Lucas Lenci
Desaudio
Text: Cássio Vasconcellos
Estúdio Madalena, 2013
”To the complaint, ‘There are no people in these photographs,’ I respond,
There are always two people: the photographer and the viewer.”
– Ansel Adams
Förutom att vara en fantastisk fotograf var väl Anselm Adams något av en citatmaskin. Men jag kom att tänka på citatet ovan när jag för fjärde eller femte gången bläddrade igenom Desaudio, en sagolik debutbok av den unge brasilianske fotografen Lucas Lenci. Dess bilder är visserligen inte tomma på människor, ibland, som på omslagsbilden ovan, är de små men viktiga komponenter i kompositionen, men det är glest mellan människorna och de är underordnade det estetiska syftet.
Ibland får jag kraftig ångest av att titta på foton av människor, särskilt om fotona är några decennier gamla eller äldre. Det är ofrånkomligt, foton är korta utsnitt ur svunnen tid och tidens flykt påminner oss om döden. Döden kan vara ganska skrämmande, men när jag tittar på Lencis foton, som han tagit runt om i världen under fem år, känner jag mig lugn och hyfsat förankrad i nuet. Jag kapitulerar inför den harmoniska och kontemplativa skönheten i bokens knappt trettio bilder.
Men jag tycker att skönheten är laddad med vissa mörka undertoner och jag blir inte alls förvånad när Leci i ett mejl berättar att en av hans favoritkonstnärer är Edward Hopper, och att belgaren Harry Gruyaert är en av hans favoritkonstnärer. Skriver Lenci apropå den senare i ett mejl: ”Han har samma slags spänning, komposition och atmosfär i sina foton som Hopper har i sina målningar.” Jag kan se många likheter mellan de tre, men även om det finns en melankoli eller ett vemod i Lencis foton, så tycker jag att han är mest livsbejakande av de tre.
Boken kom levererad i ett kuvert av någon slags skumplast med titeln Desaudio tryckt på. Det är portugisiska för tystnad och titeln är sällsynt väl vald. Skumplasten ska associera till ljudisolerande material och i det flesta fotona är det faktiskt som om man förnimmer tystnaden, som om styrkan i det visuella uttrycket tränger undan störande ljud. Skriver den brasilianske mästerfotografen Cássio Vasconcellos i sin korta pregnanta text:
”Desaudio is an invitation to listen to silence. By relying on well-balanced and harmonious images, it presents spaces where no conflict can be felt, a relief in the midst of the daily chaos of our lives. Human beings whether present or absent no longer perform as main actors.”
Och man behöver ju inte titta särskilt länge för att förstå att Lenci har ett fenomenalt bildsinne. Han har en sagolik känsla för färg och form, geometrier, ljus och små detaljer som ökar fotonas genomslagskraft. Som ett slags motto för boken, kanske för hela hans gärning som fotograf, har Lenci ett citat: ”If you can not understand my silence, then my words will be to no avail because it is in the silence of my words where all my strongest feelings reside.”
”Om du inte förstår min tystnad,” kan ju låta som än vädjan om att inte bli recenserad och tolkad, men jag tycker att tystnaden är talande i bilderna, att de verkligen fångar tystnaden, även om man kanske styrs lite av titeln. Flera av dem har också drag av abstrakt konst, särskilt dem som är tagna i storstäder som New York, Tokyo och Paris. Klassiska fotostäder.
Jag försöker tänka mig andra influenser och föreställer mig att Leci även kan vara förtjust i fotografer som Thomas Struth, Luigi Ghirri och Michael Wolf. Och så är han ju god vän med Cássio Vasconcellos. Leci, som också är en äkta paulista, är 35 år och jag gissar att han har en strålande karriär framför sig. Desaudio ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Ett besök på Lucas Lencis hemsida rekommenderas varmt. Han driver dessutom Fotospot som säljer samtida brasilianskt fotografi, av sammanlagt ett trettiotal fotografer. Sajten är väldigt lättnavigerad, man kan söka på teman eller namn. Man kan bli fast där länge.
Ola Wihlke
BearBooks 