Etikettarkiv: biografi

Lilla Kissinger Gate – bråket om biografin och recensionen

9781594206535

En ny bok om Henry Kissinger har vållat en hel del rabalder. Kissinger. 1923-1968: The Idealist av Niall Ferguson lanseras som första delen av den definitiva biografin om omstridde Kissinger. Ferguson har haft unik tillgång till arkivmaterial, men hans auktoriserade biografi är omstridd. Den tecknar ett ovanligt positivt porträtt av Kissinger, som var var USA:s utrikesminister från 1973 till 1977. Han brukar vanligtvis beskrivas som ett skolboksexempel på en hårdför realist.

grandin-kissinger-long-shadow-624x938

Boken är i sig kontroversiell, men det är också en recension skriven av Andrew Roberts och publicerad i söndagens New York Times Book Review. Men innan du läser den kan det vara värt att läsa en recension av recensionen, skriven av Greg Grundin, författare till en betydligt mer kritisk biografi över Kissinger. Grundin framhåller att Roberts är en gammal vän till både Ferguson och Kissinger, vilket gör honom till en direkt olämplig recensent av biografin.

Det påstås till och med att Kissinger ursprungligen ville att Roberts skulle skriva den auktoriserade biografin. Grundin påpekar syrligt att Times lika gärna hade kunnat be Kissinger själv recensera Kissinger. 1923-1968: The Idealist.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Två nya Jonathan Franzen-böcker 2015

FSG

FSG

Jonathan Franzens fans kommer att ha mycket att läsa nästa år. Dels kommer han ut med en ny roman, hans femte, rapporterar New York Times. Titeln är Purity och beskrivs av förläggaren Jonathan Galassi på Farrar, Straus & Giroux som:

”a multigenerational American epic that spans decades and continents. The story centers on a young woman named Purity Tyler, or Pip, who doesn’t know who her father is and sets out to uncover his identity. The narrative stretches from contemporary America to South America to East Germany before the collapse of the Berlin Wall, and hinges on the mystery of Pip’s family history and her relationship with a charismatic hacker and whistleblower.”

Av beskrivningen att döma låter det som om Franzen med den kommande romanen vill nå en (ännu) större publik. Den har likheter med tidigare verk, men den skiljer sig också tydligt från dem:

”Like Mr. Franzen’s best-sellers ‘Freedom‘ and ‘The Corrections,‘ which have each sold well over a million copies, his new novel tackles big themes like sexual politics, love and parenthood. But the novel also marks a stylistic departure for Mr. Franzen, Mr. Galassi said. […] ‘There’s a kind of fabulist quality to it,’ he said. ‘It’s not strict realism. There’s a kind of mythic undertone to the story.'”

Dessutom kommer det ut en biografi om Jonathan Franzen, skriven av Philip Weinstein, lärare på en skola Franzen gått på, Swarthmore College. Biografin är skriven med Franzens medverkan. Den ska skildra hans utveckling som person och författare och ska innehålla en analys av romanen Purity. En sak är säkert – det kommer att skrivas en hel del om Jonathan Franzen nästa år också.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Bloomsbury har köpt Jonathan Franzen-biografi

Det skrivs sällan biografier om levande författare, men enligt New York Times har Bloomsbury köpt en biografi om Jonathan Franzen av forskaren Philip Weinstein, som tidigare skrivit studier om William Faulkner, Marcel Proust och Franz Kafka.

Franzen, som är 55, har publicerat fyra romaner, men bara The Corrections och Freedom har gått hem hos både kritiker och publik. Times skriver också att det inte verkar som om Franzen har levt ”an especially noteworthy life”. Det är ett märkligt påstående, men bland det vildaste Franzen ägnar sig åt verkar vara fågelskådning och samtidskritik.

Men Weinstein, lärare i engelska på Franzens gamla college, försäkrar att han har material så att det räcker. Han sålde nyligen manuskriptet, Jonathan Franzen: The Comedy of Rage, till Bloomsbury. Boken kommer ut nästa höst.

Weinstein tonar ned förväntningarna: “It doesn’t pretend to be a full-scale biography. It’s too early for that. He’s in full career mode. Someone later, a generation from now, will do that biography. It’s a report on who he is.”

Jonathan Franzen har i skrivande stund inte kommenterat nyheten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

Det har kommit en ny mastig biografi om den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914-1997), kultförklarad många gånger om. Biografin heter Call Me Burroughs: A Life (Twelve) och är skriven av Barry Miles, som var god vän med föremålet för biografin.

Att Noah Cruickshank, som recenserade boken för A.V. Club, inte var riktigt nöjd märks redan i rubriken: ”New William S. Burroughs bio gets lost in minutiae

Och redan i första stycket ännu mer kritik: ”Figuring out just what to include (and what to leave out) may be the most challenging aspect of crafting a biography. In Call Me Burroughs, Barry Miles, a longtime friend of William S. Burroughs, opts to keep everything, creating an overstuffed book that chooses minutiae over insight.”

Cruickshank har i princip inget gott att säga om biografin och avslutar sin recension på elakast tänkbara vis: ”For people looking for an introduction to the man’s life and work, reading his Wikipedia page would save a lot of time.”

Om Cruickshank skriver kort, så tar Peter Schjeldahl i The New Yorker ut svängarna rejält med sin recension: ”The Outlaw”. Han breder ut sig över flera sidor och berättar i princip om Burroughs liv i kronologisk ordning med böckerna – inte minst Junky (1953)Naked Lunch (1959) och Nova Express (1964) – samt de mest dramatiska händelserna som nav, exempelvis när Burroughs under en lek på fyllan sköt hustrun Joan Vollmers i pannan. Stora delar av beat-entouraget passerar naturligtvis revy.

Även om Schjeldahls långrecension är oerhört mycket roligare att läsa än Burroughs Wikipedia-sida, så verkar han inte heller helt imponerad av biografin. Det är som om också han tröttnar efter ett tag:

”The biography, after its eventful start, becomes rather like an odyssey by subway in the confines of Burroughs’s self-absorption, with connecting stops in New York, where he lived, in the late nineteen-seventies, on the Bowery, in the locker room of a former Y.M.C.A., and, returning to the Midwest, in the congenial university town of Lawrence, Kansas, where he spent his last sixteen years, and where he died, of a heart attack, in 1997, at the age of eighty-three. Miles’s always efficient, often elegant prose eases the ride, but a reader’s attention may grow wan for want of sun.”

Schjeldahls fyra sidor långa recension fungerar faktiskt utmärkt som introduktion till Burroughs och han författarskap.

Men i Washington Post är Michael Dirda desto mer positiv i sin recension: ”‘Call Me Burroughs: A Life,’ by Barry Miles”.

Han kallar visserligen indirekt föremålet för biografin för ett creep, men ett litterärt intressant sådant. Dirda uppehåller sig en hel del vid Burroughs stora inflytande: ”Part of the original Beat trinity with his friends Jack Kerouac and Allen Ginsberg, Burroughs subsequently provided inspiration for New Wave and later science fiction writers (notably J.G. Ballard, Samuel R. Delany and William Gibson ), pop artists, punk rockers, libertarians, filmmakers, and cultural and artistic rebels of every stripe.”

Dirda är nästan odelat positiv:

”Miles relates Burroughs’s extraordinary life in an equally extraordinary biography, a mesmerizing page-turner depicting not just a season in hell but an entire lifetime. It is also, to use words seldom associated with its subject, balanced, measured and even-handed.” Och som avslutning kallar han biografin ett ”magisterial work, exactingly researched and fascinating throughout.”

Dirda är också den som skriver mest om Burroughs litterära kvaliteter, och markerar mest avstånd från honom. Han beskrivs både som ömkansvärd och skräckinjagande: ”He often carried a gun, sometimes a hidden derringer, and owned several pistols, shotguns and rifles. At times, he sported a swordstick or kept a switchblade and a can of mace in his pockets. In person he could be punctiliously polite and attentive or just remain unnervingly silent. People found him cold, removed. He did not enjoy a happy life.”

Duncan White i The Telegraph slår i sin recension, ”William S Burroughs: a Life by Barry Miles, review”, tidigt fast att Burroughs är en av vår tids mest mytologiserade författare: ”occult guru; drug-soaked crank; literary genius; dystopian visionary; violent psychopath. No writer of the post-war period has been so thoroughly mythologised. He was Old Bull Lee, El Hombre Invisible and Morphine Minnie. He cut off his own finger, he shot his wife and he took every drug he could find. Skin stretched over his skull, hair side-parted, stiff-postured in his three-piece suit, his unsettling intensity hums in every photographic portrait.”

White tar avstamp i mytologiseringen och låter avmytologiseringen löpa som en röd tråd genom recensionen. Han tycker att Call Me Burroughs: A Life är utmärkt och ger den fyra av fem i betyg.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner