Fjodor Dostojevskij
Anteckningar från källarhålet
Övers. & efterord: Ulla Roseen
Bokförlaget Atlantis
Fjodor Dostojevskij går ut hårt i inledningen till hans till omfånget ganska modesta roman Anteckningar från källarhålet (1864). De två inledande raderna är klassiska, de anger tonen och är tveklöst löftesrika:
”Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter.”
Romanen, vars första del har formen av en vindlande och associativ monolog, är ett radikalt NEJ! formulerat utifrån ett bottenläge, källarhålet, som snarare verkar vara en påver lägenhet, men den namnlöse berättaren, en före detta byråkrat har minsann någon slags betjänt. Det är nog inte fel att betrakta källarhålet i första hand som en existentiell lägesbeskrivning.
Berättaren rasar mot upplysningen och allt den är förknippad med: rationalism, logik, kalkyler, utilitarism, naturvetenskaperna och deras orimliga anspråk, utvecklingsoptimism, progressiv liberalism, även små stapplande steg mot en välfärdsstat, läkare och medicinens orimliga anspråk, den utopiska socialismen och mycket, mycket mer. Med ett ord, han är reaktionär. Och han skulle knappast uppskatta vår tid, eftersom den i så hög utsträckning, på gott och ont, är präglad av upplysningen.
Den namnlöse berättaren är ett utmärkt exempel på det som brukar kallas en opålitlig berättare, och han är en typisk antihjälte. Hans bittra utgjutelser, sågningar av allt som är nymodigt och avundsjuka på det som fattas honom är inte särskilt sympatiska drag, men som antihjälte funkar han perfekt. Jag vet inte om Dostojevskij skulle gilla det, men jag tycker att åtskilliga delar av romanen är hysteriskt roliga. Det är lite som att läsa Beckett, fast det är något mindre humoristiskt.
Vad har Dostojevskij eller berättaren att erbjuda som alternativ till upplysningens gradvisa nedsläckning av allt ljus. Saxat ur förlagets presentation:
”Här går han för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja, människans rätt och skyldighet att vilja det oförnuftiga, att tro det orimliga, att ge sig det levande livet i våld.”
Enligt Wikipedia har Anteckningar från källarhålet utsetts till världens första existentialistiska roman. Jag vet inte men jag tycker att det finns tydliga existentialistiska spår redan i Gilgamesh-eposet. men det är en storartad roman, man glömmer inte antihjältens röst i första taget.
Jag tycker inte att man kan reducera romanen till en förövning till de stora romanerna, Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov. Man kanske kan se den som en idéroman som lägger den filosofiska grunden till de senare romanerna? Jag tycker hursomhelst mycket, mycket om den här boken.
Jag tycker att den namnlöse berättaren är besläktad med Pär Lagerkvists huvudkaraktär i Dvärgen (ytterligare en fenomenal bok), en ondskefull dvärg som intrigerar på bästa Game of Thrones-manér vid ett hov i renässansens Italien. Boken har kallats ”en studie i ondska”. Hans sätt att orera och mässa påminner om den namnlöse berättaren i Dostojevskijs roman; den namnlöse berättaren talar dessutom om en ondskefull dvärg, men det kanske bygger på sekelgamla och spridda fördomar mot kortväxta?
Jag tycker även om Ulla Roseens efterord och översättningen, som är lika solid som smidig.
Ola Wihlke
BearBooks 