Etikettarkiv: bok

Kan detta vara årets julklapp?

nylin_sundh_zlatan_harda_fakta_omslag_inb-medium

Lars Nylin & Lars Sundh
Zlatan: Hårda fakta
Illustrationer:
Harshvardhan Gantha
Modernista

Det sägs att VR-glasögon är årets julklapp, men i min värld är boken alltid årets julklapp, och i år tror jag att Zlatan: Hårda fakta kommer att ligga under många julgranar. Det är en tung och mäktig pjäs, vars omfång är 432 sidor. Den är full av mängder med stiliga illustrationer och färgfoton, många från Zlatans ungdom.

Den här hyllningsboken till Zlatan är fullt kompatibel med Jag är Zlatan Ibrahimovic, som många redan har läst. Det här är något annat. Allra bäst beskriver förlaget boken: ”En fotbollens motsvarighet till Guinness Rekordbok – med en huvudperson.”

Förlaget för inte heller med osanning när de påstår att boken innehåller ”Allt du behöver veta om Zlatan Ibrahimovic.” Den inleds med en text som i komprimerad form går igenom Zlatans karriär år för år. Och det är verkligen en makalös karriär — 62 landslagsmål och hittills 31 titlar i fem av Europas främsta ligor — som utan tvekan kvalificerar honom som den största svenska fotbollsstjärnan någonsin.

Sedan följer en genomgång av alla klubbar Zlatan spelat i, från den allra första klubben FBK Balkan, eller om det var Malmö BI, via Ajax, Milan och Barcelona, till hans nuvarande klubb, Manchester United. Klubbemblemen återges, samt en silhuett av respektive hemmaarena, spelartröjorna som Zlatan hade i de olika klubbarna samt berättelser om olika dramatiska höjdpunkter.

Det finns både hårda fakta, som ”Hårda klubblagsfakta”, ”Hårda landslagsfakta” och ”Zlatans skador” och sådant som rör sig på en högre nördnivå: ”Zlatans frisyrer”, ”Zlatans tatueringar” och ”Zlatans bilar & motorcyklar”. Man har naturligtvis sammanställt hans snyggaste mål också.

Zlatan: Hårda fakta är gjord med kärlek, humor och respekt för sitt föremål. Boken är ett praktverk, en perfekt presentbok. Nedan kan du se några uppslag.

unnamed-2

unnamed-1

unnamed

unnamed-7

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Om Ofissim” av Malte Persson

9789100159061

Malte Persson
Om Ofissim
Albert Bonniers förlag

Det känns som ett mindre nederlag, men jag har inte lyckats lista ut om Ofissim betyder något eller om det är någon slags ordlek. Samtidigt, tänker jag när jag läser Malte Perssons senaste bok, Om Ofissim, vars excentriske huvudperson heter Ofissim, att det är meningen. Det enda jag får fram när jag googlar på Ofissim är, vilket på sätt och vis är passande, ett företag i Turkiet och ett företag i Paris.

Boken består av korta stycken, biografiska notiser, sentenser och dikter som presenteras som Ofissims. Som läsare får man lägga pussell och foga samman delarna. Ofissim lever och verkar i en stad som skulle kunna vara Paris, sent 1800-tal eller kring sekelskiftet?

Ofissim har ärvt pengar så att han, utan någon egentlig framgång (den verkar inte intressera honom), kan ägna sig åt att skriva, uppfinna och experimentera. Han är ett genuint original och en trickster, som ställer det mesta på ända och excellerar i paradoxer och absurda vitsar. Han bär fez, också sedan det blivit omodernt.

Ofissim måste nog betraktas som en obotlig optimist, som oförtrutet bedriver sina verksamheter trots dystra grundvillkor:

”‘Mitt i livet finns ett gapande hål
och det hålet är livet’, sade Ofissim,
och det var det första han sade.”

Men han är inte förtjust i sådant som vanligtvis förknippas med naturtrogen återgivning av verkligheten, fotografi, realistiskt måleri och speglar. Ofissims invändning är att de förvränger verkligheten. Han slinker också hela tiden ur läsarens grepp — det är inte nödvändigt så att man får en mer helgjuten bild av honom ju mer man läser.

Han får mig att tänka på, möjligen lite långsökt, Heisenbergs osäkerhetsprincip. Citerat ur Wikipedia: ”Inom kvantfysiken anger Heisenbergs osäkerhetsprincip att det för [Ofissim] inte går att samtidigt känna till både position och rörelsemängd med en godtyckligt hög grad av noggrannhet utan att det finns en bestämbar undre gräns för osäkerheten; detta till skillnad från klassisk mekanik där varje [litterär karaktär] har ett bestämt läge och en bestämd rörelsemängd vid varje given tidpunkt.”

Oavsett om citatet är långsökt eller inte, så är osäkerhet något som karakteriserar både karaktären Ofissim och Om Ofissim. Det är en lekfullt filosofisk bok, men kanske framför allt en humoristisk bok, full av vitsar, som jag ibland uppfattar som medvetet skruvade åt det tokroliga hållet, och absurda vändningar:

”‘Missförståndet är det enda sanna förståndet’ sade Ofissim, men folk förstod inte riktigt vad han menade.”

Eller:

”‘Obesvarad kärlek’, sade Offisim en gång då han var full, ‘är visserligen svår att uthärda. Men obesvarad fienddskap är inte mycket bättre.’ Sedan teg han menande resten av kvällen, och askade sina cigariller på golvet istället för i askkoppen.”

Eller:

”Ofissim både grundade och tog tidigt avstånd från en konstnärlig rörelse som han kallade apatismen. Vare nog sagt om det.”

Eller:

”Man fann vid ett annat tillfälle Ofissim tidigt om morgonen i fruktträdgården endast iklädd nattsärk och en basker som ingen förut sett honom bära. Vad gjorde han där? Han jämförde äpplen och päron.”

Även om Om Ofissim — en fragmentarisk, gäckande och riktigt underhållande pseudobiografi — är originell, så saknas inte litterära förebilder. Jenny Aschenbrenner är en av dem som i sin recension ser likheter med ”berättelserna om Mulla Nasruddin från muslimsk folkdiktning, en de många skepnadernas man som i varje berättelse knuffar det förväntade händelseförloppet ur kurs med en dråplig slutsats eller en hisnande handling.”

Andra tänkbara influenser skulle kunna vara svenska och franska patafysiker, Nabokov, Magnus Florin eller Willy Kyrklund. Och det är ju inga dåliga förebilder.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny fet reportage- och essäbok om Afrika

9781846273742

Kevin Bloom & Richard Poplak
Continental Shift: A Journey
into Africas Changing Fortunes
Portobello Books

Afrika ligger mer eller mindre i permanent medieskugga. Men det kommer ut en hel del böcker om Afrika. Dem kan man, förenklat, dela in i två kategorier. Den första kategorin böcker är skrivna av afrika-optimister och de framhåller gärna att det finns en växande medelklass i många afrikanska länder och att BNP-siffrorna pekar uppåt. Den andra kategorin, skrivna av afrika-pessimister, fokuserar på kontinentens korruption, konflikter och på att miljontals afrikaner inte kan vara säkra på att kunna gå och lägga sig mätta.

Det finns naturligtvis en tredje kategori böcker, som försöker härbärgera både optimismen och pessimismen, och en sån bok är Continental Shift, skriven av två förhållandevis unga syafrikanska journalister, Kevin Bloom och Richard Poplak. De har läst på och rest under nio års tid, till sammanlagt sexton länder.

Boken består av tio kapitel och åtta av dem handlar om ett land, men boken är full av korsreferenser. De åtta länderna är, i tur och ordning, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Sydsudan och Centralafrikanska republiken. Det handlar alltså i första hand om Afrika söder om Sahara.

Skriver Bloom och Poplak i förordet apropå kontinentens motsägelsefullhet, som den framträdde i den statistik de hade tillgång till 2012:

”[…] sub-Saharan Africa could claim six of the world’s 10 fastest growing economies and almost four out of 10 of its refugees. It could claim income per capita that had risen by nearly two-thirds since 1998, with one in every four people malnourished. It could say that offered some of the best returns to foreign direct investment while close on half of its people lived on less than $1.25 a day. […] The binaries extended further and deeper: into governence, education, technology. While men like Robert Mugabe in Zimbabwe and Teodoro Obiang Nguema in Equatorial Guinea were clinging jealously to power after decades of misrule, one in three of the 120 executive elections held i Africa since 2000 had brought a transfer of leadership. While Nigerian writers announced a new golden age with the likes of Teju Cole, Sefia Atta, Chimamanda Ngozi Adichie and Helon Habila, 11 million of that country’s children would never see the inside of a schoolhouse. And while 68 percent of the continent’s Twitter subscribers used the service as their primary source of news, only a quarter of the population of sub-Saharan Africa had any access to electricity.”

Bloom och Poplak verkar mest skeptiska till det dominerande narrativet, Afrika är på stadig frammarsch mot en allt ljusare framtid. Det de är skeptiska mot är att det är detta narrativ som är på modet just nu och reproduceras i tusentals versioner. De ifrågasätter inte de fantastiska BNP-siffror som vissa av länderna de besöker visar upp, däremot försöker de ta reda på om tillväxten omsätts i utveckling, som kommer de breda folklagren tillgodo. Det är inte alltid lika självklart.

Boken har visst drag av reseskildring, men lejonparten av textmassan består av intervjuer, med rader av olika personer, och analytiska essäer om politik, korruption, gruvnäring och jordbruk. I regel får man veta en hel del om respektive lands historia, om kolonialismen och frigörelsen. Målet har däremot inte varit att skildra de åtta länderna i helfigur – i regel är det 3-4 ämnen som hamnar i fokus. Kapitlet om Nigeria handlar exempelvis mest om Nollywood, oljan och den etniska mångfalden.

Bloom 0ch Poplak skriver inte som akademiker, de skriver som journalister och deras texter är svängiga, coola och ibland nästan lite nonchalanta. Då och då dyker det upp formuleringar med skölitterära kvaliteter: ”As we came in to the industrial exurbs, we saw factories rotting into each other, their pipes like diseased intestines, their smoke towers teetering.”

Det finns en röd tråd som dyker oftare än kanske någon annan: Kinas närvaro i Afrika. Det är ju ett ämne som de skrivit oerhört mycket om de senaste 15-20 åren. Bloom och Poplak har en ganska dyster syn på Kinas bidrag till den afrikanska utvecklingen, även om de mest skriver om kinesiska byggbolag. Enligt dem dumpar kineserna priserna och kapar däremot åt sig kontrakt från afrikanska byggfirmor, som oftare arbetar enligt säkerhetsföreskrifter och oftare har fackligt anslutna som anställda. De kinesiska byggbolagens etik, kompetens och kvalitet ifrågasätts.

Allra intressantast tycker jag nästan att Bloom och Poplaks kritiska resonemang kring den afrikanska medelklassen är. Den blev ett dominerande narrativ i västerländska medier runt 2010 med ett lovtal i Newsweek med titeln ”Africa is Becoming the New China and India” följd av The Economists berömda ”Africa Rising”-omslag 2011.

African Development Bank (AfDB) presenterade också siffror som visade att 34% av Afrikas invånare 2010 tillhöde medelklassen, alltså sammanlagt 350 miljoner människor. Vilka inkluderade AfDB i sin definition av medelklass: ”The group included anyone earning an annual income above $3.900, or those spending between $2 and $20.” AfDB tjänar naturligtvis på en så här generös definition av medelklassen – de ska ju locka investerare till kontinenten – men den kan ju också uppfattas som vilseledande, om den används vårdslöst.

Bloom och Poplak ifrågasätter inte att det växer fram en afrikansk medelklass, men som journalister anser de att de är skyldiga att granska dominerande narrativ som många tar för givna. Eventuellt har de som afrikaner haft en fördel när de skrivit Continental Shift – den är ganska frispråkig och ibland nästan lite provokativ.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”And yet… Essays” av Christopher Hitchens

Christopher Hitchens
And Yet… Essays
Atlantic Books

Det är inte lätt att sammanfatta den brittisk-amerikanske författaren, journalisten och polemikern Christopher Hitchens (1949-2011) gärning. Han brukar ofta kallas contrarian, det vill säga någon som tänker och skriver i polemik mot majoritetens ståndpunkt. Men var han verkligen en contrarian – i själva verket var han väl vänster när vänstern hade medvind under 60-, 70- och en bit in på 80-talet, då han var en av många häftiga kritiker av Vietnam-kriget? Och i själva verket blev han väl mer och mer okritiskt inställd till amerikansk utrikespolitik under 90-talet och efter 11 september då nykonservativa, nyliberaler och hökar hade desto mer vind i seglen?

2001 kom Hitchens klassiska anklagelsebok The Trial of Henry Kissinger (Atlantic Books) ut. Kissinger anklagas för krigsförbrytelser, och hans ringaktning för internationell lag ledde, hävdar Hitchens, till tortyr, kidnappningar och mord. Skådespelaren Sean Penn är tydligen en av dem som är särskilt förtjust i denna bok av Hitchens. Men sedan gled Hitchens allt längre ut åt höger; han gav exempelvis sitt helhjärtade stöd åt USA:s invasion av Irak, även när det visade sig att Irak vare sig hade några massförstörelsevapen eller kopplingar till al-Qaida.

Här kan du se en mycket het debatt mellan George Galloway och Christopher Hitchens om sanktionerna mot och invasionen av Irak.

I sina artiklar och böcker riktade Hitchens sin polemiska udd också mot mindre väntade offer, som Moder Teresa och Lady Diana. Under senare delen av sitt liv använde han en allt större del av sin energi åt att kritisera religionen; han och de tre nyateisterna Richard Dawkins, Daniel Dennett och Sam Harris kallades för ”the four horsemen”, vilket kanske säger något om deras självbild. Här kan du se och höra dem diskutera sin gärning och sina ståndpunkter.

De fyras religionskritik var och är ofta mycket konfrontativ, att den inte är särskilt nyanserad vittnar redan en av boktitlarna om: God is not Great – How Religion Poisons Everything (Atlantic Books). I en debatt om boken, mellan Christopher Hitchens och Marvin Olasky, framhåller den senare om och om igen att bokens undertitel är orimligt onyanserad. Han räknar upp rader av fantastiska saker kyrkor i USA och andra delar av världen uträttar. Hitchens viker inte en tum från undertitelns kategoriska påstående.

Som religionskritiker är Hitchens alltså ofta väldigt ensidig och argumenten upprepas om och om igen, vilket i och för sig inte behöver betyda att de är dåliga. Men han är desto mer läsvärd i mindre doser och när han skriver om politik, och då är det naturligt att välja att läsa någon av essäsamlingarna.

Den senaste essäsamlingen heter And Yet… Essays (Atlantic Books) och utgörs av de sista av Hitchens essäer och längre artiklar, knappt 50 stycken, som tidigare inte funnits i bokform. De har publicerats i tidskrifter som The Atlantic, Foreign Policy, The New York Review of Books och Vanity Fair.

I den första texten, ”Che Guevara: Goodbye to All That”, dekonstruerar Hitchens en klassisk vänsterikon: Che Guevara. Texten är i själva verket en recension av den monumentala biografin Che Guevara: A Revolutionary Life av Jon Lee Anderson och Guevaras egna självbiografiska bok The Motorcycle Diaries. Det är långt ifrån unikt att montera ned mytbilderna av Guevara, snarare tvärtom, men det som gör texten speciell är att Hitchens både riktar sin polemiska udd mot mytbilderna och USA:s utrikespolitik i Latinamerika.

Det är ett genomgående drag i några av de bästa essäerna i And Yet…att Hitchens inte är ideologiskt renlärig, att han inte väljer en vänster- eller högerståndpunkt, utan att han kritiserar det som strider mot det han anser vara rätt och riktigt och prisar det han anser vara förnuftigt. Det är också så han ville bli betraktad, som någon som företrädde förnuftet. Sedan är det en annan sak att Hitchens inte direkt närläser Andersons biografi, utan gör långa utläggningar som inte har några uppenbara koppligar till boken.

I en av bokens sista texter, ”Rosa Luxemburg: Red Rosa”, skriver Hitchens otippat uppskattande och nyanserat om en annan vänsterikon: Rosa Luxemburg. Men om man ser till hela boken framstår ändå Christopher Hitchens som en ganska ensidig skildrare av världen, han väljer ofta en vinkel, som i den korta men underhållande sågningen av Hillary Clinton, ”The Case Against Hillary Clinton”, publicerad redan 2008, och håller sig till den. Men det här är naurligtvis kul:

”[…] Mrs. Clinton had been in Nepal and been briefly introduced to the late Sir Edmund Hillary, conqueror of Mount Everest. Ever ready to milk the moment, she announced that her mother had actually named her for this famous and intrepid explorer. The claim ‘worked’ well enough to be repeated at other stops and even showed up in Bill Clinton’s memoirs almost a decade later, as one more instance of the gutsy tradition that undergirds the junior senator from New York. […] Sen. Clinton was born in 1947, and Sir Edmund Hillary and his partner Tenzing Norgay did not ascend Mount Everest until 1953, so the story was self-evidently untrue and eventually yielded to fact-checking.”

Kan man stå ut med en viss enögdhet och ett och annat klavertramp, så är And Yet… en riktigt underhållande bok som vittnar om Hitchens omtalade retoriska förmåga, om hans elakhet och om en stor aptit på böcker om politik och 1900-talshistoria. Boken handlar till stora delar om Hitchens hjältar (Salman Rushdie), forna hjältar (George Orwell) och rader av personer som väckte Hitchens heliga vrede, från den något mer otippade V.S. Naipaul till den mer självskrivne Arthur Schlesinger.

Arguably (Paperback)

Det är underhållande att läsa Hitchens också när man inte håller med honom, även när man intar en helt motsatt ståndpunkt än hans. Jag har inte läst Hitchens förra essäsamling, Arguably, men eftersom den gavs ut 2012 kanske det kan vara värt att kika på den om man ska välja en av hans essäsamlingar med senare texter. Recension av Arguably.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Oliver Sacks, 1933-2015

Oliver Sacks, den framstående neurologen och populärvetenskapliga författaren, dog i sitt hem i New York i söndags. Han blev 82 år gammal.

Dödsorsaken var cancer och New York Times publicerade i februari i år en essä av Sacks om sjukdomen: ”My Own Life. Oliver Sacks on Learning He Has Terminal Cancer”

Skrev Oliver Sacks: ”A month ago, I felt that I was in good health, even robust health. At 81, I still swim a mile a day. But my luck has run out – a few weeks ago I learned that I have multiple metastases in the liver.”

För hjärnforskningen är avvikelser alltid intressanta i jakten på att förstå hur den friska hjärnan fungerar. Sacks skrev en rad böcker om ovanliga och egendomliga medicinska tillstånd: förvrängd varseblivning, särskilt svåra former av minnesförlust, psykiska funktionshinder i kombination med ensartade förmågor att lösa räkneproblem, förlust av kroppsuppfattningen med mera. Sacks fick viss kritik, för att exploatera sina patienter, på grund av hans fallbeskrivningar.

34_PressImage1

Köp

Utifrån sina egna erfarenheter som neurolog vid Beth Abraham Hospital i Bronx skrev han boken Awakenings (1973). Den låg i sin tur till grund för en film med samma namn, som kom ut 1990 med Robert De Niro i huvudrollen. Och senare inspirerade boken till en pjäs av Harold Pinter – A Kind of Alaska.

Sacks mötte patienterna på Beth Abraham Hospital, en sjukhus för kroniker, 1966. Många av patienterna hade fastnat i märkliga ställningar, vissa hade frusit fast på det här sättet, som statyer, i decennier. Sacks tolkning var att det här patienterna var offer för en encephalitis-epidemi som svept över världen 1916 till 1927. Han behandlade dem med den då experimentella medicinen L-dopa, vilket gjorde att de vaknade upp.

571_PressImage1

Köp

New York Times dödsruna: ”Oliver Sacks, Neurologist Who Wrote About the Brain’s Quirks, Dies at 82”

The Atlantic har sammanställt en lista med texter av och om Sacks som finns på nätet: ”The Oliver Sacks Reading List”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter