endeared to them.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner