Etikettarkiv: Bret Easton Ellis

Ny memoarbok av Tama Janowitz, drottningen av brat pack på 80-talet

y648

Tama Janowitz
Scream. A Memoir of Glamour and Dysfunction
Dey Street Books

Tana Janowitz, född 1957, tillhörde det så kallade litterära brat pack på 80-talet. Till den hårda kärnan brukar man, förutom Janowitz, räkna Bret Easton Ellis och Jay McInerney.

Tidigare hade begreppet brat pack använts om en grupp skådespelare, men i ett nummer av Village Voice 1987 presenterades en rad unga författare som the brat pack. Avsikten var att göra sig lustig över författarna – man fäste deras oproportionerligt stora huvuden på små barnkroppar – men brat pack blev snart ett begrepp man använde för att marknadsföra den nya våg av unga författare – mestadels minimalister som delvis skrev under inflytande av Raymond Carver och Ann Beattie – som slog igenom under 80-talet.

När jag beställde Scream, Janowitz memoarer och hennes första bok sedan 2005, väntade jag mig att det litterära livet i New York under 80-talet skulle stå i centrum. Eller i varje fall utgöra en central del av boken. Men i början av boken skildras ett besök hos pappan, en drygt åttioårig pensionerad psykiatriker som enligt Janowitz har rökt gräs mer eller mindre dagligen de senaste fem decennierna. Om han inte får röka på blir han olidlig, men han är inte särskilt trevlig pårökt heller.

Att läsa om pappan, som var notoriskt otrogen och skilde sig från Janowitz mor när Tama var i 10-årsåldern, är lite som som att ofrivilligt hamna mitt i skottlinjen under en privat familjetvist. Om pappan vore en litterär karaktär, då hade man kanske skrattar åt hans elakheter:

”Sometimes he writes to tell me that my mom was a lousy fuck. Sometimes he writes to tell me I am worthless, that I will never amount to anything. Sometimes he writes to ask me for money to reimburse him for what he spent when I was growing up, or in college.”

Till saken hör att pappan hade det väldigt gott ställt efter skilsmässan, medan Tama, hennes mor och bror långa perioder har det väldigt knapert. När Tama, hon är då i tonåren, antyder att hon skulle behöva pengar för att kunna studera, föreslår pappan att hon ska anmäla sig till en wet t-shirt contest, för att dra sitt strå till stacken.

Vid ett tillfälle är Tama orolig när hon besöker pappan, för att han är hög, för att han ska få besök av sin langare och för att han har en massa vapen i sitt hus. Pappan beskriver langaren som ”gentle” men ”unreliable”. Tama vill lägga vapnen i hennes och makens bil, medan de och dottern bor hos pappan. Han tycker att Tama är hysterisk:

”I have always had guns. You knew. I had to get a gun, back when I was still in practice and a former patient began making threats. It was to protect myself.”

Vilket Tama kommenterar så här: ”I could have reminded him, ‘Dad, she came to you for her sexual problems and you fucked her. And she was making suicidal threats, not threats agains you.” På den nivån är det.

Men om pappan ger ett jobbigt intryck, så verkar det som om modern var en ängel. Den kanske största delen av boken handlar om Taras och hennes relation. Modern var först hemmafru, hon var poet och började undervisa vid Cornell University när hon var 50.

Mor och dotter delade intresset för litteratur, och verkar ha umgåtts som vänner. Slutet av boken handlar om hur Tama flyttar från Brooklyn upstate New York, så att hon kan vara nära sin mor. Hennes bror anklagar henne för att ha lagt beslag på pengar, som tillhört modern. Han har tagit ärendet till domstol.

På sätt och vis handlar Scream mer om hur Tama Janowitz avvecklade sig litterära karriär, inte bara motvilligt, än den handlar om hur hon byggde upp sin litterära karriär. Men hon debuterade med romanen American Dad 1981 men det var när New Yorker publicerade hennes novell ”Slaves of New York” som allt lossnade. 1986 publicerades novellsamlingen Slaves of New York, som handlar om unga konstnärer och modeller i New York som försöker få in en fot på respektive marknaden.

Slaves of New York filmatiserades också, den regisserades av James Ivory och några av rollerna spelades av  Bernadette Peters, Adam Coleman Howard, Chris Sarandon, Mary Beth Hurt, Mercedes Ruehl, Madeleine Potter, and Steve Buscemi. Jag tror att man gör filmen rättvisa om man kallar den för en kultfilm. Lyssna på Spotify-lista med låtar från filmens härligt plastiga soundtrack.

Tama Janowitz berättar inte välordnat och sammanhängande, stora delar av Scream bygger på anekdoter. Hennes humor har ibland stand up comedy-kvaliteter, särskilt i bokens första hälft. Humorn har oftast en tydlig svärta. Att hon blev fotad tillsammans med Sex Pistols tidigt under deras karriär kommenterar hon så här:

”Somewhere out there are a whole bunch of photos of me with the Sex Pistols. I missed so many opportunities along the way because of my fears and shyness. If only I hadn’t thought the Sex Pistols were so untalented and unattractive, I could have ended up like Nancy Spungen.”

Andra anekdoter handlar om när hon besökte Lawrence Durrell i Aix-en-Provence, Studio 54 och vänskapen med Lou Reed och Andy Warhol. Mycket är ganska skissartat beskrivet, men jag tycker ändå, efter ett visst initialt motstånd, mycket om Scream, eller kanske snarare Tama Janowitz. Hon har en yvig charm som får mig att associera lite till karaktärerna i Absolutely Fabulous. Jag tror att det är den potenta blandningen av uppriktighet och en viss aningslöshet.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Ny bok om varför vi fascineras av seriemördare och några efterhängsna myter om dem

60239104507780LFå saker betraktas som både så fruktansvärt och fascinerande som seriemördare. CBC-programmet Q har intervjuat kriminologiprofessor Dr. Scott Bonn, som är aktuell med en ny bok, Why We Love Serial Killers (Skyhorse Publishing). I intervjun berättar Bonn om vad en seriemördare är, exempelvis hur en seriemördare skiljer sig från massmördare.

Han berättar lite om varför populärkulturen är så intresserad av seriemördare, men framförallt avfärdar han en rad myter om dem. Enligt Bonn är det en myt att seriemördare nästan enbart skulle vara vita män – cirka 20% tillhör etniska minoriteter och cirka 15% är kvinnor.

Seriemördarna är snarare som ett tvärsnitt av befolkningen, enligt Bonn, det finns seriemördare av alla ”raser”, etniciteter, hög- och lågutbildade, från olika socialgrupper och trosriktningar.

Bonn förklarar den här skeva bilden med att seriemördares mordoffer ofta tillhör den egna etniska gruppen. Och vita kvinnor får som mordoffer mer uppmärksamhet än exempelvis afroamerikanska eller asiatiska kvinnor. Bonn påpekar att vanliga mord också oftast inte är ”interracial”, att mördaren och mordoffret tillhör olika ”ras”, de är oftast ”intraracial”.

Om man efter att ha lyssnat på den här intervjun skulle vara sugen på en roman om seriemördare, så har CBC fem rekommendationer av litterära seriemördare: Stepehn Kings Annie Wilkes, Jeff Lindsays Dexter Morgan, Bret Easton Ellis Patrick Bateman, Patricia Highsmiths Thomas Ripley och Tomas Harris Hannibal Lecter.

Och så en fråga. De flesta känner till Ted Bundy, en av de mest kända seriemördarna, som uppskattas ha begått 35 mord. Kan du nämna ett enda namn på något av hans offer?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

David Foster Wallace vs Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis, enligt David Foster Wallace:

“[American Psycho] panders shamelessly to the audience’s sadism for a while, but by the end it’s clear that the sadism’s real object is the reader herself.”

David Foster Wallace, enligt Bret Easton Ellis:

”I continue to find David Foster Wallace the most tedious, overrated, tortured, pretentious writer of my generation.”

Med tanke på att Bret Easton Ellis attackerat DFW 5-6 gånger, också sedan han gått bort, måste vi nästan utse DFW som segrare i den här kampen. Bret Easton Ellis har hamnat i obalans och verkar inte riktigt kunna acceptera att världen inte finner honom lika intressant och genial som DFW. Lite sorgligt.

Fler författare som förolämpar andra författare: ”Amazing Author Insults That Actually Raise Insults To An Art Form

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Tor.com-intervju med Tiphanie Yanique & hennes largehearted boy-spellista

What was your gateway to SF/Fantasy, as a child or young adult?

I’m from the Caribbean. Our real lives are fantasy filled. Goat footed women. Spiders that talk and steal stuff. Men peal away from the skin on their body at night. My grandparents were the fantasy storytellers. The first truly fantasy writer I was into as a young adult was Nalo Hopinkson.”

Citerat ur ”The Pop Quiz at the End of the Universe: Tiphanie Yanique”, en intervju med författaren som romandebuterar med Land of Love and Drowning, som har hyllats av en nästan enig kritikerkår. Kirkus: ”Bubbling with talent and ambition, this novel is a head-spinning Caribbean cocktail.”

Yanique har även gjort en särskild spellista för bloggen largehearted boy, som är svårslagen när det gäller kombinationen böcker och musik. I serien Book Notes låter man författare skapa och diskutera en spellista med låtar som, på ett eller annat sätt, har med deras nyutgivna böcker att göra.

Ett litet urval tidigare medverkande i serien är Bret Easton EllisCristina HenriquezPorochista KhakpourGeorge PelecanosDana SpiottaAmy BloomAimee BenderMyla GoldbergHeidi JulavitsHari Kunzru.

Ett annat inslag på largehearted boy, som vi också skulle vilja plagiera, är serien Short Cutsi vilken författare resonerar kring hur en nyligen publicerad novell eller essä hör samman med en viss låt. largehearted boy aka David Gutowski är extremt påhittig, kunnig och produktiv. Besök hans hemsida.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Listor

”Alice Munro is so completely overrated”

Enligt dem som följer Bret Easton Ellis twittrande blir den amerikanske författaren allt bittrare. Han är mest känd för att ha skrivit American Psycho, som gavs ut för drygt 20 år sedan, men är alltså desto mer aktiv på Twitter. När Alice Munro häromdagen tilldelades Nobelpriset skrev Ellis att Munro är totalt överskattad: ”Alice Munro was always an overrated writer and now that she won the Nobel she always will be. The Nobel is a joke and has been for ages.”

American Psycho

American Psycho (Photo credit: Wikipedia)

Christian Lorentzen, som för en tid sedan sågade Alice Munros Dear Life i London Review of Books, svarade på Ellis tweet med ett broderligt: ”Amen.” Av recensionen framgår det emellertid att han i vissa avseenden också har ganska höga tankar om Munro, men hon anklagas framför allt för att vara tråkig: ”I started to think of reading Munro’s sentences as something like walking across a field after a blizzard in a good pair of snowshoes: it’s a trudge, but when you get to the other side your feet aren’t wet.”

Bret Easton Ellis attack på Alice Munro är mer väntad, han har exempelvis tidigare kallat sin rival David Foster Wallace ”the most tedious, overrated, tortured, pretentious writer of my generation.”

BB

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Bret Easton Ellis recenserar romaner skrivna av författare som donerat pengar till hans filmprojekt

Cover of "Less Than Zero"

DVD-omslag till filmen Less Than Zero.

Det finns olika sätt att försäkra sig om bra recensioner och olika sätt att finanisiera filmprojekt. Pablo D’Stair bidrog med 5000 dollar till Bret Easton Ellis film The Canyons, och i utbyte mot det har Ellis recenserat D’Stairs roman Regard. Recensionen är till övervägande delen positiv, men långt ifrån en hyllning.

Under de kommande veckorna kommer Ellis recensera sex andra romaner, skrivna av författare som donerat 5000 dollar till hans filmprojekt.

BB

Lämna en kommentar

Under Nyheter