Jag går på antikvariat, Antikvariat Verklighetsflykt, och pratar lite med grundaren och innehavaren Joel Bergling. Med följer vännen Swedenmark, som inventerar bokhyllorna medan jag snackar.
Jag läste om dig i… Konst/ig, nej, nej Boktugg heter sajten. Du berättade lite om din bakgrund. Det lät lite som ett bootcamp för blivande antikvariatinnehavare. Du sorterade enorma mängder böcker, typ två miljoner, bland annat på Emmaus. Kan du berätta lite om tiden före Antikvariat Verklighetsflykt?
– Ja, det var nog två miljoner böcker, om inte mer. Jag värderade i femton år på Emmaus och det var något i stil med 100 ton böcker per år. Det var lärorikt, jag stog i ett flöde av så kallad oönskad litteratur och lärde mig att känna igen böcker.
Så det var det som ledde fram till Antikvariat Verklighetsflykt?
– Jo, men snarare tristessen; jag ville helhjärtat ägna mig åt böcker som intresserar mig och enbart köpa och sälja sånt här på antikvariatet, och jag har nu hållt på i lite drygt 4 år. Jag är fortfarande mer intresserad av böcker än av något annat. I tonåren i Gävle hängde jag mycket på antikvariat och bibliotek. På Akademibokhandeln fanns inte mycket som intresserade mig.
”Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men min blivande fru kunde inte tänka sig det.”
– Joel Bergling
Utgick du ifrån din privata samling?
– Ja, det var min egen boksamling som jag stuvade in. Det var ganska hemskt, men jag har en del böcker kvar. Det sammanföll dessutom med att jag flyttade ihop med min blivande fru. Jag kunde tänka mig att bo i en labyrint av böcker, men hon kunde inte tänka sig det.
Och namnet är hämtat från titeln på en Ekelöf-essä: Verklighetsflykt.
Joel skiner upp och gör dessutom tummen upp, bekräftar att antikvariatets namn är hämtat från en Ekelöf-titel. Jag tvingas dock erkänna att det var herr Swedenmark, som står lite längre in i antikvariet och utforskar hyllorna, som gjorde den här kopplingen till Ekelöf inför antikvariatbesöket.
– En härlig dagdröm om att inrätta ett bibliotek på ett jaktslott, säger Joel och ler lite grand.
”Varför skulle man inte få drömma och fantisera? Verklighetsflykt kallades det på tjugu- och trettitalen då allt skulle vara så effektivt och världen bli så bra. Det ansågs som någonting fult eller åtminstone asocialt.”
– Gunnar Ekelöf, Verklighetsflykt
– Det är den intellektuella förklaringen så att säga, men antikvariatet är också en verklighetsflykt. Du hittar inte mycket fackböcker här. Du hittar inte några böcker om andra världskriget eller om mynt här, vilket gör en del manliga besökare, som just eftersöker det, besvikna.
Ja, det är många män som läser mycket om andra världskriget.
– Det finns ju ett slanguttryck för det där, MÖP, militärt överintresserad person.
Kan man säga att Verklighetsflykt är en varudeklaration?
– Ja, men det kan man absolut säga. Jag har en ovanligt stor ockult avdelning, och så har jag mycket fantasy och sciencefiction, film och musik, skönlitteratur på svenska och engelska och beatförfattare, samt en samling med finlandssvenska modernister. Jag har bara saker i antikvariatet som jag själv är intresserad av, tycker är spännande eller som jag är kunnig om.
För 25-30 år sedan skulle jag eventuellt ha tyckt att verklighetsflykt hade en lite lätt negativ klang, men det tycker jag inte längre, tvärtom snarare.
– Min fru ville absolut inte att jag skulle kalla antikvariatet Verklighetsflykt. För henne väckte det negativa associationer, men jag hade döpt antikvariatet långt innan jag öppnade det, så på den punkten kunde jag inte kompromissa.
Det låter ju också lite punkigt.
– Haha, och jag är en gammal punkare.
Jag är lite road av nonsensaktiga böcker, som parodidiktsamlingen Camera Obscura och Reuterswärds roman Prix Nobel, som uteslutande består av skiljetecken. Är det svåra och dyra titlar?
– Ja, de är lite svåra, men jag har haft dem inne till och från. Och särskilt dyra tycker jag inte att de är. De kanske kostar 5-600:- och lite mer om de är i perfekt skick. Och Camera Obscura tycker jag är förvånansvärt bra, vilket inte var avsikten, snarare att dra löje över den förment obegripliga 40-talspoesin. Men jag gillar också lite obskyra och dumma böcker. Pär Thörns version av Röda Rummet i bokstavsordning, Röda Rummet (alfabetisk), är fantastiskt rolig.
Jag pekar på en smurffigur i papp, som hänger på väggen, och säger, helt oironiskt, att den är fin.
– Jag tycker att de gamla smurferna är fina på riktigt. Vänta ska ni få se, cynikern Diogenes är min favoritfilosof och det här är Diogenes-smurfen med sin lykta.
– Minen är också bra, säger Swedenmark med ett litet leende.
Vi pratar om samlande och Joel berättar att han har fem hyllmeter med stenkakor hemma, Duke Ellington et consortes.
– Det är så härligt att bara plocka fram en skiva, säger Joel. Det är ett jättestort nöje, jag kanske ska lyssna på den här idag? Det är faktiskt ljuvligt på ett helt annat sätt än mycket annat samlande. Det är lite pyssligt, det är en låt och man byter skiva, kanske byter man nål. Och så är det otvivelaktligen så att stenkakor från den tiden låter så mycket bättre, när det är den tidens jazz. Det har aldrig gått igenom något digitalt filter överhuvudtaget. De hade en mikrofon i mitten av rummet. Det är svårslaget.
Är det någon som bryr sig om H.G. Wells länge, frågar jag när jag får syn på ett omslag.
– Nej.
Men har inte han skrivit rätt bra böcker? Han måste ju ha varit en riktig gigant när det begav sig.
– Jo, han har ju skrivit fantastiskt bra böcker, särskilt hans senare. De har ju inte mycket med sciencefiction att göra heller, men det är välskrivna och välkomponerade romaner. Det som kommer i nytryck tycker jag är rätt trist, typ Tidsmaskinen och When the Sleeper Wakes. De är inget vidare. De bästa har jag hemma, eftersom ingen bryr sig.
Skulle du kunna visa tre riktiga rariteter och dyrgripar ur din ockulta samling?
– Det skulle jag visst kunna göra, till att börja med The Psychic Bible av Genesis P. Orridge.
Porridge?
– Exakt, gröt. Boken är inte särskilt gammal, men det är en riktig raritet.
Via Wikipedia
Jag är pinsamt ofokuserad, men det beror på att jag är omgiven av så mycket åtråvärda saker. Jag tar upp ett fanzine och håller upp det med en gest som betyder: Och vad är det här månne?
– Det är Raymond Pettibon-fanzines från mitten av 80-talet. Såldes på punkspelningar.
Ja, det var han som gjorde den klassiska loggan till Black Flag, som Raymonds brorsa var sångare i? Nu är han riktigt uppe i smöret, tror jag. Bra är han också. Fanzinen måste vara jättedyra.
– Dom är jättedyra, kostar 3000 kronor styck. Jag tycker att Pettibon är riktigt vass och rolig. När skivbolaget tog ner skylten åkte en mängd av de här fanzinen ner i containrar. De är väldigt sällsynta. De flesta har jag sålt till USA och ett som skulle ges bort i 50-årspresent till en gammal punkare.
Vad har du för favoritantikvariat i Stockholm, något för mig att besöka framöver?
– Antikvariat Hundörat.
Ett varmt tack till Joel, det var riktigt trevligt, och tack till herr Swedenmark för trevligt sällskap. Antikvariatets Instagram-konto är för övrigt en attraktion i sig.
Ola Wihlke
BearBooks 
