Etikettarkiv: Christian Lorentzen

Christian Lorentzen om kulten kring David Foster Wallace

blekkung-01_0_

Litteraturkritikern Christian Lorentzen skriver i en lång och mycket välskriven artikel – ”The Rewriting of David Foster Wallace” – om hur arvet efter David Foster Wallace har förvaltats. Han skriver om den kult som växt fram under de sju år som gått sedan han tog sitt liv:

”He has become a character, an icon, and in some circles a saint. A writer who courted contradiction and paradox, who could come on as a curmudgeon and a scold, who emerged from an avant-garde tradition and never retreated into conventional realism, he has been reduced to a wisdom-dispensing sage on the one hand and shorthand for the Writer As Tortured Soul on the other.”

Det är med anledning av lanseringen av den nya filmen, med Jason Segal i huvudrollen som DFW, som artikeln skrivs. Och Lorentzen framhåller, nästan lite retsamt, att Wallace inte bara var en schyst snubbe som ville lindra sina läsares ensamhet, han kunde också, det märks särskilt tydligt i reportagen, vara väldigt elak:

”A large part of Wallace’s appeal, for me anyway, was that you could always tell that he was kind of an asshole, ever on the verge of being cruel, and not just to himself. Banishing contempt entirely may be a good way to live, but it’s another kind of death for writing. Which is one reason it’s worth remembering, as the image of Wallace as slacker saint and liberal sage hardens into Hemingwayesque concrete, that he was a Reagan voter and a Perot supporter; a jealous guy who once contemplated buying a gun to knock off a woman’s husband […]”

Lorentzens täta och skarpa artikel är bland det bästa jag läst om David Foster Wallace på länge. Och så passar jag på att tipsa om DFW:s underskattade mästerverk, den ofullbordade romanen Blek kung / The Pale King. Ironiskt och tragiskt nog är det i denna roman Wallace litterära ideal finner sin form och sitt uttryck.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Månadens hetaste roman, november 2014

9780865478107Om kritikerna har varit hårda mot David Mitchell, eller snarare mot hans roman The Bone Clocks, så har de varit desto vänligare inställda mot Ben Lerner och hans 10:04: A novel.

Titeln på recensionen i The Wall Street Journal anger tonen: ”Fiction Chronicle: A Masterpiece of Conceptual Art”. Romanen handlar om en författare som, precis som Lerner själv, ska försöka följa upp den oväntade succén med en debutroman utgiven på litet förlag med en andraroman, som han får väldigt mycket betalt för.

Sam Sacks beskriver romanen som att den är ”organized like a suite of poems or a gallery of paintings (Mr. Lerner repeatedly ponders visual art as it relates to commerce, utility and real-world representation), connected by overlapping themes and refrains that subtly reference and complicate one another. It works because Mr. Lerner packs so much brilliance and humor into each episode.”

Sacks prisar romanen för att den är intelligent, originell och väldigt, väldigt rolig. Dwight Garner hävdar i New York Times – ”With Storms Outside, Inner Conflicts Swirl” – att staden New York är en av romanens huvudkaraktärer och att Ben Lerner är ”among the most interesting young American novelists at present for several reasons, one being that he’s akin to a young Brooklynite version of the Norwegian novelist Karl Ove Knausgaard. That is, in his books, little happens, yet everything happens. Small moments come steeped in vertiginous magic.”

I Bookforum avslutar Christian Lorentzen, redaktör på London Review of Books, sina lång recension – ”Back to the Present” – med förutsägelsen att 10:04  ”signals a new direction in American fiction, perhaps a fertile one.”

Den mest kritiska recensionen vi hittade var Juliet Lapidos i New Republic – ”When Are Metafictional Games a Mask For Laziness?” – men trots del illavarslande titeln och vissa reservationer, exempelvis mot att Lerner återanvänder mycket material, så utmynnar den i ganska fin kritik:

”Lerner has written a rich, sophisticated novel, and maybe he’s not wrong to assume that he can make just about anything succeed on the page, or that readers will forgive his repackaging of his own poetry, stories, and ideassince the poetry, stories, and ideas work in the new context (and were good to begin with). Some readers may actively like happening upon familiar material, since that gives them the opportunity to re-engage with it.”

Om vi har förstått saken rätt är det ingen slump att Lerner återanvänder material, det verkar i själva verket anknyta till ett av romanens huvudteman: regeneration.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”What Would Twitter Do?” Sheila Heti intervjuar Christian Lorentzen

SH: Was there a certain point at which you found your ‘voice’ on Twitter? A certain tweet, or was there an evolution of your understanding of the medium? Can you take me through this?

CL: The first year or so I was on twitter I was living in New York, working at a newspaper and could be said to be living for better or worse within the New York media and literary Brooklyn bubble. I was also writing a weekly column in which I would attempt to parody the voice of a celebrity or public figure (a concept I lifted from the British press, especially the brilliant work of Craig Brown in Private Eye). So it was natural from the start to throw my voice around, to be ‘me’ or ‘not me’ in tweets. I was also in the beginning more frequently mean and troll-ish.”

Citerat ur ”What Would Twitter Do?”, Sheila Heti intervjuar LRB:s redaktör Christian Lorentzen. Intervjun ingår i en serie i vilken Heti intervjuar personer hon tycker är intressanta om deras twittrande. De tidigare intervjuerna i kronologisk ordning: Kimmy WaltersKate ZambrenoTeju ColeMira GonzalesTao Lin. Smarta och underhållande intervjuer som bland annat visar hur mångsidigt Twitter är som medium, trots de uppenbara begränsningarna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

litterära termer 10: limnphomaniac

Uttrycket kommer från en artikel i Harper’s Magzine, ”Limnphomaniac”, i vilken litteraturkritikern Christian Lorentzen driver med en kollega på New York Times, Michiko Kakutani, för att hon använder olika former av verbet limn så ofta. Det är ganska ovanligt men den ursprungliga betydelsen är att teckna eller måla en yta, men används i det här fallet närmast synonymt med beskriva. En ordbok på nätet anger exemplet ”the novel limns the frontier life of the settlers”.

Ordet limnphomaniac är i princip oanvändbart, om man inte brukar tala om Kakutani eller andra personer som använder olika former av verbet limn ofta, men borde kunna användas i överförd betydelse om personer, inte bara litteraturkritiker, som använder ovanligt svåra och sällsynta ord ovanligt ofta.

O.W.

1 kommentar

Under Litterära termer