Tag Archives: Bokförlaget Tranan

Tranan har lanserat ny klassikerserie

logo

Bokförlaget Tranan har lanserat en ny klassikerserie: Tranans klassikerserie. I den lyfter man fram böcker från länder och språkområden som annars sällan ingår i den svenska klassikerutgivningen. Man inleder med två samtidsklassiker, en från Libyen och en från Sydkorea.

32204292314_57995a0ab8_n

Skriver förlaget: ”Guldsand av den libyske författaren Ibrahim al-Koni är en berättelse om en nomad och hans ständige följeslagare – en ovanlig skäckig fullblodskamel – från en av den arabiskspråkiga litteraturens främsta författare. Översättning och förord av Tetz Rooke.” Läs mer om boken

33007742636_4ba8530661_k

Och om den andra boken: ”Dvärgen som sköt upp en kula av den sydkoreanske författaren Cho Sehee är en  är en tragisk berättelse om ekonomisk maktlöshet och förlust av mänsklig värdighet. Genom Dvärgen, hans barn och personerna i deras närhet berättar Cho Sehee om ett samhälle i våldsamma plågor i sviterna av industrialiseringens framfart och den stora moderniseringsprocess som Sydkorea genomgick under 1900-talets andra hälft. Det är en klassisk berättelse om den lilla människans plats i de stora skeendena. Översättningen från koreanskan är gjord av Jonas Thelander och utgåvan innehåller ett förord av Sonja Häussler, professor i koreanska vid Stockholms universitet.” Läs mer om boken

Det låter onekligen som en spännande början på en serie som förhoppningsvis blir långlivad. Det ska verkligen bli kul att följa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Tranan i nytt samarbete med Cikadapriset

 

cikada2_200

Bokförlaget Tranan har inlett ett samarbete med Cikadapriset. Priset tilldelas en östasiatisk poet, som ”i sin diktning värnar om livets okränkbarhet”. Det instiftades 2004 med anledning av 100-årsfirandet av Harry Martinson och namnet är inspirerat av hans diktsamling Cikada (1953). Att priset riktar sig till just östasiatiska poeter beror dels på att Harry Martinson närde ett stort intresse för denna del av världen, dels på att regionens rika poesi förtjänar mer uppmärksamhet.

Skriver Tranan på sin hemsida: ”I en serie böcker kommer vi att ge ut svenska översättningar av pristagarna. Först ut är den japanske poeten So Sakon, vars bok Ryggsim mot dödsriket nu finns att köpa. So Sakon är en av de främsta japanska poeterna under 1900-talet, men har tidigare inte givits ut på svenska annat än i en antologi. Översättningen är gjord av Lars Vargö.”

Och i dagarna meddelade Cikada-juryn att årets pristagare är vietnamesiske poeten Mai Van Phan. I höst ger Tranan ut ett urval av hans dikter i tolkning av Erik Bergkvist och Maja Thrane, som i våras var i Vietnam och besökt poeten för att få hjälp med tolkningarna av dikterna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Recension: ”Se Nu Då” av Jamaica Kincaid

23188307852_7d90ec24af_z

Jamaica Kincaid
Se Nu Då
Övers. Niclas Nilsson
Bokförlaget Tranan

Jamaica Kincaid har ett av de coolaste författarnamnen, men hon föddes i Antigua 1949 som Elaine Potter Richardson. Då var Antigua en brittisk koloni och det brittiska och koloniala arvet har en stor och självklar plats i Kincaids författarskap, som till ganska stor del är självbiografiskt.

När Kincaids mor gifter om sig och får söner störs deras symbiotiska gemenskap, som också skildras i flera böcker, och när Kincaid är 16 år gammal skickas hon, inte till London, men till New York som au pair. Bara tio år senare rör hon sig i stadens hippa kretsar – hon måste ha sett fantastisk ut i sitt blonderade hår och rakade och kraftigt målade ögonbryn – och är fast anställd skribent på The New Yorker.

1983 debuterade Kincaid med novellsamlingen At the Bottom of the River / På flodens bottten. Redan i denna den första boken etablerar hon sin lyriska röst och fängslar kritiker och läsare med sin egensinniga blick på världen, som både är skarpögd och kan ha bibliska, nästan sagoaktiga drag.

24006798179_027c309d1b_n

1985 romandebuterade Kincaid med Annie John (Bokförlaget Tranan), en ömsint och hjärtskärande skildring av kärleken mellan en mor och hennes dotter, en kärlek som emellertid förändras, blir trasslig och övergår i motvilja.

Kincaid har sagt att relationen mellan förälder och barn kan likna relationen mellan kolonisatören och ett koloniserat land, men att hennes och hennes mammas relation inte var av det slaget. Rent allmänt har det funnits en tendens att läsa Kincaid självbiografiskt eller med postkoloniala glasögon. Det är inte så konstigt, barndomens Antigua återkommer ofta, men den sortens läsningar riskerar att tränga undan andra möjliga läsningar.

Med novellsamlingen och romanen var Kincaid mer eller mindre etablerad som litterär storstjärna. Hon är även en framstående trädgårdsskribent. Efter romanen Mr.Potter (2002) uppstod emellertid en skönlitterär tystnad, som bröts först med den lilla laddade romanen See Now Then (2013), som nu finns i en mycket fin översättning av Niclas Nilsson: Se Nu Då.

När romanen kom ut i Amerika delade den kritikerkåren i två behändiga halvor. Den ena halvan var skarpt kritisk och den andra halvan lutade åt att romanen var bra eller mycket bra. Argast av alla kritier var Dwight Garner i New York Times, som i sin recension antydde att boken inte borde ha publicerats: ”the kind of lumpy exorcism that many writers would have composed and then allowed to remain unpublished.”

Förklaringen till ilskan är följande. Se Nu Du handlar om paret Mr och Mrs Sweet, som bor i en villa i New England och har två barn tillsammans, sonen Heracles och dottern Persephone. Mr Sweet är kompositör och Mrs Sweet är en trädgårdsintresserad författare. På ett yttre plan ser de ut att ha allt de kan drömma om, men deras äktenskap håller på att falla sönder, snabbt och skoningslöst.

Mr Sweet hatar Mrs Sweet, hävdar den anonyma berättaren, som betraktar sönderfallet som på avstånd. Mr Sweet framställs inte som särskilt sympatisk, han fantiserar om att han ska hitta hustruns huvud på ett fat när han kommer hem, han är snobbig och pretentiös och han påstås se ut som en liten gnagare. Mrs Sweet framställs inte heller som helt sympatisk – man kan inte anklaga Kincaid för att sakna självironi – men betydligt mer sympatisk än maken.

Dwight Garner menar att romanen är en form av ”exorcism” eftersom Jamaica Kincaids före detta make är kompositör, eftersom de har två barn tillsammans och eftersom det finns en massa andra överenstämmelser mellan romanen och verkligheten.

Men det är bara en liten del av Dwight Garners kritik, en kritik som jag tycker är i häftigaste laget:

”‘See Now Then’ has run-on sentences, few paragraph breaks, no real plot and little in the way of dialogue. […] In a recent interview Ms. Kincaid maintained that her book’s primary subject was time itself. This is painful to absorb, because ‘See Now Then’ becomes self-consciously clotted and grandiose whenever the subject of time heaves into view. You will have to back up and reread many of the sentences here just to be certain that she isn’t, in some regard, attempting satire.

Here’s one snippet: ‘She was thinking of her now, knowing that it would most certainly become a Then even as it was a Now, for the present will be now then and the past is now then and the future will be a now then, and that the past and the present and the future has no permanent present tense, has no certainty in regard to right now.'”

Se Nu Då är inte särskilt realistisk, den har något vagt drömskt och sagoaktigt över sig, redan karaktärernas namn lutar åt att det inte är realism Kincaid strävat efter. Det gör att anklagelsen om exorcism känns ganska uddlös.

Att meningarna är långa är däremot sant – romanens första mening sträcker sig över hela första sidan. Men det tycker jag är positivt, de långa vindlande meningarna passar väldigt väl samman med den känsla av osäkerhet och förvirring som det äktenskapliga förfallet utlöser. Kincaids prosa har ett sagolikt flyt. Derek Walcott, 1992 års nobelpristagare, har beskrivit Kincaids meningar väldigt träffande:

”As she writes a sentence, psychologically, its temperature is that it heads toward it own contradiction. It’s as if the sentence is discovering itself, discovering how it feels. And that is astonishing, because it’s one thing to be able to write a good declarative sentence; it’s another thing to catch the temperature of the narrator, the narrator’s feeling. And that’s universal, and not provincial in any way.”

Att det saknas intrig är också sant, men det ligger också i linje med vad romanen vill uträtta. Den vill, tror jag, gestalta ett tillstånd, en kris, och alla möjliga stämningar man kan kan förknippa med en sådan kris, inte minst depressionens förlamande grepp. Bristen på intrig gör romanen mer trovärdig.

Att det inte är mycket dialog att tala om är också sant, men jag tycker att det också ligger i linje med vad romanen vill åstadkomma. Bandet mellan de båda makarna är redan brutet när romanen tar sig början; Mr Sweet hatar Mrs Sweet eller Mrs Sweet upplever det som om Mr Sweet hatar henne. Mr Sweet isolerar sig på sin kammare och komponerar och Mrs Sweet ägnar sig åt litteraturen och trädgården. Bristen på dialog är som en del av krisen och förebådar katastrofen.

Men jag håller med Garner om att Kincaid trasslar till det onödigt mycket när hon skriver om tidens mystiska karaktär, något hon hela tiden återkommer till: ”och hon tänkte på sitt nu och visste att det helt visst skulle bli ett Då redan när det var ett Nu, för nuet kommer att bli nu då och det förflutna är nu då och framtiden blir ett nu då, och att det förflutna och nuet och framtiden inte har något fast presens, ingen visshet ifråga om just nu […]”

Men det är väl så här man tänker när man är deprimerad och känner att man håller på att förlora fotfästet, när man blir övergiven av den man trodde att man skulle dela sitt liv med?

Jag tycker att Se Nu Då är en fantastisk liten roman; Kincaid kan göra underbara saker med språket. När jag läser recensioner av boken, svenska och amerikanska, är det en sak jag tycker hamnar helt i skuggan av bokens tragiska teman, att den är så otroligt rolig. För att vara en roman om ett äktenskap i sönderfall är den sensationellt humoristisk. Låt vara att humorn är mörk och frän.

Omslaget, gjort av Håkan Liljemärker, är sällsynt stiligt.

Mer av KincaidNovell 8-9: ”Girl” och ”Wingless”

YouTube: Jamaica Kincaid on writing, her life, and The New Yorker

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Telefonsamtal” av Roberto Bolaño

noveller_1__telefonsamtal-bolano_roberto-30390733-frntl

Roberto Bolaño
Telefonsamtal
Övers. Lena E. Heyman
Bokförlaget Tranan

När den chilenske författaren Roberto Bolaño dog i Spanien 2003, levern slutade efter lång tids sjukdom fungera, var han bara 50 år gammal. Under de 10 föregående åren hade han varit oerhört produktiv, han tänkte på sina efterlevande, och hade publicerat hela 13 böcker och hos hans spanska förläggare låg hans tredje novellsamling.

Man brukar säga att Bolaño själv i främsta rummet såg sig som poet, hans stora hjälte och förebild var antipoeten Nicanor Parra, men det var med romanerna han erövrade världen. Två av hans största romaner är De vilda detektiverna (Tranan) och det som kanske måste räknas som det stora mästerverket, den vidunderliga 2666 (Bonniers), men översatta till svenska finns många fler.

Tranan har satsat både tidigt och hårt på Bolaño, och nu fortsätter de sin satsning med att ge ut Bolaños fyra novellsamlingar. Först ut är Telefonsamtal som kom ut på spanska 1997. Det som slår en när man läser Telefonsamtal är framförallt två saker. För det första att hela Bolaños författarskap håller en så ovanligt hög och jämn nivå. För det andra att hans författarskap håller samman så sällsynt väl, det är som ett expanderande universum som graviterar mot ett hotande mörker.

Om man har läst en eller ett par romaner kommer man att känna igen sig i Telefonsamtal. Samlingen är också en perfekt ingång till författarskapet. Teman och motiv går igen. Novellerna handlar ofta om författare och deras kollegor eller rivaler, om kompromisslösa poeter och i flera av dem dyker författarens alter ego, Arturo Belano, upp som karaktär eller berättare.

En av novellerna handlar om en ung Arturo i Mexiko City som skolkar och fördriver dagarna med att gå på bio och köpa och knycka böcker. Man kan nog se Arturo Belano som en något fiktionaliserad och romantiserad version av Roberto Bolaño. Man måste nog säga att han var en ovanligt självmedveten författare. Många av berättelserna är också utpräglat nostalgiska, men utan att vara sentimentala.

Bolaños författarskap är som gjort för studier i intertextualitet. Han hävdade både en och två gånger att han betraktade sitt författarskap som en helhet, inte bara vad gäller motiv och teman, men även stilistiskt och som en större sammanhängande berättelse. Framförallt känner man igen stämningarna, novellerna har genomgående en ganska mörk ton – jag tycker i och för sig att Bolaño är underskattad som humorist – och ett hot om eller plötsligt utbrott av våld är inte ovanligt. Ibland är novellerna som utdrag ur en persons biografi. Ibland har de drag av detektivhistoria eller mysterium, som emellertid sällan får någon lösning.

Jag tycker att novellerna i Telefonsamtal, med ett eller två undantag, är helt magiska. Både Roberto Bolaño och Arturo Belano och de andra karaktärerna tar litteraturen på sällsynt stort allvar, och i de flesta novellerna är det som om någonting verkligen står på spel, ibland är det på liv och död. Det smittar av sig på och laddar läsningen.

Bolaño har sagt att han önskade att han hade blivit mordutredare, om han inte hade blivit författare, en mordutredare som utan rädsla ensam kunde besöka brottsplatsen. Det märks att han har läst en hel del spänningslitteratur, förmodligen uppskattade han den ibland mer än mycket så kallad seriös litteratur, men släktskapen med författare som Borges, Carver och Tjechov är tydliga.

Och novellerna i Telefonsamtal är osedvanligt spännande, utan att de för den skulle innehåller de spänningsskapande element man kunde förvänta sig. Bolaño skapar extraordinärt täta stämningar, som gör att det är sällsynt svårt att sluta läsa honom. Det bidrar den mycket fina översättningen av Lena E. Heyman till. Det är ett äventyr att läsa Bolaño också i det lilla formatet. Hans omtalade mörker balanseras av hans övertygelse, uttalad eller outtalad, att litteraturen handlar lika mycket om etik som om estetik. En novellist, har han hävdat, måste vara modig.

RB_noveller_stand_alla_pres

Tranan satsar nu alltså stort på Bolaños novellsamlingar – först ut Telefonsamtal, en av höjdpunkterna i höstens bokutgivning, sedan följer hans tre andra novellsamlingar. Den minimalistiska och kongeniala formgivningen och typografin har Håkan Liljemärker skapat. Läs mer om Bolaños andra böcker på Tranans hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Interview: Benjamin Moser on Clarice Lispector

unnamed

One of the major literary events this fall is the publication of The Complete Stories, 86 in all, by the Brazilian superstar Clarice Lispector (1920-1977). The stories are translated by Katrina Dodson and have been edited by Benjamin Moser. He is Lispector’s foremost champion in North America and has famously said that she was the most important Jewish writer since Kafka.

9780195385564

Moser have written an excellent biography on Clarice Lispector, Why This World, first published 2009. Moser demonstrates how Lispector’s development as a writer was directly connected to the story of her turbulent life. Since the publication of the biography the interest in the great Brazilian author has grown at a steady pace in North America. It has also been translated into several other languages.

hour_of_the_star_cover

And Moser has translated Lispectors final masterpiece, the novel The Hour of the Star, and then other translators were recruited to translate four more novels by her.

Moser recently wrote a beautiful piece in The New Yorker about Lispector, writing about ”the magnetic love she inspires in those susceptible to her. For them, reading Clarice Lispector is one of the great emotional experiences of their lives.”

We had the opportunity to ask Mr. Moser a couple of questions:

When and why did you fall in love with Clarice Lispector and her writing?

– I fell in love with her at the university in the United States, during my second year. I had gone to high school in France, and I had become interested in learning something about Asia, since I had already spent some time in Europe. So I started studying Chinese. But it was impossible: the professor said it would take ten years to learn to read the newspaper. I dropped the class the day he said that. But I needed to take a language, and the only one open then was Portuguese. So I showed up, knowing nothing about Portugal or Brazil. And then, after only a year (because the language is not hard if you know French or Spanish) we started reading short works of Brazilian literature. And I read the first page of The Hour of the Star and that was it. Twenty years later, I’m still talking about Clarice.

What is it that makes Lispectors stories and novels so extraordinary?

– I think it’s her that makes them so extraordinary. She is such a fascinating, mysterious, compelling person, and as you read her writings, you become bewitched by her. Reading her is an intellectual and an artistic experience of the highest order. ​But it’s also a very powerful emotional experience. And the people who feel that emotional connection are her true readers. When people don’t feel that and read her as a Great Writer… I always think they should go read something else. Because without that contact with the person of Clarice there is no point. And it cannot be forced. It is just there for those who are susceptible to her.

Do you think she is better as a writer of short stories or as a novelist?

– This is a debate that people always have in Brazil and it really doesn’t interest me. Because I am interested in her, even her failures fascinate me. How did she become what she became? How did she move from one work to the other? Because the work, when read together, has an astonishing coherence, even though she uses a vast range of styles and themes.

You have written a very fine, gripping and entertaining biography about her: Why This World: A Biography of Clarice Lispector (OUP). When you did research, where there anything that took you by surprise?

– That’s a hard question because when I started my research I didn’t really know that much about her. I just knew her work and then the few things that were publicly available. I think the most astonishing thing was the shocking secret I discovered about her birth: that her mother, in Ukraine, had been raped in the anti-Jewish pogroms and contracted syphilis as a result. And that then, because of a folk belief in that poor and isolated region where they came from, the mother and father decided that the mother should get pregnant in order to cure the disease. It was, from a medical perspective, insane. But Clarice was the result of that hope and that desperation. And when the mother died, in Brazil, when Clarice was 9, Clarice was devastated by her failure to do what she had come to the world to achieve: save her mother.

You have also translated Lispector and you oversee a project translating several of her books into English. Could you please tell us a little bit about translating Lispector? And about how you manage such a project, involving several books and several translators?

– Another big question! Well, her Portuguese is very difficult. Not because it is dialect or because she has a huge vocabulary but because it is very subtly – but very recognizably – wrong. So there is a real temptation to smooth it out, which I think is a big mistake, because the wrongness is its poetry. I have been coordinating this project for several years now, and it has not been easy: six books – seven with the biography – and a lot of different translators. I edit these things very heavily because I want her voice to sound basically the same, even though these are different people with different voices. But I chose to use different people – young people – for a ”political” reason: there are not very many good translators from Portuguese into English, and I wanted more young people to have a chance to translate a difficult classic author. From there, I hope that they will go on to do more, and bring more Portuguese-language works into our language.

When I started to read Lispectors stories I did so with tremendous respect, I had read that her texts were “hermetic”, but was surprised to find that she is also quite accessible. The Swedish publisher Tranan, they publish amazing books from all over the world, have put out seven of Lispectors books, I think. Do you think that it’s wise to read her books in a particular order?

– I don’t think it matters. I think what matters is the ​feeling. I first read her last published work, The Hour of the Star. And then I read The Passion according to GH. And I think that if you love Clarice as instantly and as automatically as I did, it doesn’t matter: but there are some very difficult works, too, and I am glad I didn’t start with them. I think that some of the early novels are very hard if you are not already used to reading her and understanding her.

We have had a Bolaño-fever, a Knausgaard-fever and a Ferrante-fever. Now, following the release of The Complete Stories (New Directions), as well as new translations of her novels, we seem to be in the middle of a Lispector-fever. Are you surprised by this enthusiastic reception?

– Yes and no.  Yes because ​I have been very used to working on her for many years and was a little bit accustomed to seeing people ignore her. It’s pretty discouraging sometimes, but I kept going because I believed in her so much.

– And no, because I have worked very, very hard, for very many years, to bring her to the place where she deserves to be, as one of the central writers of the modern age. So I have seen interest in her build and build to the point we have now reached. And now that people are reading and absorbing her all over the world, I think that we are really just beginning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Ny våg av spännande afrikanska författare 2

armah_de_vackra_omslag_inb

Nyhet från Modenista 2014. Köp

When we reject the single story, when we realise that there is never
a single story of any place, we regain a kind of paradise.
– Chimamanda Ngozi Adichie

Ett blogginlägg från i somras, numer döpt till ”Ny våg av spännande afrikanska författare 1”, har haft ovanligt många läsare och det tycker vi är väldigt roligt, så roligt att vi tog det gamla inlägget och uppdaterade det med bokomslag och sånt som vi läst sedan dess om både ny och gammal, men nyöversatt, afrikansk litteratur.

Vi tänker oss blogginlägget som en karta, som man kan använda för att söka nya författare och böcker. Vi analyserar inte de enskilda böckerna, men vi har länkat till recensioner, intervjuer och utdrag.

För mer än tio år sedan kämpade den unga nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie för att få sin debutroman, Lila hibiskus, publicerad. En agent lät undslippa sig att allt skulle vara enklare “if only you were Indian,” eftersom en rad indiska författare då trädde fram på världslitteraturens scen. Det ansågs däremot svårt att sälja in afrikanska romaner, med förment svårgripbara kulturella referenser.

Idag låter såna tankegångar väldigt förlegade och i en artikel i New York Times skriver Felicia R. Lee om något som snarast måste betraktas som en betydande hajp kring författaren med rötter på den afrikanska kontinenten – ”New Wave of African Writers With an Internationalist Bent” – även om det naturligtvis är svårt att tala om en hel kontinents litteratur. Många av författarna skriver också på engelska.

Det här är de senaste böckerna av de författare som lyfts fram i den översiktliga artikeln.

9789174294064

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Recension Intervju Utdrag

hämta (1)

All Our Names (Knopf) av Dinaw Mengestu

Recension Intervju Utdrag

boy-snow-bird-9781447237136

Boy, Snow, Bird (Picador) av Helen Oyeyemi

Recension Intervju Udrag

9789146224150

Vi behöver nya namn (W&W) av NoViolet Bulawayo

Recension Intervju Utdrag

9780812995787

Every Day Is for the Thief (Random House) av Teju Cole

Recension Intervju Utdrag

9780345802545

Dust (Random House) av Yvonne Adhiambo Owuor

Recension Intervju Utdrag

9789146221159

Komma och gå (W&W) av Taiye Selasi

Recension Intervju Utdrag

Det här urvalet författare bygger alltså på New York Times-artikeln, kosmopolitiska författare som vistas mer i Europa eller USA än i sina ursprungsländer i Afrika. Visst, det är sant, Taiye Selasi bor exempelvis i Rom, New Delhi och New York, men man brukar väl inte lägga så stor vikt vid om en europeisk eller amerikansk författare byter kontinent?

Samtidigt kan det naturligtvis påverka ett författarskap var författaren bor och verkar. Många av de här författarna är verksamma vid universitet, som kanske har vissa förväntningar på dem. De är också stora stjärnor på några av världens största förlag, förlag som naturligtvis har en rad förväntningar. Och så alla kritiker, inte bara i New York och London, men i stora delar av världen, som också har vissa förväntningar på vad en författare med rötterna i Afrika ska skriva.

ngugi_floden_cover

Floden mellan bergen (Modernista) av Ngũgĩ wa Thiong’o

Men att dela in den afrikanska litteraturen i genuint afrikansk och kosmopolitiskt afrikansk verkar mycket märkligt, även om det naturligtvis kan vara litteratursociologiskt intressant att allt fler författare lever och verkar i länder där de inte är födda och uppvuxna.

I den förra versionen av det här blogginlägget länkade vi till nätbokhandeln London Review Bookshop, som hade sammanställt en lista som vi tyckte såg väldigt bra ut: ”Fifteen Years of African Writing” Den bygger på vilka som tidigare varit med på korta listan för Caine Prize for African Writing, som är ett av det tyngsta med inriktning på afrikansk litteratur.

ngugi_vetekornet_cover_0

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)

Hemsidan för Caine Prize är rena guldgruvan om man är på jakt efter nya spännande författare. Dels kan man kika på vinnarna under de snart femton åren, det första priset delades ut år 2000, men sedan finns alltså en omfattande lista med mängder av spännande namn hämtade från tidigare års korta listor.

ngugi_djavulen_cover

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)

Med tanke på hur mycket bra afrikansk litteratur det finns och med tanke på återväxten, kikar naturligtvis förläggare från hela världen på vilka författare Caine Prize lyfter fram. London Review Bookshop lyfte fram några namn vi nämnt, stor- och superstjärnor som Chimamanda Ngozi AdichieNoViolet Bulawayo och Ngũgĩ wa Thiong’o. Samt två andra storheter, Nuruddin Farah och Mia Couto.

Feast Famine & Potluck text.pdf

Årets vinnare av the Caine Prize for African WritingOkwiri Oduor från Kenya, kände vi däremot inte till. Hon vann med en novell, ”My Fathers Head”, hämtad ur antologin Feast, Famine & Potluck (Modjaji Books). Den utgörs av de 19 bästa novellerna sammanställda av Short Story Day Africa, som medvetet strävar efter att ge röst åt berättare från olika delar av Afrika och med olika bakgrunder och erfarenheter. Målet är att motverka stereotyper och spegla den afrikanska mångfalden.

omslag_tropiskafiskar2

Det är naturligtvis bara en liten, liten del av den afrikanska litteraturen som översätts till svenska. Bokförlaget Tranan är unikt bra på litteratur från olika delar av den afrikanska kontinenten. Tropiska fiskar är en relativt ny bok av Doreen Baingana, född 1966, som kommer från Uganda, och idag lever i både Uganda och USA.

Romanen handlar om tre systrar som växer upp under efterdyningarna till Idi Amins diktatur, och den yngste av dem, Christine, får vi ”följa från hennes första vingliga steg i höga klackar, till mötet med det privilegierade USA där hon upplever både frihet och alienation, till återkomsten till hemlandet.” Svenska Dagbladets recension.

För en tid sedan läste jag en artikel av Aaron Bady i The New Inquiry: ”(NOT) Five African novels to read before you die”. Det är i själva verket en attack på en annan lista – ”Five African novels to read before you die” – och en försök att göra en bättre och, framförallt, mer aktuell lista med yngre afrikanska författare. Det är en ganska hård attack, men den är gjord med humor.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Tranan)

Aaron Bady var helt enkelt trött på förutsägbara listor nedtyngda med namn som Chinua AchebeNgũgĩ wa Thiong’o och Ayi Kwei Armah. Han gör på skämt en lista med författare för att illustrerar hur förutsägbara många listor med afrikanska författare faktiskt är: ”“Five White Writers You Should Read Before You Die: Shakespeare, Milton, DostoyevskyAusten, Woolf.” Jag tycker i och för sig att det är en ganska bra lista, men jag förstår poängen – unga afrikanska författare hamnar ofta i skuggan av giganterna, som ofta skrev sina mästerverk på 60-talet.

9780253007919_lrg

Indiana University Press

Och det är naturligtvis helt legitimt att söka efter ny spännande litteratur, från en kontinent som är oerhört mångskiftande och förändras i snabb takt. Aaron Badys lista är verkligen imponerande, han verkar ha läst mycket och från olika delar av Afrika. Det här är några av hans tips: Dust (2014) av Yvonne Owuor, Migritude  (2010) (på svenska) av Shailja Patel, Blue White Red (1998, 2013) av Alain Mabanckou  och In the Country of Men och Analys av ett försvinnande (2006) av Hisham Matar.

Migritude-676x956

Kaya Press

Spara Aaron Badys lista, den är full av tiotals initierade och inspirerande tips. Men allra mest spännande tyckte vi att det sista tipset var, Africa39: New Writing from Africa south of the Sahara (Bloomsbury, 2014) Vi har nu fått loss ett recensionsexemplar av förlaget. Boken, en ganska fet pocket, består av noveller, utdrag ur romaner och ofullbordade texter skrivna av 39 författare från länder söder om Sahara, eller i diasporan, och som är under 40 år.

9781620407790

Antologin är resultatet av ett samarbete mellan Hay Festival och Rainbow Foundation, utgivningen ingick i firandet av att Port Harcourt, Nigeria, var utsedd till världens bokhuvudstad 2014. Om du vill läsa mer om bakgrunden och urvalsprocessen: ”Africa39: how we chose the writers for Port Harcourt World Book Capital 2014”.

Artikeln innehåller även en lista med de 39 författarna, varav de mest kända utanför Afrika förmodligen är Chimamanda Ngozi AdichieDinaw Mengestu och Taiye Selasi. Jag blev lite förvånad över att NoViolet Bulawayo inte finns med bland de 39, men det är på många vis en fantastisk antologi, en mångsidig uppvisning av både talanger och etablerade författare.

Wole Soyinka har skrivit förordet, som handlar väldigt lite om ny afrikansk litteratur, men desto mer om att ideologierna är litteraturens fiende. Inte särskilt imponerande. Redaktör Ellah Wakatama Allfrey har skrivit ett kort förord i vilket hon lyfter fram mångfald som ett honnörsord och nämner att texter av författare från Ekvatorialguinea och Kap Verde har översatts.

Sammanlagt kommer författarna från 16 länder, kvinnor är väldigt väl representerade, men ungefär 40% av texterna är skrivna av författare från Nigeria och Kenya. Det är anmärkningsvärt och skeptiska ögonbryn har höjts. Däremot är mångfalden stor vad gäller själva berättelserna.

Antologin rymmer traditionella historier, kärlekshistorier, politiskt laddade berättelser, realism och prosalyrik, kriminalhistorier, kontrafaktiska berättelser och framtidsskildringar. Stilar och teman skiftar väldigt mycket, religiositet är kanske det som återkommer oftast och varieras på flest vis.

Min absoluta favorit är ”The Old Man And The Pub” av Stanley Onjezani Kenani som handlar om en malawisk pubägare i Genève, som kämpar för att hålla igång sin irländska pub, men en dag oväntat ärver pengar av en trogen gäst som gått bort.

Africa39 är verkligen bred men det är inte enbart positivt. Det är roligt att läsa många olika sorters texter, men den här samlingen känns onödigt spretig och ofokuserad. Det intrycket förstärks av att antologin inte bara består av noveller, utan även korta utdrag ur romaner och delar av ännu inte färdiga alster. Läsningen blir som ryckig och rörig.

Kanske hade det hjälpt om man hoppat över de mest fragmentariska texterna och presenterat de 25 tajtaste och mest avrundade? Men nu blev det 39 texter och jag tycker att det var genuint spännande att läsa Africa39. Om du är intresserad av ung afrikansk litteratur, bör du definitivt läsa den, men vara beredd på att den är svår att sträckläsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor, Recensioner