Etikettarkiv: Chimamanda Ngozi Adichie

Slates podcast Audio Book Club hyllar Elena Ferrante

Den smått mytomspunna italienska författarinnan Elena Ferrante har fått ett ordentligt genombrott i Amerika. Det är av samma magnitud som genombrottet för andra framgångsrika översatta författare, som Haruki Murakami, Roberto Bolaño och Karl Ove Knausgård.

regular_220

I Slates podcast Audio Book Club ställer David Haglund, Katy Waldman och Parul Sehgal om hajpen kring Ferrante och hennes Neapel-romaner har fog för sig. Svaret är, definitivt, alla tre är rörande överens om att Ferrantes romaner – den som diskuteras mest utförligt är My Brilliant Friend – verkligen är något utöver det vanliga. Kvinnlig vänskap verkar vara det stora temat och enligt trion så är det här en nära nog perfekt roman.

Lyssna på podcasten: The Audio Book Club Makes a Brilliant Friend

Podcasten är väldigt bra, om man gillar långa och livliga diskussioner om aktuella romaner. I tidigare avsnitt har man diskuterat böcker av författare som Lev Grossman, Roz Chast, George SaundersChimamanda Ngozi Adichie, Karl Ove Knausgård och Roxane Gay. Det är i regel mycket underhållande, oavsett om man vill läsa böckerna eller inte, oavsett om man känner till författarna eller inte.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Podcasts / radio

Ny våg av spännande afrikanska författare 2

armah_de_vackra_omslag_inb

Nyhet från Modenista 2014. Köp

When we reject the single story, when we realise that there is never
a single story of any place, we regain a kind of paradise.
– Chimamanda Ngozi Adichie

Ett blogginlägg från i somras, numer döpt till ”Ny våg av spännande afrikanska författare 1”, har haft ovanligt många läsare och det tycker vi är väldigt roligt, så roligt att vi tog det gamla inlägget och uppdaterade det med bokomslag och sånt som vi läst sedan dess om både ny och gammal, men nyöversatt, afrikansk litteratur.

Vi tänker oss blogginlägget som en karta, som man kan använda för att söka nya författare och böcker. Vi analyserar inte de enskilda böckerna, men vi har länkat till recensioner, intervjuer och utdrag.

För mer än tio år sedan kämpade den unga nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie för att få sin debutroman, Lila hibiskus, publicerad. En agent lät undslippa sig att allt skulle vara enklare “if only you were Indian,” eftersom en rad indiska författare då trädde fram på världslitteraturens scen. Det ansågs däremot svårt att sälja in afrikanska romaner, med förment svårgripbara kulturella referenser.

Idag låter såna tankegångar väldigt förlegade och i en artikel i New York Times skriver Felicia R. Lee om något som snarast måste betraktas som en betydande hajp kring författaren med rötter på den afrikanska kontinenten – ”New Wave of African Writers With an Internationalist Bent” – även om det naturligtvis är svårt att tala om en hel kontinents litteratur. Många av författarna skriver också på engelska.

Det här är de senaste böckerna av de författare som lyfts fram i den översiktliga artikeln.

9789174294064

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Recension Intervju Utdrag

hämta (1)

All Our Names (Knopf) av Dinaw Mengestu

Recension Intervju Utdrag

boy-snow-bird-9781447237136

Boy, Snow, Bird (Picador) av Helen Oyeyemi

Recension Intervju Udrag

9789146224150

Vi behöver nya namn (W&W) av NoViolet Bulawayo

Recension Intervju Utdrag

9780812995787

Every Day Is for the Thief (Random House) av Teju Cole

Recension Intervju Utdrag

9780345802545

Dust (Random House) av Yvonne Adhiambo Owuor

Recension Intervju Utdrag

9789146221159

Komma och gå (W&W) av Taiye Selasi

Recension Intervju Utdrag

Det här urvalet författare bygger alltså på New York Times-artikeln, kosmopolitiska författare som vistas mer i Europa eller USA än i sina ursprungsländer i Afrika. Visst, det är sant, Taiye Selasi bor exempelvis i Rom, New Delhi och New York, men man brukar väl inte lägga så stor vikt vid om en europeisk eller amerikansk författare byter kontinent?

Samtidigt kan det naturligtvis påverka ett författarskap var författaren bor och verkar. Många av de här författarna är verksamma vid universitet, som kanske har vissa förväntningar på dem. De är också stora stjärnor på några av världens största förlag, förlag som naturligtvis har en rad förväntningar. Och så alla kritiker, inte bara i New York och London, men i stora delar av världen, som också har vissa förväntningar på vad en författare med rötterna i Afrika ska skriva.

ngugi_floden_cover

Floden mellan bergen (Modernista) av Ngũgĩ wa Thiong’o

Men att dela in den afrikanska litteraturen i genuint afrikansk och kosmopolitiskt afrikansk verkar mycket märkligt, även om det naturligtvis kan vara litteratursociologiskt intressant att allt fler författare lever och verkar i länder där de inte är födda och uppvuxna.

I den förra versionen av det här blogginlägget länkade vi till nätbokhandeln London Review Bookshop, som hade sammanställt en lista som vi tyckte såg väldigt bra ut: ”Fifteen Years of African Writing” Den bygger på vilka som tidigare varit med på korta listan för Caine Prize for African Writing, som är ett av det tyngsta med inriktning på afrikansk litteratur.

ngugi_vetekornet_cover_0

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)

Hemsidan för Caine Prize är rena guldgruvan om man är på jakt efter nya spännande författare. Dels kan man kika på vinnarna under de snart femton åren, det första priset delades ut år 2000, men sedan finns alltså en omfattande lista med mängder av spännande namn hämtade från tidigare års korta listor.

ngugi_djavulen_cover

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong’o (Modernista)

Med tanke på hur mycket bra afrikansk litteratur det finns och med tanke på återväxten, kikar naturligtvis förläggare från hela världen på vilka författare Caine Prize lyfter fram. London Review Bookshop lyfte fram några namn vi nämnt, stor- och superstjärnor som Chimamanda Ngozi AdichieNoViolet Bulawayo och Ngũgĩ wa Thiong’o. Samt två andra storheter, Nuruddin Farah och Mia Couto.

Feast Famine & Potluck text.pdf

Årets vinnare av the Caine Prize for African WritingOkwiri Oduor från Kenya, kände vi däremot inte till. Hon vann med en novell, ”My Fathers Head”, hämtad ur antologin Feast, Famine & Potluck (Modjaji Books). Den utgörs av de 19 bästa novellerna sammanställda av Short Story Day Africa, som medvetet strävar efter att ge röst åt berättare från olika delar av Afrika och med olika bakgrunder och erfarenheter. Målet är att motverka stereotyper och spegla den afrikanska mångfalden.

omslag_tropiskafiskar2

Det är naturligtvis bara en liten, liten del av den afrikanska litteraturen som översätts till svenska. Bokförlaget Tranan är unikt bra på litteratur från olika delar av den afrikanska kontinenten. Tropiska fiskar är en relativt ny bok av Doreen Baingana, född 1966, som kommer från Uganda, och idag lever i både Uganda och USA.

Romanen handlar om tre systrar som växer upp under efterdyningarna till Idi Amins diktatur, och den yngste av dem, Christine, får vi ”följa från hennes första vingliga steg i höga klackar, till mötet med det privilegierade USA där hon upplever både frihet och alienation, till återkomsten till hemlandet.” Svenska Dagbladets recension.

För en tid sedan läste jag en artikel av Aaron Bady i The New Inquiry: ”(NOT) Five African novels to read before you die”. Det är i själva verket en attack på en annan lista – ”Five African novels to read before you die” – och en försök att göra en bättre och, framförallt, mer aktuell lista med yngre afrikanska författare. Det är en ganska hård attack, men den är gjord med humor.

Allt går sönder av Chinua Achebe (Tranan)

Aaron Bady var helt enkelt trött på förutsägbara listor nedtyngda med namn som Chinua AchebeNgũgĩ wa Thiong’o och Ayi Kwei Armah. Han gör på skämt en lista med författare för att illustrerar hur förutsägbara många listor med afrikanska författare faktiskt är: ”“Five White Writers You Should Read Before You Die: Shakespeare, Milton, DostoyevskyAusten, Woolf.” Jag tycker i och för sig att det är en ganska bra lista, men jag förstår poängen – unga afrikanska författare hamnar ofta i skuggan av giganterna, som ofta skrev sina mästerverk på 60-talet.

9780253007919_lrg

Indiana University Press

Och det är naturligtvis helt legitimt att söka efter ny spännande litteratur, från en kontinent som är oerhört mångskiftande och förändras i snabb takt. Aaron Badys lista är verkligen imponerande, han verkar ha läst mycket och från olika delar av Afrika. Det här är några av hans tips: Dust (2014) av Yvonne Owuor, Migritude  (2010) (på svenska) av Shailja Patel, Blue White Red (1998, 2013) av Alain Mabanckou  och In the Country of Men och Analys av ett försvinnande (2006) av Hisham Matar.

Migritude-676x956

Kaya Press

Spara Aaron Badys lista, den är full av tiotals initierade och inspirerande tips. Men allra mest spännande tyckte vi att det sista tipset var, Africa39: New Writing from Africa south of the Sahara (Bloomsbury, 2014) Vi har nu fått loss ett recensionsexemplar av förlaget. Boken, en ganska fet pocket, består av noveller, utdrag ur romaner och ofullbordade texter skrivna av 39 författare från länder söder om Sahara, eller i diasporan, och som är under 40 år.

9781620407790

Antologin är resultatet av ett samarbete mellan Hay Festival och Rainbow Foundation, utgivningen ingick i firandet av att Port Harcourt, Nigeria, var utsedd till världens bokhuvudstad 2014. Om du vill läsa mer om bakgrunden och urvalsprocessen: ”Africa39: how we chose the writers for Port Harcourt World Book Capital 2014”.

Artikeln innehåller även en lista med de 39 författarna, varav de mest kända utanför Afrika förmodligen är Chimamanda Ngozi AdichieDinaw Mengestu och Taiye Selasi. Jag blev lite förvånad över att NoViolet Bulawayo inte finns med bland de 39, men det är på många vis en fantastisk antologi, en mångsidig uppvisning av både talanger och etablerade författare.

Wole Soyinka har skrivit förordet, som handlar väldigt lite om ny afrikansk litteratur, men desto mer om att ideologierna är litteraturens fiende. Inte särskilt imponerande. Redaktör Ellah Wakatama Allfrey har skrivit ett kort förord i vilket hon lyfter fram mångfald som ett honnörsord och nämner att texter av författare från Ekvatorialguinea och Kap Verde har översatts.

Sammanlagt kommer författarna från 16 länder, kvinnor är väldigt väl representerade, men ungefär 40% av texterna är skrivna av författare från Nigeria och Kenya. Det är anmärkningsvärt och skeptiska ögonbryn har höjts. Däremot är mångfalden stor vad gäller själva berättelserna.

Antologin rymmer traditionella historier, kärlekshistorier, politiskt laddade berättelser, realism och prosalyrik, kriminalhistorier, kontrafaktiska berättelser och framtidsskildringar. Stilar och teman skiftar väldigt mycket, religiositet är kanske det som återkommer oftast och varieras på flest vis.

Min absoluta favorit är ”The Old Man And The Pub” av Stanley Onjezani Kenani som handlar om en malawisk pubägare i Genève, som kämpar för att hålla igång sin irländska pub, men en dag oväntat ärver pengar av en trogen gäst som gått bort.

Africa39 är verkligen bred men det är inte enbart positivt. Det är roligt att läsa många olika sorters texter, men den här samlingen känns onödigt spretig och ofokuserad. Det intrycket förstärks av att antologin inte bara består av noveller, utan även korta utdrag ur romaner och delar av ännu inte färdiga alster. Läsningen blir som ryckig och rörig.

Kanske hade det hjälpt om man hoppat över de mest fragmentariska texterna och presenterat de 25 tajtaste och mest avrundade? Men nu blev det 39 texter och jag tycker att det var genuint spännande att läsa Africa39. Om du är intresserad av ung afrikansk litteratur, bör du definitivt läsa den, men vara beredd på att den är svår att sträckläsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor, Recensioner

Ny våg av spännande afrikanska författare 1

ngugi_floden_coverFör mer än tio år sedan kämpade den unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie för att få sin debutroman, Lila hibiskus, publicerad. En agent lät undslippa sig att allt skulle vara enklare “if only you were Indian,” eftersom en rad indiska författare då trädde fram på världslitteraturens scen. Det ansågs däremot svårt att sälja in afrikanska romaner, med förment svårgripbara kulturella referenser.

Idag låter såna tankegångar väldigt förlegade och i en artikel i New Yrok Times skriver Felicia R. Lee om något som snarast måste betraktas som en betydande hajp kring författaren med rötter på den afrikanska kontinenten – ”New Wave of African Writers With an Internationalist Bent” – även om det naturligtvis är svårt att tala om en hel kontinents litteratur. Många av författarna skriver också på engelska.

Det här är de senaste böckerna av de författare som lyfts fram i den översiktliga artikeln. Vi presenterar dem väldigt pedagogiskt så att det bara är att utforska dem, läsa recensioner, intervjuer och utdrag.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Recension Intervju Utdrag

All Our Names av Dinaw Mengestu

Recension Intervju Utdrag

Boy, Snow, Bird av Helen Oyeyemi

Recension Intervju Udrag

Vi behöver nya namn av NoViolet Bulawayo

Recension Intervju Utdrag

Every Day Is for the Thief av Teju Cole

Recension Intervju Utdrag

Dust av Yvonne Adhiambo Owuor

Recension Intervju Utdrag

Komma och gå av Taiye Selasi

Recension Intervju Utdrag

Många afrikanska författare och författare med rötterna i Afrika översätts naturligtvis till svenska. Helt aktuella är tre romaner av kenyanen Ngugi wa Thiong’o (författarens hemsida) utgivna av Modernista. Bokförlaget Tranan är också unikt bra på afrikansk litteratur.

Och så hittade vi en annan mycket bra lista: ”Fifteen Years of African Writing

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Så här ser Afrika ut enligt dem som gör bokomslag

Africa is a Country

Africa is a Country

För en dryg vecka sedan bloggade Africa Is a Country – en blogg som redan med sitt ironiska namn signalerar att den handlar om stereotypa bilder av Afrika – om bokomslag till böcker vars handling utspelar sig i Afrika. En läsare, Simon Steven, hade gjort ett collage av omslag som visar på en viss brist på fantasi bland dem som gör bokomslag. Helt klart är i alla fall att Afrika i deras ögon är natur snarare än kultur. Inte en stad så långt ögat når. Vi verkar helt enkelt inte vilja ta in att Afrika är en kontinent med flera riktigt stora städer, till och med megastäder. Vi vill tydligen att Afrika ska vara helt rent och ursprungligt, så att vår fantasi får fritt spelrum.

Bokomslagen hör dessutom till böcker från helt skilda länder och med vitt skilda litterära stilar. Det spelar ingen roll om författaren heter Wilbur Smith eller Chimamanda Ngozi Adichie, det blir ändå ett akaciaträd, en orange solnedgång över savannen eller både och. ”In short,” konstaterar bloggen syrligt, ”the covers of most novels ‘about Africa’ seem to have been designed by someone whose principal idea of the continent comes from The Lion King.”

Ola Wihlke

5 kommentarer

Under Artiklar

Kända författare läser favoritnoveller

Franz Kafka

Franz Kafka (Foto: Three Legged Bird)

The Guardians podcast med novelluppläsningar kan nästan mäta sig med favoriten från The New Yorker. Principen är densamma – en författare väljer ut och läser en favoritnovell. Skillnaden är att The Guardians podcast är aningen mer producerad med musik under delar av uppläsningarna och att den ger ett lite högtidligare intryck. The Guardian har också ett mindre arkiv, men rader av riktigt fina uppläsningar. Det här är fem favoriter:

1. Hanif Kureishi läser ”A hunger artist” av Franz Kafka.

Vid sidan av ”Förvandlingen” en av Kafkas mest kända korta prosatexter. Enligt Kureishi är den ”absurd, moving and timely.”

2. Julian Barnes läser ”Homage to Switzerland” av Ernest Hemingway.

Barnes väljer en novell som han beskriver som ”a quiet, sly, funny story from an author deeply out of fashion.”

3. Chimamanda Ngozi Adichie läser ”No sweetness here” av Ama Ata Aidoo

Adichie beundrar novellens otidsenliga socialrealism och gillar att den både har ett budskap och är underhållande.

4. Richard Ford läser ”The students wife” av Raymond Carver.

Ford framhåller att Carvers tidiga noveller, som ”The students wife”, visserligen är behärskade, men att de är ”full to the brim”.

5. Zadie Smith läser ”Umberto Buti” av Giuseppe Pontiggia.

Smith fick i uppdrag av tidskriften McSweeney’s att översätta novellen. Hon gillar textens ekonomi och humor “and its somewhat anti-italian spirit.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Podcasts / radio

Terry Gross i Fresh Air är som ljummen kola i lurarna

Terry Gross Reception

Terry Gross Reception (Photo credit: aschweigert)

I drygt ett halvsekel har Terry Gross intervjuat de för tillfället mest spännande artisterna, musikerna, skådespelarna och författarna. Som Philip Roth, James Brown, John Travolta och Sonny Rollins till exempel. Gross radioshow Fresh Air har slagit flera lyssnarrekord, men har idag ungefär 4,5 miljoner lyssnare per vecka, fördelade på ungefär 500 radiostationer.

I en omtalad intervju med komikern Louis C.K. nämnde han att han alltid har på sig t-shirt när han har sex, vilket fick Mississippi Public Broadcasting att droppa Fresh Air.

Terry Gross är känd för sin eftertänksamma och prövande intervjustil, hon låter både geniunt intresserad och avspänd och skapar en slags trygghet och intimitet, vilket oftast smittar av sig på den som intervjuas. Alla gäster har emellertid inte trivts så bra; Bill O’Reilly, Monica Lewinsky, Faye Dunaway och Lou Reed är några av dem som lämnat studion mitt i intervjun.

Vi har valt ut tre nyligen gjorda intervjuer, två av dem med författare som kommer ut med böcker på svenska senare i år. Alla författare läser ur sina böcker under intervjun. Programmets arkiv är inte särskilt bra vad gäller sökbarhet och överskådlighet, men Fresh Air är suveränt om man vill hålla koll på amerikansk kultur.

1.  Intervju med Hilary Mantel, om Bring up the Bodies, andra delen i hennes trilogi om Cromwell, Henrik VIII och hans kvinnoaffärer. Perspektivet är Cromwells och han är bokens ”hjälte”. I augusti ger Weyler ut första delen i trilogin, Wolf Hall, på svenska. Mantels böcker säljer som smör och har hyllats av kritiker och priskommitéer.

Apropå att Mantel tidigare skrivit om franska revolutionen och att flera avrättningar skildras i trilogin, frågar Gross vilken avrättningsmetod Mantel själv skulle föredra – giljotin, svärd eller yxa? Ett kort ögonblick blir det lite konstig stämning, men sedan fortsätter intervjun som om inget har hänt.

2.  Intervju med Chimamanda Ngozi Adichie, som berättar om sin nya roman Americanah. Titeln anspelar på ett nigerianskt uttryck för dem som varit i USA och sedan återvänder till Nigeria. Man använder det för att driva med hemvändande landsmän, men på ett ganska milt sätt.

Adichie upptäckte att hon genast betraktades som afroamerikan när hon kom till USA, och både romanen och intervjun handlar, liksom tidigare Adichie-böcker, mycket om ras, men Americanah handlar också om klass och kärlek och om det dubbla perspektiv man får av att både ha USA och Nigeria som hemland.

3. Intervju med Stephen King, i vilken han berättar om sin nya bok Joyland, som utspelar sig på en nöjespark i North Carolina. Romanen beskrivs som ”part horror novel and part supernatural thriller.”

King berättar mycket om sin tidigare karriär, bland annat anekdoter om Stanley Kubrick, och om vad som skrämde honom som barn, den skräckblandade förtjusning han kände och hur han sökte den känslan. För att riktigt understryka hur väl han hämtat sig från bilolyckan 1999, utmanar King Gross på en tennismatch.

BB

Lämna en kommentar

Under Podcasts / radio