Etikettarkiv: Brian Eno

Essä till det pretentiösas försvar

f0isspc3jigkwlk0byqq
 
Dan Fox
Pretentiousness: Why It Matters
Fitzcarraldo Editions

Att kalla något pretentiöst är kanske det enklaste sättet att såga någonting, en bok, en film, en pjäs, musik eller, kanske allra helst, en installation. Samma sak med att kalla en person pretentiös, det är en sågning av hela personligheten snarare än av ett karaktärsdrag eller en klandervärd handling. Alla ogillar det pretentiösa, bara ett fåtal skulle träda fram till dess försvar. En av dem är Dan Fox, brittisk författare och musiker verksam i New York, en av redaktörerna för konsttidskriften frieze.

Fox knappt 180 sidor långa essäbok, Pretentiousness, är en förvånansvärt opretentiös stridsskrift till det pretentiösas försvar. Fox hävdar dessutom att autenticitet däremot är kraftigt överskattat. Redan i bokens första stycke får vi förklaringen till varför det pretentiösa väcker sådan ilska och till och med avsky:

”Start with the basics. (Presumably the least pretentious place to begin.) The Latin prae – ‘before’ – and tendere, meaning ‘to stretch’ or ‘extend’, give us the word ‘pretentious’. Think of it as something in front of you, like actors wearing masks in the ancient Greek theatre.”

Att vara pretentiös är alltså besläktat med att spela en roll, det vill säga dölja en förment autentisk identitet, vilket naturligtvis är en allvarlig synd i vår tid präglad av en hänsynslös bekännelsekultur. Berätta om dina trauman och gråt ut, exempelvis i teve, så blir du upptagen i gemenskapen. Om du inte berättar och gråter ut, då riskerar du att bli misstänkt för att dölja ditt egentliga jag bakom en mask.

Ett längre citat, i början av boken, av Brian Eno förklarar ganska väl vad Fox ser som fördelarna med det pretentiösa. I sin dagbok från 1996, publicerad som A Year with Swollen Appendices, beskriver Eno hur han:

”decided to turn the word ‘pretentious’ into a compliment. The common assumption is that there are ‘real’ people and there are others who are pretending to be something they’re not. There is also an assumption that there’s something morally wrong with pretending. My assumptions about culture as a place where you can take psychological risks without incurring physical penalties make me think that pretending is the most important thing we do. It’s the way we make our thought experiments, find out what it would be like otherwise.”

Brian Eno omväderar det pretentiösa och visar hur det är kopplat till fantasi och kreativitet. Den kopplingen gör också Fox som i sin essä, lungt och metodiskt, argumenterar för att det pretentiösa är en förutsättning för en blomstrande kultur.

Pretentiousness är en smart, tankeväckande och lärd essä kryddad med mängder av citat som gör argumentationen tydligare. Fox refererar till mängder med böcker, av så skilda författare som Aristoteles, Thomas Bernhard, Judith Butler, Lionel Trilling och Andy Warhol. Referenserna till teveserier och filmer är hämtade ifrån exempelvis The Last Days of Disco (1998), The Mighty Boosh (2004-07), This Is Spinal Tap (1998) och Witnail and I (1987). Och några av skivorna – Afrika Bambaaataa, Planet Rock (1982), Joy Division, Closer (1980), Scritti Politti, Jacques Derrida (1982) och Talking Heads, Fear of Music (1979).

Bitvis är Fox essä också otippat humoristisk, en av höjdpunkterna är det här smått klassiska citatet ur Fawlty Towers: ”MR JOHNSON: So Harry says, ‘You don’t like me anymore. Why not?’ And he says, ‘Because you’ve got so terribly pretentious.’ And Harry says, ‘Pretentious, moi?'”

Jag tycker att Pretentiousness genomgående är väldigt underhållande, på många olika plan, men kanske främst för att Fox vänder och vrider på invanda begrepp på ett så elegant sätt. Jag tycker att han lyckas visa hur det pretentiösa och det autentiska hänger samman och hur det kommer sig att det pretentiösa nedvärderas och att det autentiska uppvärderas i vår tid. Fox lyckas också övertyga mig om att det inte behöver vara så. I vår tid, som verkar särskilt fixerad vid identitet och etnicitet, utgör kanske det pretentiösa en potentiellt subversiv kraft?

Skriv gärna och berätta vad du tycker. Borde man vara mer tolerant mot det pretentiösa? Är autenticitet övervärderat? Skulle du, i något sammanhang, kalla dig själv pretentiös? Eller är det ett epitet som man endast använder om andra? Jag är nog ganska pretentiös, men mest vad gäller böcker, tror jag. Jag ger mig regelbundet i kast med böcker som jag inte greppar helt och hållet, trots att jag borde veta bättre. Men jag tycker att det är roligt att försöka.
 
dsw14nawxa4mn90lc9kh
 
Pretentiousness är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som bland annat gett ut två väldigt bra och originella böcker vi recenserat: Nocilla Dream och Pond. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. Pretentiöst?

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Brian Eno har valt ut 20 böcker för civilisationens bevarande och uppbyggnad

Gina Collecchia / Wikipedia

För inte länge sedan offentliggjordes en lista med David Bowies 100 favoritböcker, skönlitteratur såväl som facklitteratur. Det var en underhållande, inspirerande och utpräglat eklektisk lista, som man hade kunnat vänta sig. Nu har en av Bowies kollegor och generationskamrater, Brian Eno, sammanställt en list med 20 böcker.

Brian Enos lista är lite mer anspråksull än Bowies lista, eftersom den är gjord för Long Now Foundations Manual for Civilization. Det är något slags civilisatoriskt projekt som verkar utgå från ganska pessimistiska premisser, eftersom samlingen man ska bygga upp, drygt 3000 böcker, ska utgöras av böcker man ”would most want to rebuild civilization”. Eno raddar upp jämförelsevis rara titlar, måste man nog säga:

1.  Seeing Like a State av James C. Scott (1998)

2.  The Mind in the Cave: Consciousness and the Origins of Art av David Lewis-Williams (2002)

3.  Crowds and Power av Elias Canetti (1962)

4.  The Wheels of Commerce av Fernand Braudel (1982)

5.  Keeping Together in Time av William McNeill (1995)

6.  Dancing in the Streets av Barbara Ehrenreich (2007)

7.  Roll, Jordan, Roll av Eugene Genovese (1974)

8.  A Pattern Language av Christopher Alexander m.fl. (1977)

9.  The Face of Battle av John Keegan (1976)

10.  A History of the World in 100 Objects av Neil MacGregor (2010)

11.  Contingency, Irony and Solidarity av Richard Rorty (1989)

12.  The Notebooks av Leonardo da Vinci (1952)

13.  The Confidence Trap av David Runciman (2013)

14.  The Discoverers av Daniel Boorstein (1983)

15.  Mother Nature: A History of Mothers, Infants, and Natural Selection av Sarah Hrdy (1999)

16.  War and Peace av Leo Tolstoj (1869)

17.  The Cambridge World History of Food av Kenneth F. Kiple och Kriemhild Coneè Ornelas (2000)

18.  The Illustrated Flora of Britain and Northern Europe av Marjorie Blamey och Christopher Grey Wilson (1989)

19.  Printing and the Mind of Man av John Carter och Percy Muir (1983)

20.  Peter the Great: His Life and World av Richard Massie (1980)

Jaha, ja det var ju ingen rock & roll direkt, men säkert mycket läsvärt. Böckerna verkar valda med omsorg och Eno är nästan lika eklektisk som Bowie, som i och för sig valde mycket mer skönlitteratur.

Det är ganska många böcker publicerade på 80-talet, det kanske var ett decennium av intensivt läsande och grubblande för Eno. Fler av titlarna låter spännande, inte minst The Mind in the Cave: Consciousness and the Origins of Art och Roll, Jordan, Roll: The World the Slaves Made och Dancing in the Streets och The Cambridge World History of Food, men vi är nog lite mer inne på Bowies mer litterära linje.

Och så kan man nämna Art Garfunkel i det här sammanhanget, han har bokfört sin läsning sedan 60-talet och har lagt upp lista och topplista på sin hemsida. Det är nästan lite märkligt detaljerat, men det är något speciellt med listor gjorda av personer som har utmärkt sig på något sätt.

Skriv gärna och berätta om du känner till några andra artister som har gjort boklistor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor