Etikettarkiv: Belgien

Konstbok: ”Daniel Ost: Floral Art and the Beauty of Impermanence” av Paul Geerts

Daniel Ost 3d

Paul Geerts
Daniel Ost: Floral Art and the Beauty of Impermanence
Essäer: Cees Nooteboom och Kengu Kuma
Phaidon

”At the moment I cut a flower, it ceases to be a flower. It becomes a material, like the painter’s pigment or the sculptor’s stone, which I shape through my mind.”
– Daniel Ost

Det är två detaljer i den belgiske blomsterkonstnären och trädgårdsarkitekten Daniel Osts biografi jag tänker på återkommande gånger när jag avnjuter den mest heltäckande monografin om honom och hans förbluffande kreationer, det makalösa mastodontverket Daniel Ost, som väger drygt fyra kilo och innehåller 500 färgbilder. Det var länge sedan jag såg så mycket skönhet samlad mellan pärmarna på en och samma bok.

Ost, född 1955, var redan som helt litet barn förtjust i blommor. Det gick an när han var liten, men när han blev äldre tyckte hans far att det var oroväckande. Ett överdrivet intresse för blommor ansågs omanligt, kanske som ett tecken på homosexualitet, så Ost skickades i unga år till en militärakademi. Det gav inte önskvärd effekt. Ost gifte sig visserligen sedan med en kvinna och fick barn, men blommorna var fortsatt hans stora passion.

Den andra biografiska detaljen som jag inte kan släppa är att Ost, när han väl började arbeta som florist, fick rapp med en bambustav över händerna av sin holländske läromästare, Peter Curfs, när han gjorde ett litet, litet misstag när han satte samman sin allra första bröllopsbukett. Efter en kort tid i Holland öppnade Ost eget i Sint-Niklaas 1981. I Bryssel öppnade han butik 2003.

168 Imperial.jpg

Imperial Hotel, Tokyo, Japan. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Anledningen till att jag återkommer till de här två biografiska detaljerna är att det finns en så påfallande stark spänning i Osts samlade produktion mellan olika poler. Boken handlar om 80 av verken, som skapats för kungliga residens, ambassader, tempel, kyrkor, konstutställningar och modevisningar. Verken utmanar och ritar om gränserna mellan konst, design och blomsterarrangemang. Oftast är det rimligare att kalla dem installationer eller skulpturer än blomsterarrangemang.

Jag tycker att det finns en stark spänning både i den samlade produktionen och ibland inom de enskilda verken mellan kontroll och barockt överflöd. Jag tycker att det finns en stark spänning mellan geometrisk precision och organiska former. Mellan natur och kultur. Mellan intellekt och känsla. Mellan filosofiskt allvar och en ibland nästan absurd humor.

I den svenska blomstertraditionen tycker jag – det är naturligtvis en kliché – att betoningen ofta ligger på den ena av dessa poler, det naturliga, organiska och känslomässiga. När jag börjar bläddra i boken känner jag mig delvis lite främmande inför Osts verk – det behöver inte vara något negativt – men snart är jag trollbunden av Osts konsekvens och fritt flödande fantasi. Även de verk jag tycker lite mindre om är genuint fascinerande.

232-3 Seibu

Seibu Ikebukuro Store, Tokyo, Japan. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Man skulle inte bli förvånad om ett av Osts mer barocka verk dök upp i en film av Peter Greenaway, man skulle inte bli särskilt förvånad om ett av Osts mer kontrollerade verk dök upp i en film av David Lynch. Men spänningarna mellan olika poler kanske inte ska överbetonas. I Japan, ett annat land med en stark blomstertradition, uppskattade man tidigt Ost. I Japan kallas han för ”Bron”, för att man tycker att han förenar en österländsk och en västerländsk tradition.

Många av verken är också gjorda på plats i Japan och om det är ett material Ost ständigt återkommer till så är det bambu, olika slags bambu, obehandlad eller behandlad. I ett verk flyter en våg av grön bambu, dekorerad med orangea orkidéer, ned för en trappa och ut på ett stengolv. Ost skapar de allra mest fantastiska former av bambu, men han använder den också ofta som stomme eller som vas att sätta blommor i.

Vid sidan av bambun använder Ost ofta kvistar från korneller, röda och gröna, gärna tillsamman i geometriska figurer. Andra ganska okonventionella material är sjögräs, mossa och bär av olika slag. Till ett arrangemang, när Erasmus Foundation firade tioårsjubileum, använde sig Ost av tusentals jordguubbar som dekoration av takkronorna.

295 Noten

Dries van Noten Fashion Show, Paris, France. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Många av Osts verk är ganska sparsmakade vad gäller blommor, vissa verk består helt av bambu, kvistar från korneller eller mossa, men i andra verk står blommorna helt i centrum. Ett exempel är den flera meter höga vägg av blommor Ost skapade till visningen 2006 i Paris av kläder skapade av Dries van Noten. Väggen bestod av tusentals dahlior, gerberor, prärieklockor, hortensior och andra sommarblommor i olika nyanser av rosa.

Ett annat exempel är när Ost under skivan på ett bord av genomskinligt plexiglas fyller det med vatten och sedan täcker ytan med dussintals olika sommarblommor.

I ett annat verk fyller Ost kanaler, som fanns befintliga när Museum of Islamic Art i Doha invigdes 2008, med tusentals rosenblad i alla möjliga kulörer. Det märks för övrigt att Ost rent allmänt anpassar sina verk efter de platser där de uppförs, som kan vara allt ifrån huvudkvarter för stora företag eller hotell till kloster och kyrkor.

312 Erasmus

Erasmus Foundation, Brussels, Belgium. Photo courtesy © Daniel Ost

 
Ju mer jag bläddrar i Daniel Ost, desto mer tycker jag om den här boken. Boken i sig är väldigt vacker, Phaidon kan konstböcker och de har gjort fina små detaljer, som att snittet är i en snarlik färg som Osts kreation på omslaget.

Jag tror till och med att man kan säga att den här boken förändrat min syn på blommor och växter och deras skönhet. Jag fastnar särskilt för det här citatet av Ost:

”Working with leaves or flowers need not result in a copy or a reproduction of nature. That is mere deception and will result in failure. You cannot improve on nature. If you realize that, and you still assert the right to remove lowers and plants from nature, but then don’t succeed in doing something at least equivalent, you are better off letting everything grow where it is. My wish is to make something with these vegetable materials that did not exist before, a beauty previously unknown.”

Jag uppskattar verkligen Daniel Ost och den är svårslagen som present om man ska fira någon som tycker mycket om blommor. Texterna i boken är också väldigt bra, men jag tycker att Ost är kraftigt underskattad som humorist. Jag och min kusin Johan satt och bläddrade i boken tillsammans i flera timmar. Ibland brast vi ut i gapskratt.

Osts humor kan ta sig olika uttryck. Ett av dem är när han gör något perfekt och formfulländat, men låter en liten detalj störa harmonin, som för att retas. Det kanske inte låter så roligt, men det ser desto roligare ut.

Ett annat uttryck på Osts humoristiska repertoar är när han ger sina kreationer drag av människor eller figurer. Det kan vara något så enkelt som att en gren med långlövad tall placeras så att den väcker associationer till en kvinna i långklänning. Eller så arrangerar Ost blommor i grupper, så att de väcker associationer till en grupp människor som står och dividerar med varandra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Fictions” av Filip Dujardin

Filip Dujardin
Fictions
Hatje Cantz

Den belgiske konstnären och fotografen Filip Dujardin, född 1971, inledde sin karriär med att fotografera arkitektur. Han lärde sig många av de knep arkitekter använder för att få sina skapelser att se spännande ut, exempelvis att få det att se ut som om de trotsar tyngdlagarna.

Men så började Dujardin 2007 skapa egna byggnader med hjälp av befintliga foton och digitala verktyg, egendomliga byggnader som vid första anblicken ser verkliga ut, men som vid en närmare granskning visar sig vara omöjliga konstruktioner. Det är just den här dubbla egenskapen som gör hans kollage så sublima och fängslande. De kan vara sammansatta av uppemot 150 olika bildelement. Alla foton © Hatje Cantz och Filip Dujardin.
menu_news

Dujardins fotoserie har samma namn som en nyutgiven bok, Fictions, och i den finns några texter om hans egendomliga kollage eller bricolage. I en intervju säger han så här om tekniken han använder:

”Initially I started out from existing buildings or groups of buildings. Later on I started making models with Lego bricks, and later still i switched to computer models, which gives me greater freedom. But I do stick to fixed measurements – for example, related to the typical height of a storey – to retain the reality factor. I then choose an interesting angle and import the image into Photoshop, where I continue working on it. So first I create a design and then I go out to take photos of buildings I want to use. I sample reality.”

Dujardin har fått göra arbeten på uppdrag, bland annat i Portugal och Holland, men hans verk är ofta som kommentarer till den belgiska arkitektur han vuxit upp med och är omgiven av. Han berättar att en hemlighet är skuggorna, precis som ljuset i det klassiska måleriet så är skuggorna väldigt viktiga för Dujardin när han ska skänka sina märkliga skapelser drag av realism. Han ger också sina byggnader, arkitektoniska skulpturer, en patina, så att de snara ser ut som modernistiska mästerverk ritade av någon i stil med Rem Koolhaas eller Frank Gehry, mästerverk utslängda på en grön åker dit arkitekturentusiaster vallfärdar för att fotografera. snarare än något som associerar till science fiction.

”The key element of my work is the hyperreality – to make people wonder if the building is real or not,” har Dujardin sagt i en annan intervju. Och det märkliga är att Dujardins trick fungerar om och om igen – trots att man vet att byggnaderna är fiktiva, redan seriens titel avslöjar ju det, så får man samma hisnande känsla varje gång man ser en ny bild. Är det där verkligen möjligt? Hur går det där till?

Det finns en kritisk ådra i Dujardins verk, men jag tycker att han snarare är lekfullt filosofisk är strängt kritisk. Jag tycker att han är en stor humorist, många har associerat till Dujardins landsman René Magritte, en annan visuell trolllkonstnär, men jag tycker på sätt och vis att Dujardins kollage och bricolage är både intressantare och mer underhållande än många av den gamle mästarens verk. Både idén och utförandet är humoristiskt.

Den här sista bilden är en av mina favoriter, byggnaden ser så vansinnig ut, som arkitektur från 1900-talet ofta gör, och den är tveklöst cool och skulle kunna vara från 60-talet. Jag föreställer mig att jag är på bilsemester i Dujadrins Belgien och att vi närmar oss hans hemstad Gent i Östflandern. Plötsligt får vi se den här märkliga skulpturen mitt i ett grönområde i ensamt majestät, så att säga. Tveklöst skulle man stanna och undersöka vad det var för byggnad. Pågår det någon verksamhet i den? Är det något slags arkiv?

Fictions är ett mindre praktverk om Filip Dujardins trollbindande serie med samma namn. Förutom ett rikt bildmaterial innehåller boken bland annat en inledande essä av Pedro Gadanho om ”architecture fiction”, en knivig men väldigt intressant essä, och en bra och lite längre intervju (”Without reality, theere’s no fiction”) med Dujardin gjord av Stefan DevoldereFictions är en väldigt vacker och fantasifull bok.

Ett besök på Filip Dujardins hemsida rekommenderas varmt. Där finns rader av andra foton i serien Fictions, där finns foton från projekten i Portugal och Holland och en hel del annat.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner