Titel: Orfeus-sonetterna
Författare: Rainer Maria Rilke
Förlag: Modernista
”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”
— August Strindberg
Jag har intervjuat en rad svenska och amerikanska formgivare, som är särskilt inriktade på böcker och bokomslag. Frågorna har varit ganska snarlika, men svaren har skiftat. Det har varit genuint spännande att få veta hur de, var och en på sitt vis, tänker och arbetar för att göra bästa tänkbara bokomslag. Nu har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Rasmus Pettersson, designer och typograf på Modernista, vars böcker har en sällsynt medveten formgivning.
Titel: Spinoza och jag
Författare: Rebecca Goldstein
Förlag: Fri Tanke
Berätta gärna lite om din bakgrund, om ditt intresse för estetik och om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på böcker?
— Jag är uppvuxen långt ut i de västgötska skogarna utanför Ulricehamn, i ett samhälle som heter Grönahög. Ända sedan jag var liten har jag gillat att teckna, och jag minns hur vi i mina tidiga tonår installerade Adobe Photoshop Elements på familjens dator vilket snabbt fick mig att bli duktigt på »photoshoppande«. Jag hängde på diverse internetforum på den tiden, och blev där känd för att vara den som hjälpte alla med att fixa till sina visningsbilder – allt från enkla saker som att göra bakgrunden på en befintlig bild transparent, till att helt och hållet teckna om ett foto i Adobe Illustrator.
— Jag studerade Grafisk design och webbutveckling på Tekniska högskolan i Jönköping och fick sedan jobb på en reklambyrå i samma stad. Det var dock alltid främst den taktila delen av design snarare än det digitala och webbaserade som lockade mig, och jag tenderade dessutom att jobba på ett utpräglat typografiskt sätt i alla projekt (jag fokuserade mycket på gridsystem och att finna matematiska relationer mellan marginaler, typsnittstorlek och baslinje), vilket jag insåg var lite småunderligt i reklambranschen – jag självstuderade nämligen mycket genom att läsa alla böcker om design jag kunde komma över, och var därmed starkt påverkad av bl.a. Jan Tschichold, Robert Bringhurst, Karl-Erik Forsberg, Josef Müller-Brockmann och Dieter Rams.
— På grund av min förkärlek för typografi gjorde jag mina egna små böcker genom att skriva ut dem på byråns skrivare och sedan själv sy ihop ryggen och limma dit ett omslag – det gav mig blodad tand och jag fick för mig att mejla diverse förlag om möjligheten att jobba med dem. Först började jag frilansa tillsammans med Fri Tanke – till en början enbart genom att typografera inlagor, men sedan även med omslag – och blev sedan ganska tätt inpå det anställd av Modernista som designer och typograf.
Titel: Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen
Författare: Bjørn Rasmussen
Förlag: Modernista
Skulle du kunna beskriva den kreativa processen, från början när du får ett uppdrag? Hur många och vilka personer är inblandade innan man valt slutgiltigt omslag och form? Hur skulle du beskriva Modernistas respektive din egen estetik(er) avseende bokomslag?
— Det varierar väldigt mycket från uppdrag till uppdrag – allt från att man läser boken i fråga, till att man läser bitar av den, t.ex. en abstract eller ett lektörsutlåtande. Ibland är inte ens manuset påbörjat, men man får helt enkelt göra det som krävs för att få en tillräckligt tydlig bild av vad boken handlar om för att kunna gå vidare. Jag brukar försöka leta efter någon sorts av essens eller grundtes i boken som man kan abstrahera ner till en visuell representation på omslaget – på så sätt påminner det lite om att göra en logotype för ett företag: logotypen mynnar ju oftast ut i en liten bild som ska symbolisera hela företaget, dess affärsidé och vad det står för. Ungefär samma relation gäller mellan omslaget och bokens innehåll.
— Rent konkret börjar jag nästan alltid med att göra tumnagelskisser på papper. De blir alltid väldigt grova, och helt oläsliga för alla utom mig själv – men poängen med dem är inte att de ska bli snygga, utan att de ska få mig att komma ihåg mina idéer men också för att jag i grova drag ska kunna se om layouten kommer funka på ett omslag eller inte. Jag gillar att börja på papper för man låser sig annars väldigt lätt i datorn. Det går dessutom snabbare att ”tänka” på papper än det går att tänka med hjälp av ett datorprogram.
Titel: Om moralens härstamning
Författare: Friedrich Nietzsche
Förlag: Modernista
— Om tiden tillåter brukar jag låta skisserna vila i typ en vecka innan jag går vidare och gör en färdig skiss som kan visas för förlaget. Hur det går till beror förstås helt på vad som ska vara på omslaget – ibland handlar det om ren typografi i InDesign, ibland behöver man rita något ytterligare på papper och skanna in, ibland är det massa photoshoppande som gäller, ibland är det helt en lek med grafiska former i Illustrator… Man gör det som krävs helt enkelt.
— När skissen är klar brukar jag även då föredra att den får »ligga till sig« lite – men även det beror förstås på hur mycket tid man har på sig. När man visar upp skissen blir det ofta en diskussion med flera personer kring huruvida känslan är rätt eller inte (och, rent krasst, om det är snyggt eller inte). Om man gjort ett bra jobb berättar alla hur fantastiskt ens omslag är och allt är frid och fröjd, annars kan det bli en diskussion och man får gå tillbaka till ritbordet. På Modernista diskuterar vi tillsammans, och vi formgivare kan ibland få argumentera lite för att få igenom våra omslag.
”Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor.”
Titel: Den svenska poesins historia
Författare: Staffan Bergsten
Förlag: Modernista
— Modernistas estetik är väldigt präglad av Lars Sundhs skarpa formsinne, och jag tror det är en av de styrkor Modernista är känt för. Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor. Specifikt vad omslagen beträffar tenderar de vara väldigt moderna och stilmedvetna: det finns en uttalad princip att försöka uppdatera klassisk litteratur för en ny publik med en modernare form.
— Mitt eget formspråk utvecklas (förhoppningsvis) fortfarande mycket från bok till bok, men jag har definitivt en förkärlek för rena omslag, helst helt typografiska/grafiska. Om jag kan representera bokens idé typografisk brukar jag känna mig rätt nöjd.
Kan du plocka ut tre av dina omslag som du är särskilt nöjd med, och kortfattat beskriva hur du tänkte när du formgav dem?
Ray Bradbury – Fahrenheit 451 [Modernista]
— Fahrenheit 451 faller i samma kategori som t.ex. Orwells 1984 och Kafkas Förvandlingen på så sätt att det finns mängder av bra (och mindre bra) omslag för dem – det verkar vara vanligt att designstudenter övar på den typen av omslag. Det gör det svårt att göra något originellt, då alla bra idéer redan är gjorda till döds. Jag beslöt mig dock att inte oroa mig alltför mycket över det och undvek istället att kolla på hur alla andra hade gjort, för jag hade egentligen min idé klar från början: eftersom bokbränning är ett så centralt tema tänkte jag att det vore kul om vår utgåva såg ut som att den existerade i det universum som boken utspelar sig i. Det innebar konkret att boken skulle se ut som om den var halvt uppbränd. Omslaget visar därmed en av sidorna i boken, med titel ”stämplad” rakt över texten. Jag tycker det blev ganska effektfullt.
Vetenskapliga klassiker, utgivna av Fri Tanke.
— Okej, detta är en hel serie omslag så det kanske är lite fusk, men det känns svårt att välja bara ett av dessa. Det var lite mer jobb än vanligt att hitta känslan för vilket formspråk serien skulle ha, och jag hade i tidigt skede en idé kring författarporträtt som inte landade riktigt rätt. Det är alltid knepigt att göra en hel serie av omslag, för de måste vara tillräckligt enkla och välkonstruerade för att funka med alla potentiella böcker som ska komma ut i framtiden i samma serie – det går t.ex. inte att göra någon specifik och komplex typografisk lösning eftersom alla böcker kommer ha olika titlar. Lösningen blev att hålla typografin stram och istället skapa en illustration av rena färger och former för varje bok som skulle ge en känsla av bokens innehåll, på ett väldigt abstrakt sätt.
— Det löste problemet med att de olika böckerna kan spreta rätt rejält i innehåll – beroende på om det finns något konkret visuellt i boken att hänga upp omslagsillustrationen på eller inte går det att variera hur abstrakta illustrationerna ter sig. För boken om Nils Celsius (ej att förväxla med hans son, Anders Celsius) som handlar mycket om astronomi fanns det många visuella symboler att ta fasta vid, och för Lusten att upptäcka blev det istället mer abstrakt. Att få leka med färger och former på bokomslag är dessutom väldigt kul, vilket underlättar mitt arbete för kommande omslag – och jag hoppas även att det reflekteras i de omslag jag gjort hittills.
Ulf Ellervik – Förgiftad [Fri Tanke]
— Ulf Ellerviks Förgiftad handlar, som titeln antyder, om giftmord. Jag kände direkt att det ämnet tillsammans med den titeln är så pass intressant och gripande i sig att jag ville lyfta titeln stort över hela omslaget, och ge känslan av att hela boken är förgiftad, så att säga. Det innebar att boken fullkomligen behövde lysa av giftgrönt, och för det krävdes en Pantonefärg. Tillsammans med präglingen av de blockiga bokstäverna – och I:et som av ren tur visade sig hamna i mitten av layouten, vilket gav mig idén att byta ut det mot en spruta – blev helheten passande dramatisk.
Skulle du kunna nämna tre omslag, svenska eller utlänska, som du tycker är nära nog perfekta? Och förklara vad som gör dem perfekta?
— Den frågan är lika svår att svara på som »vilka är dina tre favoritlåtar?«! Precis som det finns otaliga bra låtar finns det för många fantastiska omslag för att kunna lista dem – dessutom varierar det från dag till dag vilka man gillar bäst. Här är dock tre som direkt stack ut när jag kollade igenom min omslag-som-är-för-bra-för-att-vara-sanna-mapp:
Albert Camus – The Fall, design Helen Yentus
Helen Yentus lek med svartvita former för Vintage Books Camus-serie är ett ypperligt exempel på Dieter Rams princip ‘Less but better’. Det är så enkelt och ändå så uttrycksfullt. Alla är underbara, men hur de svartvita formerna på just The Fall får en att känna att man faller in i omslaget är rätt oslagbart.
Scott Herring – The Hoarders, design David Drummond
— Ett mästerligt exempel på vad jag tidigare nämnde är något jag gärna försöker mig på men sällan lyckas med: att göra ett typografiskt omslag där titeln på något sätt förmedlar bokens idé. Hur representerar man en bok om hoarding? Man hoardar bokstäverna i titeln och staplar dem över hela omslaget, förstås. Även Drummonds design för The Reinvention Of The European Radical Right är ett grymt exempel på samma princip.
Klicka för att se bild
Jan Tschichold – Formenwandlungen der Et-Zeichen / A Brief History Of The Ampersand, designad av Tschichold
— Allt av Tschichold är förstås guld, och detta har allt: den perfekt utförda typografin, tillsammans med den röda accentfärgen och de stora marginalerna gör detta o så vackert. –zeug har nyligen gett ut ett faksimil på engelska som är att rekommendera.
Detta bildspel kräver JavaScript.
— Och tre bubblare: Omslaget till Byung-Chul Hans Trötthetssamhället av Håkan Liljemärker, Jamie Keenans omslag till Nabokovs Lolita och alla klassikeromslag av David Pearson för Penguin (jag kan omöjligen välja bara ett).
Vad finns det för designtrender just nu, i Sverige och utomlands, vad gäller böcker?
— Centrerad text med stort radavstånd tycker jag man ser ofta! Jag tenderar själv att göra det för jag tycker det ser snyggt ut, men det kanske är en trend som kommer ogillas när vi ser tillbaka på denna tiden i framtiden. I allmänhet verkar även stor typografi på omslag vara populärt (återigen något som jag gillar), och dessutom handtextade titlar. Jag upplever också att bra, klassisk typografi verkar ha fått något av en återkomst, vilket förstås är roligt.
Besök gärna Rasmus portfolio, följ honom på Instagram och Twitter. Där kan du se mer av hans produktion, mängder med sagolika omslag.
Ola Wihlke
BearBooks 