”[…] Zambra’s work possesses a historical sadness that has no time for the gloss of nostalgia. It’s a literature that believes in itself, even when it’s mired in despair.”
– Michael Greenberg i Bookforum
Alejandro Zambra, född i Chile 1975, jämförs ofta med landsmannen Roberto Bõlano (1953-2003), som antagligen är den störste latinamerikanska författaren sedan boomen. Man behöver bara läsa Zambras novell ”Camilo” i New Yorker för att se likheterna – den chilenska tragedin i bakgrunden, det kontrollerade berättandet, en massa känslor men ingen sentimentalitet.
I ”Camilo” är berättaren en ung pojke när hans pappas gudson plötsligt kommer på besök. Pojken och gudsonen, Camilo, har aldrig träffats tidigare. Camilo är son till Big Camilo som emigrerat till Europa och på något vis blivit ovän med berättarens far. Ovänskapen visar sig ha med fotboll att göra, inte med någon djupare personlig eller politisk tvist. Vänskapen mellan berättaren och Camilo växer sig däremot starkare och skildras väldigt finstämt.
Novellen är hämtad ur samlingen My Documents och den har fått sällsynt fina recensioner. Den första upplagan av den amerikanska utgåvan är slutsåld, men den gavs nyligen ut i Storbritannien av Fitzcarraldo Editions. Förlaget grundades 2014 och är specialiserat på samtida skönlitteratur och essäer.
Ola Wihlke