Etikettarkiv: Che Guevara

Bok om posters med politikerporträtt

 
20170202_123653

Poster Collection 19
Head to Head: Political Portraits
Red. Bettina Richter
Lars Müller Verlag

”Political success is increasingly tied to an accumulation of facial perception, to the successful capitalization of collective attention. In the chaos of diverse messages, news and verbal attacks, those who succeed are the ones whose faces can be most easily recognized, like a trademark.”
— Thomas Macho

 
Inom grafisk design är Schweiz en stormakt, inte minst vad gäller posters. Museum für Gestaltung Zürich har en samling i världsklass och tillsammans med kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers ger man ut en fantastisk serie med oerhört välgjorda böcker/häften: Poster Collection. Det finns, hittills, ungefär 30 volymer och de inbjuder till att samla.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann eller Josef Müller-Brockmann. Vi har skrivit om flera volymer i serien. Den här gången kikar vi på en lite äldre volym, Head to Head från 2009, som samlar posters med politikerporträtt.

head-to-head-8-9-page-001

Jag tänkte att det kunde vara vettigt att gå tillbaka till den här volymen, som är ovanligt tjock, eftersom propaganda eller politisk pr är aktuella ämnen. Seriens redaktör, Bettina Richter, påpekar att affischerna i boken inte främst är estetiskt intressanta, snarare tvärtom. De är producerade för att tilltala så många som möjligt och deras överordnade syfte är att övertyga och ingjuta mod i väljare. Och ju mer man bläddrar och läser i boken, desto mer tydligt blir det att politiska affischer följer ganska förutsägbara visuella strategier.

head-to-head-14-15-page-001

Lång ifrån alla posters är officiella – många av de mest spektakulära och effektiva är posters gjorda av motståndare till vissa politiker. De kan vara bärare av en viss punkighet och humor, som de officiella affischerna nästan helt saknar. På dem kan politikernas persona, grov räknat, delas in i två stilar – mannen av folket, gärna lite avspänt klädd, eventuellt i en folksamling (Bill Clinton körde mycket med det), och den allvarlige statsmannen, klädd i kostym, som vill utstråla kompetens och ledarskapsförmåga.

head-to-head-22-23-page-001

Boken innehåller inte bara ett rikt bildmaterial; den innehåller även en hel del analytiska texter av varierande längd, som beskriver och analyserar den politiska posterns olika traditioner och uttryck, från tidigt 1900-tal till nutid. Den politiska postern blir som en spegel av historiska, sociala, politiska och psykologiska processer. Samtidigt visar bildmaterialet på en påtaglig kontinuitet. Men vad jag vet använde inte Trump posters med sitt porträtt, i alla fall inte i någon större utsträckning. Hans kampanjteam gjorde kanske den rimliga analyses att det fanns enklare och mer effektiva medel att få bilden av Trump att fastna i folks medvetanden. Hans posters och plakat var istället fyllda med slogans.

head-to-head-48-49-page-001

Om de flesta affischerna från sent 1900-tal är ganska traditionsbundna och konventionella, så har den ukrainska politikern Julia Tymosjenko, tagit ut svängarna desto mer, oavsett om hon låter avbild sig på en motorcykel eller som en medeltida furstinna, med både vapen och bläckhorn inom armlängds avstånd. Och så på bilden ovan, som en framtidsorienterad ukrainsk version av prinsessan Leia från Star Wars-filmerna.

Tymosjenko är ovanlig på ett annat sätt, hon tillhör den minoritet politiker som möter betraktarens blick på sina posters. Barack Obama är en av alla politiker som avbildas i profil, med blicken något lyftad, mot framtiden. Che Guevara, som han är avbildad på världens mest reproducerade poster, riktar snarast blicken mot något ovanför våra huvuden.

Tymosjenko blickar lugnt på oss från sina posters. Om hon ler gör hon det bara antydningsvis, men jag tycker inte att hennes blick är direkt uppfordrande. Avsikten med hennes posters är kanske inte att de ska vara roliga, men jag tycker att de är det, ganska roliga och exotiska, med sin blandning av avlägsen historisk tid och spejsade framtidsdrömmar.

Men varför möter politiker så relativt sällan vår blick när de avporträtteras på posters och valaffischer? I Sverige är det nog vanligare att de möter vår blick, men jag tror att det kan bero på att situationen kan bli pinsam och obekväm. Det blir så uppenbart att de vädjar till oss, så att de kan erövra makt. Det är en väldigt ojämbördig situation, och bägge parter vet ju att politiken i ganska stor utsträckning förvandlats till ett spel. Folkvalda träffar inte sina väljare särskilt ofta längre. Tänk dig en poster med ett porträtt av Gunnar Hökmark inför nästa EU-val. Tänk dig att hans blick möter din och att den är vädjande, trots att han sällan ger sig tillkänna mellan valen. Då är det kanske någon slags skam man känner?

head-to-head-86-87-page-001

Om man ändå ska tala lite om estetiken, så tycker jag att många posters från 1900-talets första årtionden är mindre formelmässiga och mer grafisk intressanta än senare perioders posters. Samtidigt är vissa av dessa posters bärare av propaganda för några av världshistoriens mest brutala diktatorer: Stalin, Hitler och Mussolini.

I boken lyfts fyra politiker och deras ikonografi fram lite extra: Lenin, Che Guevara, Julia Tymosjenko och Arnold Schwarzenegger. Under skiftande omständigheter har postern med porträtt av olika politiker skiftat över tid. Lenin är ett bra exempel. Efter hans död avbildades han som revolutionär ledare, aktiv och på gatan, så att säga. Under Stalin sköts Lenin i bakgrunden, han började alltmer framställas som en historisk person, ett monument. Sedan förvandlades Lenin till en fadersfigur. Under perestrojkan, och särskilt efter murens fall utsattes bilden av Lenin för skarp satir, inte minst karikatyrer.

head-to-head-94-95-page-001-1

När fotojournalisten Alberto Korda fotade Che Guevara under en begravning, efter att ett franskt fraktskepp med vapen exploderat i Havanna våren 1960, kunde han knappast ana att ett av fotona skulle bli historiskt. Fotot kallas Guerrillero heroico och är det mest reproducerade politikerporträttet i historien. I essän ”Che Guevara: Revolutionary and Pop Star” skriver Christian Brändle om det här fotots historia och dess många grafiska varianter. Han berättar om hur Che förvandlats från förebild som omdanare av samhället, till en betydlig mer apolitisk symbol för frihet.

Jag tycker att hela serien Poster Collection är oerhört rolig att följa. Och jag kan varmt rekommendera Head to Head, även om man får räkna med att se posters med en del schweiziska politiker som man aldrig sett eller hört talas om.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”René Burri. Brasilia – Photographs 1958-1997”

9783858813077_Brasilia

René Burri
René Burri. Brasilia – Photographs 1958-1997
Red. & essä: Arthur Rüegg
Scheidegger & Spiess, 2011

Att grunda och bygga Brasiliens huvudstad Brasilia var ett favoritprojekt för president Kubitschek (1902-1976), som är känd för sitt löfte om femtio års framsteg på fem år. Den nya huvudstaden byggdes också i rekordfart, mitt ute i ödemarken, 100 mil från närmsta sandstrand.

Rioborna, cariocas, var mer eller mindre i chock när huvudstaden flyttades från Rio de Janeiro till detta funktionalistiska skrytbygge, med sin spektakulära stadsplan, signerad Lúcio Costa, och monumentala arkitektur, mest känd är den som Oscar Niemeyer ritade.

Brasilia, som invigdes planenligt 21 april 1960, måste räknas som ett av 1900-talets märkligaste monument, vars djärva arkitektur gör den sällsynt lämplig att fotografera.

Fantasion

För fem år sedan läste och recenserade jag en bok om Brasilia, Fantasiön – ett reportage om Brasiliens hjärta (Atlas) av Henrik Brandão Jönsson. Han hade bott i Rio de Janeiro i flera år innan han började intressera sig för landets märkliga huvudstad, som ibland avfärdas som ett udda utropstecken i arkitekturhistorien. Men jag minns fortfarande hur oerhört fascinerad jag blev av berättelsen om Brasilia – idén om en ny huvudstad inne i landet var inte ny och det formella beslutet att bygga en ny stad togs redan 1891. Jag minns också att man kunde avläsa Jönssons stigande fascination i den här suveräna essä- och reportageboken. Som emellertid saknar en sak – foton.

Desto fler foton finns det i den vackra, välkomponerade och mäktiga fotoboken René Burri. Brasilia – Photographs 1958-1997, som är en unik fotografisk dokumentation av Brasilia med foton tagna under sammanlagt 40 år.

För den äventyrlige schweiziske stjärnfotografen René Burri (1933–2014) blev Brasilia något av ett favoritprojekt. Burri, som blev medlem av Magnum Photos 1959 är kanske mer känd som fotoreporter, på plats när det hände saker, och porträttfotograf – han fotade personer som Che GuevaraPicasso och Le Corbusier – men hans foton från Brasilia är exceptionella, inte de standardfoton av landmärken man kan förvänta sig att hitta i en fotobok om Brasilias arkitektur.

Burri är extremt estetiskt medveten, men hans bilder från Brasilia visar att han inte bara ville ta vackra foton av spektakulära byggnader, när han kommer till Brasilia är stora delar av staden som en rörig byggarbetsplats. Med på hans foton finns personer ur lokalbefolkningen, som storögt ser på när den nya huvudstaden växer fram mitt i deras tidigare lugna hemtrakter, med på fotona finns många av de personer som sökte sig dit för att få jobb inom byggbranschen och flera av dem som ska bli nya permanenta invånare. Han fotar än så länge öde tomtmarker märkta med skyltar med olika länders namn: ”Italia”, ”Inglaterra”, ”Holanda”, ”Suecia”. Ett lite udda sätt att locka nybyggare.

Ett foto avbildar en jordbrukare som har stannat till och står med en spade och hacka över ena axeln. Burri har fotat honom bakifrån och framför honom breder en åker ut sig och ännu längre bort tornar nya byggnader upp sig – det ser ut som ett bostadsområde (supersquadra), som enligt Costas plan skulle koncentreras till särskilda delar av Brasilia. Tanken var ju att dela in stadens flygplansliknande form i olika sektorer baserade på funktion.

På andra foton syns Niemeyer, som utstrålar energi och entusiasm, och andra avbildar Kubitschek, både den verklige och ett gigantiskt huvud av en skulptur, som inte är särskilt likt. Boken är i själva verket oerhört mångsidig, den innehåller 104 färg- och 118 svartvita foton. De avbildar allt från de städer som byggdes åt de tillresta arbetare som byggde Brasilia till glassiga foton från stadens invigning och den fest som hölls senare på kvällen. En hel del foton är tagna från luften, en perspektiv som känns naturligt om man vill förstå stadens struktur.

René Burri. Brasilia är rent bildmässigt något utöver det vanliga – dels är Burri en briljant och mångsidig fotograf, dels blir bilderna desto mer intressanta sammantaget eftersom de är tagna under så lång tid. Och inte minst viktigt, essän av Arthur Rüegg, som berättar om René Burris fantastiska och spännande karriär, om var han har sina estetiska och fotografiska rötter och om vad som gör att han räknas till 1900-talets stora.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner