Tag Archives: Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Veckans dikt 105: ”Flytande växter” av Sô Sakon

 

ungsparven
tar ett steg
och hoppar sex
 

på den unga
bondflickans hals
syns bitmärken,
persikoblommor
 

vårstranden,
ögonfransar är kanter
till drömmens inre
 

jag kramar
den disiga kvällens kvinna,
böjer mig över henne,
och försöker skapa
en fullmåne
 

drömmens sand
blir vattenmönster
ur vindmönster
som består
 

det blå sjökortet
projiceras mot den vida himlen
och blir min rymdceremoni,
sommaren kommer

 

Publicerad med tillstånd av Bokförlaget Tranan och översättaren © Lars Vargö

 
So-Sakon

Ett varmt tack till Johannes på Bokförlaget Tranan och Lars Vargö för att vi fick publicera den här dikten av japanske poeten Sô Sakon (1919–2006). Den är hämtad ur helt aktuella Ryggsim mot dödsriket. Diktsamlingen ingår i en serie som presenterar poeter som har belönats med Cikadapriset. Läs mer om priset. Läs mer om Tranan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Tranan har lanserat ny klassikerserie

logo

Bokförlaget Tranan har lanserat en ny klassikerserie: Tranans klassikerserie. I den lyfter man fram böcker från länder och språkområden som annars sällan ingår i den svenska klassikerutgivningen. Man inleder med två samtidsklassiker, en från Libyen och en från Sydkorea.

32204292314_57995a0ab8_n

Skriver förlaget: ”Guldsand av den libyske författaren Ibrahim al-Koni är en berättelse om en nomad och hans ständige följeslagare – en ovanlig skäckig fullblodskamel – från en av den arabiskspråkiga litteraturens främsta författare. Översättning och förord av Tetz Rooke.” Läs mer om boken

33007742636_4ba8530661_k

Och om den andra boken: ”Dvärgen som sköt upp en kula av den sydkoreanske författaren Cho Sehee är en  är en tragisk berättelse om ekonomisk maktlöshet och förlust av mänsklig värdighet. Genom Dvärgen, hans barn och personerna i deras närhet berättar Cho Sehee om ett samhälle i våldsamma plågor i sviterna av industrialiseringens framfart och den stora moderniseringsprocess som Sydkorea genomgick under 1900-talets andra hälft. Det är en klassisk berättelse om den lilla människans plats i de stora skeendena. Översättningen från koreanskan är gjord av Jonas Thelander och utgåvan innehåller ett förord av Sonja Häussler, professor i koreanska vid Stockholms universitet.” Läs mer om boken

Det låter onekligen som en spännande början på en serie som förhoppningsvis blir långlivad. Det ska verkligen bli kul att följa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Tranan i nytt samarbete med Cikadapriset

 

cikada2_200

Bokförlaget Tranan har inlett ett samarbete med Cikadapriset. Priset tilldelas en östasiatisk poet, som ”i sin diktning värnar om livets okränkbarhet”. Det instiftades 2004 med anledning av 100-årsfirandet av Harry Martinson och namnet är inspirerat av hans diktsamling Cikada (1953). Att priset riktar sig till just östasiatiska poeter beror dels på att Harry Martinson närde ett stort intresse för denna del av världen, dels på att regionens rika poesi förtjänar mer uppmärksamhet.

Skriver Tranan på sin hemsida: ”I en serie böcker kommer vi att ge ut svenska översättningar av pristagarna. Först ut är den japanske poeten So Sakon, vars bok Ryggsim mot dödsriket nu finns att köpa. So Sakon är en av de främsta japanska poeterna under 1900-talet, men har tidigare inte givits ut på svenska annat än i en antologi. Översättningen är gjord av Lars Vargö.”

Och i dagarna meddelade Cikada-juryn att årets pristagare är vietnamesiske poeten Mai Van Phan. I höst ger Tranan ut ett urval av hans dikter i tolkning av Erik Bergkvist och Maja Thrane, som i våras var i Vietnam och besökt poeten för att få hjälp med tolkningarna av dikterna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Nyheter

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Recension: ”Se Nu Då” av Jamaica Kincaid

23188307852_7d90ec24af_z

Jamaica Kincaid
Se Nu Då
Övers. Niclas Nilsson
Bokförlaget Tranan

Jamaica Kincaid har ett av de coolaste författarnamnen, men hon föddes i Antigua 1949 som Elaine Potter Richardson. Då var Antigua en brittisk koloni och det brittiska och koloniala arvet har en stor och självklar plats i Kincaids författarskap, som till ganska stor del är självbiografiskt.

När Kincaids mor gifter om sig och får söner störs deras symbiotiska gemenskap, som också skildras i flera böcker, och när Kincaid är 16 år gammal skickas hon, inte till London, men till New York som au pair. Bara tio år senare rör hon sig i stadens hippa kretsar – hon måste ha sett fantastisk ut i sitt blonderade hår och rakade och kraftigt målade ögonbryn – och är fast anställd skribent på The New Yorker.

1983 debuterade Kincaid med novellsamlingen At the Bottom of the River / På flodens bottten. Redan i denna den första boken etablerar hon sin lyriska röst och fängslar kritiker och läsare med sin egensinniga blick på världen, som både är skarpögd och kan ha bibliska, nästan sagoaktiga drag.

24006798179_027c309d1b_n

1985 romandebuterade Kincaid med Annie John (Bokförlaget Tranan), en ömsint och hjärtskärande skildring av kärleken mellan en mor och hennes dotter, en kärlek som emellertid förändras, blir trasslig och övergår i motvilja.

Kincaid har sagt att relationen mellan förälder och barn kan likna relationen mellan kolonisatören och ett koloniserat land, men att hennes och hennes mammas relation inte var av det slaget. Rent allmänt har det funnits en tendens att läsa Kincaid självbiografiskt eller med postkoloniala glasögon. Det är inte så konstigt, barndomens Antigua återkommer ofta, men den sortens läsningar riskerar att tränga undan andra möjliga läsningar.

Med novellsamlingen och romanen var Kincaid mer eller mindre etablerad som litterär storstjärna. Hon är även en framstående trädgårdsskribent. Efter romanen Mr.Potter (2002) uppstod emellertid en skönlitterär tystnad, som bröts först med den lilla laddade romanen See Now Then (2013), som nu finns i en mycket fin översättning av Niclas Nilsson: Se Nu Då.

När romanen kom ut i Amerika delade den kritikerkåren i två behändiga halvor. Den ena halvan var skarpt kritisk och den andra halvan lutade åt att romanen var bra eller mycket bra. Argast av alla kritier var Dwight Garner i New York Times, som i sin recension antydde att boken inte borde ha publicerats: ”the kind of lumpy exorcism that many writers would have composed and then allowed to remain unpublished.”

Förklaringen till ilskan är följande. Se Nu Du handlar om paret Mr och Mrs Sweet, som bor i en villa i New England och har två barn tillsammans, sonen Heracles och dottern Persephone. Mr Sweet är kompositör och Mrs Sweet är en trädgårdsintresserad författare. På ett yttre plan ser de ut att ha allt de kan drömma om, men deras äktenskap håller på att falla sönder, snabbt och skoningslöst.

Mr Sweet hatar Mrs Sweet, hävdar den anonyma berättaren, som betraktar sönderfallet som på avstånd. Mr Sweet framställs inte som särskilt sympatisk, han fantiserar om att han ska hitta hustruns huvud på ett fat när han kommer hem, han är snobbig och pretentiös och han påstås se ut som en liten gnagare. Mrs Sweet framställs inte heller som helt sympatisk – man kan inte anklaga Kincaid för att sakna självironi – men betydligt mer sympatisk än maken.

Dwight Garner menar att romanen är en form av ”exorcism” eftersom Jamaica Kincaids före detta make är kompositör, eftersom de har två barn tillsammans och eftersom det finns en massa andra överenstämmelser mellan romanen och verkligheten.

Men det är bara en liten del av Dwight Garners kritik, en kritik som jag tycker är i häftigaste laget:

”‘See Now Then’ has run-on sentences, few paragraph breaks, no real plot and little in the way of dialogue. […] In a recent interview Ms. Kincaid maintained that her book’s primary subject was time itself. This is painful to absorb, because ‘See Now Then’ becomes self-consciously clotted and grandiose whenever the subject of time heaves into view. You will have to back up and reread many of the sentences here just to be certain that she isn’t, in some regard, attempting satire.

Here’s one snippet: ‘She was thinking of her now, knowing that it would most certainly become a Then even as it was a Now, for the present will be now then and the past is now then and the future will be a now then, and that the past and the present and the future has no permanent present tense, has no certainty in regard to right now.'”

Se Nu Då är inte särskilt realistisk, den har något vagt drömskt och sagoaktigt över sig, redan karaktärernas namn lutar åt att det inte är realism Kincaid strävat efter. Det gör att anklagelsen om exorcism känns ganska uddlös.

Att meningarna är långa är däremot sant – romanens första mening sträcker sig över hela första sidan. Men det tycker jag är positivt, de långa vindlande meningarna passar väldigt väl samman med den känsla av osäkerhet och förvirring som det äktenskapliga förfallet utlöser. Kincaids prosa har ett sagolikt flyt. Derek Walcott, 1992 års nobelpristagare, har beskrivit Kincaids meningar väldigt träffande:

”As she writes a sentence, psychologically, its temperature is that it heads toward it own contradiction. It’s as if the sentence is discovering itself, discovering how it feels. And that is astonishing, because it’s one thing to be able to write a good declarative sentence; it’s another thing to catch the temperature of the narrator, the narrator’s feeling. And that’s universal, and not provincial in any way.”

Att det saknas intrig är också sant, men det ligger också i linje med vad romanen vill uträtta. Den vill, tror jag, gestalta ett tillstånd, en kris, och alla möjliga stämningar man kan kan förknippa med en sådan kris, inte minst depressionens förlamande grepp. Bristen på intrig gör romanen mer trovärdig.

Att det inte är mycket dialog att tala om är också sant, men jag tycker att det också ligger i linje med vad romanen vill åstadkomma. Bandet mellan de båda makarna är redan brutet när romanen tar sig början; Mr Sweet hatar Mrs Sweet eller Mrs Sweet upplever det som om Mr Sweet hatar henne. Mr Sweet isolerar sig på sin kammare och komponerar och Mrs Sweet ägnar sig åt litteraturen och trädgården. Bristen på dialog är som en del av krisen och förebådar katastrofen.

Men jag håller med Garner om att Kincaid trasslar till det onödigt mycket när hon skriver om tidens mystiska karaktär, något hon hela tiden återkommer till: ”och hon tänkte på sitt nu och visste att det helt visst skulle bli ett Då redan när det var ett Nu, för nuet kommer att bli nu då och det förflutna är nu då och framtiden blir ett nu då, och att det förflutna och nuet och framtiden inte har något fast presens, ingen visshet ifråga om just nu […]”

Men det är väl så här man tänker när man är deprimerad och känner att man håller på att förlora fotfästet, när man blir övergiven av den man trodde att man skulle dela sitt liv med?

Jag tycker att Se Nu Då är en fantastisk liten roman; Kincaid kan göra underbara saker med språket. När jag läser recensioner av boken, svenska och amerikanska, är det en sak jag tycker hamnar helt i skuggan av bokens tragiska teman, att den är så otroligt rolig. För att vara en roman om ett äktenskap i sönderfall är den sensationellt humoristisk. Låt vara att humorn är mörk och frän.

Omslaget, gjort av Håkan Liljemärker, är sällsynt stiligt.

Mer av KincaidNovell 8-9: ”Girl” och ”Wingless”

YouTube: Jamaica Kincaid on writing, her life, and The New Yorker

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Telefonsamtal” av Roberto Bolaño

noveller_1__telefonsamtal-bolano_roberto-30390733-frntl

Roberto Bolaño
Telefonsamtal
Övers. Lena E. Heyman
Bokförlaget Tranan

När den chilenske författaren Roberto Bolaño dog i Spanien 2003, levern slutade efter lång tids sjukdom fungera, var han bara 50 år gammal. Under de 10 föregående åren hade han varit oerhört produktiv, han tänkte på sina efterlevande, och hade publicerat hela 13 böcker och hos hans spanska förläggare låg hans tredje novellsamling.

Man brukar säga att Bolaño själv i främsta rummet såg sig som poet, hans stora hjälte och förebild var antipoeten Nicanor Parra, men det var med romanerna han erövrade världen. Två av hans största romaner är De vilda detektiverna (Tranan) och det som kanske måste räknas som det stora mästerverket, den vidunderliga 2666 (Bonniers), men översatta till svenska finns många fler.

Tranan har satsat både tidigt och hårt på Bolaño, och nu fortsätter de sin satsning med att ge ut Bolaños fyra novellsamlingar. Först ut är Telefonsamtal som kom ut på spanska 1997. Det som slår en när man läser Telefonsamtal är framförallt två saker. För det första att hela Bolaños författarskap håller en så ovanligt hög och jämn nivå. För det andra att hans författarskap håller samman så sällsynt väl, det är som ett expanderande universum som graviterar mot ett hotande mörker.

Om man har läst en eller ett par romaner kommer man att känna igen sig i Telefonsamtal. Samlingen är också en perfekt ingång till författarskapet. Teman och motiv går igen. Novellerna handlar ofta om författare och deras kollegor eller rivaler, om kompromisslösa poeter och i flera av dem dyker författarens alter ego, Arturo Belano, upp som karaktär eller berättare.

En av novellerna handlar om en ung Arturo i Mexiko City som skolkar och fördriver dagarna med att gå på bio och köpa och knycka böcker. Man kan nog se Arturo Belano som en något fiktionaliserad och romantiserad version av Roberto Bolaño. Man måste nog säga att han var en ovanligt självmedveten författare. Många av berättelserna är också utpräglat nostalgiska, men utan att vara sentimentala.

Bolaños författarskap är som gjort för studier i intertextualitet. Han hävdade både en och två gånger att han betraktade sitt författarskap som en helhet, inte bara vad gäller motiv och teman, men även stilistiskt och som en större sammanhängande berättelse. Framförallt känner man igen stämningarna, novellerna har genomgående en ganska mörk ton – jag tycker i och för sig att Bolaño är underskattad som humorist – och ett hot om eller plötsligt utbrott av våld är inte ovanligt. Ibland är novellerna som utdrag ur en persons biografi. Ibland har de drag av detektivhistoria eller mysterium, som emellertid sällan får någon lösning.

Jag tycker att novellerna i Telefonsamtal, med ett eller två undantag, är helt magiska. Både Roberto Bolaño och Arturo Belano och de andra karaktärerna tar litteraturen på sällsynt stort allvar, och i de flesta novellerna är det som om någonting verkligen står på spel, ibland är det på liv och död. Det smittar av sig på och laddar läsningen.

Bolaño har sagt att han önskade att han hade blivit mordutredare, om han inte hade blivit författare, en mordutredare som utan rädsla ensam kunde besöka brottsplatsen. Det märks att han har läst en hel del spänningslitteratur, förmodligen uppskattade han den ibland mer än mycket så kallad seriös litteratur, men släktskapen med författare som Borges, Carver och Tjechov är tydliga.

Och novellerna i Telefonsamtal är osedvanligt spännande, utan att de för den skulle innehåller de spänningsskapande element man kunde förvänta sig. Bolaño skapar extraordinärt täta stämningar, som gör att det är sällsynt svårt att sluta läsa honom. Det bidrar den mycket fina översättningen av Lena E. Heyman till. Det är ett äventyr att läsa Bolaño också i det lilla formatet. Hans omtalade mörker balanseras av hans övertygelse, uttalad eller outtalad, att litteraturen handlar lika mycket om etik som om estetik. En novellist, har han hävdat, måste vara modig.

RB_noveller_stand_alla_pres

Tranan satsar nu alltså stort på Bolaños novellsamlingar – först ut Telefonsamtal, en av höjdpunkterna i höstens bokutgivning, sedan följer hans tre andra novellsamlingar. Den minimalistiska och kongeniala formgivningen och typografin har Håkan Liljemärker skapat. Läs mer om Bolaños andra böcker på Tranans hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner