Etikettarkiv: Caketrain

Tidskriften Caketrain och illustratören Muxxi

67806a67498d6f5453627409d16fb661

 

Litteraturtidskriften Caketrain kommer ut med ett nummer per år, och det här är det elfte numret. Det är en in i minsta detalj välgjord tidskrift som görs av makarna Amanda Raczkowski och Joseph Reed i deras hem i Pittsburgh. Om du är intresserad av nyskriven amerikansk lite mer udda litteratur är detta ett givet köp – tidskriften är lite som en antologi, drygt 250 sidor, med mestadels ganska experimentella texter – lyrik, prosa och en hel del mellanformer – med allt från flashfiction till noveller.

Det är många medverkande, både mer etablerade författare och nya begåvningar. Dryga hundralappen för Caketrain 11 är billigt, särskilt med tanke på höjdpunkter som Robert Lopez postapokalyptiska novell ”How to Live What to Do”

Besök även förlagets hemsida, Caketrain Press.

Men omslaget alltså!? Det är ju så snyggt och coolt att man skulle vilja rama in det – det är gjort att konstnären och illustratören Muxxi från Guatemala. Särskilt färgerna associerar till Latinamerikansk traditionell konst, det finns spår av något ryskt i hennes bildvärld, men den lätt surrealistiska sagovärlden är helt enkelt Muxxis fantastiska värld, som speglar hennes kärlek till spontanitet, frihet och glädje

Muxxi har jobbat med utställningar, tidskrifter, böcker och en massa andra projekt. Hon har även gjort jobb på uppdrag av bland andra Nokia, Skull & Heart, Saatchi & Saatchi och Freakstore. Hon hade vänligheten att låta oss publicera några av hennes bilder. Vi fastnade särskilt för den symmetriska serien We are magical, som bilden till bokomslaget ingår i:

 

6e56d44dd50bf98416757281bcd5e71c

 

2c8d170e30c0a091dbbbd89caa3189ef

 

af78d284fa00b02da766747db5659262

 

Besök Muxxis hemsida och utforska hennes värld vidare. Besök även nätbutiken society6, som har en hel del Muxxi-prylar till försäljning, exempelvis prints/posters, muggar, kuddfodral och väggklockor:

 

a82a582407876a0c3721bb92e264e169

 

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Recension: ”Nevers” av Megan Martin

cover.nevers.hiresMegan Martin
Nevers
Caketrain

Nevers är en vacker, märklig och mycket tunn volym med 47 korta texter, i enlighet med omslaget kan man väl kalla dem fiktioner. Noveller och berättelser passar sämre som beskrivning av Megan Martins påträngande och märkliga kortprosa, vars repetitiva drag och brist på handling ger dem drag av prosadikt, men fiktioner funkar bra.

Många av fiktionerna är vagt eller mycket absurda, de följer ibland en slags drömlogik och man får vara beredd på att allt kan hända, som att det dyker upp ett gäng rävar hemma hos berättaren, som spelar R. Kelly för rävarna som då börjar dansa mekaniskt.

Rävar dyker upp ett par gånger till i samlingen och det blir någon enstaka gång mer surrealistiskt än så, men de flesta fiktionerna är som monologer, ganska många handlar om att misslyckas eller att känna sig misslyckad. Berättaren, som tycker att alla runt henne verkar så himla lyckade, säger fuck off till omgivningen både en och två gånger.

Många av fiktionerna är också självrefererande, de handlar om att skriva och om varför berättaren/författaren bör eller måste skriva. Förutom att R. Kelly nämns refereras det till Freud, Derrida, Nicki Minaj och Rilke, men fiktionerna är ganska sparsmakade vad gäller referenser till en mer bestämbar verklighet, en mansperson återkommer, som helt enkelt kallas B.

McDonalds och IKEA nämns visserligen men det är berättarens rebelliska röst som fängslar, inte några andra karaktärer eller miljöer. Martin utforskar snarare existentiella frågor och frågor som rör skrivande och skapande. Det är för övrigt ganska lätt att föreställa sig att hennes fiktioner skulle funka bra att läsa inför publik.

Många av texterna börjar med att berättaren vädrar sitt missnöje, som exempelvis ”And What Is Wrong with Spells?”: ”Wow do I fucking hate doctors! They are the worst people alive.” Tonen är lite klagande, kanske till och med gnällig, men på ett humoristiskt sätt.

Flera av fiktionerna är extremt underhållande, just ovan nämnda är också typisk eftersom det berättas en historia i historien. Ibland är det som om fiktionerna är självdestruktiva, det är lite som om de ger sig på sig själva och kommer med ifrågasättanden och kritik. Berättaren, och eventuellt författaren, har samma själlvreflexiva och kritiska förhållningssätt.

“I am sick and tired of developing characters,” säger berättaren på sitt typiska trotsiga och lite aviga vis. Det är nästan som en programförklaring: Jag skriver som jag vill! Martins stil är bitvis lite kaxig och hennes fiktioner månar om sin självständighet. Litteratur om litteratur har ju en tendens att bli torr, men det är verkligen inte Nevers.

Martins särskilda humor och ton ger sig tillkänna redan i många av de drastiska titlarna, som ”Vibrant Lively Shiny Fucking Fishes”, ”Fuck You To, Person I Loved” och ”Poetry Pool Party”. En av mina favoriter är mindre spektakulär och heter “Beside These Detestable Cheeses”. Berättaren är hemma hos vänner som bjuder på en uppsjö olika dessertostar. Först reagerar berättarjaget precis som väntat: ”My, what a gentrified composition of cheeses!” Hon vantrivs, samtalsämnet är fastighetspriser, men ”I stood alone and silent and childlike, stabbing each cheese several times with a toothpick before jabbing it into my mouth. They squished pleasantly between my teeth. Even the super blue ones I despised smiled inside me like a pregnancy.”

Det vardagliga och det surrealistiska och det höga och låga ryms sida vid sida i Nevers, en riktigt underhållande liten bok, laddad med litterära trick, och utgiven av det oberoende Pittsburgh-förlaget Caketrain, som även ger ut en tidskrift med samma namn. Vi hoppas snart kunna recensera Caketrain 11.

Provläs Nevers

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner